Afhandling om svenska stafsättet/2.2

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Andra Afdelningen. Om Konsonanternas fördubbling.
Svenska Akademiens handlingar ifrån år 1796. Första delen.
Afhandling om svenska stafsättet
av Carl Gustaf af Leopold med företal av Nils von Rosenstein

Andra Stycket. Försök till reglor, grundade på stafbyggnads-arten.
Tredje Stycket. Om Konsonanternas fördubbling eller ej-fördubbling, när den dubbelt ljudande följes inom stafvelsen af en annan, som ej är af samma slag med den föregående.  →
På Wikipedia finns en artikel om Afhandling om svenska stafsättet.


[ 47 ]

ANDRA AFDELNINGEN.


II. STYCKET.
Försök till Reglor, grundade på Stafbyggnads-arten.

Den allmänna frågan om Consonanternas fördubbling eller ej fördubbling delar sig i följande sex punkter eller mindre frågor.

Är det nödigt att fördubbla Consonanten:

a) i korta slutstafvelser af dubbelt ljud, sådana som ätit, brutit, ändteligen, lagom, pennor, lagar, m. fl.?

b) i monosyllaber och långa stafvelser af dubbelt ändelse-ljud, der samma consonant slutar ordet, till ex. lott, hatt, sett, stått, knorr, hopp, stock, förstått, befann, m. fl.?

c) i sammansättningar af tvenne ord, sådana som natt-vak, hatt-foder, upp-lysa, m. fl.?

d) emellan två vokaler i verber eller andra ord, när ljudet är dubbelt, till ex. sätta, finna, käppar, bössor, m. fl.?

e) i sammansättningar med nominala eller verbala slutändelser, t. ex. käbbla, grubbla, fördubbling, sluttning, af käbbel, grubbel, dubbel, slutta, o. s. v.?

f) i ord, der det dubbla ljudet antingen följes af en annan consonant inom [ 48 ]samma stafvelse, såsom i fält, gestalt, svart, kort, (stackig) prakt, till skillnad ifrån qvält, valt, rart, kort, (spel) slakt; eller också står ensamt i stafvelsen, t. ex. begyn-te, vän-de, krys-te, skäm-de, sal-ta, het-sa, till skillnad ifrån syn-tes, län-ta, hys-te, täm-de, betal-ta, ret-lig, o. s. v.? — Se der alla frågor som i detta ämne förekomma.

För att nu annorlunda än efter godtycke besvara dessa frågor, blir det nödigt att uppstiga till en grundsats af en fullkomligt sjelftydlig gilltighet, och således ingen motsägelse underkastad. Af sådan beskaffenhet synes denna följande:

Ingen bokstaf i språket, följakteligen ingen consonant, kan ljuda dubbel, utan att antingen skrifvas två gånger, eller genom något annat öfverenskommit kännetecken utmärkas såsom sådan; — Med mindre någon skulle finnas, hvars beständiga natur det är att ljuda dubbel, så att han vanligtvis ej ljuder enkel, hvar helst han må förekomma.

Hvar och en consonant deremot, hvars natur det är att ljuda enkel, det vill säga, som öfver hela språket vanligen ljuder som enkel, kan aldrig få ett dubbelt ljud, utan på två sätt: antingen derigenom att den skrifves två gånger, eller genom något visst [ 49 ]öfverenskommit kännetecken, som utmärker dess dubbla ljud.

Man lär nödgas antaga denna princip, såsom ovedersägeligt grundad på sakens egen natur, det vill säga, tecknens och ljudens nödvändiga motsvarighet, hvarförutan det icke vore möjligt att i något språk hafva en rättskrifning.

För att nu veta om alla consonanter i vårt språk hafva af naturen blott ett enkelt ljud, eller om någon ibland dem ljuder af sig sjelf vanligen dubbel, har det varit nödvändigt, att undersöka alla consonanternas vanliga ljud efter alla 9 vokalerna. Det är denna undersökning, som till en början här framlägges i efterföljande Tabell:

