Afhandling om svenska stafsättet/2.3

←  Andra Stycket. Försök till reglor, grundade på stafbyggnads-arten.

Svenska Akademiens handlingar ifrån år 1796. Första delen. Afhandling om svenska stafsättet av Carl Gustaf af Leopold med företal av Nils von Rosenstein Tredje Stycket. Om Konsonanternas fördubbling eller ej-fördubbling, när den dubbelt ljudande följes inom stafvelsen af en annan, som ej är af samma slag med den föregående.

Fjerde Stycket. Kort öfversigt af allt det föregående, samt om undantagen.  →

På Wikipedia finns en artikel om Afhandling om svenska stafsättet.

III. STYCKET.
Om Consonanternas fördubbling eller ej fördubbling, när den dubbelt
ljudande följes inom stafvelsen af en annan, som ej är af
samma slag med den föregående.

Frågan är här denna: när ett dubbelt ljud förekommer sådant som det af l i fält, och när detta dubbla ljud är en af de 11 enkla consonanter; måste då consonanten verkeligen fördubblas? eller gifves något visst stadgadt tecken af dess dubbla ljud, som gör fördubblingen umbärlig?

Om det kunde visas att i alla stafvelser, hvari två olika consonanter följa en vokal, den förra alltid rätteligen och efter naturliga uttalet ljuder dubbel, så vore det begärta varaktiga minnestecknet funnit, och den första consonanten af dessa tvenne behöfde uti ingen stafvelse skrifvas två gånger, för att ljuda dubbel, emedan sjelfva föreningen af tvenne sådana olika consonanter i samma stafvelse redan tillräckligt tillkännagaf den förras dubbla ljud.

Se här till en början en hop exempel, hvari man åtminstone finner denna princip likasom anvisad genom uttalet.

Bunt, - lans, - hals, - hund, - fräls, - frakt, - lukt, - ärt, - ört, - skild, - tält, - tyst, - röst, - Prest, - fäst, - skaft, - taft, - sats, - plats, - lust, - m. fl.

Det synes af dessa tjugo exempel, hvartill man kunde utan svårighet lägga tusende andra, som sjelfva naturen af uttalet verkeligen gåfve anledning till en sådan regel. Vore nu inga undantag derifrån, så vore hela svårigheten undanröjd; men det är olyckan att sådana finnas, och ej till ringa antal. Sådana äro t. ex. förd, hörd, börd, läst, (af läsa) qväst, lärt, öst, föst, löst, brunt, grönt, klart, ganska många andra att förtiga, hvari af två olika consonanter i samma stafvelse den första ingalunda har något dubbelt ljud.

Det är ej nog; samma två consonanter ljuda ofta olika i samma stafbyggnad, t. ex.

bunt och	brunt.
häst	qväst.
skaft, (handtag)	qvaft.
tält	qvalt.
pynta	synta.
vände (af vända)	vande (af vänja)

Det är ej nödigt att göra en lång uppräkning af dessa afvikelser. De finnas öfver allt, vid minsta eftersinnande.

Emedlertid blir det af en oundviklig nödvändighet, att på hvad sätt det må ske, åtskilja från hvarandra, för uttalet, ord af denna beskaffenhet, som med alldeles lika stafbyggnad ljuda än med dubbel och än med enkel consonant.

Denna skillnad kan, som förut är sagdt, endast verkställas på två sätt:

Antingen genom den första consonantens verkliga fördubbling i skrifningen, öfver allt hvarest den ljuder dubbel, men i det fallet, det har redan blifvit anmärkt, hvilket språk!

Eller genom något säkert, klart och varaktigt kännetecken, som utvisar när den första consonanten bör uttalas dubbel eller enkel, hvilket i sådan händelse måste vara en af delarna: accent eller minnes-regel.

Men då accenten ville blifva både svår att införa, och för allmänheten svår att rätt använda, lägg till, obeqväm i ett språk, som redan förut har flera slags tecken öfver orden, hvarmed den skulle kunna förblandas och sammankrånglas; så synes intet annat godt medel öfrigt, än att söka, för skillnaden, någon lätt, klar och pålitlig minnes-regel.

Sådana minnesreglor eller kännetecken på dubbelt ljud utan tvåskrifning hafva vi redan förut tvenne, som Läsaren torde påminna sig, nemligen:

1:o kort stafvelse, såsom t i berget, n i klockan, o. s. v.

