Antiqvarisk och arkitektonisk resa genom Halland, Bohuslän, Dalsland, Wermland och Westergötland år 1838/Kapitel 9

←  Carlstad — Husaby

Antiqvarisk och arkitektonisk resa genom Halland, Bohuslän, Dalsland, Wermland och Westergötland år 1838 av Carl Georg Brunius Husaby — Skara

Skara  →

9.
Husaby — Skara.

---

Husaby har en skön belägenhet på nedersta afsatsen af Kinnekulle. Härifrån öppnar sig en vidsträckt utsigt öfver en bördig slättmark. Vid anblicken af den åldriga tempelbyggnaden, som varit Sverges första domkyrka, och den höga slottsruinen, som är en lemning af Skara Biskopars fordna residens, flyttas tanken tillbaka på våra förfäders första steg till en högre bildning. Här ligga tvenne märkvärdiga källor, den ena, som heter S. Sigfrids, omkring 300 steg öster om kyrkan; den andra, som kallas S. Britas, ungefär lika långt vester om samma helgedom.

Vi nedgingo till S. Sigfrids källa, hvarest Olof Skötkonung, hans gemål och omgifning blifvit kort före år 1000 christnade. Denna källa uppspringer från foten af en sandstenskulle och har en svag ådra, men ett välsmakande vatten. Mången sjukling sökte här återvinna en förlorad helsa. Tron på vattnets undergörande kraft väckte hos det lutherska presterskapet förargelse. Källan blef derför på inrådan af Laurentius Petri igenfylld, men hon blef likvisst en tid derefter upptagen. En liten rönn utskjuter ur sandstenskullen och beskuggar med sina många grenar detta heliga vatten. Af denna rönn ha Sverges framlidne Konungar, enligt Kyrkoherden Johan Alings berättelse af 1740, brutit qvistar till minne af sin härvaro, och naturforskaren Pehr Kalm beskrifver samma träd 1742 ungefär sådant som det ännu befinnes. Orsaken till denna oföränderlighet måste vara, att, när något af de smala skotten vissnar och utgår, en ny telning uppskjuter från den friska roten.

Bemälte Kyrkoherde uppreste 1741 på backen ofvanom källan en minneshäll, som har snarlikhet af en milstolpe. Vi finna här i Svensk vers och prosa fromma betraktelser öfver ställets märkvärdighet och Olof Skötkonungs förmenta döpelseår 1020. Nuvarande Klockaren Johan Widgren har sjelf och, såsom han sade, utan ersättning tillhuggit en sten, hvarmed han betäckt källan. Denne sten är fyrkantig med en rund öppning i midten, hvaromkring läses: Utan en varder född af vatten och Andan, kan han icke ingå i Guds rike. Johannis 3: 5.

S. Britas källa utspringer äfven ur ett mäktigt sandstenslager, men har ett klarare vatten och en vida starkare ådra. Sandsten visar sig flerestädes ligga i öppen dager och består af vågrätta lager, som äro 6 tum tjocka, hvarföre qvaderstenen i härvarande byggnader har en ovanlig längd i jemförelse med dess tjocklek.

Straxt uppom S. Britas källa åt norr ligga lemningar efter det slott, hvilket tillhört Biskoparna öfver Skara stift. Yttre ringmuren, som består till grundvalar af gråsten, håller vidpass 250 steg i omkrets; derinom synas några fördjupningar efter särskildta rum. Brynolf Gerlacksson, som 1477 mottog Skara stift, lät här uppbygga ett ansenligt palats. Väggarne pryddes med porträtter af alla hans företrädare. Under dessa porträtter sattes Svenska rim, som innehöllo hvarje Biskops märkvärdigaste lefnadssöden. Sedan detta gods, som Olof Skötkonung skänkt härvarande öfverherdar, blifvit enligt Vesteråsrecess 1527 tillerkändt kronan, kommo byggnaderne i förfall. Emellertid qvarstår af Brynolf Gerlackssons palats södra gafveln, som håller 50 fot i bredd. Märken efter bjelklager visa, att här varit trenne höga våningar. Denna mur, som håller 3 fot 6 tum i tjocklek, beslår af en yttre och en inre qvaderbeklädnad med en vårdslös mellanfyllning af gråsten i kalkbruk. Den inre och yttre beklädnaden utgöres af tillslagen sandsten, som har omkring 3 fot i längd 6 tum i tjocklek. Sju fönsteröppningar äro ännu i behåll, hvilka väl äro lika stora, men ha olika afstånd från hvarandra. Deras betäckningar äro utvändigt vågräta, men invändigt halfrunda. Yttre fönsteromfattningarne äro af huggen sandsten och ha utvändigt skråkanter, men invändigt falsar. Hvarje fönsteröppning håller i ljuset, som faller nära yttre murkanten, l fot 1 12 tum i bredd, 2 fot 7 12 tum i höjd. Inre smygarne äro ganska vida och djupa. Denna märkvärdiga ruin ligger å Bisgården, d. ä. Biskopsgården, som tillhör Hellekis säteri. Man ser af denna lemning, att byggnaden, ehuru stor, varit både mörk och obeqväm. Det dröjde länge innan man i norden började att ge boningshus passande inredningar. Fönsterglas var ännu 1541 en så sällsynt sak, att pergament i dess ställe stundom för offentliga byggnader begagnades^[1]. Ingen kan derföre undra öfver härvarande fönsters ringa dimensioner.

Det kloster, hvilket enligt somliges mening legat här, lärer egentligen varit en undervisningsanstalt, hvarest religionslärare bildades. Om här verkligen funnits en dylik inrättning, måste den varit den äldsta i gamla Sverge och blifvit tidigt förflyttad till Skara. Här märkes likväl ingen annan byggnadslemning än den ofvanbeskrifna.

Kyrkans grundplan är följande. I vester ett fyrkantigt torn med en utspringande rundel åt norr och en sådan åt söder, ett aflångfyrkantigt skepp med vapenhus å södra och materialhus å norra sidan, ett fyrkantigt kor med ett halfrundt utsprång åt öster och en sakerstia å norra sidan. Vapenhus, sakerstia och materialhus äro fyrkantiga. Kor och dithörande utsprång bestå af huggen, torn och skepp samt alla utbyggnader af tillslagen sandsten. Denna qvadersten håller 2 fot och derutöfver i längd och 5 till 6 tum i tjocklek, och har en utomordentlig förmåga att motstå luftens åverkan. Murarne bestå af en yttre och en inre beklädnad med mellanfyllning, och äro i tornbyggnaden 4 fot 1 tum tjocka, men i sjelfva kyrkan 3 fot 10 tum.

Granskom nu kyrkans särskilda delar. Hufvudfasaden utgöres af tornbyggnaden, hvars vestra yttersida håller 26 fot 6 tum i bredd och norra och södra hvardera 22 fot. Rundlarne, af hvilka hvarje håller 13 fot 3 tum i tvärmått och utspringer 9 fot, ge hufvudfasaden en ansenlig bredd. Torn- och rundelsmurar hålla 68 fot i höjd. Tornets nedersta afdelning, som har en dörröppning åt vester och står med hela inre bredden i förening med kyrkan, betäckes med ett tunnhvalf. Dess andra och tredje afdelningar, som varit åtskiljde genom ett bjelklager, ha flera olika ljusöppningar. Andra afdelningen har nemligen haft åt vester en raksluten, åt norr en liten rund och åt söder äfven en likdan ljusöppning. Tredje afdelningens vestra och östra sidor ha hvardera haft tvenne ljusöppningar, och dess norra och södra sidor hvardera en sådan, alla med halfrunda betäckningar; deremot ha härvarande ingångar vågrätta öfverstycken. Öfversta afdelningen, hvarest klockorna hänga, har fyra ljudhål, nemligen ett å hvarje sida. De ljudhål, som vetta åt vester och öster, äro utvändigt betäckte med tvenne sammanstötande rundbågar, som måste ursprungligen hvilat på midtkolonner, men äro invändigt försedde med vågrätta öfverstycken. De ljudhål deremot, som vetta åt norr och söder, äro mindre och rakslutna. Jemte dessa sednare äro ingångar anbragte. De rundlar, som äro uppdragne vid sidorna, tjena till prydnad och styrka samt uppgångar. Den dörröppning, som ifrån kyrkogården inledt i norra rundeln är tillmurad och dithörande snäcktrappa är tvifvelsutan förfallen. Likaledes är den ingång, som infört från dervarande snäcktrappa till klockorna, igenmurad. I den södra rundeln finnes en snäcktrappa af sandsten, hvarpå man ifrån kyrkogården uppkommer genom rakbetäckta dörröppningar i tornets öfra afdelningar. Denna snäcktrappa innehåller 67 steg från yttre ingången vid marken till öfversta dörröppningen vid klockorna.

