Antiqvarisk och arkitektonisk resa genom Halland, Bohuslän, Dalsland, Wermland och Westergötland år 1838/Kapitel 1
| ← Förord |
|
Halmstad — Göteborg → |
1.
Lund — Halmstad.
Färden från Lund gjordes genom Engelholm till Margretetorp. Uppkomne på höjden af Hallandsås nedsände vi afskedstagande blickar öfver en bördig sträckning af Skåne. Engeltoftas välbyggda sätesgård med dithörande utbrytningar och skimrande kyrkor i förening med täcka lundar pryda den vackra slätten. Till venster härom en bokbeväxt fjällrygg, till höger Kullaberg. Några hjordar i den djupa dalen och ett och annat segel på den solbeglänsta hafsytan lifvade denna herrliga tafla. Här låter näktergalen om våren höra sina förtjusande toner. Denna årstid var redan förliden. Obemärktare, men uthålligare fåglar fägnade oss med glädtiga sånger. Vi genomforo en liten bokskog, som med sina höjder och dalar bildade intagande utsigter mot den vidsträckta hafsspegeln, hvarefter all denna herrlighet, all denna fägring blefvo liksom genom ett trollslag förbytte i steniga, ljungbeväxta sandkullar samt tufviga och sumpiga dälder. Några usla träkojor med små utbyggnader af sammanplockad kullersten fördystrade den tråkiga vägen och dithörande täppor lofvade knappast de torftiga invånarne ersättning för deras utsäde.
Vi voro nu i Halland. Härvarande länsmärke består i några få nedramlade kullerstenar. Det tyckes nästan som den nya tiden, hvilken gerna utjemnar gamla skiljemärken, icke vårdade sig om något gränsmärke mellan det fruktbara Skåne och det magra Halland. Från höjden af åsens motsatta sida öppnar sig en vidsträckt synkrets öfver ett slättland och en hafsvik. En liten fjällbäck har här bildat en ansenlig dal, hvars ena sida visar kala klippor och ljungbeväxta branter, men hvars andra deremot prunkar med högstammiga bokar. Bäckens steniga bräddar beskuggas af alar och hasselbuskar. Vid foten af åsen ligger Karups kyrka och straxt dernedom Karups gästgifvaregård. Denna belägenhet är verkligen inbjudande. Lummiga träd omgifva kyrkan och gästgifvargården; bäcken, som nyss forsade öfver de steniga branterna, flyter här sakta fram mellan frodiga ängar för att snart försvinna i den närbelägna hafsviken.
Kyrkan ehuru liten är i anseende till sin höga ålder vördnadsbjudande, helst hon hittills blifvit förskonad för det nya manerets andefattiga reformer. Hon består af torn, skepp, kor och halfrundt utsprång. Hela längden invändigt är 92 fot, skeppets bredd 27 fot 6 tum, korets 20 fot 8 tum. Murarne, som äro af gråsten, hålla 6 fot i tjocklek. Dörr- och fönsteröppningarne äro små. Tornet och skeppet, som tillsammans utgöra långhuset, ha tvenne kors- och ett stjernhvalf. Koret har korshvalf och utsprånget hjelmhvalf. Breda bågar åtskilja tornets och korets hvalfafdelningar från skeppets. Kyrkan är i enkel rundbågsstil, takhvalfven till en del något yngre. Tornet har en ansenlig spira, hvilken väl icke röjer någon hög ålder, men likvisst är mera högtidlig än nutidens lyktlika betäckningar. Flere skadade helgonbilder förvaras i kyrkan. Härvarande inredning kan utan saknad af fornforskaren och konstvännen förbigås. Här blef 1831 i östra sidan af kyrkogårdsmuren ett lik- och kalkhus med en genomgång å midten uppfördt på enterprenad för 600 riksdaler, hvilket kort derefter nedramlade. Församlingen lät sedan enligt ackord ombygga detta lik- och kalkhus, hvilket hvarken pryder den uråldriga kyrkan eller synnerligen motsvarar sitt ändamål; helst detsamma ligger alldeles jemte landsvägen och hvarken vittnar om nutidens smak eller skicklighet.