Alla Consonanternas ljud efter olika vokaler.
Efter vokalen A.
Enkelt ljud. Dubbelt ljud.
B. Stab, Babel, fabel.
D. bad, glad, qvad, rad, stad, m. fl.
F. af, gaf, glaf, graf, haf, skaf, staf.
G. behag, drag, lag, slag, tag.
J. aj, baj, haj, kaja, Maj, m. fl.
K. bak, rak, sak, slak, smak, tak, vak.
L. dal, fal, sal, skal, smal, tal, val.
M. exc. kram, lam, ram, tam. fram, gam, glam, kam, skam, stam.
N. fan, kran, man, tran, van. exc. an, han, kan, man.
P. egenskap, gap, skrap. [ 50 ]
R. bar, dar, far, har, qvar, skar, svar.
S. as, dras, flas, karbas, kas, mas, ras.
T. flat, hat, lat, mat, stat.
X. ax, lax, sax, strax, vax.
Efter vokalen E.
Enkelt ljud. Dubbelt ljud.
B. Ebenhols.
D. bed, besked, fred, led, ned, sed, sned.
F. blef, bref, dref, skef, slef, vef.
G. deg, feg, seg, steg, teg.
J. ej, hej, nej.
K. blek, ek, lek, smek, stek, svek, vek.
L. del, fel, hel, juvel, spel, stel.
M. dem, hem, fem, lem, rem, slem.
N. en, gen, len, men, ren, sen, ten. exc. den, igen, men, sen, (sedan).
P. flep, grep, knep, rep, svep.
R. er, fler, ger, ler, mer, ser, sker.
S. ges, mes, ses.
T. bet, get, gret, let, slet.
X. hexa, lexa, sex, texel.
Efter vokalen I.
Enkelt ljud. Dubbelt ljud.
B. Caraib.
D. blid, lid, sprid, tid, vid.
F. blif, gif, rif, skrif, tidsfördrif.
G. blig, dig, krig, sig, stig, tig, vig. [ 51 ]
J.
K. lik, rik, slik, spik, svik, tik, vik.
L. fil, il, mil, sil, smil.
M. exc. prima, tima. förnim, lim, rim, stim.
N. fin, karbin, latin, lin, skin, skrin. exc. din, in, min.
P. grip, knip, lip, pip, snip.
R. blir, Visir, klistir.
S. is, paradis, ris, spis, vis.
T. aptit, credit. flit, nit, split.
X. fix, blix.
Efter vokalen O, (Omega).
Enkelt ljud. Dubbelt ljud.
B. glob.
D. bod, flod, god, lod, mod, stod.
F. behof, bof, grof, lof, tof.
G. fog, log, nog, plog, slog, tog.
J.
K. bok, dok, krok, ok, slok, tok.
L. fjol, gnol, pol, sol, stol.
M. exc. Rom, kroma, loma. bom, dom, from, gom, lom, tom.
N. Baron, bron, galon, hon, (af ho,) ton, tron. exc. hon, (illa)
P. glop, grop, hop, rop, stop.
R. bor, bror, flor, kor, mor, stor.
S. kos, mos, nos, os, ros.
T. bot, emot, fot, hot, rot, fot.
X. boxera, fox, koxa, oxe. [ 52 ]
Efter vokalen O, (omikron).
Enkelt ljud. Dubbelt ljud.
B.
D.
F. dof, hof, lof, skof, sof.
G.
J. boj, hojta, koj, kojta, stoj, voja sig.
K.
L.
M. kom, om, som, tomback.
N. son.
P.
R.
S.
T.
X.
Efter vokalen U.
Enkelt ljud. Dubbelt ljud.
B. Cherub, tub.
D. brud, bud, Gud, ljud, skrud.
F. ljuf, stuf, tjuf, uf.
G. dug, hug, ljug, slug, sug.
J. huj.
K. bruk, buk, duk, peruk, sjuk.
L. ful, gul, hjul, skjul.
M. dum, hum, krum, ljum, rum, skum, stum.
N. basun, dun, fjun, harpun, kapun. exc. mun.
P. djup, slup, sup.
R. bur, djur, hur, natur, ur.
S. dus, hus, lus, krus, rus, sus. [ 53 ]
T. drasut, hut, krut, njut, slut, stut, trut, ut.
X Flux.
Efter vokalen Y.
Enkelt ljud. Dubbelt ljud.
B.
D. lyd, pryd, tyd.
F. klyf, styf, yf.
G. betyg, blyg, dryg, tyg.
J.
K. byk, ryk, stryk.
L. kyl, pryl, syl.
M. grym, rym, skym.
N. blyn, bryn, dyn, skyn, hyn, syn.
P. dryp, kyp, nyp, typ.
R. dyr, flyr, fyr, styr, yr, äfventyr.
S. hys, lys, mys, rys.
T. byt, flyt, nyt, ryt, snyt.
X. byx, flyx, yx.
Efter vokalen Å.
Enkelt ljud. Dubbelt ljud.
B.
D. dåd, nåd, råd.
F. håf. (fisk-redskap)
G. låg, måg, råg, såg, tåg, våg.
J.
K. bråk, båk, kåk, pjåk, påk, språk, stråk, åk.
L. bål, kål, mål, stål, tål, ål.

