Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt/Brott mot en persons lif

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Begreppet brott och indelningar af brott.
Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.
Misshandel.  →


[ 121 ]

Den speciella delen.

Brott mot en persons lif.
Lindblad. Om dråp och mord.
Utgångspunkten för bedömandet af rättsstridiga angrepp mot någons person var i vår äldre rätt ej fullt densamma som nu. Sjelfva begreppet dråp har nemligen till någon del förändrat karakter. Ursprungligen räknades såsom vanligt dråp, om en friboren, utan kränkning af någon särskild frid, i vredesmod dödat annan friboren medlem af rättssamfundet med ärliga vapen och ej försökt att hålla sin gerning hemlig eller att dölja, det han vore banemannen. Deremot var det ej af någon särskild betydelse, om den dödade vid gerningens begående varit vid full lifskraft eller redan förut befunnit sig nära döden. Och likaledes ansågs dråp kunna föröfvas å den, som ännu var i moderlifvet, blott att lifsgnistan blifvit tänd (Gragas). Från kyrkans sida uppställdes här det antagande, att fostret med fyrationde dagen fick själ. Och med afseende härå belade åtskilliga rättsböcker tillintetgörandet af så gammalt foster med hel eller half mansbot. Om gerningen föröfvats med berådt mod eller i bråd skilnad, var likgiltigt, och ej heller lades vigt derå, att gerningsmannen icke haft för afsigt att döda, utan endast att misshandla. Det var tillräckligt, att döden följt såsom en verkan af hans afsigtliga handlande. Och i fråga om detta kausalsammanhang nöjde man sig med vissa yttre och temligen osäkra kännemärken (större sår, såren oläkta vid dödens inträdande eller ännu efter ett år; så äfven i 1734 lag MB 39, 2).

Straffet för dråpet vexlade med de allmänna förändringarna på straffrättens område och det i följd häraf föranledda utbytet af straffmedel. Sålunda finnes det derför hafva varit stadgadt såsom straff: fridlöshet (isländsk och norsk rätt; hos oss [ 122 ]ÖGL), fridlöshet med rätt för målseganden att i dess ställe nöja sig med böter (VGL), fridlöshet med rätt för brottslingen att lösa sig derifrån med böter (svealagarne och GottlL), allenast böter (leges barbarorum) och tillsist lifvets förlust (LL:ne, Allm. St. L:n och 1734 års lag). Härvid berodde det i öfrigt mycket derpå, huruvida dråparen tagits i uppenbar gerning eller fått tid att sätta sin person i säkerhet. I det förra fallet hade målseganden ursprungligen rätt att omedelbart skipa rättvisa i egen person eller att i allt fall gripa dråparen och efter dom å tinget aflifva honom. Och, sedan lifsstraffet blifvit det principiella straffet för dråp, hade dråpare, som lyckats undkomma, undantagsvis rätt att böta för sin gerning (Allm. St. L.), eller kunde i allt fall efter förlikning med målseganden beviljas honom en sådan förmån (LL:ne, 1734 lag MB 26, 3). Efter straffet för vanligt dråp rättade sig straffsatserna för de former deraf, som ansågos vara föröfvade under försvårande eller förmildrande omständigheter, ställde sig respektive högre och lägre än detsamma samt sjönko och stego dermed.

Till brott af det förra slaget räknades dråp i lugn beräkning å skuldlös man, af hämnd för tjufs dödande, med nesliga och oärliga medel (mordbrand, förgiftning, legande af dråpare), å värnlös (ännu i 1734 lag MB 12, 2 nidingsverk), under brytande af särskild frid, samt å den, till hvilken man stod i ett särskildt pligt- eller lydnadsförhållande. Hit hörde dock framför allt dråpets lönliga föröfvande, hvartill äfven fördes åtgärder till undanrödjande af spåren derefter och underlåtenhet att sjelf angifva sig såsom gerningsman. Till nedsättande af straffet kunde åter verka dels gerningsmannens beskaffenhet (qvinna, omyndig, vansinnig, träl), dels den dräptes person (utlänning, träl, tiggare och lösdrifvare, enligt vissa lagar äfven qvinnor samt barn före viss ålder eller mottaget dop) och dels omständigheter vid sjelfva gerningen (våda, nödvärn, hämnd, föregående kränkning). Hvad beträffar dråp inom familjen, synes detta ursprungligen varit ett brott, som icke bragts inför de allmänna domstolarne. Och härförutom låg i den myndighet, som husfadern och ättemännen hade, under vissa [ 123 ]förhållanden en rätt öfver lif och död (mannen rätt att döda hustrun i fall af horsbrott, fader rätt att utsätta sitt nyfödda barn, ättemän rätt att döda fränka, som begått lönskaläger). Kyrkan ingrep dock här med de medel, som stodo henne till buds. Och det torde äfven berott af tillskyndelse från hennes sida, att dråpsgerningar inom familjerna drogos under den verdsliga domsrätten, samt att husfaderns och ättemännens makt i förenämnda hänseenden inskränktes och tillsist upphäfdes. De svenska rättsböckerna lemna icke fadern någon rätt att utsätta sitt barn, och i de flesta af dem (ej i VGL) förekomma redan verldsliga straffbestämmelser af skärpt beskaffenhet för dråp inom familjen.

