Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt/Omständigheter efter ett brott af beskaffenhet att medföra strafffrihet

←  Omständigheter vid ett brott af beskaffenhet att utesluta straffbarhet.

Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.

Strafflagens verksamhetsområde och utleverering.  →

Omständigheter efter ett brott af beskaffenhet att medföra straffrihet.Både den äldre germanska rätten och den moderna känna äfven sådana omständigheter, som, trots det att en straffbar rättskränkning föreligger, lända till befrielse från straff. Men den olika uppfattningen i fråga om straffets närmaste ändamål har förorsakat att lagstiftningen för den äldre tiden här företer ganska stor olikhet med hvad, som nu gäller. Omständigheter af ifrågavarande art äro eller hafva varit: gerningsmannens död, iråkadt vansinne, frivillig landsflykt, asylskydd, öfvergång till statsreligion, godtgörelse af skada eller dess afvändande, preskription och benådning.

Gerningsmannens död.Hvad först beträffar gerningsmannens död, så yppar sig i den äldre germanska rätten lika såväl som i andra äldre rättssystem en benägenhet att utsträcka straffet utöfver gerningsmannen till dem, som stodo honom nära. I grekisk rätt delade barnen faderns infami och följde de honom i landsflykt. Och i senare romersk rätt påträffas liknande föreskrifter med afseende å statsförbrytelser. Kejsarne Arcadius och Honorius förordnade sålunda, att högförrädares barn visserligen skulle få behålla lifvet, men deremot förlora all rätt i faderns förmögenhet, arfs- och testamensrätt samt förmåga att bekläda statsembete och företrädas inför rätta. Ifrågavarande bestämmelser gå alla synbarligen ut på att straffa barnen för fädernas missgerningar. Af annan art äro dock motsvarande stadganden i den äldre germanska rätten — viss tids landsflykt för dråparens närmaste fränder (GottlL), ättarboten samt slägtens eventuella betalningsskyldighet i fråga om böter vid bristande betalningsfömåga hos gerningsmannen (frankisk och dansk rätt). Här synes ändamålet nemligen ytterst hafva varit att från brottslingens fränder afvända den fara för blodshämnd, hvilken vid svårare missgerningar enligt gammal sed vände sig ej blott mot gerningsmannen utan äfven mot hans ättemän. Stadgandena ansluta sig äfven tydligen mera eller mindre till häfdvunna förhållanden, åt hvilka sålunda gafs rättslig helgd. Och i samma mån som straffverksamheten mindre tänktes vara till i målsegandens intresse samt mera för samhällets bästa och till tuktan af brottslingen, försvinna de på nytt åter. Med den nyare tidens ingång och straffrättens antagande af en mera offentligt rättslig natur blir det, så länge brottslingen ännu är i lif, allenast han, som drabbas af straffet (principielt jemväl mosaisk och kanonisk rätt).

Dithän har utvecklingen äfven ledt för det fall, att gerningsmannen aflider före straffets undergående. Men förutom det att grundsatsens genomförande här kräft längre tid, har utgångspunkten ej heller varit densamma. Af den ursprungliga uppfattningen utaf straffändamålet följde, att i vedergällning för hvarje brott ett straff måste ega rum. Var gerningsmannen död, föll detta senare alltså å hans närmaste arfvinge. Från början synes denne allmänneligen hafva ansetts vara skyldig att under sådana förhållanden i stället för gerningsmannen mottaga stämningen, utföra svarandetalan, och i händelse af fällande dom bära ansvaret. Åtskilliga lättnader voro honom dock medgifna i nämnda hänseende, och i tidens lopp ökades dessa efter hand. Ansvaret utgjordes nemligen i nämnda fall allenast af böter, och ytterligare befriades arfvingen med tiden från att till deras bestridande behöfva använda eget gods utöfver hvad han ärft (svealagarne i motsats till VGL och GottlL). Andra bestämmelser af denna art voro: ansvarets bortfallande, då gerningsmannen ej i lifstiden varit instämd (ÖGL), medgifvandet af lättare bevisning till fredande från åtalet, — nemligen för alla händelser värjemålsed (UL, WmL), åtminstone för så vidt ej gerningsmannen redan svarat i målet (SmL) —, böternas nedsättande till mindre belopp (UL och WmL vid mord: sporgæld i stället för morþgæld) samt stundom ansvarets betingande af bevisningens fullgörande i gerningsmannens lifstid (ÖGL vid dråp af horkarl å bar gerning beträffande det här stadgade boskiftet).

Under fortgången af utvecklingen kom det, närmast efter mönstret af den romerska rätten, att för arfvinges ansvar i nämnda hänseende göras till vilkor, att dom fallit, medan gerningsmannen ännu var i lif. För vår rätt synes denna mening hafva omfattats i tiden mellan LL:ne och 1734 års lag (K. Res. 1628, 1698). Den moderna rätten har dock här delvis gått än längre och för bötesstraffs bringande i tillämpning fordrat, att domen härförutom kommit till exekution, förrän gerningsmannen aflidit. På denna ståndpunkt befinner sig i principen numera äfven den svenska rätten (1864 Str. L. 5,13; äfven belgisk och österrikisk rätt, hvaremot tysk rätt här endast fordrar laga kraftvunnen dom samt dansk och norsk ej ens utesluta möjligheten att fortsätta påbegynt rättegång). Endast för så vidt till gäldande af böter enligt laga kraft egande dom lös egendom före dödsfallet tagits i mät eller satts i allmänt förvar, gå dock böterna ut af denna egendom. Andra straff än böter förfalla med brottslingens död enligt modern rätt. Allenast sådana straffpåföljder, som ej närmast äro afsedda att lända till straff, kunna på grund af laga kraftvunnen dom bringas till verkställighet (konfiskation af muta, af falska stämplar etc.; jfr 1864 Str.L. 5,13).

