Antiqvarisk och arkitektonisk resa genom Halland, Bohuslän, Dalsland, Wermland och Westergötland år 1838/Kapitel 12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Skara — Varnhem
Antiqvarisk och arkitektonisk resa genom Halland, Bohuslän, Dalsland, Wermland och Westergötland år 1838
av Carl Georg Brunius

Varnhem — Lund


[ 326 ]

12.
Varnhem — Lund.


Hästarne hade redan en god stund varit förespände och skjutsaren påskyndade icke utan skäl afresan. Jag måste således lemna ett mästarverk, som alltid framstår med lika intresse, lika klarhet i min föreställning. Då vi nedrullat på vägen åt Falbygden, återblickade jag ofta på detta sköna föremål. De egna och mindre passande tornbetäckningarne störde ej intresset derför i åtankan på den herrlighet, hvarmed de blifvit af välmeningen förenade. Den lättsinniga Christinas ädle gunstling föresväfvade min tanka i den skönaste dager. J mäktige och rike, J besinnen icke, att mången svaghet till och med mången oförtjent lycka ursäktas och förbises hos män, som skyddat vetenskaper och uppmuntrat konster. Vid dödsbädden trösta ej de äreställen man beträdt, de stjernor man burit, de ägodelar man samlat. Nej, de nyttiga arbeten man utfört eller befordrat, det ljus man kringspridt eller man underhållit; se der minnesvårdar, hvilka efter sköldemärkens krossande, efter rikedomars förskingring qvarstå och med tacksamhet betraktas af efterkommande och med gyllene drag skildras i häfderna.

Dessa betraktelser afbrötos vid anblicken af några ansenliga grafrör och domsäten, som höjde sig till höger [ 327 ]om vägen ej synnerligen långt ifrån gästgifvaregården, Vi öfverforo snart vestra sluttningen af Billingen. Här visa sig öfvergångshällar i dagen. Under högsta branten af Billingen ligger större och mindre gråsten, som naturligtvis är af en vida äldre bildning än de bergslager, på hvilka den hvilar. Trakten, ehuru kal, är likvisst behaglig genom omvexling af höjder och dälder. Till venster tyckes Billingens vidsträckta skogar från sina höga fjällväggar trotsa himmelns stormar och Falbygdens timmerbehof och vedbrist. Till höger utbreder sig Hornborgasjön mellan grönskande stränder. I bakgrunden likna Mösse- och Ålleberg tvenne uppstigande åskmoln.

Vid Bolums gästgifvaregård, en mil från Varnhem, funno vi en kyrkogård, som omgifves af högväxta och skuggrika löfträd. På denna plats, hvarifrån man njuter en herrlig utsigt öfver Hornborgasjön, har en gammal kyrka legat, hvilken 1740 fått en tillbyggnad, men hvilken nu ända till grunden försvunnit. Händelsen härmed är följande. Broddetorps pastorat, bestående af 6614 förmedlade hemman, räknade fyra socknar med lika många kyrkor, nemligen Broddetorps moderkyrka och Hornborga, Sätuna och Bolums annexkyrkor. Redan 1764 blefvo de särskilde sockenboarne uppmanade att sammanbygga sina kyrkor. En sådan önskan förnyades 1786 och 1804. Efter flere fruktlösa försök blef omsider under åren 1821 och 1822 en gemensam kyrka uppförd. De gamla kyrkorna raserades. Detta tillgörande kan liksom mycket annat leda till skiljaktiga betraktelser, och förtjenar i anseende till sitt allmännare intresse att närmare begrundas.

Under den äldre christendomstiden byggdes vida flere helgedomar än, som sedermera behöfdes. Skarastift, som fordom innefattade Vestergötland, Vermland och [ 328 ]Dalsland, hade enligt Snorre Slurleson 1100 kyrkor[1]. Om man vill enligt Vestgötalagen antaga blott 592 sådane, måste likvisst ganska många funnits i vissa trakter, då nemligen få deremot blifvit i aflägsnare bygder uppförde. Emellertid torde dessa skiljaktiga uppgifter kunna någorlunda förenas; ty i den förra torde icke allenast kyrkor utan äfven dopkapell och enskildte bönehus inberäknas, i den sednare torde endast ordentliga församlingar upptagas. Dessutom torde den förra uppgiften vara vida äldre än den sednare. Visst är, att Biskopen i Skara fick 1234 Påfvens tillstånd att i anseende till otillräckliga inkomster för presterne förena kapeller[2]. Ehuru många kyrkor i detta stift blifvit under tidernas lopp sammanbyggde; så finnas der likvisst, såsom i några andra landsorter t. ex. i Skåne, flere kyrkor än som behöfvas.

Det vore emellertid beklagansvärdt, om församlingarne icke skulle med vördnad betrakta och sökte med envishet bibehålla sina kyrkor, i hvilka de såsom barn först blifvit väckta till andäktiga betraktelser, i hvilka de såsom ynglingar framträdt till försoningens bord, vid hvilka de jordat föräldrar och anförvanter, vid hvilka de slutligen hoppats sjelfve få hvila. Men det lärer ej heller kunna bestridas, att en liten kyrka och få åhörare bereda mindre högtidlighet vid andaktsöfningen än en stor helgedom med en talrikare församling, och att landtboar lefva mera söndrade ifrån och obekante för hvarandra, om de besöka flere mindre kyrkor, än om de samlas vid en större.

Om meningen är deremot, att kyrkor skola sammanbyggas hufvudsakligen derföre, att själasörjarne skola få beqvämare embetssysslor; så synes det äfven vara [ 329 ]billigt, att, såvida förmåner och skyldigheter skola lämpas efter hvarandra, någon lönafkortning kan vid en dylik lättnad göras. Vi skulle tro detta vara så mycket billigare, som presterne vid den första tiondesättningen ensamma varit lärare, men nu icke kunna i anseende till undervisningens tilltagande behof ensamme bestrida densamma. Nu finnas många pastorater så små, att stundom två till tre äro i anseende till omkrets och folkmängd icke större än ett enda. Om sådana små pastorater kunde i en framtid sammanslås och dithörande kyrkor sammanbyggas; så skulle naturligtvis, enär ofta ett mindre pastorat ger en ganska tillräcklig lönutkomst, besparingar uppstå, hvarigenom rika tillgångar kunde, utom skattebidragens ökande, erhållas för folkskolor, elementarläroverk och universitetsinrättningar. Om häremot kan å ena sidan invändas, att detta skulle i betydlig mån förminska de andliges förhoppningar om bergning; så kan å den andra sägas, att våra andlige äro till en stor del så skicklige, så lärde män, att de kunde med det allmännas båtnad och sin egen heder intaga de många läroplatser, som på detta sätt tillkommo.