Men i öfrigt har uppfattningen af sjelfva begreppet dråp undergått en högst väsentlig förändring. Man har nemligen kommit att se mindre till sjelfva resultatet af handlingen än till afsigten dervid. Och på sådant sätt har man vid bestämmandet af den större eller mindre straffbarheten företrädesvis kommit att lägga vigt derå, huruvida gerningsmannen verkligen afsett att beröfva den dödade lifvet och huruvida han för sådant fall handlat med full öfverläggning. Dessa synpunkter återfinnas redan mera eller mindre i antika rättssystem (mosaisk och grekisk rätt). Särskildt är så förhållandet i den senromerska rätten, som principielt utmätte straffet för en gerning efter den deri uppenbarade viljans brottslighet. Och genom den romerska rätten torde ifrågavarande åtskilnader jemväl närmast hafva bragts in i den moderna. Derstädes möta de oss redan med den nyare tidens ingång (Carolina), och med hänsyn till dem äro nu gällande straffbestämmelser i ämnet affattade. Den äldre terminologien har dock bibehållits. Och i följd häraf förstås nu med dråp (tysk rätt: todtschlag; fransk och belgisk rätt: meurtre) hufvudsakligen, att någon beröfvar annan lifvet i afsigt att döda honom, hvaremot, der sådan afsigt felas, men dock våld föröfvats, det anses föreligga allenast misshandel med dödlig utgång (fransk, belgisk, holländsk, ungersk och tysk rätt) eller ett sammanträffande af misshandel och vållande till annans död (dansk rätt). Våld, som ej begåtts i [ 124 ]afsigt att dräpa, men dock har en sådan verkan, träder härmed närmare misshandelsbrotten. Och har åter verkligt dråp skett med berådt mod, leder det såsom mord (tysk rätt: mord; fransk och belgisk rätt: assassinat) till ett skärpt ansvar (i engelsk rätt åtskilnaden här dock gjord med afseende derå, huruvida gerningsmannen varit retad — manslaughter —, i följd hvaraf mord — murder, dödande with malice aforethought — äfven innefattar misshandel med dödlig utgång; i österrikisk rätt betecknar ˮmordˮ mord och dråp enligt vanlig terminologi samt ˮtodtschlagˮ åter misshandel med dödlig utgång). I fråga om vållande till annans död skiljer man åter mellan olika grader af oaktsamhet. Och dervid har man i det hela till straffrätten utsträckt användningen af de från den romerska rätten hemtade reglerna och åtskilnaderna rörande civil skadeståndsskyldighet (dolus, culpa lata, culpa levis och casus).