2:o n, i slutet af vissa ord, hvarest det enligt öfverenskommelse ej tvåskrifves, oaktadt sitt dubbla ljud, såsom i orden: min, din, än, men, m. fl.

En regel, som utvisade när af två olika slut-consonanter i en stafvelse, den första måste uttalas dubbel, utan att behöfva tvåskrifvas, skulle således komma att utgöra det tredje kännetecknet på dubbelt ljud i uttalet, utan dubbelt tecken för ögat.

Återstår att veta huru ett sådant tredje kännetecken skall sökas och finnas.

Väljom först ett prof af skiljaktigheten, t. ex. de två orden: Synt och Mynt, eller de två: qväst och Prest, i hvilka af två slut-consonanter, den första ljuder nu enkel, nu dubbel. Sedan undersökom, hvilken af delarna är i språket beständig eller tillfällig; hvad som således öfverensstämmer med språkljudets rätta beskaffenhet, och hvad för den orsakens skull är i stafsättet både allmännast och naturligast. Detta utgör då, om det uttrycket må tillåtas, sjelfva natur-stafningen. Det är klart att den måste behållas orubbad, och att hvad derifrån afviker, måste anses endast såsom undantag.

Skulle det nu befinnas att en sådan stafning, som mynt, prest, skaft, (handtag) läst, (skoläst) verkeligen utgör sjelfva natur-stafningen; synt, qväst, begraft, m. fl. af samma uttal, deremot endast undantaget, så blir, som hvar och en strax finner, just sjelfva natur-stafningen i detta fall, det tredje sökta kännetecknet.

Vore detta afgjordt återstod blott att sedan fästa undantagen vid vissa fastställda minnes-lagar.

Nu behöfver man blott genom räkning jemföra antalet af de ord och stafvelser, hvari af två olika consonanter den första ljuder dubbel, emot antalet af dem hvari af två olika consonanter den första ljuder enkel, för att finna till hvilken betydlig mängd de förras antal öfverträffar de sednares. Det är då naturligtvis dessa sednare, hvilka man måste anse såsom undantag och afvikelser ifrån den allmänna natur-stafningen, icke de förra som både fullkomligen riktigt följa språkljudets lagar, och dessutom äro af en mångfaldigt större myckenhet.

Men har man icke hitintills gjort alldeles tvertom? och månne ej deri ligger orsaken, hvarföre man aldrig kunnat utreda sig ur dessa svårigheter? Har man icke immerfort företagit sig att vilja ändra och förderfva hela den naturliga språk-stafningen, för att skilja den ifrån det afvikande ljudet i några få undantag? Emot kanske några tusende stafvelser, hvari af två olika consonanter den första alltid höres dubbel, såsom i luft, röst, hand, m. fl. har man tilläfventyrs funnit omkring hundrade, hvari af två olika consonanter; den första höres enkel, såsom i försynt, brunt, rönt, m. fl. Och för att nu åtskilja ljuden i begge slagen, huru har man gjort? Jo, i stället för att genom regel eller tecken utmärka undantagen, har man ansett dessa för det rätta språkljudet, och påstått att, för skillnads skull derifrån, förändra stafningen öfver hela språket i alla de öfriga orden. Man har ej tänkt efter, om det, som man företog sig att mästra och ombyta, just tilläfventyrs ej vore det rätta och naturliga, och om det som man lemnade orördt, icke snarare borde som undantag och afvikelse anses och utmärkas.

Utan att barbarisera och förderfva språket, skulle man naturligtvis på denna väg aldrig komma fram till det ändamål man sökte: orthographisk enlighet mellan språkljuden och språktecknen; ty en gränslös fördubbling blef här det enda medlet. Det blir då af en alldeles bevisad oundviklighet, att vända vägen rakt tillbaka, och att på ett alldeles motsatt håll söka utgång ur denna långa oreda. I stället, nemligen, för att af två consonanter i samma stafvelse fördubbla den första derföre, att den höres dubbel, måste man besinna att den höres dubbel derföre att sådan är språknaturen, och blott söka orsaken, hvarföre i vissa undantag den icke höres dubbel, samt vid hvilka kännetecken man kan fästa dessa undantag.

Men ännu är dermed icke hela svårigheten utredd. Man måste påminna sig att dessa undantag blifvit, genom ett lika obesinnande, i stället för att vara ett enda slag, gjorda till tvenne.