Men betraktom slutligen denna fråga i arkitektoniskt afseende. Huru ofta säges icke en gammal kyrka vara förfallen, mörk och skräpig; men en ny deremot ljus, vacker och prydlig? Mången tyckes med dylika yttranden vilja liksom röja sin goda smak. Vi ha så mycket talt om medeltidens och nutidens kyrkoyggnadssätt, att vi icke anse oss här behöfva genom några exempel ådagalägga, att mången helgedom, som upptages under den förra rubriken, kan fullt mäta sig med en och annan, som ordnas under den sednare. Likmycket, om en kyrka är alldeles förfallen eller för liten, måste hon [ 330 ]naturligtvis ombyggas eller utvidgas. Men om en uråldrig helgedom är öfverflödig, hvarföre genast jemna den med marken? Skulle en sådan ej kunna begagnas till sockenmagasin eller åtminstone få, så länge den kunde, qvarstå. Ehuru det är en sorglig tanke, att en af medeltidens herrligaste helgedomar, Roma kloster på Gottland blifvit ett fähus; så är det likvisst en fägnad för konstforskaren, att se en dylik byggnad äfven på detta sätt bevarad från förstöring. Huru många herrliga kyrkor ha icke utrikes, ja i sjelfva Italien blifvit upplåtne till verldsliga behof och dymedelst blifvit räddade? Hvem ser icke hellre till och med ruinerna i Visby än platsen efter den nyligen nedbrutna kyrkan i Vadstena? Jag vågar åtminstone tro, att, om några öfverflödiga kyrkor måste i anseende till egna lokalförhållanden oundgängligen undanrödjas; så borde, innan noggranna teckningar och beskrifningar blifvit deröfver upprättade, inga nedbrytningar få verkställas. Vi skydda med berömlig omsorg nordens hedniska fornlemningar, vi böra väl äfven ha en ej mindre omvårdnad om dess katholska; helst de förre vittna om en halfvild råhet, då deremot de sednare ej sällan röja en utbildad konstutöfning. Hvarifrån denna allmänna missaktning för medeltidens konstverk, om ej från en bristande kännedom derom?

Från Bolums gästgifvaregård öfverfares en å, hvilken genomflyter en djup dal med mäktiga öfvergångslager. Häromkring äro steniga, ljungbeväxta kullar. Å den såkallade Eckornavallen på Hornborga betesmark till höger om vägen träffas omkring tjugo ansenliga bautastenar, af hvilka några hålla vidpass 6 fot i bredd och 6 i höjd. De fleste äro ännu upprätta, några ha lutande ställning och andra ha omkullfallit. Dessa bautastenar bestå af [ 331 ]en fin sandsten, som föga vittrar. Inga inskrifter märkas. En äldre fornforskare har yttrat den förmodan, att det fältslag, som 1389 hölls mellan Konung Albrekt och Drottning Margareta, gifvit anledning till dessa bautastenars uppsättande. En sådan förmodan saknar dock all sannolikhet, emedan detta märkvärdiga fältslag afgjordes på andra sidan om Falköping och ifrågavarande minneshällar dessutom snarare röja en hednisk än en christen valplats. Om här varit, såsom en annan fornforskare trott, tingsställe synes jemväl vara ovisst, enär bautastenarne icke ha en dertill passande ställning.

Härofvanför ligger en halfkorsbyggnad, som utgöres af ett aflångfyrkantigt långhus och ett förhus å midten af östra sidan. Det förra håller utvändigt ungefär 36 fot i längd, 10 i bredd och omkring 5 fot i höjd, det sednare har lika längd och i inre öppningen nära lika höjd och bredd, men sammandrages så, att det i den yttre är nära hälften mindre. Väggarne utgöras af hela påkantstående hällar, betäckningen äfven af sådana, hvilka sträcka sig tvertöfver. Dessa hällar bestå af en ganska finkornig varaktig sandsten, och några ha öfver 12 fot i längd, 8 i bredd och från 1 till 3 fot i tjocklek. I detta långhus har svårligen någon fullvuxen menniska kunnat stå upprätt och ingen kunnat genom hithörande förhus utan krypande inkomma. Några hällar å sidorna ha gifvit sig och de fleste af betäckningen nedramlat. Något längre åt söder äro ganska tydliga lemningar efter tvenne dylika halfkorsbyggnader. Häromkring ligga flere större och mindre griftrör och ätthögar. Somligstädes märkas tecken till fotkedjor af större kullersten.

Det är allmänt bekant, att flere halfkorsgrafvar blifvit i sednare tider undersökte, hvilka i särskilda [ 332 ]afdelningar innehållit benragel, stenredskap, bernstensprydnader, m. m. En sådan var Odens- eller Jättegrafven, som 1805 planerades på Axevallshed; och en sådan var Lokehall, hvilken belägen mellan Hångsdala och Hundstorp öppnades någon tid derefter. I båda dessa griftstugor funnos många större och mindre benragel efter lik, hvilka här blifvit tid efter annan insatte. Den här ifrågavarande fornlemningen kallas af allmogen Gigerugnen och Jättegrafven och anses således för ett griftrum. En fornforskare har nyligen genom ethnografiska jemförelser spridt ljus öfver detta slags minnesvårdar och stadnat i den tankan, att de tillhört nordens urinvånare, som haft likdana bonings- och grafstugor. Denna mening låter i sanning väl höra sig, helst om någon af dessa halfkorsbyggnader upptäckes, hvarest ej ringaste spår finnes efter liknedsättningar. Men deremot kan jag icke derför antaga såsom en afgjord sak, att nordens urinvånare varit Eskimoer, emedan likdana bonings- och grafstugor ännu begagnas af de sistnämnda. Det lärer icke bestridas, att de mest aflägsna folkstammar, som lefva under lika klimatiska förhållanden och inneha lika bildningsgrader, stundom röja i vissa fall förvånande likheter. Denna anmärkning torde i synnerhet gälla om de folkstammar, hvilka ännu befinna sig i ett slags naturtillstånd. Söderhafsöarnes invånare hade ju sådana stenredskap och vapen som de, hvilka finnas i våra halfkorsgrafvar, de hade sådana kanoter som de, hvilka afbildas ibland våra hällristningar. Men de bodde icke i några sten- och jordkulor och de voro icke klädde såsom våra urfäder. Den förra likheten var säkerligen så tillfällig som den sednare olikheten, ty vilden saknande metaller skaffar sig efter förmåga stenredskap; men då han icke blir af ett hårdt [ 333 ]luftstrek nedtvingad i sten- och jordkulor, så dväljes han naturligtvis hellre under en blid himmel i löfhyddor. Härvid kan med skäl erinras, att likheten emellan våra halfkorsgrafvar och Eskimoernas bonings- och grafstugor är så öfverraskande, att man har svårt att antaga en sådan för tillfällig. Att dock detta är en möjlighet, torde af följande inhemtas. En folkstam, som står på lägsta steget af bildning och är blottställd för stränga vintrar, tillgriper det enklaste och säkraste medlet att skydda sig deremot. Nordens urinvånare ha lätt kunnat, liksom Eskimoerne, falla på den idéen att bygga sig låga stugor och öfverhölja dem med jord. Den utåt trängre, men inåt vidare ingången är i sig temligen nödvändig; om hufvudbyggnaden skulle å alla sidor kunna väl betäckas, och om öppningen skulle någorlunda uthålla köld. Vissa djurslägten veta att så bereda sina iden, att de genom en lång ingång föga blottställas för den inträngande kölden. Hvarför skulle ej vildar i olika verldsdelar kunna påhitta detta enkla men nödiga skyddsmedel? Att platserne derinne afdelades jemte väggarna, var väl inom en så liten rymd en nödvändighet; ty derigenom lemnades en smal midtgång, hvarpå enhvar kunde utan att störa de öfriga, in- och utkomma. Det lärer dessutom alltid och allestädes varit en sed att ordna sina ligg- eller bänkrum kring väggarna. Att nordens urinvånare nedlagt sina döde på samma vis som Eskimoerne begrafva sina, var en naturlig följd af bådaderas lefnads- och byggnadssätt. Många olika folkstammar ha dessutom efterlemnat liknande grafvårdar, och tvertom en och samma folkstam har stundom brukat ganska skiljaktiga likbegängelser. Ja, vi kunna ej antaga den påfallande likheten emellan våra urfäders halfkorsgrafvar och Eskimoernas bonings- och griftstugor för [ 334 ]ett ojäfaktigt bevis derpå, att desse till tid och rymd så skiljaktige folk varit en och samma stam; helst det i dylika fall icke förhåller sig med menniskoraser som med djurslägten; de förre förändra seder och bruk, de sednare följa gifna naturdrifter. Om det är en sanning, att ett folks byggnadssätt röjer dess bildningsgrad; så måste man medgifva, att det ifrågavarande förutsätter en ringa omtanka, och att detsamma således kunnat af olikartade menniskostammar påhittas.

