Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt/Förutsättningar i den handlandes person för straffbarhet eller full straffbarhet

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Vilkor för brotts tillvaro
Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.
Försök till brott och förberedelser dertill.  →


[ 47 ]Förutsättningar i den handlandes person för straffbarhet eller full straffbarhet.Förbrytelser af vissa personer likställdes i den äldre rätten jemväl med vådaverk, eller blefvo i allt fall på grund af gerningsmannens beskaffenhet ansedda såsom mindre straffbara. Detta var förhållandet i fråga om öfvermage, vansinnig, qvinna och träl. Härvid togs hufvudsakligen hänsyn till den person, hvilken såsom skyddspligtig bar ansvaret för dem. Han, hvilken principielt drabbades af straffet, fick detta i viss mån minskadt.

Under utvecklingens fortgång såg man i detta skyddsförhållande dock icke någon anledning att, med förbigående af den verkliga brottslingen, lägga [ 48 ]ansvaret å hans målsman eller herre. Denna ändring i uppfattningen sammanhängde med den nya principen om brottslighetens beroende af felaktig viljobestämning hos den handlande, i det man till brott fordrade ej blott en viljobestämning utan dess tillkomst under handlingsfrihet samt möjlighet att bedöma handlingen och dess följder. Båda grundsatserna bero åter ytterst derpå, att man vid straffmagtens utöfning, i stället för att taga hufvudsaklig hänsyn till målseganden alltmera började fasta afseende å brottslingens person. På grund häraf blefvo äfven qvinnors och trälars brott småningom alltmera aktade lika med fria mäns i fråga om straffbarheten, samt vändes straffet mot dem sjelfva. I fråga om brott af öfvermage och vansinnig egde åter en motsatt utveckling rum, i det man här ej endast minskade, utan till och med principielt uteslöt all straffbarhet.

Öfvermage.Hvad angår utvecklingen ifråga om öfvermages straffbarhet, så ansågs enligt romersk rätt den, som ej fyllt 7 år (infans), ännu ej såsom tillräknelig, och beträffande brott, begånget af person mellan 7—14 år (pubertas), egde domaren i sådant hänseende afgöranderätten. Samma ståndpunkt intog den kanoniska rätten och Carolina, dock under förklarande, att, der omyndig skulle straffas, straffet i alla händelser borde vara mildare — enligt praxis allenast aga.

I den germanska rätten synes man i fråga om myndighet i allmänhet och så äfven beträffande kriminell imputabilitet hafva ursprungligen låtit uppnåendet af 12 år vara afgörande. Men såväl i det ena som i det andra afseendet höjdes derefter denna åldersgräns allmänneligen till 15 år. Och det är denna, hvilken återfinnes i de svenska rättsböckerna. I LL:ne och Allm.St.L:n samt derefter i 1734 års lag är skilnad gjord mellan olika åldersperioder (7 och 15 år). Dock har 15 år i det hela bibehållits såsom gräns för full kriminell tillräknelighet (äfven i 1734 års lag och 1864 års Str.L.), och det äfven sedan den civila myndighetsåldern höjts till 21 år (KF 1721).

Enligt en del germanska lagar gällde i fråga om de efter dessa bestämmelser kriminelt omyndige, [ 49 ]att på deras gerningar alldeles intet straff skulle följa. Åtminstone var så förhållandet vid vissa särskilda brott (i norsk och dansk rätt, särskildt enligt norsk i allmänhet hvarken gifva eller taga böter före 12 — GulL — eller 8 — FrL, BjR. — år, hvarefter half rätt i sådant hänseende). Eljest inträdde åter visserligen ansvar, men i form af lägre böter för målsmannen och undantagsvis äfven för öfriga fränder (GottlL vid dråp ättarbot). Fridlös lades ej den omyndige, och ej heller utgafs för hans gerning böter till det allmänna eller till biskopen utan endast till målseganden. Enligt de svenska lagarne betraktades brott, som af omyndig föröfvats, såsom vådaverk, utan afseende derpå, om det utförts med vilja eller af våda (svealagarne handlös våda). LL:ne och Allm. St. L:n skilja likväl vid person af 7 till 15 år mellan vilja- och vådadråp, under utsättande af olika bötessatser. De äldre principerna voro dock i det hela bibehållna, så att målsmannen åtminstone eventuelt bar ansvar, om ej myndlingen hade någon förmögenhet. Men genom KB 1687 stadgades uttryckligen, att målsman ej skulle straffas för omyndigs gerning, utan böterna endast tagas af dennes eget gods. Enligt 1734 års lag var sålunda bötesstraff utsatt för den omyndige sjelf, om han efter fylda sju år beginge dråp, hvaremot före denna ålder ansvar ej synes hafva ansetts kunna inträda. Vid bristande tillgång å af den omyndige förbrutna böter, agades han med ris (MB 31).

