Båtseglareordbok/M

←  L

Båtseglareordbok av Carl Edvard Smith

N  →

Företal A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V Y Å Ä Ö

M

Maklighet kallar man den egenskapen hos ett fartyg att dess rörelser både långskepps- och tvärskeppsvägen äro om än stora dock icke häftiga och framför allt icke »knyckiga». Då makligheten är af stor betydelse icke allenast för fartygets varaktighet utan äfven för dess välsegling, så fäster man mycken vigt vid denna egenskap för handelsfartyg och gjorde det äfven i forna tider för yachter, men detta tyckas de moderna konstruktörerna alldeles hafva kommit ifrån åtminstone när det är fråga om kappseglingsyachter. Ty såsom dessa i allmänhet nu för tiden konstrueras äro tydligen alla anspråk på maklighet uppgifna och offrade för välseglingen i smult vatten.

Hvad först maklighet i långskeppsrörelserna beträffar så är den helt enkelt omöjlig att förena med långa, lågt liggande öfverhäng för och akter, som vid minsta dufning eller sättning slå i vattnet pladask och tvärstoppa rörelsen med en knyck. Makligheten i tvärskeppsrörelsen återigen är lika oförenlig med en flat, grund bottenform såsom t. ex. på figuren vid ordet hålkrabb, ty den härmed (och med den i en fena eller köl djupt ned placerade ballasten) följande stora initialstyfheten gör tvärskeppsrörelserna ändå knyckigare än långskeppsrörelserna.

Med en sådan bottenform deremot som t. ex. på figuren vid ordet kutter bör ett fartyg kunna få åtminstone tvärskeppsrörelserna makliga.

Maljor kallas i synnerhet på större fartyg de öglor på akterstäfven, i hvilka rodrets fingerlingar inpassas.

Mall kallas inom skeppsbyggeriet hvarje form eller mönster, som tjenar till ledning för tillverkningen af mera svårgjorda pjeser. Äfven de fasta spantmodeller, efter hvilka bordläggningen formas (se fig.), kallas ibland mallar, men af båtbyggare oftare »gaflar». Sådana sättas tvärskepps öfver kölens fjäder, som passas in vid B på figuren och bordläggningsplankornas bredder uppstickas vid a, a, a o. s. v.

Mana säges man göra med ett tåg eller dylikt, då man för hand flyttar dess sladd ifrån det öfriga. När man t. ex. skall loda på djupt vatten så manas lodlinans sladd utombords för öfver och här påstickes lodet, men det öfriga af linan blir qvar på sin rulle akter ut.

Manillahampa var en tid mycket modernt till löpande gods på yachter, men har på de senare åren börjat komma ur bruk, sannolikt till stor del derföre att manillahampan nu för tiden så mycket förfalskas med den billigare men också betydligt sämre sisalhampan. Till utseendet likna de båda ämnena hvarandra mycket, men man kan lätt skilja dem åt och komma underfund med förfalskningen, om man bränner ett litet prof, då den rena manillahampans aska blir jemnt mörkgrå, sisalhampans deremot hvitgrå, och aska af båda hampsorterna blandade blir gråspräcklig ungefär som ett grånande skägg.

Manhål kallar man en aflång lucka så liten att en människa nätt och jemnt kan tränga sig derigenom.

Manshufvud, ett öfver däck eller reling fritt uppstående groft timmer för beläggning af svårare ändar. Vestkustbåtarne hafva nästan alltid manshufvuden vid bogar och låringar samt ledvagnen för storseglet fästad vid dessa akter ut.

Mantel kallas ett tåg som, med sin ena part fast, skär med sin bugt genom ett block och i den andra parten har en talja, med hvilken det kan styfhalas. Bakstagen på yachter bruka ofta ansättas med mantel och talja såsom på figuren vid ordet centrum.

Mantåg, sträckta utefter relingarne på några decimeters höjd öfver dessa, äro nästan nödvändiga på yachter med låga relingar åtminstone då de gå till sjös, ty eljest händer det lätt att man en vacker dag — eller värre en ful natt — får höra ropet:

»Man öfver bord!» hvilket är lindrigast sagdt bland de obehagligaste rapporter en ansvarig befälhafvare kan få. Huru man dervid skall bete sig är icke godt att på förhand säga, men en regel är alltid tillämplig och det är att snarast möjligt gifva karlen någonting till flythjelp, en lifboj helst, men eljest en åra, en korkdyna, en pyts (med botten nedåt) eller hvad som helst, blott det kan hjelpa honom att flyta medan man vänder och seglar till honom eller manövrerar på annat sätt för hans upptagning. Med en båt som kan handteras under rodd är det i regel bäst att genast lofva till, berga alla segel och med årornas hjelp drifva ned till den öfver bord gångne, ty som en annan allmängiltig regel kan man antaga den att skall man lyckas berga karlen måste man komma intill honom med mycket ringa fart och framför allt icke segla öfver honom.

