Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt/Brott mot en persons frihet
| ← Falsk anklagelse. |
|
Stöld. → |
Brott mot en persons frihet.Liksom i den moderna rätten bestraffades äfven i den äldre germanska sådana förbrytelser, som inneburo ett beröfvande af frihet eller ett inskränkande deraf. Ansvar finnes sålunda utsatt för: försäljning af fri man såsom träl, fjettrande, bortförande, pinande till bekännelse och inspärrande. Det var dock allenast dessa svårare former af frihetsbrott, hvarom stadganden lemnades i den äldre kriminallagstiftningen. Och för öfrigt synes man hafva bestraffat ifrågavarande gerningar mindre för det ingrepp i friheten, som de inneburo, än för det öfvervåld eller den skymf, som dermed var förenad. I allt fall sammanfördes dessa förbrytelser icke, i öfverenstämmelse med hvad som nu sker i den moderna rätten, såsom brott af samma slag. Ett försäljande af fri man såsom träl synes allmänneligen hafva likställts med mord eller dråp. Enligt de svenska rättsböckerna skulle härför betalas vanlig mansbot, 40 mark (VGL Add. 7,23; ÖGL UmB 30,1; UL KmB 3 pr.; SmL KmB 3 pr.; WmL II KmB 4, så äfven i norsk och sydgermansk rätt, men dock i Lex Rip. tredubbel mansbot liksom för mord). Hvad åter beträffar fjettrande, bortförande och pinande, synas de i den nordiska rätten i hufvudsak hafva betraktats såsom former af svårare misshandel. Men härförutom lärer väl ock vigt hafva lagts å den skymf, som var förbunden med ett dylikt öfvervåld (i sydgermansk rätt fjettrande och bortförande hufvudsakligen betraktade såsom ärekränkning och såväl der som i nordisk rätt tal om mera eller mindre skamligt fjettrande; jfr. ÖGL DB 2,1 och VGL II þB 4: olika fjettrande för dråpare och för mördare eller tjuf). I mån som annans hindrande från fortsättande af sin väg och instängande eller fasthållande af någon å plats eller i hus, hvarest denne uppehöll sig (sådan gerning i Lex Baj. åter betraktad såsom våldshandling), äfvensom hot om öfvervåld finnas utmärkta såsom förbrytelser i den nordiska rätten (isländsk och norsk rätt), bestraffades de åter i sin egenskap af förgripelser å den förfördelades ära.
I den äldre svenska rätten är det i hufvudsak fängslande och bortförande, hvarom bestämmelser lemnats. Och dessa förekomma mestadels på tal om den rätt, som vid svårare förbrytelser målseganden hade att gripa och inför tinget inställa brottslingen, så vidt han tog honom å bar gerning. Målseganden hade härvid att styrka det påstådda brottet. Eljest drabbades han i sin ordning af ansvar för det olaga fängslandet och våldförandet. Detta ansvar synes allmänneligen hafva utgjort 40 mark (VGL II þB 4; ÖGL UmB 29 och 33,1; UL MB 31 pr. och 41 pr.; SmL MB 13 och þfB 6 pr.; WmL II MB 26,6; HL MB 16; MELL DB m. vil. 20; ChLL HgB 11 och DB m. vil. 19; Allm. St.L. DB m. vil. 2,1). Gerningen kunde dock förekomma under försvårande omständigheter. Detta inträffade bland annat, om någon fjettrats på ett särdeles grymt och skymfligt sätt, samt öfvervåldet haft till följd svårare kroppslig skada eller döden (ÖGL UmB 29 och 33,1: 3 mark, om man blott bundit armarne, men 40, om man satt honom i stock och fötterna ruttnat, samt 40 mark och dråpsbot, om han tagit döden af öfvervåldet). Särskildt lände det till ett skärpt ansvar, om någon inträngde i annans hemvist och fängslade någon af dem, som derstädes uppehöll sig, eller med våld bortförde sådan person. Härtill hade man rätt, om man kunde åberopa sig å konungens dom, eller ock den gripne medelst husransakan eller s. k. leþns förvunnits att hafva begått tjufnad. Men i annan händelse var gerningen ett hemfridsbrott och föranledde med uppkomsten af edsöreslagstiftningen straff för brutet edsöre (ÖGL EB 7; VGL Add. 7, 19; UL KgB 5 pr.; SmL KgB 5 pr.; WmL I EB 2 pr.; WmL II KgB 3 pr.; HL KgB 2 pr.; Allm. St. L. EB 18; MELL EB 23; ChLL EB 19). Senare blef dock allt fjettrande och pinande af sådan person, som ej redan vore sakfälld eller tagen i uppenbar gerning, edsöresbrott (Ups. Stadg. 