Afslöjanden från Kongo (30 augusti 1893)

Från Wikisource, det fria biblioteket.
 
Hoppa till: navigering, sök
Afslöjanden från Kongo
Kalmar 30 augusti 1893
(Index:Kalmar 1893-08-30.djvu)


[ sida ]

Afslöjanden från Kongo.

Under titeln “Aux Belges! Vérités sur la Congo par un Echappé au massacre de l’Expédition Hodister” har nyligen en liten broschyr utkommit i Antwerpen, hvilken väckt lifligt uppseende bland alla Kongostatens vänner.

M. Pauwels, denna broschyrs författare, vill upplysa den belgiska allmänheten om förhållandena vid Kongo och berättar för detta ändamål en hel del olika saker, hvilka kasta ett mycket dåligt ljus öfver det der herskande tillståndet. Skarpast går Pauwels till rätta med de stora handelskompanierna vid Kongo, hvilka som bekant ha sitt säte i Bruxelles. Han förebrår desamma hårdhet och afskyvärd egoism i behandligen af deras illa aflönade agenter och lemnar flera bevis härför. Äfven provianteringen af agenterna under deras besvärliga marscher är dålig och fullkomligt otillräcklig; rent af brutal är behandlingen af de infödde, hvilket bland annat haft till följd att dessa lemnat byggandet af hus å stationen Kinchassa vid öfre Kongo, så att agenterna vid ankomsten dit stodo utan bostäder.

Ett sorgligt förhållande eger rum mellan kompanierna och Kongostaten. Båda älska hvarandra högst obetydligt och en följd häraf är bl.a., att i Boma, der de flesta belgierna äro samlade, det ogemytligaste lif man gerna kan tänka sig är rådande till följd af ömsesidigt misstroende och ömsesidig svartsjuka.

Ytterst illa är det också sörjdt för européernas helsotillstånd, då i regel nödiga medikamenter såväl som läkare saknas. De insjuknade agenterna skule kontraktsenligt på kompaniernas bekostnad återföras till Europa, men tillstånd att resa hem vägras mycket ofta och Pauwels har sjelf hört en direktör svara en om tillåtelse att resa begärande agent: “Ni marscherar vidare eller får ni krepera der ni är”. Två månader senare var den nolycklige agenten död. Med åtskilliga olyckskamrater kom han efter expeditionen Hodisters sorgliga undergång till Bruxelles, beröfvad all sin egendom och endast försedd med de allra nödvändigaste klädespersedlar, men det hade ej fallit hans kompani in, att lemna honom den ringaste ersättning för hvad han i dess tjenst förlorat. De i Kongo aflidna agenternas egendom blir, enligt Pauwels påstående, bortauktioneradt genom Kongostatens försorg; men detta förhindrar ej att arfvingarne vanligen icke erhålla hvad dem tillkommer. Af de bref, hvilka man skickar från Kongo till Europa, framkommer en stor del aldrig till sin bestämmelseort, hvaraf P. sluter att obehagliga afslöjanden konfiskeras på vägen.

Sina svåraste anklagelser har Pauwels gömt till sist. Sålunda beskyller han t.ex. antislafverisällskapets vid Taganyika trupper att icke ha börjat sin verksamhet med slafhandelns bekämpande utan med höjande af tullen på elfenbenkaravanerna; han påstår vidare att en af sällskapets agenter dödat fem slafvar, som en arabhöfding på öfligt sätt öfverlemnat till honom. Äfven förekommer det ofta att faktorierna sjelfva bedrifva slafhandeln, i stället för att bekämpa denna arabernas skändliga handtering. Negrerna behandlas på ett upprörande sätt. För de minsta förseelser erhålla de ända till hundra slag med “chicotten”, en piska af noshörningshud, under det att barnen blifva slagne med ett trästycke omvexlande på högra och venstra handen. Vägra de att sticka fram en af de blödande händerna, falla huggen på hufvudet och i ansigtet. Han hade sjelf vid öfre Kongo sett huru man tilldelat en sjuk neger tio slag med chicotten och derpå låtit honom stå 28 timmar bunden vid ett träd. Innan han sattes i frihet erhöll han ytterligare tio slag och allt detta emedan han af hunger stuit en värdelös frukt.

Hvad Pauwels skrifver om hur de hvite behandlar den svarta qvinnan, om konkubinatet mellan dessa båda samt om införandet af tvångsprostitutionen medelst chicotten, derom vilja vi af lätt förstådda skäl iakttaga tystnad och endast upptaga Pauwels slutanmärkning, i hvilken han förklarar, att Kongos klimat är så mördande, att af tusentals vid Kongobanans anläggning sysselsatte arbetare från Kina och Barbados, endast trettio voro vid lif.

Sådana äro M. Pauwels “afslöjanden”, hvilka, som sagdt, väckt största uppseende i Belgien. De angripna kompanierna kunna väl svårligen undvika att svara på de olika beskyllningarne, och man torde så få veta, hvad som verkligen är sant. Det synes åtminstone för opartiskt folk egendomligt att Pauwels efter sin återkomst från Kongo och med den gjorda sorgliga erfarenheten gjorde sig största besvär, för att ånyo erhålla anställning der. Att han tillbakavisades af alla kompanier, till hvilka han i detta ändamål vände sig, synes just icke egnadt att stärka förtroendet till hans skildringars objektivitet. De ha för öfrigt redan af förut i Kongo anstälda personer skildrats såsom dels osanna och dels öfverdrifna.