Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt/Olofligt tillegnande af annan rätt till lös egendom än eganderätt

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Försnillning.
Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.
Förgripelse å annans rätt till fast egendom.  →


[ 203 ]Olofligt tillegnande af annan rätt till lös egendom än eganderätt. Det var hufvudsakligen förgripelse å annans eganderätt till lös egendom, som i den äldre germanska rätten utgjorde föremål för kriminallagstiftningen. I öfrigt förekommo enligt regel inga särskilda ansvarsbestämmelser, utan gällde i denna del hvad, som i allmänhet fans stadgadt rörande ett oredligt förvägrande att göra annan rätt. Stod gerningen såsom vid olaga sjelfpantning i sammanhang med ett tagande af gods, inträdde det för rån stadgade ansvaret. Såsom en sjelfständig förbrytelse behandlades likväl olofligt brukande af annans lösa egendom (s. k. afang och fornæmi i nordisk rätt, i svensk rätt fornæmi allenast). Härför var straff stadgadt ej blott för det fall, att man tog saken till sig, utan äfven för den händelse att man befann sig i rättslig besittning deraf. Gerningen, hvilken hufvudsakligen omtalas med afseende å häst och båt, ansågs icke såsom stöld, och straffsatserna voro enligt regel lägre än vid stöld. I det hela synes man ej i fråga om straffets storlek hafva lagt någon vigt på att godset olofligen tagits. Men deremot kunde andra omständigheter lända till en straffskärpning. Mera allmänt framhöllos i sådant hänseende godsets värde och betydenhet (fartyg i motsats till båt), brytande af stängsel (bunden båt eller häst), den olägenhet, som förorsakats egaren (ting, hvaraf egaren sjelf för ögonblicket hade bruk, eller underlåtenhet att återställa det på dennes anmaning), tidslängden för brukandet (återställande af båt inom solnedgången) och det afstånd, hvarpå taget föremål bortförts (om bestigit häst, ridit bort ur by, ytterligare öfver en bys mark, utom häradet etc.). Stundom stegrades sålunda ansvaret till den vanliga tjufnadsboten (ÖGL: 40 mark vid brukande af fyratioåradt fartyg). Vanligast inträffade detta dock allenast vid ett brukande i större omfattning eller under längre tid. Och dessa [ 204 ]omständigheter synas då hafva räknats såsom bevis på afsigt att tillegna sig godset (VGL II tagande af häst för resas anträdande, WmL II förande eller ridande af häst utom den bys mark, hvarå den tagits). Emellertid synes äfven här för någon tid den strängare romerska rättsregeln, enligt hvilken ett olofligt nyttjande af annans gods betraktades såsom stöld, varit på väg att vinna inträde i den svenska rätten (Upsala St. 1344, UL, SmL, MELL, Allm. St.L:n och ChLL Þfb 38; i SmL dock den gamla mindre boten bibehållen för olofligt tagande af båt till nyttjande; jfr. Skenn. St. 1335 § 10, der blott brukande af häst, som tagits, är stöld). Detta blef dock icke förhållandet, utan kom det att bero på bevisningen, huruvida gerningen skulle betraktas såsom stöld, rån eller allenast såsom ett olofligt brukande (ChLL BB 53, jfr Abrahamsson p. 534; så äfven redan i den danska Er. S. L.). I 1734 års lag behandlades brukande af gods, som man olofligen tagit, i den kriminalrättsliga delen (MB 43, 3), men stadgades derför ett civilt ansvar, nemligen dubbel lega (enligt sjölagen 1667 dock 6 mark för skeppsbåts brukande af främmande), under det att i de civilrättsliga balkarne kriminellt ansvar var utsatt för åtskilliga fall af olofligt brukande utaf gods, som man rätteligen hade i sin besittning (BB 28, 9 för brukande af gästgifvares eller formans tyg eller hästar längre än till nästa omskifte; HB 12, 4 för nyttjande af inlagsfä; HB 13, 3 för utlegande af annans gods; HB 10, 3 för brukande eller utlånande af pant; förut i gästgifgifvareordn. för brukande af gästgifvares tyg, i LL:ne och Allm. St. L:n för brukande af hittadt gods och i Allm. St. L:n för nyttjande af pant). Genom kongl. förordn. d. 45 1855 § 19 stadgades ansvar för olofligt brukande af gods, som tagits, och genom kongl. förordn. d. 79 1858 § 34 för sådant brukande af rätteligen besutet gods. I nu gällande bestämmelse i ämnet (Str. L. 22, 12, ej tillämpbar på olofligt bruk af fast egendom enligt K. Utslag 162 1880) har innehållet af dessa två lagrum sammanförts, och ändring blott gjorts, så till vida som straffmaximum för brukande i [ 205 ]förening med tagande höjts och denna förseelse sålunda blifvit högre straffbar än brukande af besutet gods.