Icke långt härifrån framskymtar Skottorps herregård bland lummiga träd. Denna egendom innehades under Carl XI:s tid af Hofkansleren Örnstedt, och hufvudbyggnaden uppfördes enligt Nicodemus Tessins ritning. Ehuru denna hufvudbyggnad, att dömma af Grefve Dahlbergs teckning deraf, hvarken var i anseende till omfång eller stil synnerligen märkvärdig; blef den likväl i våra häfder ganska ryktbar. Carl XI behagade nemligen här 1680 fira sitt biläger med Danska Prinsessan Ulrika Eleonora. Det är lika obekant, hvarföre denne Konung i stället för Halmstad, hvarest anstalter redan voro vidtagne för en sådan högtidlighet, valde dertill denna lilla sätesgård, som det är ovisst, hvarföre han redan mycket bittida om morgonen efter förmälningsdagen, lemnande till allas förundran sin höga brud, spatserade omkring på gården. Härvarande hufvudbyggnad har genom sednare förändringar föga vunnit i anseende; men egendomen har deremot mycket tilltagit i fruktbarhet.
Mellan Karups och Tjärby gästgifvaregårdar passeras Laholm, som är en liten treflig stad på södra brädden af Lagan. Envåningshus af korsverk med små dörr- och fönsteröppningar och höga tegeltak röja forntidens anspråkslösa byggnadssätt; men snygga gator och en rymlig torgplats ge häråt en täckhet, som ofta saknas i vida ansenligare städer. Laholms kyrka ombyggdes 1808. Det gamla tornet, hvarå fanns årtalet 1632, bibehölls. Kyrkans yttre kan svårligen förmå konstälskaren att göra sig den mödan taga någon kännedom om hennes inre.
Nära staden störtar Lagan omkring en större och några mindre klippor. Här höjde sig fordom ett slott, hvilket 1284 eröfrades af Norrmännen. Detta slott, hvilket utgjordes liksom Helsingborgs af en kringbyggd kärna eller ett hufvudtorn, innehades en tid af Hertig Christofer; men det blef honom 1318 fråntaget af Konung Erik Menved. År 1383 intog Konung Albrekt samma slott, hvilket han kort härefter nödgades öfvergifva. Drottning Margareta hitkom enligt sägen en gång ifrån Skåne okänd med en ringa omgifning, och befallde härvarande slottsherre, som hette Mus, att öppna portarna. Denne svarade, att Musen måtte väl hafva matro; hvarpå Drottningen återtog, icke längre än katten vill, gaf hästen sporrarna och öfverred norra grenen af Lagan nedom slottet, efter hvilken händelse detta ställe ännu heter Drottningsvad. Hennes gunstling Abraham Brodersson var äfven en tid herre öfver ifrågavarande slott. Fältherren Engelbrekt Engelbrektsson kom häraf i besittning 1436. Laholms sista fäste anlades af Konung Christian IV och bestod af fem bastioner och trubbvinkliga kurtiner. Tre raveliner lågo på särskilda klippor ofvanom och några sträckmurar på sjelfva holmen nedanom detta strida fall. Alla dessa förskansningar uppfördes enligt dåtidens sätt af jordfyllning med tunn gråstensbeklädnad i kalkbruk. Det väcker förundran, att denne Konung befäst en liten holme, som endast inrymmer en handfull manskap, och som under torra somrar föga skyddas af strömmen, och som dessutom beherrskas af flere närbelägna backar. Om denna plats icke kunnat före kanoners bruk försvaras, huru skulle den väl uthärda ett sådant vapen? Carl XI lät derföre 1675 förstöra dessa förskansningar, då likväl en liten del deraf bibehölls, hvilken, försedd med besättning från Halmstad, hindrade snapphanarna 1676 ifrån att öfver Lagan längre intränga i Halland. Nu äro några gräsbeväxta jord-, sten- och grushögar svaga lemningar efter dessa förskansningar.
Vägen går öfver denna holme. Man rullar på tvenne fasta gråstenshvalf öfver strömmens södra gren deremot på ett öfver dess norra. Dessa gråstenshvalf äro i halfrunda bågar spända mellan klipporna. Huru gerna dröjer man icke vid denna brobyggnad för att betrakta, huru de fradgande vattenmassorna nedstörta öfver den ojemna klippbottnen och hastigt försvinna i den närbelägna hafsviken? De höga, blomstrande åbräddarne med några stormkrökta löfträd, qvarnen å den ena och den lilla staden å den andra sidan samt ruinen deremellan bilda i förening en behaglig tafla. De vidsträckta slätter, som å ömse sidor omgifva denna i sig vackra belägenhet, bidrogo i någon mån till att öka det intryck, vi här erforo.
