»Släpp fångarne loss!»

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Frida i vårstädningen »Släpp fångarne loss!»
av Birger Sjöberg
Vårnattstankar vid Fridas ruta  →
Ur sångsamlingen Fridas bok från 1922.


14. »Släpp fångarne loss!»

(De passera det å en grön sluttning liggande häktet, på vars vall en fånge under bevakning klipper buskar. Frida, gripen av vårens skönhet, utbrister: »Åh, släpp loss fångarne!» Det svar, han giver, utgör ett vackert bevis på social ansvarskänsla.)

»Släpp fångarne loss, det är vår!
Var mänska i sin själ
i grunden vill så väl!»
Åh, aldrig jag tror, alt det går
av sociala skäl,
av sociala skäl.
Men — gärna för mig! Om jag konstapel vore,
jag öppnade. Nyckeln kved på Fridas milda bud:
De komme i trav, så vilda ut de fore
och andades av luften ljum och såge vårens skrud! —

»Släpp fångarne loss, det är vår!
Var mänska i sin själ vill väl,
när grön Naturen står.»


När natten är inne —
(är Frida nu med på mitt resonemang?)
förskräckes vart sinne:
En klämtning i kyrktornet klang!
Och bort emot söder
en pelare rök står mot himmelens grund,
det pyr, och det glöder,
och brandkåren bullrar på stund! ...

»Släpp fångarne loss, det är vår!
Var mänska i sin själ vill väl,
när grön Naturen står.»
 

Och Rådman är vaken;
vid fönstret han skakar för kylande vind.
I skenet från staken
står dottern så bleknad om kind.
En dörr börjar dundra.
Ur mörkret framstörtar en svartskäggig man:
»Tag hit ett par hundra!
Nu brådskar det, gubbe, minsann!» ...

»Släpp fångarne loss, det är vår!
Var mänska i sin själ vill väl,
när grön Naturen står.»


Med fickorna fulla
av pengar han rusar mot dörren och lyss,
men vänder: »Min pulla,
ro hit med en smällande kyss!»
Den gamle, han ryter,
så blodet hos boven blir kallt som en is,
och luft honom tryter:
»Tag hellre min silverservis!»


— Släpp fångarne loss, det är vår!
Var mänska i sin själ
i grunden vill så väl!»
Jag tvekar, som Frida förstår,
av sociala skäl,
av sociala skäl.
Dock, gärna för mig! Om jag konstapel vore,
jag öppnade. Nyckeln kved på hennes milda bud.
Men stunden därpå jag brått från staden fore,
och mina händer tvådde jag för följderna — vid Gud!

»Släpp fångarne loss, det är vår!
Var mänska i sin själ vill väl,
när grön Naturen står.»