M. exc. glåmig, inkråm, pråm, råma, skråma, åm.

råm, våm. [ 54 ]
N. hån, ifrån, mån, spån, ån.
P. dråp, skåp, tåp, våp.
R. bår, går, hår, lår, mår, når, spår, står.
S. bestås, blås, bås, fås, lås, mås, ås.
T. båt, försåt, låt, stråt, ståt, åt.
X.
Efter vokalen Ä.
Enkelt ljud. Dubbelt ljud.
B.
D. gläd, späd, säd, tillstäd, träd.
F. häf, jäf, qväf, säf.
G. säg, väg, äg.
J. säj, väj.
K. läk, mjäk, späk.
L. gräl, häl, själ, träl, väl.
M. exc. beqväm, bräm, kräm, förnäm, gräma, sämja, tämja, vämjas. kläm, läm, skräm, skäm, stäm.
N. hän, län, pjän, vän. exc. män, vän, än.
P. dräp, släp, skräp.
R. bär, här, kär, lär, när, svär.
S. fjäs, gräs, läs, näs, snäs.
T. fjät, lät, mät, nät, ät.
X. väx.
Efter vokalen Ö.
Enkelt ljud. Dubbelt ljud.
B.
D. blöd, böd, röd, snöd, stöd.
F. behöf, döf, löf, söf.
G. drög, hög, flög, trög, tög. [ 55 ]
J. böj, dröj, förnöj, höj, röj.
K. förök, krök, kök, lök, rök, sök.
L. göl, pöl, söl, öl.
M. beröm, dröm, döm, glöm, göm, ström, söm, töm.
N. dön, grön, lön, mön, rön, skön.
P. dröp, kröp, köp, löp, stöp.
R. dör, gör, hör, kör, mör, rör, skör.
S. fös, gös, lös, pös, tös, ös.
T. blöt, flöt, möt, njöt, nöt, sköt, söt.
X.

Man lärer ej finna denna Tabell onyttig. Den synes kunna tjena till grund, ej mindre för stafsättets stadgande, än sjelfva uttalets.

Det första som deraf inhämtas, är att ingen af de fjorton consonanter i språket, hvilka kunna sluta en stafvelse, ljuder någonsin efter någon enda vokal, af sig sjelf dubbel, de tre j, m, x, endast undantagna.

Att n i slutet af ett litet antal ord erhållit detta dubbla ljud, utan att behöfva tvåskrifvas, det har tydeligen härledt sig, ej af bokstafvens naturliga (d. ä. vanliga) ljud, utan af öfverenskommelse och antagit bruk. Man behöfver blott påminna sig å ena sidan mängden af alla de nyss uppräknade ord, hvari denna consonant alltid ljuder enkel, och å den andra, alla de öfriga hvari den alltid måste skrifvas två gånger för att ljuda dubbel, till ex. rönn, lönn, brunn, stinn, försvinn, brinn, spinn, [ 56 ]spänn, ränn, (antalet är stort) för att öfvertygas, att dess rätta egna ljud i språket verkligen är enkelt, och att han, man, kan, min, din, sin, men, än, den, med några flera, utgöra blott öfverenskomna undantag. Skälet till dessa undantag är för öfrigt lätt att inse. Dessa ord återkomma beständigt vid skrifningen, hvarigenom den dubbla ritningen af consonanten n, skulle i dem blifva både för handen besvärlig, och för ögat obehaglig.

Det andra som af föregående Tabell inhämtas, är att det egna, naturliga, det vill alltid säga, vanliga ljudet af de tre consonanterna j, m, x, deremot verkeligen är dubbelt. J, x, ljuda aldrig enkelt; deras ljud är således af naturen dubbelt[1]; hvad m, åter beträffar, så ljuder det väl enkelt i lam, ram, tam, kram, sämja, tämja, vämjas, främja, gräma, kräm, bräm, förnäm, beqväm, åm, [ 57 ]inkråm, pråm, råma, skråma, glåmig, — Rom, kroma, loma, prima, tima; men dessa 24 ord äro nästan ej att räkna emot hela det öfriga språket hvari det alltid ljuder af sig sjelf dubbelt.