Innan vi taga kyrkans öfriga delar i betraktande, måste vi något närmare granska den egna föreställning, flere författare gjort sig om denna byggnad. Man har nemligen här velat, tvertemot ofvanutredda förhållande, finna trenne rundtorn. Örnhielm säger, att en träkyrka först blifvit härstädes uppförd. Detta är mycket troligt, ty träkyrkor blefvo i Roskild och Lund begagnade, innan några stenkyrkor der anlades. Emellertid tro Palmskiöld och Rhyzelius, att den nuvarande kyrkan i Husaby blifvit under Olof Skötkonungs tid uppförd. Digelius går ännu längre. Han söker nemligen bevisa, att de ofvanomtalte rundlarne tillhört denne Konungs palats, och att sådane äro främmande för den gamla kyrkobyggnadskonsten. Detta är likväl ett stort misstag, som blifvit af många på god tro antaget^[2]. Samme författare påstår, att rundtorn endast tillhöra slottsbyggnader; men han röjer härigenom sin ringa kännedom af medeltidens konstutöfning. Rundbyggnader, som tillhöra ganska skiljaktiga länder och tider, voro under rundbågsåldern mycket vanlige. Korutsprången å hithörande kyrkor äro merendels och korsarmarne stundom rundslutne. Vi ha dessutom från denna byggnadstid många runda kupoler och runda torn. Kathedralen i Mainz och Peterskyrkan i Bacharach ha hvardera tvenne runda torn i öster. Dagstorps och Önnarps kyrkor i Skåne ha hvardera ett sådant i vester; en mängd dylika exempel att förbigå. Runda dopkapell och klocktorn, baptisterier och kampaniler, blefvo dessutom under rundbågsåldern uppförde på fria platser. Dessutom äro de rundlar, vi finna vid Husaby kyrka, så smala, att de endast inrymma trånga snäcktrappor och äro, såsom deras förtagningar visa, uppförde på samma gång som sjelfva tornbyggnaden. Snäcktrappor anlades nästan alltid i större kathedraler inuti sjelfva murarna, men dertill lemnade den tunna tornmuren vid denna kyrka ingalunda utrymme. Ingenting var således naturligare, än att man under ifrågavarande tid anlade snäcktrappor i utspringande rundlar, ehuru fyrkantiga eller åttkantiga utbyggnader stundom dertill valdes. Det är för öfrigt icke sannolikt, att Olof Skötkonung skulle i Husaby haft ett palats, som varit bygdt af qvadersten, och det är föga sannolikare, att dervarande kyrka skulle under denne Konungs tid uppstått å ett ställe, som omgafs af hedningar; helst ingen dylik tempelbyggnad ännu fanns i Roskild eller Lund, hvarest christendomen förr hunnit rotfästa sig. Kortligen Digelii ofvannämnda mening stödjer sig på inga antagliga bevis, och hvarje byggnadskunnig, som kastat en blick på Husaby kyrka, inser, äfven utan historisk ledning, att denne författare ordat, såsom stundom sker, om ett ämne, som han bort i brist på sakkännedom med tystnad förbigå. Att de utmärkte fornforskarne Palmskiöld och Rhyzelius haft samma mening, som nyssnämnde författare, bevisar endast, att de icke mer än denne kände medeltidens byggnadskonst. En författare säger, att man omkring 1780 funnit i muren af Husaby kyrka några gamla handlingar, som visa, att hon blifvit byggd år 1001^[3]. Denna uppgift, som jag icke funnit hos någon fornforskare, måste tvifvelsutan vara ett missförstånd. Enhvar, som vet, huru grofva kyrkomurar, isynnerhet sådane, som äro uppförde af sandsten, fukta och stundom förstöra jernklammer och ankaren, inser nogsamt, att inga handlingar skulle i åtta århundraden kunna i en sandstensmur bibehålla sig. Äfven de silfverpenningar, som jag 1835 funnit i södra sidomuren af Lunds domkyrka, voro, ehuru mer än ett århundrade yngre och med omsorg inlagde, till en del skadade. Om jag sjelf hittat några dylika handlingar som de ifrågavarande, skulle jag, om de än haft ålderdomligt utseende, betviflat deras äkthet, emedan mången lättrogen fornforskare blifvit genom en lärd putsmakare missledd; men ingen uppmärksam granskare kan rimligtvis antaga något, som strider mot naturens lagar. Emellertid har man utan all historisk visshet i sednare tider insatt å inre sidan af vapenhusets östra sidomur en sten, hvarå läses:

När ett med nullor två och ett till them blef skrifvit
Är rätta åratal, tå kyrkan anlagd blifvit.

thet är år 1001. Thenne åminnelsesten upprättad år 1784 af J. M. P. L.

Kyrkans skepp är en aflång fyrkant, hvars yttre längd utgör 55 fot och yttre bredd 40 fot. Ehuru murarne äro i betraktande af rundbågsålderns byggnadssätt tunna, sakna de utvändigt både pilastrar och sträfpelare; det är alltså häraf klart, att detta skepp ursprungligen varit enligt urgammalt bruk betäckt med trätak, och att de stenhvalf, som här finnas, sedermera tillkommit. Inre hörnpilastrar med framsprång af 2 fot 10 tum och bredd af 1 fot 3 tum samt en sidopilaster åt norr och en åt söder med lika framsprång men dubbelt större bredd äro en god tid efter kyrkans byggnad uppdragne. Från dessa kasta sig jemte skeppets murar och tvertöfver desamma spetsbågar, mellan hvilka tvenne aflångfyrkantiga korshvalf äro spända. Det är uppenbart, att dessa grofva hörn- och sidopilastrar och dessa spetsiga bågar och hela denna hvalfanordnig tillhöra spetsbågsåldern. Här finnes en ursprunglig ingång från söder och en sådan har midthäremot funnits från norr. Ett större fönster å södra sidan tyckes i en sednare tid vara något upphugget, deremot är ett ganska litet fönster å norra sidan igenmuradt.

Kyrkans kor är en nära fyrkantig byggnad, som utvändigt har 24 fot 2 tum i längd och 32 fot 2 tum i bredd. Skepp och kor stå i förening med hvarandra genom en rundbetäckt muröppning, som håller 13 fot 10 tum i bredd. Ett tredelt fönster med spetsbågar ger koret från söder belysning och öfver ingången till sakerstian å korets norra sida är ett litet fönster med rund betäckning igenmuradt. Koret har ett korshvalf i spetsbågstil, som åt söder hvilar på tvenne hörnpilastrar; åt norr saknas sådana, emedan den derutanför uppförda sakerstian lemnar ett tillräckligt motstöd för hvalftryckningen. Vi se således, att, ehuru sakerstian är yngre än kyrkan, är den dock äldre än hennes takhvalf. Korets utsprång, som är samtidigt med hufvudbyggnaden, bildar en halfcirkel, som håller 44 fot i yttre omkrets. Betäckningen deröfver är enligt rundbågsålderns äldsta bruk ett halft hjelmhvalf utan gördelbågar, och ett litet fönster åt sydost sprider deri en svag dager.

Vapenhuset, hvars murar äro 3 fot 6 tum tjocka, ligger midtframför södra sidoingången. Det utspringer 18 fot 6 tum och håller 21 fot 2 tum i bredd. Ingången är å gafveln, som vetter åt söder. Denna utbyggnad är betäckt med ett tunnhvalf, hvars vederlag utgöras af densammas sidomurar. Sakerstian, hvars omgifningsmurar hålla 2 fot 9 tum i tjocklek, utspringer åt norr 18 fot 9 tum och håller 23 fot 11 tum i bredd. Mot utbyggnadens gafvel och korets mur är ett tunnhvalf spändt, hvilket utgör sakerstians betäckning. Materialhuset utspringer 21 fot 2 tum och har 24 fots bredd. Ingången är från vester. Denna illa uppförda och sjunkna byggnad saknar takhvalf.

Tornet har en stor och hvarje rundel derjemte en mindre spira, hvilka äro beklädde med spån. Skeppet, koret, vapen- och materialhusen samt sakerstian ha gafveltak, men utsprånget halfkonisk betäckning. Alla desse vattentak äro försedde med skiffer.

Betraktom nu kyrkans mindre partier. Torn- och trappbyggnaderne ha inga utspringande grundstenar. Skeppet och koret ha en skråkantig grundsten, som utspringer 4 tum med 6 tums höjd. Men korrundeln har socklar, som bestå af trenne afsatser; de tvenne nederste äro nemligen rätvinklige, den tredje skråkantig, och hvarje har 4 tums utsprång och 6 tums höjd. Vapenhuset, sakerstian och materialhuset ha inga utspringande grundstenar.

