Avskedssång

Nu trycken, trycken de kära händer
som lett er vandring och stött er gång,
ty svalkan stiger från flodens stränder,
och dagen lutar mot nedergång.

Och kyssen, kyssen med trogna munnar,
som viska kärlek och andas glöd,
ty mörkret svämmar ur djupets brunnar,
och skyn är dunstfylld och sjukligt röd.

Låt i ett famntag av eld försmälta
all split, all misstro och oförrätt -
en oviss natt sina moln skall välta
emellan hjärtan av samma ätt.

I kvällen strövande fläktar vaka
och blixtar glimma på fjärran håll.
Den storm är nära som hårt skall skaka
oss, arma agnar i ödets såll.

Nu snyftar tvivel, nu bävar fråga:
Skall vännen minnas, fast bort jag går?
Skall kinden brinna, skall ögat låga,
är han densamme ett annat år?

Lätt är att minnas och svårt att glömma!
Men sjunken sol du ej återser -
i skilda nejder vi skola drömma
om allt, som aldrig blir lika mer.

Räck mig ur fönstret din avskedsblomma,
styrk mig, o moder, till färdens plikt!
I dina ögon, de sorgset fromma,
jag tror mig läsa en biblisk dikt:

Var själ som längtar i dunkla dalar
skall hugnas ljuvt på Guds berg en gång.
Var jordisk känsla som brutet talar
skall strömma frigjord i evig sång.