Straff efter döden mot brottslingen sjelf, framträdande i ett skymfligt behandlingssätt af hans kropp eller fördömande af hans minne (damnatio meroriæ) har visserligen — väl till stor del under inverkan af romersk rätt — äfven varit i bruk uti den germanska rätten (enligt 1734 års lag skulle den, som dog i fängelset efter att hafva dömts till döden eller tillstått svårare lifssak, nedgräfvas af skarprättaren å galgbacke eller afsides i skogen). Den moderna rätten är främmande härför. I likhet med hvad, som stadgats i fråga om afrättad person och sjelfmördare, gäller hos oss endast, att till döden eller till straffarbete på lifstid dömda förbrytare må, om de dö i fängelset, begrafvas i stillhet å kyrkogård (KF 14⁄6 1864).

Vansinne.Hvad som sagts beträffande nu gällande rätt om brottslingens frånfälle, gäller äfven om obotligt vanvett, hvari förbrytare efter gerningen råkat, för så vidt fråga är om annat än bötesstraff. Ansvaret förfaller då på samma sätt, som när eljest sakförhållandena göra det omöjligt att bringa lagens föreskrifter i tillämpning — förlust af näringsrätt, då utöfvandet deraf redan upphört; konfiskation af sådant föremål, som ej längre finnes till. Tillfällig sinnesförvirring och annat sådant tillstånd, hvarunder straff ej lämpligen bör ega rum, vålla åter allenast uppskof dermed (1864 StrL 2,3). Till uttagande af böter åter fordras väl alltid, i den händelse att brottslingen råkar i vansinne, en dessförinnan fallen dom. Mot vansinnig lär nemligen näppeligen en sådan kunna afkunnas. — Enär vanvett enligt äldre germansk rätt ej lade hinder i vägen för bestraffande af deri företagna gerningar, vare sig i gerningsmannens eller i hans arfvinges person, uteslöt naturligen ej heller vansinne, hvaraf brottslingen efter gerningen gripits, ansvar. Principerna hafva i detta hänseende undergått förändring i samma ordning, som förut skildrats med afseende å gerningsmannens död.

Frivillig landsflykt.Brottslingens flyende ur landet är nu mera visserligen icke i och för sig någon straffrihetsgrund, utan föranleder endast ett faktiskt uppskof dermed. Dock finnas för vårt land äfven på senare tider exempel derå, att man, särskildt i fråga om utlänningar, beviljat nåd från ett fortsatt undergående af straff, under meddelande af förbud att vidare vistas i riket.

I grekisk och romersk rätt var det åter sed att låta all rättslig åtgärd mot en tilltalad afstanna, derest han frivilligt gick i landsflykt. I Rom stadfästades denna landsflykt med dom. Härpå blef det visserligen slut under kejsartiden. Men ett års förblifvande i den frivilliga landsflykten ledde till konfiskation af brottslingens gods. Och af dessa romerska stadganden märkes en tydlig inverkan i den af 1734 års lagstiftare för ett par fall (HB 16,5 och MB 26,1) med rymlings ettåriga bortovaro förenade påföljden af fridlöshet.

Asylskydd.Vissa heliga ställen, hvartill brottsling flytt, hafva äfven enligt några rättssystem beredt honom ett visst skydd. Bevis härpå finnas såväl i grekisk och romersk som äfven i mosaisk rätt. I sistnämnda rättssystem (sex kyrkor) lände detta skydd hufvudsakligen till stäfjande af sjelfhämnden och inledandet af underhandling om förlikning. Samma uppgift hade asylskyddet tydligen från början äfven enligt kanonisk rätt. Men deraf utbildade de andlige med tiden ett anspråk, att de brottslingar, som sökt sin tillflykt i kyrka, ej skulle straffas till lif eller lem, utan få försona sin gerning med böter. Och från kyrkorna utsträckte de asylskyddet till kyrkogårdar och presternas bostäder, hvarförutom furstar och verldslige stormän för sina hemvist äfven gjorde anspråk på en liknande förmån. Här gick dock fordran egentligen ut derpå, att ett bortförande af de skyddssökande endast finge ske i form af ett utlemnande. En användning af asylbegreppet i denna mening har särskildt egt rum med afseende å utländska ministrars residens (jfr. för Sverige KB 1685, 1769). De kyrkliga anspråken rönte i allmänhet för öfrigt endast erkännande under vissa förbehåll, nemligen med afseende å särskilda brott, för kortare tid eller så framt rättsligt förfarande ej redan varit inledt. Numera består väl ej asylskydd af här beskrifna art, fastän i katolska länder det visserligen äfven på sista tider sports försök af kyrkan att göra detsamma gällande (Spanien).

Den andliga asylrätten har äfven lemnat spår efter sig i vår rätt. I GottlL gåfvo i uppenbar efterbildning efter den mosaiska rätten tre kyrkors områden skydd mot blodshämnd. Och enligt LL:ne och Allm.St.L. gällde detsamma i allmänhet om kyrkor och kloster. Och annorstädes finner man förbud för brottslings våldsamma tagande ur kyrka eller från kyrkogård (UL, WmL II, HL, Westerås Stadga 1528).

Öfvergång till statsreligion.I de rättssystem, som stått under stark inverkan af de andlige, röjer sig en viss benägenhet att se en straffrihetsgrund i öfvergåendet till rådande statsreligion (för mosaisk rätt omtvistadt; i muhamedansk rätt för vissa förbrytelser; i kanonisk rätt förordadt, enär andlig nyfödelse). I den svenska rätten har denna grundsats, som i öfrigt ej står i öfverensstämmelse med protestantisk uppfattning, åtminstone ej rönt något erkännande i lagstiftningen. Allenast i oegentlig mening kunna nemligen hit föras sådana stadganden, som i fall af ett återvändande till statsreligionen läto de förut för affall derifrån stadgade rättsliga påföljderna förfalla (1734 lag ÄB 7,4; MB 1,3).