Jemte hvarandra framlöpande rundbågar med deröfver föga utskjutande listverk bilda merendels den äldre medeltidens takgesimser, hvarföre en lärd författare till och med ansett desamma utgöra en hufvudkarakter i rundbågsstilen. Hela denna kyrkobyggnad saknar emellertid taklister. Man kunde derföre förmoda, att dylika båggesimser här funnits, hvilka förfallit och sedermera blifvit med släta murar ersatte. Det är likvisst ingalunda troligt, emedan de äldsta kyrkobyggnader i norden, helst de mindre, sakna dylika; ett bevis, att desse icke utgöra någon hufvudkarakter.

Kyrkans dörromfattningar äro äfven ovanligt enkla. Inga kolonner, dörrfält eller sirater. Hufvudingången, 4 fot bred 6 hög, har genom nyare förfuskning mistat sin ursprungliga anordning, och fått en aflångfyrkantig fönsteröppning deröfver, som illa står tillsammans med kyrkans öfriga anordning. Hvarken å Digelii lilla grundritning af denna kyrka eller Dalbergs perspektivteckning af densamma finnes tecken till hufvudingången, men liksom dylika merendels finnas å alla rundbågsålderns tempelbyggnader, har en sådan äfven funnits härstädes. Detta bevises af ett djupt hål i hufvudingångens ena anslagsmur, hvarest en lång bom kunnat med lätthet fram- och återskjutas, och som således tjent i stället för dörrlås. Dylika hål finnas i flera anslagsmurar i Lunds domkyrka. Ingången till tornets södra snäcktrappa vetter åt sydost. Denna ingång är i hög grad enkel. Ingången till tornets norra snäcktrappa, som legat åt nordost, har varit lika enkel. Södra sidoingången, som är alldeles oskadad, är smal och låg, har en halfrund betäckning och en rätvinklig 8 tum djup 10 tum bred fördjupning omkring den yttre kanten och 10 tum bred anslagsfals med smygvinkel å den inre.

Kyrkans hela inre längd från hufvudingången till midten af korrundeln är 106 fot. Skeppets inre bredd och höjd äro ungefär lika. Detta gäller äfven i afseende på korets och utsprångets förhållanden, hvaraf följer, att det förra är bredare och högre än det sednare. En dylik anordning är mycket vanlig i hvarje mindre medeltidskyrka, hvari sällan något grundtal förmärkes, och hvari takhvalfven, med undantag af nedre tornafdelningens tunnhvalf och korrundelns hjelmhvalf, äro från en sednare tidrymd.

Vid norra sidan af den stora genomgången, som förenar skeppet och koret, finnes en fyrkantig muröppning, hvilken säges leda till en underjordisk gång. Denna muröppning håller i fyrkant 2 fot 3 tum och är 5 fot 6 tum öfver golfplanen. Södra sidan omfattas af en huggen sten, hvars prydnader äro: öfverst ett långskäggigt ansigte, derunder ett vapen och nederst en drakslinga. Muröppningen sträcker sig lodrätt ned genom muren till 5 fots djup. Det är mycket vanligt, att man vid äldre kathedraler omtalar lönngångar. En sådan skall nemligen funnits i Lund, i Trondhem och flerestädes. Men vid närmare granskningar ha berättelserne härom befunnits vara idel dikter. Huru man skulle i Husaby kyrka kunna nedkomma genom en muröppning, som är så trång som en smal skorstenspipa, är svårt att inse. Det troligaste är, att här varit liksom i andra uråldriga kyrkor en helig brunn.

I korets utsprång märkes vid dervarande fönsterbröstning en skålformig fördjupning med hål i bottnen. Uti Lunds domkyrka förekomma tvenne sådane, af hvilka den ena är alldeles oskadad, den andra illa medfaren. Dylika trattstenar, som dessutom råkas i flera större kyrkor, ha tvifvelsutan tjent till vigvattens uttömmande.

Här står en uråldrig dopfunt af täljsten. Denne är något smalare och högre än vanligt. Omkring foten läses.

Sum reverenda basis fecundi gloria vasis.

Omkring skålen:

Fons ego vite sum, qui pomi tristis ob esum
Diluo peccatum, potes hoc te scire renatum.

Här står äfven ett såkalladt helgonkar. Detta är ett simpelt träkar, som har 6 fots diameter, 2 fots höjd. En biskopsstol och en munkbänk äro ännu i behåll. Desse ha svarfvade fötter och karmstycken, äro mycket enkla och sakna allt snidverk. Vid hvardera sidan af sjelfva muröppningen, som förenar skeppet och koret, står ett muradt altarbord, af hvilka hvarje håller 4 fot 3 tum i längd och 3 fot i bredd, och å hvarje finnes ett altarskåp med trenne helgon i särskilda baldakiner. Bland dessa helgon visar sig S. Sigfrid med biskopsmössa hållande tre hufvud på ett fat. I skeppets nordvestra hörn står ett helgon öfver en gryta. Alla dessa vackra snidverk äro vårdslöst öfverkalkade.

I sakerstian visas tre gamla korkåpor, af hvilka en är en gåfva af Gustaf I; dessutom tvenne kalkdukar, nemligen en blommerad med silke, en genombruten med lärftssöm, bådadera klosterarbeten; tre folianter, nemligen en bibel och två predikoverk från munktiden. Här skall jemväl finnas en kalk, hvilken jag icke fick tillfälle att se, hvarå läses: Jhesus in honore S:ti Michaelis et omnium angelorum.

Denna kyrka har under Erik XIV:s tid, förmodligen 1566, blifvit af Danskarne afbränd och stått ännu 1593 utan vattentak. Församlingens dåvarande Kyrkoherde Nils Johansson gjorde, närvarande på Upsalamöte, härom framställning, hvarvid han af Hertig Carl tillspordes: ”Om det vore Kongshusaby i Vestergötland, der munken fångades i haregarnet.” Detta bejakades och Hertigen beviljade anslag till kyrkans iståndsättande. Han skänkte jemväl en kalk, hvarå en Biskop samt Christi korsfästelse föreställdes, samt dyrbara messekläder. Händelsen med munken var följande. En härvarande andelig besökte en bondhustru i trakten. Hennes man, som misstänkte detta förhållande, påhittade, såsom en annan Vulcanus, en listig hämd. Han omgaf nemligen en natt sin stuga med ett varggarn, utskrämde munken, som lyckligare än Mars väl undslapp snaran, men förlorade sin kåpa, hvilken är en af dem, som förvaras i kyrkan. Då Konung Carl XI och dess gemål 1691 besågo Husaby, blef dåvarande Kyrkoherden Peter Tugurin anbefalld att omtala detta äfventyr, hvilket deras Majestäter skolat, enligt berättelse i Husaby kyrkobok, afhört med stor förnöjelse^[4].

Magnus Gabriel de la Gardie gjorde 1671, såsom en inskrift å predikstolen visar, betydlig uppoffring för kyrkans prydnad. Altartaflan, som står nära korets utsprång, föreställer i bildthuggeri Christus på korset och härunder Maria och Johannes. Sidorna prydas med grefve Magnus Gabriel de la Gardies och dess furstinnas vapen. Detta arbete röjer ingen mästarhand, hvilket man ej heller kan ifrån den tiden vänta sig. Kyrkan, som fordom varit invändigt prydd med vägg- och hvalfmålningar, har för längre tid sedan blifvit öfverkalkad.

Denna kyrka har för några år sedan blifvit förbättrad till taklager och golf m. m. i anledning hvaraf en stor halfrund sten med en prålig inskrift blifvit öfver hufvudingången inmurad. Här säges, att ”tornen ombyggdes.” Hvad månde detta betyda? Tornet och dithörande snäcktrappor äro, såsom hvar man vid första anblicken ser, uråldrige och oförändrade. Jo, här menas betäckningen eller spirorna. Vidare heter det, att ”altaret erhöll ny inredning.” Man har således inredt något, som utgör en del af en inredning. Man får äfven veta, att denna uråldriga qvaderstensbyggnad ”putsades innan och utan.” Om murarne redan för en längre tid tillbaka blifvit invändigt putsade, så hade dock desamme endast bort utvändigt fogstrykas. Emellertid är lyckligtvis den yttre anstrykningen så lindrig, att qvaderstenen till största delen synes. Om våra uråldriga kyrkor skulle vid hvarje reparation fått en stor minneshäll, skulle mångenstädes väggarne icke inrymt dessa vanprydliga och dessa skrytsamma inskrifter. Medeltidens byggmästare ha, såsom jag redan anmärkt, högst sällan inhuggit sina namn på de tempelbyggnader, som väckt efterverldens beundran, och de få, hvilka gjort detta, ha dervid iakttagit en prisvärd anspråkslöshet. Inga särskilda minneshällar, inga långa inskrifter, blott några få ord, hvilka endast den uppmärksamme kan påhitta. Men skall ändtligen en inskrift anbringas, så synes mig, att Konungens höga namn bör skäligen förskonas från en plats å en sådan, som föga innebär, och å en sådan, som meddelar oklara och småaktiga underrättelser. Jag vill väl icke beskylla vår tid mer än någon annan derför, att ju mindre man gör, destomer vill man synas; men nog tyckes mången i våra dagar ha en egen slags stenpassion, som påkallar någon operation. Kortligen, vi kunna icke förmoda, att vederbörande tillåtit uppsättande af denna sällsamma minneshäll eller sett densamma; och i hvilket fall som helst önska vi uppriktigt, att den icke måtte allenast af vördnad för en af medeltidens ryktbaraste helgedomar, utan jemväl för nuvarande konstutöfnings heder varda nedbruten.