Den nu gällande svenska rättens stadganden i ämnet (Str. L. 14, 1—9) äro affattade i enlighet med här gjorda framställning. Endast så till vida röjer sig en inverkan af det äldre åskådningssättet, som misshandel med dödlig ingång behandlas såsom ett särskildt brott i omedelbart sammanhang med mord och dråp samt åtskils från vållande till annans död, utan särskiljande af det fall att den dödliga utgången kan anses hafva tagits i beräkning (så äfven norsk rätt). Men i öfrigt stämmer det ej heller fullt öfverens med de nyare principerna, att den svenska rätten endast befriar gerningsmannen från ansvaret för sådana, utan gerningsmannens skuld, efter misshandeln tillkomna omständigheter, som medfört en dödlig utgång, och ej jemväl för omständigheter af denna art vid sjelfva misshandelns föröfvande (Str. L. 14, 43; så äfven norsk och finsk rätt). I öfverensstämmelse härmed har man i vår nu gällande rätt äfven låtit alla dem, som deltagit i sådan misshandel, hvaraf döden följt, drabbas af straff för den uppståndna effekten, oaktadt de skador, som de hvar för sig tillfogat den dödade, endast i förening förorsakat döden (här i tysk och österrikisk rätt nedsättning i straffet). Allenast för det fall att det ej kan utredas, af hvem eller hvilka den dödade bekommit [ 125 ]de skador, som varit af lifsfarlig natur, har en nedsättning i straffet medgifvits (Str. L. 14, 7 och 8; liknande stadgande i norsk och österrikisk rätt; i äldre svensk rätt enligt KB 171 1724 och 36 1752 hofrätt befogenhet låta lotten afgöra hvem, som med lifvet skulle böta för gerningen). I de nyaste strafflagarne (tysk, holländsk, ungersk och finsk rätt) finnes särskildt ansvar stadgadt för deltagande af flera i misshandel eller slagsmål, som haft till följd en menniskas död eller svårare kroppsskada. Än vidare skulle mot den svenska rätten kunna anmärkas, att, då den lemnar positiva bestämningar af såväl mord som dråp (ˮmed berådt modˮ, ˮmed hastigt modˮ), den underlåtit att angifva, hvilket af dessa två begrepp skall anses såsom det hufvudsakliga, och sålunda möjligen i ett särskildt fall kan föranleda villrådighet, under hvilketdera af dem en gerning skall föras (i tysk, fransk, dansk och norsk rätt dråpet i förhållande till mordet negativt bestämdt och derigenom hufvudbegreppet).

Ännu i 1734 års lag (MB 24; jfr. 39, 2 ibid.) voro de gamla begreppsbestämningarne i det hela bibehållna. Dråp innefattade äfven misshandel med dödlig utgång, och med afseende härå var ej någon särskild strafflindring stadgad. Och dråp i löndom (MB 12, 1) medförde såsom mord ett högre ansvar. Likväl hade vid tiden för 1734 års lags tillkomst redan de nyare åsigterna börjat omfattas i vår rätt. Enligt landskapslagarne och landslagarne ledde ett försåtligt utförande af dråp (bakhåll) till ett strängare straff och var enligt Allm. St. L. edsöresbrott. I 1734 års lag var det upptaget såsom en omständighet, hvilken gjorde handlingen till mord (fortfarande i fransk rätt). Och dermed hade åtminstone för detta fall gjorts till förutsättning för mord, att gerningen skett efter förut fattadt beslut. I ett särskildt fall beskrifves också dråp såsom föröfvadt i bråd skilnad (MB 25, 5). Så till vida hade för öfrigt redan den äldre rätten tillagt dråps föröfvande efter öfverläggning en särskild betydelse i straffrättsligt hänseende, som ej mindre landskapslagarne än landslagarne och allmänna stadslagen, fastän visserligen icke i full öfverensstämmelse och i lika måtto, i åtskilliga fall [ 126 ]läto det för dråp å fridlyst ort stadgade högre ansvar förfalla, derest, såsom det hette, ˮthær satir komæ samæn. ok skiliæs osatirˮ. Förutsättning var således, att man begifvit sig till platsen i förut fattad afsigt att begå våldshandling eller, såsom det äfven säges, ˮmet vrezviliæˮ. Det är företrädesvis med edsöreslagstiftningen, som denna grundsats kommer till ett mera allmänt uttryck (vid hemfrids-, kyrko- och tingsfridsbrott, men äfven vid brytande af höst- eller vårfrid). Men i 1734 års lag har åt grundsatsen gifvits än större utsträckning. Ej blott i de fall, der dråpet var qvalificeradt på grund att den plats, hvarå det skett, utan äfven der så var förhållandet i anledning af omständigheter vid den dödades person, har i 1734 års lag för inträdandet af den högre straffbarheten satts det vilkor, att dråpet skett af berådt mod (MB 18, 6: å väg till eller från kyrka och rättegång; MB 20, 1 och 5: i hus, gård eller farkost; MB 14, 1: af föräldrar å barn; jfr. om misshandel MB 20, 13: å bonde på åker, äng eller andra hans egor, MB 15, 2: af tjensthjon å husbonde eller matmoder). Försök att efter begånget dråp dölja detsamma gjorde det i 1734 års lag ej heller vidare till mord, utan allenast ett hemligt tillvägagående vid utförandet af gerningen. Och slutligen ansågs det i allmänhet (Nehrman), att till mord hörde afsigt att döda. Detta blef i öfrigt äfven fallet i fråga om dråp, redan innan stadgande derom inflöt i lagen (Utslag 101 1831). Ett stöd härför låg dessutom i den omständighet, att 1734 års lagstiftare för vissa särskilda fall bestraffat mindre misshandel, hvaraf döden följt, allenast såsom dråp af vållande (MB (28, 2 och 3). Och för öfrigt beredde den domaren och målseganden tillagda rättighet att medgifva strafflindring åt sådan dråpare, som begifvit sig på flykten och kommit undan (MB 26, 3), tillfälle att i denna händelse taga behörig hänsyn till den afsigt, hvari gerningen begåtts. De nyare åsigterna kommo dock till obestridt erkännande först med KF 291 1861, hvars innehåll ligger till grund för 1864 års strafflags bestämmelser i ämnet. Detta senare är i öfrigt händelsen med vår strafflags öfriga föreskrifter rörande angrepp mot en persons lif.

