Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt/Deltagande af flera i brotts begående

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Försök till brott och förberedelser dertill.
Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.
Omständigheter vid ett brott af beskaffenhet att utesluta straffbarhet.  →


[ 58 ]Deltagande af flera i brottsbegående. Getz, Om den s. k. delagtighed i forbrydelser (Samlede Skrifter). Forsman. Grunderna för läran om delaktighet i brott.Delaktighet i brott var lika litet som försök till brott något allmänt begrepp i den äldre germanska rätten. Man synes enligt regel till hvarje brott endast hafva tänkt sig en gerningsman. Och för den händelse, att likväl ostridigt flera medverkat till ett brotts begående, gällde i allt fall såsom allmän grundsats, att en bot och en mans bestraffning vore till fylles i vedergällning för gerningen (UL ÞB 7, 5 ˮI allum soknum þa böte ængin bot. utæn þæn huwzmandær ær. at malinu. ok laghwunnin ær til. æi bötes ok meræ fore en brut æn en bot. utæn kununx eþsöri brytisˮ). Närmast berodde detta ursprungligen derpå, att man i straffet företrädesvis såg en upprättelse åt den enskilde målseganden för den honom öfvergångna oförrätten och skadan. Särskildt måste i följd häraf förenämnda grundsats synas berättigad vid bötesgilda brott. Ett annat sätt var dock här visserligen, att de brottslige sammansköto det belopp, hvarmed gerningen vore att försona (long. rätt; med afseende å vådaverk ett temligen vanligt förfaringssätt). En särskild användning häraf var den under vissa förhållanden för ett flertal personer stadgade skyldigheten att sammanskjuta böter (dulgadråpsböter af län, härad eller landskap) eller framskaffa brottslingen, hvilken de tänktes känna.

Förenämnda, mera allmänna princip passade dock bättre samman med de former, hvari den germanska processen på grund af dess ursprungliga formalism måste röra sig. För hvarje sak tänktes enligt regel å hvardera sidan allenast en part. Emellertid hindrade detta dock ej, att flera kunde dragas till ansvar för brott, som de gemensamt utfört. Och med afseende å svårare förbrytelser synes lagstiftningen förhållit sig gynsam härtill. Ett sätt synes härvid hafva varit att, då t. ex. en dräpt man bar flera sår på sin kropp, föra särskild [ 59 ]talan för hvart sår och i hvarje af de sålunda uppstående rättegångarne vända sitt yrkande mot olika deltagare i våldshandlingen (isländska sagorna). Och ehuru det väl tänktes, att talan här också borde anställas mot rätt man, räknades dock tydligen ej så noga härmed, så snart den tilltalade verkligen varit med om gerningen. Samma tanke möter oss i de uti de svenska rättsböckerna förekommande bestämmelser, enligt hvilka vid dråp med samnad hand målseganden undantagsvis berättigades att få lagföra ett flertal af gerningsmännen. Men här egde han att uttaga en såsom hufvudman, hvilken befordrades till det vanliga straffet för gerningen, och ytterligare andra såsom haldbani (en enligt VGL, ÖGL, UL, SmL), raþsbani (en enligt VGL, SmL) och atuistæ mæn (fem enligt VGL). För alla dessa medhjelpare voro särskilda mindre straff fastställda. Äfven här röjer sig den allmänna grundsatsen i bestraffningens inskränkande till ett visst antal af dem, som medverkat till brottet (stundom saknas dock denna begränsning; så enligt ÖGL vid våldsamt befriande af fånge och upprifvande af annans qvarn). Förutsättning synes i öfrigt hafva varit, att dråparne uppträdt i flock med en öfverväldigande magt (SmL MB 24 förutsätter minst 10). Och liksom i andra fall har detta säkerligen verkat till straffets skärpande, hvilket här visar sig i dess utsträckande till ett flertal af gerningsmännen. Stadgandena äro i öfrigt af intresse derigenom, att de röja bekantskap med åtskilnaden mellan fysisk (haldbani) och psykisk (raþsbani, väl både anstiftare och rådgifvare) medverkan samt större och mindre medverkan (det senare atuistæ mæn i motsats till haldbani och raþsbani).

I öfrigt förekommo visserligen i den äldre germanska rätten spridda stadganden om ansvar för såväl anstiftan till brott (lega eller befallning till brott, anstiftan till mordbrand eller mord å make), som handräckning före (utlånande af vapen) eller efter brottet (hysande af fridlös, gömmande af tjuf eller tjufgods, befriande af häktad förbrytare). För den senare händelsen var ansvaret särskildt strängt. Men äfven eljest gällde här som oftast, att straffet var detsamma som för [ 60 ]hufvudförbrytelsen, stundom med befrielse från eller lindrande af ansvaret (synnerligen vid anstiftan) för den egentliga gerningsmannen. Och med afseende å vissa svårare brott utsträckte redan äldre rättsböcker det derför stadgade ansvaret utan vidare förbehåll eller inskränkning till alla dem, som deltagit deri (i svenska landskapslagar: edsöresbrott, tjufnad, mord, röfveri, våldsgästning, hemfridsbrott, landsförräderi; enligt Allm. St. L. äfven vid dråp, då LL:ne deremot här fortfarande lemnade målseganden rätt att tala å en såsom hufvudman och en såsom haldbani). Och i tidens lopp synas de fall, hvari sålunda förfors, hafva utvidgats (flera fall i LL:ne och i Allm. St. L. än i LdskpsL:ne och ett ytterligare ökande af dem genom senare förordningar).

