Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Den andra Konunga-Boken

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  De twå Konunga-Böckerna
<< Den första Konunga-Boken
Biblia,
Det är All den heliga Skrift
Med Förklaringar

av Peter Fjellstedt

Den andra Konunga-Boken
Chrönike Böckerna  →


[ band I, 635 ]

Den andra Konunga-Boken.

Inledning.

Den andra Konunga-Boken är en fortsättning af den första och innehåller således en fortsatt berättelse om Juda och Israels riken och om dessa rikens konungar. Ända till det Israelitiska rikets undergång är historien om Juda och Israels rike gemensam, cap. 117. Israels rike med sina konungar fortfor i affall och fiendskap emot Israels Gud och Hans styrelse, oaktadt de wäldiga propheter och wäktare, som Herren sände (isynnerhet Elia och Elisa), och oaktadt de straffdomar, hwarmed Herren wille föra folket till bättring. All underwisning, alla warningar, hotelser och straffdomar woro förgäfwes, och derföre blef Israels rike steg för steg förstördt och stammarne bortförda i fångenskap af Assyriens konungar. — Juda rike med sina konungar mognade på samma sätt, fastän långsammare, till sin undergång. Ogudaktigheten och ondskan blef nemligen tid efter annan afbruten genom fromma konungar och öfwerste-prester och deras arbeten att införa ett bättre tillstånd i landet. Men äfwen desa försök werkade icke waraktigt, folket framrusade på förderfwets wäg, och ändteligen blef landet sköfladt, Jerusalem förstördt, det härliga templet uppbrändt, och folket bortfördt i fångenskap till Babylon af konung Nebukadnezar. Men äfwen denna förstörelse och fångenskap skedde icke på en gång, utan steg för steg, så att folket emellan de allt hårdare straffdomarne hade mellantider till besinning och bättring, och Herren sände dem kraftiga propheter, som under hela tiden dertill uppmanade. Davids hus fick både före och efter fångenskapen erfara Guds underbara och beskyddande nåd för Messias skull. Åt David hade löftet blifwit gifwit om en thronarfwinge, som skulle regera i rättfärdighet och göra sitt folk lyckligt i ett ewigt rike. Men ingen af Davdis efterträdare på thronen motswarade detta härliga löfte, derföre måste de fromma i landet alltid i tron och hoppet förbida en annan, och de upplystare insågo wäl, att en högre person än en timlig konung med prophetians löfte åsyftades. Juda rikes historia efter Israels rikes undergång innehålles i cap. 1825. Boken omfattar en tid af omkring 320 år. Många prophetiors fullbordan berättas i denna wigtiga bok, som rätt åskådligt framställer Herrans mildhet, långmodighet och tillika rättfärdighet i sin styrelse. Just i de mörkaste tiderna sände Herren genom stora propheter det klaraste ljus. Esaia, Jeremia, Micha, Osea, Hesekiel och Daniel woro brinnande och skinande ljus, just på de tider, då ondskan och förderfwet war som aldrastörst.

1. Capitel.

Ahasia regering, krankhet, budskap, höfwitsmän, död. Joram konung.

Och de Moabiter föllo af ifrån Israel, då Achab död war.* *2 Kon. 3: 5.

Den ogudaktige Ahasia blef sannolikt förordnad till medkonung tre år före sin faders död, under det Assyriska kriget, på det ingen oreda måtte uppstå genom fadrens hastiga frånfälle, som i krig lätt kunde inträffa. Man war angelägen att förebygga inbördes krig och twist om kronan mellan flera prinsar, då flera funnos; ty riket war icke arfrike med den bestämda lag, att den förstfödde nödwändigt skulle wara thronarfwinge.

2. Och Ahasia föll genom gallren i sin sal i Samarien och wardt krank; och sände ut budskap, och sade till dem: Går bort, och fråger BaalSebub, den guden i Ekron, om jag skall wederfås af denna krankheten.

Det rum, som kallas sal, war i öfra wåningen. Taken på husen woro jemna samt omgifna med ett wärn, 5 Mos. 22: 8, och det brukas ännu i österlanden att under aftonens swalka uppehålla sig på taket, dit man uppstiger på en trappa ifrån huset, och äfwen denna trappa måste hafwa wärn eller galler. Ahasia lät icke fråga Herran om sin sjukdom, utan Philisteernas afgud BaalSebub, som betyder: Flugherre. I de warma österländerna finnas många slags flugor i förskräcklig mängd, och de utgöra en af menniskornas största plågor. Man åkallade Baal att afwända denna plåga, och gaf honom såsom äretitel namnet BaalSebub (Flugherre), se Matth. 10: 25. BaalSebul deremot betyder Inneboendets Herre, ty Baals ande troddes bo i dem, som woro besatta.

3. Man HERrans engel sade till Elia, den Thisbiten: Statt upp, och gack emot konungens budskap i Samarien, och säg till dem: Är nu ingen Gud i Israel, att I behöfwen gå bort och fråga BaalSebub, Ekrons gud?

4. Derföre, så säger HERren: Du skall icke komma utaf sängen, der du dig på lagt hafwer; utan skall döden dö. Och Elia gick sin wäg.

Genom en af de största propheter, som lefwat, lät HErren underwisa och warna den förblindade olycklige konungen ännu i hans sista [ band I, 636 ]stunder. Och hade Ahasia welat med ett botfärdigt hjerta åkalla Herran, så hade han blifwit hulpen till kropp och själ. Sjelfwa olyckan blef således af barmhertighetens Gud begagnad, för att om möjligt föra den affälliga konungen in på en god wäg.

5. Och då buden igenkommo till honom, sade han till dem: Hwi kommen I igen?

6. De sade till honom: En man kom upp emot oss, och sade till oss: Går tillbaka igen till konungen, som eder utsändt hafwer, och säger till honom: Detta säger HERren: Är nu ingen Gud i Israel, att du skall sända bort, och fråga BaalSebub, Ekrons gud? Derföre skall du icke komma af sängen, der du hafwer lagt dig uppå; utan skall döden dö.

7. Han sade till dem: Hurudan war den mannen, som eder mötte, och sade detta till eder?

8. De sade till honom: Mannen war luden, och en lädergördel om hans länder.* Hans sade: Det är Elia, den Thisbiten. *Zach. 13: 4. Matth. 3: 4.

9. Och han sände bort till honom en höfwitsman öfwer femtio med de samma femtio. Och då han kom upp till honom, si, då satt han uppe på berget; och han sade till honom: Du Guds man, konungen säger: Du skall komma ned.

10. Elia swarade höfwitsmannen öfwer femtio, och sade till honom: Är jag en Guds man, så falle eld af himmelen,* och upptäre dig och dina femtio. Då föll eld af himmelen, och upptärde honom och hans femtio. *Luc. 9: 54.

11. Och han sände åter en annan höfwitsman öfwer femtio till honom med hans femtio; han sade till honom: Du Guds man, detta säger konungen: Kom snarligen ned.

12. Elia swarade, och sade: Är jag en Guds man, så falle eld af himmelen, och upptäre dig och dina femtio. Då föll Guds eld af himmelen, och upptärde honom och hans femtio.

Dessa båda höfwitsmän med sina femtio män wisste nog i hwad ändamål konungen wille låta hemta Elia, nemligen för att döda honom, och de framföra en fräck befallning, att han skulle komma. Manskapet wisade, att konungens afsigt war fiendtlig, men de kalla honom en Guds man, och deruti ligger således en hädelse, ty då de wisste, att han war en Guds man, och hade sett så många bewis derpå och likwäl wille gripa och döda honom, så war detta liksom en krigsförklaring emot Herren sjelf. Detta kunde Herren icke lemna ostraffadt; den, som uppreser sig emot den Allsmäktige, förgås i sitt företag. Elia fick derföre genom inre uppenbarelse befallning af Herran, att låta eld falla af himmelen för att förtära dem. Hade icke Elia uttalat dessa ord efter Herrans wilja och befallning, så hade ingen eld fallit, ty inga blotta menniskoord kunna åstadkomma underwerk. Jrf 4 Mos. 16: 28–35.

13. Då sände han ännu den tredje höfwitsmannen öfwer femtio med hans femtio. Då han kom upp till honom, böjde han sina knän för Elia och bad honom, och sade till honom: Du Guds man, låt min själ och dina tjenares, dessa femtios, själar något aktade warda för dig.

14. Si, elden är fallen af himmelen, och hafwer upptärt de första twå höfwitsmän öfwer femtio med deras femtio, men nu låt min själ något aktad warda för dig.

15. Då sade HERrans Engel till Elia: Gack ned med honom, och frukta dig intet för honom. Han stod upp, och gick ned med honom till konungen.

Denne höfwitsman räddade sig och sitt folk genom sin fromhet och ödmjukhet. Elia behöfde icke frukta för konungen och hans krigsmän, han behöfde icke heller att med underwerk och fienders undergång rädda sitt lif. Då Herrans ära förnärmades och Hans namn ohelgades, så kunde Elia icke tåla det, men nu då höfwitsmannen bad honom, följde han utan wägran. Att Herrans Engel nu talade med Elia, bewisar äfwen, att straffet öfwer de förre höfwitsmännen blifwit nederkalladt efter Herrans wilja.

16. Och han sade till honom: Så säger HERren: Derföre att du sände budskap bort, och lät fråga BaalSebub, Ekrons gud, lika som ingen Gud wore i Israel, hwilkens ord man fråga kunde; så skall du icke komma af sängen, der du hafwer lagt dig uppå; utan skall döden dö.

17. Alltså blef han död, efter HERrans ord, det Elia talat hade. Och Joram* wardt konung i hans stad i andra året Jorams, Josaphats sons, Juda konungs; ty han hade ingen son. *2 Kon. 3: 1. 2 Chrön. 21: 3.

Icke blott höfwitsmännen och deras soldater, utan konungen sjelf uppgåfwo andan efter Herrans eldsord genom Elie mun. Joram, Ahasias broder, blef konung i Israel i Josaphats adertonde år, cap. 3: 1; derefter lefde Josaphat annu sju år. Då nu här säges, att den [ band I, 637 ]Israelitiske Joram tillträdde regeringen i Judakonungen Jorams andra år, så måste man deraf sluta, att Joram, konungen i Juda, blef af sin fader Josaphat i dess sjuttonde regeringsår förordnad att förestå regeringen, under det han sjelf med Achab tågade ut i fält emot Syrerna, 1 Kon. 22, och att han sju år derefter upptog honom till medregent, 2 Kon. 8: 16, 17, och från denna tid räknas hans åtta regeringsår.

18. Hwad nu mer af Ahasia sägandes är, hwad han gjort hafwer, si, det är skrifwet i Israels konungars Chrönika.* *2 Chrön. 22: 1, [et]c.

2. Capitel.

Elia sista resa, himmelsfärd. Elisa ande, under.

Då nu HERren wille upptaga Elia i wädret till himmelen, gick Elia och Elisa ifrån Gilgal.

2. Och Elia sade till Elisa; Käre blif här; ty HERren hafwer sändt mig till BethEl; men Elisa sade: Så sannt som HERren lefwer och din själ, jag öfwergifwer dig icke. Och de kommo ned till BethEl.

3. Då gingo de propheters söner, som i BethEl woro, ut till Elisa, och sade till honom: Wet du ock, att HERren warder i denna dag tagande din herre ifrån ditt hufwud? Han sade: Jag wet det ock wäl; tiger man stilla.

”Att wara wid ens hufwud, det heter wara ens mästare och lärare, att wara wid ens fötter heter wara lärjunge eller underdånig; ty då läraren lärer, sitter han högre än lärjungarne, att han hafwer dem wid fötterna, och de hafwa honom wid hufwudet.” L. Paulus hade lärt lagen wid Gamaliels fötter. Apg. 22: 3.

4. Och Elia sade till honom: Elisa, käre, blif här; ty HERren hafwer sändt mig till Jericho. Han sade: Så sannt som HERren lefwer, och din själ, jag öfwergifwer dig icke. Och de kommo til Jericho.

5. Då gingo de propheters söner, som i Jericho woro, till Elisa, och sade till honom: Wet du ock, att HERren warder i denna dag tagande din herre ifrån ditt hufwud? Han sade: Jag wet det ock wäl; tiger man stilla.

6. Och Elia sade till honom: Käre, blif här; förty HERren hafwer sändt mig till Jordan. Han sade: Så sannt som HERren lefwer, och din själ, jag öfwergifwer dig icke. Och de gingo båda tillsamman.

7. Men femtio män af propheternas söner gingo bort, och blefwo ståndande twärt öfwer, långt ifrån dem; men de båda stodo wid Jordan.

8. Då tog Elia sin mantel, och swepte honom ihop, och slog i wattnet, och det delade sig på båda sidor; så att de båda gingo torra derigenom.

Öfwer eld och watten hade Herren gifwit makt åt Elia. Ännu mera makt hade Herrans apostlar. Wi kunna häraf se, hwilket herrawälde menniskan skulle kunna haft öfwer naturen, om hon aldrig hade fallit i synd. Men ännu större herrawälde och härlighet är af Christus förwärfwad åt den fallna menniskan, och alla de blifwa deraf delaktige, som blifwa födde på nytt af Hans Ande och delaktige af Guds natur, 2 Pet. 1: 4, så att de i uppståndelsen blifwa Hans förklarade lekamen like och så regera med Honom. Phil. 3: 21. 2 Tim. 2: 12.

9. Och då de öfwer kommo, sade Elia till Elisa: Bed hwad jag dig göra skall, förr än jag warder ifrån dig tagen. Elisa sade: Att din ande warder öfwer mig, till att tala dubbelt så mycket.

Elisa bad således om den högsta gåfwan och om denna gåfwa i dubbelt mått. De trogna få wara djefwa i sina böner om den Helige Ande. Luc. 11: 1–13.

10. Han sade: Du hafwer bedit en swår ting; dock om du ser mig, när jag warder ifrån dig tagen, så sker det; hwar ock icke, så sker det icke.

Det war en swår ting, det war icke möjligt för Elia att gifwa denna gåfwa, utan den måste komma ifrån Herren sjelf; men Elia gaf honom ett tecken, hwaraf han skulle weta, om denna bön blefwe uppfylld eller ej. Elisa fick se Elia uppfara och han fick den bön, han hade bedit; detta wisar sig äfwen i underwerkens antal. Elia werkade åtta, Elia sexton härliga under, och efter Elisas död blef en död man lefwande genom blotta widrörandet af hans ben.

11. Och wid de gingo tillsammans och talade, si, då kom en brinnande wagn med brinnande hästar, och skilde dem båda ifrån hwarannan; och Elia for så upp i wädret till himmelen.

Antingen war detta något underbart moln. (Apostl. 1: 9), som hade utseendet af en brinnande wagn med brinnande hästar, såsom eldstoden i öknen, som war molnstoden, då den syntes brinnande, eller också englar medförande denna underbara gestalt för att föra honom till himmelen likasom uti ett härligt triumftåg. Denna himmelska syn tjenade till att styrka och stadfästa Elisas tro, och detta behöfde han, då han nu lemnades ett ensamt Herrans sändebud, ett ensamt wittne inför ett helt ogudaktigt folk. Många tusende tusende englar och heliga ledsagade Herrans molnwagn wid hans himmelsfärd, [ band I, 638 ]Ps. 68: 18. Apg. 1: 9, men inga brinnande hästar. Hos Elia skedde utan någon död den förwandling, som eljest sker genom död och uppståndelse. 1 Cor. 15: 50, 51. Han blef utan död iklädd oförgänglighet, så att det dödliga wardt uppswulget af lifwet. 2 Cor. 5: 24. Så skola de trogna, som lefwa wid Jesu tillkommelse, blifwa genomstrålade af en så öfwerwäldigande lifskraft, att det förgängliga förswinner och de blifwa öfwerklädde med en härlig uppståndelses kropp, utan föregående död, och blifwa tillika med de uppståndne upptagne i skyn sin herre och Frälsare till mötes. 1 Thess. 4: 17. Både Enochs och Elias upptagande till himlen förebildade Jesu himmelsfärd i olika grad af härlighet. En gång får Herrans hela trogna församling uppstånden, förwandlad, förklarad och oförgänglig, hålla himmelsfärd med Honom.

12. Men Elia såg det och ropade: Min fader, min fader, Israels wagn och hans resenärer. Och såg honom icke mer; och han fattade sina kläder, och ref dem i twå stycken.

Wagnar och resenärer eller ryttare utgjorde Israels styrka och wärn i striden mot fienderna, men Elia underwisning, nit och kraft och bön hade warit ett starkare beskydd än alla murar, wagnar och härar. Det förekom Elisa, som om med prophetens bortgång allt skydd blifwit från Guds folk borttaget. — Klädernas sönderrifwande war det wanliga tecknet till djup sorg.

13. Och tog upp Elia mantel, som ifrån honom fallen war, och wände om och gick till Jordans strand.

14. Och tog densamma Elia mantel, som ifrån honom fallen war, och slog i wattnet, och sade: Hwar är nu HERren, Elia Gud? och slog i wattnet; så delade det sig på båda sidor; och Elisa gick derigenom.

Denna mantel blef för Elisa de synliga tecken, hwarigenom han blef liksom iklädd andans kraft och gåfwa, hwarom han hade bedit. Den fråga: hwar är nu Herren, Elia Gud? uttrycker prophetens längtan och bön, att Gud nu måtte uppenbara sig i samma nåd och makt, som tillförene; det är en frågande bön.

15. Och då propheternas söner, som i Jericho twärs öfwer woro, sågo honom, sade de: Elia ande blifwer på Elisa; och gingo emot honom, och tillbådo på jorden.

Tillbådo på jorden: Då Österlänningar wilja ådagalägga djup wördnad, böja de ansigtet till jorden. Tillbådo betyder blott, att de ärade Elisa såsom en Guds man och lärare i Elia ställe.

16. Och sade till honom: Si, ibland dina tjenare äro femtio starke män; låt dem gå och söka din herre; tilläfwentyrs HERrans Ande hafwer tagit honom,* och kastat honom någorstädes uppå ett berg, eller någorstädes uti en dal. Han sade: Låter icke gå. *1 Kon. 18: 12.

Jfr 1 Kon. 18: 1246. Matth. 4: 1.

17. Men de nödgade honom, till dess han skämdes, och sade: Låter gå dem. Och de sände åstad femtio män; och de sökte honom i tre dagar, och funno honom icke.

18. Och kommo åter till honom; och han blef i Jericho, och sade till dem: Sade jag icke eder, att I icke skullen gå.

19. Och männerna i staden sade till Elisa: Si, det är godt att bo i denna staden, såsom min herre ser; men här är ondt watten, och landet ofruktsamt.

20. Han sade: Tager mig hit ett nytt käril, och lägger salt deruti. Och de gjorde så.

21. Då gick han ut till wattukällan, och kastade saltet deruti, och sade: Så säger HERren: Jag hafwer gjort detta wattnet helbregda; ingen död eller ofruktsamhet skall härefter komma deraf.

22. Alltså wardt wattnet helbregda allt intill denna dag efter Elisa ord, som han talade.

Saltet kunde icke af sig sjelft utöfwa någon sådan förändrande kraft på det onda wattnet, utan förändringen skedde genom ett underwerk, som propheten lika lätt hade kunnat åstadkomma utan salt. Men salt war i Guds heliga lag en bild af friskhet, waraktighet och oförgänglighet och betydde just motsatsen af förderf och förruttnelse. Det onda wattnet deremot war en tydlig bild af ett förderf i sjelfwa jorden och af den förbannelse, som kommit öfwer jorden för syndens skull. Såsom nu förderfwet och bitterheten i wattnet här blef borttagen genom sin motsats i anseende till den bildliga betydelsen, så måste också den bittra källan i wåra hjertan der syndens orena källådra flödar, förwandlas till en frisk källa af sött och lefwande watten genom sanningens ord: det salt, som motwerkar och borttager det onda och sätter menniskan i gemenskap med sanningens Gud, som är all godhets källa. Jericho låg i närheten af Döda hafwet, och hela trakten deromkring är så förderfwad och genomträngd af jordbeck och swafwelaktiga, brännbara ämnen, att wattnet nästan öfwerallt är bittert, och spåren af Sodomsbranden äro förhanden intill denna dag. Så snart något bittert watten, som wisar spår af den andeliga Sodomsbranden, will uppswälla i menniskans hjerta i syndiga tankar, inbillning och begärelser, så är det nödwändigt, att sanningens swidande, men helbregdagörande salt strös deruti, att källådran må blifwa förwandlad och andeligen sund. Jfr Jac. 3: 11.