Det är i sanning vid första påseende förvånande, huru ett folk, som stått på bildningens lägsta steg, kunnat sammanföra så ofantligt stora hällar och icke allenast uppresa sådana till sidoväggar, utan äfven upplägga dem till betäckningar deröfver. Detta låter likvisst temligen lätt förklara sig. För att på rullar med häfstänger frambringa en stenhäll erfordras en ringa kunskap, och för att uppresa en sådan på kant behöfves endast en fortsatt underbäddning, hvarigenom häfkrafterne göras verksamma. När således de låga väggarne äro uppreste, behöfves endast att in- och utvändigt fylla med jord eller sten, då det är föga svårt att upprulla de hällar, som skola utgöra betäckningen, derpå borttages fyllningen, och så står byggnaden liksom vore den med mekaniska krafter sammansatt. Man ser stundom allmogen i våra dagar, då behofvet kräfver stora massors lyftande, bruka en lika enkel mekanik. Detta våra urfäders byggnadssätt är sålunda ganska förklarligt, ehuru det varit mödosamt; men också träffas sällan halfkorsgrafvar, i synnerhet icke i någon myckenhet, utan i de trakter, hvarest god tillgång finnes på passande hällar. Det är alltså troligt, att nordens urinvånare, liksom Eskimoerne, måste i de trakter, hvarest passande hällar icke funnits i närheten, [ 335 ]uppfört sina låga boningar och grafrum af jord och stockar; ovaraktiga byggnader, efter hvilka inga spår nu kunna rimligtvis finnas.

Här bör icke lemnas oanmärkt, att man finner å dessa halfkorsbyggnader liksom å tempel- och altargrottor, icke allenast hällar, som ha i synnerhet inåt släta ytor, utan jemväl större och mindre stycken och skärfvor, som väl uppfylla större och mindre öppningar. Sednare äfven utmärkte fornforskare ha trott, att våra urfäder ha gifvit de hällar och fyllningsstenar, som de i sina byggnader användt, en grof tillhuggning. Jag har noga granskat detta slags minnesvårdar, och vågar med trygghet påstå, att de valt passande hällar och hithörande fyllningsstenar, men aldrig derå användt någon slags tillhuggning, såvida man icke vill kalla ett och annat hörns bortknackande för en sådan.

Ofvanbeskrifna halfkorsbyggnad omgifves icke såsom de flesta dylika med någon sten- eller jordfyllning, och tyckes ej heller haft någon sådan; ett bevis, att detta slags minnesvårdar icke alltid äro, såsom man påstått, omslutne af högar. Man har äfven trott våra halfkorsgrafvar endast bestå af gråstensblock eller gråstenshällar. Jag har ofvanföre visat, att Gigerugnen är uppförd af sandstenshällar och får nu tillägga, att Lokehall till största delen bestått af kalkstensskifvor. Det är också helt naturligt, att vildar begagna de byggnadsämnen, som erbjuda sig. Eskimoerne anlägga sina halfkorsstugor af sten, torf, drifved, till och med snö.

Men nutidens byggmästare kunna, hvad man knappast skulle tro, här lära något. Detta består deri, att härvarande sandsten, som är finkornig, hvitaktig och lättarbetad, har en högst ovanlig förmåga att uthärda luftens [ 336 ]åverkan. Alla här befintliga hällar ha mycket väl bibehållit sig, ehuru en del måhända varit omkring tvenne årtusenden utsatte för vittring. Detta förtjenar i min tanka synnerlig uppmärksamhet; ty hade dessa hällar bestått af vanlig lös sandsten, hade de redan sönderfallit till grushögar. Man kunde således härifrån hemta, liksom vi ofvanför anmärkt i afseende på sandstensbrotten vid Kinnekulle, herrliga block för finare sandstensarbeten.

Gudhems kyrka visar sig till höger om vägen på en fjerdedelsmils afstånd derifrån. Hon har en ganska hög ålder och lärer för några årtionden tillbaka förtjent fornforskarens uppmärksamhet. Korbyggnaden nedrefs 1811, då äfven en grafbyggnad, hvari Guvernören öfver Jönköping Bengt Kafle och fru Malin Soop hade sina hvilorum, delade samma öde, hvarpå kyrkan förlängdes. Några lemningar skola ännu finnas efter det märkvärdiga klosterhus, som här fordom legat. Men då Grefve Dahlberg på sin tid icke kunde göra något af dessa ruiner, är det klart, att en fornforskare i våra dagar, hvilken nemligen vill skildra föremålen icke sådana de kunde möjligtvis vara, utan sådana de verkligen äro, icke funne i dessa mycket ämne för arkitektoniska reflexioner. Om vår tid likvisst icke varit så knapp, skulle det intresserat oss att se Drottning Gunhilds bild. Man berättar nemligen, att denna bild är i nära kroppsstorlek uthuggen å en stor sten, hvilken förmodligen tillhört Gudhems kloster, men nu finnes i kyrkans mur. Gunhild, som merendels kallas Guda eller Gutha, var en Svensk prinsessa, som förmäldes med Danska Konungen Sven Estridsson, och förmåddes under förevändning af för nära slägtskap att öfvergifva denna sin gemål. Hon nedsatte sig i Vestergötland och anses, dock af mindre tillförlitlige [ 337 ]häfdetecknare, ha stiftat Gudhems kloster. Det är emellertid icke otroligt, att denna Drottning, som förde enligt tidens bruk en gudaktig vandel, fått sitt hvilorum i detta kloster, som efter hennes död i Gudhem inrättades för nunnor.

Vid Berga till venster om och helt nära vid vägen finnas lemningar efter en sådan halfkorsbyggnad, som vi ofvanför beskrifvit. Denna har äfven haft ingången från öster, men varit anlagd på och uti en jordhög. Många hällar äro härifrån bortförde, och de öfverblifne bestå af sandsten.

Vägen går här öfver rödbergslager och blir, ju närmare man nalkas Falköping, dess smalare och sämre. Ingen lärer kunna af vägens blotta betraktande ana, att den är en öppen landsväg i närheten af en uråldrig stad. Också är denna stad ganska liten och oansenlig.