Till skillnad ifrån de 24 orden, hvari m ljuder enkelt, behöfver det således aldrig tvåskrifvas i något af de öfriga, till ex. i ström, kam, fram, stumt, skämt, samt, m. fl. Det är blott emellan tvenne vokaler såsom i glömma, berömma, stämma, samma, remmare, komma, glimma, som Bruket fordrar denna fördubbling, hvarifrån dock undantagas nominer på dom, eller som härleda sig derifrån, t. ex. domen, egendomen, Domare, omdöme, herradöme, m. fl.

Någon torde invända häremot: att efter m icke allenast, å ena sidan, ljuder enkelt i 24 ord af språket, utan måste äfven, å andra sidan, för att höras dubbelt emellan tvenne vokaler, alltid tvåskrifvas; så tyckes det påstådda sjelfdubbla ljudet af m i det öfriga språket, vara lika så litet consonantens egna naturliga, och likaså visst, blott en brukets öfverenskommelse, som det nyss omtalta dubbla ljudet af n i vissa öfverenskomna ord. Fråga torde således uppkomma, på hvad grund man här tillägger den ena af dessa consonanter ett af naturen enkelt, den andra deremot, ett af naturen sjelfdubbelt ljud?

Denna invändning skulle vara fullkomligt grundad, i fall med en consonants natur af [ 58 ]enkelt eller sjelfdubbelt ljud, här förstodes omöjligheten att ljuda annorlunda. Nu besvaras den tillräckligt, genom påminnelsen, att man här, med natur af enkelt eller sjelfdubbelt ljud, endast förstår det slags ljud af begge, som bruk, vana, öfverenskommelse (eller huru man vill kalla orsaken) gifvit deråt: så snart nemligen detta slags ljud är ojemförligt allmännare än undantagen derifrån. På denna grund, och i denna mening är n tydligen ett enkelt, m deremot ett sjelfdubbelt ljud[2].

Låtom oss nu samla tillhopa våra afgjorda satser, för att derefter se till, huru långt de ofvan framställda frågorna om consonanternas fördubbling, låta sig derigenom besvaras. Dessa afgjorda satser synas blifva följande:

[ 59 ]1:o Att i all rättskrifning tecknen och ljuden böra äga en viss och beständig motsvarighet; hvarföre alla tecken också böra äga så långt möjligt är deras oföränderligt fixerade ljud.

2:o Att af våra 14 vanliga slutconsonanter, de tre j, m, x ljuda beständigt såsom dubbla, eller som voro de två gånger tecknade, med undantag likväl, 1:o af 24 ord, jemte deras böjningar och härledningar, hvari m höres enkelt. 2:o af samma consonant emellan tvenne vokaler, då den lik alla öfriga tvåskrifves för att uttrycka det dubbla ljudet. Det är sagdt förut och behöfver ej här upprepas, att denna tvåskrifning af m, emellan tvenne vokaler, likväl ej finner rum i Nominer på dom med deras böjningar eller härledningar.

3:o Att alla de öfriga 11 consonanterna ljuda beständigt enkelt; ty man bör ej anse såsom undantag derifrån, ett visst antal ord, hvari bruket öfverenskommit att i slutet ej fördubbla n; oaktadt det efter ljudets fordran borde tvåskrifvas. Att så ej sker, bevisar ej att n någonsin af sig sjelf ljuder dubbelt. Det bevisar blott att man i dessa ofta förekommande ord, anser det enkla tecknet, såsom vore det tvåskrifvit, dels för beqvämlighetens skull, dels för utseendets.

4:o Att i alla ord och stafvelser, hvarest någon consonant höres dubbel utan tvåskrifning, måste det således vara antingen en af de tre, som af sig sjelfva äga detta ljud, eller n, i de [ 60 ]undantagna orden, (hvilka ords faststäldta antal då blifver ett minnestecken af detta dubbla ljud); eller måste det dubbla ljudet genom något nytt, lika säkert och oföränderligt minnestecken utmärkas. Utom i dessa tre fall, måste aldrig någon consonants ljud höras dubbelt utan tvåskrifning.

Hvilka och huru många dessa minnestecken kunna vara, när de alla sammanräknas, det skall i det följande med tydlighet visas.

I anledning af dessa således en gång utredda och fastställda satser, försökom nu att besvara de ofvan framställda frågorna.