[ 127 ]Äfven den moderna rätten har nemligen tillagt vissa omständigheter, hvarunder dråp kan hafva föröfvats, en särskild betydelse i straffrättsligt hänseende. Och under det att en del sådana omständigheter endast tjena såsom försvårande eller förmildrande, eller ock af dem icke gjorts annat än straffskärpnings- och straffminskningsgrunder (hos oss Str. L. 14, 6: gerningsmannens egenskap af lifstidsfånge; Str. L. 14, 15: resande af lifsfarligt vapen; Str. L. 14, 35: dödande af sådan person, till hvilken man står i ett särskildt pligt- eller lydnadsförhållande — ännu i 1734 lag MB 14 och 15 särskilda brott —; Str. L. 14, 3 provokation), hafva med afseende å andra uppställts särskilda afarter af dråp, s. k. qvalificerade och privilegierade dråp. Hvad beträffar brott af det förra slaget, föreligger vid dem oftast ett sammanträffande af dråp med annat brott (majestätsförbrytelse, rån, falsk angifvelse, mened, mordbrand, dråp å den, som vill stilla uppror, etc.). I öfrigt beror den högre straffbarheten dels af den större helgden hos föremålet för gerningen och dels af ändamålet med förbrytelsen. Men företrädesvis har dock här hänsynen till de begagnade medlen varit bestämmande. På denna grund har särskildt förgiftning upptagits såsom ett qvalificeradt dråp. Och ehuru detta redan är förhållandet i äldre germanska rättsböcker, leda spåren äfven här tillbaka till den romerska rätten, hvilken jemväl gjorde förgiftning till föremål för en särskild lagstiftning. Och till den del som den moderna rättens bestämmelser rörande detta brott afvika från dem, som allmänneligen gälla, äro de äfven af romerskt ursprung.

Utvecklingen synes likväl alltmera gå i rigtning att betaga samtliga ifrågavarande straffökande omständigheter egenskapen att lända till uppställandet af särskilda brott vid sidan af dråp och mord. Sålunda lemnas i de flesta nu gällande strafflagar inga särskilda föreskrifter om sådan mened och falsk angifvelse, som hafva till följd oskyldig persons förlust af lifvet och ej heller i fråga om rån och mordbrand, som hafva en verkan af nämnda art. Hos oss stadgas här samma straff som för mord (Str. L. 13, 2; 16, 3; 21, 8 och 19, 1). Och så är äfven förhållandet med svikligt [ 128 ]förfarande vid envig (Str. L. 14, 40) samt med fosterfördrifning utan qvinnans vilja (Str. L. 14, 28) etc. I händelse af förgiftning hänvisas beträffande straffbarheten till hvad, som stadgats om mord (lika ansvar i fransk, belgisk, engelsk och österrikisk rätt; i tysk, holländsk och ungersk stadganden blott beträffande annans skadande till helsan genom förgiftning). Med afseende å förgiftning gälla dock i vigtiga afseenden särskilda föreskrifter, nemligen i fråga om försök, förberedelse och vållande, hvarförutom ej skilnad göres mellan gerningens föröfvande med öfverläggning och i hastigt mod eller om afsigten varit att döda eller allenast att åstadkomma skada å helsan (Str. L. 14, 18—21).