Men hvarföre uppehålla sig vid nutidens illa beräknade prålerier, då vi befinna oss framför vestra fasaden mellan tvenne fornlemningar, hvilka i flera afseenden ådraga sig forskarens hela uppmärksamhet. Här höjer sig nemligen en grafvård å hvarje sida om hufvudingången, af hvilka den norra skall, enligt gammal sägen, tillhöra Olof Skötkonung, den södra hans gemål Estrid. Grefve Dalberg, som aftecknat dessa minnesvårdar, tyckes, att dömma af bifogade öfverskrifter, icke draga en sådan uppgift i tvifvelsmål. Äldre författare ha likvisst trott, att denne Konung blifvit annorstädes begrafven. Båda dessa meningar kunna dock förenas. Grafvårdarne röja en ganska hög ålder, en ovanlig omsorg och skulle, om de icke tillhört den äldre christendomstiden, troligtvis blifvit i sjelfva kyrkan inrymde. Jag förmodar således, att, om Olof Skötkonung fått annorstädes sitt hvilorum, någon af Skara Biskopar torde af ett tacksamt minne för hans omvändelse och frikostighet låtit, måhända långt efter hans bortgång, här uppsätta dessa grafvårdar. Kenotafier voro, såsom bekant är, icke allenast vanlige i forntiden, utan jemväl i medeltiden. Det var ganska naturligt, att härvarande andelige ville gerna hedra sin vistelseort med minnesvårdar öfver den Konung och Drottning i Sverge, hvilka först antagit christendomen, helst denna händelse här timat.

Dessa minnesvårdar äro af sandsten och hvardera består af tvenne sido- och tvenne gafvelstenar samt en täcksten och liknar ett litet hus med upprättstående gafvelspetsar och föga sluttande takfall. Den norra är 7 fot 3 tum lång, 3 fot hög; den södra 8 fot lång, 2 fot 6 tum hög. Den förra har åtskilliga groteska figurer och sirater, hvarföre den blifvit af både äldre och nyare forskare granskad. Den sednare består af temligen ojemna hällar, som måhända icke äro ursprunglige. Det är således endast den norra minnesvården, som förtjenar en nämnare beskrifning.

Å vestra gafveln stå tvenne djur, som gapa öfver ett menniskohufvud; å östra tvenne sådane, hvilka vända sig emot hvarandra. På norra sidan förekomma tvenne män med sköldar och svärd mellan tvenne drakar med lyftade vingar och slingrande stjertar. Den ena mannen sticker miste om draken, som slukar hans ena ben; den andre mannen sänker sitt svärd i sin motståndares svalg. På södra sidan vid vestra ändan stå tvenne män, af hvilka den ytterste framter en våg med ojemna skålar, den andre framräcker en kalk med högra och nedtrycker med venstra handen den lättare skålen. Härefter följer en man, hvilken har biskopsskrud och håller i högra en korsstaf, i venstra handen en fisk. Härjemte står åter en man i biskopsskrud hållande i venstra handen en krumstaf och mottagande med högra en ofantlig nyckel, som nedräckes från himmeln. Längre fram märkas tvenne män framför en upphöjning, hvilka omfamna hvarandra; och slutligen tvenne bord, mellan hvilka en man står med upplyftade händer, och af hvilka det högra utmärkes med en stor kalk. Å lockstenen ses ett Latinskt kors. Dessa föreställningar omfattas af enkla kantprydnader.

De djur, som utmärka östra gafveln, anses af Loccenius beteckna Göternas vapen^[5]. Erkebiskopen Spegel förmodar alla dessa figurer vara hieroglyfer. Detta är riktigt, om nemligen hieroglyfer och symboler tagas i samma bemärkelse. Denne författare omtalar väl, men tyder icke dessa föreställningar. Palmskiöld anförer jemväl ifrågavarande sinnebilder, rörande hvilka han slutligen yttrar: ”Efter folkets sägn der i orten, skal under detta monument ligga begrafven någon Konung, det dock icke synes hafva någon grund, emedan alla figurerna, som der stå, betekna de första Biskopars möda at inplanta den Christna läran. Eljest så finnes der ej heller liknelse til någon Kongelig person, utan två Biskopar visa sig uti sin skrud.” Denna anmärkning bevisar, att samme fornforskare icke vetat, det man under den första christendomstiden vid upprättande af monumenter fästat föga afseende på den bortgångnes värdighet, utan fast hellre på dess omvändelse och tro. Digelius anser figurerna på södra sidan egentligen åsyfta Olof Skötkonungs påbud rörande Peterspenningens utgörande till Romerska skattkammaren och tror mannen, som håller fisken, vara Petrus, och den, som mottager nyckeln, vara S. Sigfrid^[6]. Det lyckas sällan att förklara en minnesvård utan man känner flera liknande, hvarigenom man kan genom anställda jemförelser få någon säkrare ledning för sina förslagsmeningar. Ho inser icke, att här icke kan vara fråga om något Göternas vapen eller någon Peterspenning, liksom det icke kan, såsom en sednare forskare trott, vara S. Sigfrid, som mottager nyckeln, eller en nychristen, som håller fisken. Denna minnesvård har mycken likhet med de Romerska sarkofager, som tillhöra den äldre christendomstiden och prydas med åtskilliga sinnebilder. Å många sådana skildras Daniel i kulan naken mellan tvenne lejon. Denna föreställning betecknar försynens underbara beskydd öfver sina utkorade. Här tyckes man endast ha för korthetens skull afbildat ett menniskohufvud i stället för en hel menniskokropp. Hufvudingången till helgedomen var alltid i medeltiden från vester. Ifrågavarande sinnebild var således ganska passande å minnesvårdens vestra gafvel för att beteckna den fara, hvari menniskan sväfvar, innan hon genom Guds underbara nåd inträder ur den syndiga verlden i församlingens sköte. Gud och Christus blefvo under rundbågsåldern stundom föreställde i skepnader af lejon, som dels stodo, dels lågo midtemot hvarandra, eller som hade ett gemensamt hufvud. De tvenne djur, hvilka finnas å östra gafveln, anses både af Loccenius och Spegel vara lejon. Dessa djur tyckas såsom sådane symbolisera Fadern och Sonen. Att denna föreställning vetter åt öster, ger någon styrka åt denna min förmodan. De tvenne män, hvilka strida med tvenne drakar, afbilda trons kamp med otron. Här skildras således de christnes strid med afgrundens redskap. Äfven å kathedraler, som tillhöra rundbågsåldern, afbildas å norra sidan dylika uppträden, då deremot å den södra hoppgifvande föremål framställas. Härmed antydes, att hedendomen i den aflägsna norden längst motverkat christendomen från södern. Den man, hvilken å södra sidan af denna minnesvård tyckes liksom från vester inträda i helgedomen, synes mig beteckna en nychristens vacklande tro. Det heter nemligen: ”man hafver vägit dig på en våg, och funnit dig alltför lätt”^[7]. Denna sinnebild förekommer äfven på christliga minnesvårdar i Rom. Mannen, som framräcker kalken och nedtrycker den lättare skålen, är en andelig, som styrker den svage i sin heliga föresats och hugsvalar honom med Herrans nattvard. Den, hvilken håller fisken, och den, som mottager nyckeln, äro Paulus och Petrus. Desse Apostlar finnas ofta vara företrädesvis afbildade i Roms katakomber och basilikor. Fisken, det är på Grekiska ἰχθύς, som innehåller begynnelsebokstäfverna till Ἰησοῦς Χριστός θεοῦ υιός σωτήρ eller Jesus Christus Guds son Frälsaren, betyder egentligen vår läras gudomlige stiftare och jemväl hennes bekännare, således christendom. Handen ur skyn symboliserar Gud Fader, som utlemnar himmelrikets nyckel. Gud har ganska ofta blifvit på detta sätt föreställd å Roms grafvar och helgedomar. De tvenne män, som framför ett bord omfamna hvarandra, beteckna, enligt min förmodan, en kärleksmåltid, άγάπη, eller en christlig brödraförening. Mannen, som står med upplyftade händer och har jemte sig en kalk, tyckes vara en andelig, som bereder sig till nattvardens utdelande, hvilken mening synes äfven deraf vinna någon bekräftelse, att denna föreställning finnes vid östra ändan. Korset, som förekommer å lockstenen, är christendomens högsta symbol, och detta blef derföre ej sällan ensamt användt å minnesvårdar för att väcka andäktiga betraktelser. Ifrågavarande minnesvård har föga lidit af vittring, och alla figurer derå äro halfupphöjde och groteske.