[ band I, 639 ]23. Och han gick upp till BethEl: och wid han war på wägen ditåt, kommo små piltar utaf staden, och begabbade honom, och sade till honom: Du skallige kom upp; du skallige kom upp.

I Bethel rådde Jerobeams afguderi, och det är sannolikt att de afgudiska presterne och föräldarne eggade dessa piltar att yttra denna bespottelse: Du skallige far upp, Du skallige far upp, far upp såsom Elia i skyarne, så kunna wi slippa dig. Det war således en bespottelse både emot Elisa, såsom Elias efterföljare, och äfwen emot Elias upptagning till himmelen och emot Gud sjelf.

24. Och han wände sig om; och då han såg dem, bannade han dem i HERrans namn. Då kommo twå björnar utur skogen, och refwo twå och fyratio piltar ihjäl.

Att propheten bannade dem i Herrans namn betyder, att han gaf dem en tillrättawisning och förkunnade, att straff skulle drabba dem för denna fräcka hädelse emot Herran sjelf, emedan det war Herren, som upptagit Elia. Straffet uteblef icke, men det war icke propheten, utan Herren sjelf, som werkställde straffet.

25. Dädan gick han upp på Carmels berg, och wände sedan om dädan till Samarien igen.

3. Capitel.

Jorams regering, krig, törst, seger. Moabs konungsoffer.

Joram, Achabs son, wardt konung öfwer Israel i Samarien uti adertonde året Josaphats, Juda konungs; och regerade i tolf år.

Se cap. 1: 17.

2. Och gjorde det ondt war för HERran, dock icke såsom hans fader och hans moder; ty han kastade bort Baals stoder,* som hans fader hade göra låtit. *1 Kon. 16: 32.

3. Men han blef wid Jerobeams, Nebats sons, synder, hwilken kom Israel till att synda, och trädde icke derifrån.

Kalfwarne i Bethel och Dan skulle stå i ett wisst sammanhang med den sanne Gudens dyrkan; derföre war detta afguderi liksom ett medelting emellan den rätta gudstjensten och den fulla hedendomen. Joram sökte att afskaffa Baals dyrkan, men kalfwarnes dyrkan bibehöll han. Joram liknade i sitt ljumma, halfwa förbättringsarbete sådana menniskor, som tro det wara nog till en sann bättring, om de blott bortskaffa de gröfsta afgudarna och afstå ifrån de synder, som äro wederstyggligast och mest i ögonen fallande.

4. Men Mesa, de Moabiters konung, hade många får, och han skattade Israels konung ull af hundrade tusen lam och af hundrade tusen wädrar.

5. Då nu Achab war död, föll de Moabiters konung af ifrån Israels konung.* *2 Kon. 1: 1.

6. Då drog ut på den tiden konung Joram af Samarien och skickade hela Israel.

7. Och sände bort till Josaphat, Juda konung, och lät säga honom: De Moabiters konung är affallen ifrån mig: kom med mig till att strida emot de Moabiter. Han sade: Jag will uppkomma: jag är såsom du, och mitt folk såsom ditt folk, och mina hästar såsom dina hästar.* *1 Kon. 22: 4.

Josaphats död berättas, 1 Kon. 22: 51, men det, som han gjorde i förbund med Joram, inflätas här efteråt i Jorams historia, emedan Joram derwid war hufwudpersonen.

8. Och sade: Hwilken wäg wilja wi draga dit upp? Han sade: Den wägen igenom Edoms öken.

9. Alltså drogo åstad Israels konung, Juda konung och Edoms konung. Och som de omkring dragit hade sju dagsresor, hade hären och de ök, som med dem woro, intet watten.

10. Då sade Israels konung: Ack we! HERren hafwer dessa tre konungar församlat, på det han skall gifwa dem uti de Moabiters händer.

Israels konung, som icke frågade efter Herran, så länge allt gick wäl, tror nu efter sitt onda samwete, att det war Herren, som wållat olyckan och nöden.

11. Men Josaphat sade: Är här ingen HERrans prophet, att wi måga genom honom fråga HERran?* Då swarade en ibland Israels konungs tjenare, och sade: Här är Elisa, Saphats son, hwilken göt watten på Elia händer. *1 Kon. 22: 7.

Nu i nödens tid wille de fråga en Herrans prophet; förut hade de icke frågat efter Herrans wilja och råd. Elisa war nära till hands; ty Herrans Ande war hans ledsagare och förde honom dit, der något war för honom att uträtta.

12. Josaphat sade: HERrans ord är när honom. Alltså drogo neder till honom Israels konung och Josaphat och Edoms konung.

13. Då sade Elisa till Israels [ band I, 640 ]konung: Hwad hafwer du med mig skaffa? Gack bort till din faders propheter och till din moders propheter. Israels konung sade till honom: Nej, ty Herren hafwer församlat dessa tre konungar, på det Han skall gifwa dem uti de Moabiters händer.

Såsom Israels konung höll sig till afgudarna i medgångens tid, men sökte Herrans prophet i nödens tid, så göra alla de menniskor, hwilka icke wilja af hjertat tjena och tillhöra Herran utan blott wilja hafwa Honom till en nödhjelpare.

14. Elisa sade: Så sannt som HERren Zebaoth lefwer, för hwilken jag står,* om jag icke ansåge Josaphat, Juda konung, jag wille icke anse dig eller akta dig. *1 Kon. 17: 1.

15. Så låter nu en spelman komma hit. Och då spelmannen spelade på strängarna, kom HERrans hand öfwer honom.

Emedan Elisa war owillig öfwer afgudadyrkaren Joram, så kunde hans hjerta nu icke emottaga någon uppenbarelse ifrån Herran, utan att förut sättas i en rätt lugn, stilla och bedjande sinnesstämning. En sådan lugnande werkan skulle åstadkommas genom strängaspelet. Wi lära häraf, att äfwen hos de frommaste menniskor fördunklas Guds Andas ljus och nåden förswagas, så snart den allraminsta gnista af oheligt nit eller af någonting syndigt hos dem upptändes. Så snart Elisa genom lofsången på strängaspelet blef så lugnad, att han kunde upplyfta sitt hjerta till Herran, kom Herrans hand öfwer honom, han fick den uppenbarelse, hwarom han bad.

16. Och han sade: Detta säger HERren: Görer grafwar wid denna bäcken, här och der.

Grafwar här och der: gropar wid gropar, till förwaringsrum för det kommande wattnet.

17. Förty så säger HERren: I skolen intet wäder eller regn se; likwäl skall bäcken warda full med watten, så att I och edert folk och edra ök skola få dricka.

18. Dertill är detta en ringa ting för HERran; Han skall ock gifwa de Moabiter i edra händer:

19. Så att I skolen slå alla fasta städer och alla utwalda städer, och skolen omkull hugga alla goda träd, och skolen förstoppa alla wattubrunnar, och skolen förderfwa alla goda åkrar med stenar.

Att fälla träd i krig war förbjudet i lagen, men blef här tillåtet såsom hörande till Herrans straffdom öfwer fienderna.

20. Om morgonen då man spisoffer offrade,* si, då kom ett watten på den wägen ifrån Edom, och fyllde landet med watten. *2 Mos. 29: 39, 40. 3 Mos. 2: 1.

21. Då nu de Moabiter hörde, att konungarna drogo upp till att strida emot dem, kallade de tillhopa alla, som wuxne woro att bära wapen, och derutöfwer, och drogo intill gränsen.

22. Och som de om morgonen bittida uppstodo, och solen uppgick öfwer wattnet, tyckte de Moabiter, att wattnet emot dem war rödt såsom blod;

23. Och de sade: Det är blod; konungarna hafwa slagits inbördes med swärd, och den ena hafwer slagit den andra: nu Moab, statt upp, och tag byte.

Då förut icke något watten der funnits, v. 17, så kommo Moabiterna på den tanken, då de sågo morgonrodnaden i wattenspegeln, att de tre härarne hade färgat dalen med sitt eget blod. Så blef detta underwerk för de tre härarne en räddning ifrån att dö af törst och tillika en orsak till den fiendtliga härens undergång.

24. Men då de kommo till Israels läger, reste Israel upp, och slog de Moabiter; och de flydde för dem. Men de kommo in, och slogo Moab,

25. Bröto städerna neder, och och en kastade sin sten på alla goda åkrar, och uppfyllde dem, och förstoppade alla wattubrunnar, och fällde alla goda träd, tilldess att allenast stenarna i tegelmuren qwarblefwo. Och de kringhwärfde staden med slungor, och slogo honom.

I tegelmuren: i Kir Hareseth.

26. Då de Moabiters konung såg, att striden wardt honom för stark, tog han sju hundrade män till sig, som swärd utdrogo, till att slå ut emot Edoms konung; men de kunde icke.

27. Då tog han sin första son, som i hans stad skulle konung wordit, och offrade honom till ett bränneoffer på muren.* Då kom en stor wrede öfwer Israel; så att de drogo ifrån honom och wände till landet igen. *3 Mos. 20: 2. Ps. 106: 37. Hes. 20: 31.

Kir Hareseth war en af Moabs största städer, hwars hufwudnamn war Kir, Es. 15: 1. binamnet war Hareseth eller Hares, Es. 16: 711. Det är ett gammalt, och ännu wanligt bruk i hedendomen att stundom offra menniskor, och ju större nöden är, desto ädlare och dyrbarare måste offret wara. Moabs konung [ band I, 641 ]hoppades öfwerwinna olyckan och blidka afguden Moloch, derigenom att han offrade sin älskade son. Han gjorde det på muren i den tanka, att de tre konungarne nu skulle frukta för Moloch, åt hwilken han offrade ett så dyrbart offer. Men de drogo sig derifrån med räddhåga, att Herrans wrede skulle falla äfwen på dem för det wederstyggliga offrets skull.

4. Capitel.

Elisa under med oljan, hustrun, sonen, den döda, moset, brödet.

Och en qwinna utaf de propheters söners hustrur ropade till Elisa, och sade: Din tjenare, min man, är död blefwen; så wet du, att han, din tjenare, fruktade HERran: nu kommer den han skyldig war, och will taga båda mina söner till trälar.* *3 Mos. 25: 39.

Efter krigsoroligheten drog Elisa sig tillbaka i sin stilla werksamhet och wårdade prophetskolorna, för hwilkas medlemmar han war en fader och beskyddare. I detta capitel omtalas åtskilliga härliga underwerk, som alla hade till ändamål att befrämja Herrans ära och menniskors bästa. De kunna alla kallas Evangeliska och förebildade den högste menniskowännens under, som gick omkring och gjorde wäl.

2. Elisa sade till henne: Hwad skall jag göra dig? Säg mig, hwad hafwer du i huset? Hon sade: Din tjenarinna hafwer intet i huset utan en kruka med olja.

3. Han sade: Gack bort, och beds af alla dina grannhustrur tomma käril, wäl många;

4. Och gack in, och slut dörren igen efter dig, med dina söner, och gjut i alla kärilen: och när du hafwer fyllt dem, så tag bort dem.

5. Hon gick bort, och slöt dörren igen efter sig, samt med sina söner: de buro kärilen fram till henne, och hon göt uti.

6. Och då kärilen woro fulla, sade hon till sin son: Hemta mig ännu ett käril. Han sade till henne: Här är intet käril mer. Så stannade oljan.

7. Och hon gick bort, och sade det Gudsmannen. Han sade: Gack bort, sälj oljan, och betala dem du skyldig är; men du och dina söner, lefwen utaf det andra, som öfwer är.

Detta underwerk är en rätt träffande bild af Herrans wälsignelse i sina gåfwors meddelande. En ström af wälgerningar flyter; man får se frukten deraf, utan att egentligen kunna se, hwarifrån det goda kommer och wanligtwis flyta Herrans lekamliga och andeliga gåfwor i en mild och stilla ström, såsom oljan, ur den rika förrådskällan. Alla Guds barn få i mer eller mindre mån åtnjuta en dylik wälsignelse, fastän icke på samma underbara sätt. I det timliga är utdelningen ganska olika och äfwen de, som icke rätt känna Herran, ja till och med de ogudaktige, få emottaga mycket godt af Honom, utan att weta och erkänna, att Han är gifwaren. De trogna deremot få just det, som de behöfwa och som de kunna rätt anwända, de få hwarken mer eller mindre än det, som den allwise Guden ser skall lända till deras sanna wälfärd, men i det andeliga flyter nådeströmmen endast till trosöppna hjertan. Såsom enkan fick fylla sina tomma käril med olja, så fyllas i Christi församling alla öppna hjertan med den från himmelen nedströmmande nåden. Olja är i Guds ord en wanlig bild af Guds Andas nådegåfwor, Hans upplysande och lifgifwande nåd. Oljan kan kallas ett flytande ljus, emedan den är ett wanligt ljusämne, och den kan äfwen kallas ett lifsämne, såsom ett i Österlanden wanligt och wäsendtligt näringsmedel. Och såsom den fattiga enkan både kunde betala sina skulder och nära sig och sina barn med den underbara oljan, så blifwer genom den heliga Andas nåd, hwarigenom den troende menniskan införlifwas med Christus, hennes syndaskuld borttagen, så att hon i tron är wiss derom, och tillika lefwer hon af denna nåd, och kyrkan närer dermed sig sjelf och sina barn.

8. Och det begaf sig på en tid, att Elisa gick till Sunem: der war en rik qwinna, och hon höll honom uppe, så att han fick sig der mat: och som han ofta färdades derigenom, gick han ju intill henne, och åt när henne.

9. Och hon sade till sin man: Si, jag förmärker, att denne Gudsmannen är helig, som alltid går här fram.

10. Låt oss göra en liten brädsal, och sätta derin en säng, bord, stol och ljusstake; på det att, när han till oss kommer, må han der blifwa.

11. Så hände det sig på en tid, att han kom dit in, och lade sig i salen, och sof derinne;

12. Och sade till sin tjenare Gehasi: Kalla den Sunamitiskan. Och då han hade kallat henne, gick hon fram för honom.

13. Han sade till honom: Säg henne: Si, du hafwer gjort oss alla denna tjensten; hwad skall jag göra dig? Hafwer du något wärf till konungen eller till härhöfwitsmannen? Hon sade: Jag bor ibland mitt folk.

Jag bor ibland mitt folk, d. ä.: jag är nöjd med min belägenhet, jag har ingen bön till konungen.

[ band I, 642 ]14. Han sade: Hwad skall man då göra henne? Gehasi sade: Ack, hon hafwer ingen son, och hennes man är gammal.

15. Han sade: Kalla henne. Och då han hade kallat henne, kom hon i dörren.

16. Och han sade: På denna tiden,* när frukten kan lefwa, skall du hafwa en son i famnen. Hon sade: Ack! nej min herre, du Guds man, ljug icke för din tjenarinna. *1 Mos. 18: 10.

17. Och qwinnan wardt hafwande, och födde en son på samma tiden, då frukten lefwa kunde, såsom Elisa hade sagt henne.

18. Då pilten wardt stor, hände sig, att han gick ut till sin fader, till skördemännerna;

19. Och sade till sin fader: Ack! mitt hufwud, mitt hufwud. Han sade till sin tjenare: Haf honom bort till sin moder.

20. Och han tog honom, och hade honom till hans moder. Och hon satte honom i sitt sköte allt intill middagen; då blef han död.

21. Och hon gick upp och lade honom på Guds mannens säng, slöt till och gick ut.

22. Och kallade sin man och sade: Sänd mig en af tjenarne och en åsninna; jag will till Guds mannen, och komma igen.

23. Han sade: Hwi will du till honom? Är ock i dag icke nymånad eller Sabbath? Hon sade: Wäl.

Man ser häraf, att på heliga dagar fromma Israeliter infunno sig hos propheterna för att låta underwisa sig om Herrans wilja, och således höllos på sådana dagar bönestunder med bibliska betraktelser.

24. Och hon sadlade åsninnan, och sade till tjenaren: Drif uppå, och låt oss icke töfwa med ridandet, såsom jag säger dig.

25. Alltså drog hon åstad, och kom till Guds mannen på Carmels berg. Som nu Guds mannen såg henne komma, sade han till sin tjenare Gehasi: Si, den Sunamitiskan är der;

26. Så löp nu emot henne, och fråga henne, om henne och hennes man och son wäl går. Hon sade: Wäl.

27. Men då hon uppkom till Gud mannen på berget, fick hon honom om hans fötter; och Gehasi gick fram, och wille drifwa henne bort, men Gudsmannen sade: Låt blifwa henne, förty hennes själ är bedröfwad; och HERren hafwer mig det fördolt, och icke låtit mig det förstå.

Prophetens ord wisa tydligt, att den prophetiska gåfwan icke bestod deruti, att man kunde se och weta hwad som helst, utan det som Herren uppenbarade.

28. Hon sade: När hafwer jag bedits en son af min herre? Sade jag icke, att du icke skulle bespotta mig?

Bespotta mig, d. ä. gäcka mig, gifwa mig en owaraktig, wansklig fröjd, som skulle efterlemna en så djup sorg. Så talade hon af tanklöshet i sin djupa bedröfwelse. Se 1 Kon. 17: 18.

29. Han sade till Gehasi: Begjorda dina länder, och tag min staf i din hand, och gack åstad: om någon möter dig, så helsa honom icke;* och om någon helsar dig, så swara honom intet: och lägg min staf på piltens anlete. *Luc. 10: 4.

Propheten förbjöd sin tjenare allt uppehåll på wägen. Icke en gång en helsning fick han tillåta sig, emedan den kunde wålla ett ögonblicks uppehåll.

Propheten hoppades, att Gud, som delat Jordans watten genom Elie mantel, nu skulle uppwäcka den döda wid beröringen af prophetstafwen. Men den bedröfwade modren trodde icke derpå, hon önskade prophetens närwaro, och Herren gaf henne hwad hon åstundade. Herren hörer ett bedjande hjerta och isynnerhet ett bedjande modershjerta.

30. Men piltens moder sade: Så sannt som HERren lefwer, och din själ, jag släpper dig icke. Då stod han upp, och följde henne.

31. Men Gehasi war allaredan gången fram för dem, och lade stafwen på piltens anlete: men der war hwarken röst eller sinne. Och han gick tillbaka igen emot honom, och bådade honom, och sade: Pilten är icke uppwäckt.

32. Och då Elisa kom i huset, si, då låg pilten död på hans säng.

33. Och han gick in, och sköt igen dörren* om sig båda, och bad till HERran, *Matth. 6: 6.

34. Och steg upp, och lade sig öfwer pilten, och lade sin mun på piltens mun, och sina ögon på hans ögon, och sina händer på hans händer, och räckte sig* [ band I, 643 ]så ut öfwer honom, så att piltens kropp wardt warm. *1 Kon. 17: 21. 2 Kon. 8: 1. Apg. 20: 10.

Propheten bad och gjorde föröfrigt på samma sätt som Elia, han meddelade af sin wärme och af sina lifsandar åt den döde, men det war icke prophetens naturliga wärme och inwerkan, som gaf lif åt den döde, utan detta skedde på prohetens bön genom en lifskraft från himmelen, som genom propheten meddelades.

35. Men han stod åter upp, och gick en gång hit och dit i huset, och steg upp och räckte sig ut öfwer honom; då prustade pilten sju resor, sedan lät pilten ögonen upp.

36. Och han kallade Gehasi, och sade: Kalla Sunamitiskan. Och då han hade kallat henne, kom hon in till honom. Han sade: Tag här din son.

37. Då kom hon och föll till hans fötter och tillbad på jorden, och tog sin son och gick ut.

Det dubbla undret, som här werkades genom Elisa, i det en son blef twå gånger gifwen åt en from qwinna, innebär både ett skapelseunder ett återlösningsunder, i det den döde blef återlöst ifrån dödens wåld, och syftade på de ännu större under, som Christus, den himmelske propheten, fortfarande werkar. Genom Hans makt blifwa menniskor födda till Guds barn, födda för ewigheten, och då de dö, så är det ingen egentlig död, utan en kort sömn, hwarifrån de uppwäckas till ett nytt, ett oförgängligt lif. Och såsom den Sunamitiska qwinnan fröjdade sig, då sonen blef henne gifwen, och ännu mera då han blef henne skänkt på nytt, likaså fröjdar sig Christi församling öfwer hwarje andeligt barn, och ännu större blifwer fröjden, då all död uppswulgen warder uti segern.