Äfven här är det romerska rättsgrundsatser, som spela in och bestämma utvecklingens gång. I den senromerska rätten hade nemligen, på samma sätt som försök till brott likställts med det fullbordade brottet i fråga om straffbarhet, så äfven skett med delaktighet deri i förhållande till det hufvudsakliga utförandet. Vare sig ett brott skett genom en samverkan af flera, hvilka i lika måtto handlat såsom hufvudmän, eller en eller annan haft bistånd i dess utförande genom medverkan af andra — före, under eller efter brottet, fysiskt eller psykiskt, för sin persons eller sakens skull — gjordes härutinnan ej någon åtskilnad. Undantagsvis drabbades dock visserligen underordnade biträden af ett mindre straff än hufvudmannen. Och i den kanoniska rätten, som i det hela anslöt sig till den romerska i nämnda hänseenden (enligt de svenska landskapslagarne skulle alla deltagarne i ett dråp fasta, ehuru blott några drabbades af verdsligt straff), ökades dessa fall ytterligare. I den romerska rätten stämplades för öfrigt uraktlåtenhet att ingripa till hindrande af brott i vissa fall (parricidium, myntförfalskning) jemväl såsom delaktigtighet deri — en grundsats, som den kanoniska rätten åter sökte gifva en större allmängiltighet.

I den senare moderna rätten hafva de romerska principerna så till vida vunnit ett allmänt erkännande, som delaktighet i brott upptagits såsom ett särskildt begrepp och derför stadgats straff, [ 61 ]afpassadt efter straffet för sjelfva brottet. Men å andra sidan har man ej vidhållit den principiella likställigheten i straffbarhet för alla dem, som samverkat till ett brotts begående. Den moderna rätten iakttager i sådant afseende vissa åtskilnader, som fått sitt uttryck i särskilda abstrakta regler och gå ut på ett nedsättande af straffet för mindre delaktighet. Ifrågavarande regler hafva åter närmast sitt ursprung i den efter medeltidens slut uppståndna italienska (Clarus † 1575, Farinacius † 1618) och dertill sig anslutande tyska (Carpzow † 1666, Puffendorff † 1672) doktrinen i denna rättsfråga. Derifrån komma äfven den med hänsyn härtil nogare genomförda åtskilnaden mellan samverkan vid brott och delaktighet deri samt den senares uppdelande i anstiftan, medverkan af fysisk och psykisk, föregående och samtidig, väsentlig och mindre väsentlig natur, efterföljande gynnande af brottet och af brottslingen äfvensom utbildandet af begreppet komplott och upptagandet af underlåtenhet att angifva af annan tillämnadt brott såsom mindre delaktighet. Vid samverkan af flera, hvilka hvar för sig voro att betrakta såsom hufvudmän, svarade de hvar för sin gerning i hela dess vidd och omfång och således, der ej annat kunde visas, för brottet, såsom det förelåg i sin fullbordan. Hvarest åter en särskild hufvudman kunde utletas, var den af andra till brottet lemnade medverkan blott under vissa förbehåll af lika straffbar natur som hufvudmannens gerning (anstiftan, komplott, råd och dåd af mera verksam beskaffenhet samt medverkan vid svårare brott, hvaremot till mindre delaktighet för allt fall fördes delaktighet efter brottet och underlåtenhet att hindra det). Dessa allmänna abstrakta normer blefvo åtminstone delvis antagna för vår rätt redan före 1734 års lag (Hofordn. 1687, KB 1698 lika med hufvudgerningen, om lemnat råd eller hjelp, så att gerningen skett, eljest mindre arbiträrt straff), samt närmare utförda först i samma lag (MB 61, vid sidan hvaraf dock särskilda bestämmelser, gående ut på att ovilkorligen fastställa lika ansvar som för hufvudmannen, nemligen vid trolldom och vidskepelse, förräderi, barnamord, tillredning af gift, edsöresbrott, brytande [ 62 ]af kyrko- och rättegångsfrid, fängelsebrott, hemfridsbrott, röfveri, tjufnad, flyttande af rå och rör) och derefter än vidare i 1864 års strafflag (kap. 3).