Våra betraktelser öfver ställets märkvärdighet och njutningen af dess åskådning skingrades af en företeelse, som ehuru icke ovanlig föreföll oss besynnerlig. Man vittjade nemligen tvenne laxgårdar, som bestodo af spjälverk fastsatte i bergsskrefvor der strömmen var ganska strid. En ung man mer än halfnaken nedhoppade i laxgården, der vattnet steg honom långt öfver medjan. Han sökte nu med fötterna indrifva den snabba fisken i någon af laxgårdens trånga vinklar, då han med otrolig hastighet och säkerhet grep sitt rof om hufvud eller stjert och tilldelade detsamma öfver nacken ett och annat slag af ett trästycke. På detta sätt sågo vi omkring hundra större och mindre laxar på en kort stund upphemtas. Det är lätt begripligt, att det i hög grad undergräfver helsan att, i synnerhet under vintermånaderna, på detta sätt vittja laxgårdar. Också är det icke ovanligt, att en yngling, som frisk och sund företager ett dylikt fiske, får ledas derifrån och läggas till sängs. Det tyckes i sanning icke erfordras någon synnerlig uppfinningsgåfva för att göra detta uråldriga, barbariska sätt att vittja obehöfligt. Om passande håfvar icke kunde med fördel användas, kunde åtminstone en inre nätbotten anbringas, genom hvars upphissning fisken vore lätt åtkomlig utan att man behöfde såsom en utter gripa honom i hans eget hemvist.
Vid Tjärby gästgifvaregård ligger en kyrka af samma namn. Denna kyrka är invändigt blott 76 fot lång, 20 bred och ehuru åldrig ganska obetydlig. Det berättas, att Drottning Margareta under ett fälttåg inträdt i denna lilla helgedom, fallit på knä, förrättat en andäktig bön, och dervid aflagt ett fromt löfte, att, om Gud förlänte henne seger, hon skulle låta förbättra och förlänga densamma. Efter vunnen seger blef detta löfte uppfyldt. Om denna berättelse, hvilken finnes bland kyrkans handlingar samt anföres i Richardsons och Bexells beskrifningar öfver Halland, äger, såsom kyrkans olika byggnadsmaterialier tyckas antyda, verklig grund; så torde mången med skäl undra öfver Drottning Margaretas obetydliga tillbyggnad. Den ifrågavarande segern måste väl bestått deruti, att Drottningen 1383 tillbakadrifvit Konung Albrekt, och det tyckes, som denna fördel förtjent ett ansenligare vedermäle af en sann eller låtsad gudsfruktan. På kyrkogården ligger en stor ätthög, och på en landtrygg, som icke långt härifrån sträcker sig ifrån norr till söder, ligga åtskillige andra sådane. Här stå flere bautastenar, af hvilka en håller 8 fot i höjd. I trakten häromkring finnas jemväl flere ätthögar; i synnerhet äro de ganska ansenlige, som visa sig till venster om vägen vid Böslingebackar. Eldsbergs kyrka, som ligger ofvanom dessa backar på en bergshöjd, visar sig vidtomkring och tjenar sjöfarande till landtkänning.
Närmare Halmstad passeras till venster om vägen den ljunghed, hvarest Carl XI 1676 vann ett fältslag öfver Danskarna. Å en klumpig gråsten, som här stått sedan denna tid, har för några år tillbaka följande inskrift blifvit inhuggen: Stympad men kämpande föll här den tappre Lützow i fältslaget den 17 Augusti 1676. Något längre fram höjer sig en rund jordkulle, hvars yttre kant är till 2 fots höjd med gråsten kringmurad och med björkar kringplanterad. På denna jordkulle, som ligger till venster om och helt nära vid vägen, står en granitobelisk. Grunden utgöres af trenne små trappsteg. Fotställningen håller 2 fot 6 tum i hvarje sida och 6 fot 4 tum i höjd. Öfverdelen är ungefär dubbelt högre. Vid hvarje hörn står en en liten rund afvisare. Här läses: Carl XI biträdd af Rutger v. Ascheberg vann här sin första seger den XVII Aug. MDCLXXVI. Invånare af Halland reste minnesvården under Carl XIV Johans X regeringsår. En dylik granitobelisk kunde i en treflig park göra något intryck, men här å den ödsliga, tufviga, vidsträckta ljungheden, jemte hvilken en oöfverskådlig hafsyta utbreder sig, liknar densamme en dyrbar leksak. Enhvar inser välmeningen härmed; men jag skulle likväl tro, att Carl XI, som tog sin gemål från den granne, han slagit, och således sökte derigenom utplåna minnet af den blodiga striden, icke gerna sett detsamma upplifvas genom ett dylikt segertecken; och jag skulle jemväl tro, att Hallands invånare kunnat ändamålsenligare använda hvad denna minnesvård kostat till någon passande uppmuntran för uppodling af de oländiga marker, som omgifva provinsens residensstad. En dylik minnesvård framstår såsom en skrytsam erinran om de fördelar, vi vunnit på våra naturliga vänner Danskarna, hvilka, om nemligen försynen från Drottning Margaretas tid beskärt norden vise regenter, icke skulle till obefryndade grannars framtida fördel uttömt sina krafter i förödande fejder med egna stamförvandter; de skulle fasthellre med oss under fredens lugn och stridens buller räknat samma vänner, samma fiender. Kortligen, denna minnesvård syntes mig både till idé och utföring snarare småaktig än storartad. Åtminstone tyckes en resande, som icke sett den ödsliga, den ökenlika ljungheden och den prålande minnesvården, icke ha derigenom gjort någon synnerlig förlust.
