Baggen och grisen, som skulle gå till skogs och bo för sig sjelfva

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Innehåll
Sagobok för barn
av Peter Christen Asbjørnsen och Jørgen Moe

Baggen och grisen, som skulle gå till skogs och bo för sig sjelfva
Guldfågeln  →


[ 1 ]

Baggen och grisen, som skulle gå till skogs och bo för sig sjelfva.

Det var en gång en bagge, som stod på gödstia och skulle göras fet; derför fick han må godt och blef både mätt och stinn af allt det som läckert var. Rätt som det var kom dejan [ 2 ]och gaf honom mera. »Ät nu, bagge, du skall inte vara länge här, i morgon ska' vi slagta dig,» sade hon.

Det är ett gammalt ord, att käringråd skall ingen försmå, och råd och bot fins det för allt, så när som för döden; men kanske det skall bli råd för den också denna gången, tänkte baggen för sig sig sjelf.

Så åt han friskt och när han var riktigt mätt, stångade han ut dörren och gaf sig i väg bort till granngården; der gick han till grisen i svinhuset, som han hade blifvit bekant med ute på bete, och sedan dess hade de alltid varit vänner och såta kamrater.

»God dag och tack för sist!» sade baggen till grisen.

»God dag och tack för sist sjelf!» svarade grisen.

»Vet du hvarför du har det så bra och hvarför de göda och sköta dig så väl?» sade baggen.

»Nej,» sade grisen.

»Många munnar tömma snart en tunna, må veta; de vilja slagta och äta dig,» sade baggen.

»Månn' det?» sade grisen; »signe maten, när de ha ätit då,» sade han.

»Vill du som jag, så ge vi oss ut i skogen, bygga hus och bo för oss sjelfva; en sitter alltid bäst på sin egen bänk,» sade baggen.

Ja, det ville grisen också. »Det är trefligt att ha fint sällskap,» sade han, och så gåfvo de sig i väg.

Då de hade vandrat ett stycke, mötte de en gås.

»God dag, godt folk, och tack för sist!» sade gåsen; »hvart skall så'nt folk, som reser så fort i dag?» sade hon.

[ 3 ]»God dag igen, och tack för sist sjelf,» sade baggen; »hemma ha vi det alldeles för fett, derför vilja vi till skogs och bo för oss sjelfva; i eget hem är hvar man herre,» tyckte han.

»Ja, jag har det också bra nog der jag är,» sade gåsen; »kunde jag inte få vara med, jag också? Godt lag gör kortare dag,» sade hon.

»Med sladder och snatter bygges hvarken hus eller hydda,» sade grisen; »hvad skulle du göra då?»

»Med råd och god lämpe kommer ett kryp så långt som en kämpe,» sade gåsen; »jag kan nappa mossa och täppa i väggspringorna, så huset blir tätt och varmt.»

Ja, så skulle hon då få lof att vara med, ty grisen ville gerna ha det godt och varmt.

Då de hade gått ett stycke till — gåsen kunde icke färdas så fort, hon — så mötte de en hare, som kom hoppandes ut ur skogen.

»God dag, godt folk, och tack för sist!» sade haren; »hur långt ska' ni traska i väg i dag?» sade han.

»God dag igen, och tack för sist sjelf» sade baggen, »hemma ha vi det alldeles för fett, derför ämna vi oss till skogs och bygga hus och vara för oss sjelfva; när borta är frestadt, är hemmet det bästa,» sade han.

»Jag har då förstås hus i hvar buske, hus i hvar buske,» sade haren; »men jag har så ofta sagt om vintern, att lefver jag till sommarn, så bygger jag mig [ 4 ]ett hus, så jag kunde väl ha lust att vara med och timra upp ett, jag också,» tyckte han.

»Ja, skulle vi komma riktigt i klämma, sa finge vi väl ta dig med som hundskrämma,» mente grisen; »för inte kunde väl du hjelpa oss att bygga på huset, inte.»

»Den, som i verlden skall vandra, gör alltid någonting bättre än andra,» sade haren; »jag har tänder till att gnaga pluggar, och tassar att slå in dem i väggen med, så jag kan godt göra skäl för mig som timmerman; ty god redskap gör godt arbete, sade mannen, flådde märren med hoftången,» mente haren.