Vår skjutsbonde, som redan väntat en god stund, frågade oss, om vi icke snart hunnit sluta våra ritningar. Det hade varit obeskedligt, att längre fresta hans tålamod. Vi nedrullade på vägen åt Skara och återkastade några afskedsblickar på den märkvärdiga tempelbyggnaden, den höga slottsruinen och Kinnekulles tvärbranter derbakom. Hvilan efter klättrande i torntrappan och slottsruinen samt efter liflig sysselsättning med afmätningar och afteckningar förljufvades vid åtankan på de märkvärdigheter, som jag redan sett och andra, som jag hoppades snart finna i Skara. Men liksom ingen ros är, enligt ordspråket, utan törne, icke ens den, hvilken Chariten uti Elis, eller den, hvilken Påfven i Rom tilldelte sina utkorade, så är ingen fägnad utan motsvarande betänklighet. Jag började nemligen närmare begrunda, hvad lärde skulle säga om mina symboliska förklaringar. Denna tanka härleddes deraf, att tvenne af de grundliga recensenter, som behagat godhetsfullt granska min beskrifning öfver Lunds domkyrka, förklarat sig emot mina åsigter rörande medeltidens sinnebildslära. Jag erinrade mig derföre i afseende härpå några skäl, hvilka jag torde nu böra i korthet anföra.

Forntidens äldsta byggnadskonst var symbolisk. Ecbatana hade sju ringmurar. Deras bröstvärn, som höjde sig öfver hvarandra, pryddes med särskilda färger. Det första hade nemligen hvit, det andra svart, det tredje purpur, det fjerde blå, det femte röd anstrykning, det sjette var med silfver, det sjunde med guld öfverdraget. I midten inom dessa ringmurar lågo konungaborgen och skattkammaren. Belos tempel i Babylon hade sju massiva tornafsatser, som höjde sig öfver hvarandra, och öfverst en åttonde, som utgjorde gudens helgedom. Ecbatana tyckes med sin egna anordning afse de sju himmelskropparnas kretsgångar med solborgen derinom, och Belos tempel de sju planeterne och himmelns beherrskare derofvan^[8]. Egyptens beundransvärda tempelgårdar med sina ofantliga memnoner, sphinxer, och andra djurgestalter och den egentliga helgedomen derinom åsyftade himmelstecknen, årstiderna m. m. Greklands och Italiens klassiska tempelbyggnader röja väl icke någon så af yttre förhållanden oberoende byggnadskonst, emedan symboliken visar sig der vara harmonien underordnad, men desse länders heliga samfund bibehöllo likvisst myckel af österländska mysterier.

Då man på detta sätt under en aflägsen forntid i de mest förvånande byggnadsföretag uttryckt symboliska förhållanden och uti den klassiska forntidens religiösa samfund vördat desamma, kan det icke skäligen väcka förundran, att man under medeltiden, som ärft mycket af den föregående bildningens mystiska betraktelser, sökte vid tempelbyggnaders uppförande uttrycka heliga grundbegrepp. Korsformen var redan i de uråldrigaste tider betydelsefull. Den finnes i Indiens klipptempel och på Egyptens obelisker samt i Roms basilikor. Korstecken brukades äfven i norden före christendomens införande. Visst tyckes det emellertid vara, att de christne begagnat korsformen såsom en sinnebild af Frälsarens korsdöd. Procopius säger, att Justinianus anlade Apostelkyrkan i Byzantium enligt följande plan. Tvenne grundlinier skuro hvarandra på midten i korsform, επί σταυρού σχήματος. Hufvudlinien sträckte sig mellan vester och öster, tvärlinien mellan norr och söder, i midten anbragtes sanctuarium, ίερατείον. Armarne gjordes lika långa, men stammen utdrogs något åt vester för att bilda korsform τὸ τοῦ σταυροῦ σχῆμα^[9]. Om således de förste christne skulle, såsom man trott, af Roms basilikor lärt att gifva sina större helgedomar korsform; så ha de likväl dermed åsyftat Frälsarens korsdöd, hvadan denna grundidé är i sig symbolisk.

Talläran var redan i den aflägsnaste forntid begrundad och blef ytterligare af Grekerna behandlad. Det är således helt naturligt, att den äfven skulle utgöra en vigtig kunskapsgren i medeltidens frimureri. Det bör derföre icke förefalla någon främmande, att man under medeltiden vid större helgedomars uppförande tänkt sig något grundtal, och sedermera utfört detsamma i en harmonisk helhet. Men om man å ena sidan icke kan historiskt bevisa, att medeltidens djupsinnige byggmästare fått genom forntida öfverlemning begrepp om användande af ett betydelsefullt grundtal; så är det likvisst ostridigt, att ett sådant verkligen finnes både ut- och inrikes i större kathedraler, och enär detta icke kan vara en idel tillfällighet, helst sådana företeelser förgäfves eftersökas i den nyare konstutöfningens godtyckliga byggnadsarbeten, måste dessa grundtal ha symboliska hänsyftningar. Vi vilja icke här utbreda oss vidare rörande sanningen deraf, att grundtal verkligen finnas i medeltidens bättre kyrkobyggnader. Jag har nemligen i en beskrifning öfver Lunds domkyrka utredt, att denna helgedom är enligt en sådan grundidé anlagd och utförd, och jag har i dessa anteckningar redan visat, att ett sådant förhållande igenfinnes i Halmstads kyrka, och jag torde få tillfälle att visa detsamma vid genomskådande af domkyrkan i Skara och klosterkyrkan i Varnhem.

Den klassiska hedendomens mythiska symboler upptogos till en del af de förste christne, dock under förändrade betydelser. Vinrankan antydde icke sanslös berusning, utan gudomlig vishet; lagern, palmen och oliven seger, fred och lugn icke i verldsligt, utan i andeligt afseende. Drufvan betecknade ej sinnlig utan gudomlig kärlek; och ugglan ej himmelns vishet, utan afgrundens anslag. Ja, sphinxer, gripar, chimerer, harpyior användes såsom djefvulens redskap. Kortligen, de förste christne, som icke vågade offentligen yttra sig, använde hedniska sinnebilder under förändrade betydelser, och uppfunno nya, hvarigenom en christlig sinnebildslära småningom utvidgades. Härom kan man öfvertyga sig af de bildverk, som utmärka många grafmonumenter och tempelbyggnader från den äldre christendomstiden.

Kastom en hastig blick på de symboliska skildringar, som förekomma i Roms katakomber, och betraktom sedermera grundidéen af de föreställningar, som anträffas å de äldre kyrkornas portaler, triumf- och tribunbågar samt korutsprång, med en kort antydning af deras heliga syftemål. Det torde häraf visa sig, att de christne haft en sinnebildslära, hvilken, om den icke röjer någon rikedom i uppfinning, åtminstone ådagalägger höga öfversinnliga begrepp. Hufvudföreställningarne äro naturligtvis scener, hemtade ur gamla och nya Testamentets heliga skrifter.

