Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt/Försök till brott och förberedelser dertill
| ← Förutsättningar i den handlandes person för straffbarhet eller full straffbarhet. |
|
Deltagande af flera i brotts begående. → |
Försök till brott och förberedelser dertill. Lassen: Om betingelsen for forsøgets straffbarhed.Försök till brott hafva likasåväl i den äldre germanska rätten som i den nu gällande gifvit anledning till straff. Endast undantagsvis ställdes dock detta straff i omedelbart förhållande till straffet för den fullbordade gerningen, (så dock särskildt i Gragas och salisk rätt, fastän försökshandlingarne äro konkret betecknade; i salisk rätt half mansbot, om hel för fullbordad gerning och i Gragas 3 års landsförvisning, der fridlöshet för fullbordad gerning). Det vanliga och väl äfven ursprungliga var att försök till brott framställdes såsom särskilda förbrytelser, vid hvilka hänsyn till det fullbordade brottet blott togs så till vida, som större straff inträdde, allt eftersom den egentligen afsedda förbrytelsen var af svårare beskaffenhet (inträngande i hemvist för öfvande af våld, i afsigt att bemäktiga sig främmande eller eget gods) eller det varit mera eller mindre nära densammas verkliga utförande (försök att gifva någon annan förgift, som han ej intager, hvaraf han har skada eller hvaraf han dör). I allt fall bestraffades handlingen i den mån, som derigenom uppstått skada, äfven om denna varit af helt annan art, än som åsyftats. Men äfven derförutan följde enligt regel straff för den med försöket förenade förnärmelsen. Och på detta sätt kunde äfven förberedelse till brott föranleda straff (dragande af vapen, anordnande af bakhåll, resa till annan i fiendtlig afsigt). I öfverensstämmelse härmed äro också de svenska rättsböckerna i nämnda delar affattade. Undantagen äro ej flera, snarare färre än de, som annorstädes förekomma (dock försök till våldtägt i götalagarne och LL:ne i det närmaste lika straffbart som våldtägt = edsöresbrott). Mera egendomligt för den svenska rätten synes dock vara, att den principielt uteslöt allt straff vid sådant försök, som aflupit utan någon som helst skada för annan. Detta har uttryckts på tal om olika, delvis svårare brott i satsen: "hött är med intet bött"
I domarereglerna har sistnämnda rättssats derefter jemväl upptagits såsom en allmän regel. Redan derstädes gjordes dock ett förbehåll: ”dock ej på alla rum.” Och under det att med den germanska och särskildt den äldre svenska principen i ämnet försök till brott och än mera förberedelser dertill i talrika fall lemnades ostraffade, har straff här efterhand alltmera kommit i användning — i större omfång först genom praxis efter LL:ne samt derefter genom 1734 års lag och sist i nu gällande strafflag. Och dervid har försök till brott jemväl ställts i ett närmare sammanhang med fullbordad gerning och sin straffbarhet bestämd med afseende derå. Äfven här har vår rätt blott följt den af den moderna rätten i allmänhet inslagna rigtningen. Och ytterst är det äfven här romerska rättsprinciper, under hvars inflytande utvecklingen försiggått.