Godtgörelse eller afvändande af skada.Godtgörelse af genom brottet uppkommen skada eller afvändande af derigenom förestående fara hafva ej varit utmärkta såsom allmänna straffrihetsgrunder i den äldre germanska rätten, och äro det ej heller i den moderna. Likvisst kan man beträffande den äldre germanska rätten i viss mening säga detta om godtgörelse af skada, nemligen så till vida, som hvarje straff företrädesvis tjenade målseganden till godtgörelse. Och detta framträder ej blott i fråga om bötesstraffen utan äfven i åtskilliga af de gamla ärestraffen: afbön, äreförklaring och återkallelse af tillvitelse. I vissa fall lände underlåtenhet att erbjuda böter också till gerningens eller straffets försvårande (vådaverk blef viljaverk; urbota straff trädde i stället för bötesstraffet). Och hvad beträffar afvändande af fara, kan man för den äldre svenska rätten se ett erkännande af dess förmåga att lända till befrielse från straff i uraktlåtenheten att med ansvar belägga sådana handlingar, som stannade vid försök eller hot. I modern rätt tjena förenämnda omständigheter i vissa fall till straffrihet eller i allt fall till strafflindning (sålunda hos oss till strafflindring återkallelse af falsk utsaga enligt 13,3, samt till straffrihet gifte med enleverad qvinna enligt 15,19, förstörande af falska stämplar eller märken enligt 12,7, af falska stampar och dylika verktyg enligt 12,18, af gift enligt 14,18, allt Str.L.; jfr ibid. 8,10; 10,16; 14,2 och 23 samt 19,9). Handlingar af ifrågavarande art hafva dock sin hufvudsakliga betydelse så till vida, som de bana väg till ingående af en förlikning, hvarigenom frågan om straff förfaller. Särskildt gäller detta godtgörelse af skada.

Förlikning.Hvad angår förlikning, har utvecklingen gått i den rigtningen att, från det att förlikning tänktes kunna bringa slut på hvarje kriminell sak, förlikning numera enligt regel är kraftlös i brottmål. Detta är nemligen fallet, så snart allmänt intresse påfordrar bestraffande. Och detta får väl numera antagas vara det regelmässiga, motsatsen åter undantag.

Förenämnda utveckling kan iakttagas redan i de äldsta rättsböckerna, för vår del i våra landskaps-, stads- och landslagar. Den visar sig företrädesvis i stadganden beträffande urbotamål och sådana brott, hvilka föranledde böter jemväl till det allmänna. Bestämmelser af denna art voro straff för den, som släppte tjuf före lagföring, förbud mot förlikning om konungs eller härads andelar i böter eller i hemlighet, affordrande af vådaed jemväl af målseganden, förverkande af åtalsrätt och målsegandeandel i böter vid dröjsmål med sakens anläggande eller afstående från dess fullföljande samt rätt för annan att i sådant fall föra eller fullfölja talan i målet. Här blef det då allmän åklagare, som principielt trädde till åtalsrätten, och sålunda uppstod den allmänna åtalsrätten i dess nuvarande stora omfattning. Efter LL:ne blef det under fullföljande af den inslagna rigtningen i en mängd fall närmare bestämdt, i hvad mån förlikning tilläts och hade laga rättskraft. Sålunda förbjöds den i högmåls- och lifssaker (Norrköp. Beslut 1604, Krigsart. 1683) samt i andra svårare missgerningar (KB 1696), så framt ej Konungen för sin del eftergaf straffet (K.Res. 1615), och vidare särskildt i dråpsmål (KB 1697). I smärre kriminalmål finge åter förlikning giltigen slutas. I 1734 års lag angifvas dels åtskilliga fall, hvari förlikning tillstädjes (GB 4,6: bedragande till äktenskap) och dels andra, hvari den uttryckligen betages all rättsverkan (MB 24,1: dråp) eller i allt fall ställes i beroende af myndighets godkännande (MB 26,3 dråp, då gerningsmannen kommit undan). Men härjemte lemnas äfven den mera allmänna föreskrift, att i brottmål förlikning ej få ega rum, der allmän förargelse skett eller allmän frid å kropp, lif eller gods brutits. Likväl kunde målseganden förlikas ej blott i fråga om skadestånd utan äfven om sin rätt i böter (RB 20,4; jemväl i edsöresmål enligt KB 1740), och det så att afdrag derför verkställdes vid böternas förvandling i annat straff (KB 1768, 1820).

Med 1864 års strafflag har lagstiftningen på detta område bragts i samband med de emellertid närmare utbildade reglerna till bestämmande af åklagarens och målsegandens initiativrätt i fråga om kriminell saks anhängiggörande. Något allmänt utlåtande om förliknings rättskraft innehåller dock vår lag numera endast så till vida, som den gifver målseganden lof att förlikas om skadestånd. I öfrigt heter det endast, att målsegandens förlikning ej ligger i vägen för allmän åklagare tillkommande åtalsrätt. Men häraf får man väl draga den slutsats, att i alla de fall, der målseganden ensam har åtalsrätt eller åklagare endast på hans angifvelse eger att kära i saken, han äfven kan afsluta en såväl för medkontrahenten som sig sjelf bindande förlikning beträffande straffets efterskänkande. Klart är dock, att förutsättning härför är förmåga hos kontrahenterna att civiliter förpligtiga sig såväl i allmänhet som i förhållande till hvarandra (således ej äkta makar). Af flera målsegande binder förlikningen vidare blott den, som slutit öfverenskommelsen (jfr. Str. L. 6,8). Och enligt de regler, som gälla för allmän åklagares åtalsrätt, hindrar förlikning, som kommer emellan i mål, som blott efter angifvelse af målseganden må af allmän åklagare, åtalas, ej denne från dess fullföljande, för så vida dessförinnan ransakningen redan börjat (Prom. L. till Str. L. 19,4). Mera tveksamt är, dels huruvida ej målseganden för sin del rättsligen kan förbinda sig till afstående från åtalsrätt i de fall, der allmän åtalsrätt förefinnes, och dels om ej i vissa fall, der initiativet tillhör målseganden i fråga om sakens upptagande, rättskraft likväl af sedlighetsskäl bör frånkännas dylik öfverenskommelse (våldtägt, horsbrott).