38. Då Elisa kom igen till Gilgal, wardt dyr tid i landet, och de propheters söner bodde för honom.* Och han sade till sin tjenare: Sätt fram en stor gryta, och koka ett mos för propheternas söner. *2 Kon. 6: 1.

39. Så gick en ut på marken till att hemta kryddor, och han fann en kurbitsstjelk, och hemtade deraf wildkurbits sitt kläde fullt; och då han kom, skar han det i grytan till moset, förty de kände det icke.

Wildkurbits, ett slags gurkor, runda såsom äpplen. De äro giftiga, men kunna, då helt litet deraf intages, begagnas såsom läkemedel.

40. Och då de gåfwo det upp för männerna till att äta, och de åto af moset, ropade de och sade: O, Guds man! döden i grytan; ty de kunde icke äta det.

41. Han sade: Hafwen hit mjöl; och han kastade det i grytan, och sade: Gif upp för folket, att de måga äta; så war det intet bittert i grytan.

Detta under skall lära oss, att genom tron kan äfwen det bittra och skadliga blifwa helsosamt. Guds barn hafwa det löftet, att de skola kunna trampa på ormar och skorpioner; och om de dricka något det dödligt är, skall det dem intet skada, Luc. 10: 19. Marc. 16: 18. Och då Guds rikes seger hinner öfwertäcka jorden, så skall denna segerkraft sträcka sig till hela naturen och öfwerwinna hwad som är en bild af synden och förbannelsen.

42. Och en man kom ifrån BaalSalifa, och bar åt Guds mannen förstlings bröd, nemligen tjugu bjuggbröd, och ny säd i sin kjortel. Men han sade: Gif det folket, att de äta.

Då folket i Israels rike icke fingo bringa sina gåfwor till Herrans tempel, så förde denne fromme man sina förstlingsbröd till propheten, såsom en Herrans tjenare.

43. Hans tjenare sade: Hwad kan det förslå för hundrade män? Han sade: Gif det folket, att de måga äta; förty så säger HERren: De skola äta, och skall ändå öfwerblifwa.* *Matth. 15: 37. Marc. 8: 8. Joh. 6: 11, 12, 13.

I det, som gifwes för Herrans skull, är alltid stor wälsignelse, isynnerhet då, när Herren sjelf är närwarande wid gåfwans bruk.

44. Och han lade det fram för dem, så att de åto; och blef ändå öfwer, efter HERrans ord.

5. Capitel.

Naaman renas. Gehasi smittas.

Naaman, konungens härhöfwitsman af Syrien, war en härlig man för sin herre, och mycket aktad; förty genom honom hade HERren gifwit salighet i Syrien; och han war en mäktig man, dock spitelsk.

Det är Herren, som regerar äfwen ibland hedningarne och sänder seger eller nederlag, lycka eller olycka efter sitt wälbehag. Salighet betyder här detsamma som seger, wälgång.

2. Och krigsmännerna i Syrien woro utfallne, och hade bortfört en liten piga utur Israels land; och hon war i tjenst med Naamans hustru.

Både barn och äldre personer, som blefwo tillfångatagne, anwändes såsom slafwar eller tjenstefolk. De såldes och köptes.

3. Hon sade till sin fru: Ack! att min herre wore när den propheten i Samarien, den skulle wäl göra honom fri ifrån hans spitelska.

[ band I, 644 ]4. Då gick hon in till sin herre, och gaf honom det tillkänna, och sade: Så och så hafwer den pigan af Israels land sagt.

5. Konungen af Syrien sade: Så far dit, jag will skrifwa Israels konung ett bref till.

Och han drog dit, och tog med sig tio centner silfwer, och femtusen gylden, och tio högtidskläder.

6. Och förde brefwet till Israels konung, och det lydde alltså: När detta bref kommer till dig, si, så wet att jag hafwer sändt min tjenare Naaman till dig, att du gör honom fri ifrån hans spitelska.

7. När Israels konung läste brefwet, ref han sina kläder sönder, och sade: Är jag då Gud, att jag skalle kunna döda och lif gifwa,* efter han sänder till mig att jag skall göra den mannen fri ifrån hans spitelska? Märker och ser, huru han söker tillfälle emot mig. *5 Mos. 32: 39. 1 Sam. 2: 6.

De spitelska ansågos såsom dödens rof, emedan sjukdomen war obotlig. Det kunde synas förunderligt, att konungen i Israel icke tänkte på den allbekante propheten, som han så wäl kände och genom hwilkens underwerk han sjelf med sin här hade blifwit räddad från undergång; men de, som förakta Guds nåds rikedomar, glömma lätt hwar hjelp är att finna, om de än aldrig så ofta hade fått röna Herrans hjelp.

8. Då Elisa den Guds mannen det hörde, att Israels konung hade rifwit sina kläder sönder, sände han till honom, och lät säga honom: Hwi hafwer du rifwit dina kläder? Låt honom komma till mig, att han må förnimma, att en prophet är i Israel.

9. Alltså kom Naaman med hästar och wagnar, och höll för Elisa husdörr.

10. Då sände Elisa ett bud till honom, och lät säga honom: Gack bort och twå dig sju resor i Jordan; och ditt kött* skall komma sig till igen och warda rent. *4 Mos. 12: 12.

11. Då wardt Naaman wred, och drog sina färde, och sade: Jag mente, han skulle komma hit ut till mig, och gå fram, och åkalla HERrans sin Guds namn, och med sin hand taga på rummet, och så bota spitelskan.

På rummet, d. ä. på det sjuka stället på kroppen.

12. Äro icke Abana och Pharphars watten i Damascon bättre än alla watten i Israel, att jag må twå mig deruti och warda ren? Och wände sig, och for sin wäg med wrede.

Abana och Pharphar, twå berömda floder i Syrien, som komma från berget Hermon. Naaman föraktade det lätta medel, som propheten anwisade. Så blifwa nådens medel, hwarmed Guds Ande werkar själens helbregdagörelse, af många föraktade, emedan de synas för ringa och för lätta. Menniskan will icke böja sig under trons lydnad, likasom Naaman icke wille tro prophetens ord. Men det finnes ingen annan utwäg, än att owilkorligen underkasta sig och blott genom tron på Herrans ord warda helad.

13. Då gingo hans tjenare till honom, och talade till honom, och sade: Min fader, om propheten hade sagt dig något dråpligt före, skulle du icke hafwa gjort det? Huru mycket mer, medan han säger till dig: Twå dig, så warder du ren?

14. Då steg han af, och doppade sig i Jordan sju resor, såsom Guds mannen sagt hade; och hans kött kom till sig igen, såsom en ung drängs kött, och wardt ren.* *Luc. 4: 27.

Det war lyckligt för Naaman, att han följde det förståndiga rådet. Det war just förödmjukelse och lydnad för prophetens ord, som behöfdes till hans räddning.

15. Och han wände om igen till Guds mannen med all sin skara. Och då han kom in, gick han fram för honom, och sade: Si, jag wet att ingen Gud är i alla land, utan i Israel; så tag nu wälsignelse* af din tjenare. *1 Mos. 33: 11. 1 Sam. 25: 27.

Så olika äro menniskorna. Joram, konungen i Israel, och många med honom hade erfarit ännu större under, men det hade ingenting godt hos dem werkat. Hedningen Naaman deremot uttalar en härlig trosbekännelse på Israels Gud efter det underwerk, han erfarit, och wille gerna på allt sätt bewisa sin tacksamhet.

16. Men han sade: Så sannt som HERren lefwer, för hwilken jag står, jag tager det icke. Och han nödgade honom, att han skalle taga det; men han wille icke.

Propheten war mycket angelägen om, att Naaman och hans folk icke skulle få den föreställningen, att Guds nådegåfwor kunna köpas för penningar eller betalas med timliga ting. Se Apg. 8: 20. Inga Herrans gåfwor kan menniskan köpa eller betala, och detta war icke heller Naamans mening, men saken hade lätt inför de okunniga kunnat få ett sådant utseende. Naamans rening ifrån sin spitelska är en afbild af en menniskas rening från syndens spitelska i den nya födelsen. Såsom Naaman blef twagen och [ band I, 645 ]renad i Jordans watten, så blifwer själen i den nya födelsen renad genom det andeliga helsowattnet i den helsobrunn, som Christus i sitt blod har öppnat för alla botfärdiga syndare, Es. 12. Zach. 13: 1. Detta sker allra tydligast i det heliga dopet, der äfwen synliga medel anwändas. Men blott osynligen och andligen sker detta genom den Heliga Andas nåd, då tron upptändes i menniskans hjerta, och hon igenom den blifwer förenad med Christus. Samma tillämpning af detta reningsmedel, nemligen Jesu försoningsnåd och Hans dyra förtjenst, behöfwes äfwen i den dagliga förnyelsen och helgelsen, i fotatwagningen, reningen från widlådande swaghetssynder, fel och brister. Innan en menniska kommer till rätt Evangelisk kunskap, så att hon sjelf blifwer ett intet i sin egen tanka och Christus blir hennes allt, bjuder hon wanligtwis till att köpa nådens gåfwor och rening från synden genom eget arbete, genom försakelse, uppoffringar, wälgerningar, böner och tårar m. m. Detta är att lägga ut penningar der intet bröd är. Att detta icke hjelper wille propheten lära oss, då han wägrade att emottaga någon gåfwa af Naaman.

17. Då sade Naaman: Må då icke din tjenare warda gifwet en börda af denna jorden, så mycket som twå mular orka bära? Ty din tjenare will icke mer åt andra gudar offra och bränneoffer göra; utan HERranom.

Naaman önskade, att med jord från Canaans land uppfylla ett altare, 2 Mos. 20: 24; ty han tänkte, att hans offer derigenom skulle blifwa för Herran behagligare. Han wille således tjena Herran, sedan han nu hade lärt känna Honom. Detta wisar, att hans kroppsliga rening åtföljdes af en själens rening, såsom wår Frälsare, då Han gjorde sjuka helbregda, tillika gaf dem den nödwändigare andliga gåfwan, sägande: War wid godt mod; dina synder förlåtas dig. Säkert war Naamans glädje och tacksamhet ganska stor, men samma glädje får hwar och en menniska erfara, som med själ och hjerta nedsänker sig i den andliga helsostaden, Jesu försonings nåd, och der blifwer renad och helbregdagjord från syndens smitta, som förer till ewig död.

18. Att HERren wille derutinnan wara din tjenare nådelig, när jag tillbeder i Rimmons hus, när min herre går uti Rimmons hus till att tillbedja der, och han stöder sig wid min hand. * *2 Kon. 7: 2.

19. Han sade till honom: Far i frid.* Och han for ifrån honom ett litet stycke wäg på marken. *Marc. 5: 34.

Rimmon bet. Granatäpple. I hedendomen war granatäpplet en bild af fruktbarhet och af alstringskraften i naturen; således war detta samma afgud, som under otaliga namn i forntiden dyrkades och ännu dyrkas af hedningarne. Naaman beder nu om förlåtelse, att han wore nödsakad att ledsaga sin herre och konung till afgudatemplen. I grt. lyda hans ord sålunda: I denna sak wille Herren förlåta din tjenare: när min herre konungen går uti Rimmons hus till att tillbedja der, och han stöder sig wid min hand och jag äfwen böjer mig i Rimmons hus, må Herren förlåta din tjenare i denna sak! Naaman wille icke deltaga i någon afgudadyrkan längre, men han kunde icke slippa denna tjenst att följa konungen, så framt han icke wille afsäga sig embetet eller till och med mista lifwet. Till sådan försakelse och lidande för bekännelsens skull war Naaman icke mogen, och icke heller war den egentliga tiden dertill kommen, derföre swarade propheten med en wälsignelse i sådana ord, som hwarken gillade Naamans gemenskap med sin konung i denna sak, ej heller fordrade af honom hwad han ännu icke war i stånd att bära. Guds långmodighet, wishet och kärlek uppenbarar sig äfwen härutinnan. Men såsom bestämd warning gälla Herrans Jesu ord: Hwilken som sätter sin hand till plogen och ser tillbaka, han är icke beqwäm till Guds rike. Genom Herrans styrelse blef Naaman utan twifwel snart förlossad ifrån den tjenst, som beswärade hans samwete.

20. Då tänkte Gehasi, Guds mannens Elisa tjenare: Si, min herre hafwer sparat denna Syren Naaman, så att han intet hafwer tagit af honom, det han hit hade; så sannt som HERren lefwer, jag will löpa efter honom, och taga något af honom.

21. Alltså jagade Gehasi efter Naaman; och då Naaman såg, att han lopp efter honom, steg han af wagnen emot honom, och sade: Går det wäl till?

22. Han sade: Ja; men min herre hafwer sändt mig, och låter dig säga: Si, nu på stunden äro till mig komne ifrån Ephraims berg twå unga män utaf de propheters söner; gif dem en centner silfwer och tu högtidskläder.

23. Naaman sade: Gerna; tag twå centner. Och han nödgade honom, och band twå centner silfwer i twå säckar, och tu högtidskläder, och fick det twå sina tjenare; och de buro det med honom.

24. Och då han kom till mörkt rum, tog han det utaf deras händer, och lade det öfwer en sida i huset; och lät männerna gå; och de gingo bort.

25. Då gick han fram för sin herre. Och Elisa sade till honom: Hwadan kommer du Gehasi? Han sade: Din tjenare hafwer hwarken hit eller dit gått.

26. Han sade till honom: Månde icke mitt hjerta wandra med dig, då mannen wände om igen ifrån sin wagn emot [ band I, 646 ]dig? Nu, du hafwer tagit silfwer och kläder, oljogårdar, wingårdar, får, oxar, tjenare och tjenarinnor.

27. Men Naamans spitelska skall låda wid dig och din säd till ewig tid. Så gick han ut ifrån honom spitelsk såsom en snö.* *4 Mos. 12: 10. 2 Chrön. 26: 19.

Gehasi war således en werldsligt sinnad och falsk menniska, fastän han war prophetens tjenare. Då han återkom och hade fått gåfwan af Naaman, förkunnade Elisa, att han icke blott wisste detta, utan att han äfwen wisste, hwad han för dessa penningar ämnade köpa. Gehasi hade ohelgat Herrans namn ibland hedningarne och således bidragit att motwerka underwerkets och nådegåfwans ändamål och han hade tillika ljugit för Herrans Ande, som war i Elisa; derföre öfwergick honom ett swårt straff. Han hade wisat, att hans själ war oren. Nu blef också hans kropp behäftad med den förfärliga sjukdom, som är syndaorenlighetens närmaste afbild. Han skulle härigenom drifwas att söka rening genom Herrans nåd, såsom Naaman hade gjort. En gång förr eller sednare wisar sig själens orenhet äfwen i yttre gestalt, om icke själen blifwer rentwagen. Aldra förskräckligast kommer syndens spitelska att wisa sig på dem, som blifwa ewigt förtappade.

6. Capitel.

Jernet flyter. De Syrers blindhet. Samarie belägring. Hunger.

De propheters söner sade till Elisa: Si rummet, der wi för dig bo, är oss för trångt.

2. Låt oss gå till Jordan; och hwar och en hemte der timmer, att wi måga bygga oss der ett rum till att bo uti. Han sade: Går åstad.

3. Och en sade: Kom ock du, och gack med dina tjenare. Han sade: Jag will gå med.

4. Och han gick med dem. Och då de kommo tid Jordan, höggo de träd neder.

5. Och som ett af dem fällde ett träd, föll yxan i wattnet; och han ropade och sade: Ack, we! min herre; och hon är mig lånt.

6. Men Guds mannen sade: Hwar är hon fallen? Och då han wiste honom rummet, skar han ett träd af, och kastade det dit; och yxan flöt upp;

7. Och han sade: Tag henne upp. Han räckte ut sin hand, och tog henne.

Detta märkwärdiga underwerk bewisar. att inga angelägenheter, hwaruti Herrans tjenare behöfwa hjelp, äro för den mäktige Guden för ringa att gifwa akt på. Elisa hade förut gjort underwerk för stora ändamål. Nu gjordes ett underwerk för ett mindre ändamål, och det ena såwäl som det andra wisar oss både Herrans stora makt och Hans förbarmande, som ser till de fattiga och ringa. Tillika bewisar detta underwerk, att Herrans tjenare, då det Honom behagar, hafwa makt öfwer naturens lagar, så att intet för dem är omöjligt, Matth. 17: 20.

8. Och konungen i Syrien förde örlig emot Israel; och han rådfrågade med sina tjenare, och sade: Wi wilja lägra oss der och der.

9. Men Guds mannen sände till Israels konung, och lät säga honom: Tag dig till wara, att du icke drager till det rummet, ty de Syrer ligga der.

De Syrer ligga der: De woro ännu icke der, men prophetens inre syn såg dem redan der.

10. Så sände då Israels konung bort till det rummet, som Guds mannen om sade; förwarade det och höll der wakt; och gjorde det icke en gång eller twå gånger allena.

11. Då wardt konungens hjerta i Syrien illa tillfrids deröfwer, och kallade sina tjenare, och sade till dem: Wiljer I då icke säga mig, hwilken af wåra är flydd till Israels konung?

12. Då sade en af hans tjenare: Icke så, min herre konung; utan Elisa den propheten i Israel, säger till konungen i Israel allt det du talar i kammaren, der din säng är.

13. Han sade: Så går bort och ser till hwar han är, att jag må sända bort, och låta hemta honom. Och de underwiste honom, och sade: Si, i Dothan är han.

14. Då sände han dit hästar och wagnar och en stor makt; och som de dit kommo om natten, belade de staden

15. Och Guds mannens tjenare stod bittida upp, att han skulle gå ut; och si, då låg en här om staden med hästar och wagnar. Då sade hans tjenare till honom: Ack we, min herre, hwad wilja wi nu göra?

16. Han sade: Frukta dig intet, förty de äro flere, som med oss äro, är de som med dem äro.* *1 Joh. 4: 4.

17. Och Elisa bad, och sade: HERre, öppna honom ögonen, att han må se. Dä öppnade HERren tjenare hans [ band I, 647 ]ögon, att han fick se. Och si, då war berget fullt med brinnande hästar och wagnar* omkring Elisa.† *1 Mos. 32: 2. 2 Kon. 2: 11. † Ps. 34: 8.

I sådan gestalt uppenbarade sig dessa osynliga härar för Elisas tjenare, då Herren nu öppnade hans ögon. Så ser trons öga ljus, der för det wanliga ögat är idel mörker. Se 4 Mos. 22: 31. Denna härliga syn wisar oss rätt tydligt, att Herrans englar äro tjensteandar, utsände till deras tjenst, som saligheten ärfwa skola. Hwarje Guds barn är omgifwet af sådana mäktiga, osynliga wäktare. Få fromma menniskor woro i Israel, och likwäl war här för deras skull en mäktig himmelsk härskara. På Jacobs ensamma wandring woro honom twå Englahärar till mötes, för att wisa honom, att han stod under den himmelske Fadrens wård och beskydd. Huru trygga kunna icke alla Herrans trogna wara, om de mera betänka, huru dyrt de äro aktade i Hans ögon, som äfwen räknar deras tårar och deras hufwudhår, Ps. 56: 9.

18. Och då de kommo dit neder till honom, bad Elisa, och sade: HERre, slå detta folket med blindhet.* Och Han slog dem med blindhet efter Elisa ord. *1 Mos. 19: 11.

19. Och Elisa sade till dem: Detta ar icke den wägen eller den staden; följer mig efter, jag will föra eder till den man, som I söken; och förde dem till Samarien.

De woro ännu icke der de skulle lära känna den de sökte; det war Herrans wilja, att de skulle till Samarien, och der skulle deras ögon öppnas.

20. Som de kommo till Samarien, sade Elisa: HERre, öppna ögonen på dessa, att de måga se. Och HERren öppnade dem ögonen, att de sågo: och si, då woro de midt i Samarien.