Mjölkande af annans kreatur ansågs i den tidigare rätten äfven för ett sätt att olofligt bruka annans egendom. I sin egenskap af ˮfornæmiˮ belades det med ringa ansvar. Och i öfverensstämmelse dermed var i 1734 års lag (MB 43, 4) derför endast utsatt ett ärestraff (stå vid rättens dörr en timma med mjölkkäril i handen). Genom 1855 års kongl. förordn. blef det först qvalificeradt tillgrepp (i 1855 års förordn. dock alltid stöld, ej såsom nu stöld eller snatteri).

I den äldre svenska rätten förekom äfven ansvar för egares återtagande af kreatur, som från honom blifvit af annan lagligen intaget. Redan i tiden före 1734 års lags tillkomst synes man hafva velat utsträcka tillämpningen af de härom gifna lagstadgandena å ett rättsstridigt återtagande af konventionell pant (Abrahamsson p. 827). Men 1734 års lag afvek i detta ämne ej från den äldre rätten (BB 9, 4 och MB 20, 14). Och det var först nu gällande, genom kongl. förordn. d. 79 1858 införda bestämmelser i ämnet (Str. L. 22, 13), som hafva en dylik större omfattning.

I ett eller annat germanskt rättssystem torde redan i tidigare skede af dess utveckling tillegnande af annan rätt till lös egendom än eganderätt varit belagdt med straff i flera fall än i den svenska rätten (så i den norska rätten egenmägtigt återtagande af utlegdt gods). Särskildt blef detta förhållandet i de länder, som under en starkare påverkan af den romerska rätten tillgodogjorde sig dess begrepp furtum possessionis. För närvarande synes man dock i allmänhet vara mest benägen att låta alla särskilda ansvarsbestämmelser bortfalla för dessa slags gerningar och endast bestraffa dem, till den del som de kunna falla under de uppställda begreppen bedrägeri eller oredlighet. Likväl finnes i ett och annat rättssystem straff utsatt dels för olofligt brukande i förening med tagande (norsk och dansk rätt) och dels härförutan (norsk rätt; i tysk brukande af pant genom offentlig pantlånare). Allmänt är att med särskildt ansvar belägga egenmägtigt förfarande med sådan egendom, som offentlig myndighet till [ 206 ]tryggande af annans rätt medelst laga åtgärd undantagit från egarens fria förfogande. Men enligt regel behandlas en förbrytelse af denna art såsom ett brott mot offentlig myndighet (annorledes i dansk och ungersk rätt samt äfven i 1852 års österrikiska strafflag men här ändradt 1883). Äfven eljest har dock i några strafflagar sådant egenvilligt förfogande öfver eget gods, som innebär en kränkning af annans rätt, särskildt utmärkts såsom straffbart. Dessa stadganden äro dock af en större omfattning än det motsvarande i den svenska rätten (i norsk, tysk, holländsk och ungersk rätt bemägtigande af gods i annans lagliga besittning, i dansk rätt tillegnande af gods, hvaröfver tredje man har en rätt).