Är det nödigt att fördubbla consonanten:

a) I korta slutstafvelser af dubbelt ljud, sådana som: ätit, brutit, ändteligen, lagom, pennor, lagar?

Sv. Nej; emedan slutconsonanten i korta slutstafvelser alltid genom sjelfva denna stafvelses natur måste ljuda dubbel. Consonantens rum på detta ställe utgör då det första säkra och oföränderliga kännetecknet af dess dubbla ljud, utan att det behöfver genom verklig fördubbling uttryckas.

b) I enstafviga ord eller långa stafvelser af dubbelt slutljud på samma consonant, till exempel: stått, sett, lott, hatt, stinn, rätt, sött, förmått, besatt, m. fl.?

[ 61 ]Sv. Ja. När slutconsonanten är af de 11 enkla, då den omöjligen kan få ett dubbelt ljud, utan antingen genom dubbel skrifning eller något visst kännetecken. Det enda kännetecken som vid det här i fråga varande tillfälle kan göra fördubblingen umbärlig, det är det fixerade undantaget af de ofvannämda orden, min, din, sin, in, hin, sen, men, den, än, igen, vän, man, män, han, hon, kan, an, mun; i hvilka 18 ord man kommit öfverens att uttala n dubbelt, oaktadt det tecknas i skrift blott en enda gång. Detta blir således det andra kännetecknet af enkel consonants dubbla ljud, utan tvåskrifning.

Deremot behöfver ej consonanten i långa slutstafvelser fördubblas, när den af sin egen natur ljuder dubbel, t. ex. i sax, ax, lax, aj, Maj, haj, röj, böj, förnöj, dröj, dom, gom, kam, fram, stam, glöm, töm, o. s. v. Intet slutljud af ord eller stafvelser på j, x, m behöfver någonsin tecknas dubbelt i skrifningen. Ty det är blott i de 24 undantagna orden med deras böjningar och härledningar, som m någonsin har ett enkelt ljud. När Läsaren vet detta, ger han utan svårighet consonanten m sitt rätta dubbla ljud i alla öfriga ord och stafvelser.

c) I sammansättningar af två ord, sådana som: nattvak, hattfoder, upplysa?

Sv. Denna fråga är redan besvarad genom det nyss föregående. Natt, hatt, upp, [ 62 ]förblifva i sammansättning alldeles samma ord, som utom den, och böra följakteligen på lika sätt skrifvas[3].

d) Emellan två vokaler i verber eller andra ord, när ljudet är dubbelt, t. ex. släppa, hinna, fatta, kappor, bössor?

Sv. Consonanten måste skrifvas två gånger allestädes hvarest den höres dubbel, utom i de ofvan bestämda två fall, nemligen: 1:o när consonanten af sig sjelf ljuder dubbel. 2:o När något antagit och varaktigt kännetecken, som utmärker det dubbla ljudet, gör bokstafs fördubblingen onödig. Intet möjligt kännetecken finnes här, som kunde frikalla från fördubblingen af de 11 enkelt ljudande consonanterna. De böra således i detta fall alltid tvåskrifvas. J, m, x borde deremot enligt deras natur af dubbla ljud äfven mellan två vokaler ej behöfva fördubblas; men m gör det likväl efter brukets redan fastställda lag. Således skrifver man dömma, glömma, berömma, tömmar, strömmar, drömmar, icke döma, glöma, beröma, tömar, strömar, drömar; undantag blott nominer på dom, till ex. egendomar, rikedomar, fördomar; likasom de deraf härledda, såsom omdöme, herradömen m. fl.

[ 63 ]e) I de dubbla ljudens sammansättningar med nominala eller verbala slutändelser, till ex. käbbla, grubbla, fördubbling, sluttning, af käbbel, grubbel, dubbel, slutta, m. fl.

Sv. Dessa ord delas i stafningen sålunda: käbb-la, grubb-la, fördubb-la, slutt-ning, och samma regel gäller för consonantens fördubbling i slutet af hvar stafvelse som i slutet af hvart ord. Man måste således skrifva förhopp-ning, förträff-lig, men skym-ning, grum-lig, emedan det dubbla ljudet af m aldrig fordrar dubbel skrifning, utom emellan 2:ne vokaler.

f) I ord, der det dubbla ljudet följes af en annan consonant inom samma stafvelse, till ex. grymt, tomt, flämt, fält, gestalt, svart, kort, prakt, o. s. v.?