Vi nalkas nu den så kallade Halmstads mosse. Stackars hästar, som skola der framsläpa oss! Det är en lycka för eder, att vi icke färdas i statsangelägenheter eller handelsärenden. Denna mosse är en småtufvig ljunghed, som föga höjer sig öfver hafsytan. Vägen, som sträcker sig häröfver ungefär en fjerdedelsmil, är i anseende till en fin och lös sandbotten i hög grad tungkörd. Ingen odling, ingen plantering lifva den ödsliga rymden. Den der framtråkar häröfver, har, om han icke af nejdens dysterhet faller i sömn, tillfälle till betraktelser öfver här timade tilldragelser. När vi öfver denna öken skådade hafvets svallande vågor, samt Halmstads gamla slott och raserade vallar, föresväfvade oss de fejder, som här föregått, de arbeten, som här blifvit nedlagde, de riksmöten, som här blifvit hållne. Det fordrades icke ett lusthus, det fordrades ett palats för att inrymma skildringarne af alla de slagtningar, alla de sammanträden, alla de ståtligheter, som här i skiftande grupper framställde sig. Vi vilja icke häröfver utbreda oss. Berättelsen kunde möjligtvis bli lika tråkig, lika tröttande, som den ljunghed vi genomforo.
Emellertid kunna vi icke undgå att erinra om det märkvärdiga sjöslag, som 1062 hölls vid mynningen af Nissan. Konungen i Danmark Sven Ulfsson och Konungen i Norge Harald Hårdråde, den förre med 300, den sednare med 150 skepp började här Larsmesseafton en drabbning, som fortsattes hela natten. Slutligen blefvo Danskarne öfvermannade och deras olycklige Konung undkom genom sin motståndare Håkan Jarls ädelmod. Denne Konung blef under en simpel förklädnad och ett diktadt namn undanhulpen till en bondgård. Här framsattes vatten till tvagning samt något till förtäring. Husmodren, som försport Norrmannens seger, sade: ”Vi äro olycklige för vår Konung, han är både halt och rädd.” Icke nog härmed. När han torkade sig på midten af handduken, ryckte hon den ifrån honom och sade: ”Föga måtte du hafva lärt; det är torparelikt att väta hela duken på en gång.” Efter måltiden bortred Konungen åt skogen beledsagad af en vägvisare. Den skog, hvartill Sven Ulfsson tagit sin tillflykt, har längesedan försvunnit; men de grafhögar, som ligga på den ödsliga ljungheden, torde vara minnesvårdar öfver de fallne Danskar, hvilka af bönderna blefvo på Harald Hårdrådes befallning jordade.[1]
Man inkommer på en nybyggd träbro öfver Nissan i Halmstad. Denna stads grundläggningstid kan icke med bestämdhet uppgifvas. Hertig Knut Porse utfärdade 1327 privilegier för Halmstad, hvilka bekräftades 1361 af Konung Valdemar IV och 1390 af Drottning Margareta. Här skulle enligt Calmarrecess nordens Unionskonungar väljas af de tre rikenas fullmäktige. Om icke monarkernes oböjlighet och aristokraternas partianda tillintetgjort Drottning Margarelas stora idé, skulle Halmstad blifvit en välsignelserik källa för nordens välstånd och öfverlägsenhet. Denna stad har redan 1225 varit befäst. Den har än tillbakaslagit Svenskarnas stormningsförsök, än blifvit af dem intagen.