Privilegierade dråp.Såsom privilegierade dråp förekomma i den moderna rätten allmänt: barnamord, fosterfördrifning och utsättande eller öfvergifvande af person, hvarom man är skyldig att taga vård. Det mildare bedömandet af barnamord synes egentligen tillhöra den moderna rätten. I den romerska rätten funnos derom inga särskilda bestämmelser. Och på grund häraf följde å gerningen ett strängt ansvar. Ty det föll under straffbestämmelserna rörande dödande af anförvandt. Och sedan hvad, som föreföll inom familjerna, i den germanska rätten kommit att dragas under de allmänna domstolarnes pröfningsrätt, gjorde sig äfven här ett liknande uppfattningssätt gällande (fortfarande i engelsk rätt murder samt i fransk rätt lika med assassinat och parricide). Först med de strömningar, som ledde till straffrättens ombildande till dess nuvarande gestalt, eller med den s. k. upplysningsperioden, började de åsigter, som nu råda i ämnet, att omfattas. Man framhöll: qvinnans nödställda belägenhet, abnorma tillstånd samt fruktan för egen skam och för barnets framtid. Förutsättningar för det sålunda lindrigare bestraffade mordet blefvo: att barnet var oäkta (ej österrikisk rätt, fastän på grund häraf ytterligare strafflindring) och framfödt med lif, att modern var gerningsman, och att dödandet skett vid eller strax efter födseln (norsk rätt: inom dygnet). Hvad beträffar den svenska rätten, hafva äfven dess stadganden i ämnet undergått en utveckling af här skildrade art. Enligt [ 129 ]LL:ne och Allm. St. L. skulle föräldrar, som dräpt sitt barn, mista lifvet, mannen steglas och qvinnan brännas. Senare förordningar låta visserligen förmärka bekantskap med barnamord i dess nuvarande tekniska betydelse, men de medgifva ej någon lindring i förenämnda straff (Påbud 1655, 1684: ingen åtskilnad om barnet af äkta eller oäkta säng), utan läto fastmera detta inträda, så snart qvinnan sökt enslighet vid födseln och lagt fostret å lön samt ej kunde bringa i bevisning, att detsamma varit ofullgånget eller dödfödt (Påbud 1655, 1684). Och i enlighet med dessa regler, som till fullo motsvara de då för tiden öfverallt rådande principerna, äro äfven 1734 års lags bestämmelser i ämnet affattade (MB 16, 1 och 2). Genom KF 201 1779 (här straffet: ˮhalshuggas och i båle brännasˮ) gjordes häri endast så till vida ändring, som det strängare straffet för fosters läggande å lön ej vidare skulle få ådömas, derest ej funnits afsigt att taga fostret af daga. För annat fall skulle ett lägre ansvar följa (kroppsplikt och frihetsstraff). Först med KF 291 1861 infördes nu gällande bestämmelser (Str. L. 14, 22—25). Och dessa äro grundade på den nyare uppfattningen af ifrågavarande brott. En inverkan af det äldre uppfattningssättet visar sig dock i de jemförelsevis stränga straffbestämmelserna för qvinnans vållande till barnets död genom sökande af enslighet vid födseln (så äfven i dansk och norsk rätt) samt i det ansvar, som stadgats för födande i enslighet och fostrets förstörande eller läggande å lön, då ej utredas kan, att fostret omkommit utan moderns vållande (äfven i engelsk, dansk och norsk rätt samt finsk enligt KF 2611 1866; i österrikisk och norsk rätt straff för sjelfva födandet i enslighet och enligt engelsk för undanskaffande af dödt foster).