Ja, så skulle han då få lof att vara med och bygga på huset, det var en sak det.

Då de kommo ett stycke längre fram, mötte de en tupp.

»God dag, god dag, godt folk, och tack för sist!» sade tuppen; »hvart skall så'nt folk fara i dag?» sade han.

»God dag igen, och tack för sist sjelf!» sade baggen; »hemma hade vi det alldeles för fett, derför ska' vi till skogs och bygga hus och vara för oss sjelfva; ty den som ute skall baka, mister både kol och kaka,» sade han.

»Ja, jag har det bra nog der jag är,» sade tuppen; »men bättre att bygga sitt eget bo än sitta på främmande pinne och glo; och hemma är hane rikast,» sade han. »Finge jag komma i så fint följe, så skulle äfven jag ha lust att fara till skogs och bygga hus.»

»Ja, gala och skräna kan inte till mycket tjena, och käft på skaft hugger med ringa kraft,» mente [ 5 ]grisen. »Du kan inte hjelpa oss att bygga huset,» sade han.

»Att latas blir snart en vane, der det hvarken fins hund eller hane,» sade tuppen; »jag är tidigt vaken och tidig till att väcka.»

»Ja, morgonstund har guld i mund; låt honom få vara med,» sade grisen; han var alltid den värste sjusofvaren, han. »Sömnen är en stor tjuf, han vill alltid stjäla halfva tiden,» sade han.

Så drogo de till skogs i flock och följe och bygde huset: grisen högg timmer, och baggen körde hem det; haren var timmerman, gnagde pluggar och hamrade i väggar och tak; gåsen nappade mossa och tätade i väggspringorna: tuppen gol och lagade att de icke försofvo sig om morgonen, och när huset var färdigt och taket näfvertäckt och torflagdt, så lefde de för sig sjelfva och hade det både präktigt och bra. »Det är bra både i öst och vest, men hemma är ändå bäst,» sade baggen.

Men ett stycke längre bort i skogen var en vargkula, som två gråben bodde i. Då de fingo se, att ett hus var uppfördt i grannskapet, ville de ha reda på hvad det var för folk som de hade fått till grannar, ty de tänkte som så: en god granne är bättre än en bror i främmande lande; och bättre är att bo i en god gränd än att vara vida känd. Så gjorde den ene sig ett ärende, gick in och ville låna eld på pipan sin. Med det samma han kom in genom dörren, klämde baggen till honom, så han kom hufvudstupa bort till [ 6 ]spiseln, grisen till att nafsa och bita, gåsen till att hväsa och nypa; tuppen upp på takpinnen till att flaxa och gala, och haren blef så vettskrämd, att han for uppåt väggarna och väsnades och lefde i alla vrår.

Sent omsider kom ulfven ut igen.

»Nå, grannskap gör kändskap,» sade han, som stod qvar utanför; »du kom väl raka vägen in i paradiset, efter du dröjde så länge? — Men hur gick det med elden? — du har ju hvarken rök eller pipa,» sade han.

»Jo, det var en treflig pipeld och ett hyggligt sällskap,» sade han, som hade varit inne; »tocket folkslag har jag aldrig förr i mitt lif träffat på. Men som en söker lag till, så får en ära till, och oväntad gäst får ovan traktering,» sade vargen. »Då jag kom innanför dörren, dref skomakaren till mig med lästpåsen, så jag rök på hufvud ända fram i smedjehärden; der sutto två smeder; de blåste och de hväste med bälgen, och de nöpo och slogo med glödande tänger och stänger, så köttstyckena flögo om skrofvet på mig. Jägaren han for och ramlade och letade efter bössan sin, men lycka var att han inte hittade den. Och så satt der en uppe under taket och flaxade och gol; ”Häkta kroken i honom, drag honom hit! drag honom hit!” skrek han; men hade han fått tag i mig, så hade jag visst aldrig kommit ut med lifvet.»

[ 7 ]

»Raka vägen in i paradiset...»
Teckning af Erik Werenskiold.