Hela denna lära erbjuder dock en mängd svårlösta frågor, som mestadels lemnats öppna af lagstiftningen. Först och främst har enighet ej kunnat vinnas om de grunder, hvarefter man i särskilda fall skall draga gränserna mellan de olika begreppsbestämningarne (såsom mellan anstiftan och råd). Och särskildt har tvist härutinnan yppat sig rörande skilnaden mellan en samverkan såsom hufvudman och såsom delaktig allena (deltagande i utförande handling, nemligen försök eller hufvudhandling, eller i förberedande; handlande med dolus determinatus eller indeterminatus; handlandet hufvud- eller biorsak till effekten; handlande i eget eller främmande intresse). Och vidare råda bland annat äfven olika åsigter, huruvida det kan vara tal om delaktighet, der den, som fysiskt utför gerningen, ej är tillräknelig derför; i hvad mån särskilda qvalificerande eller strafflindrande omständigheter i den ena eller den andra af de handlandes personer inverka på de öfrigas straff, samt huruvida straffbarheten ställer sig för lemnad medverkan, då brottet ej kommer till verkställighet eller blifver af annan beskaffenhet än den delaktige velat och beräknat.

Hvad beträffar den svenska rätten, lärer följande närmast motsvara affattningen af hithörande lagbud. Skilnaden mellan samverkan och delagtighet beror enligt regel derpå, om handlingen kan anses vara en utförande eller förberedande handling. Delagtighetsbegreppet är ej uteslutet endast derför att gerningsmannen är otillräknelig. Delagtig har skada af sådana personliga egenskaper hos hufvudmannen, som objektivera sig i brottet (blodskam, tvegifte, fadermord i motsats till iteration). Mera tveksamt är, huruvida han äfven kan räkna sig till godo sådana egenskaper hos hufvudmannen (bodrägt, envig i motsats till ungdom, preskription, nåd). Deremot taga hufvudmän inbördes ej intryck af hvarandras personliga egenskaper i nämnda hänseende och ej heller hufvudman af delaktigs. Delagtighet blifver ostraffad, om brottet ej [ 63 ]kommit till utförande eller ej åtminstone straffbart försök egt rum (jfr. dock Str. L. 8, 2; 10, 11; 12, 18 och 20, 17), och likaledes om helt annat brott utförts än det, som den deri delagtige velat eller rimligen kan hafva trott tillärnas eller kunna ske. Endast dolös delaktighet bestraffas således (här dock afvikande meningar och särskildt undantag i fråga om efterföljande delaktighet i Str. L. 3, 10).

I öfrigt tillägger den svenska rätten med afseende å anstiftan och komplott en viss verkan åt ett afstående från det brottsliga uppsåtet, ehuru visserligen ej såsom i åtskillig främmande rätt till befrielse från straff utan blott till dess nedsättande (StrL 3, 1 och 6). Underlåtenhet att hindra brott är endast under vissa förutsättningar straffbart (Str. L. 3, 7 och 8). Ej heller efterföljande delagtighet medför under alla förhållanden straff (StrL 3, 11). Hvarken här eller i fråga om underlåtenhet att förhindra brott äro straffsatserna ställda i något fullständigt beroende af dem, som gälla för hufvudmannen, utan hafva i viss mån särskilda strafflatituder stadgats. I en mängd fall behandlas former af delaktighet fortfarande såsom särskilda förbrytelser (biträde vid krigsmans rymning samt vid envig, tjufnad och rån).

I främmande modern rätt har man delvis utmönstrat åtskilliga former af delaktighet såsom uraktlåtenhet att angifva brott (i norsk rätt ej straff härför), efterföljande delaktighet (tysk rätt: delictum sui generis) och komplott (tysk rätt: vanliga regler för delaktighet). I viss mån står väl detta i samband med de nyare åsigter, som under intryck af de med begreppet förbundna vanskligheterna vilja helt och hållet upphäfva detsamma. Det skulle ej vidare göras någon skilnad mellan medgerningsmän och delagtige samt olika slag af dessa senare, utan alla, som på ett eller annat sätt voro verksamma för utförandet af ett brott, skulle ställas till ansvar derför såsom hufvudmän. Å domaren skulle det då ligga att nedsätta straffet med hänsyn till den ena eller den andra af de omständigheter, som föranledt utbildandet af de särskilda kategorierna utaf delaktighet, och hvilka ytterst endast hvila på erkännandet, att vid en [ 64 ]samverkan af flera till brotts begående hos somliga kan finnas en ganska ringa vilja och beslutsamhet att begå brottet. Äfven om den, som skulle utföra den hufvudsakliga handlingen, ej gjorde det, kunde i sådant fall delaktighet bestraffas. Hinder vore ej heller att bestraffa kulpös delaktighet. Här skulle gälla de vanliga reglerna rörande försök, förberedelse och vållande. Och hvad beträffar de med afseende å delaktige antagna principerna rörande inflytandet af sådana egenskaper hos hufvudmannen, som hade straffrättslig betydelse, kunde åt desse gifvas allmängiltighet. Komplottbegreppet försvunne, och efterföljande delaktighet blefve en förbrytelse af särskild beskaffenhet.