Underlåtenhet att begagna åtalsrätt. Under det att brottslingens bestraffande i den germanska rätten ursprungligen helt och hållet berodde derpå, att målseganden väckte talan i saken, inskränktes denna hans initiativrätt efterhand i det allmännas intresse. Ett sätt var, att domstolen i fall af angifvelse eller rykte om brott af sig sjelf anordnade en ransakan derom (kanonisk rätt; jfr 1734 lag RB 4,1). Ett annat sätt var åter att låta hvem som helst kära i vissa brottmål (romersk och grekisk rätt — hos oss enligt åtskilliga administrativa förordningar). Intet af dessa vann dock i den svenska rätten någon allmännare anslutning. Det anförtroddes åt en konungens tjensteman, länsmannen, att i detta hänseende tillvarataga det allmännas intresse och åtala begångna brott (frankisk rätt). Länge var dock denna åtalsrätt endast subsidiär i förhållande till den, som tillhörde den privata målseganden (ännu i 1734 års lag vid stöld 40,9; lönskaläge 53,2, hor 55,6, allt MB, vid skogseld BB 15,3; jfr RB 32,1). För vissa fall var det dessutom till en början endast under vissa förutsättningar, som den allmänna åklagaren hade rätt att uppträda (hemlig förlikning, nedläggande af redan väckt åtal, af målsegaren anordnadt synande af sår för talans anställande, uppenbar gerning etc).

De för någon tid rådande inqvisitoriska principerna ledde emellertid för den moderna rätten till en allt snäfvare begränsning af den privata åtalsrätten (Carolina: enlevering, våldtägt, äktenskapsbrott, bodrägt). Och då i senare tider den moderna kriminalprocessen åter iklädts rent accusatoriska former, har dock mångenstädes allmän åtalsrätt införts för flertalet af brott under fullständigt uteslutande af den privata. Likväl har målseganden med afseende å en och annan förbrytelse städse varit bibehållen vid sin rätt att afgöra om talans väckande. Stadganden af denna art möta oss äfven i vår äldre rätt (LL:ne och Allm. St. L.: hor, slag, hvaraf ej skada följt; 1734 lag: örfil, skuffning, hårdragning, bodrägt, förbrytelse mot giftomannens myndighet; KB 1740: injurier). Häraf synes, att den svenska rätten äfven tagit intryck af ifrågavarande rörelse och redan kommit att tillägga den offentliga åklagaren en allmän rätt att beifra förbrytelser. Emellertid har i vår rätt den privata åtalsrätten alltid kommit att bevara sig vid sidan af den allmänna, i förhållande hvartill den således vid förbrytelser, som närmast kränka enskild rätt, framträder såsom konkurrerande. Och härförutom har man, med afvikelse från hvad sålunda i allmänhet gäller, i nuvarande strafflag för en mängd fall öfverlåtit åt målseganden att bestämma om rättsligt förfarande skall inledas (redan i de förberedande förordningarne 7⁄9 1858 om förfalskning etc. och 29⁄1, 1861 om mord etc.). Stundom har målseganden allena åtalsrätt, i andra fall kan allmän åklagare visserligen kära, men endast på angifvelse af målseganden. Bestämmelser af ifrågavarande art äro lemnade med afseende dels å smärre förbrytelser och dels å sådana, vid hvilka målsegandens eget intresse möjligen kan i synnerligen hög grad påfordra, att rättegång ej väckes. Dör målseganden, förr än han begagnat sig af ifrågavarande honom särskildt tillförsäkrade initiativrätt, lära väl i händelse af egendomsbrott, men endast då, samma rätt öfvergå på dem, som träda in i hans förmögenhetsrättigheter (norsk och dansk rätt bemyndiga här äfven i andra fall vissa anförvandter att uppträda såsom vid ärekränkning och våldsgerning). Hvarest en handling i ett afseende är föremål för allmänt åtal, är den det enligt vår rätt för öfrigt i allo (Prom.L. till Str.L. 19,2; redan KB 11⁄6 1740). Och så snart det svarats i saken (väl äfven blott skriftligt) eller bevisning deri förebragts (ej nog med vittnens inkallande), är det endast i det fall, att målseganden ensam har åtalsrätten, som han eger att afbryta sakens fullföljande genom nedläggande af densamma. Eljest har allmän åklagare rätt att bringa saken till slut (Prom.L. till Str.L. 19,4). Med fäld dom upphör väl all målsegandens bestämmelserätt i fråga om straffets uttagande (tysk rätt undantagsvis annorledes i fråga om injurier, då straffet ej ännu börjat verkställas).

Hvad som i äldre tider funnits af en målseganden tillkommande valrätt i fråga om straffmedlen (ännu i LL:ne och Allm. St. L. ofta rätt att taga lif eller lem eller i deras ställe böter allena) eller af rätt, att äfven efter det dom fallit, låta visst straff ersättas med ett lindrigare eller helt och hållet efterskänkas, finnes ej mera. Den form, hvarunder denna rätt längst bibehöll sig, nemligen förbön, på grund af hvilken laga myndighet mildrade eller eftergaf straffet (LL:ne och senare förordningar på 1600-talet: våldgästning och våld å ascendent), kan visserligen ännu i dag tjena såsom motiv för benådning. Men den umbär nu mera lagligt erkännande i sådant hänseende. Redan i 1734 års lag säges med afseende å det för dråp stadgade lifsstraffet uttryckligen, att målsegandens förbön ej gäller till befrielse derifrån.