Man inkommer i Falköping genom en mycket trång och smutsig gata, så att man är färdig att tro sig vara i en så kallad återvändsgränd; men denna tillstöter i en rät vinkel stadens hufvudgata, som likväl är föga bredare. Det är icke rådligt att inköra vid gästgifvaregården, ty en resvagn kan lätt fastna i den trånga gårdsporten. Vid utfarten passeras en temligt stor torgplats; men sedan måste åter en vinkelrät, trång krökning göras för att fortsätta resan. Det väcker billigtvis förundran, huru en stad, som ligger på en fri plats, hvars invånare räknas till omkring 500 och hvars jordrymd upptages till tolf hela hemman, kan bli så trångt, så illa, så ändamålsvidrigt till sina gator och tomter inrättad; helst husen äro af trä och synas icke ha någon hög ålder. Men vid litet eftersinnande kunde vi icke synnerligen undra härpå, när man nemligen i vårt kära Lund, som haft det äldsta läroverk i norden, och haft 170 år en [ 338 ]universitetsinrättning, ännu icke fått och, såsom af sednare sammanträden visat sig, alldeles icke vill ha någon byggnadsplan.

Falköping har en temligen ansenlig kyrka, hvilken är i rundbågsstil. Hon består af ett aflångfyrkantigt skepp och ett kor i samma form med ett halfrundt utsprång i öster och en temligen hög fyrkantig tornbyggnad i vester samt ett vapenhus framför ingången å södra sidan. Kyrkans längd invändigt är 120 fot, skeppets bredd 32, korets 22. Murarne, som till en del bestå af huggen sten, äro 4 fot 3 tum tjocka. Sträfpelare saknas utvändigt, deremot finnas grofva pilastrar invändigt. På dessa hvila starka rundbågar. De hvalfafdelningar, som härigenom uppkomma, korsas af enkla gördelbågar, mellan hvilka särskilda hvalfkupor infattas. En snäcktrappa af ohuggen kalkflis uppleder i tornet, hvarest tvenne afdelningar betäckas med tunnhvalf. Vapenhuset, som har gafvel åt söder med en enkel dörröppning, har ett slags hjelmhvalf utan gördelbågar. Alla takhvalf bestå af kalkflis. Dörröppningen mellan vapenhuset och skeppet har spetsig betäckning, och prydes å yttre smygarna med en väggfast kolonn å hvardera sidan. Baserna äro Attiske, nedre torerne ha fyrkantiga hörn i stället för vanliga förlängningar, och kapitälerne äro tärningformige, liljeprydde. Bågen, som härpå hvilar, prydes med trenne enkla leder. Karmstenarne och bågen deröfver ha en skarpkantig staf, som å hvarje sida omgifves med en djup hålkäl. Kyrkan har ursprungligen haft genom de små fönsterna en svag belysning, hvarföre man utvidgat de gamla och upphuggit ett nytt fönster. Denna helgedom har ofelbart en hög ålder, emedan den är, såsom af denna beskrifning inhemtas, i rundbågsstil; dock visar den spetsiga betäckningen öfver södra ingången, att kyrkan icke är bland de [ 339 ]äldsta i Vestergötland. Byggnadens icke obetydliga dimansioner ådagalägga, att man, såsom jag ofvanföre anmärkt i afseende på Mariestads kyrka, i medeltiden stundom uppförde större helgedomar utan pelare med takhvalf. Ett litet helgonaltare qvarstår i skeppets nordöstra hörn. För öfrigt märkas här inga katholska lemningar. Kyrkan visar somligstädes sönderbrända stenar. Hon har således undergått en härjande eldsvåda. Vapenhusdörren är uråldrig och enkel samt öfverklädd med jernplåtar, i hvilka synas flere små hål efter kulor, som ha enligt berättelse blifvit ditskjutna i fejden mellan Konung Albrekt och Drottning Margareta 1389.

På vägen från Falköping till Leaby öfverfares sjelfva sluttningen af Ålleberg. Aftonen var mycket vacker och utsigten härifrån vidsträckt. Till venster på föga afstånd låg Falköping, och helt nära derbortom höjde sig Mösseberg. Till höger Karleby och i förgrunden de namnkunnige Nyckelängarne. Här framför sträcker sig Falbygden med sina kala småbackiga höjder uppmot den höga skogbeväxta Billingen. I bakgrunden utbreder sig Skara slättbygd, som begränsas af den aflägsna, molnlika Kinnekulle. Denna vidsträckta, denna ovanliga utsigt var icke skön, men öfverraskande. Vi befunno oss blott på första sluttningen af Ålleberg, som höjde sina mäktiga öfvergångslager i förfärande branter öfver våra hufvuden, och vi kunde likvisst skåda tillbaka på en omkrets af flere mil. Vi hade redan från Carlstads kyrkotorn sett Kinnekulle, och vi sågo denna ännu. Hvilka beundransvärda stenvandlingar ha icke i naturen föregått, innan desse ofantlige öfvergångslager kunnat å granithällar sammanhopa sig i de dalar, som vi nyligen genomrest, och på de höga fjällryggar, som omgifva desamma? Det är nemligen [ 340 ]bekant, att från början af Kinnekulle till andra sidan af Ålleberg reser man på öfvergångslager, hvilka, såsom vi redan berättat, ofta visa sig i dagen, och att Kinnekulle, Billingen, Mösse- och Ålleberg äro, liksom Hunne- och Halleberg samt några i öfra Sverge och flerestädes, öfvergångsbildningar bestående af sand- och kalk- samt rödsten m. m., hvari åtskilliga hafsdjur förekomma.

Om man vänder sina betraktelser från naturens stora hvälfningar, så får man af Nyckelängarne, som utbreda sig härnedom, tillfälle till politiska reflexioner. Det var här den okloke och öfvermodige Konung Albrekt ryckte mot den sluga Drottning Margareta. Denne Konung, som mer förlitade sig på sina trupper och mer lyssnade till sina infall än sakernas ställning och sina Generalers råd, förlorade här 1389 sin krona och sin frihet. Han fick länge inom murarne af Lindholmsslott i Skåne ångra sin oförvägna dårskap, medan en qvinna genom en sällsynt klokhet förstod att på sitt hufvud förena nordens trenne kronor. Hvarföre ville försynen icke gifva henne lika kraftfulla, lika omtänksamma efterträdare! Norden hade då måhända varit ett af jordens mest blomstrande riken, hvilket kunnat med lika trygghet vända sin lans mot alla väderstrek. Men Margaretas stora idé förintades genom regenter, som hellre ville fruktas än älskas, och genom rådgifvare, som hellre ville betvinga än hörsamma folkens önskningar. Sjelfva valplatsens benämning saknar icke märkvärdighet. Sägen berättar nemligen, att Drottning Margareta skall här varit tillstädes och här förlorat sina nycklar, hvarföre stället heter Nyckelängarna. Ehuru äldre häfdetecknare icke nämna något härom, kan likvisst en dylik händelse vara ganska möjlig; ja, då den stödjer sig på en mundtlig öfverlemning, till och med trolig. [ 341 ]Man vet nemligen, att dåtidens män mera handlade än författade, och att således en dylik småsak kunnat ur anteckningarna uteslutas. Emellertid har denna sägen en romantisk anstrykning. Man skulle kunna i denna tillfällighet finna ett förebud på ovaraktigheten af den afgörande seger, som Margareta här vunnit; åtminstone har ingen af hennes efterträdare funnit rätta nycklarna till de trenne nordiska rikena, och måhända torde aldrig någon finna desamma.

Icke långt från Leaby gästgifvaregård och i närheten af Ålleberg ligger helt nära vägen en ganska ansenlig jordhög, hvarå förekomma tydliga lemningar efter en halfkorsgraf, hvars lång- och förhus bestått af sandstenshällar, af hvilka dock de fleste blifvit bortförde. I trakten häromkring skola flere dylika fornlemningar förefinnas.