1344, Allm. St. L. EB 21, ChLL EB 20; lifvets förlust enligt Sken. Stadg. 1335). Och härförutom synes man för tillämpandet af edsöresstraffet vid ett bortförande af annan ej vidare hafva gjort till vilkor, att det skedde med kränkande af hemfrid (Allm. St. L. DB m. vil. 2, 1). I öfverensstämmelse härmed upptogos i 1734 års lag under kapitlet om hemfrid och rån såsom edsöresbrott dels bindande af oförvunnen person, som ej tagits i sådan missgerning, för hvilken han kunde häktas, dels bortförande af annan mot dennes vilja från hvad plats det vara månde och dels pinande i afsigt att förmå till bekännelse (MB 20, 7 och 8). Nämnda former af brott mot annans frihet behandlades således i den tidigare svenska rätten såsom fridsbrott. Och så hade äfven förhållandet blifvit med åtskilliga gerningar, som nu bestraffas eller i allt fall kunna bestraffas i egenskap af brott mot annans frihet, nemligen dels med hot under vissa försvårande omständigheter (1734 lag MB 18, 4 och 5: dragande af knif eller svärd i kyrka, å kyrkogård, på väg till eller från gudstjenst och å tingsstad; MB 18, 8 och 9: hot mot embetsman eller dem, som gå embetsmans ärende; jfr. MB 24, 8), dels med hindrande från laga utförande af rättegångssak (ÖGL EB 5; VGL II Add. 7, 16; MELL EB 20; ChLL EB 16; Allm. St. L. EB 15) och dels med våldtägt och enlevering (1734 lag MB 22). Det var sålunda hufvudsakligen såsom öfvervåld och ej såsom obehörigt intrång i annans frihet, som ifrågavarande gerningar bestraffades. Hvad särskildt beträffar våldtägt och enlevering, sågs deri från början närmast ett angrepp å familjeäran. Och på grund deraf var det utan betydelse, om enlevering skett med qvinnans samtycke eller icke, hvaremot såväl till enlevering som våldtägt hörde, att qvinnan ej förut förverkat sin ära och allmänt läte bruka sig till skörlefnad. I hustruns person var det nemligen den äkta mannens rätt, som förfördelades, och i den ogifta qvinnans person åter hennes anförvandters. Ännu i tiden efter LL:ne bragtes det för våldtägt stadgade straffet endast i tillämpning för det fall, att den qvinna, som varit föremål derför, varit en ärbar qvinna (Abrahamsson p. 698). För annan händelse ådömdes ett arbiträrt straff. Äfven sedan man vid dessa s. k. qvinnofridsbrott hufvudsakligen såg till det öfvervåld, hvarigenom de enligt regel bragtes till utförande, verkade likväl den ursprungliga uppfattningen, enligt hvilken den äkta mannens och qvinnans anförvandters rätt närmast tänktes kränkta genom förbrytelserna, derhän, att till dem äfven komme att föras sådana gerningar, som skett med qvinnans begifvande. På detta sätt finnes i 1734 års lag under kapitlet om qvinnofrid straffbestämmelser utsatta ej allenast för våldtägt och bortförande af qvinna mot hennes vilja, utan äfven för bortförande i allmänhet af hustru från man samt af dotter från fader och moder eller från dem, som voro i deras ställe.
I de antika rättssystemen voro ej heller ingrepp i en persons frihet allmänneligen belagda med straff. För vissa svårare fall var så visserligen förhållandet, såsom vid en persons försättande i slafveri, vid bortröfvande af slaf eller barn äfvensom vid våldtägt och enleverering. Men enligt regel medförde ett obehörigt tvång endast civilrättsliga följder. Rättshandling, som tillkommit under tvång, blef ogiltig, och på grund af tvånget kunde skadeståndstalan föras. I den romerska rätten utbildades dock efterhand den grundsats, att allt obehörigt våld vore straffbart, och härå gafs uttrycklig bekräftelse i den justinianska rätten (hoc jure utimur, ut quidquid omnino per vim fiat, aut in vis publicæ aut in vis privatæ crimen incidat). Hvarje olaga nödgande att göra, tåla eller underlåta något fördes sålunda under det allmänna begreppet crimen vis eller öfvervåld och blef härigenom sammanställdt med sådana gerningar som misshandel, rån, eldanläggning, hemfridsbrott och enlevering.