Preskription.
Wijkander: Om preskription i brottmål enligt svensk allmän lag.Kriminell preskription förekommer i de moderna folkens såväl äldre som yngre rätt. Den länder för närvarande sålunda dels till straffrihet dels till strafflindring allena. Detta senare är nemligen så till vida händelsen, som det egentliga straffet derigenom förfaller, men åtskilliga straffpåföljder likväl inträda eller qvarstå. För öfrigt är den nu brukliga preskriptionen af två slag: preskription af åtalsrätt (före dom) och af ådömdt straff (efter dom). Det senare slaget af preskription är af yngre ursprung än det förra och tillhör helt och hållet den moderna rätten.

Hvad åter angår preskription af åtalsrätten, påträffas exempel derå i åtskilliga äldre rättssystem. I mosaisk och kanonisk rätt saknas visserligen bestämmelser derom. Men i grekisk rätt förekom en preskriptionstid af denna art. Och så var äfven förhållandet i den romerska, ehuruväl ej för äldre tider utan först med kejsardömets uppkomst (fem år, först enligt Lex Julia de adulteriis, men derefter underhand utsträckt till flera brott; senare tjugo år för fiskaliska anspråk, hvilken preskriptionstid blef mera allmän; dock vissa brott städse ej preskriptibla). Äfven äldre germansk rätt eger stadganden af denna art (vestgötisk, burgundisk och frankisk rätt), och detta är jemväl fallet med den nordiska. Till den del som dessa germanska stadganden röja ett inhemskt ursprung, hvila de likväl på en annan grund än den nu bestående preskriptionen af åtalsrätten. Särskildt gäller detta för nordisk rätt. Ifrågavarande bestämmelser syfta nemligen tydligen i främsta rummet på att inskränka målsegandens åtalsrätt och förhindra dröjsmål med rättegångs anställande (sålunda vittnens tagande å våldtägt samma dag, gerningen skett, enligt GottlL; ettårig preskription för talan å dulgadråpsböter enligt ÖGL och SmL samt för talan å dråp i allmänhet enligt LL:ne). Deraf kom äfven den korta tiden, vanligen ett år, samt rätten att mot preskriptionsinvändning åberopa sig å laga förfall. För vår rätt förordnades det äfven genom Upsala beslut 1538, att den, som utan laga förfall företege sin målseganderätt år och dag, derefter ej hade att tala i saken. Sålunda erhöll ifrågavarande kriminella preskription äfven en mera allmän fastställelse i vår rätt. En kortare preskriptionstid af liknande beskaffenhet hade införts med afseende å den talan å högre straff, som kunde föras vid brytande af konungens frid (Upsala stadga 1344 och MELL våldgästning; ChrLL våldsgerning och edsöre).

Just på grund deraf att den äldre preskriptionen var af förut beskrifna art, sattes den småningom ur bruk, i samma mån som beifrandet af brott kom att ligga till myndigheterna och ej vidare berodde på målsegandens åtal (i Sachsenspiegel ettårig preskription blott vid smärre förseelser, som ej berörde det allmänna intresset; i Carolina ej preskription omnämnd). Statens absoluta kraf på vedergällning för brottet, rättegångens omdanande i inqvisitorisk anda och den kanoniska rättens underkännande af den kriminiella preskriptionen samverkade härtill. Efter det att hos oss preskription af åtalsrätt på 1500-talet fått en mera utsträckt användning, beröfvades den derför på 1600-talet åter nästan all kraft. Till 1734 synes den dock hafva bibehållits i fråga om yrkande å det högre straff, som följde å våldsgerning och edsöresbrott (KB 1688). 1734 års lag känner ej preskription för annat fall än våldtägt. Och dess härom gifna stadgande hvilar tydligen å samma grund som äldre preskriptionsbestämmelser i den germanska rätten.

I senare tider har preskriptionsbegreppet dock ånyo rönt erkännande i den moderna rätten. Men skälen för dess användande hafva med den förändrade uppfattningen af straffändamålet blifvit andra än förut. Man har gjort gällande, att efter någon tids förlopp straff ej kräfdes af det allmänna rättsmedvetandet, att svårighet för framskaffande af bevis om skuld och oskuld inträdde samt att brottslingen tillräckligt försonat sin gerning genom utstånden ångest för straff. Och till sist har det sagts, att den förflutna tiden finge antagas hafva beredt brottslingen tillfälle att af sig sjelf öfvervinna den missrigtning i viljan, hvaraf hans gerning varit ett uttryck. De sålunda framställda åsigterna kunna i den ordning, de här anförts, sägas utmärka den utveckling, som egt rum på ifrågavarande område, och gifva på detta sätt till känna ett allt kraftigare betonande af preskriptionens uppfattande såsom en brottslingen tillkommande rättighet. Härmed har äfven följt en alltjemt utvidgad användning af preskriptionen (först i större omfång i Frankrike 1791, 1811) och dess slutliga utsträckande till de fall, der dom redan fallit i saken (först i Frankrike 1670 i fråga om kontumaciedom, som ej verkstälts in effigie).

Emellertid har preskription ej öfverallt införts med afseende å ådömdt straff (i Frankrike, Tyskland, Sverige och Norge, men ej i Österrike och Danmark) och ej heller bragts i tillämpning vid alla brott (i Frankrike och Tyskland, men ej i de nordiska länderna). Sjelfva preskriptionstiderna äro af ytterst olika längd. Hvart land har för sig flera sådana af större och mindre utsträckning, allteftersom fråga är om brott af svårare eller lindrigare beskaffenhet samt om förfallande af åtalsrätt eller domfäst straff. Dessutom förekomma här och hvar preskriptionstider stadgade med hänsyn till vissa särskilda brott (endast sådana bestämmelser i engelsk rätt). Stundom göres till vilkor för preskription, att nya brott ej förekomma under preskriptionstiden (österrikisk och italiensk rätt).