Mellan gästgifvaregårdarne Trädet och Timmelhed träffas flere domringar, ätthögar, bautastenar och grafrör, dock ligga äfven här många odlingsrör, hvilka ett vandt öga kan af läge och form lätt urskilja från hvarandra. Denna trakt har således af ålder varit starkt befolkad och under tidernas lopp mycket odlad. Den landsväg här framgår har en hög ålder, men är likväl smal och usel. Måhända bör någon orsak härtill sökas deri att ingen Konung lärer i mannaminne befarit densamma. Men å Dalsland, som äfven är en aflägsen landsort, finnas icke allenast gamla vägar, som äro ganska goda, utan äfven flere nya, som genom invånarnes omtanka och uppoffring tillkommit och äro i ett berömvärdt skick. En egentlig orsak till denna skillnad i väghållning måste således hufvudsakligen ligga deri, att här är en mager bygd, hvarest gårdfarihandel och forselkörning företrädesvis idkas, hvaremot å Dalsland boskapsskötsel, [ 342 ]bruksrörelse m. m. drifvas. Man ser likvisst häromkring flere vackra tvåvåningshus; men den, som besinnar, att desse tillkommit derigenom, att en onödig grannlåt blifvit i landet kringspridd bland allmogen, lärer väl tycka desamme vara nog dyrköpte.

Vid Timmelhed ligger en liten kyrka i rundbågsstil. Denna kyrka skall 1520 blifvit af Danskarna afbränd och blifvit i sednare tider tillbyggd vid östra ändan[3]. I sommar har å östra gafveln ett tredelt fönster blifvit i en egen slags byggnadsstil insatt. De tvenne mellanposterna bestå af tillyxade gråmålade ekstockar, men ha deremot ett slags kransar af påspikade ekklotsar. Föreningsbågarne äro spetsformige. Ehuru kyrkan således är i rundbågsstil, skall detta fönster vara uti ett slags spetsbågsstil; såvida godtyckliga spetsbågar och ännu godtyckligare profiler och kransar kunna hiträknas. Om det likväl är berömligt, att man vid en uråldrig kyrkobyggnad icke vill bruka en alldeles nymodig tillsats; så tyckes det vara temligen angeläget, att man skaffar sig noga kännedom om densamma tillhör rundbågs- öfvergångs- eller spetsbågsåldern, och att man sedan föreslår ritningar i öfverensstämmelse dermed. Detta liknar en röd lapp på en svart messhake, och det är i sanning svårt att afgöra, om idé i eller utförande af denna nya fönsteröppning är minst lyckad. Men så länge okunnige handtverkare och föga kunnigare länsbyggmästare afgifva de första förslagen och profilritningarne till kyrkoförändringar, har naturligtvis ett intendentsembete, som tvifvelsutan har sig nogsamt bekant alla medeltidens skiljaktiga byggnadsstilar, svårt att föreslå passande förändringar och förbättringar. Det gjorde mig emellertid ondt, att å denna gafvel finna årtalet 1838.

[ 343 ]Härifrån till Brunns gästgifvaregård passerades Ulricehamn, som lemnades till venster. Denna stad har en vacker belägenhet på sluttningen af en skogbevuxen fjällrygg vid östra sidan af Åsundasjön. Södra sidan af samma sjö är äfven hög och har bergskullar och dalar med vacker löf- och barrskog. Sedan vi ifrån Brunn uppkommit för en ovanligt lång och brant backe, visade sig Ulricehamn såsom en ringa grupp af gul- och rödmålade småhus, hvilka omgifva en liten kyrka. Denna stad hette fordom Bogesund, och det var härutanför på isen af Åsundasjön, hvarest Sten Sture blef 1520 sårad i ett slag mot Danskarne, till följe hvaraf han på resan till Stockholm afled. Man har i denna trakt hittat svärdsklingor och kanonkulor. En Borgmästare härifrån föreslog på riksdagen 1741, att staden till vinnande af bättre förmåner skulle efter då regerande Drottning kallas Ulricehamn. Oxhandeln, som begärdes af honom, beviljades, och den gamla benämningen utbyttes mot den, som föreslogs, och stadens sigill, som förr var ett krönt B, blef nu ett krönt U[4].

Från Ulricehamn vidtager en vida bättre och hårdare väg, ehuru mycket smal och backig. De många grindarne öfver vägen äro synnerligen besvärlige. Här passeras ofelbart flere grindar på en fjerdingsväg än somligstädes på flere mil. Björk- och tallskog mellan berg och dalar och stundom ofruktbara trakter afvexla. Här gladde oss några åldriga bokar, de första, hvilka vi efter öfverfarten af Hallandsås varseblifvit. Ehuru dessa träd voro glesa och härjade af stormarna, så voro de en behaglig påminnelse om hemortens blidare trakter. De ansenliga bergshöjderne erbjödo oss flere sköna utsigter [ 344 ]öfver Åsundasjön. Ätran eller Falkenbergsån, som utfaller från denna sjö, är redan här betydlig och genomskär flerestädes vackra dalar. Vägen slingrar sig stundom långa sträckor vid sidan af den skogbeväxta, stundom bergiga elfdalen.

Vi passerade gästgifvaregårdarne Arnungared, Sexdrega och Svenljunga. Vägen går än på ena än på andra sidan om Ätran, som öfverfares på träbroar. Vid Axelfors, hvarest strömmen drifver qvarn- och sågverk, har likväl en stenbro, som blifvit nyligen uppförd och består af ett enda rundhvalf.

I stället för Svenljunga och Ullasjö gamla kyrkor, den förra af trä, den sednare af sten, har för icke längesedan en ny kyrka af sten blifvit uppbyggd. Denna är ansenlig till sitt omfång, men oansenlig till sin anordning. Härvarande takhvalf består af bräder med kalkputs. Ett vattentak, som upplades af bräder och näfver och försågs med läkten och taktegel, kunde så föga motsvara sitt ändamål, att det nu utbyttes mot läkten med taktegel och understrykning. Om offentliga byggnadsarbeten så förrättas, att de snart måste förändras eller omgöras; så torde detta ådagalägga, att det icke står rätt till med vårt byggnadsväsende. Men sådana missöden härleda sig enligt min öfvertygelse från tvenne särskilda orsaker, nemligen bristande insigter och anställda enterprenader.

Från Svenljunga till Hids gästgifvaregård kröker sig vägen jemte Ätran, är mycket sandig och tung och försvåras derjemte af en mängd grindar, som stundom instänga de ofruktbaraste småhagar. Elfdalen är flerestädes djup och afvexlar med ljungmark och småskog. Nära Hid resa sig höga bergskullar, ifrån hvilkas remnor [ 345 ]björkar luta sig öfver branterna, och hvilkas toppar betäckas med tallskog. Man ser här och der några grift- och odlingsrör och nära Hid ligger en liten skans, hvilken har namn af Hidsskans.

Fredlunda kyrka, som ligger till venster om vägen nära Hid, byggdes 1826, och är en af de vackrare, som i våra dagar uppstått. Hon består af ett aflångfyrkantigt skepp med halfrundt utsprång och fyrkantigt torn. Fönsterne ha halfrunda betäckningar. Hufvudingången och norra sidoingången ha likvisst tvertemot byggnadens idé nedtryckta nästan raka betäckningar. Ett litet fönster öfver norra sidoingången är ej heller i öfverensstämmelse härmed. En utbyggnad å södra sidan tjenar till sakerstia, men vanställer hufvudbyggnaden.