Det gifves nemligen icke blott, som vi redan sett, stafvelser med två olika consonanter, hvaraf den första låter dubbel i somliga ord, och i andra enkel, (såsom t. ex. i enfald och qvald). Det gifves äfven stafvelser, åtminstone så ansedda efter den vanliga staf-läran, med en enda consonant i slutet, i hvilka samma slut-consonant höres nu dubbel, nu åter enkel, t. ex. fäs-te och qväs-te, begyn-ta och försyn-ta, tillhan-da och van-da, hundrade andra att förtiga.

Det kommer då an på att finna reglor för begge dessa nyssnämda fall. Fullkomligheten skulle tvifvelsutan vara, om det kunde bevisas, att de begge i grunden icke utgöra mer än ett enda, och att, i följd deraf, en och samma regel också blir för begge tillräcklig. Detta måste nu således blifva vårt första bemödande.

Hela hufvudsaken kommer här an på ett riktigt besvarande af den frågan: hvad är en stafvelse? Ty: om af två olika slut-consonanter i samma stafvelse, den första efter det vanliga språkljudet (här talas ej om undantagen) alltid ljuder dubbel, så blir ju den nödvändigaste frågan af alla, att afgöra: När 2:ne olika slut-consonanter verkeligen finnas i samma stafvelse eller ej? och om, när någon enskrifven consonant ljuder dubbel, (utan att vara antingen m, j, x, eller någon af de undantagna orden på n) det ej alltid sker derföre att det finnes verkeligen två consonanter i samma, stafvelse, ehuru den andra af dem genom Skrifbruket tillägges nästa stafvelse?

---

Undersökning om Stafvelser och deras rätta delning ifrån hvarandra^[1].

Låtom oss välja några exempel. Hata, gåta, mata, reta, blöta, huru lära vi att i läsning och skrift stafva dessa ord? Jo, på följande sätt: ha-ta, gå-ta, ma-ta. På samma sätt re-ta, blö-ta, och alla öfriga. Det blir likväl tydligt af orden hat-full, gåt-lik, mat-lust, ret-lig, blöt-fisk, att vi stafva orätt, och att t i alla dessa ord tillhör första stafvelsen och ej den sednare.

Se der strax i alla verber med en enda consonant framför slut-vokalen a i infinitiven, denna vokal ensam utgörande den sista stafvelsen.

Att det förhåller sig på samma sätt i alla verber med två consonanter framför slut-vokalen a, (vare sig samma consonant fördubblad, eller två olika,) det kan lätt inhämtas af sådana ord, som finna, lätta, rätta, förvissa, brista, kosta, tystna, tvinga, hänga, m. fl. De af dem deriverade eller med dem närskylta orden rätt, lätt, finn, viss, brist, kost-bar, tyst, tvång, häng bevisa att den sista slut-vokalen a i dessa infinitiver, står äfven här för sig sjelf, och utgör ensam slut-stafvelsen.

Dragom häraf den klara och trygga slutsatsen, att slut-vokalen a i verber alltid utgör en stafvelse för sig sjelf, och att den ena eller de flera consonanter som den har framför sig, alltid höra till förra stafvelsen.

Hvad ändelserna på la, ra, na beträffar, så tyckas de väl göra något undantag härifrån. Egentligen hör dock consonanten, äfven i dessa, icke till slut-vokalen a, utan till en föregående. Man ser t. ex. i orden stämpla, hedra, ruttna, att de blifvit tydeligen sammansatta icke af stafvelserna stämp- hed- rutt- med tillägg af la, ra, na, utan af hela orden stämpel, heder, rutten, med tillägg af slut-vokalen a. Dessa verber hafva således från början hetat stämpel-a, heder-a, rutten-a. Måhända har man i början till och med sagt hårdena, tystena, fast genom språkvanan vokalen e sedan blifvit utlemnad och n tillagdt slut-vokalen. På samma sätt förhåller det sig med slut-ändelsen ja i främja, sämja, stödja m. fl. infinitiver. Orden hafva rätteligen hetat främ-a, säm-a, stöd-a, som de ännu någon gång höras; consonanten j har blifvit tillagd för ljudets skull.

Emedlertid utgöra nu la, ra, na, ja, ma, (till ex. i för-söt-ma) verbala slutändelser, som blifva slut-stafvelser för sig sjelfva, så ofta consonanten ej kan hänföras till förra stafvelsen, som t. ex. i domn-a, somn-a, hvilket sednare ganska sällan inträffar.

Men på dessa ändelser när, utgör alltid sista vokalen i verber en ensam stafvelse.