Hos oss infördes allmänna preskriptionsbestämmelser (2 år) på nytt först genom en KF 20⁄1, 1779, dock med undantag för urbota brott och några andra särskildt uppräknade förbrytelser af beskaffenhet att kunna försenas med böter. Efter det att derpå liknande stadganden influtit i åtskilliga förordningar med afseende å deri behandlade brott (Tryckfr. F. 1812, KF 16⁄11 1841 emot fylleri, KF 7⁄9 1858 om förfalskning etc. och KF 29⁄1, 1861 om mord etc.), hafva mera omfattande allmänna bestämmelser i ämnet lemnats i 1864 års Str.L. (5,14—18). Och med denna senare lag har straffdom först gjorts till föremål för preskription i vår rätt.

De allmänna preskriptionstiderna enligt nu gällande svensk rätt (för åtal 2 år, om straffet böter eller fängelse eller vid embetsbrott allenast böter, och 5 år, om straffet högst straffarbete i 2 år eller vid embetsbrott ouppsåtlig felaktighet i tjensten; för straffdom 10 år, om straffet högst straffarbete i 2 år eller vid embetsbrott böter) räknas med afseende å åtalsrätt från brottet och för laga kraftegande dom från dennas afgifvande. De straffsatser, med afseende hvarå preskriptionstiderna fastställts, beteckna beträffande straffdom det ådömda straffet och i fråga om åtal det i lagen för brottet stadgade straffmaximum. I det senare afseendet kan tagas hänsyn till sådana särskildt angifna omständigheter, som föranledt bestämmandet af särskild strafflatitud (berådt mod, arghet, ungdom, nödvärn etc.), men till ej sådana, som endast falla under begreppet försvårande eller förmildrande omständigheter. Detta gäller äfven, om lagstiftarne här hafva anordnat en subsidiär strafflatitud (Str.L. 10, 1, 3 och 5). Hvarest inträdandet af viss effekt fordras till brottets fullbordande, eller eljest viss omständighet måste tillkomma för att åtal må kunna anställas, räknas den för åtalsrättens preskriberande stadgade tiden från nämnda effekt eller omständighet (dödens inträdande någon tid efter våldet, konkurs vid vårdslös bokföring etc.; jfr. om återgång af äktenskap, tillkommet medelst enlevering eller tvång StrL, 15, 18 och 21). Likaledes löper vid delaktighet i brott tiden från hufvudförbrytelsens utförande. Vid förbrytelser af fortfarande beskaffenhet (olofligt fängslande eller brukande etc.) och sådana, som bestå i ett upprepadt företagande af vissa handlingar (koppleri etc.), är med afseende å hela verksamheten den rätta tidpunkten i nämnda hänseende den sist företagna handlingen. Ligger full preskriptionstid mellan tidigare och senare handlingar af sist beskrifna art, torde de förra dock ej kunna medräknas. Preskription af åtalsrätt afbrytes genom delgifvande af åtalet (ej nog stämnings utfärdande) eller häktning (ej nog beslut om häktning) och preskription af straffdom genom verkställighetsåtgärd (ej nog häktande för sådant ändamål). I allmänhet är det ej af betydelse, om preskriptionstidens löpande är oberoende af brottslingens åtgöranden eller har sin grund i hans förvållande (flykt; sålunda frivillig landsflykt å viss tid ännu faktisk straffrihetsgrund). Men på samma gång det stadgats, att efter anstäldt åtal ny tid börjar löpa från afbrott i åtalet, har dock härför gjorts till vilkor, att den tilltalade ej är skuld till afbrottet. Beträffande straffdom medgifver vår lag ej inträdandet af en dylik ny preskriptionstid. Mot preskription gäller ej invändning om laga förfall (jfr. dock krigslag. § 39). Preskription af ådömdt straff medför ej befrielse från sådana påföljder, som äro förenade med straffet. Dessa få anses inträda med domens vinnande af laga kraft. Deremot lär väl preskription af åtalsrätt i allmänhet äfven utesluta inträdandet af dylika påföljder. Undantag får väl dock göras för den af lagen till allmän säkerhet stadgade konfiskation och, enligt uttryckligt lagstadgande, likaledes för skadeståndstalan (Str.L. 6,7). Tillämpningen af lagens stadganden om preskription sker utan afseende å ett åberopande eller en afsägelse deraf från brottslingens sida. I ett par fall gälla särskilda preskriptionstider för åtalsrätt, nemligen i tryckfrihetsmål (för publik aktor 6 månader från skriftens inlemnande) och i våldtägtsmål (6 månader). Den för brott af sistnämnda art stadgade preskriptionen hvilar å samma grund som den ursprungligen bestående. Och med afseende å denna preskription gäller i följd häraf laga förfall (StrL 15, 16).