Till Klefs gästgifvaregård är en bättre dock något backig väg, som likaledes framgår genom den sköna elfdalen. Ätran bildar flere damlika gölar eller sumpar, hvilka under flodtiden öfversvämmas. Vid sistnämnde gästgifvaregård till venster om vägen jemte ån ligger en skans, som kallas Klefsskans. Temligen höga jordvallar bilda en liten fyrkant med öppning åt norr. Denna skans, som stundom kringsvämmas af ån, ligger ej långt ifrån en ansenlig bergshöjd, hvaraf inhemtas, att den är äldre än eldvapen, emedan densamma icke kunnat mot sådana lemna något skydd.

Vid början af Halland möta skoglösa höjder och kala ljunghedar. Vid Gunnarps gästgifvaregård öfverforo vi Ätran, hvarpå vi togo afsked af denna, ehuru icke stora; dock vackra å.

Krogsereds kyrka byggdes 1816. Den består af ett aflångfyrkantigt skepp, ett fyrkantigt torn och ett halfrundt utsprång. Å skeppets södra sida är en liten [ 346 ]rakbetäckt ingång och deröfver ett litet rundt fönster, vid hvarje sida härom tvenne stora fönster med halfrunda betäckningar. Skeppets norra sida är alldeles lika med undantag, att här icke finnes någon ingång. För att ge denna anordning någon harmoni, har tornet och utsprånget äfven fått ett litet rundt fönster. Denna fönsterinrättning väcker icke obehagligt intryck; men enhvar torde utan svårighet inse, att densamma tillkommit för att liksom på ett boningshus få en liten ljusöppning öfver sidoingången. En dylik anordning, som å våra nyare kyrkor är ganska vanlig, gör sidoingångarna låga och oansenliga. Besinnom, att medeltidens byggmästare icke gingo så tillväga. Öfver hufvudingången sattes stora fönster, emedan mellanskeppets höjd gaf dertill godt utrymme. När sidoingångarne voro anbragte å korgaflarna, gaf tvärskeppets höjd äfven godt tillfälle att öfver desse öppna stora fönster. Men det är väl till märkandes, att då sidoingångarne anbragtes å långhusets omgifningsmurar, fingo de inga ljusöppningar öfver sig, hvarför de också hade mera utrymme och kunde få mera ansenlighet. Härvarande tornbetäckning liknar de många jag sett å nybyggda kyrkor. På en takbrytning åt alla sidor följer en fyrkantig uppsats med fyra ljusöppningar och häröfver en låg betäckning, hvars lopp uppbär ett enkelt kors. Ett kyrkotorn blef under rundbågsåldern betäckt på följande sätt. Hvarje sida fick en gafvel, i midten hvaraf en åttkantig spira anbragtes. Under spetsbågsåldern deremot användes å ett sådant tvenne eller fyra aftrappade gaflar med enkel eller korsande betäckning utan spira. Härvid behöfves väl knappast erinras, att desse betäckningssätt icke vanligtvis användes å större kathedraler, utan å mindre kyrkobyggnader. Emellertid lärer den, der tagit [ 347 ]någon kännedom om den äldre och nyare kyrkobyggnadskonsten, medgifva, att desse uråldrige betäckningar icke blifva synnerligen dyrare, men deremot i anseende till de genombrutna gafvelfälten vida prydligare och i många fall varaktigare än nutidens lanternor. Ifrågavarande kyrka har brutet vattentak. Det är lätt begripligt, att ett sådant i anseende till sparrarnas ökning fordrar, om det skall motstå stormskakning, synnerlig omsorg, och att ett sådant dessutom svårligen kan med taktegel göras droppfritt. För öfrigt prydes ingen byggnad, allraminst en kyrka, ehvad stil hon också får, med bruten betäckning. Vi måste uppriktigt beklaga, att medeltidens heliga byggnadskonst sällan rådfrågas af nutidens byggmästare.

Vid Sjönevads gästgifvaregård ligger en sjö, hvari finnes en liten holme med lemningar efter en uråldrig borg. Denne holme omgifves med gräsbeväxta vallar, hvilka höjande sig omkring 20 fot öfver vattenytan bilda en aflång rundel af 200 fots längd, 180 fots bredd. Uppgången är å sydvestra sidan. Man sade, att tegel och kalkgrus funnos i dessa vallar, och trodde sig här liksom annorstädes se vid lugnt väder lemningar efter en brygga, som förenat denna borg med vestra stranden. Detta ställe kallas i Valdemars jordebok af 1231 Scönäwathsbiargh, och kallas nu Sjönevadsborg, hvaraf tillika med sju underliggande byar betaltes enligt samma jordebok 10 mark silfver. Det är troligt, att denna ödsliga omgifning varit skogbeväxt. Nu synas häromkring kala bergsryggar och ljunghedar, som sträcka sig med ringa afbrott ända till, Getinge, således omkring tre mil.

Den ödsligaste trakten är Asigehed. Denna har en ganska betydlig sträckning och en deremot svarande bredd och omgifves af högre och lägre bergsryggar. Här ligger [ 348 ]en mängd till en del betydliga grafrör; men i synnerhet ådraga sig trenne uppresta stenar en resandes uppmärksamhet. De äro nära fyrkantige och hålla från 2 fot 6 tum till 3 fot i hvarje sida, och 12 fot 6 tum i höjd. Tvenne af dessa stenar stå endast 7 fot ifrån hvarandra; den tredje omkring 120 fot längre bort har haft jemte sig en sten på 8 fots afstånd, hvilken nedfallit och håller i största bredden 8 fot och 15 fot 6 tum i längd. Hvarje par af dessa stenar innehar ganska vida dock låga jordhögar. Den östra högen, hvarå ena stenen kullfallit, är ganska märkbar, den vestra deremot har blifvit betydligen skadad genom vägens anläggande deröfver. Längre åt söder och icke synnerligen långt härifrån nära Asige kyrka höja sig å ömse sidor om vägen större och mindre ätthögar. Här finnas äfven några större och mindre bautastenar, af hvilka en tyckes nyligen ha blifvit af skattsökare omkullgräfven. Längre fram och icke långt ifrån Getinge kyrka stå till venster om vägen på sluttningen af en ansenlig landthöjd jemväl några bautastenar. Här märkes äfven en domring.

Men begifvom oss tillbaka till Asigehed, som kringsväfvas af en sorglig fornsaga. Här är nemligen ett af de många ställen, som muntlig öfverlemning och bibehållne minnesmärken bestämma såsom skådeplats för Hagbarths och Signes eller Habors och Signilds olyckliga äfventyr. I denna trakt ligger Sigarsberg, som för något öfver ett halft århundrade tillbaka hade tydliga lemningar efter gråstensmurar, och derunder Sigars- eller Signestad. Här ha fordom stått bautastenar, minnesmärken, såsom man trott, efter Sigars kämpar. Signesbur är en aflång fyrkant, som fordom liknat en tomtplats, och Signeskälla ligger nära härintill. De tvenne höga bautastenar, vi här [ 349 ]sett jemte vägen, kallas liksom de tvenne andre Haborsstenar eller galge. En ganska ansenlig ätthög jemte vägen mellan Asige och Årstad heter Haborshög. Häromkring finnas åtskilliga andra fornlemningar, hvilka sägen icke namngifver, och hvilka svårligen kunna förenas med Habors och Signes äfventyr, hvarom berättelsen är enligt Saxo i korthet följande.