Konung Christian IV lät genom sin byggmästare Hans Steenvinckel 1598 lägga grund till nya fästningsverk, som några år derefter fullbordades. Murbeklädda jordvallar bildade åt strömsidan en nästan rak sträckning, men blotta jordvallar danade mot landtsidan en femkantig omkrets med vattengrafvar derutanför. De yttersta vinklarne jemte strömmen försvarades hvardera med en större bastion och de fyra öfrige åt landtsidan hvardera med en mindre sådan. Östra porten intog midten af strömsidan, var tre våningar hög och hade å hvarje sida på ett temligt afstånd en plattform, men midt framför en ravelin med vattengraf. Norra, södra och vestra portarne, som lågo åt landtsidan på lika afstånd från hvarandra, voro äfven beskyddade af dylika utanverk, dessutom nedledde fem vattenportar till strömmen. Slottet inom fästningsverken i närheten af södra bastionen var genom en inre förskansning med vattengraf afskildt från sjelfva staden, hvilken åter hade tvenne inre batterier till försvar mot en närbelägen landthöjd. Torn reste sig dessutom å norra och södra bastionen och öfver vattenportarna. Dessa försvarsverk voro efter dåvarande sätt uppförde med omsorg. Då de likväl icke befunnos i sednare tider vara, hvarken i anseende till plan eller läge, försvarbare; blefvo de på riksdagen 1736 utdömde och småningom raserade. Den norra porten är ännu i behåll, har en betydlig längd och höjd samt är betäckt med tunnhvalf. Den röjer nämnde Konungs byggnadssätt, nemligen nederländsk stil och har å norra sidan årtalet 1605.
Slottet, som är i ganska godt stånd, utgör en fyrkant som till ena hälften har en, till den andra tvenne våningars höjd. Å yttre hufvudfasaden finnes ett lågt porttorn och midthäremot å inre höjer sig ett ansenligt trapp- eller vårdtorn. Ehuru hela byggnaden är mycket enkel, igenkännes deri nederländsk stil. Här är nu landshöfdingresidens, ränteri, kansli, landskontor, länsbokhållare- och landtmäterikontor. I sig förtjenar byggnaden ingalunda benämning af slott och är i sanning ett af samme Konungs obetydligaste företag. Ehuru mycket man arbetat på ofvanbeskrifna vallars planering, återstå ännu betydliga spår deraf. Men lemnom dessa ålderdomsminnen, hvilka i sig äro lika obetydliga för befästnings- som byggnadskonsten.
Halmstad äger ett annat byggnadsverk, som förtjenar forskarens och konstnärens hela uppmärksamhet. Jag menar stadens kyrka, hvilken enligt ett bref af Erkebiskopen Tuve i Lund stod 1462 under byggnad och sedan helgades åt S. Nicolaus. Man nalkas icke utan helig rörelse detta vördnadsbjudande tempel, som utvändigt sträcker sig 200 fot i längd och 88 i bredd. Murarne bestå af grof tegelsten, hvilka fogstrukne röjde ett forntida allvar, men i sednare åren öfverrappade ha en skärande hvithet. Tornbyggnaden, som ligger i vester, utgör en del af mellanskeppet och omfattas åt norr och söder af sidoskeppen. Hufvudfasadens nedre afdelning har en ansenlig bredd, den öfre deremot utgöres af vestra tornsidan. Hufvudingången har en rund betäckning och deröfver trapplika utsprång och högre upp ett litet rundfönster. Tvenne höge sträfpelare nemligen en på hvardera sidan härom uppspringa vid tornets hörn til en ansenlig höjd och sammanbindas med en framskjutande föreningsbåge, som utgör ungefär en qvartcirkel. Mellan hufvudingången och hvarje sträfpelare finnes ett stort fönster med spetsig betäckning, öfver hvilka åter fyra hjertlika och trenne fatformiga fördjupningar förekomma. Öfver dessa sirater och under sträfpelarnas föreningsbåge framspringa pilastrar, som bilda trenne särskilda fält, af hvilka det mellersta har ett litet rundbetäckt fönster. Båda sidoskeppen ha hvardera åt vester ett fönster med spetsbåge. Hufvudfasaden får således ett storartadt utseende genom den prydliga dörröppningen å midten och de tvenne stora spetsbetäckta fönsterne å hvarje sida derom samt genom de tvenne sträfpelarna och den mäktige föreningsbågen tillika med de sirliga utsprången och fördjupningarna. Skada, att tornbetäckningen, som ännu i sistförflutna århundrade hade åt norr och söder prydliga trappgaflar, röjer en nyare tids småaktiga infall.