Sedan vi således afgjort det infinitiva stafsättet, faller det lätt att inse, hurudant det efter sakens natur bör vara i de öfriga moder och tempus. Man stafvar t. ex. vanligen tryck-te, lär-des, tröt-tad, lun-kade. Det är klart att man borde stafva tryckt-e, lärd-es, trött-ad, lunk-ade, och att dessa ändelser e, es, ad, ade likasom ats, it, its, eller hvilka helst de må vara som i verber förekomma, efter de utgöra en viss beständig form, hvarefter alla verber böjas, icke höra till hvardera ordets egen grund-stafning, och böra således anses såsom stafvelser för sig sjelfva.

Gå vi nu ifrån verbet, till de öfriga talets delar, så finna vi äfven der samma anmärknings riktighet.

Man stafvar:	Man borde stafva:
Stoc-ken, kens, kar, karnas.	Stock-en, ens, ar, arnas.
Re-pet, pets, pen, pens.	Rep-et, ets, en, ens.
Pen-na, nans, nan, nor, nornas.	Penn-a, ans, an, or, ornas.
Her-re, rens, ren, rar, rarnas.	Herr-e, ens, en, ar, arnas.
Grö-na, go-da, lät-ta, fris-ka.	Grön-a, god-a, lätt-a, frisk-a.
For-tare, skö-nast, san-nast, bre-dast.	Fort-are, skön-ast, sann-ast, bred-ast.
Rik-tig, ha-sti-gast.	Rikt-ig, hast-ig-ast.
Dun-kel, him-melskt.	Dunk-el, himm-elskt.
Äf-ven, gåf-va.	Äfv-en, gåfv-a.

och så vidare.

Man ser af allt detta, att så väl verber som alla andra talets delar, hafva i alla deras böjelser vissa stadgade språkändelser, som efter den grammatiska formens beskaffenhet utgöra stafvelser för sig sjelfva, och skilja sig således lätteligen ifrån sjelfva hufvudordet, eller rättare sagdt, sjelfva stamstafvelsen. Denna sednare består då alltid för sig sjelf, och kan betraktas särskilt ifrån ändelse-formen, till hvilken ingen af dess consonanter egentligen hör, ehuru, efter skrifbruket, stafvelserna på papperet annorlunda indelas. Men den eller de consonanter, som efter det vanliga skrifbruket sålunda likasom fråntagas grund-stafvelsen, för att tilläggas ändelse-formen, hafva då ej heller rätteligen sitt rum i sista stafvelsen, utan tillhöra verkeligen den föregående. Således förhåller det sig ej så, som ofvanföre antogs att, t. ex. i orden läs-ka, het-sa, vän-ta, den consonant som efter skrifdelningen slutar första stafvelsen, ljuder dubbel, ehuru han är ensam i stafvelsen. Han är ej ensam: ty det är orätt att efter skrifbruket stafva läs-ka, het-sa, vän-ta, man måste stafva läsk-a, hets-a, vänt-a, och då ljuder första consonanten dubbel, derföre att naturljudet i språket gör alltid af två consonanter i samma stafvelse, den första dubbelt ljudande, när nemligen undantagen åsidosättas, hvilkas orsaker och reglor särskilt måste sökas.

Men innan vi företaga oss detta, uppehållom oss ännu ett ögonblick vid undersökningen af sjelfva grundstafvelserna — hvarmed här bör förstås sådana, som i hvart ord äro, om så må sägas, sjelfbestående, eller oberoende af alla slags ändelse-former.

Man har visat i det föregående, att ett slags vanliga ändelse-former uppkomma af de grammatiska flexionerna. Man kan nästan taga för afgjordt, att alla dessa, (ändelserna på ne eller na i pluralis undantagna) ursprungeligen begynts på någon vokal. Ännu börjas de flesta dermed. Det gifves dock några som nu hafva consonant framför sig, t. ex. Med-let, ax-lar, gaff-lar, hed-ren, hvilket likväl, som ofvanföre visats, icke är annat än en sammandragning af det ursprungliga stafsättet: Medel-et, axel-ar, gaffel-ar, heder-en, o. s. v. Emedlertid förblifva nu dessa ändelse-former beständigt, let, lar, ren, och deras begynnelse-consonant lägges aldrig till en förutgående.