En Småkonung Sigar hade tre söner Sivald, Alf och Alger och en dotter Signe; och en annan Småkonung Amund hade fyra söner, nemligen Håkan, Helvin, Hagbarth och Amund. Under en vikingsfärd kommo Alf och Alger i ett blodigt slag med Helvin, Hagbarth och Amund. Sedan de å båda sidor lidit lika nederlag ingingo de fosterbrödralag. Hagbarth följde Sigars söner till Danmark, der han och Signe fattade kärlek för hvarandra. Under Hagbarths frånvaro tillställde en utlänning Hildigisle, som fattat tycke för Signe och afundades sin medtäflares företräde hos henne, ett missförstånd mellan ofvannämnde fosterbröder. Sigar hade tvenne rådgifvare, som voro bröder och hette Bilvise och Bolvise, af hvilka den förre sökte bilägga alla missförhållanden, den sednare att tillställa oenigheter. Bolvise, bestucken af Hildigisle, förmådde genom låga taslerier Alf och Alger att öfverfalla Helvin och Amund, hvilka sednare stupade i en träffning. Hagbarth återkom, öfverrumplade och nedlade fredsbrytarne i ett sjöslag, hvarvid Hildigisle fick ett snöpligt sår, som väckte allmänt åtlöje. Ehuru ett fosterbrödralags heliga band blifvit lossade genom dessa blodsutgjutelser, flammade dock kärlekens förra låga lika liflig hos den unga vikingen, som väl förutsåg Sigars oförsonliga hämdlystnad, men förlitade sig på Signes oföränderliga kärlek. Hagbarth klädde sig såsom sköldmö, och begaf sig till [ 350 ]Sigars borg. Han föregaf sig vara sändebud från en välkänd viking och blef i denna egenskap väl emottagen. Den förmenta sköldmön fick, ehuru gestalten syntes föga qvinlig, tillträde till sin älskarinnas bur. De båda lycklige utan att bekymra sig om det förflutna eller tillkommande öfverlemnade sig besinningslöst åt den ljufva sammanvaron, och svuro att i lif och död följa hvarandra. Emellertid blef den obetänksamme älskaren förrådd och efter ett tappert motstånd gripen och tingförd. Meningarne voro delade. Bilvise och flere andra påstodo, att man icke borde förfara grymt mot Hagbarth utan fasthellre begagna hans starka arm mot sina fiender; men. Bolvise deremot yrkade ett hårdt straff öfver den unge kämpen, för det han nedlagt Sigars söner och vanärat hans dotter. Hagbarth blef derpå dömd att hänga, och en galge upprestes. Härpå räckte Signes moder honom ett horn och bad honom med hånande ord taga sig en styrkedryck innan han nedgick till Hels öppna boning. Den unge vikingen emottog detta horn, gengäldade hennes hårda tilltal med en bitter erinran om hennes söner, hvilka han skickat i förväg, och om den sorg och smärta, som förestod henne, hvarefter han slungade det horn, han mottagit, i hennes ansigte. Hagbarth framförd till afrättsplatsen bad, att hans kappa måtte först hängas, på det han måtte deraf få en riktig förebild af sin förestående hädanfärd. Detta beviljades. Emellertid hade Signe förtviflad öfver denna olyckliga tilldragelse förmått sina tärnor att följa sitt exempel, och utsatt en spejare, som skulle efterse den sorgliga sakens utgång. Denne seende kappan sväfva i luften och troende domen redan vara verkställd skyndade att härom lemna underrättelse; hvarpå Signe och hennes tärnor, som emellertid af sina kläder gjort [ 351 ]snaror, antände borgen och hängde sig; Den oförfärade ynglingen, seende lågornas utbrott, prisade sin älskarinnas trohet, och förvissad om hennes sällskap till en annan verld och säker om en ljuf återförening der, påskyndade verkställigheten af domen.

Håkan, som var i vikingsfärd, hastade vid underrättelsen härom att utkräfva en blodig hämd. Han öfverrumplade Sigar, fällde honom i en slagtning och mördade efter vunnen seger män och qvinnor. Sedan öfverfölls Håkan af Sivald. De slogos i tvenne dagar, hvarpå Håkan, ehuru Sivald blifvit på platsen, nödgades taga till flykten, och afled någon tid derefter i Skottland. Så slutades enligt Saxos berättelse detta sorgespel. Ehuru han efter sin vana söker i denna framställning tala och sjunga med en gammal Romares tunga, så röjer han likvisst i hvarje yttrande en gammal nordbos anda och tankegång. Så qväder t. ex. Hagbarth vid anblicken af Signes lågande boning:

Svenner gripen mig nu, och lyften mig hastigt i höjden;
  Efter min kärastes död ljuft för mig synes att dö.
Jag hör lågornas dån, och skådar den flammande borgen;
  Så den lofvade tro kärleken yppar i dag.
Ja! ditt löfte uppfylles med otvetydiga tecken;
  Hvad du i lifvet mig var, det du i döden mig blir.
Så vi sluta vår bana, men börja den åter tillsammans.
  Förstlingen kan ej förgås af det oss kärleken gaf.
Lycklig jag, som förtjent, att i döden njuta ditt sällskap,
  Och som icke behöft ensam nedstiga till Hel.
Derföre snaran med glädje jag tager kring framräckta halsen;
  Ty det straff, som jag får, endast bereder min fröjd.
Säker förhoppning jag hyser att åter förnya min kärlek;
  Snart vi bland skuggornas flock njuta, hvad Freja beskär.

[ 352 ]

Båda verldarne skänka oss lika ljufhet, och båda
  Skola beprisa vårt lugn och vår osvikliga tro.

Härvid torde i förbigående böra anmärkas, att de tvenne sista af dessa versar ha, liksom några andra ställen hos Saxo, icke blifvit rätt förstådde. Hvarken Stephanii förklaring häröfver eller Suhms öfversättning häraf äro, enligt min öfvertygelse, riktige. Axis uterque och geminius orbis betyda icke här såsom i den klassiska stilen norden och södern d. ä. öfver hela verlden, utan åsyfta denna och den andra verlden. Det är nemligen bekant, att våre förfäder betraktade det närvarande och det tillkommande lifvet såsom i sig detsamma och döden blott såsom en mellanlänk. Sjelfve Romarne, som föga utmärkt sig genom ethnografiska forskningar, kände våra förfäders rena odödlighetsbegrepp[5].

Ifrågavarande äfventyr spridde sig vida omkring i norden. Asagudarnas helgedomar och lundar öfvergåfvos, vikingsfärder och ströftåg afskaffades; men Hagbarths och Signes hjertskakande missöde fortlefde i nordboarnes minnen. Desse älskande betraktades icke numera såsom hedningar. De besjöngos i Danmark, Sverge och Norge såsom christne, men grundtonerne äro likvisst i deras visor desamme. Inga bardalekar och blodsutgjutelser omtalas, och Habor inkommer icke såsom sköldmö, utan såsom sytärna i Signilds bur. Likväl saknas i Saxos framställning en ljuf biomständighet, hvilken finnes i deras visor. Om den varit på Saxos tid allmän, hade den säkerligen icke blifvit af honom obegagnad. Det heter nemligen i dessa visor, att Habor fängslad med lätthet sönderbröt sina fjettrar, men att han bunden med ett Signilds [ 353 ]hufvudhår höll sig alldeles stilla. Men bådadera måste dock äfven enligt sagans christliga behandling undergå samma sorgliga öde[6]. Äfven en nyare tids snillen ha upplifvat Habors och Signilds minne, nemligen Messenius, Suhm, Pram och Öhlenschlæger m. fl.