Kyrkans öfriga omgifningsmurar så väl å långhus som korbyggnad ha sträfpelare, så att endast ett passande afstånd lemnas deremellan för dörr- och fönsteröppningar. En ingång, som nu är igenmurad, har fordom funnits å södra sidan. Portalen härtill, som är oförstörd, har mycken likhet med den, som finnes vid hufvudingången; men skiljer sig deruti, att öfver rundbågen och under trapputsprången märkes en spetsig bågfördjupning samt öfverst trenne fatformige insänkningar. Midtemot denna ingång finnes å norra sidan en dylik. Derutanför ligger ett vapenhus med spetsig gafvel, som prydes med lätta nichfördjupningar. Detta vapenhus har hjelmhvalf med korsande gördelbågar, hvilket är en föga vanlig anordning, helst i en fyrkantig byggnad. På samma sida längre åt öster ligger en sakerstia, som äfvenledes har ett prydligt gafvelfält; men detta är till en del vanstäldt genom upphuggning af tvenne aflångfyrkantiga fönster, och utbyggnaden har invändigt ett platt trätak. Långhusets och korets omgifningsmurar hålla 3 fot 9 tum i tjocklek, men äro å fönsterbröstningen 9 tum tjockare. Sträfpelarne ha 2 fots bredd med 3 fots 9 tums utsprång. Långhusets och korets fönster, som ha en ansenlig höjd och bredd, ha dels halfrunda, dels spetsiga betäckningar, af hvilka de förres smygar äro snedvinklige och ornamentslöse, de sednares utgöras af tvenne rätvinkliga insprång. Bådaderas rutor äro anbragte midti muröppningarna, och bådaderas smygar äro in- och utvändigt lika. Taklisterne bestå af jemte hvarandra framlöpande rundbågar, öfver hvilka framskjuta halfkorslika spetsar, som öfver hvarje rundbåge bilda ett utsprång i trappgafvelform. Korbyggnaden, som utgör sex sidor af en tolfkant, uppbär en åttkantig kupol med ett fönster å hvardera af de östligaste sidorna. Denne kupol prydes med en gesims, som består af en plattlist omgifven af tvenne tandlister. Hithörande fönsteröpningar ha genom en sednare tids förfuskning fått raka betäckningar. Kyrkans vattentak, som fordom varit högt och spetsigt, har i sednare tider blifvit lågt och brutet; en förändring, som naturligtvis i hög grad minskar hennes ansenlighet.
Kyrkans inre anordning är ej mindre intagande än hennes yttre. Hela längden utgör 180 fot och hela bredden 72. Hon afdelas genom tvenne pelarrader i mellan- och sidoskepp, af hvilka det förra håller 30 fot, de sednare hvardera 15 i bredd. Koret afskiljes genom en pelarkrets i en inre altarplats och en yttre omgång. Tolf pelare, nemligen två väggfaste och tio fristående i tvenne rader uppbära långhusets takhvalf. Sju pelare, som bilda en halfcirkel understödja korhvalfven och kupolen. Alla pelarne äro runda. De, som finnas i långhuset, hålla 17 fot 9 tum i omkrets; de, hvilka stå i koret, äro något smalare. Dessa förenas med starka spetsbågar, som kasta sig från pelare till pelare från inre tornmuren rundtom altarplatsen. Sidoskeppens och korbyggnadens omgifningsmurar ha kantiga pilastrar, som motsvara pelarne och förenas med dem genom lätta spetsbågar. Öfver altarplatsen sväfva väldiga spetsbågar, af hvilka den vestligaste uppbär kupolens vestliga omgifningsmur, de öfrige bilda gördelbågar i densammas takhvalf. Hufvudskeppet har till följe af den nya tidens vandalisering ett ömkligt brädhvalf; men sidoskeppen och koromgången ha deremot sina ursprungliga kors- och stjernhvalf.