Fastän icke på ett så märkwärdigt sätt som i detta fall, blifwa dock menniskor ofta af den rättfärdige Guden slagna med blindhet, stundom på det de sjelfwa må bereda sig det straff, de förtjena, och då är blindheten ett syndastraff; stundom är den en wälgerning, hwarigenom Herren förhindrar deras onda afsigter och bewarar dem ifrån att blifwa ännu större syndare än de äro, och stundom har en sådan blindhet till ändamål att beskydda Guds folk och befrämja dess wälfärd. En sådan förblindelse består blott deruti, att Herren undandrager en del af det förstånd och den insigt, Han gifwit, på det dessa gåfwor icke må blifwa ännu mera missbrukade till onda ändamål.

21. Och Israels konung, då han såg dem, sade han till Elisa: Min fader, skall jag slå dem?

22. Han sade: Du skall icke slå dem; de som du får med ditt swärd och båge, dem slå. Sätt dem watten och bröd före, att de måga äta och dricka; och låt dem fara till sin herre.

23. Så wardt dem tillredd en stor måltid. Och när de hade ätit och druckit, lät han dem gå, så att de drogo till sin herre. Och sedan kom icke mer krigsfolk af Syrien i Israels land.

Dessa män hade erfarit Herrans makt, nu fingo de ock erfara hans godhet. Efter detta kommo icke mera sådane små hopar af krigsfolk af Syrien till Israels land, af fruktan för Herrans synbara beskydd öfwer Israel.

24. Derefter begaf sig, att Benhadad, konungen i Syrien, församlade all sin här, och drog upp, och belade Samarien.

25. Och en hård tid war i Samarien; men de belade staden intill dess ett åsnehufwud gällde åttatio silfwerpenningar; och en fjerdedel af ett kab dufwoträck fem silfwerpenningar.

26. Och då Israels konung gick på muren, ropade en qwinna till honom och sade: Hjelp mig, min herre konung.

27. Han sade: Hjelper icke HERren dig, hwadan skulle jag hjelpa dig? Af logen eller af pressen?

28. Och konungen sade till henne: Hwad är dig? Hon sade: Denna qwinnan sade till mig: Få hit din son, att wi måga äta honom i dag; i morgon wilja wi äta min son.* *5 Mos. 28: 5357. Klagow. 4: 10.

29. Så hafwa wi kokat min son, och ätit. Och jag sade till henne den andra dagen: Få hit din son, och låt oss äta men hon undstack sin son.

30. Då konungen hörde qwinnans ord, ref han sina kläder sönder, wid han gick på muren. Då såg allt folket, att han hade en säck på kroppen innan under.

31. Och han sade: Gud göre mig det och det,* om Elisa, Saphats sons, hufwud skall i dag blifwa ståndande på honom. *1 Kon. 19: 1.

32. Och Elisa satt i sitt hus. Och de äldste sutto när honom. Och han sände en man fram för sig. Men förr än budet kom till honom, sade han till de äldsta: Hafwen I sett, huru denne mördaren hafwer hitsändt, att taga mitt hufwud af? Ser till, när budet kommer, att I lycken dörren igen, och klämmer honom med dörren; si, dönet af hans herres fötter följer efter honom.

[ band I, 648 ]33. Wid han ännu med dem talade, si, då kom budet ned till honom och sade: Si, detta onda kommer af HERran;* hwad skall jag mer wänta af HERran? *Jer. 34: 17, 18.

Fastän Joram hade erfarit Herrans makt och barmhertighet på så utmärkt sätt, så fruktar han dock icke för att häda Herran, gifwa Honom skulden till den stora nöden och trakta efter prophetens lif. Det är wanligt, att ogudaktiga menniskor kasta skulden till olyckor, som ske, på Gud sjelf och på Hans folk i synnerhet. Och likwäl sönderref denne konung sina kläder af fasa, då han hörde omtalas, huru stor nöden war, och han wisade tecken till förödmjukelse inför Herran, ty han hade en hårsäck på blotta kroppen; men till hans hjerta hade förödmjukelsen icke kunnat intränga.

7. Capitel.

Samaria frälsas. Hungern stillas. Riddaren förtrampas.

Men Elisa sade: Hörer HERrans ord; så säger HERren: I morgon på denna tiden skall en skeppa semlomjöl gälla en sikel, och twå skeppor bjugg en sikel, i Samarie port.

2. Då swarade en riddare, wid hwilkens hand konungen sig stödde, Guds mannen, och sade: Om HERren än gjorde fönster på himmelen, huru kunde detta ske? Han sade: Si, du skall få se det med dina ögon; men intet skall du äta deraf.

Wid hwilkens hand konungen sig stödde, d. ä.: hwilken han alltid hade wid sin sida och till hwiken han hade stort förtroende. I hans ord ligger spott och hån, såsom om han wille säga: ja, Herren skall wäl nu såsom wid syndafloden upplåta himmelens fönster och låta födoämnen komma ned såsom ett störtregn. Han wille med detta hån gifwa tillkänna, att propheten war en bedragare. På dessa fräcka otrosord gaf propheten honom ett swar, som uppenbarade, att han wisste, hwad som skulle ske både till den nödställda stadens räddning och till bespottarnes undergång. Förr eller sednare få alla otrogna se den wälsignelse, som kommer öfwer Herrans tjenare, men få icke njuta deraf.

3. Och fyra spitelske män woro utom porten;* och den ene sade till den andre: Hwad wilja wi blifwa här, till dess wi dö? *3 Mos. 13: 46.

Desse spitelske hade således en hydda utom stadsporten.

4. Det wi än wille gå in i staden, så är hård tid i staden, att wi måste dock der dö; blifwa wi ock här, så måste wi ock dö. Så låt oss nu gå bort, och gifwa oss till de Syrers här; låta de oss lefwa, så lefwa wi; dräpa de oss, så äro wi döde.

5. Och de woro bittida uppe om morgonen, på det de skulle gå till de Syrers här. Och som de kommo till det främsta på lägret, si, då war der ingen.

6. Ty HERren hade låtit de Syrer höra en gny af hästar och wagnar och af en mäktig här,* så att de sade till hwarannan: Si, Israels konung hafwer besoldat emot oss de Hetheers konungar och de Egyptiers konungar, att de skola komma öfwer oss; *Es. 13: 4.

7. Och stodo upp och flydde bittida om morgonen, och läto blifwa sina hyddor, hästar, åsnor och lägret, såsom det stod; och flydde med deras lif derifrån.

8. Som nu de spitelske kommo till det främsta af lägret, gingo de in uti en hydda; åto och drucko, och togo silfwer och guld och kläder, och gingo bort och förgömde det; och kommo igen, och gingo in uti en annan hydda, och togo derut, och gingo bort och förgömde det.

9. Men de sade till hwarannan: Låt oss icke så göra; denna dagen är ett godt budskaps dag: om wi detta förtiga, och bida intill ljus morgon, så warder wår missgerning funnen; så låt oss nu gå bort, och bebåda det i konungshuset.

Det står icke widare antydt, hwaraf den förskräckelse kom, som öfwerföll den Syriska hären, antingen de trodde en krigshär nalkades eller de osynliga härarne eljest förskräckte dem. De spitelska tänkte, såsom wanligen sker, blott på sig sjelfwa, i det de icke blott stillade sin hunger och törst, utan plundrade och gömde silfwer, guld och kläder. Men de kommo ändteligen till besinning, innan det blef för sent. Christenheten gör nu i allmänhet på samma sätt; ett rikt förråd på lifsens bröd och himmelska håfwor står oss öppet, och wi undangömma dessa håfwor och låta större delen af menniskoslägtet omkomma i andelig nöd. Få äro de som besinna, att ewighetens sista morgon skall medföra en hård dom öfwer alla, som icke wille meddela det goda budskapet, då dess dag, nemligen nådens tid, war för handen. Denna försummelse är en missgerning, och denna missgerning blifwer då funnen, när ewighetens ljusa morgon går upp öfwer jorden.

10. Och då de kommo, ropade de wid stadsporten, och underwiste dem, och sade: Wi kommo uti de Syrers läger, och si, [ band I, 649 ]der är ingen, ej heller någon menniskas röst; utan hästar och åsnor bundne, och hyddorna, såsom de stå.

11. Då ropade man till porthållarena, att de skulle det derinne säga i konungshuset.

12. Och konungen stod upp om natten, och sade till sina tjenare: Jag will säga eder, huru de Syrer bära sig åt med oss; de weta, att wi lida hunger, och äro utur lägret gångne, och hafwa fördolt sig i marken och tänka: När de gå utur staden, wilja wi gripa dem lefwande, och komma så i staden.

13. Då swarade en af hans tjenare, och sade: Man må taga de fem hästar, som ännu igenblifne äro här inne; si, de äro här inne igenblifne af hela hopen i Israel, de andre äro åtgångne; låt oss dem sända och bese det.

14. Då togo de twå wagnshästar; och konungen sände dem till de Syrers säger, och sade: Farer, och ser till.

15. Och de drogo efter dem allt intill Jordan, si, då låg wägen full med kläder och tyg, som de Syrer hade ifrån sig kastat, då de hastade sig. Buden kommo igen.,och underwiste det konungen.

16. Då gick folket ut, och skinnade de Syrers läger. Och då gällde en skeppa semlomjöl en sikel; och desslikes twå skeppor bjugg ock en sikel efter HERrans ord.

17. Men konungen skickade den riddaren, wid hwilkens hand han stödde sig, i porten; och folket förtrampade honom i porten, så att han blef död, såsom Guds mannen sagt hade, då konungen hade gått ned till honom.

18. Och skedde, såsom Guds mannen med konungen talat hade, då han sade: I morgon på denna tiden skola twå skeppor bjugg gälla en sikel,och en skeppa semlomjöl en sikel, i Samarie port.

19. Och riddaren swarade Guds mannen och sade: Si, om HERren än gjorde fönster på himmelen. huru kunde detta ske? Men han sade: Si, med dina ögon skall du se det, och intet äta deraf.

20. Och det gick honom ock så; ty folket förtrampade honom i porten, så att han blef död.

8. Capitel.

Sju års hunger. Benhadads död. Hasael, Joram, Ahasia strida.

Elisa talade med den qwinnan, hwilkens son han hade lefwande gjort,* och sade: Statt upp, och gack dina färde med ditt hus, och war främmande, hwar du kan; ty HERren warder kallande en hunger, och han skall komma öfwer landet i sju år. *2 Kon. 4: 34.

Detta hade Elisa förut talat, och händelsen hade tidigare inträffat, men berättas här i sammanhang med en sednare händelse.

2. Qwinnan stod upp, och gjorde såsom Guds mannen sade, och drog åstad med sitt hus, och war främmande uti de Philisteers land i sju år.

3. Då de sju åren förlidne woro, kom qwinnan åter utur de Philisteers land; och hon gick ut till att ropa till konungen om sitt hus och åker.

Hennes hus och åker hade således af någon annan blifwit tagna i besittning under hennes frånwaro.

4. Då talade konungen med Gehasi, den Guds mannens tjenare, och sade: Förtälj mig alla de stora ting, som Elisa gjort hafwer.

Gehasi war icke mera hos Elisa. Att tala med spitelska war icke förbjudet.

5. Och som han förtäljde konungen, huru han hade gjort en död lefwande; si, i detsamma kom qwinnan dertill, hwilkens son han hade lefwande gjort, och ropade till konungen om sitt hus och åker. Då sade Gehasi: Min herre konung, detta är qwinnan, och detta är hennes son, som Elisa hafwer lefwande gjort.

6. Och konungen frågade qwinnan, och hon förtäljde honom det. Då fick konungen henne en kamererare, och sade: Fly henne igen allt det hennes är; dertill allt afgället af åkern, ifrån den tid, hon öfwergaf landet, intill nu.

Detta märkwärdiga sammanträffande är äfwen ett bewis på Guds underbara omsorg om sina trogna. Wi kunna också häraf finna, huru stort Elisas anseende måste hafwa warit hos folket, då det war så stort hos den afgudiske konungen. Detta war också det, som åt Israels rike gaf kraft att under det djupa förfallet ändå uppehöllo sig så länge.

7. Och Elisa kom till Damascon; då låg Benhadad, konungen i Syrien, krank, [ band I, 650 ]och honom wardt bådadt och sagdt: Den Guds mannen är kommen här.

8. Då sade konungen till Hasael: Tag skänker med dig, och gack emot den Guds mannen, och fråga genom honom HERran, och säg: Månn jag wederfås af denna krankheten?* *1 Kon. 14: 2, 3. 2 Kon. 1: 2.

9. Hasael gick emot honom, och tog skänker med sig, och allahanda egodelar i Damascon, fyratio kamelers bördor. Och då han kom, gick han fram för honom, och sade: Din son Benhadad, konungen i Syrien. hafwer sändt mig till dig, och låter säga dig: Kan jag ock wederfås af denna krankheten?

Din son, d. ä.: Han, som ärar dig såsom en fader.

10. Elisa sade till honom: Gack bort, och säg honom: Du skall wederfås: men HERren hafwer underwist mig, att han skall döden dö.

Benhadads sjukdom war icke till döds. Propheten förutsåg, att han skulle wederfås, hans tillfrisknande skulle börja, men han förutsåg tillika, att Benhadad skulle dö på ett annat sätt. Till swar på frågan förkunnar han det tillfrisknande, som skulle börja, men han genomskådade också Hasaels själ och hans mordanslag, han wille röra hans samwete och tillade derföre: Herren hafwer underwist mig, att han skall döden dö. Det första förkunnade Hasael för Benhadad, men förteg det sednare. Hela versen utgör en förutsägelse, hwaruti Elisa wisar, att han äfwen wisste, huru Hasael skulle frambära swaret, men han befallte honom icke att förtiga den sednare delen deraf.

11. Och Guds mannen begynte se skarpt ut, och hade sig ömkeligen och gret.

Grt.: Han såg skarpt på Hasael, till dess han (Hasael) blygdes, och Gudsmannen gret.

12. Då sade Hasael: Hwi gråter min herre? Hon sade: Jag wet, hwad ondt* du skall göra Israels barn: du skall uppbränna deras fasta städer med eld, och deras unga män dräpa med swärd, och döda deras unga barn. och deras hafwande qwinnor sönderrifwa. *2 Kon. 10: 32; cap. 12: 17; cap. 13: 7.

13. Hasael sade: Hwad är din tjenare, den hunden, att han sådana stora ting göra skall? Elisa sade: HERren hafwer tett mig, att du skall warda konung i Syrien.* *1 Kon. 19: 15.

14. Och han gick sin wäg ifrån Elisa, och kom till sin herre. Han sade till honom: Hwad sade dig Elisa? Han swarade: Han sade mig: Du skall wederfås.

15. Men på den andra dagen tog han täcket, och stack det i watten, och bredde öfwer sig då blef han död. Och Hasael wardt konung i hans stad.

Öfwer sig, grt.: på hans ansigte. På den andra dagen, sedan konung Benhadad enligt prophetens ord, börjat blifwa bättre, tog Hasael, som önskade hans död och sjelf wille blifwa konung, ett täcke och stack i watten och bredde öfwer hans ansigte och qwäfde derigenom den sjuke mannen, måhända i sömnen.

16. Uti femte året Jorams, Achabs sons, Israels konungs, i Josaphats, Juda konungs tid, wardt Joram,* Josaphats son. regerande i Juda. *2 Chrön. 21: 3.

Grt.: — — och medan Josaphat ännu war konung i Juda, wardt Joram m. m. Här säges tydligen, att Joram kom till regeringen, medan hans fader Josaphat ännu lefde, och från denna tid räknas hans regeringsår.

17. Tu och trettio år gammal war han, då han wardt konung, och regerade åtta år i Jerusalem:* *2 Chrön. 21: 20.

18. Och wandrade på Israels konungars wäg, såsom Achabs hus gjorde: ty Achabs dotter war hans hustru; och han gjorde det ondt war för HERran.

19. Men HERren wille icke förderfwa Juda, för sin tjenare Davids skull, såsom Han honom sagt hade, att gifwa honom en lykta* ibland hans barn i ewig tid. *2 Sam. 7: 13. 1 Kon. 11: 36. Ps. 132: 17.

Genom slägtskapsförbindelsen med Achabs hus fick förderfwet ännu mera insteg äfwen uti Juda konungahus och i Juda land. En sådan förbindelse med en ogudaktig slägt bewisar hos den, som deruti ingår, ett ondt hjerta, en inre slägtskap med de ogudaktiga.

Lykta, d. ä.: ljus och ledare för folket. En konung skall wara sitt folks ljus.

20. Uti hans tid föllo de Edomeer af från Juda, och gjorde en konung* öfwer sig. *1 Kon. 22: 48. 2 Kon. 3: 9.

Genom detta affall uppfylldes prophetian, 1 Mos. 27: 40, såsom hwarje prophetia förr eller sednare går i fullbordan.

21. Förty Joram war dragen genom Zair, och alla wagnarna med honom, och hade stått upp om natten, och slagit de Edomeer, som omkring honom woro; dertill ock de öfwersta öfwer wagnarna, Så att folket flydde i sina hyddor.

22. Derföre föllo de Edomeer af* ifrån Juda allt intill denna dag. Föll ock desslikes Libna† af på samma tid. *1 Mos. 27: 40. †Jos. 21: 13.

[ band I, 651 ]23. Hwad nu mer af Joram sägandes är, och allt det han gjort hafwer, si, det är skrifwet i Juda konungars Chrönika.* *2 Chrön. 21: 1, [et]c.

24. Och Joram afsomnade med sina fäder, och wardt begrafwen med sina fäder uti Davids stad. Och Ahasia, hans son, wardt konung i hans stad.

Ahasia hade äfwen namnet Joahas, 2 Chrön. 21: 17, och kallades äfwen Asaria, 2 Chrön. 22: 6.

25. Uti tolfte året Jorams, Achabs sons, Israels konungs, wardt Ahasia, Jorams son. konung i Juda.* *2 Chrön. 22: 1.

26. Tu och tjugu år gammal war Ahasia, då han konung wardt, och regerade ett år i Jerusalem. Hans moder hette Athalja, Amri dotter,* Israels konungs. *1 Kon. 16: 29. 2 Chrön. 21: 6.

27. Och han wandrade på Achabs hus wäg, och gjorde det ondt war för HERran, såsom Achabs hus: ty han war Achabs hus swåger.

28. Och han drog med Joram, Achabs son, i strid emot Hasael, konungen i Syrien, till Ramoth i Gilead: men de Syrer slogo Joram.

29. Då wände konung Joram tillbaka, att låta läka sig i Jisreel, för de sårs skull, som de Syrer honom slagit hade i Rama, då han stridde med Hasael, konungen i Syrien. Och Ahasia, Jorams son, Juda konung, kom neder till att bese* Joram, Achabs son, i Jisreel; ty han låg krank. *2 Kon. 9: 15, 16. 2 Chrön. 22: 6, 7.

Propheten Elisas besök i Damascus, v. 7, är märkwärdigt och har till ändamål att wisa oss, att icke blott Guds allmakts och wishets styrelse sträcker sig till hedningarne, utan att Han också sänder dem sanningens sändebud, då Han ser, att något godt derigenom kan uträttas.

9. Capitel.

Jehu smord till konung i Israel. Joram. Ahasia, Isebel dräpas.

Elisa kallade en af de propheters söner, och sade till honom: Gjorda dina länder, och tag denna oljokrukan med dig, och gå till Ramoth i Gilead.

2. Och då du kommer dit, får du der se Jehu, Josaphats son, Nimsi sons, och gack in, och bed honom stå upp ibland sina bröder, och haf honom in uti den innersta kammaren;

3. Och tag oljokrukan, och gjut den ut på hans hufwud, och säg: Detta säger HERren: Jag hafwer smort dig till konung öfwer Israel:* och du akall låta upp dörren och fly, och icke förtöfwa. *1 Kon. 19: 16.

Sedan denne prophetson (så kallades de som underwisades i prophetskolorna) smort Jehu till konung, skulle han skynda sig bort för att icke blifwa gripen af Jorams anhängare.

4. Och prophetens tjenare, den unge mannen, gick åstad till Ramoth i Gilead.

5. Och då han inkom, si, då sutto der höfwitsmännerna för hären. Och han sade: Höfwitsman, jag hafwer något säga dig. Jehu sade: Hwilken af oss alla? Han sade: Dig höfwitsman.

6. Då stod han upp, och gick in; men han göt oljan på hans hufwud, och sade till honom: Detta säger HERren Israels Gud: Jag hafwer smort dig till konung öfwer HERrans folk Israel.* *2 Chrön. 22: 7.