Det är bekant, att man velat efter detta sorgespel finna minnesmärken på fyra ställen i Sverge och på lika många i Danmark, och på fem i Norge. Saxo tillägger Seland denna utmärkelse. Men en sagoskrifvare bestämmer derför Halogaland i Norge. Erkebiskopen Laurentius Petri hedrar härmed Uppland, och Messenius och Wormius strida i anledning deraf båda för sitt lands förmenade anspråk. Saxo berättar, att en bonde på Seland upplöjt och för Erkebiskopen Absalon förevisat en stock, hvilken varit Habors galge; och Messenius säger, att en bonde i närheten af Sigtuna ur jorden uppgräft en dylik. Uti vår tid lärer ingen tro på äktheten af detta slags jordfynd. Torftæus och Schöning anse samma händelse tillhöra Norge. Herman Chytræsus och Jacob Richardson vilja deremot tillkämpa Asigehed denna ära. Striden härom har omsider afstadnat, men ovissheten fortfar. Icke dessmindre ha till och med utmärkte fornforskare sökt bestämma Habors och Signes dödsår. Så har man t. ex. tvistat, om detta inträffat före år 199 eller på år 222. Suhm upptager denna tilldragelse under år 358[7]. Om [ 354 ]sjelfva skådeplatsen för detta äfventyr icke kan med säkerhet bestämmas, huru skulle då en tillförlitlig tidräkning derför kunna uppgöras?

Men här kan skäligen frågas, om denna berättelse tillkommit genom en lycklig dikt eller en verklig händelse. Att tviflare funnits bör icke väcka förundran, ty för dem, som icke vilja tro, är, såsom Pindarus säger, ingenting troligt. Man har förmodat, att berättelsen om Habor och Signild afser soldyrkan. Detta kunde med något skäl antagas, om meningen vore, att en ren kärlek är en sann urbild af himmelns solljus, och att en Habor uti en Signild dyrkat ett återsken deraf. Således häri samma ljufva förhållande, som Freyer erfor, då han från Lidskjalf skådade luft och haf upplysas af den undersköna Gerdas glänsande armar. Men ifrågavarande händelse måste ha en historisk grundval. Alla luftslott, om än underbara ja rentaf förtrollande, bortdunsta med tiden. Ifrågavarande sorgespel har en ganska hög ålder. Häraf föranledda sångbilder finnas redan i nionde seklet använde af skalden Thiodolf och sedan af flere hans efterföljare. Händelsen lefde icke allenast i sagor och qväden, den har äfven blifvit genom bildverk förherrligad. En Hagbarths bildstod i kroppsstorlek omtalas omkring slutet af tionde seklet såsom en vanlig prydnad i ett boningshus på Island. Det berättas nemligen, att Stengerda, som ville utan att märkas se Kormak, ställde sig bakom Hagbarths bildstod och såg under dess skägg ini dryckesstugan. Då ljuset föll på henne, sade en närvarande till Kormak: Ser du ögonen vid Hagbarths hufvud, hvarpå denne qvad ett vers, hvari han prisade sig lycklig, att den sköna qvinnan [ 355 ]hade öfver Hagbarths hals fästat sina blickar på honom[8]. Då märkvärdigare tilldragelser, som ej belysas af skriftliga efterrättelser, gerna lokaliseras; tyckes ingenting vara naturligare än, att mången i anledning af uråldriga okända fornlemningar sökt med detta äfventyr förherrliga sin fosterbygd. Detta bevisar snarare en verklig historik grund än motsatsen deraf; ty en idel saga, ehuru skön, kan säkerligen icke så anslå särskildta länders skiljaktiga invånare, att den fortlefver ett och annat årtusende i deras minnen. Norden har dessutom icke varit så fattig på hjertskakande tilldragelser, att en diktad skulle oafbrutet spela en hufvudrol i dess högsinta och svärmiska hjeltelif. Hela berättelsen har slutligen en så ren anstrykning af våra förfäders öfverdåd, hämdbegär och kärlekshänförelse, att deri ligger i sig ingenting, som är hufvudsakligen otroligt. Det är således icke underligt, om detta äfventyr funnit samklang i tidens tänkesätt och derigenom vunnit flerestädes ett burskap, som sjelfva christendomen icke kunnat utplåna.

Det skulle här leda till en afskräckande vidlöftighet att undersöka, huruvida Asigehed har lika stora anspråk på ifrågavarande utmärkelse, som andra ställen i norden. Jag måste emellertid bekänna, att de höga stenar, der stå, synas mig vara dubbla bautastenar. Det är nemligen icke utan exempel, att tvenne sådana finnas på en och samma grafhög. De många griftrör häromkring liksom de många högar i närheten af Asige kyrka ådagalägga, att denna bygd antingen haft ganska länge invånare eller ock, att afgörande fältslag blifvit här hållne. Att de monumenter, som finnas på andra ställen, hvilka man tydt på Habors och Signes äfventyr, äfven kunna på ett [ 356 ]troligare sätt förklaras, torde genom närmare undersökning visa sig. Det säkra är åtminstone, att Habor icke kunnat för sin kärlek blifva på mer än ett ställe hängd, och att, om han verkligen fått en sådan död, man icke för detta ändamål framsläpat så ofantliga stenar som de, hvilka här kallas Haborsgalge.

Vid Getinge kyrka kommo vi åter på den väg vi tagit vid uppresan. Vi hvilade öfver natten å Qvibille gästgifvaregård och fortsatte resan andra dagen till Karup, hvarifrån vi följande morgonen begåfvo oss öfver Hallandsås. Med fägnad sågo vi Skåne utbreda sig framför oss, och glade öfver att ha utan några obehag genomfarit flere provinser, skyndade vi åter till de göromål, som väntade oss uti Lund.


  1. Olof den Heliges Saga K. 76.
  2. Dipl. Suec. V. I. p. 280.
  3. Lindskogs Beskrifning om Skara stift, V. h. s. 266.
  4. Lindskogs Beskrifning om Skarastift, V. h. s. 259-265.
  5. M. A. Lucani Pharsaliæ Lib. I. v. 452-458.
  6. Danske Viser fra Middelalderen, 3 D. 1 A. Kiöb. 1813, s. 3-18. Svenska Folkvisor från forntiden, Stockh. 1814, 1 D. s. 137-147.
  7. Saxonis Gramm. Hist. Dan. Hafn. 1644, p. 128-133. S. J. Stephanii Notæ in eandem, p. 158-160. H. Chytræi Monumenta præcipua etc. in S. Lagerbrings Mon. Scan. V. I. p. 313-314. J. Richardsons Hallandia, s. 102-110. P. F. Suhms Critisk Historie af Danmark, VIII B. s. 243-270 och Dens. Historie af Danmark, I T. s. 160-167. P. E. Müller om Saxos Kilder i Danske Videnskab. Selskabs Phil. og Hist. Afhandl. II D. Kiöb. 1824, s. 101-104 m. fl.
  8. P. E. Müllers Saga Bibliothek, II D. s. 391.