I äldre romersk rätt straffades den brottsliga viljan blott så till vida, som det åsyftade brottet verkligen utförts. Men i den senromerska rätten (egentligen efter en lex Cornelia) belades äfven försök till brott och förberedelser dertill med ansvar, hvarvid de till straffbarheten principielt likställdes med fullbordad gerning. Härmed öfverensstämde den kanoniska rätten så mycket mera, som enligt densamma sjelfva tanken å brott var, äfven innan den framträdt i någon som helst handling, lika straffbar som brottet sjelft. Och efterhand kommo dessa åsigter att utöfva verkan på de moderna straffsystemen till en ombildning af deras uppfattning beträffande försök till brott. Dessa upphörde att behandlas såsom särskilda förbrytelser, i det att försökshandlingar i allmänhet stämplades såsom brott, för så vidt den fullbordade gerningen var det (försök infördt i straffrätten såsom ett abstrakt begrepp). Så är bland annat äfven förhållandet i Carolina beträffande svårare förbrytelser (peinliche verbrechen). Här ansågs dock försökshandlingen i mindre mått straffbar och det allteftersom den stod fjermare brottets fullbordan. Och denna afvikelse från den romerska rätten har i en mängd moderna rättssystem (tysk, dansk, norsk och svensk rätt) bevarat sig, under det att man åter annorstädes (fransk och österrikisk rätt) äfven i denna punkt hållit fast vid den romerska rätten och således blott vid straffmätningen är i tillfälle att taga hänsyn till den brottsliga viljans stannande vid försök. Hvad beträffar vår svenska rätt har försök till brott ej i allmänhet belagts med straff (föreslaget af Lag-Kommittéen och Lag-Beredningen), utan blott för vissa fall. Och 1864 års Strafflag har ej i nämnvärd mån ökat eller ändrat dem, som redan 1734 års lag i sådant hänseende upptog (i 1734 lag: stämpling mot riket, uraktlåtenhet att erlägga census emigrationis, rån, tvegifte, tidelag, mordbrand, förgiftning, fosterfördrifning, utsättande af barn, åstadkommande af skeppsbrott; i 1864 Str. L.: förräderi, befriande af fånge, mord, förgiftning, barnamord, våldtägt, skeppsbrotts åstadkommande, rån). Undantagsvis har ej särskild strafflatitud fastställts med afseende å försöksbrottet (1734 lag: stämpling mot riket och försök att undandraga sig census emigrationis; 1864 Str. L. uppror och sjöröfveri). Till stor del bestraffas försök till brott eller i allt fall förberedelser dertill hos oss fortfarande såsom särskildt angifna och beskrifna brott (förfärdigande af falska stämplar, anbringande af falska märken, eftergörande af mynt, inbrott, tillredande af gift, resande af vapen, utmanande till duell, utrustande af slaffartyg, enleverering i otuktig afsigt, tillverkande af inbrottsverktyg). Hvarest det brottsliga uppsåtet kommit längre än till en förberedande handling, följer enligt vår rätt ej straff annat än i sådana särskildt angifna konkreta fall. Och på grund af vår historiska utveckling lär gränsen emellan förberedelse och försök ej få anses öfverskriden, förrän sjelfva den brottsliga hufvudhandlingen påbörjats.
I öfrig modern rätt gälla deremot i förevarande punkter delvis olika grundsatser. Särskildt har man enligt regel lemnat en allmän föreskrift om försök till brott (fransk, österrikisk, dansk, norsk och tysk rätt) under principielt fastställande af försökets straffbarhet. Mångenstädes har man dock genom vissa förbehåll mildrat strängheten i denna grundsats (tysk rätt hänvisar till de fall, der försök vid de särskilda brottens behandling angifves såsom straffbart, hvilket aldrig sker vid übertretungen och sällan vid vergehen; dansk rätt inskränker regelns användning till förbrytelser mot strafflagen, och norsk rätt sätter regeln ur kraft vid smärre förseelser genom sitt sätt att beräkna straffet för försök efter visst förhållande till straffet för den fullbordade gerningen).
Såväl i svensk som öfrig modern rätt har man i öfrigt antingen i allmänhet eller dock för särskilda fall (så svensk rätt) låtit straffet förfalla eller lindras för den händelse, att brottet stannat vid försök på grund af ett frivilligt tillbakaträdande från gerningsmannens sida (redan romersk rätt), vare sig genom ett blott och bart afstående från uppsåtets vidare fullföljande eller ock genom åtgärder till hindrande af den från början afsedda effektens inträdande. Ämnet är för öfrigt rikt på teoretiska och praktiska tvistefrågor: skilnaden mellan förberedelse och försök, mellan fulländadt och ofulländadt försök, försök med otjenliga medel eller å otjenligt föremål. I sistnämnda hänseende kan i brist på annan bestämmelse stundom strafflagens beskrifvande af brottet vare afgörande (tillredande af förgift, våld mot qvinna i otuktig afsigt). Klart är, att försöks- och förberedelsehandlingar ej i dessa sina egenskaper falla under strafflagen annat än såsom dolösa.