7. Och du skall slå din herres Achabs hus,* att jag skall hämnas mina tjenares, propheternas blod, och alla HERrans tjenares blod utur Isebels hand: *1 Kon. 21: 22, 23.

8. Så att hela Achabs hus skall förgås; och jag skall af Achab utrota den, som wäggen orenar, och den innelyckte, och den igenlefda i Israel; * *1 Kon. 14: 10.

9. Och skall göra Achabs hus såsom Jerobeams hus, Nebats sons,* och såsom Baesa hus, Ahia sons.† *1 Kon. 15: 29. †cap. 16: 311.

10. Och hundar skola uppäta Isebel på åkern i Jisreel; och ingen skall begrafwa henne. Och han lät upp dörren och flydde.

Under Jorams sjukdom, cap. 8: 29, regerade Isebel förskräckligt, och menniskor mördades och offrades åt Baal, v. 7, Jer. 19: 5, och nu war detta ogudaktiga konungahusets syndamått fullt, straffdomen war för dörren. Krigshären war nu församlad, och det war lätt för Jehu att utföra den omstörtning, som han nu fick weta war af Herran beslutad. Han war en öfwerste i hären, en rask och eldig man. Han synes aldrig hafwa haft en tanke derpå, att han skulle blifwa konung i Israel, men Elia och Elisa hade wetat det i många år, 1 Kon. 19: 16. Han blef nu af Herran sjelf kallad till regeringen.

11. Och då Jehu gick ut till sin herres tjenare, sade de till honom: Går det allt wäl till? Hwarefter är denne rasaren kommen till dig?* Han sade till dem: I kännen dock mannen wäl, och hwad han säger. *Jer. 29: 26.

[ band I, 652 ]Mannen från prophetskolan rasade icke, men de okunniga och ogudaktiga kallade alla nitiska lärare för rasare eller swärmare, såsom det ännu sker. Se 1 Cor. 4: 10. Jehu söker nu att utforska, om de hade någon kännedom om denne mans ärende.

12. De sade: Det är icke sannt, säg du oss det, Han sade: Så och så hafwer han talat med mig, och sagt: Detta säger HERren, jag hafwer smort dig till konung öfwer Israel.

Det är icke sannt att wi weta det, säg du [et]c.

13. Då hastade de sig, och hwar och en tog sina kläder, och lade under honom* inwid säjaren, och blåste med basuner, och sade: Jehu är konung worden. *Matth. 21: 8.

Säjaren betyder här trappan. I brist på en thron med mattor, hwarpå konungen skulle uppstiga och hyllas, lade man här kläder på en hög trappa.

14. Alltså gjorde Jehu, Josaphats son, Nimsi sons, ett förbund emot Joram; men Joram låg för Ramoth i Gilead med hela Israel emot Hasael, konungen i Syrien.

15. Men konung Joram war igenkommen till att låta sig läka i Jisreel af de sår, som de Syrer honom slagit hade, då han stridde med Hasael, konungen i Syrien.* Och Jehu sade: Är det så eder i sinnet, så skall ingen slippa utaf staden, att han går bort och bådar det i Jisreel. *2 Kon. 8: 28.

Joram hade legat för Ramoth, der hans här ännu war, och i hans frånwaro war det så mycket lättare för Jehu att bemäktiga sig konungawäldet, ty han fick genast krigshären på sin sida.

16. Och han for upp, och drog till Jisreel; förty Joram låg der. Så war Ahasia, Juda konung, nederdragen till att bese Joram.* *2 Kon. 8: 29.

Nederdragen, d. ä. nedrest.

17. Men wäktaren, som på tornet i Jisreel stod, fick se Jehu hop komma, och sade: Jag ser en hop. Då sade Joram: Tag ett wagn, och sänd emot dem, och säg: Är allt fridsamt?

18. Och formannen for emot honom, och sade: Detta säger konungen: Är allt fridsamt? Jehu sade: Hwad kommer friden dig wid? Far här bak efter mig. Wäktaren förkunnade, och sade: Budet är kommet till dem och kommer icke igen.

19. Då sände han en annan forman. Då han kom till dem, sade han: Detta säger konungen: Ät allt fridsamt? Jehu sade: Hwad kommer friden dig wid? Far här bak efter mig.

20. Det förkunnade wäktaren, och sade: Han är kommen till dem, och kommer icke igen: och det är ett körande såsom Jehu körande, Nimsi sons: ty han körer likasom han wore rasande.

21. Då sade Joram: Sätter före. Och de satte före hans wagn. Och de drogo ut, Joram, Israels konung, och Ahasia, Juda konung, hwardera på sin wagn, att de skulle komma emot honom. Och de råkade honom på Naboths åker, den Jisreelitens.

Joram wille nu sjelf se hwad som war å färde, men han skyndar till sin ofärd, och märkwärdigt är, att förderfwet skulle drabba honom på Naboths åker, som för detta konungahus war en blodsåker, 1 Kon. 21: 1–19. Wid straffdomar styrer Herren wanligtwis så, att en eller flera omständigheter måste påminna om skedda synder och antyda domens orsak, likasom brottet beskrifwes, då en dom fälles wid en werldslig domstol. De twå konungarne anade intet ondt, utan trodde, att Jehu kom med ett segerns budskap.

22. Och då Joram såg Jehu, sade han: Jehu, är allt fridsamt? Han sade: Hwad, frid? Din moders Isebels horeri och trolldom hafwer icke ännu ända.

Konungens moder Isebel nämnes såsom upphofwet till det onda. Otukt och trolldom woro med afguderiet förenade, likasom det ännu är ibland hedningarna.

23. Då wände Joram sin hand om och flydde, och sade till Ahasia: Här är förräderi, Ahasia.

24. Men Jehu fattade bågen, och sköt Joram mellan härdarna, så att pilen gick ut igenom hjertat, och han föll uti sin wagn.

Härdarna, d. ä. skuldrorna.

25. Och Jehu sade till höfwitsmannen Bidkar: Tag och kasta honom uppå åkerstycket* Naboths, den Jisreelitens: förty jag kommer ihåg, att du med mig for efter hans fader på en wagn, att HERren lade denna tungan uppå honom. *1 Kon. 21: 19; cap. 22: 38.

Jehu och Bidkar hade således hört Elie straffpredikan, 1 Kon. 21: 19–24.

Denna tungan, d. ä. bördan.

26. Hwad gäller, sade HERren, jag skall wedergälla dig på denna åkern Naboths blod och hans söners blod, det jag i går såg. Så tag honom nu, och kasta honom på åkern efter HERrans ord.

Man finner af dessa ord, att icke blott Naboth, utan också hans barn blifwit mördade, då åkern togs, på det de aldrig måtte kunna göra [ band I, 653 ]anspråk derpå. Elie ord anföras här, såsom Jehu mindes dem.

27. Då Ahasia, Juda konung det såg, flydde han på den wägen till örtagårdshuset; men Jehu jagade efter honom,* och böd desslikes slå honom på wagnen in mot Gur, som ligger wid Jibleam: och han flydde till Megiddo, och blef der död. *2 Chrön. 22: 9.

Ahasia flydde till Samarien och sökte dölja sig, men blef der gripen, 2 Chrön. 22: 9. Jehu befallde att döda honom, men emedan han tillstadde, att han fick föras till sin fädernegrift, så fördes han widare på en wagn och blef skjuten wid Gur, men han lefde, till dess han kom till Megiddo, der han uppgaf andan. Då i 2 Chrön. 22: 9, säges, att Ahasia framfördes till Jehu, som drap honom, så är meningen den, att Jehu befallde döda honom, men huru detta tillgick, berättas här tydligare.

28. Och hans tjenare läto föra honom till Jerusalem, och begrofwo honom i hans graf med sina fäder uti Davids stad.

29. Men Ahasia regerade öfwer Juda i elfte året Jorams, Achabs sons.

30. Och då Jehu kom till Jisreel och Isebel det fick weta, färgade hon sitt ansigte och beprydde sitt hufwud, och såg ut genom fönstret.

31. Och då Jehu kom in igenom porten, sade han: Är det Simri wäl afgånget, som drap sin herre?* *1 Kon. 16: 1018.

32. Och hon hof sitt ansigte upp till fönstret, och sade: Ho är här när mig? Då wände sig twå eller tre kamererare till honom.

33. Han sade: Störter henne utföre. Och de störtade henne utföre, så att wäggen och hästarna wordo stänkte med hennes blod: och hon wardt förtrampad.

34. Och då hon war inkommen, och hade ätit och druckit, sade han: Beser dock den förbannade, och begrafwer henne; ty hon är en konungs dotter.* *1 Kon. 16: 31.

35. Då de nu gingo bort till att begrafwa henne, funno de intet af henne, utan hufwudskallen och fötterna och flata händerna.

36. Och kommo igen och sade honom det. Han sade: Detta är nu det, som HERren genom sin tjenare Elisa, den Thisbiten, talade och sade: På Jisreels åker skola hundar äta Isebels kött.* *1 Kon. 21: 23.

37. Alltså wardt Isebels as såsom ett träck på marken uppå Jisreels åker, så att man icke säga kunde: Detta är Isebel.

Den ogudaktiga qwinnans lik blef nu förtrampadt. De gudlösas ändalykt är alltid förskräcklig, äfwen då de dö på en stilla sotsäng. Kroppen måste dock förmultna, och i själen fortfar och tillwäxer den andliga förruttnelsen. Isebel är en ganska lärorik bild af den Isebel i Nya Testamentet, som omtalas i Uppb. 2: 20, och af den, som beskrifwes Uppb. 17: 16. De fleste uttolkare hysa den tanke, att på sistnämnda ställe menas den Romerska kyrkan, och derom kan ej twifwel ega rum, men der menas tillika allt affall ifrån Herran.

10. Capitel.

Achabs söner, Ahasia bröder. Baals prester dräpas. Jehu lön.

Och Achab hade sjuttio söner i Samarien: och Jehu skref bref, och sände till Samarien till de öfwersta i Jisreels stad, till de äldsta, och Achabs förmyndare, hwilket så lydde:

Achabs sonsöner räknades också för hans söner.

2. När detta bref kommer till eder, när hwilka eder herres söner äro, hans wagnar, hästar, fasta städer och rustning;

3. Så ser till, hwilken bäst och likast är ibland eder herres söner, och sätter honom på hans faders stol, och strider för eder herres hus.

De öfwerste, till hwilka Jehu skref detta, kunde anse det såsom en förklaring, att han war wiss om segern, om de wågade försöka att göra en af Achabs söner till konung.

4. Men de fruktade sig ganska fast, och sade: Si, twå konungar* hafwa icke blifwit ståndande för honom: huru skulle wi då stå? *2 Kon. 9: 2427.

5. Och de, som woro öfwer huset och öfwer staden, och de äldste och förmyndarne sände bort till Jehu, och läto säga honom: Wi äro dina tjenare, wi wilja göra allt det du säger oss; wi wilja ingen göra till konung: gör hwad dig täckes.

6. Då skref han ett annat bref till dem, det lydde alltså: Ären I mina, och lyden min röst, så tager hufwudena af de män, eder herres söner, och förer dem i morgon bittida till mig i Jisreel. Och konungssönerna woro sjuttio män; och de ypperste i staden uppfödde dem.

Achabs söner och sonsöner wandrade troligen i samma afguderi och laster, som deras föräldrar.

7. Då nu brefwet som till dem, togo [ band I, 654 ]de konungssönerna, och dråpo sjuttio män, och lade deras hufwuden i korgar, och sände dem till honom i Isreel.

8. Och då budet kom, och bådade honom det, och sade: De hafwa fört hit konungssönernas hufwuden; Sade han: Lägger dem i twå hopar för stadsporten intill morgons.

Dessa hufwuden af Achabs onda slägt woro nu wid stadsporten tysta men förskräckliga wittnen, som högt förkunnade för allt folket, att Herren den allsmäktige är rättfärdig i alla sina domar.

9. Och om morgonen, när han utgick, trädde han dit, och sade till allt folket: Ären I rättwise? Si, hafwer jag gjort ett förbund emot min herre, och dräpit honom; ho hafwer då slagit alla dessa?

Jehu framställer saken, såsom om konungssönerna blifwit dödade utan hans befallning. Han wille wisa, att han hade rätt många på sin sida, och att saken war af Herran.

10. Så mån I ju se, att intet HERrans ord är på jorden fallet, som HERren talat hafwer emot Achabs hus: och HERren hafwer gjort, såsom Han talat hafwer genom sin tjenare Elia.* *1 Kon. 21: 1921.

11. Alltså slog Jehu alla dem, som qwar woro af Achabs hus i Isreel: alla hans yppersta, hans wänner och hans prester, till dess icke en war qwar.

12. Och stod upp, och drog bort till Samarien. Men i wägen war ett herdehus.

13. Der råkade Jehu wid Ahasia, Juda konungs, bröder, och sade: Ho ären I? De sade: Wi äro Ahasia bröder, och draga ned till att helsa konungens barn och drottningens barn.

Detta skedde, innan Ahasia dödades, 2 Chrön. 22: 8, 9.

14. Han sade: Griper dem lefwande. Och de grepo dem lefwande, och dråpo dem wid brunnen när herdehuset, twå och fyratio män; och lät icke en af dem slippa.

De härstammade på mödernet från Achabs slägt, cap. 8: 18, och woro inbegripna i hotelsen, 1 Kon. 21: 21.

15. Och då han drog dädan, fann han Jonadab, Rechabs son,* den honom mötte, och, helsade honom, och sade till honom: Är ditt hjerta rätt, såsom mitt hjerta med ditt hjerta? Jonadab sade: Ja. Är det så, sade han, så räck mig din hand. Och han räckte honom sin hand: och han lät honom sitta uppe när sig på wagnen. *Jer. 35: 6.

16. Och sade: Kom med mig, och se mitt nit om HERran. Och de förde honom med honom på hans wagn.

17. Då han kom till Samarien, slog han allt det, som qwar war af Achab i Samarien, till dess han förgjorde honom, efter HERrans ord, som han till Elia talat hade.

18. Och Jehu församlade allt folket, och lät säga till dem: Achab hafwer föga tjent Baal;* Jehu will bättre tjena honom. *1 Kon. 19: 32.

Ehuru den sak, som Jehu nu wille utföra, war en Guds straffdom, genom hans propheter förutsagd och i lagen befalld, 5 Mos. 13: 5, så försyndade sig dock Jehu genom den falskhet och förställning, hwarmed han här framlockade Baals tjenare.

19. Så låt nu kalla alla Baals propheter, alla hans tjenare och alla hans prester till mig, så att ingen är borta; förty jag hafwer ett stort offer till att göra Baal; hwilken borta är, den skall icke lefwa. Men Jehu gjorde detta med listighet, att han måtte förgöra Baals tjenare.

20. Och Jehu sade: Helger Baal en högtid, och låter den utropa.

21. Och sände Jehu i hela Israel, och lät komma alla Baals tjenare, så att ingen qwar war, som icke kom. Och de kommo i Baals hus, så att Baals hus wardt fullt i alla rum.

Baals stora tempel och den wida förgården kunde troligen rymma åtminstone 50,000 menniskor. Somliga af Indiens afgudatempel upptaga widsträckta stadsqwarter. Till Baals tempel hörde många byggnader med talrika rum.

22. Då sade han till dem, som woro öfwer klädehuset: Bärer ut kläder för alla Baals tjenare. Och de buro kläder ut.

Baals prester hade också sin särskilda prestdrägt.

23. Och Jehu gick in uti Baals hus med Jonadab, Rechabs son, och sade till Baals tjenare: Ransaker och ser till, att ingen HERrans tjenare är ibland eder, utan Baals tjenare allena.

24. Och som de kommo in till att göra offer och bränneoffer, beställde Jehu sig åttatio män utanföre, och sade: Ho som släpper någon af männerna, som jag får under edra händer, hans själ skall wara för hans själ.

[ band I, 655 ]25. När nu bränneoffret fullkomnadt war, sade Jehu till drabanterna och höfwitsmännerna: Går in och slår dem allesamman; låter ingen komma derut. Och de slogo dem med swärdsegg: och drabanterna och höfwitsmännerna hofwo dem bort. Och de gingo till Baals hus stad;

Baals hus stad war sjelfwa Baalsborgen i tempelqwarteret.

26. Och togo ut de stoder i Baals hus och brände dem upp;

27. Och slogo sönder Baals stoder, samt med Baals hus; och gjorde der ett hemligt hus af, allt intill denna dag.

Jehu wille åstadkomma, att en skymflig åminnelse och afsky skulle för alla tider widlåda detta ställe.

28. Alltså förgjorde Jehu Baal utur Israel.

29. Men ifrån Jerobeams, Nebats sons, synder, den Israel kom till att synda, gick Jehu icke, och öfwergaf icke de guldkalfwar i BethEl och i Dan.* *1 Kon. 12: 28.

30. Och HERren sade till Jehu: Derföre att du hafwer willig warit till att göra min wilja, och hafwer gjort på Achabs hus allt det i mitt hjerta war, skola dina söner sitta dig på Israels stol intill fjerde led.* *2 Kon. 15: 12.

Jehu war och förblef en oomwänd menniska, som blott i wissa yttre ting wille efterkomma Herrans wilja. Han tjenade Herran, i det han tillika tjenade sig sjelf. Hwad Herren hos honom gillar, är blott det nit, hwarmed han werkställt straffdomen på Achabs hus, men Jehus synder, hans falskhet m. m. kunde Herren icke gilla. Jehu tjenade Herran blott i wissa ting i yttre måtto, och fick derföre en timlig lön.

31. Dock höll icke Jehu, att han i HERrans Israels Guds lag wandrade af allt hjerta: ty han trädde icke ifrån Jerobeams synder, som kom Israel till att synda.

32. På den tiden begynte HERren ledas wid Israel: ty Hasael slog* dem i alla Israels gränser: *1 Kon. 19: 17. 2 Kon. 8: 12.

Då både propheternas mäktiga warningar och alla barmhertighetsynder, såwäl som hemsökelser och straffdomar woro förgäfwes, så wille Herren icke längre öfwer Israel utbreda sina beskyddande wingar såsom hittills. Detta wisade sig deruti, att Hasael wann öfwer dem den ena segern efter den andra.

33. Ifrån Jordan öster ut, och hela Gilead, de Gaditers, Rubeniters, och Manassiters land, ifrån Aroer, som ligger när den bäcken wid Arnon; och Gilead, och Basan.

34. Hwad nu mer af Jehu sägandes är, och allt det han gjort hafwer, och all hans makt, si, det är skrifwet uti Israels konungars Chrönika.* *2 Chrön. 22: 8.

35. Och Jehu afsomnade med sina fäder, och de begrofwo honom i Samarien; och Joahas, hans son, wardt konung i hans stad.

36. Men tiden, som Jehu öfwer Israel regerade i Samarien, är åtta och tjugu år.

11. Capitel.

Athalja mördar. Joas konung. Athalja dräpes. Gudstjensten renas.

Men Athalja, Ahasia moder, då hon såg, att hennes son war död, stod hon upp och förgjorde all konungslig säd.* *1 Chrön. 22: 10.

Denna ogudaktiga Achabs dotter utropate nu den konungsliga slägten, för att sjelf regera, och blott ett enda af Ahasias barn blef undangömdt och räddadt.

2. Men Joseba, konung Jorams dotter, Ahasia syster, tog Joas, Ahasia son, och stal honom ifrån konungsbarnen, som dräpne wordo, med hans amma i sängkammaren: och hon förgömde honom för Athalja, så att han icke wardt dräpen.

Joseba kallas ock Josabeath, 2 Chrön. 22: 11. Hon war dotter af Juda konungen Joram och gift med öfwerstepresten Jojada. Joas gömdes i en af tempelbyggnadernas kamrar.

3. Och han wardt undstungen med henne i HERrans hus i sex år: och Athalja war rådande i landet.

4. Uti sjunde året sände presten Jojada bort, och tog till sig de öfwersta öfwer hundrade med höfwitsmännerna och drabanterna, och lät komma dem till sig i HERrans hus och gjorde ett förbund med dem, och tog en ed af dem i HERrans hus, och wisade dem konungens son:* *2 Chrön. 23: 13.

I sjunde året efter hans räddning från Athaljas mordanslag.