Manöver kallas i allmänhet hvarje arbete ombord som afser förändring i fartygets kurs, rörelsehastighet eller segelföring, såsom upplofning, afhållning, vändning, till ankars- och till segelsgående, sättning, bergning och refning af segel, o. s. v.

Mareld brukar sjöfolk kalla ett mest i varmare klimat men äfven hos oss ibland på eftersommaren förekommande fosforescerande skimmer i saltvatten, när det sättes i rörelse såsom vid årslag, i bog- och kölvatten eller till och med i brotten på sjö. Marelden tros uppkomma från mikroskopiska blötdjur.

Marine glue, en blandning af kautschuklösning, shellac och nafta eller stenkolstjära, om den skall vara svart, brukas ofta på yachter i stället för kitt eller beck i däcksnåten och har fördelen att icke fullständigt hårdna och spricka, men kan ej användas i förening med målning eller fernissning, ty om träet blifvit oljigt fäster icke marine glue vid det.

Marvatten säges ett fartyg ligga i, när det är fullt af vatten.

Mastfisk, det hål i däck genom hvilket masten går, liksom äfven den del af masten som är i hålet.

Mastkrage, en hylsa af segelduk fäst omkring masten tätt öfver fisken och vid däck, för att göra vattentätt här.

Mastlik, det som är litsadt till mast; främsta liket på ett loggertsegel kan således ej med rätta — fastän det ofta sker — kallas mastlik, huru nära masten det än står.

Mastspår, den kloss på kölen hvari mastens fot hvilar.

Mat är en gammal sjöterm som betyder kamrat eller medhjelpare; kocksmaten t. ex. är kockens medhjelpare; båtsmannen eller »båsen» på ett större handelsfartyg har särskild uppsigt öfver tågvirke, segel och rigg samt dervid till sitt biträde en båtsmansmat, som han visserligen plägar mörbulta med dock icke äta.

Mat kallas äfven hampa af gammalt uppslaget tågvirke ═ »drefmat».

Matros är egentligen bland sjöfolk en hederstitel, som användes endast för en fullgod sjöman.

Medsols, samma väg som solen synes gå på himlen eller som visarne på ett ur gå. Vid flere tillfällen ombord skiljer man noga på medsols och motsols; när man till exempel skjuter upp ett trossslaget tåg i runda bugter eller inskär det såsom taljelöpare göres detta alltid medsols, ty trossen är slagen eller spunnen motsols, men en kabel deremot är slagen medsols, och uppskjutes derföre motsols.

Merling, smäcker tresträngad lina.

Merlspik, en pryl af jern till splitsning och andra sjömansarbeten, kallas inom örlogsflottan splitsknop.

Mesan, det aktersta seglet så framt detta icke är det största (se figurerna vid orden förkant, kanot, ketch m. fl.), är ett mycket nyttigt segel, fastän ofta misskändt och förlöjligadt. Det är egentligen i yawlriggen som mesanen rätt kan komma till heders, men om den der är väl afpassad efter förseglet så att båten kan seglas utan storsegel, är mesanen så god som en man ombord, ty med litet jemkning af skotningen kan båten segla bidevind och styra sig sjelf under endast ändseglen, medan man t. ex. refvar storseglet. Mesanen är egentligen endast ett bidevindsegel, ty merendels måste man berga den under segling för öppen vind, om denna är frisk, på det båten icke må ligga allt för hårdt på roret. Men då mesanen således egentligen har sin bästa användning bidevind, så är det också skäl att gifva den en sådan form att den bidevind drager så väl som möjligt, d. v. s. jemförelsevis lång i förkanten ungefär som på närstående segelritning.

Messing, en legering af koppar och zink i olika proportioner (vanligen 7 delar koppar och 3 delar zink), är bland de bästa metaller man kan använda i en båt, icke minst derföre att messingen är i galvaniskt hänseende nästan indifferent (se galvanisk verkan), så att den kan utan synnerlig fara sättas i beröring med vare sig koppar eller bly eller jern i undervattenskroppen.