Benådning.
Rydin: Om konungens rätt att göra nåd (Ups. Univ. Årsskr. 1861).Genom benådning kan slutligen laga myndighet, nemligen enligt regel regeringsmagten eller något dess organ, låta frågan om en förskylld bestraffnings verkställande bortfalla. Benådningsrätten synes ej hafva varit erkänd hos alla folk (ej i mosaisk rätt, fastän väl faktiskt utöfvad), och, der så obestridligen skett, har det i allt fall enligt regel endast egt rum under vissa förbehåll. Ju mera man i straffet hufvudsakligen sett en upprättelse åt den private målseganden, desto mindre plats har det varit för benådning. På grund deraf torde det knappast vara rigtigt att anse benådning för något ursprungligt institut i den germanska rätten. Institutets rättsliga konstruktion i den moderna rätten härstammar från den romerska, som i detta afseende åter tillgodogjort sig rättsliga företeelser i den grekiska. Man kände nemligen i den romerska rätten såväl ett nedläggande af talan i form af abolitio, — nemligen dels mera allmänt till firande af större högtider, dels på begäran af åklagaren eller vid dennes öfvergifvande af sakens fullföljande och dels slutligen på den tilltalades begäran i fall af fel i rättegången, åklagarens död eller rättsliga förfall — som äfven rättsmedel af verkan att medföra ej blott ett dylikt nedläggande af talan utan äfven efterskänkande af ådömdt straff, nemligen intercessio af magistratus samt beslut af folket å comitia centuriata eller tributa. Härtill kom ytterligare restitutio in integrum, på hvilken väg hufvudsakligen landsflykt upphäfdes, men äfven ära och gods kunde återställas. Med kejsardömets uppkomst samlades den magtbefogenhet, som låg i nämnda rättsmedel, i det statsliga öfverhusets person, och dermed framträdde dessa såsom särskilda yttringar af en honom såsom målsmannen för den högsta rättvisan tillkommande utomordentlig myndighet (senromersk och kanonisk rätt: fursten har sin makt af Gud och är dennes representant i verldsliga ting). Den sålunda utbildade nåderätten har äfven vunnit insteg i den moderna rätten, fastän visserligen mångenstädes först efter lifligt motstånd och till någon del i förändrad gestalt (i England särskildt egendomliga afvikelser från dem, som gälla i öfrig modern rätt). Äfven i modern rätt eger benådning rum, så väl mera allmänt med afseende å visst brott eller viss klass förbrytare (amnesti) som till förmån för viss brottsling (nåd i egentlig mening). Och äfven nu kan sålunda ej blott åtal förhindras, rättegång afbrytas och doms afkunnande inställas (abolitio), utan äfven ådömdt straff helt och hållet eller delvis efterskänkas (aggratiatio) samt förverkad egendom återställas (restitutio).

Såsom allmän grundsats gäller, att privat rätt ej får rubbas genom benådning. Men för öfrigt ser man för närvarande i benådningen icke så mycket ett medel att visa mildhet, som fastmera att i motsats till sådan rätt, som kan hafva lagens ord för sig, öfva materiel rättvisa (ej i lagen förutsedda förmildrande eller straffriande grunder, inträdd förbättring under strafftid). Och mången gång har benådningsrätten på detta sätt icke allenast i särskildt fall kommit den enskilde till hjelp, utan äfven brutit väg för reformer på den kriminella lagstiftningens område. Benådningsrätten skall sålunda väl alltid komma att bestå såsom ett utomordentligt rättsmedel, hvarförutom densamma ifråga om politiska förbrytelser är ett oundgängligt hjelpmedel i statsklokhetens händer (benådningsrättens berättigande bestridd af evangeliska lärare och åtskilliga filosofer; af franska republiken upphäfd, men återinförd 1802).

Konungens rätt att göra nåd var hos oss erkänd redan i LdskpsL:ne. Sålunda egde han enligt VGL och ÖGL gifva frid åt tre män, som ej begått nidingsverk. Derefter skulle ej straff drabba dem, som hade samvist med de sålunda benådade. Men i öfrigt innebar fridens återskänkande endast ett eftergifvande af konungens och häradets rätt. Målseganden var bibehållen vid sin rätt att taga hämnd, till dess den benådade äfven af honom förvärfvat frid genom erläggande af böter. Redan i LL:ne är dock konungens rätt i förevarande afseende af mera omfattande natur. Liksom konungen här finnes gifva lejd (dagsbref, lejdebref) för inställelse inför sig, kan han äfven efter hållen ransakning låta brottslingen behålla sin egentligen förbrutna frid och få försona sin gerning med böter (fridsbref, nåd). Nidingsverk finge den benådade dock icke hafva begått. Och förutsättning var i öfrigt tydligen den, att brottslingen skjutit sin sak under konungen och ej låtit en vid allmän domstol afkunnad dom å fridlöshet vinna laga kraft emot sig. Förelåg en sådan laga kraftvunnen dom, behöfdes såsom förut målsegandens medgifvande för den urbota bestraffningens omsättande i böter.

Till en början anknöt sig således konungens nåderätt till hans utöfvande af domsrätt, och vann den jemte den dermed sammanställda befogenheten att meddela lejd alltmera i betydelse och omfång under ett motsvarande inskränkande af målsegandens rätt att förlikningsvis efterskänka straffet och bevilja sin vederdeloman frid för inställelse vid domstol. I det senare hänseendet voro nemligen ursprungligen målseganden eller eventuelt tingsmännen behörige, ehuruväl hvar och en, som ej gripits i uppenbar gerning, hade rättsligt anspråk på bifall till sin anhållan om dylik frid. I Kalm. Recess 1483 tillades åter konungen en rätt att meddela lejd och i K. Res. 1615 konungen eller hofrätt, om målseganden vägrade. Enligt KB 1664 och 1682 tillhörde denna rätt åter konungen allena, och detta var då så mycket mera af vigt, som lejd ej vidare gafs annan än den, som icke kunnat gripas (KB 1666, 1688, 1695). Hvad åter beträffar den konungen redan i LL:ne inrymda rätten att förvandla fridlöshetsstraff i böter, så utvecklade sig derur en myndighet för konungen att i allmänhet arbitrera i brottmål eller att efter fritt bepröfvande bestämma annat straff än det i lagen och af domstol fastställda. För sådant ändamål var det bland annat som hofrätterna hade att jemte eget betänkande hos konungen referera vissa svårare mål (Rätt. Ordn. 1614 och Rätt. Pr. 1615: lifssaker; K. Res. 1636: vissa närmare bestämda lifs- och halssaker; KB 1803) samt granska underrätternas insända domböcker och underställda domar (Straff. Ordn. 1653: dödsdomar). Konungens domsrätt ansågs sålunda innebära en rättighet att oberoende af lagen ej blott mildra (leuterera) utan äfven skärpa straffet. Åt hofrätt lemnades jemväl en leuterationsrätt.