Adam och Eva stå vid kunskapens träd, och ormen slingrar sig omkring dess stam. Härmed åsyftas satans frestelser, menniskans affall, hennes mödosamma vandel och förestående död. Noach stående i arken mottager med öppna händer dufvan, som återkommer med oljeqvisten. Härmed förebildas ett fredsbud från himmeln och en hvila efter lifvets stormar. Abraham bereder sig att offra sin son Isak, en hand ifrån himmeln tillbakahåller hans upplyftade knif. Detta är en skildring af en lefvande förtröstan på Herran, som leder allt enligt sin höga vishet, hvarför en christen aldrig bör af medfödd blindhet afvika från ljusets väg. Moses, som med stafven framtvingar vatten ur klippan, betecknar, såsom Augustinus yttrar, att enhvar, som dricker ur klippan och träder under Christi fana, bereder sig till strid. Den der icke märker djefvulens strid emot sig, är uti hans tjenst; men den, som drickande ur klippan följer Christus, har derföre djefvulen till fiende; och den, som förenas med Christus, bereder sig icke till njutningar och välluster, utan till kamp, emedan alla, som vilja fromt lefva i Christus, skola lida förföljelser. En hand öfverlemnar från himmeln lagen åt Moses. Denna vanliga föreställning betecknar, att lagen har gudomligt ursprung; och att densamma bör således vara en christen till ett heligt rättesnöre. Elias uppfar på ett fyrspann till himmeln. De förste christne trodde, att denne man var en förebild af deras egna förföljelser, och ansågo för öfrigt, att hans himmelsfärd var enligt Chrysostomi intyg en afspegling af uppståndelsen, och att, liksom den flammande vagnen uppfört Elias till himmeln, skulle en flammande tro ditföra en sann christen. De trenne ynglingar, som kastades i den lågande ugnen, hvilka ofta skildras å grafmonumenter, visa enligt Cyprianus, att helvetets lågor ingenting förmå mot sanna bekännare och christne, och att de, som med lefvande tro omfatta Gud, förbli oskadde och helbregda. Daniel i lejonkulan antyder renhet och helighet och Försynens underbara beskydd. Vi finna således här en passande förebild under förföljelsens tider. Jonas hvilar under kurbitsen, slukes af valfisken och uppkastas på stranden. Härmed erinras en christen om detta lifvets mödor och besvär, hvilka mildras vid åtankan på det kommande lifvets ljufligheter.

Johannes döper Christus i Jordan. Dufvan sänker sig med en ljusstråle öfver honom och en hind står jemte för att dricka. Härmed betecknas naturligtvis menniskans renande genom dopet och Guds andas utgjutelse öfver henne samt den botfärdige syndarens trängtande efter hugsvalelse. Christus står å en klippa, hvarifrån fyra strömmar framvälla. Han har stundom vid sin sida ett lam och stundom flere sådana omkring sig. Apostlarne stå merendels å båda sidor och ett lam någon gång under hvardera. Ej sällan omgifves Frälsaren af palmträd med en eller flera fåglar, och lärjungarne af vinrankor med nedhängande drufklasar. Än förekommer ett kors med Frälsarens anagram, med tvenne fåglar, eller i omgifning af palmer eller rosor; än framställes ett korsbärande lam i stället för Frälsarens person. De fyra strömmarne, hvilka, erinrande om Paradisets fyra floder, utspringa från klippan, beteckna de fyra Evangelisterne, korset och lammen Christus och Apostlarne, palmerne och fåglarne himmelsk frid och rena andar, och slutligen rosorna helig oskuld. Frälsaren skildras äfven i herdedrägt med ett får på sina axlar. Här göres den blinde seende, der uppväckes Lazarus i förening med passande skildringar, som afse en christens omvändelse och frälsning. Alla desse och flere likartade föreställningar äro så vanlige både å Roms katakomber och sarkofager, att ingen lärer skäligen påstå, att ifrågavarande skildringar blott äro meningslöse sirater; helst någre äro sådane, att de kunna i intet afseende tjena till prydnad å minnesvårdar, men väl till väckande af betraktelser. Vi vilja härpå anföra ett par exempel. En uråldrig likkista, hvilken man funnit på Vatikanska kyrkogården i Rom, har åtskilliga bildverk, som dels åsyfta gamla, dels nya Testamentets heliga berättelser. Betraktom endast de skildringar, som förekomma å ena sidan, emedan desamme röja rent symboliskt framställningssätt. Ett kors intar midten af denna sida. På korsets öfversta ända ses en lagerkrans, som omsluter Christi anagram. Tvenne dufvor, af hvilka en sitter å hithörande tvärträs hvarje ända, sträcka sig emot lagerkransen. Härinunder står en man, framför hvilken tvenne qvinnor nedfalla och bakom dessa höjer sig på afstånd en rundbyggnad. Apostlarne intaga båda sidor om detta hufvudparti. Det är uppenbart, att hela denna framställning åsyftar christendomens grundidé. Korset och lagerkransen antyda nemligen Frälsarens pinsamma död och fullbordade seger. Dufvorna beteckna hjertats rena enfald och andans uppåtsträfvande förtröstan. Mannen är Christus, som vänder sig med en hoppgifvande anblick mot qvinnorna, nemligen Martha och Maria, som tillkännage sin broder Lazari bortgång. Detta afbildar således uppståndelsen genom en lefvande tro. Apostlarne, som stå å ömse sidor och upplyfta sina händer, afse den lofsjungande församlingen. Man har nära Rom funnit en grafvård, som enligt en inskrift tillkommit omkring år 400. Å denna grafvård voro följande skildringar i groteskt manér inristade, nemligen i midten ett hus, deröfver en våg, till venster en fisk, till höger en sjuarmad ljusstake och längre bort till höger Lazarus uppstånden samt öfver honom Christi anagram. Ehuru desse sinnebilder kunna på flera sätt tydas, så lärer väl ingen, som har begrepp om dåtidens ornamentslära, anse dessa konstlösa ristningar för blotta prydnader, helst desamme låta enligt dåtidens religiösa åsigter förklara sig. Huset är nemligen den stridande församlingen, vågen den himmelska rättvisan eller yttersta domen, fisken förtröstan på Frälsaren eller tron på honom, ljusstaken uppenbarelsen eller Evangelii ljus, Lazarus uppståndelsen och Christi anagram detsamma som försoningen^[10].

Det var i synnerhet å templen som de christne använde sin heliga sinnebildslära. Under rundbågsåldern utsirades hufvudsakligen portalerne, triumf- och tribunbågarne samt korrundeln. Å dessa partier skildras Christi lidande och död dels med naturliga gestalter, dels med sinnebilder. Än föreställes Frälsarens korsfästelse och grafläggning, än hans förklaring och verldsdom. Christus, menniskans enda räddning och salighet, utgör alltid hufvudgruppen. Vid sidorna förekomma än Jeremias och Esaias eller Petrus och Paulus; än de fyra Evangelisterne eller deras sinnebilder. Här sänker sig dufvan med en ljusstråle öfver Frälsaren, der nedräcker en hand från himmeln en segerkrans öfver honom. Palmer höja sig i närheten, och Bethlehem och Jerusalem ligga å hvardera sidan, och lam ingå uti eller utgå ifrån dessa heliga städer. Öfverst föreställes stundom det himmelska Jerusalem, hvarest Christus stående i midten håller i venstra handen ett korsprydt klot och upplyfter den högra till välsignelse, omkring honom synas englar och helgon och utanför den heliga borgens portar hålla englar bevakning, hvilka mottaga eller afvisa ankommande menniskoskaror. Dylika framställningar, hvilka flere sekler igenom vanligtvis användes i större kathedraler och dels bestodo af målningar, dels af mosaikarbeten, dels af bildverk, äro till sin idé och syftning så bestämda, att grunddragen ingenstädes röja godtyckliga infall eller meningslösa hugskott. De kunna således ingalunda af forskare anses för blotta prydnader. Detta bevises ytterligare deraf, att Biskopen Paulinus, som lefde i början af femte seklet, låtit i korutsprånget af tvenne basilikor, af hvilka den ena låg i Nola, den andra i Fundi, anbringa heliga sinnebilder, som han med versar sjelf förklarat. Uti basilikan i Nola föreställdes å korutsprångets takhvalf ett kors på en klippa. Christus under skepnaden af ett lam stod vid korsets fot, och den helige Ande i liknelse af en dufva nedsväfvade med en ljusstråle deröfver. Fyra floder utsprungo från klippan, hvarmed de fyra Evangelisterne åsyftades. Öfverst lästes följande ord: ”Hic est filius meus dilectus, in quo mihi complacui.” Apostlarne stående i närheten bildade en omkrets, hvarmed Christi segerkrans åsyftades. Mellan och öfver dem sväfvade dufvor, hvilka betecknade hjertats enfald, hvarigenom man inkommer i Guds rike. Palmer och purpur antydde Frälsarens segerära och konungadöme. Paulini versar äro följande:

”Pleno coruscat Trinitas mysterio.
Stat Christus agno: vox patris coelo tonat:
Et per columbam Spiritus sanctus fluit.
Crucem corona lucido cingit globo,
Cui coronæ sunt corona Apostoli,
Quorum figura est in columbarum choro.
Pia Trinitatis unitas Christo coit,

Habente et ipsa Trinitate insignia:
Deum revelat vox paterna et Spiritus:
Sanctam fatentur Crux et Agnus victimam.
Regnum et triumphum purpura et palma indicant.
Petram superstat ipse petra ecclesiae,
De qua sonori quatuor fontes meant,
Evangelistae, viva Christi flumina.”