Metacentrum talade man fordom mycket om vid skeppskonstruktion och definierade det såsom »den punkt ofvanom hvilken fartygets tyngdpunkt icke får falla om detta skall behålla sitt upprätta läge i vattnet»; men som metacentrums läge beror på krängningsgraden och man nu för tiden har helt andra anspråk än förr på fartygets styfhet vid stor krängning (i synnerhet för yachter), så användes termen åtminstone af yachtkonstruktörer sällan numera, utan vid beräkning af styfheten tager man i stället hänsyn till »den resande häfarmen».

Metall brukar sjöfolk kalla alla slag af kopparlegeringar, således äfven messing, brons, Muntzes metall m. m.

Midskepps betecknar icke blott belägenheten tvärskeppsvägen d. v. s. närhet till fartygets medelplan, utan äfven långskeppsvägen närhet till ungefär midten af fartygets längd.

Midwaters, midt i ett farvatten eller midt emellan närmaste stränder, användes i temligen vexlande skala; man går midwaters i en trång kanal der det ej finnes plats till annat, men man går också t. ex. midwaters mellan Gotland och Öland.

Minut kalla merändels sjömän den engelska milen ═ latitudsminut ═ ¼ svensk sjömil ═ 1.855 meter.

Missvisning kalla i dagligt tal sjömän den magnetnålens afvikning som uppstår till följd deraf att de s. k. magnetiska polerna icke sammanfalla med jordens poler. Denna kompassens missvisning varierar mycket långsamt och brukar stå utsatt i sjökorten; f. n. är den omkring 9 grader vestlig i trakten af Stockholm.

Mistlur är man äfven i en liten båt skyldig att hafva och i tjocka begagna.

Mojna säges om vinden då den aftager i styrka.

Monöka, ett gammaldags sjömansuttryck, som i C. M. Ekbohrns år 1840 författade nautiska ordbok står förklaradt på följande sätt:

»Monöka» säges en skeppare eller styrman göra, då han tvingar besättningen att träget utföra onödiga arbeten, och hvilket alltid bereder sådant befäl hvarje ädel sjömans förakt; ty det ar en allmän grundsats att den som behandlar en sjöman illa är icke sjöman sjelf.»

Mopp, en stor ulltapp på ett skaft, begagnas för rengöring ombord.

Moring, kallas i allmänhet hvarje landfast eller förankradt fäste för förtöjningar; en båts moring brukar merändels bestå af en förankrad liten boj.

Motsols — se medsols.

Motsjö plägar sjöfolk kalla sjöhäfning som kommer för ifrån i synnerhet då vinden icke kommer från samma håll utan det är »gammal sjö» eller dyning.

Mudder på sjöbotten motsvarar matjorden på land och finnes i allmänhet i närheten af rik växtlighet; för små båtar med sina lätta ankaren är mudder bästa hållbotten och träffas nästan alltid der vass växer.

Muddra säges ett fartyg göra då det kommer in på så grundt vatten att det rör upp mudder.

Muljör, en släpphake eller liknande inrättning för ögonblickligt fällande af ett ankare.

Musa en hake är att binda ett garn om dess nacke och pynt så att den ej kan hugga ur sig. En syskonhake musas naturligtvis endast omkring den dubbla nacken.

Muskila eller måkare kallas en stor träklubba som användes till sjömansarbeten.

Målning är den detalj vid en båts utrustning som båtegare i allmänhet behandla mest nyckfullt. Den ene har t. ex. en mycket fin och dyrbar båt, vid hvars utrustning för öfrigt inga omkostnader sparas, men när det kommer till målningen, så köper han sig ett par liter färdigspädd färg och klabbar på den så tjockt som möjligt, på det ingenting må bli öfver och förfaras. En annan deremot, som sjelf gjort det mesta af sin båts temligen tarfliga utrustning, anlitar en fin och skicklig målare, hvars räkning går till mer än alla de öfriga utrustningskostnaderna tillsammans. Och mången yachtegare använder ena gången en yrkesmålare, den andra gången sin besättningskarl allt efter som det faller sig.

Det ofta förbisedda men icke desto mindre verkliga förhållandet är emellertid att målning är ett arbete som hvarken är lättare eller svårare än de flesta andra, så att vill man hafva det väl gjordt, får man anlita en yrkesman, men är det mera i öfverensstämmelse med båten och dennas utrustning i öfrigt att målningen är företrädesvis billig, så kan man göra den sjelf. Som påminnelser vid detta sist nämnda fall meddelas följande råd.