I modern rätt tages hänsyn till en tidigare ålder på sådant sätt, att densamma dels verkar till befrielse från straff och dels åter endast medför strafflindring. Och inom vissa åldersgränser eger domaren härvid en pröfning beträffande imputabiliteten. Åldersbestämmelserna afvika i öfrigt något från hvarandra. Men mångenstädes gå dock här de romerska bestämmelserna igen, och i öfrigt äro romerska principer temligen obestridt rådande på ifrågavarande område. Hvarest person på grund af sin ungdom går fri från straff, inskrider man dock efter omständigheterna mot honom med aga eller insättande i förbättringsanstalt. I öfverensstämmelse härmed har ock vår nya strafflag (5,1—3) bestämt, [ 50 ]att person intill 14 år ovilkorligen skall vara straffri, dock så att på honom användes ofvannämda uppfostringsmedel, hvaremot hon mellan 14 och 15 år kan för gröfre brott beläggas med nedsatt straff, om hon pröfvas hafva haft tillräcklig urskiljning att inse gerningens brottslighet, samt mellan 15 och 18 år åtnjuter lindring i svårare straff (nedsättning af dödsstraff och straffarbete på lifstid till straffarbete från 6 till 10 år).

Vansinning.Med afseende å vansinnig var mångenstädes i den germanska rätten bestämmelserna hårdare än i fråga om öfvermage (dock long. rätt ej ansvar för skada af eller å galen man). Särskildt gäller detta nordisk rätt. På Island lades han till och med fridlös. I öfriga nordiska länder synes åter vid skada genom vansinnig endast ett bötesansvar hafva inträdt för dennes målsman (arfvingen), och det endast i förhållande till målseganden (dock landsförvisning af den vansinnige enligt norsk rätt vid dråp). Men stränga bevis fordrades för att gerningsmannen verkligen lede af vanvett. På denna ståndpunkt står äfven den äldre svenska rätten. Såsom bevis af nämnda art angifvas, att han varit bunden i följd af sin galenskap och att hans sinnestillstånd blifvit lyst å tinget (WGL, UL, äfven norsk och dansk rätt; Gragas: förut sjelf gjort sig skada). Deraf berodde således, om hans gerning skulle räknas såsom våda- eller viljaverk. ChLL ökar dock vid försummelse härutinnan vådaboten blott med halfva beloppet. I senare rättspraxis framträder för öfrigt den uppfattning, att arfvingens skyldighet till ifrågavarande böters erläggande blott skulle inträda i mån af föreliggande försummelse i omvårdnad om den vansinniges person (Svea HfR. Res. 235, 1722. Och i enlighet härmed lägger 1734 års lag (MB 32) den för af vansinnig föröfvadt dråp stadgade vådaboten (20 daler) å den, som skulle vårda honom. I nya strafflagen (5,4 och 5) är varaktig eller tillfällig saknad af förståndets bruk straffrihetsgrund. Detta hindrar dock ej kulpöst ansvar för den, som brustit i honom åliggande tillsyn om vansinnig och sålunda medverkat till hans gerning. Sinnesförvirring kan nu mera äfven verka till strafflindring (Str. L 5,6). [ 51 ]I såväl det ena som det andra afseendet öfverensstämmer vår rätt med öfrig modern rätt.