I basilikan uti Fundi å korutsprångets takhvalf framställdes i omgifning af blommor och träd ett kors, hvarjemte stod ett lam, deröfver sväfvade en dufva i en ljusstrimma, och en hand nedräckte från en glänsande sky en segerkrans. Till höger och venster sågos lam och killingar, af hvilka de förre framsläpptes, de sednare tillbakatvingades. Himmelns paradis, försoningens fullbordan och verldsdomens afkunnande voro således här symboliserade. Dessa sinnebilder förklarar Paulinus på följande sätt:

”Sanctorum labor et merces sibi rite cohaerent:
Ardua crux, pretiumque crucis sublime, corona.
Ipse Deus nobis princeps crucis atque coronae.
Inter floriferi coeleste nemus paradisi
Sub cruce sanguinea niveo stat Christus in agno,
Agnus ut innocua iniusto datus hostia leto,
Alite quem placida sanctus perfundit hiantem
Spiritus, et rutila Genitor de nube coronat.
Et quia praecelsa quasi index rupe superstat,
Bis geminae pecudis, discors agnis genus, hoedi
Circumstant solium: laevos avertitur hoedos
Pastor, et emeritos dextra complectitur agnos.”

Då vi endast velat i största korthet ådagalägga, att christne icke allenast haft en egen sinnebildslära, utan att de äfven dermed förherrligat sina helgedomar; så ligger det naturligtvis utom vår afsigt, att här anföra flera exempel på ett dylikt förhållande; helst hvarje forskare har tillfälle att finna en mängd sådana i lärda verk, hvilka i äldre och nyare tider utkommit i afseende på hithörande frågor^[11].

Man började tidigt använda christliga symboler äfven på verldsliga arbeten. Man finner nemligen å Byzantinska kejsaremynt fanor och sköldar med Christi anagram, segerbilder med korsprydda klot o. s. v. Man finner å gamla sigillringar och lampor Frälsarens namn eller anagram, fiskar, dufvor, palmer, vinrankor m. m. Christlige symboler blefvo jemväl använde å kolossala konststycken, som utfördes för verldsliga ändamål. Vi vilja exempelvis nämna, att i Byzantium på torget framför rådhuset uppfördes en ofantlig kolonn, hvarå Justinianus till häst föreställdes i öfvernaturlig storlek. Han hade en Achillesdrägt, var vänd mot öster och förde i venstra handen ett klot med ett deri insatt kors och framräckte högra med utsträckta fingrar. Klotet betecknade, att Justinianus underkufvat land och haf; korset, att han innehade sitt välde och sin stridskraft genom christendomen; den framräckta handen med utsträckta fingrar åsyftade, att han afskräckte främmande folkstammar från inkräktningsförsök^[12]. Procopius, som beskrifvit och förklarat denna minnesvård, tillhörde Justiniani omgifning, och måste således vetat, hvad ofvannämnda föreställning åsyftade. Denna symboliska idé har sedermera spridt sig vida omkring och väl bibehållit sig i många christna länder. Å en uråldrig dopfunt uti Skanörs kyrka föreställes Olof den helige med stridsyxa i högra och ett korsprydt klot i venstra handen. Der står jemväl S. Petrus med nyckel i högra och ett likdant klot i venstra handen. Många hithörande exempel träffas å gamla mynt och sigiller. Äfven de Konungar, som i Sverge och Danmark infört reformationen, äro stundom afbildade med ett korsprydt klot i venstra handen.

Den christliga sinnebildsläran, hvilken till en början endast användes till andaktens väckande och helgedomens förherrligande, tog efterhand en annan riktning. Orsaken härtill var följande. Christendomens förnämste väktare, som voro tidens snillrikaste och insigtsfullaste män, började småningom mera fika efter egna än gemensamma fördelar och mera sysselsätta sig med politiska än religiösa angelägenheter, hvarföre de funno sig omsider nödsakade, att åt verldsliga anförtro byggnadskonstens utöfning. Verldslige byggmästare, hvilka med harm insågo de andeligas tilltagande sedeförderf, började snart att i bildverk göra åtskilliga anspelningar derpå. Vi finna derföre i den första rundbågsstilen, ja äfven i öfvergångsstilen nästan blott andäktiga föreställningar; men vi träffa deremot i spetsbågsstilen ej sällan skamlösa gäckerier. Men onekligen torde många dylika haft en god afsigt; ty när man icke vågade offentligen uppträda mot de andeliges skändligheter, valde man denna utväg, hvilken kan i visst afseende jemföras med nutidens karrikaturer. Det är dessutom af konsthistorien bekant, att flere målare under medeltiden sökt i symboliska skildringar bestraffa de andeliges dårskaper och elakheter. På allt detta finnas så många exempel, att ett större verk skulle kunna derom sammanskrifvas. Vi vilja endast anföra ett par sådana.

Abboten Joachim af Calabrien, som lefde omkring 1200, var en ganska lärd man. Denne har i 30 bilder framställt spådomar rörande Påfvens och presterskapets öde och bifogat förklaringar på Italienska. Ifrågavarande bilder äro satiriska skildringar, som antyda Påfvens tilltagande makt och religionens iråkade förfall. Afteckningar af dessa bilder, som gjort mycket uppseende och blifvit af flera lärda vidare förklarade, finnas hos Wolf, som lefde i sextonde seklet^[13].

Erkebiskopen i Lund Birger, som dog 1519, blef engång i sittande råd angripen af Henrik Krummedige, derför, att den förre antagit ett vapen med en lind, som tillhörde den sednares sköldemärke. Birger förklarade, att han vore Klockareson från Lindberg i Halland, att han derföre hade detta träd såsom ett minnesmärke af sin födelsebygd, att den tredelta roten betydde den heliga Trefaldigheten, stammen den odelbara Gudomen bestående af trenne personer, de fem grenarne och lika många rosorna Frälsarens sår, de tio bladen tio Guds bud, de sju mångfärgade golfstenarne symboliserade lika många dödliga synder, hvilka borde förtrampas, himmeln ofvan afsåg Himle härad, hvari Lindberg ligger, men ännu mer himmeln, som är vårt rätta fädernesland. Konungen och rådet funno välbehag i den sinnrika förklaringen och Birger behöll sin lind^[14]. Denna händelse lärer obestridligen ådagalägga, att en andelig sinnebildslära fanns i Danmark ända intill reformationstiden. I annat fall hade Birger icke antagit detta vapen, och Konung och råd icke nöjt sig med denna förklaring.

Vi vilja ännu framdraga ett bevis för symbolikens användande. Ibland de 24 besvärspunkter, enligt hvilka Erik XIV dömdes kronan förlustig, anföres, att han uti en kopparplåt stuckit ett landskap med dessa figurer, nemligen: En man ledde efter sig en åsna, som hade en stor sandsäck på ryggen, och en annan man gick efter med en piska. Det heter härom: ”Thenne lijknelsen, ähuru Konungen haffuer welet henne sielff uthtyde, så kan man likwel henne icke annorlunda förstå, än at then mannen som gick för Åsnen, thet war Jören Peersson, han hade rådh til at leda Åsnan hvart honom syntes, tijt väghen föll genast öffuer bergh och genom wadhe, Åsnen skulle vara menige Swerigis Rikes inbyggere, både ädle och oädle. Sandsäcken skulle betyde skatt och gärder, store bekostninger, Constitutioner, Instructioner, och förplichtelser. Bergen betydde longe och besvärlige reser, tungt och mödesampt leffuerne. Waden och Watubecken skulle betydhe (när Åsnen ladhe sigh ther udi) en liten wederqwekelse then siellen kom. Men seden Åsnen reeste sig up, och säcken war wååt bliffuen, skulle thet betydhe dubbelt mere tunge och beswäring, sorgh och bedröffuelse. Mannen som gick effter Åsnen war Konung Erich. Gislen war olidelige Stadger och Articler, Konungznemd, Falsk witne, orettwise Domare, Rekebencken och allehande marter, Prophosser och Stockeknechter, Swerdet och Bödhelen”^[15]. Det är troligt, att Erik, som sysselsatte sig med mystiska idéer, kunnat i svårmodiga och hämdgiriga stunder uppfatta denna hufvudidé; det är deremot föga troligt, att han tänkt sig alla dessa grymma biomständigheter. Då Konungens båda bröder Johan och Carl samt alla rikets råd och de förnämste rikets ständer förklarat detta kopparstick på ett så genomfördt sätt och åberopat detsamma inför samtid och efterverld såsom en medverkande bevekelsegrund till sin lagkrönte Konungs afsättning, ha de tvifvelsutan sjelfve trott, att detta varit den olyckliges mening och att rikets varande och blifvande inbyggare skulle tro detsamma.