Såväl konungens befogenhet att meddela lejd som den att arbitrera vid utöfvandet af sin domsrätt höra emellertid numera till en tid, som gångit. Lejd sökes och gifves ej vidare (dock ännu omnämnd i 1720 RF, 1734 lag samt äfven 1830 och 1862 års konkurslagar, respektive §§ 43, 53 och §§ 23, 131; jfr. nu Str. L. 23, 5). Ett sådant sätt att gå till väga stämmer ej öfverens med nu gängse straff och processuella rättsmedel (ej vidare landsförvisning, hvaremot utsträckt användning af utleverering). Och hvad beträffar den i konungens namn af hofrätt och högsta domstol handhafda domsrätt, är den i lika måtto bunden af lagens bestämmelser, som den underrätterna utöfva (hofrätts leuterationsrätt afskaffad genom KB 1829 och dess refererande af dom till konungen för skärpnings vidtagande genom KB 1835; liknande hemställan i och för leuteration satt ur bruk genom praxis). Benådningsrätten har dermed dock icke upphört, utan allenast lösts från sitt samband med den kungliga domsrätten, i följd hvaraf den mera tydligt framstår såsom ett konungen i hans egenskap af statens öfverhufvud tillhörande prerogativ. Den tänkes ock numera egentligen beviljas med afseende å genom laga kraftvunnet utslag ådömdt straff.

På sådant sätt har benådningsrätten i öfrigt redan sedan länge bestått vid sidan af den i sammanhang med den kungliga domsrättens utöfvande begagnade leuterationsrätten (Patent om högmålssaker 1563, K. Res. 1672) och jemväl fått sin bekräftelse i rikets grundlagar (1720 RF: rätt att återgifva heder åt dem, som sakfällts till äreröriga böter; 1772 RF: rätt att göra nåd, återgifva ära, lif och gods; 1809 RF § 25: rätt att i brottmål göra nåd, mildra lifsstraff samt återgifva ära och till kronan förverkadt gods). Här iakttogs dock till en början sorgfälligt målsegandens rätt (derom erinran i K. Res. 1672, KB 1686). Och detta visade sig ej blott deri, att hans andel i böter och gods ej berördes af benådningen, utan äfven särskildt deri, att lif och frid blott återskänktes den sakfällda brottslingen på förbön eller med samtycke af vederbörande målsegande. Bevis på inhemtandet af sådant bifall från konungens sida föreligger ännu på 1500:talet. Det är först med det fullständiga bortfallandet af målsegandens bestämmelserätt i fråga om straffets uttagande, som den kungliga nåderätten vunnit sin fulla betydelse.

För närvarande fattar konungen sitt beslut om nåds beviljande i statsrådet efter hörande af högsta domstolen. Han beviljar den ej af eget initiativ, utan endast på ansökan af brottslingen sjelf eller honom närastående och i det senare fallet efter hans hörande. I allt fall beror det af den benådade att mottaga eller afslå den honom förunnade nåden. Detta kan särskildt vara af vigt, då ett straff utbytes mot annat, samt brottslingen anhållit om full befrielse. Dödsstraff går dock ej i fullbordan, innan konungen särskildt förordnat, att domen må verkställas. Men i öfrigt vållar åter nådeansökan ej uppskof med straffs verkställighet (K. Cirk. 1811, 1830). I händelse hofrätt dömt i saken bör derföre nådeansökan, med eller utan åtföljande besvär, ingifvas inom besvärstiden. Fastän återgifvande af fråndömdt embete ej upptagits bland de fall af restitution, som vår lag angifvit såsom former af benådning, är det väl i allt fall föremål derför. Särskildt undantag gäller dock med afseende å hvad, som i sådant hänseende dömts af riksrätt (RF 102). Nåd kan lemnas vilkorligen (för straffångar, att de ej begå brott mot allmänna säkerheten). Å andra sidan kan den utom straffet afse alla dermed förenade påföljder. Dock qvarstå väl alltid sådana, som ej äro beroende af straffets verkställande utan af domens fallande (jfr. KF 27/4, 1810 om äktenskapsskilnad, RB 17, 7). Benådning kan hos oss väl äfven ske i form af amnesti. Deremot är det tvifvelaktigt, huruvida abolition kan ega rum. Derför talar, att så förut varit förhållandet. Rättast torde likväl vara att ej deraf draga några slutsatser för den närvarande tiden. För särskilda fall har det i nu gällande strafflag gjorts beroende af konungens tillåtelse, huruvida åtal skall anställas (Str. L. 1, 1 och 2; 8, 29; 9, 6). Och dessa stadganden synas hvila på det antagande, att konungen ej eger någon abolitionsrätt (förbud mot abolitio i Tyskland, Österrike och Norge).

Brottets bestraffande i annan stat.Om man utgår från en särskilds stats synpunkt och ej från brottslingens, länder enligt modern rätt brottets bestraffande i annan stat jemväl till straffrihet (non bis in idem). Man låter sig nöja med den i det främmande landet verkställda straffexekutionen, oaktadt man eljest är behörig att beifra brottet (Str. L. 1, 3; dock tysk rätt undantag för högförräderi). Enligt vår rätt måste dock straffet vara till fullo utståndet (i tysk rätt afdrag för den del, som verkställts). Vissa påföljder kunna i öfrigt under alla förhållanden komma att utöfver hvad, som i sådant hänseende må hafva ådömts i det främmande landet, inträda (Str. L. 2, 21: förlust af embete, ovärdighet att i rikets tjenst nyttjas och förlust af medborgerligt förtroende; tysk rätt: ärerättigheter). Och på sådant sätt kan denna straffrihetsgrund liksom åtskilliga andra, här förut anförda (nödvärn, godtgörelse af brott och afvändande af skada, preskription och benådning) i sjelfva verket medföra ej straffrihet utan allenast strafflindring.

---