Men ännu finnes ett annat slag af ändelse-former, och det utgöres af sådana som icke egentligen uppkomma af grammatiska böjningar, utan höra annars af sig sjelfva till språkarten. Någre af dem börjas med en consonant, såsom:

bar, — tänk-bar, önsk-bar, man-bar.
skap, — kun-skap, måg-skap, vän-skap.
dom, — barn-dom, sjuk-dom, rik-dom.
sam, — ömk-sam, lång-sam, mödo-sam.
de, — inflytan-de, leen-de, påståen-de.
het, — tro-het, vaksam-het, snål-het, liten-het.

Andre begynna med vokal, såsom:

ad, — trån-ad, mån-ad, förvån-ad.
ing, — get-ing, lätt-ing, byt-ing, an-ing.
ig, — tål-ig, tystlåt-ig, smuts-ig, gunst-ig, red-ig, stad-ig.
isk, — Akadem-isk, Sophist-isk, Polit-isk.
en, — förvet-en, belåt-en, leds-en, harms-en, krums-en, lump-en, trump-en.
el, — tumm-el, skramm-el, krång-el.
else, — gräm-else, kall-else, förarg-else, bekräft-else.

Af några bland dessa hafva troligen genom uteslutandet af en vokal, följande med tiden uppkommit, som nu begynna med consonant:

nad, — tyst-nad, hug-nad, båt-nad, grå-nad, blå-nad.
ning, — giss-ning, stört-ning, ord-ning, slutt-ning, sväng-ning, gry-ning, (af gry, dagas.)
ling, — älsk-ling, gunst-ling.
ring, — änd-ring, förbätt-ring, knott-ring.
ma, — sött-ma, fett-ma.
ra, — bjell-ra, slam-ra.
la, — skram-la, hum-la.
lig, — tem-lig, hem-lig, samt-lig, behag-lig, van-lig, ytter-lig.
i hvilket sistnämda slag den uteslutna vokalen e likväl ännu ofta bibehålles.

Man lär förmodligen ej finna denna föregående undersökning öfverflödig. Ingen ting, upprepom det, är i denna fråga nödvändigare, än att riktigt urskilja hvad som verkeligen utgör en stafvelse; men denna urskillning blir omöjlig, om man ej iakttager, att noga söndra från hvarandra sjelfva stam-stafvelsen och ordets ändelse-form. För att leda Läsaren till det klara begreppet om en sådan söndring, har någon omständlighet varit oumbärlig, men i allmänhet behöfves dervid ej så mycken finhet. Man kan med temlig trygghet följa den lättare regeln: att alltid räkna till slutstafvelsen den eller de consonanter, som ej kunna tilläggas den föregående. Således t. ex. i Svartna, viste, borta, lunta, förste, höra så många bokstäfver till den första stafvelsen som kunna sammanläggas, och de öfverblifna till ändelse-formen. Dessa ord dela sig derföre på följande sätt: Svart-na, vist-e, bort-a, lunt-a, först-e, och icke som man efter det antagna skrifbruket plägar dela dem. Således, ehuru i orden änd-ring, skall-ring, kull-ring, r icke beqvämligen föres till slutstafvelsen, och verkligen ej hör dit, efter förmodeligen orden ursprungligt hetat änder-ing, skaller-ing, kuller-ing, måste likväl delningen på det förra sättet göras för omöjlighetens skull att föra r till den förutgående stafvelsen.

Man har vid denna undersökning om stafvelse-naturen blott 2:ne korta påminnelser att ännu tillägga. Den första: att man i detta ämne icke framkommit med någon nyhet. Vår bäste Grammaticus Herr Botin har i sin Bok om Svenska språket i tal och skrift alldeles samma anmärkning om det brukliga stafsättets oriktighet, äfvensom före honom en och annan äldre språklärd, fastän ingendera hvarken på det sättet man här sökt göra, utredt ämnet, eller dragit några följder deraf till nytta för språket. Den andra: att man ingalunda härigenom vill hafva påstått någon minsta förändring i den vanliga staf-delningen, sådan som den i skrift nu för tiden brukas. Det bör anses som en hufvudregel, från hvilken man aldrig bör vika, att ingen ting förändra, som af bruket redan blifvit allmänt antagit. Afsigten är blott härmed, att för möjligheten af bestämda staf-reglor, med klarhet åtskilja emellan stafvelser efter språk-naturen, och stafvelser efter skrifbruket. Så äro, t. ex. gjor-de, yp-pig, kun-de, tät-ting, stör-ta, stafvelser efter skrifbruket; efter språk-naturen måste de åter nödvändigt delas på följande sätt: gjord-e, ypp-ig, kund-e, tätt-ing, stört-a. Både språknaturen och skrifbruket deremot öfverensstämma i sådana ord som bygg-ning, räff-la, äf-las, tro-lig, stygg-het, o. s. v.