Man finner vid första anblicken af denna herrliga kyrka, att, ehuru hennes byggnadsstil är, hvad den naturligtvis måste vara mot slutet af femtonde seklet, något blandad; är den likvisst utförd enligt en välberäknad grundidé, som uttalar sig i alla hufvudpartier. Kyrkans grundtal är nemligen tolf. Sex pelare å hvardera sidan, tillsammans tolf, uppbära långhusets takhvalf. Korbyggnaden utgör sex sidor af en tolfkant, dess takhvalf uppbäres af tre pelare å hvardera sidan, sålunda hälften af det antal, som erfordrats, om tolfkanten varit, hvad den icke kunde vara, fullbordad. — Härvid förekommer dock den ovanlighet, att halfpelarne i långhuset inberäknas i de fristående pelarnes antal; men att deremot spitspelaren icke får beräknas i deras antal, hvilka finnas i korbyggnaden, och grunden härför är lätt att inse. Kyrkans byggmästare, som ville nedlägga en synnerlig styrka i sitt arbete, har icke ansett tvenne runda pelare uthärda tyngden af tornets hela östra sida; han har derföre uppdragit tvenne grofva fyrkantiga pelare för denna massas upprätthållande och å dessa anbragt halfrunda pelare, som motsvara båda pelarraderna. Han har ej heller ansett, att kupolen kunde säkert uppbäras, utan den finge ett ytterligare stöd af den spetspelare, som finnes längst i öster och hvilken öfverskjuter det egentliga kyrkans grundtal. — Vidare har långhuset sex öppningar å hvardera sidan, nemligen fem fönster och en ingång, således tillsammans tolf öppningar. Korbyggnaden har sex fönster å omgången och sex å kupolen; alltså tolf tillhopa. Grundqvadraten inrymmes sex gånger i kyrkans hela längd, sålunda hälften af kyrkans grundtal. Mellanskeppet har dubbla bredden af sidoskeppen, en grundregel, hvarifrån medeltidens byggmästare sällan afveko. Kortligen, hela denna helgedom står i ett skönt förhållande till dess grundidé och alla dess hufvuddelar. Deremot kan man icke neka, att mycken godtycklighet yppar sig i särskilda detaljer. Rundbågar afvexla med spetsbågar, runda pelare motsvaras af kantiga pilastrar, korshvalf sammanparas med stjernhvalf, gesimser från den äldsta rundbågs- och yngsta spetsbågstiden blandas med hvarandra, hvarjemte fotställningar och kransar förekomma, hvilka äro nästan främmande för bådadera. Det tyckes, som kyrkans byggmästare, hvilken varit noga kännare af de gamles heliga byggnadskonst, velat i smådetaljer visa sin mångkunnighet och här och der göra småuppfinningar.
Visst är emellertid, att ingen, som har klar kunskap om och lifligt sinne för medeltidens höga byggnadsanda, lärer genom hufvudingången inträda i denna helgedom och öfverskåda dess mäktiga pelarrader, och betrakta, huru ljuset inbryter genom de stora sidofönstren och solen från den sköna kupolen bestrålar altarplatsen, utan att betagas af den heliga känsla, som genomträngde medeltidens djupsinniga, allvarliga byggmästare, och som nu föga kännes, ännu mindre utöfvas. Men tvifvelsutan skall en sådan åskådare falla uti vemod blandadt med förtrytelse deröfver, att de väldige korshvalf, som varit spände öfver mellanskeppet, blifvit omkring medlet af förra århundradet utdömde. Detta skedde, såsom man berättat, på framställning af en kyrkoherde, som i sin okunnighet befarade, att de skulle nedramla, ehuruväl de 1619 mäktat utan skada uthärda en häftig eldsvåda, och voro så starka, att de icke kunde utan största möda nedbrytas. I stället för dessa korshvalf uppspikades brädtak i förtryckt bågform. Detta stödjer sig på ofantliga fotgesimser och tredelas af vidunderliga utsprångslister. Måhända har omkring samma tid sakerstian fått i stället för stenhvalf ett platt trätak. En dylik vandalisering, som synes i sig otrolig, kunde lätt genomdrifvas på en tid då Sveriges Öfverintendent, hvilken hade, såsom bekant är, mycket anseende, till den ytterliga grad saknade kännedom om och sinne för medeltidens heliga byggnadskonst, att han på sin resa genom Halmstad 1749, således omkring samma tid ifrågavarande kyrka undergick denna härjning, icke nämner något om stadens helgedom; men på detta ställe prisar Skånes halmtak och träskor med önskan, att bådadera måtte i hela riket antagas[2]. Den höga kupolen, hvilken, ehuru saknande sitt ursprungliga stöd åt vester, icke har någon enda spricka, och sidoskeppens takhvalf, hvilka, ehuru beröfvade motverkan af mellanskeppets bågar och kappor, äro likväl i godt behåll, ådagalägga nogsamt, att ifrågavarande rasering var i högsta grad oöfverlagd, ja till och med klandervärd. Kyrkans nedsänkta vattentak är föga bättre, ty meranämnde brädhvalf röjer dropp. Om detta vattentak afbrinner, så kan numera hennes innandöme icke, såsom 1619, räddas. När föröfrigt spikarne hunnit afrosta och bräderne börja lossna, hvad säkerhet har man då vunnit genom de fasta stenhvalfvens utbytande mot den skröpliga träbråten?