Vare nu med Eriks kopparstick huru som helst, så lärer dock ingen, som känner konsthistorien, betvifla tillvaron af en sinnebildslära under medeltiden. Men ingen, som känner densamma, lärer väl anse hvarje prydnad i medeltidsverk för en symbolisk framställning. Derföre yttrar sig en af nutidens störste tänkare ganska rätt i afseende på medeltidens mystiska byggnadsförhållanden: ”Man måste väl akta sig ifrån att vid uppsökande af dylika betydelser gå för vida; ty att vara alltför grundlig och vilja öfverallt framleta en djupare betydelse, förorsakar lika mycken småaktighet och ogrundlighet som en blind lärdom, hvilken förbigår klart uttalade och framställda djupsinnigheter utan att fatta desamma^[16].

Skjelfvums kyrka, som är annex till och ligger ej långt ifrån Husaby, väckte mig hastigt ur dessa symboliska betraktelser. Hon utgöres af ett fyrkantigt torn i vester, ett aflångfyrkantigt skepp, derpå ett fyrkantigt kor, som slutas med ett halfrundt utsprång: allt af ovanligt stor och välhuggen sandstensqvader, som likväl har olika dimensioner. Kyrkans hufvudingång är enligt uråldrig anordning från vester. I en sednare tid har ett uselt brädskjul, som tjenar till förhus, blifvit härutanför uppfördt. Tornet har en ljudöppning åt vester och en åt söder. Hvarje sådan har en kolonn i midten med tärningformig kapitäl, hvarpå tvenne rundbågar, uthuggna af en sandsten, sammanstöta. Lemningar efter en likdan ljudöppning synas åt vester, men ingen åt norr. Emellertid måste hvarje sida haft likdana ljudöppningar. En ingång har förr funnits å skeppets södra sida, den är nu igenmurad och ett fönster i dess ställe upptaget, men lyckligtvis har hithörande dörrfält blifvit insatt i yttermuren. Denna märkvärdiga lemning är en halfrund sandsten. I midten står Frälsaren med korsprydt hufvud och gloria upplyftande den högra handen med tvenne utsträckta fingrar och hållande en bok i den venstra. Till höger en bevingad engel, det är Mattheus; till venster en flygande örn, det är Johannes; bådadera med glorior. Omkring den halfrunda kanten läses: Otheiric me fecit. Digelius har å sin teckning uteslutet desse Evangelisters sinnebilder, och han tror tvertemot den allmänna meningen, att här föreställes Moses, ej Christus. Det är lätt begripligt, att Moses icke kunde framställas med korsprydt hufvud och tvenne utsträckta fingrar. Deremot har nämnde författare ofelbart rätt, då han tror, att Otheiric uppfört kyrkan. Ifrågavarande lemning är i hög grad märkvärdig; emedan den finnes å en helgedom, som tillhör den äldre rundbågsåldern; och emedan figurer och bokstäfver visa, att den tillhör den första christendomstiden i Sverge; och emedan slutligen den visar, att en byggmästare, hvilket är ett sällsynt exempel under den tiden, gifvit sig tillkänna för efterverlden. Yttermurarnas fotställning prydes med en vanlig skråkant, taklister saknas allestädes. De ursprunglige fönsteröppningarne äro få och ganska små och ha halfrunda betäckningar. Södra sidan å torn och korbyggnad har några lossnade och utåtsjunkne mursträckor; men qvaderstenen är allestädes utomordentligt väl bibehållen, så att byggnaden lofvar, att, om den får någon tillsyn, kunna ännu uthärda många århundraden. En uråldrig, något skadad dopfunt med figurer låg vid norra sidan af hufvudingången, och en ganska gammal grafsten, till hälften höljd af jord, märktes på södra sidan om kyrkan. En grafsten med löfverk, hvilken liknade dem, som sågos i Forshems kyrka, var använd till trappsteg vid södra sidan af kyrkogården.

Hvarje erfaren byggmästare har sig nogsamt bekant, att sandsten är i anseende till sin mottaglighet af värme, fukt och köld blottställd för vittring och frostsprängning. Härvarande sandsten ehuru finkornig, hvitskimrande och lättarbetad har en utomordentlig sammanhållningskraft. Jag skulle derför tro, att denna ovanliga sandstensart, som ofelbart är från de mäktigare sandstensbrotten vid Kinnekulle eller måhända vid Hornborgaån, borde närmare undersökas och bekantgöras, hvarigenom Sverge kunde icke allenast få för egna behof ett förträffligt byggnadsämne, utan äfven ha ett outtömligt förråd till lönande utförsel. Det är bekant, att vår störste byggmästare Nicodemus Tessin använde å Stockholms slott sandsten, som är rödaktig, grofkornig och mycket spröd, och att man för Göteborgs domkyrka hemtat från Skottland sådan, hvilken, ehuru hvitaktig och vida bättre, likväl ingalunda i godhet motsvarar den härvarande. Man har äfven i sednaste tider å Christiansborgsslott i Köpenhamn användt en ovaraktig sandsten. Det är anmärkningsvärdt, att våra byggmästare icke närmare granska forntidens byggnader, hvaraf man jemte mycket annat lärer sig att välja dugliga materialier, en kunskap, hvaruti Greklands och Italiens byggmästare voro öfverlägsna. Men detta kan svårligen väntas, sålänge kostsamma byggnader uppföras med ett murbruk, som stundom består af en förlegad, illaberedd kalk och opassande sandblandning.

Middagstiden var snart inne. Skara domkyrka och Varnhems klosterkyrka skulle den dagen beses, hvarföre jag icke sökte tillfälle att inkomma i kyrkan, och jag kan således icke yttra mig om hennes innandöme.

Härifrån till Skara passeras Odenskälla, nu Lundsbrunn, som redan 1724 besöktes. Den ligger i en täck dal, omgifven af löfträd. Man ser här en större hvitmålad träbyggnad med halfrunda fönsteröppningar. Denna träbyggnads brädbeklädnad skingrar den synvilla, man velat genom stil och anstrykning bereda. Om man rätt använder trävirke, som för mindre landthus är ett icke opassande byggnadsämne, behöfves intet bländverk till att förhöja dess värde. Visst är, att hvalfformer å trähus icke fägna den byggnadskunnige, liksom vågräta portbetäckningar å stenhus äro hvarken säkra eller prydliga.

Jordmånen börjar i närheten af Skara att bli sandig. Icke dessmindre uppskäres häromkring den tunna jordskorpan och brännes. Detta odlingssätt har snarlikhet med en gummas hushållning hos Greklands vise fabellärare. Hon slagtade nemligen hönan för att på engång få alla äggen.

---

1. J. Hallenberg Om mynt och varors värde i Sverige s. 240.
2. S. J. Digelii Specimen historicum de Husaby, Stockh. 1740 p. 7–11. P. E. Lindskogs Beskrifning om Skara stift, 2 H. s. 58. E. Tunelds Geografi, 8 U. 4 B. 1 Afd. s. 437 m. fl.
3. Joh. Carl Linnerhielms Bref under resor i Sverige, Stockh. 1797 s. 70.
4. Digelii Specimen hist. de Husaby, p. 13.
5. Johannis Loccenii Antiquitatum Sviogothicarum L. III. Upsaliæ, 1670, p. 82.
6. S. J. Digelii Specimen historicum de Husaby p. 18-22.
7. Daniel 5: 27.
8. Herodutus I. 98, 181. Jemför Creuzer, Symbolik, I. T. S. 169. G. W. F. Hegel's Werke, 10 B. 2 A. s. 277, 278.
9. Procopius De ædificiis L. I. c. 4.
10. Se Antonio Bosio, Roma Sotterranea, Roma, 1632. P. Aringhi Roma Subterranea novissima, Lutetiæ Parisiorum, 1659. Jemför F. Münter, Sinnbilder und Kunstvorstellungen der alten Christen. T. Hope, An Historical Essay on Architecture, London, 1835, S. 178-189 m. fl.
11. Se Joannis Ciampini Vetera Monumenta, in quibus præcipue musiva opera etc. illustrantur. P. I. Romæ, 1690. P. II. Romæ, 1699. J. G. Müller, Professor der Theologie, Die bildlichen Darstellungen im Sanctuarium der christlichen Kirchen vom fünften bis zum vierzehnten Jahrhundert, Trier, 1833 m. fl.
12. Procopius, De ædificiis L. I. c. II.
13. Wolf, Lectioncs memorabiles et reconditæ T. I. p. 444-488.
14. M. Matthias, Episc. Eccl. Lund. Series p. 221-225.
15. Sann och rettmätig orsaak til Konung Erich then XIV:des afsättiande 1569 i A. A. Stjernmans Alla Riksdagars och Mötens Besluth m. m. 1. D. s. 297, 298.
16. G. W. J. Hegel's Werke, 10 B. 2 A. s. 341.