Moders fördrifvande af sitt foster föll ej under strafflagen vare sig i den romerska eller i den äldre germanska rätten. Det var genom kyrkans försorg, som ändring först skedde häri. Och från början finnes också stadgandet om fosterfördrifning, hos oss kalladt bælgmord, i den kyrkliga rätten (WmL I KrB 12: 12 mark; II KrB 25: 6 mark). Till straffbarhet fordrades dock i början, [ 130 ]att fostret fått lif (leges barbarorum, Carolina). Och detta åskådningssätt röjer sig ännu i den svenska lagskipningen närmast före tillkomsten af 1734 års lag. Hade barnet nemligen icke haft krafter att röra sig i moderlifvet, ådömdes endast ett lägre arbiträrt straff (Svea Hfr. Res. 69 1701). Men vid denna tid hade fosterfördrifning i öfrigt likställts med dråp. Och i enlighet härmed stadgades i 1734 års lag (MB 16, 3) för sådan gerning lifvets förlust. De principer, som följdes i fråga om barnamord, voro härvid nemligen nu mera bestämmande. Och det mildare bedömande, som senare kom barnamord till del, har äfven ledt till en lindring i ansvaret för moders fördrifvande af sitt foster. Här göres för öfrigt ej någon skilnad för det fall att fostret är af äkta eller af oäkta säng. Och ytterligare hafva i sammanhang med stadgandena om moders fördrifvande af sitt foster gifvits särskilda föreskrifter ej allenast om bistånd, som lemnas henne till gerningens utförande, utan äfven om fosterfördrifning, som verkställes mot hennes vilja, eller försök härtill, äfvensom om misshandel å qvinna, hvaraf vållas fosters död. I öfverensstämmelse med hvad, som redan förut gällde (jfr. 1734 lag MB 22, 7), hafva äfven här strafflindringar, fastän på annan grund, egt rum, så vidt qvinnan ej sjelf tagit skada. Vid det sammanträffande af brott, som i motsatt fall uppstår, följer åter, äfven här i öfverensstämmelse med äldre lag (1734 lag MB 22, 7), ett skärpt ansvar. Ifrågavarande, regler (Str. L. 14, 26—29; äfven gällande i öfrig modern rätt) vunno hos oss inträde med KF 291 1861.

Efter det att kyrkan gjort föräldrars utsättande af barn till brott, behandlades det i den verldsliga lagstiftningen hufvudsakligen i sammanhang med och såsom en form af barnamord (jfr. ännu Str. L. 14, 23). Så finnes äfven förhållandet hafva varit enligt vår rätt. Och ehuru benägenhet redan tidigt yppade sig att här medgifva någon lindring i bestraffningen, så vidt ej förelåge uppsåt att bringa barnet om lifvet (Svea Hfr. Res. 95 och 68 1696: arbiträrt straff), så belade likväl 1734 års lag (MB 16, 5) gerningen utan åtskilnad med dödsstraff. Med förändringen i straffbestämmelserna [ 131 ]om barnamord nedsattes äfven här straffet. I öfrigt har efter föredöme af den kanoniska rätten begreppet ˮutsättandeˮ i nu gällande rätt enligt regel erhållit en större omfattning. Derunder föres nemligen ej blott oäkta barns utsättande genom modern utan utsättande af barn i allmänhet, vare sig genom föräldrar eller genom andra, och ytterligare utsättande af annan hjelplös person (detta senare ej i österrikisk, fransk, belgisk, finsk och engelsk rätt). Och med utsättande räknas härvid äfven lika ett uppsåtligt öfvergifvande under sådana omständigheter, att den öfvergifne försättes i hjelplös belägenhet (i äldre svensk rätt KB 3011 1743 straff för lappman, som öfvergaf dem, åt hvilka han lofvat sig vara vägvisare; stadgandet grundläggande för Str. L. 14, 34, hvartill motsvarighet finnes i den norska rätten). Hvad, som här i allmänhet anses tala för ett lindrigare straff, är, att uppsåtet enligt regel ej går ut på att döda eller åtminstone ej behöfver göra det (i norsk rätt utsättande behandladt såsom allenast en form af ˮfornærmelse paa legeme eller helbredˮ i holländsk under särskildt kapitel). För vår rätt antogos ifrågavarande grundsatser (Str. L. 14, 30—34) med KF 291 1861.

Dulgadråp.Den enligt äldre rätt för medlemmar af ett rättssamfund stadgade skyldighet att, då gerningsmannen till ett brott, som å samfundets område föröfvats, blefve oupptäckt, gälda böter qvarstod ännu enligt 1734 års lag (MB 27) för det fall att dråp skett (förut äfven vid plundring af strandadt fartyg enligt K. Påb. 612 1697 och vid skogseld och olofligt skogshygge enligt åtskilliga förordningar, KB 147 1696, 1010 1722). Med KF 291 1861 bortföll denna föreskrift.