QvinnaI de flesta äldre nordiska rättsböckerna återfinna vi ej några bestämmelser, som tyda derpå, att någon mera hufvudsaklig åtskillnad gjorts mellan män och qvinnor i fråga om straffbarheten (så särskildt ej i isländsk och norsk rätt). De svenska lagarna göra dock härifrån ett bestämdt undantag. De uppställa den grundsatsen, att qvinnan äfven i kriminellt hänseende vore omyndig (så äfven frisisk rätt), hvarför hon vid brott ej kunde läggas fridlös eller aflifvas. Principielt voro alla af henne föröfvade brott bötesgilda. Och anspråket på böter vändes i första hand mot qvinnans målsman, hvilken vid dröjsmål med deras erläggande tillochmed kunde göras fridlös. Dock befann sig qvinnan hos oss ej till fullo i lika gynsam ställning som omyndig. Sålunda finnas af henne begångna brott hafva kunnat föranleda treskiftesböter (dock ej tukka — eller ättarbot och ej straff för brytande af edsöre). Och i vissa fall drabbades hon vid svårare förbrytelser af ett i hennes person utkräfdt urbotastraff (vid trolldom, förgiftning, itererad stöld, mord, dråp å make eller barn), lifsstraff eller till och med fridlöshet. Redan enligt svealagarne synas böterna för hennes brott i öfrigt endast hafva tagits af hennes gods, och så stadgades jemväl uttryckligen i LL:ne. Magnus Eriksson (1335) likställde man och qvinna principielt med hvarandra i kriminalrättsligt hänseende. Och ehuru vissa smärre eftergifter dock här fortfarande gjordes qvinna i LL:ne (ej edsöresstraff, mindre svår fridlöshet, rätt att lösa lif med böter), sattes dessa dock redan före 1734 års lag ur bruk genom praxis. I England gäller fortfarande för gift qvinna ansvarsfrihet för smärre brott, som hon utfört i mannens närvaro, då ej visas, att hon vid dem varit den bestämmande eller att hon i allt fall handlat frivilligt. Härmed kan för vår rätt sammanställas den praxis, som låter den för husbonde stadgade ansvarighet för sådana förseelser mot bränvinsförsäljningsförordningen m. m., som med hans vetskap begås af hans hustru, husfolk eller arbetshjon, lända dem i fall af hans bestraffning till befrielse från ansvar.

[ 52 ]Träl.Husbonden bar naturligen ansvar för sina trälar liksom för annan sin egendom. I det hela gjorde sig här samma synpunkter gällande som i händelse af skada, som vållats af hans fäkreatur. Dock förete rättsböckerna åtskilliga afvikelser härifrån. Dessa gå dels ut på ett skärpande af husbondens ansvar, bland annat särskildt till utgifvande af fridsbot åt det allmänna (long. rätt) äfvensom ättarbot (VGL) och dels till lindrande af husbondens ansvar, nemligen särskildt på det sätt, att trälen lemnades målseganden i betalning för böter eller till bestraffning (norsk och dansk rätt, äfven ÖGL). I sydgermansk rätt möta oss sålunda stadganden om offentliga straff för trälar, ehuruväl de enligt regel synas hafva kunnat lösas derifrån af sina husbönder (salisk, ripuarisk, alamannisk, bäjersk, burgundisk och frisisk rätt; så äfven romersk rätt). Och spridda bestämmelser af denna art påträffas äfven i våra äldsta rättsböcker. Ja under vissa förhållanden var till och med all löserätt här utesluten (ÖGL stöld, hvari greps; GottlL våldtägt å fri qvinna). I fall af egendomsskada, som träl förorsakat, synes hans husbonde deremot visserligen hafva häftat i skadeståndsskyldighet härför, äfven om han undgick kriminelt ansvar. Men i fråga om detta senare gick åtminstone under träldomens sista tider utvecklingen i rigtning att lägga detta på trälen sjelf och fritaga hans herre derifrån. Och dermed förföll också all orsak att särskildt lindra straffet för träls brott. Mången gång skärptes det tvärtom, eller iakttogs i allt fall icke det undseende, som man ansåg sig vara skyldig en fri man (offentligt rättsliga straff här först i stället för privaträttsliga).