I Halmstads kyrka har under katholska tiden funnits åtta altaren, nemligen S. Nicolai, S. Olofs, S. Marias eller Vårfru altaret, S. Barbaras, S. Eriks, S. Jacobs, S. Andreas' och Calentealtaret. Nu ha alla försvunnit, och kyrkans innandöme har derpå icke förlorat i anseende. Hennes nuvarande altarbord står inom korets pelarkrets. Altartaflan, en gåfva af Jöran Sperling i anledning af dess fru Ingeborg Liljehöks död 1675, föreställer i nedersta afdelningen nattvardens instiftelse och i öfversta Christi korsfästelse. Omfattningen, som är af marmor, harmonierar hvarken till stil eller figurer med kyrkans grundidé. Denna altarprydnad minskar korets belysning och störer detsammas sköna anordning. Detta missförhållande är ingen ovanlighet; ty sedan medeltidens konst blifvit genom den nyare undanträngd, började man både in- och utrikes att utan afseende på de uråldrige kyrkornas anordning deri uppsätta pråliga, andefattiga altarprydnader. Predikstolen företer bibliska historier i bildverk. Dithörande inskrifter blefvo för flere år tillbaka öfverstrukne. I kyrkan finnes vid hvardera sidan om tornbyggnaden och således under de vestligaste hvalfafdelningarna af sidoskeppen inmurade grafvar. Här ligger bland flere andra en Gagge, som afled 1634. Hans kista är öppnad och hans lik är temligen väl bibehållet. Man förmenar, att det varit balsameradt; men den humle, hvari kroppen ligger, har här liksom i Lund och Dalby samt flerestädes skyddat mot förrutnelse. Detta likbevaringssätt var omkring denna tid icke allenast brukligt i Skåne, Halland och Bohuslän, hvarpå jag sett flera exempel, utan det användes jemväl utrikes. Aurora Königsmarks lik, som visas i Quedlinburg, måste ofelbart vara genom samma medel bevaradt. De tvenne timmar jag uppehöll mig vid och i kyrkan, tilläto mig icke granska likstenar och inskrifter, hvilket också varit mindre behöfligt, enär de vigtigaste redan blifvit anförde af grannsynte fornforskare[3].
Ehuru kort likvisst denna tid var och ehuru denna intressanta byggnad ådrog sig hela min uppmärksamhet, kunde jag icke ingå deri eller utgå derifrån utan att finna den läktare, som en sednare ägare af Sperlingsholm uppfört, i hög grad vanprydlig, helst kyrkan i anseende till sitt stora omfång icke behöft och icke har några andra dylika upptimringar. Men se! ehuru den rika mannen dristigt ordat mot styrelsen för sina medborgare, ville han tillochmed i Herrans hus vara öfver desamma. Måtte en dylik fåfånga till nationens heder icke kunna länge bibehålla sig! Att kyrkan i våra dagar blifvit utvändigt öfverrappad och hvitmenad, är ett företag, som rentaf strider mot medeltidens bruk, och som mycket minskar hennes ålderdomliga anseende. Detta misstag står numera svårligen att hjelpa. Med desto större fägnad ser man, att helgedomen i sednare år blifvit genom kyrkogårdsmurarnas undanrödjande frigjord, och att i deras ställe passande afvisare af huggen gråsten, hvilka förenas med jernkedjor, tillkommit.
Halmstads äldsta utseende är obekant. Denna stad var emellertid temligen betydlig. Här funnos tvenne kloster, nemligen S. Catharinas, som tillhörde Svartbröderna och S. Annas, Gråbröderna. Man känner intetderas grundläggningsår. Det förra nämnes redan 1264. Det sednare stod ännu 1503 under byggnad. Denna stad lades 1619 i aska, så att endast tvenne hus voro i behåll. Stadens raka gator och ansenliga torg lära efter dess återuppbyggande blifvit inrättade. Här ligger ett temligen stort hus, som är uppfördt af glacerad tegelsten och som är väl bibehållet. Detta hus skall Christian IV låtit uppföra åt sin andra gemål Christina Munk. Staden har utanför vallarna jemte landsvägen några snygga byggnader och trägårdsplatser.