Den moderna rätten har tillgodogjort sig det romerska utvecklingsarbetet i denna fråga. Men då i den germanska rätten åtskilliga af de förbrytelser, som föllo under begreppet crimen vis i den romerska rätten, af gammalt behandlats såsom särskilda brott, har nämnda begrepp i den moderna rätten kommit att erhålla en vida mindre omfattning än i den romerska samt i det hela hopkrumpit till begreppet brott mot annans frihet (tysk, nordisk, holländsk och ungersk rätt; i österrikisk rätt begreppet ˮöffentliche gewaltthätigkeitˮ bibehållet och derunder fördt jemte störande af offentlig församling, hot och våld mot myndighet samt skada å egendom: bortröfvande, inspärrande, slafhandel, enlevering samt hot såväl af nödgande beskaffenhet som endast i afsigt att väcka fruktan och oro; i fransk rätt hot behandladt i sammanhang med våld å person, våldtägt såsom sedlighetsbrott samt enlevering såsom en förbrytelse med afseende å annans borgerliga rätt, hvarjemte under särskild titel straff stadgats för ˮarrestations illégales et séquestrations de personnesˮ; i engelsk rätt och äfven ungersk är ej hvarje tvång straffbart, utan blott vissa former deraf: inspärrande, bortröfvande af barn, enlevering och våldtägt, medan hot enligt regel endast medför anspråk på skadestånd). Och såsom det allmänna och oqvalificerade fallet af dessa slags förbrytelser har härvid angifvits, att någon utan laga rätt eller med missbrukande af sin rätt tvingar annan till något, lika godt hvad, emot hans vilja. Enligt de flesta rättssystem är försök till sådan gerning äfvenledes straffbart (tysk och dansk rätt), åtminstone så till vida som dermed afsetts att utöfva ett verkligt tryck på annans handlingsfrihet (svensk och norsk rätt: hot med brottslig gerning, då anledning är att befara, att det skall bringas i verkställighet; tysk rätt: hot med verbrechen; fransk, belgisk och holländsk rätt: hot med vissa angifna brott; österrikisk rätt: hot af beskaffenhet att väcka fruktan och oro; enligt dansk rätt kan åter på grund af hot med ˮbrand eller anden ulykkeˮ fordras ställande af säkerhet).
I förhållande till förenämnda nödgande att göra något hafva såsom qvalificerade fall af brott mot annans frihet allmänneligen utmärkts: försättande i slafveri samt fängslande och inspärrande eller beröfvande af den personliga friheten i allmänhet. Och i fråga om minderåriga personer anses härvid ett brott mot friheten äfven hafva egt rum, derest gerningen skett med deras vilja, allenast att de derigenom skilts från föräldrar eller andre, under hvilkas vård de stå. I tysk, holländsk, ungersk och svensk rätt har enlevering upptagits såsom brott mot friheten (i dansk och norsk rätt sedlighetsbrott). Men då man i enlighet med de i allmänhet följda principerna eljest ej betraktar enlevering med qvinnans samtycke såsom brott mot friheten för annat fall, än att qvinnan varit minderårig, upptages i den svenska rätten såsom brott mot friheten äfven enlevering af annans hustru med hennes vilja (i öfrig modern rätt enligt regel ej straffbart). Man har tydligen här mera tagit hänsyn till den historiska utvecklingen än till den logiska följdrigtigheten och ej velat från hvarandra skilja förbrytelser, som af gammalt varit från en numera visserligen öfvergifven synpunkt sammanställda och under rättsutvecklingens fortgång hittills städse åtföljts. Och detsamma gäller om vår strafflags förfarande att bland frihetsbrotten inrymma plats åt våldtägt samt endast tillägga sådan misshandel som pinande en högre straffbarhet för det fall, att deri ligger ett nödgande, nemligen så vidt afsigten är att tvinga till bekännelse i någon sak. Egendomligt för vår rätt är jemväl, att den innehåller särskilda bestämmelser rörande qvinnas tvingande till äktenskap genom giftomannen.