Brott mot öfvermage, vansinning, qvinna, träl, frigifven eller främling.I äldre tid följdes jemväl särskilda grundsatser för den händelse, att brott begingos mot här nämnda personer. Ledande grundtanke var härvid i det hela, att en gerning, som, föröfvad af en viss person, ansågs mindre straffbar, borde göra det i lika måtto, om den begåtts mot henne. Å andra sidan verkade dock värnlösheten hos vissa af ifrågavarande personer i en alldeles motsatt rigtning och ledde till en skärpning af det normala straffmåttet. Så var allmänt förhållandet med barn och, [ 53 ]åtminstone hvad beträffar de svenska rättsböckerna, ytterligare med qvinnor. Vansinniga och trälar gällde detta deremot icke. Dessa senare likställdes äfven i detta hänseende med fäkreatur, hvarför vid dem tillfogad skada det hufvudsakligen var fråga om densammas ersättande åt trälens egare. Dock utgick till denne jemväl ett mindre bötesbelopp för den honom sålunda tillfogade skymfen (ofundarbot, tukkabot). Efterhand utjemnades dock dessa åtskilnader. Och hvad särskildt angår trälarne, inflöto sålunda före träldomens aflysande med afseende å dem särskilda lägre bötessatser i de allmänna straffskalorna, ja togos de sålunda till och med i skydd mot sina egna herrar. Den moderna straffrätten tillägger ej i allmänhet något inflytande på straffsatsen åt sådan omständighet, som att föremålet för brottet varit öfvermage, vansinnig eller qvinna.

Af särskild verkan i nämnda hänseende var i den äldre rätten äfven det, att brott föröfvats mot frigifven eller främling. Båda tillades mindre värde än inlänning af fri börd. Den frigifne led men af sin trälabörd och fortplantade denna sin sämre rätt ursprungligen till och med i flera led på sina ättlingar, om äfven i förminskad måtto (norsk rätt). Och hvad beträffar främling, hade han egentligen icke något anspråk på rättsskydd. Äfven här utöfvade tiden sin utjemnande verkan. Frigifven tillades samma rättshelgd som friboren (SkL; hos oss vid dråp redan VGL:ne för frigifven ättledd man, blott att halfva ättarboten bortföll). Och främlingar berättigades åtnjuta böter enligt sitt eget lands lagar, till en början visserligen dock ej utöfver hvad tillkom inländske män i sådant hänseende. I några af de svenska rättsböckerna (VGL:ne, ÖGL, GottlL) förekomma för vissa fall särskilda lägre bötessatser vid brott mot främling, i VGL:ne till och med med åtskilnader alltefter den större eller mindre blodsförvandtskapen med rättssamfundets egna innebyggare. Hvarest kungsfriden särskildt utsträcktes till främlingar (anglos., frankisk och bayersk rätt), blefvo dessa till och med i högre måtto bötesgilda. I senare rätt finnes ej heller här spår af någon åtskilnad (hos oss åtminstone ej i LL:ne och Allm. St. L).

[ 54 ]Brott af frigifne eller främlingar.Hvad vidkommer brott, som frigifven eller främling begått, gällde derför i det hela inga särskilda regler i den äldre rätten. Stundom framhålles särskildt, att de i fråga om straffbarhet voro lika med andra (SkL i fråga om frigifven). Hvarest dock frids- eller mansboten bestämdes med särskildt afseende å gerningsmannens ställning och bötesrätt, kunde egenskapen af frigifven eller främling blifva af betydelse vid straffets bestämmande. Och med afseende å främlingar vidhölls länge den grundsats, att de egde föra bevisning och försvara sin sak enligt sitt eget lands rätt, hvarförutom här liksom vid trälar ej fridlöshetsstraffet visade sig lämpligt och offentligt rättsliga straff derför tidigare kommo i bruk.

För den moderna rätten är här naturligen intet att iakttaga, för så vidt man ej vill särskildt framhålla, att egenskap af undersåte erfordras för begåendet af vissa brott. Dessa kunna således ej föröfvas af en främling. Ifrågavarande regel är dock ej särskildt egendomlig för den moderna rätten. Ytterst hör den samman med den mera allmänna företeelse, att till vissa brott fordras, att gerningsmannen står i ett särskildt förhållande till föremålet för brottet. Förut betraktades en utlänning, som tog stadig boplats härstädes, utan vidare såsom undersåte, och ansågs i denna sin egenskap kunna göra sig skyldig till egentliga statsförbrytelser (KB 153 1683). Men numera lärer väl härtill fordras föregående förvärfvande af medborgerskap.