5. Och böd dem, och sade: Detta är det I göra skolen; tredje parten af eder, hwilkens skifte om Sabbathsdagen uppå går, skolen hålla wakt i konungshuset:

Dessa Leviter skulle hålla wakt, der den unge [ band I, 656 ]konungen war, att han måtte wara i full säkerhet. Berättelsen är ett rörande bewis på Guds beskydd öfwer Davids hus, att det icke kunde utrotas.

6. Och en tredje part skall wara wid den porten Sur;* och en tredje part skall wara wid den porten, som är bak drabanterna, och skolen hålla wakt för Massa hus. *2 Chrön. 23: 5.

7. Men twå parter af eder alla, I som om Sabbathsdagen afgån, skolen wakta i HERrans hus när konungen:

De Leviter, hwilka om Sabbathen skulle aflösas, kunde utan att wäcka uppseende qwarblifwa i templet, och der war alltid en mängd Leviter på wakt.

8. Och skolen ställa eder rundt omkring konungen, och hwar och en med sin wärja i handen; och ho som kommer in emellan wäggarna, han skall dö; så att I ären när konungen, då han ut och in går.

Ho som kommer in emellan wäggarne, han skall dö. Grt.: den som will intränga genom lederna, den skolen I döda.

9. Och de öfwerste öfwer hundrade gjorde allt det presten Jojada dem budit hade, och togo sina män till sig, som på Sabbathsdagen uppå gingo med dem som på Sabbathsdagen af gingo, och kommo till presten Jojada.

10. Och presten fick höfwitsmännerna spetsar och sköldar, som hade warit konung Davids, och woro i HERrans hus.* *2 Chrön. 23: 9.

11. Och drabanterna stodo omkring konungen, hwar och en med sin wärja i handen, ifrån husets hörn på högra sidan allt intill det hörnet på den wenstra intill altaret och till huset.

12. Och han lät konungens son komma fram och satte en krona på honom, och tog wittnesbördet,* och gjorde honom till konung, och woro glade, och klappade händerna tillhopa, och sade: Lycka ske konungen. *5 Mos. 17: 19.

Joas war nu sju år gammal. Han war icke ett år gammal, då hans farmor sökte att döda honom med hans öfriga bröder och anhöriga. Wittnesbördet war den lag, hwarefter konungen förpligtades att regera, 5 Mos. 17: 18–20.

13. Och då Athalja fick höra ropet af folket, som lopp dertill, kom hon ut till folket i HERrans hus:

Emedan hon war drottning och kom ensam, och makten angående henne icke hade någon befallning, så lät man henne komma in.

14. Och såg till, si, då stod konungen inwid stoden, såsom sedwänja war, och sångare och trumpetare när konungen; och allt folket i landet war gladt, och blåste med trumpeter. Då ref Athalja sina kläder, och sade: Uppror, uppror.

Denna stod, cap. 23: 3, war wid ingången i förgården.

15. Men presten Jojada böd de öfwersta öfwer hundrade, som woro satte öfwer hären, och sade till dem: Hafwer henne ut ur huset i gården; och om någon följer henne, han dräpes med swärd: ty presten hade sagt, att hon icke skulle dö i HERrans hus.

16. Och de buro händerna på henne, och hon gick in på den wägen, som hästarna till konungahuset gå, och wardt der dråpen.

Hon blef dödad wid ingången af Hästporten, Neh. 3: 28, wid det kungliga slottet, 2 Chrön. 23: 13, 14. Denna gudlösa qwinna hade många blodskulder på sitt samwete och fick nu sitt wälförtjenta straff. Jojada war såsom Herrans öfwersteprest icke blott berättigad att upprätthålla Davids hus, som hade det löfte, att Messias deraf skulle härstamma, utan han war tillika en blodsförwandt till Joas och hans bröder och förpligtad att wara blodhämnare efter lagen, 4 Mos. 35: 11–28. Såsom den unge konungen Joas, som man trodde icke war till, på en gång wisade sig i konungslig prakt och blef allmänt hyllad och hans fiende utrotad, så skall Christus en gång, då man minst förmodar, i sin tillkommelses uppenbarelse låta rattfärdighetens straffdom öfwergå sina fiender. Se Uppb. 17.

17. Så gjorde Jojada ett förbund emellan HERran och konungen och folket, att de skulle wara HERrans folk; desslikes ock emellan konungen och folket.

18. Då gick allt folket i landet in uti Baals hus, och bröto hans altaren ned, och sönderslogo hans beläten allt grannt; och Matthan. Baals prest, slogo de ihjäl inför altarena; och presten beställde embeten* uti HERrans hus, *2 Chrön. 23: 18.

19. Och tog de öfwersta öfwer hundrade och de höfwitsmän och de drabanter, och allt folket i landet, och förde konungen ned ifrån HERrans hus, och kommo den wägen ifrån Drabantporten intill konungshuset; och han satte sig på konungsstolen.

20. Och allt folket i landet war gladt, och staden wardt stilla. Men Athalja dråpo de med swärd i konungshuset.

21. Och Joas war sju år gammal, då han wardt konung.

[ band I, 657 ]

12. Capitel.

Joas regerar, botar templet, försonar Hasael, dräpes.

Uti sjunde året Jehu wardt Joas konung och regerade i fyratio år i Jerusalem. Hans moder hette Zibja, af BeerSeba.* *2 Chrön. 24: 1.

2. Och Joas gjorde det rätt war, och det HERranom wäl behagade, så länge presten Jojada* lärde honom. *2 Chrön. 22: 11; cap. 24: 17, 18.

3. Undantaget att han icke bortlade höjderna:* ty folket offrade och rökte ännu på höjderna. *2 Kon. 14: 3, 4.

4. Och Joas sade till presterna: Alla de penningar, som dertill helgade warda,* att de skola läggas till HERrans hus, nemligen de penningar, som hwar och en gifwer i skatt, och de penningar, som hwar och en löser sin själ med, och de penningar, som hwar och en offrar af fritt hjerta, dertill att det skall läggas till HERrans hus; *2 Mos. 30: 1315. 2 Kon. 22: 4.

5. Det låter presterna taga till sig, hwardera sin del; dermed skola de bota hwad som förfaller på (HERrans) hus, ehwar de finna, att det förfallet är.* *2 Chrön. 24: 7.

6. Då nu presterna allt intill tredje och tjugonde året konung Joas icke botade hwad som förfallet war i huset;

7. Kallade konung Joas presten Jojada samt med presterna, och sade till dem: Hwi boten I icke, hwad som förfaller i huset? Så skolen I nu icke taga de penningar till eder, hwar och en sin del; utan skolen låta komma det till det, som förfallet är i huset.

8. Och presterna samtyckte inga penningar wilja taga af folket till att bota det förfallet war af huset.

9. Då tog presten Jojada en kista, och gjorde der ett hål ofwan uppå, och satte henne på högra sidan wid altaret, der man ingår i HERrans hus. Och presterna, som wakt höllo för dörren, läto komma alla penningar deruti, som till HERrans hus fördes.

10. När de nu sågo, att många penningar woro i kistan, så kom konungens skrifware upp och öfwerstepresten, och bundo penningarna tillhopa, och räknade, hwad till HERrans hus funnet wardt.

11. Och man gaf penningarna redo i handen dem, som arbetade och skickade woro till HERrans hus; och de gåfwo dem ut åt timmermän, som byggde och arbetade på HERrans hus;

12. Nemligen åt murmästare och stenhuggare, och dem som träd och huggna stenar köpte; på det att det förfallna på HERrans hus måtte botadt warda, och hwad som helst de funno af nöden wara att botas skulle på huset.

13. Dock lät man icke göra silfwerskålar, bägare, bäcken, trumpeter, eller något gyldene eller silfwertyg* i HERrans hus af de penningar, som till HERrans hus förde woro; *1 Kon. 7: 50. 2 Chrön. 24: 14.

Blott öfwerskottet af det, som behöfdes till tempelbyggnadens förbättring, anwändes till anskaffande af de ting, som här nämnas, 2 Chrön. 24: 14.

14. Utan man gaf dem åt arbetarena, att de dermed botade det förfallna på HERrans hus.

15. Och behöfde de män ingen räkenskap göra, som man fick penningarna till att utgifwa dem åt arbetarena; utan de handlade på sin tro.

16. Men de penningar af skuldoffer* och syndoffer wordo icke förde uti HERrans hus: förty de woro presternas. *3 Mos. 5: 15.

17. På den tiden drog Hasael, konungen i Syrien, upp och stridde emot Gath, och wann det. Och då Hasael ställde sitt ansigte till att draga upp till Jerusalem;* *2 Kon. 8: 12.

18. Tog Joas, Juda konung, allt det helgade, som hans fäder Josaphat, Joram, och Ahasia, Juda konungar, helgat hade, och det han helgat hade; dertill allt det guld, som man fann i HERrans hus skatt* och i konungshuset, och sände det till Hasael, konungen i Syrien. Sedan drog han sina färde ifrån Jerusalem. *2 Kon. 18: 15.

19. Hwad nu mer af Joas sägandes är, och allt det han gjort hafwer, si, det är skrifwet i Juda konungars Chrönika.* *2 Kon. 14: 15. 2 Chrön. 24: 1, [et]c.; cap. 25: 17.

20. Och hans tjenare* hofwo sig upp och gjorde ett förbund† och slogo [ band I, 658 ]honom i Millo hus, der man neder går till Silla. *2 Kon. 14: 5. †2 Chrön. 24: 25.

Så fick den olycklige Joas sitt förtjenta straff, för det han mördat sin wälgörares söner. 2 Chr. 24: 21, 22, 25.

21. Ty Josachar, Simeaths son, och Josabad, Somers son, hans tjenare, slogo honom ihjäl; och man begrof honom med hans fäder uti Davids stad; och Amazia, hans son, wardt konung i hans stad.

Huru wigtigt det är för en konung att hafwa fromma och wisa lärare och rådgifware, kunna wi se af Joas, som war from och god och regerade wäl, så länge den fromme öfwerstepresten Jojada lefde, som war hans lifs räddare och hans trogna uppfostrare och ledare; men efter hans död förföll Joas i högmod, dårskap och ogudaktighet och tog en ända med förskräckelse.

13. Capitel.

Joahas, Joas, Israels konungar. Elisa wälsignande, död, ben. Hasael slagen.

Uti tredje och tjugonde året Joas, Ahasia sons, Juda konungs, wardt Joahas, Jehu son, konung öfwer Israel i Samarien, sjutton år.

2. Och han gjorde det ondt war för HERran, och wandrade efter Jerobeams synder, Nebats sons, hwilken Israel kom till att synda,* och öfwergaf det icke. *1 Kon. 12: 2830.

3. Och HERrans wrede förgrymmade sig öfwer Israel, och gaf dem under Hasaels hand,* konungens i Syrien, och i Benhadads, Hasaels sons hand, i deras lifsdagar. *1 Kon. 19: 15. 2 Kon. 8: 12.

4. Men Joahas bad HERrans ansigte, och HERren hörde honom; ty han såg på Israels jemmer, som konungen i Syrien dem gjorde.

Joahas kom och tillbad för Herrans ansigte, men det war icke med uppriktigt hjerta. Likwäl såg Herren i nåd till denna yttre förödmjukelse, ty Han wille förbarma sig öfwer det nödställda folket. I lekamlig nöd hörer den barmhertige Guden ofta de oomwända menniskornas bönerop, fastän de icke ens hafwa något upprigtigt uppsåt att wända hjertat till Honom.

5. Och HERren gaf Israel en frälsare, som dem förde utur de Syrers wåld; så att Israels barn bodde uti sina hyddor, såsom tillförene.

Frälsare, d. ä.: Räddare utur nöden, nemligen Joas v. 25.

6. Dock öfwergåfwo de icke Jerobeams hus synder, hwilken Israel kom till att synda, utan wandrade derutinnan; och den lunden* i Samarien blef ståndande. *1 Kon. 16: 33.

7. Förty af Joahas folk war icke mer qwar blifwet än femtio resenärer, tio wagnar och tiotusen fotfolk; ty konungen i Syrien hade slagit dem ihjäl, och gjort dem såsom tröstestoft.

Gjort dem såsom tröstestoft, d. ä.: Han hade låtit utbreda dem på marken och drifwa tröskwagnar, beslagna med jerntaggar öfwer dem, så att de blifwit sönderslitna såsom tröskad halm. I grymhet och obarmhertighet är menniskors uppfinningsförmåga outtömlig.

8. Hwad nu mer af Joahas sägandes är, och allt det hon gjort hafwer, och hans makt, si, det är skrifwet i Israels konungars Chrönika.

9. Och Joahas afsomnade med sina fäder, och man begrof honom i Samarien;

Och hans son Joas wardt konung i hans stad.

10. Uti sjunde och trettionde året Joas, Juda konungs, wardt Joas Joahas son, konung öfwer Israel i Samarien, i sexton år;

11. Och gjorde det ondt war för HERran, och öfwergaf icke alla Jerobeams, Nebats sons, synder, den Israel kom till att synda; utan wandrade derutinnan.

12. Hwad nu mer af Joas sägandes är, och hwad han gjort hafwer, och hans makt, huru han med Amazia, Juda konung, stridt hafwer, si, det är skrifwet uti Israels konungars Chrönika.* *2 Chrön. 25: 17.

13. Och Joas afsomnade med sina fäder; och Jerobeam satt på hans stol. Men Joas wardt begrafwen i Samarien när de Israels konungar.

14. Då wardt Elisa krank, der han ock af död blef; och Joas, Israels konung, kom ned till honom, och gret för honom, och sade: Min fader, min fader, Israels wagn, och hans resenärer.* *2 Kon. 2: 12.

15. Elisa sade till honom: Tag bågen och pilarna. Och då han tog bågen och pilarna,

16. Sade han til Israels konung: Bänd bågen med din hand. Och han [ band I, 659 ]hände med sin hand. Och Elisa lade sin hand på konungens hand;

17. Och sade: Låt upp fönstret öster ut: och han lät det upp. Och Elisa sade: Skjut. Och han sköt. Han sade: En salighetspil af HERran, en salighets pil emot de Syrer; och du skall slå de Syrer i Aphek, till dess de blifwa ändade.

Denna pil war ett tecken, att Herrans hämnd öfwer fienden för deras grymhet, v. 7, skulle flyga fort och träffa såsom en pil och skaffa Israel hjelp. Det war en salighets pil, en räddnings pil från Herran, och genom detta tecken skulle både hos Joas och folket uppwäckas förtröstan på Israels segerhjelte. Den Syriska hären låg i öster, och mot öster sköts pilen.

18. Och han sade: Tag pilarna. Och då han tog dem, sade han till Israels konung: Slå på jorden. Och han slog tre gånger, och höll upp.

19. Då wardt Guds mannen wred på honom, och sade: Hade du slagit fem eller sex gånger, så skulle du hafwa slagit de Syrer, till dess du hade gjort en ända på dem; men nu skall du slå dem tre gånger.

Genom prophetens underwisning om pilens betydelse wisste Joas äfwen, hwad dessa slag på jorden skulle betyda, och då han deruti icke wisade mera ifwer, så war detta för propheten ett tecken till hans swaga tro. Deraf wisste också propheten, att han icke oftare skulle kunna segra öfwer fienden. Slagen blefwo prophetiska tecken. Äfwen uti hwarje menniskas lif ligger mången gång i hennes förhållande under skenbart obetydliga omständigheter ett slags prophetia för hennes lifstid och liksom en spegel af hennes innersta wäsende, hwaraf det yttre lifwet beror. I wisst afseende kan man derföre säga, att en menniska är sin egen prophet, d. ä. hon wisar sjelf med sitt wäsende och sitt förhållande, huru denne gå skall.

20. Då nu Elisa war död, och man hade begrafwit honom, föllo de Moabiters krigsfolk in uti landet på samma året.

21. Och det begaf sig att de begrofwo en man; och som de fingo se krigsfolket, kastade de mannen uti Elisas graf; och då han kom wid Elisas ben, wardt han lefwande, och stod upp på sina fötter.

Elisas mäktiga ande war icke mera Israels hus och beskärm; han war afsomnad, och löftet om seger war ännu icke uppfyldt. Men för att wisa, att löftet stod fast, och för att uppfylla konung och folk med hopp och förtrösten, lät Herren ännu ett stort underwerk ske genom den afsomnade propheten. En död man kom till lif, då han kom wid Elisas ben. Af fruktan för fienderna, som woro nära, kastade likbärarne den döde i den närmaste grift, troligen en uthuggen bergkammare efter österlandets sed. Gud är icke de dödas Gud utan de lefwandes, Matth. 22: 32. Han bewisade med detta under, att han lefde och wille uppfylla sitt löfte, fastän Elisa war död. Af detta underwerk får icke den slutsats göras, att de heligas ben i och för sig sjelfwa hafwa någon kraft, och ännu mindre att de böra tillbedjas, såsom det sker uti den Romerska och Grekiska kyrkan.

22. Alltså twingade nu Hasael, konungen i Syrien, Israel, så länge Joahas lefde.

23. Men HERren gjorde nåd med dem och förbarmade sig öfwer dem, och wände sig till dem för sitt förbunds* skull med Abraham, Isaac och Jacob, och wille icke förderfwa dem; och förkastade dem icke heder ifrån sitt ansigte allt härtill. *1 Mos. 17: 7.

24. Och Hasael, konungen i Syrien, blef död; och hans son, Benhadad, wardt konung i hans stad.

25. Men Joas wände om, och tog de städer igen utur Benhadads, Hasaels sons hand, som han utur hans faders Joahas hand med strid tagit hade. Tre gånger slog Joas honom, och fick Israels städer igen.

14. Capitel.

Amazia nit, seger, högmod, fängelse, dråp. Jerobeam Israels konung.

Uti andra året Joas, Joahas sons, Israels konungs, wardt Amazia konung, Joas, Juda konungs, son.

2. Fem och tjugu år gammal war han, då han wardt konung; och regerade nio och tjugu år i Jerusalem; hans moder hette Joaddan af Jerusalem.* *2 Chrön. 25: 1.

3. Och hon gjorde det HERranom wäl behagade; dock icke såsom hans fader David, utan såsom hans fader Joas gjort hade,* så gjorde han ock. *2 Kon. 12: 3.

4. Ty höjderna wordo icke aflagda; utan folket offrade och rökte ännu på höjderna.

5. Då han nu war mäktig worden i riket, slog han sina tjenare, som konungen hans fader dräpit hade.* *2 Kon. 12: 20.

6. Men dråparenas barn drap han [ band I, 660 ]icke; såsom ock skrifwet är i Mose lagbok, der HERren budit hade, och sagt: Fäderna skola icke dö för barnens skull, och barnen skola icke dö för fädernas skull; utan hwar och en skall dö för sin synd.* *5 Mos. 24: 16. 2 Chrön. 25: 4. Hes. 18: 20.

7. Han slog desslikes de Edomeer i saltdalen, tio tusen, och wann den staden Sela med strid; och kallade honom Joktheel, allt intill denna dag.

Edomiternas mäktiga hufwudstad Sela eller Petra i Arabien war omgifwen af höga berg och nästan oåtkomlig för en fiendtlig här. Då Amazia lyckades intaga den, blef han öfwermodig och begick mot fienderna en stor grymhet, 2 Chrön. 25: 12, och medförde Edoms afgudar och tillbad dem, 2 Chrön. 25: 14, och förklarade krig emot Joas, konungen i Israel.

Joktheel betyder: af Gud underkufwad.

8. Då sände Amazia bud till Joas, Joahas son, Jehu sons, Israels konung, och lät säga honom: Kom hit, och låt oss se hwarannan.

Se hwarannan, d. ä.: möta hwarandra i krig.

9. Men Joas, Israels konung, sände till Amazia, Juda konung, och lät säga honom: Törnebusken, som i Libanon är, sände till cederträdet i Libanon,* och sade: Gif din dotter åt min son till hustru; men wilddjuret på marken i Libanon lopp öfwer törnebusken, och förtrampade honom. *Dom. 9: 8, [et]c.

Denna liknelse skulle lära Amazia, att det är farligt för den swage att upphäfwa sig emot den starke. Joas liknade sig sjelf wid en ceder och Amazia wid en törnbuske.

10. Du hafwer slagit de Edomeer, deraf förhäfwer dig sitt hjerta; behåll det priset, och blif hemma; hwi söker du efter olycka, att du må falla, och Juda med dig?