Inom de såsom qvalificerade utmärkta formerna af brott mot annans frihet iakttagas ytterligare en mängd åtskilnader i fråga om straffbarheten. Vissa, vid dem förekommande omständigheter medföra nemligen ett skärpt ansvar (så enligt svensk rätt i fråga om beröfvande af den personliga friheten bemägtigande af barn, frihetens förlust öfver år och dag, tillfogande af svårare misshandel, bortförande ur riket, försättande i tvångstjenst och utsättande å sådant ställe, der uppenbar fara är för lifvet; i fråga om bemägtigande af barn afsigten att öfva det till vanart; i fråga om bortförande ur riket försättande i tvångstjenst; i fråga om utsättande omfattningen af den deraf lidna skadan; i fråga om våldtägt å qvinna, som är i sådant tillstånd, att hon ej kan värja sig, hennes bringande i sådant tillstånd och i hvarje fall inträffad svår kroppsskada eller död för qvinnan; i fråga om enlevering af minderårig qvinna saknaden af medgifvande från hennes sida; i fråga om tvingande till giftermål tvångets utöfvande af annan giftoman än fader eller moder). Enligt regel tänkas gerningar af förevarande art endast föranleda ansvar, så framt de varit uppsåtliga. I vår rätt bestraffas dock vållande till annans förlust af frihet så till vida, som ett olaga häktande medför straff, äfven om det ej skett ˮaf argt uppsåtˮ utan ˮför förment brottˮ (så äfven i norsk rätt). Straffet är dock jemförelsevis ganska ringa. Och i mån som försök här belagts med ansvar är detta regelrätt äfven händelsen med dess straffbarhet i förhållande till den fullbordade gerningens (i svensk rätt beträffande hot och våldtägt, hvaremot ej lägre strafflatitud bestämts för det fall, att ändamålet icke vunnits vid ombordtagande af person för försättande i slafveri och barns bortförande till öfvande i vanart). I fråga om de medel, hvarigenom brott mot frihet kunna föröfvas, hafva lagstiftarne med afseende å de qvalificerade formerna deraf mestadels framhållit, att härtill ej är af nöden fysiskt våld (hos oss i fråga om utsättande och bortförande), utan att äfven hot eller list kunna för ändamålet hafva användts (hos oss i fråga om våldtägt, ehuruväl här ej list annat än af viss beskaffenhet). Men så framt annat ej särskildt angifvits, ligger enligt regel icke någon vigt på de medel, som begagnats (dock allmänt allenast våld och hot vid oqvalificeradt nödgande samt hos oss äfven vid tvingande till giftermål). Initiativrätt i fråga om åtals anställande i mål af förevarande beskaffenhet tillhör vanligen den allmänna åklagaren. Dock är för vissa fall målseganden ensam behörig i nämnda hänseende, framför allt der den qvinliga äran varit föremål för brottet (så i svensk rätt med undantag allenast för den händelse, att döden följt af våldtägt, hvarförutom målseganden hos oss ensam har initiativrätt beträffande åtalande af oqvalificeradt nödgande och hot).
Hvad angår straffen för de brott mot friheten, som afhandlades i den tidigare kriminallagstiftningen, hafva de i allmänhet nedsatts. Men då den rättighet, som enligt modernt föreställningssätt här utgör föremål för lagstridigt angrepp, skattas synnerligen högt, äro dock straffen temligen stränga, enligt regel frihetsstraff (hos oss alternativt med lifvets förlust vid våldtägt och utsättande med dödlig påföljd) och endast undantagsvis böter (hos oss alternativt med frihetsstraff vid enkelt nödgande, hot, enlevering af minderårig qvinna med hennes vilja och häktande utan argt uppsåt). Vid frihetsbrotten kan i öfrigt en ideell konkurrens med brott af annat slag lätt uppstå. Till en del har vår rätt lemnat särskilda bestämmelser för sådana fall (svårare kroppsskada eller död vid utsättande och våldtägt, svår misshandel i förening med inspärrande). Men äfven eljest kunna i ett frihetsbrott sammanträffa moment af helt andra brott (anstiftan till brott medelst nödgande). I fråga om hot utan åsyftad verkan förutsätter vår lag, att gerningen sålunda kan komma att falla alldeles utom frihetsbrottens område, nemligen om det hot, hvarom fråga är, eljest är belagdt med särskildt straff (så äfven i norsk rätt). Detta åsyftar tydligen sådana fall, då gerningen såsom försök till annat brott eller eljest (jfr. Str. L. 10, 1, 3 och 5; 20, 6 mom. 6; 21, 1) medför högre ansvar, än som stadgats i kapitlet om frihetsbrotten. Men då enligt vår nu gällande lag hot i öfrigt kan bestraffas dels såsom frihetsbrott dels såsom förgripelse å persons kropp och dels såsom ärekränkning samt ytterligare såsom stöld eller rån, ligger det å domaren att afgöra, i hvad afsigt gerningen hufvudsakligen skett.
Först genom 1864 års straff lag (Str. L. 15) tillegnade sig den svenska lagstiftningen begreppet frihetsbrott i dess här ofvan skildrade omfattning. Visserligen hade i KF 29⁄1 1861 (§§ 46 och 47) lemnats straffbestämmelser i fråga om pinande och hindrande från saks utförande eller vittnesmåls afläggande (jfr. 1734 lag RB 17, 18). Men dessa förbrytelser upptogos härvid såsom former af våld, hvarigenom fridsbrott skedde. Hvad beträffar de i strafflagen gifna föreskrifterna rörande slafhandel och delaktighet deri (Str. L. 15. 1—4), återgifva de, ehuru visserligen med åtskilliga ändringar, innehållet af en uti ämnet d. 7⁄1 1830 utfärdad Kongl. Förordn. Bortförande ur riket hade endast i specialstadgande varit utmärkt såsom en i högre måtto straffbar gerning, nemligen i fråga om fartygsbefälhafvares medtagande af lots utomlands (KF 1696, 1827).