1. Förbered träet eller hvad det eljest må vara som skall målas. De flesta bland våra allmogebyggda båtar äro tätade i lannen med tjäradt nöthår, och något tjära har dervid nästan alltid kommit på den del af borden, som är i dagen. Dessa tjärfläckar kunna aldrig täckas med endast oljefärg; man må måla hur man vill, så slå de igenom färgen, och de böra derföre omsorgsfullt borttagas innan målningen börjar. Det vanliga sättet att göra detta är att först skrapa, så tvätta med stark sodalut och till sist skrapa igen samt tvätta med rent vatten, som måste väl torka ut innan man målar. Äro borden i båten helt och hållet tjärade, så lär det i allmänhet ej vara värdt att försöka måla båten med oljefärg, utan man får nöja sig med att, sedan man skrapat bort det värsta af tjäran, försöka täcka resten af denna med kokt linolja tillsatt med siccativ cerotin eller något annat torkämne. Äfven på varfsbyggda båtar finnas ofta fläckar nämligen af talg, stearin eller fotogen, och dessa böra borttagas ungefär på samma sätt som tjärfläckar, ty oljefärg fäster ej på dylika feta ämnen.

   Vidare är det af största vigt att träet är så torrt som möjligt vid den första strykningen. Har båten varit utsatt för regn eller takdropp, är det ej skäl att börja måla förr än vattnet torkat ut fullständigt, ty eljest blir det blåsor på färgen och den fastnar ej på träet. Då man målar på duk spänd öfver hyttak, luftlådor eller dylikt, brukar man deremot ofta väta denna så att färgen ej tränger in i duken, utan lägger sig som ett skinn utanpå. Duk som icke är spänd, utan skall hållas böjlig och smidig efter målningen, brukar man förbereda genom att indränka den med fotogen och låta denna fullständigt torka innan man börjar den egentliga målningen, som då icke bör göras med vanlig oljefärg utan med rå linolja blandad med terpentin och blyhvitt samt färgämne efter behag.

2. Gör första strykningen men mycket tunn färg, så att oljan tränger väl in i träet och färgämnet endast fyller dettas porer. Denna första strykning eller »grundning», som målarne kalla den, brukar i allmänhet ej göras med samma färg som sedan skall användas, utan endast med blyhvitt rifvet med litet linolja och sedan utblandadt till lagom tjocklek med mera olja samt högst en tiondedel terpentin. Sedan grundningen torkat brukar man vid finare målning spattla och slipa ytan, men det lär väl en amatör finna alltför arbetsamt, ehuru det är väl värdt mödan i synnerhet på båtens undervattenskropp, som aldrig kan fås glatt och slät nog. Användes spattling bör den emellertid ej göras med sådant kitt som vanliga målare pläga laga till för detta ändamål, ty det innehåller rågmjöl, som sväller i vattnet, så att färgen lossnar från träet.
3. Stryk ej på nytt förrän föregående strykning väl torkat. Oljefärg torkar mer eller mindre fort, beroende först och främst på vädret samt vidare på tillsatsen af terpentin, cerotin, blyglete, hvit vitriol, blysocker eller andra s. k. »torksaker», men som regel kan man antaga att ingen oljefärg torkar på mindre än tjugofyra timmar, och många behöfva fyra eller fem dygn för att torka riktigt. Mycket beror härvid på huru tunnt färgen blifvit påstruken, och derföre utom för andra skäl är det viktigt att iakttaga:
4. Stryk ut färgen väl hvarje gång. Tag blott litet färg i penseln och försök att få det att räcka öfver en stor yta. Vid målning liksom vid nästan alla andra företag står resultatet i förhållande till det nedlagda arbetet, och ju mera man arbetar ut färgen, desto bättre blir målningen äfven. Två tunna strykningar täcka bättre och äro mycket varaktigare än en dubbelt så tjock. I allmänhet brukar man blanda till färgen något tjockare till de sista strykningarne än till de tidigare, men den måste arbetas ut lika tunnt vid hvarje strykning, så att mycket mer arbete får nedläggas på en finstrykning än på en grundning.
5. För penseln med eftertanke nästan vinkelrätt mot den målade ytan hela tiden och med så lätt tryckning att spetsarne af borsten just jemnt böjas åt sidan. Stryk alltid bestämdt i en viss riktning de sista penseldragen, och helst vinkelrätt emot den föregående strykningen. Härvid bör man tänka på att vid den sista finstrykningen skola penseldragen gå långskepps. Detta är isynnerhet vigtigt på undervattenskrofvet för att minska vattnets friktionsmotstånd.
6. Sköt om färg och penslar, då de ej användas. Det är mycket svårt och arbetsamt att rifva färg väl, så att om man ej vill nöja sig med sådan färdigblandad som brukar säljas i bleckburkar, torde det vara skäl att låta en verklig målare rifva färgen till form af en tjock gröt, och sedan för hvarje gång taga deraf så mycket man behöfver för tillfället och späda ut det med olja och terpentin efter behof. Man får ej taga mycket terpentin vid de tidigare strykningarne, men kan öka litet för hvarje af de senare. Terpentin gör dock färgen matt, så att om man vill hafva den sista strykningen riktigt glansig, får man vid den ej begagna terpentin, utan i stället tillblanda litet kopal eller annan god fernissa. Den tjocka outspädda färgen bör förvaras under vatten för att ej torka, och får ej utsättas för luften längre än nödvändigt, när man tager af den till utspädning. Penslarna böra likaså förvaras stående i vatten, men man måste vara aktsam att intet vatten kommer med vid målningen. Det är derföre ej nog med att pressa vattnet ur penseln före användningen, utan man får äfven hålla på att måla en stund på en brädlapp eller dylikt innan man börjar på båten.