11. Men Amazia hörde honom icke. Så drog Joas, Israels konung, upp, och de besågo hwarannan, han och Amazia, Juda konung, i BethSemes, som i Juda ligger.

12. Men Juda wardt slagen för Israel, så att hwar och en flydde i sin hydda.

13. Och Joas, Israels konung, grep Amazia, Juda konung, Joas son, Ahasia sons, i BethSemes; och kom till Jerusalem, och ref omkull murarna i Jerusalem, ifrån Ephraims port allt intill hörnporten, fyrahundra alnar långt.

14. Och tog allt det guld och silfwer och tyg, som funnet wardt i HERrans hus, och i konungshusets fatebur, dertill barnen till pant; och drog åter till Samarien.

15. Hwad nu mer af Joas sägandes är, det han gjort hafwet, och hans makt; och huru han med Amazia, Juda konung stridde, si, det är skrifwet uti Israels konungars Chrönika.* *2 Chrön. 25: 17, [et]c.

16. Och Joas afsomnade med sina fäder, och wardt begrafwen i Samarien ibland Israels konungar; och hans son, Jerobeam, wardt konung i hans stad.

17. Men Amazia, Joas son, Juda konungs, lefde efter Joas död, Joahas sons, Israels konungs, i femton år.

18. Hwad nu mer af Amazia sägandes är, det är skrifwet uti Juda konungars Chrönika.

19. Och de gjorde ett förbund emot honom i Jerusalem; han flydde till Lachis. Och de sände efter honom till Lachis, och dråpo honom der.* *2 Chrön. 25: 27.

20. Och de förde honom dädan på hästar; och han wardt begrafwen i Jerusalem när sina fäder uti Davids stad.

21. Och hela Juda folk togo Azaria, uti hans sextonde år, och gjorde honom till konung i hans faders Amazia stad.

Azaria hade äfwen namnet Usia, 2 Chrön. 26: 1. Folket hade redan gjort honom till konung i hans 16:de år, medan hans fader ännu lefde, troligen först såsom vice konung under faderns krig mot Edom, och sedan till konung efter Amazia affall ifrån Herran.

22. Han byggde Elath, och fick det igen under Juda, sedan konungen med hans fäder afsomnad war.

23. Uti femtonde året Amazia, Joas sons, Juda konungs, wardt Jerobeam, Joas son, konung öfwer Israel i Samarien, ett och fyratio år.

24. Och gjorde det ondt war för HERran, och öfwergaf icke alla Jerobeams, Nebats sons, synder, den Israel kom till att synda.* *1 Kon. 12: 2830.

25. Men han tog igen Israels gränser ifrån Hamath allt intill hafwet, som ligger i hedmarken, efter HERrans Israels Guds ord, som han lagt hade [ band I, 661 ]genom sin tjenare propheten Jona, Amitthai son,* som war af GathHepher. *Jon. 1: 1. Matth. 12: 39.

Hafwet i hedmarken är det Döda hafwet.

26. Ty HERren såg till Israels swåra jemmer, så att ock de innelyckte och igenlefde* förgingos; och ingen hjelpare war i Israel. *5 Mos. 32: 36. 1 Kon. 14: 10.

27. Och HERren hade icke sagt, att Han wille utskrapa Israels namn under himmelen; utan halp dem genom Jerobeam, Joas son.

28. Hwad nu mer af Jerobeam sägandes är, och allt det han gjort hafwer, och hans makt, huru han stridt hafwer, och huru han igenfick Damascon och Hamath till Juda i Israel, si, det är skrifwet i Israels konungars Chrönika.

29. Och Jerobeam afsomnade med sina fäder, Israels konungar; och hans son Sacharia wardt konung i hans stad.

I Jerobeam den andres tid war Israels rike i yttre glans och wälstånd, men yppighet och sedeförderf togo ännu mera öfwerhand, och före Jerobeams död gaf Herren genom en förskräcklig jordbäfning ett tecken till de förstörande straffdomar, som woro i annalkande. Ett rike kan synas blomstrande och ändå wara i ett upplösningstillstånd och nära sin undergång.

15. Capitel.

Azaria. Sacharia. Sallum. Menahem. Pekahia. Pekah. Jotham.

Uti sjunde och tjugonde året Jerobeams, Israels konungs, wardt Azaria konung, Amazia son, Juda konungs.* *2 Kon. 14: 2123. 2 Chrön. 26: 1.

I detta år började Usia att regera ensam wid sin faders död. Han hade warit medregent omkring elfwa år.

2. Och war sexton år gammal, då han konung wardt, och regerade tu och femtio år i Jerusalem. Hans moder hette Jecholia af Jerusalem.* *2 Chrön. 26: 3.

3. Och han gjorde det HERranom wäl behagade, alldeles såsom hans fader Amazia;

4. Undantaget, att de icke bortlade höjderna; ty folket offrade och rökte ännu på höjderna.

5. Men HERren plågade konungen, så att han war spitelsk allt intill döden,* och bodde uti ett fritt hus; men Jotham, konungens son, regerade huset, och dömde folket i landet. *2 Chrön. 26: 1921.

Amazia och Usia woro fromma under den första delen af sin regeringstid. Då Usia genom en Herrans straffdom blef spitelsk, måste han bo afskild uti ett särskildt hus, se 2 Chrön. 26: 19.

6. Hwad nu mer af Azaria sägandes är, och allt det han gjort hafwer, si, det är skrifwet i Juda konungars Chrönika.

7. Och Azaria afsomnade med sina fäder, och man begrof honom när sina fäder uti Davids stad; och hans son Jotham wardt konung i hans stad.

8. Uti åttonde och trettionde året Azaria, Juda konungs, wardt Sacharia, Jerobeams son, konung öfwer Israel i Samarien i sex månader.

9. Och gjorde det ondt war för HERran, såsom hans fäder gjort hade: han wände icke igen ifrån Jerobeams synder, Nebats sons, den Israel kom till att synda.

Här måste uti Israels rike en onämnd mellanregering under elfwa års tid hafwa inträffat.

10. Och Sallum, Jabes son, gjorde ett förbund emot honom, och slog honom för folket, och drap honom, och wardt konung i hans stad.

11. Hwad mer af Sacharia sägandes är, si, det är skrifwet uti Israels konungars Chrönika.

12. Och det är det, som HERren till Jehu talat hade, sägande: Dina barn skola sitta på Israels stol allt intill fjerde led.* Och det skedde så. *2 Kon. 10: 30.

13. Sallam, Jabes son, wardt konung uti nionde och trettionde året Usia, Juda konungs, och regerade en månad i Samarien.

14. Ty Menahem, Gadi son, drog upp ifrån Thirza, och kom till Samarien, och slog Sallam, Jabes son i Samarien, och drap honom, och wardt konung i hans stad.

15. Hwad nu mer af Sallam sägandes är, och om hans förbund, som han gjorde, si, det är skrifwet uti Israels konungars Chrönika.

16. På den tiden slog Menahem Thiphsah, med alla dem, som derinne woro, och dess gränser allt ifrån Thirza derföre att de icke wille låta honom in [ band I, 662 ]och slog alla deras hafwande qwinnor, och sönderref dem.

Ifrån Thirza, den fordna hufwudstaden i Israel, tågade han till Thiphsah eller Thapsacus wid Euphrat, hwilken stad Salomo hade satt till sitt rikes gränsstad i öster och Jerobeam den andre från Syrerna åter intagit. Menahem wille med en då för tiden wanlig, omensklig grymhet stadfästa sitt rike och göra sig fruktad, men hans folk blef derigenom ännu mera afwändt ifrån honom, så att han måste köpa fred och stadfästelse i sitt tillwällade rike af den Assyriske konungen Phul. Detta är första gången det stora Assyriska riket nämnes i G. Test.

17. Uti nionde och trettionde året Azaria, Juda konungs, wardt Menahem, Gadi son, konung öfwer Israel, i tio år i Samarien.

18. Och gjorde det ondt war för HERran, och öfwergaf icke i sin lifstid Jerobeams synder, Nebats sons, den Israel kom till att synda.* *2 Kon. 13: 2.

19. Och Phul, konungen af Assyrien, kom i landet; och Menahem gaf* Phul tusen centner silfwer, på det han skulle hålla med honom, och befästa honom i riket. *1 Chrön. 5: 26.

Redan i Azarias trettionionde regeringsår upphof han sig till konung, men som han icke hade någon rätt till kronan, så blef han icke erkänd förrän ett år derefter, genom Phuls tillhjelp, se v. 23.

20. Och Menahem lade en skatt i Israel uppå de rikaste, femtio siklar silfwer på hwar man, att han skulle gifwa det åt konungen i Assyrien. Alltså drog konungen af Assyrien hem igen, och blef icke i landet.

21. Hwad nu mer af Menahem sägandes är, och allt det han gjort hafwer, si, det är skrifwet i Israels konungars Chrönika.

22. Och Menahem afsomnade med sina fäder; och Pekahia, hans son, wardt konung i hans stad.

23. Uti femtionde året Azaria, Juda konungs, wardt Pekahia, Menahems son, konung öfwer Israel i Samarien i tu år.

24. Och gjorde det ondt war för HERran; ty han wände icke åter af Jerobeams, Nebats sons synder, den Israel kom till att synda.

25. Och Pekah, Remalia son, hans riddare, gjorde ett förbund emot honom, och slog honom i Samarien uti konungshusets palats med Argob och Arie och femtio män med honom af Gileads barn; och drap honom och wardt konung i hans stad.

Riddare, d. ä. en befälhafware öfwer hären.

26. Hwad mer af Pekahia sägandes är, och allt det han gjort hafwer, si, det är skrifwet uti Israels konungars Chrönika.

27. Uti andra och femtionde året Azaria, Juda konungs, wardt Pekah, Remalia son, konung öfwer Israel i Samarien i tjugu år.

Jfr v. 23.

28. Och gjorde det ondt war för HERran; ty han wände icke åter af Jerobeams synder, Nebats sons, den Israel kom till att synda.* *2 Kon. 14: 24.

29. Uti Pekah, Israels konungs, tid kom TiglathPileser, konungen i Assyrien, och tog Ijon. AbelBethMaacha, Janoha, Kedes, Hozor, Gilead, Galilea och hela Naphthali land, och förde dem bort i Assyrien.

30. Och Hosea, Ela son, gjorde ett förbund emot Pekah, Remalia son, och slog honom ihjäl, och wardt konung i hans stad, uti tjugonde året Jothams, Usia sons.

Jotham regerade ensam 16 år, men war sannolikt sin faders medregent i 4 år. Från Jothams sista år började fiendernas krigståg blifwa allt djerfware, och i hans son Ahas tid tågade de ända till Jerusalem, Es. 7.

31. Hwad nu mer af Pekah sägandes är, och allt det han gjort hafwer, si, det är skrifwet uti Israels konungars Chrönika.* *2 Chrön. 28: 6.

32. Uti andra året Pekah, Remalia sons, Israels konungs, wardt Jotham konung, Usia son, Juda konungs.

33. Och war fem och tjugu år gammal, då han konung wardt, och regerade i sexton år i Jerusalem. Hans moder hette Jerusa, Zadoks dotter.* *2 Chrön. 27: 1.

34. Och gjorde det HERran wäl behagade, alldeles såsom hans fader Usia gjort hade.

35. Undantaget, att han icke bortlade höjderna; ty folket offrade och rökte ännu på höjderna. Han byggde den höga porten på HERrans hus.

36. Hwad nu mer af Jotham sägandes är, och allt det han gjort hafwer, si, det är skrifwet i Juda konungars Chrönika.

[ band I, 663 ]37. I den tiden begynte HERren sända till Juda Rezin,* konungen i Syrien, och Pekah, Remalia son. *2 Kon. 16: 5. Es. 7: 1.

38. Och Jotham afsomnade med sina fäder, och wardt begrafwen när sina fäder uti sin faders, Davids stad; och Ahas, hans son, wardt konung i hans stad.

16. Capitel.

Ahas. Rezin. Tiglath. Ahas altare, offer, död. Hiskia.

Uti sjuttonde året Pekah, Remalia sons, wardt Ahas konung, Jothams, Juda konungs son.

2. Tjugu år gammal war Ahas, då han wardt konung, och regerade sexton år i Jerusalem, och gjorde icke det HERran, hans Gud, behagade, såsom hans fader David.* *2 Chrön. 28: 1.

3. Ty han wandrade på Israels konungars wäg; dertill lät han sin son gå igenom eld,* efter de hedningars styggelser, hwilka HERren för Israels barn fördrifwit hade. *3 Mos. 18: 21. 5 Mos. 18: 10. 2 Chrön. 28: 3.

Genom Ahas steg således afguderiets ogudaktighet i Juda rike till sin högsta höjd, i det han offrade sin egen son åt Moloch. Det skedde förmodligen i samma slags belägenhet, som den, hwaruti Moabiternas konung offrade sin son på stadsmuren, cap. 3: 27. Från denna tid fortforo dessa wederstyggliga afgudaoffer ända till konung Josia regering. Här menas wäl den förstfödde sonen, och derefter offrades flera af Ahas söner på samma sätt. 2 Chrön. 28: 3.

4. Och han gjorde offer och rökte på höjderna och på alla backar och under alla gröna träd.

5. På den tiden drog Rezin,* konungen i Syrien, och Pekah, Remalia son, Israels konung, upp till Jerusalem till att strida, och belade Ahas; men de kunde icke winna det. *2 Kon. 15: 37. Es. 7: 1.

Ett stort antal af Juda folk stupade i striden, och många blefwo fångna, 2 Chrön. 28: 5–15.

6. På samma tiden fick Rezin, konungen i Syrien, Elath igen till Syrien, och dref Judarna utur Elath.* Och de Syrer kommo, och bodde deruti allt intill denna dag. *2 Kon. 14: 22.

7. Men Ahas sände bud till TiglathPilesar, konungen i Asfyrien. och lat säga honom: Jag är din tjenare och din son; kom hit upp, och hjelp mig utur konungens hand i Syrien och Israels konungs, hwilka sig emot mig upprest hafwa.

8. Och Ahas tog det silfwer och guld, som i HERrans hus och uti konungshusets fatebur funnet wardt, och sände konungen i Assyrien skänker.* *2 Chrön. 28: 21.

9. Och konungen i Assyrien hörde honom; och drog upp till Damascon, och wann det; och förde dem bort till Kir,* och drap Rezin. *Amos 1: 5.

Tiglath Pileser war den andre af Assyriens konungar, som kom emot Juda och Israels riken, se cap. 15: 19, 29. Och de föranleddes dertill af Juda och Israels konungar sjelfwa. Då det i 2 Chrön. 28: 20, 21 synes, såsom om konungen i Assyrien kommit af annan anledning, så är att märka, att konungen i Assyrien då han först uppfordrades att bistå Ahas, gjorde ett infall i Syrien och derigenom skaffade Ahas en lättnad, men sedan han intagit Syrien, fick han också lust till Juda rike, som han war ombedd att beskydda.

10. Och konung Ahas drog emot TiglathPileser, konungen i Assyrien, till Damascon. Och då han såg ett altare, Som i Damascon war, sände konung Ahas ett mönster och en efterliknelse till presten Uria, såsom det gjordt war.

11. Och Uria, presten, byggde ett altare, och gjorde det efter det, som konung Ahas honom sändt hade ifrån Damascon, tilldess konung Ahas kom ifrån Damascon.

12. Och då konungen kom ifrån Damascon, och såg altaret, offrade han deruppå;

13. Och upptände deruppå sitt bränneoffer och spisoffer, och göt deruppå sitt drickoffer; och blodet af tackoffren, som han offrade, lät han skänka på altaret.* *2 Chrön. 28: 23.

14. Men det kopparaltaret,* som för HERran stod, tog han bort, så att det icke skulle stå emellan altaret och HERrans hus; utan satte det utmed sidan wid altaret norr ut.* *2 Chrön. 4: 1.

Ahas lät göra ett nytt altare, ett afgudaaltare, som han lät sätta utanför Herrans altare i sjelfwa tempelgården. Sedan lät han bortflytta Herrans altare till norra sidan af det nya, så att det icke längre fick stå emellan tempeldörren och afgudaaltaret.

15. Och konung Ahas böd presten Uria, och sade: På det stora altaret [ band I, 664 ]skall du upptända bränneoffer om morgonen och spisoffer om aftonen och konungens bränneoffer och hans spisoffer och allt folkets bränneoffer i landet, samt med deras spisoffer och drickoffer, och allt blodet af bränneoffret, och af allt annat offer skall du stänka deruppå; men om kopparaltaret will jag wara förtänkt, hwad jag göra skall.

Det nya altaret, som war bygdt efter det, hwilket blifwit sändt ifrån Damascus, war större och praktfullare än Herrans altare. Så är också en falsk gudstjenst ofta sådan, att den har ett präktigare sken och är för menniskans naturliga sinnen mera behaglig och hänförande än den sanna gudstjensten. Ahas wille i sin blindhet genom afgudatjenstens införande winna ynnest hos hedningarnas gudar och derigenom stärka och skydda sitt rike.

16. Presten Uria gjorde allt det konung Ahas befallde honom.

17. Och konung Ahas bröt bort sidorna af stolarna,* och hof bort kitlarna deraf, och hafwet hof han utaf de kopparoxar, som woro derunder, och satte det uppå stengolfwet; *1 Kon. 7: 28.

Troligtwis tog Ahas de präktiga, gjutna fotställningarna för att dermed smycka sina afgudatempel.

18. Dertill Sabbathspredikostolen, den de i huset byggt hade. Och konungsgången utantill wände han i HERrans hus för konungens skull i Assyrien.

Sabbathspredikostolen, grt.: den täckta sabbathsgången, sannolikt en öfwertäckt korridor, der konungen med familj bewistade gudstjensten. Konungsgången war en betäckt gång från palatset till templet. Denna gång wände han på ett annat sätt, på det konungen i Assyrien icke skulle tro, att han längre dyrkade den sanne Guden. Han blygdes wid Herran och Hans heliga lag.

19. Hwad nu mer af Ahas sägandes är, hwad han gjort hafwer, si, det är skrifwet i Juda konungars Chrönika.

20. Och Ahas afsomnade med sina fäder, och wardt begrafwen när sina fäder uti Davids stad.* Och Hiskia, hans son, wardt konung i hans stad. *2 Chrön. 28: 27.

17. Capitel.

Israel bortförd af Salmanasser. De Samariters gudstjenst.

Uti tolfte året Ahas, Juda konungs, wardt Hosea, Ela son, konung öfwer Israel i Samarien i nio år.

Det straff öfwer Israel, hwarmed länge blifwit hotadt genom propheterna, men som Herren så länge uppskjutit under wäntan på Israels omwändelse, började nu inbryta såsom en stormwind. Hosea, som redan förut genom Pekahs mord banat sig wäg till thronen, kunde icke intaga riket förr än omkring åtta år derefter, och regerade sedan i nio år.

2. Och gjorde det ondt war för HERran, dock icke såsom de Israels konungar, som före honom woro.

3. Emot honom drog upp Salmanasser, konungen i Assyrien; och Hosea wardt honom undergifwen, så att han gaf honom skänker.

4. Då konungen i Assyrien fick weta, att Hosea hade ett förbund för händer, och hade sändt bud till So, konungen i Egypten, och icke utgifwa wille årligen skänkerna åt konungen i Assyrien, belade han honom, och kastade honom i fängelse.

Konung So eller Seveh, som Grekerne kallade Sevecho.

5. Och konungen i Assyrien drog in i hela landet och till Samarien, och belade det i tre år.

6. Och uti nionde året Hosea wann konungen i Assyrien Samarien, och förde Israel bort i Assyrien, och satte dem i Halah och i Habor wid den elfwen Gosan och uti de Meders städer.* *2 Kon. 18: 10, 11.

De landsorter i Assyrien, dit Israels stammar fördes, lågo långt in i landet i de bergstrakter, som nu kallas Kurdistan. Der war en flod Khabur. En annan flod war Kebar i Mesopotamien, dit Judarne fördes, Hes. 1: 3. Det är märkwärdigt, att Nestorianerna i dessa trakter, som äro Christne af en egen kyrka, hafwa mycken likhet med Judarne. Om de icke äro afkomlingar af de tio stammarne, så är det dock tydligt, att Israeliterna på deras fäder haft ett stort inflytande. Hwar de tio stammarnas qwarlefwor egentligen finnas, wet man icke. Många af dem tågade utan twifwel längre mot öster och finnas bland folkslag, som man ännu föga känner. Säkert är, att många Israeliter blandade sig med Judarne, som fördes till Babylon, så att af alla stammarne fördes många tillbaka till Judalandet utur den Babyloniska fångenskapen. Några forskare tro, att en mängd af de tio stammarnas afkomlingar under folkwandringarne inströmmat i Europa, och att deras efterkommande nu utgöra en del af christenheten.