Sv. Efter de tre consonanterna j, m, x, för att ljuda dubbelt, aldrig fordra tvåskrifning, utom m emellan två vokaler, så blifver också ej nödigt att på något ställe i språket, hvad dessa tre consonanter beträffar, uttrycka deras dubbla ljud genom dubbel skrifning, m i nyssnämda fall endast undantagit. M, i skymt, broms, sump, m. fl. sådana ord, ljuder då af sig sjelf dubbelt. Och det är ingen förvillelse att befara i uttalet emellan sådana ord, som stämt och tämt, samt och lamt, m. fl.; så snart man blott påminner sig att detta enkla [ 64 ]ljud af m, endast har rum i 24 undantagna, och tydligen uppräknade ord. Återstår således blott frågan om de 11 enkelt ljudande consonanterna när de stå i lika stafbyggnad.

Som då hvar och en consonant nödvändigt måste skrifvas två gånger öfverallt der den höres dubbel, så snart den ej antingen af sig sjelf ljuder sådan, eller något annat bestämdt och oföränderligt kännetecken af detta dubbla ljud icke frikallar ifrån tvåskrifning; och ingen af de 11 återstående consonanterna, som kunna sluta stafvelser,[4] har af sig sjelf ett dubbelt ljud; så blir här frågan: huruvida något sådant kännetecken står att finna, som frikallar ifrån dessa 11 consonanters tvåskrifning, när någonderas ljud höres dubbelt i detta slag af stafbyggnad? i annat fall, blir fördubblingen oundviklig. Ett sådant kännetecken, vore om det gafs, det tredje som gjorde den enkelt ljudande consonantens tvåskrifning umbärlig.

Men gifves det? Här börjar således denna nya undersökning. Intill denna punkt hafva vi således af de redan fastställda satserna, kunnat besvara alla frågor om consonanternas fördubbling eller ej fördubbling.



  1. Man bör ej förstå detta så, som skulle ljudet af j, x, vara på det sättet af naturen dubbelt, att ett enkelt ljud deraf vore omöjligt. Man kan visserligen säga, både āj och ăj, stȳx och sty̆x. Detta beror tydeligen af vokalens mer eller mindre uthållning. Man bör då förstå med sjelfdubbla, eller af naturen dubbla consonanter, sådana, framför hvilka vokalen, enligt språkljudets fastställda beskaffenhet, antingen aldrig eller högst sällan uthålles. Man må således ej heller, på den grund att x är en sammansatt consonant af k och s, anse anmärkningen om dess dubbla ljud såsom sjelfklar och derföre öfverflödig. Detta k, s, kunde i yx, byx, styx, utan omöjlighet, hafva samma ljud som i stryks.
  2. Vid de förut uppräknade 24 undantagen från detta sjelfdubbla ljud af m anmärkes till hjelp för minnet, att då 9 ord afräknas, (nemligen tam, ram, lam, kram, Rom, loma, kroma, prima, tima,) höra alla de öfriga 15 till ett enda fall, nemligen: då m efter å eller ä slutar stafvelsen; t. ex. i pråm, inkråm, beqväm, förnäm, täm-ja, väm-jelse. Hvartill räknas äfven m i alla derivationer från sådana ord, eller flexioner deraf, fastän det i flexionen eller derivationen icke slutar stafvelsen; t. ex. i beqvämt af beqväm, tämt af tämja, o. s. v. Denna regel för ljudet af m efter å och ä är allmänt gällande, när blott undantag göres af imperativerna stäm, kläm, skäm, m. fl. s. såsom behållande ordets infinitiva ljud, och af de tre orden våm, råm, läm. Utom i de här nämda två fall, nemligen: 1:o i de 9 anförda orden, 2:o när det efter å eller ä slutar stafvelsen (tillhopa 24 ord,) samt emellan 2:ne vokaler, gäller m öfver allt annars såsom sjelfdubbelt ljud.
  3. Det förstås af sig sjelf, att när tre consonanter af samma slag skulle derigenom sammanstöta, måste den ena utelemnas, således skrifves icke tilllika, misssämja, lätttrogen, utan tillika, missämja, lättrogen.
  4. Man torde vid det anförda antalet af 11 böra anmärka, för noggranhetens skull, att h och z väl utan omöjlighet kunna sluta stafvelser, och äfven göra det i vårt språk, t. ex. Canzli, Ah! Bah! men som dessa fall äro högst sällsynta, har man ej trott nödigt att göra afseende derpå.