Dessa erinringar afse nu hufvudsakligen målning af nya båtar, men äro för det mesta tillämpliga äfven när en gammal båt målas om. Härvid är det vigtigt att all gammal färg, som icke sitter riktigt väl fast, bortskrapas före nymålningen, som i de flesta fall måste börja med grundning och spattling. Sitter all den gamla färgen qvar och endast behöfver hjelpas upp litet, så måste dock iakttagas att af gammal oljefärg försvinner oljan, men färgämnet sitter qvar helt löst som ett fint pulver. Målar man nu på detta pulver, så går den nya färgens olja in i det, och denna blir snart i sin ordning pulverlik. Då man skall måla om en båt, och icke vill alldeles skrapa bort fjorårets målning, bör man först ingnida den med kokt linolja, så att intet löst pulver finnes, och sedan detta torkat kan man måla som vanligt, men ofta blir färgen redan genom oljeingnidningen så vacker, att man tycker sig kunna spara in vidare målning. Det är ett gammalt s. k. »skeppareknep» för att få skutan snygg fastän rederiet är knussligt.

Månskiften kalla sjömän det för, då månen ingår i ny eller nedan, och de bruka anse att dessa perioder äro af stor betydelse för väderleken. Härpå har den en tid mycket omtalade professor Falb grundat sina uppgifter om »kritiska dagar», hvilka helt enkelt äro de då månen är i konjunktion eller i opposition med solen, med andra ord de dagar för hvilka i en vanlig almanacka månen är betecknad alldeles svart eller alldeles hvit. Tiden för nytändning och för fullmåne (såsom det i dagligt tal kallas) är således enligt professorns utsago »kritisk», men det visste redan våra förfäder för mer än tusen år sedan, och det får man ständigt höra af icke allenast sjömän utan äfven fiskare, lotsar, landtmän och alla som hafva särskildt intresse i vädret, att häftiga väderleksförändringar ofta inträffa vid månskiftena.

Mölj är en vanlig sjömansbeteckning för en kaj, brygga eller förtöjningsplats.

Mönja, blyoxid blandad med kokt linolja, användes mycket såsom grundfärg både på trä och jern, och är äfven bland de bästa färger man kan begagna härtill; men bör handteras med en viss försigtighet för sin giftighets skull. Under målning är väl ej någon synnerlig fara för blyförgiftning genom mönjefärg, men däremot så mycket mera under bortskrapandet af den gamla färgen innan ny målning företages, och många fall af blyförgiftning hafva härunder förekommit, fastän man sällan tänkt på den verkliga arten af sjukdomen eller orsaken dertill. Då det egentligen är genom det fina dammet af gammal mönja och inandningen af detta som förgiftningen uppstår, så borde man aldrig skrapa mönjefärg utan att fukta den med vatten eller ännu heldre med olja om det är på trä som snart skall målas igen.

Mycket tjock mönjefärg med något blyhvitt tillsatt kallas

Mönjekitt, och är äfven mycket användt, men har den olägenheten för somliga ändamål att det snart blir alldeles stenhårdt, så framt man icke inknådat talg vid tillagningen.