---

Sedan det således blifvit utredt hvad som bör räknas för en stafvelse, eller ej bör räknas derför, hvad följer deraf? En på en gång ganska liten och ganska vigtig sak; en upplysning, utom hvilken detta ämne troligen skulle förblifva för alltid outredligt: den att man kan strax med visshet finna, huru många consonanter efter språk-naturen verkeligen höra till hvar och en stafvelse.

Så snart detta är gifvit, låter sig också med största lätthet erfara, huruvida det verkeligen händer, att blott en enda consonant, (j, m, x, undantagne) inuti sjelfva orden någonsin höres såsom dubbel; och utslaget blir, att öfver hela språket detta fall aldrig i något enda ord inträffar. Öfverallt hvarest en consonant i långa stafvelser inuti ordet höres dubbel, (som icke är j, m, x, och icke n i vissa redan undantagna ord) skrifves den antingen verkligen dubbel efter det redan allmänna stafsättet, eller uppkommer detta ljud af två olika consonanter i samma stafvelse, fast efter den vanliga oriktiga stafvelse-delningen en af dem hänföres till den påföljande stafvelsen.

Med denna enda upplysning försvinner således en af de största svårigheter i detta ämne. Det gifves ej mera några sådana stafvelser som fäs-te, begyn-te, sat-ser, stör-ta, hvarest ljudet skulle fordra att fördubbla s, n, t, r. Man måste blott lägga ihop på annat sätt; man måste stafva fäst-e, begynt-e, sats-er, stört-a, och då får man i alla dessa ord två consonanter i stället för en enda i första stafvelsen, hvarigenom den förra consonantens ljud blir efter vanligt uttal, dubbelt, utan behof af dubbel skrifning.

Då det nu således är en fullkomligen bevisad sak, att allt dubbelt ljud i långa stafvelser, som höres utan tvåskrifning för ögat, när det ej uppkommer af någon bland de tre dubbelt ljudande consonanter j, m, x, eller är detta ofta nämda n i vissa undantagna ord, har nödvändigt sin grund i två olika consonanter som följa på hvarandra inom stafvelsen; och när detta aldrig felar att inträffa, månne man ej då också kan med trygghet omvända satsen och antaga som allmän regel: att hvarest två consonanter stå tillhopa efter en vokal i samma stafvelse, der blir den enas ljud af sig sjelf vanligen dubbelt, utan att den behöfver tecknas dubbel för ögat? Är det ej efter denna regel som vi, utan att tänka derpå, i hand, land, stolt, fält, bröst, röst, bunt, ärt, ört, och i alla dylika ord uttala den första consonanten alltid dubbel? Vore ej detta uttal grundadt på sjelfva Språk-naturen, skulle ej då, i alla de nyss uppräknade orden och alla af samma art, den första consonanten alltid vanligen skrifvas dubbel, för att utmärka det dubbla ljudet? Men sker detta, eller har det nånsin skett i något enda sådant ord, när vi undantaga 4 eller 5 exempel deraf, till ex. satts, korrt, svarrt, ällska, nyligen införda i språket af några enskiltas godtycke, och som icke höra till det allmänt antagna skrifsättet? Vi hafva således verkeligen funnit det tredje kännetecknet af den enkla consonantens ej fördubbling i skrift, oaktadt dess dubbla ljud för örat, nemligen den allmänna regeln, att af två olika consonanter i samma stafvelse ljuder den förre af sig sjelf dubbel, utan att behöfva tvåskrifvas. Att ett större eller mindre antal undantag finnes, bevisar ej emot den vanliga gilltigheten af en regel; det bevisar blott, att den har undantag som nästan alla reglor, och att man till dessa undantag blott måste söka skälen och kännetecknen. Det är detta, som oss i närvarande ämne ännu återstår.

---

1. Att förekomma missförstånd, påminnes här genast att ändamålet med denna undersökning icke är någon förändring af den i skrift brukeliga staf-delningen. Afsigten är blott att fastställa en alldeles nödvändig skillnad emellan våra brukliga skrif-stafvelser, och hvad man egentligen bör kalla en grund-stafvelse. Nyttan och behofvet af denna skillnad, lära i det följande tydligen visa sig.