7. Ty då Israels barn syndade emot HERran deras Gud, den dem utur Egypti land fört hade, utur Pharaos hand, konungen i Egypten, och fruktade andra gudar;* *3 Mos. 18: 3. [ band I, 665 ]8. Och wandrade efter hedningarnes seder, hwilka HERren för Israels barn fördrifwit hade, och såsom Israels konungar gjort hade;

9. Och skickade sig icke tillbörligen för HERran sin Gud, och byggde sig höjder i alla städer, både på slott och i fasta städer;

10. Och uppreste stoder och lundar på alla backar och under alla gröna träd,

11. Och rökte der på alla höjder lika såsom hedningarna, hwilka HERren för dem fördrifwit hade, och bedrefwo slemma stycken, dermed de förtörnade HERran:

12. Och tjente afgudar, om hwilka HERren dem sagt hade: Detta skolen I icke göra.* *2 Mos. 20: 2, 3; cap. 23: 24. 5 Mos. 5: 7, 8.

13. Och då HERren betygade Israel och Juda genom alla propheter och siare,* och lät säga dem: Wänder om utaf edra onda wägar,† och håller mina bud och rätter, efter all den lag, som jag edra fäder budit hafwer, och jag genom mina tjenare, propheterna, till eder sändt hafwer. *1 Sam. 9: 9. †Jer. 18: 11; cap. 25: 5; cap. 35: 15.

14. Men de lydde icke, utan gjorde sig hårdnackade* såsom ock deras fäder gjort hade, hwilka icke trodde på HERran deras Gud. *5 Mos. 31: 27. Mal. 3.

15. Dertill föraktade de Hans bud och Hans förbund, som Han med deras fäder gjort hade, och Hans wittnesbörd, som Han ibland dem gjort hade, och wandrade efter deras fåfänglighet, och wordo fåfänglige* såsom hedningarna, som omkring dem woro, om hwilka HERren dem budit hade, att de icke skulle göra såsom de.† *Rom. 1: 21. †3 Mos. 18: 24.

16. Men de öfwergåfwo alla HERrans deras Guds bud, och gjorde sig twå gjutna kalfwar* och lundar; och tillbådo all himmelens här, och tjente Baal; *2 Mos. 32: 8. 1 Kon. 12: 2830.

17. Och läto sina söner och döttrar gå igenom eld,* och foro med spådom och trolldom; och gåfwo sig till att göra det ondt war för HERren till att förtörna Honom. *3 Mos. 18: 21; cap. 20: 3, 4. 5 Mos. 18: 10. 2 Kon. 16: 3.

I detta förskräckliga skuldregister nämnas de hufwudsakligaste synder och den obotfärdighet, hwarigenom Israels rike ådragit sig den swåra förkastelsedomen. Afguderi och ogudaktighet af alla slag war i landet rådande; de wille icke hafwa Herran till Gud, derföre kunde de icke längre såsom ett rike upprätthållas. Och de gåfwo sig, grt. och de sålde sig sjelfwa till att göra det ondt war [et]c.

18. Så wardt HERren ganska wred på Israel, och kastade* dem bort ifrån sitt ansigte; så att intet blef qwar, utan Juda slägt allena. *Os. 1: 6.

19. Dertill höll icke heller Juda HERrans sin Guds bud, utan wandrade efter Israels seder, som de gjort hade.

20. Derföre förkastade HERren all Israels säd, och plågade dem, och gaf dem i röfwarehänder, tilldess Han kastade dem ifrån sitt ansigte.

21. Förty Israel wardt söndradt ifrån Davids hus, och hade gjort sig Jerobeam, Nebats son, till konung.* Han wände Israel ifrån HERran, och gjorde det så, att de swårligen syndade. *1 Kon. 12: 1620.

22. Alltså wandrade Israels barn uti alla Jerobeams synder, som han hade åstadkommit, och icke återwände deraf;

23. Intill dess HERren kastade Israel ifrån sitt ansigte, såsom Han igenom alla sina tjenare, propheterna, sagt hade.* Så wardt då Israel bortförd utur sitt land in uti Assyrien allt intill denna dag. *Jer. 25: 9.

Israels rike bar ifrån början fröet till sin upplösning och undergång i sin egen inrättning; det grundades genom affall från det konungahus, som Herren hade utwalt, och en falsk gudstjenst infördes, som war ett affall ifrån Herran sjelf. Den falska gudstjensten urartade snart till det allra gröfsta och grufligaste afguderi, v. 17. Så snart förödelsens styggelse hunnit förderfwa och härja ett folks hjertan, tänkesätt och seder, så kommer snart också den yttre förödelsen.

24. Och konungen af Assyrien lät komma folk af Babel, af Cutha, af Ava, af Hamath och Sepharvaim, och besatte de städer i Samarien uti Israels barns stad: och de togo Samarien in, och bodde uti dess städer.

Israels land blef således icke liggande öde, såsom det sedan skedde med Juda land, då de twå stammarne bortfördes till Babylon, utan konungen af Assyrien förde dit folk ifrån sitt stora rike, så att ett blandadt folk kom att bo i landet, bestående dels af qwarblifna Israeliter, dels af hedningar.

25. Men som de då begynte att bo [ band I, 666 ]der, och fruktade icke HERran, sände HERren lejon ibland dem, som slogo dem ihjäl.

26. Och de läto säga konungen i Assyrien: De hedningar, som du hafwer låtit komma hit och besatt med dem de städer i Samarien, weta icke af landets Guds seder: derföre hafwer Han sändt lejon ibland dem, och si, de dräpa dem, efter de icke weta utaf landets Guds seder.

27. Konungen i Assyrien böd, och sade: Förer dit en af presterna, som dädan bortförde äro: han fare dit och bo der; och han läre dem landets Guds seder.

28. Så kom en af presterna, som af Samarien bortförde woro, och satte sig i BethEl, och lärde dem, huru de skulle frukta HERran.

29. Men hwart och ett folk gjorde sig sin gud, och satte dem uti de höjders hus, som de Samariter gjorde, hwart och ett folk uti sina städer, der de bodde.

30. De af Babel gjorde SuccothBenoth: de af Cuth gjorde Nergal: de af Hamath gjorde Asima:

31. De af Ava gjorde Nibhas och Tharthak: de af Sepharvaim brände upp sina söner åt Adrammelech och Anammelech, Sepharvaims gudar.

Genom denna Guds märkwärdiga skickelse v. 27, 28, blef således någon kunskap om ben sanne Guden och Hans dyrkan bibehållen i landet. Men hedningarne, som blifwit ditförda, dyrkade likwäl sina afgudar. Detta afguderi aftog dock med tiden, och den sanne Gudens dyrkan fick ett wisst öfwerwälde. Af dessa blandade folk uppstodo Samariterna, som i wår Frälsares tid icke tillbådo afgudar, utan dyrkade Herran och hade antagit Hans lag, ehuru deras afskrift af lagen på somliga ställen war felaktig. Den Samaritanska afskriften af lagen är ännu i behåll. De antogo blott de fem Moseböcker. De wäntade på Messias, Joh. 4: 20–25. De afgudar, som här uppräknas, äro till en del okända. Men de hade alla samma betydelse. De afbildade himlakropparna och naturens krafter, och deras dyrkan medförde menniskooffer och allahanda otuktiga styggelser. Nibbas (eller Nibehas), Tharthak, Abrammelech och Anammelech woro afgudar.

32. Och efter de ock fruktade HERran, gjorde de Honom prester på höjderna utaf de ringaste* ibland dem, och satte dem i höjdernas hus. *1 Kon. 12: 31.

33. Alltså fruktade de HERran, och tjente likwäl afgudarna, efter hwarje folks sed, dädan de förde woro.

34. Och intill denna dag göra de efter det gamla sättet, att de hwarken frukta HERran, eller göra Hans seder och rätter, efter den lag och bud, som HERren Jacobs barn budit hafwer, hwilken Han det namnet Israel* gaf: *1 Mos. 32: 28; cap. 35: 10. 1 Kon. 18: 31.

35. Och gjorde HERren ett förbund* med dem, och böd dem, och sade: Frukter inga andra gudar, och tillbedjer dem icke, och tjener dem icke, och offrer dem icke: *Dom. 6: 10.

36. Utan HERran, som eder utur Egypti land fört hafwer med stor makt och uträckt arm, Honom frukter, Honom tillbedjer och offrer åt Honom.

37. Och håller de seder, rätter, lag och bud, som Han eder hafwer skrifwa låtit, att I alltid gören derefter, och icke frukten andra gudar.

38. Och förgäter icke det förbund, som Han med eder gjort hafwer, att I icke frukten andra gudar.

39. Utan frukter HERran eder Gud; Han warder eder hjelpande ifrån alla edra fiender.

40. Men desse lydde icke, utan gjorde efter sin förra sed.

41. Alltså fruktade desse hedningarna HERran, och tjente likwäl sina gudar. Sammalunda gjorde ock deras barn och barnabarn, såsom deras fäder gjort hade, allt intill denna dag.

Många af Samariterna blefwo omwända till christendomen, se Apg. 8: 5–25. Men ännu finnas i Samaria afkomlingar af de gamla Samariterna, som ännu bibehålla den gamla Judiska gudstjensten och de stadgar, som woro gällande i wår Frälsares jordiska lifstid.

Intill denna dag syftar på den tid, då sednare delen af denna bok blef skrifwen, nemligen under den Babyloniska fångenskapen. Judarne hade äfwen under fångenskapen sina propheter, såsom Hesekiel och Daniel, och sina prester och sin gudstjenst, så widt den utan tempel och altare kunde firas. Den bestod då såsom nu i bön och sång och i lagens läsande och utläggning.

18. Capitel.

Hiskia nit. Israel fången. Sanheribs, RabSakes trots.

Uti tredje året Hosea, Ela sons, Israels konungs, wardt Hiskia konung,* Ahas son, Juda konungs. *2 Chrön. 28: 27.

[ band I, 667 ]Härifrån till bokens slut fortsättes nu Juda rikes historia allena.

2. Och war fem och tjugu år gammal, då han wardt konung, och regerade nio och tjugu år i Jerusalem. Hans moder hette Abi, Sacharia dotter.* *2 Chrön. 29: 1.

3. Och han gjorde det godt war för HERran, såsom hans fader David.

4. Han lade bort de höjder, och bröt omkull stoderna, och utrotade lunderna,* och slog sönder den kopparormen, som Mose gjort hade:† ty allt intill den tiden hade Israels barn rökt för honom, och han kallade honom Nehusthan. *2 Chrön. 31: 1. †4 Mos. 21: 9.

Kopparormen, som Mose hade upphöjt i öknen, 4 Mos. 21: 8, 9, hade blifwit förwarad såsom ett heligt minnestecken af Herrans räddande barmhertighet; men sedan folket började tillbedja afgudar, så hade de äfwen dyrkat kopparormen. Såsom kopparormens dyrkan war ett afguderi, så bedrifwes i christenheten afguderi med korset och med Christus sjelf, då menniskorna icke wilja hafwa Honom till sin Gud i sina hjertan, utan hafwa Honom blott såsom en död Christus i bokstafwen och i tankarne, men wilja icke af Honom hafwa nytt lif och icke älska, lyda och tjena Honom. Det är då icke den sanne Christus, som de hafwa, utan blott en afbild af Honom, en död tankebild, som de göra sig sjelfwa, såsom också kopparormen war en bild af Christus. Hiskia kallade kopparormen med det namnet Nehusthan d. ä. kopparstycket, för att wisa att det war blott ett liflöst ting.

5. Han förtröstade på HERran, Israels Gud, så att ingen hans like war efter honom, ej heller före honom, ibland alla Juda konungar.

6. Han höll sig intill HERran, och trädde icke ifrån Honom, och höll Hans bud, som HERren hade budit Mose.

7. Och HERren war med honom, och hwart han utdrog, handlade han wisligen. Dertill föll han af ifrån konungen i Assyrien, och war honom icke underdånig.

8. Han slog ock de Philisteer allt intill Gasa, och deras gränser; både slott och fasta städer.

9. Uti fjerde året Hiskia, Juda konungs, det war sjunde året Hosea, Ela sons, Israels konungs, då drog Salmanasser, konungen i Assyrien, upp emot Samarien, och belade det:* *2 Kon. 17: 6.

10. Och wann det efter tre år uti Hiskia sjette år, det är, uti nionde året Hosea, Israels konungs, så wardt Samarien wunnet.

11. Och konungen af Assyrien förde Israel bort till Assyrien, och satte dem i Halah och Habor wid den elfwen Gosan och uti de Meders städer;

12. Derföre att de icke lydt hade HERrans sin Guds röst, och hade öfwerträdt Hans förbund, och allt det Mose, HERrans tjenare, budit hade, det hade de icke lydt eller gjort.

13. Men uti fjortonde året konung Hiskia, drog upp Sanherib, konungen i Assyrien, emot alla fasta städer i juda, och tog dem in.* *2 Chrön. 32: 1. Es. 36: 1.

14. Då sände Hiskia, Juda konung, till konungen af Assyrien i Lachis, och lät säga honom: Jag hafwer syndat, wänd om ifrån mig; Hwad du lägger mig uppå, det will jag draga. Så lade konungen af Assyrien på Hiskia, Juda konung, trehundrade centner silfwer, och trettio centner guld.

15. Alltså gaf Hiskia ut allt det silfwer, som i HERrans hus och i konungshusets drätsel funnet wardt.

16. På den samma tiden slog Hiskia, Juda konung, sönder dörrarna af HERrans tempel och de skifwor, som han sjelf hade låtit öfwerdraga dem med, och fick dem konungen af Assyrien.

Han hade låtit öfwerdraga tempeldörrarna med kopparbleck. Hiskia fruktade Herran, men han war en swag man och wågade icke sätta sig emot den mäktige fienden, ehuru propheten Esaia uppmanade honom dertill i Herrans namn och sökte styrka hans tro. Men just hans swaghet måste tjena till att ännu mera förhärliga Herran, ty Sanherib war icke nöjd med de skänker han fick, utan fordrade fullkomlig undergifwenhet och hånade Israels Gud.

17. Och konungen af Assyrien sände Tharthan och öfwersta kamreraren och RabSake ifrån Lachis till konung Hiskia med stor makt till Jerusalem; och de drogo upp: och då de kommo, höllo de wid wattugrafwen af öfwersta dammen, som ligger wid den wägen på walkareåkern;* *Es. 7: 3.

Detta krigståg gällde egentligen Egypten, men på wägen dit wille Sanherib helt och hållet krossa Juda makt, och detta, trodde han, skulle gå lätt; han hade redan intagit flera fasta städer. Wattugrafwen war den ränna, i hwilken wattnet leddes ifrån en dam wid walkarestället.

[ band I, 668 ]18. Och de kallade konungen. Då kom ut till dem Eliakim, Hilkia son,* hofmästaren, och Sebna, skrifwaren, och Joah, Asaphs son, kansleren. *Es. 22: 20.

19. Och Rabsake sade till dem: Käre, säger konung Hiskia: Så säger den store konungen, konungen af Assyrien: Hwad är detta för en tröst, der du förlåter dig uppå?

20. Menar du, att du hafwer ännu råd och makt till att strida? Hwaruppå förlåter då du dig nu, att du är affallen ifrån mig?

21. Si, förlåter du dig uppå den sönderbråkade rörstafwen* Egypten? Hwilken som stöder sig wid honom, honom warder han gångande upp i handen, och genomstinger henne: alltså är Pharao, konungen i Egypten, allom dem, som förlåta sig på honom. *Hes. 29: 6.

22. Om I ock wiljen säga till mig: Wi förlåta oss på HERran wår Gud; är icke Han den, hwilkens höjder och altaren Hiskia hafwer aflagt, och sagt till Juda och Jerusalem: För detta altaret, som i Jerusalem är, skolen I tillbedja?

23. Så gör nu samman en hop åt min herre konungen af Assyrien, så will jag få dig tu tusen hästar; låt se, om du kan åstadkomma dem, som deruppå rida måga.

Dessa ord innehålla äfwen en bespottelse emot Juda konung, som icke hade något rytteri, emedan det i lagen war förbjudet att hålla många hästar. Den öfwermodige fienden wågar nu påstå, att om han wille skänka hästar åt Hiskia, så skulle han icke ens finna ryttare dertill ibland sitt folk.

24. Huru will du då blifwa ståndande för en den minsta höfdingen, min herres underdånige, om du förlåter dig uppå Egypten för wagnars och resenärers skull?

25. Menar du, att jag utan HERrans wilja är hit uppdragen till att förderfwa denna staden? HERren hafwer mig det befallt: Drag upp i detta landet, och förderfwa det.

Detta war en osanning, hwarigenom fienden wille ännu mera förskräcka Hiskia och beröfwa honom all förtröstan på Herrans hjelp.

26. Då sade Eliakim, Hilkia son, och Sebna och Joah till RabSake: Tala med dina tjenare på Syriska, ty wi förstå det; och tala icke med oss på Judiska för folkets öron, som på muren är.

27. Men RabSake sade till dem: Hafwer nu min herre sändt mig till din herre eller till dig, att jag dessa orden säga skulle? Ja, till de män, som sitta på muren, att de skulle äta sin egen träck med eder, och dricka sitt watten.

28. Alltså stod RabSake, och ropade med hög röst på Judiska, talade och sade: Hörer den store konungens röst, konungens af Assyrien.

29. Detta säger konungen: Låter icke Hiskia bedraga eder; ty han förmår icke fria eder utur min hand;

30. Och låter icke Hiskia förtrösta eder på HERran, så att han säger: HERren skull fria oss, och denna stad skall icke gifwen warda i konungens händer af Assyrien.

31. Hörer icke Hiskia; ty så säger konungen af Assyrien: Görer mig till wiljes, och kommer ut till mig, så skall hwar och en äta af sitt winträd och af sitt fikonträd, och dricka af sin brunn;

32. Intill dess jag kommer och hemtar eder uti ett land,* det edert land likt är, der korn, must, bröd, wingårdar, oljoträd, olja och honung uti är, så fån I lefwa och icke dö; hörer icke Hiskia, ty han förförer eder, då han säger: HERren warder oss hjelpande.

33. Hafwa ock hedningarnes gudar hwar och en hulpit sitt land* ifrån konungens hand i Assyrien?* *Es. 10: 10, 11.

Af sin medgång och makt wille denne fiende bewisa, att hans gudar woro mäktigare än de andre hedningarnes gudar. Så är också menniskan lätt färdig, då henne wäl går, att tro sin medgång wara ett bewis på, att hennes tillstånd är godt inför Gud. En sådan slutsats är lika så falsk, som farlig och förförande.

34. Hwar äro de gudar i Hamath och Arphad? Hwar äro de gudar i Sepharvaim, Hena och Iva? Hafwa de ock hulpit Samarien utur min hand?

35. Hwar är en gud ibland alla lands gudar, som sitt land friat hafwer utur min hand, att HERren nu skall fria Jerusalem utur min hand?

36. Då teg folket och swarade honom intet; ty konungen hade budit och sagt: Swarer honom intet.

37. Så kom då Eliakim, Hilkia son, [ band I, 669 ]hofmästaren, och Sebna, skrifwaren, och Joah, Asaphs son, kansleren, till Hiskia med rifna kläder,* och gåfwo honom tillkänna RabSakes ord. *1 Mos. 37: 2934. 2 Sam. 1: 11. Matth. 26: 65.

Det war ett bewis på stor wishet, att man icke swarade den hånande fienden efter hans dårskap utan wände sig till Herren, som kan hjelpa ur all nöd.

RabSakes tal är kraftigt, listigt och förförande; han målar i förfärlig färg nöden af ett belägringstillstånd, v. 27, och lofwar en gyldene tid, om de wille underkasta sig Assyriens konung, v. 31, 32, och inflätar äfwen alla möjliga religionsgrunder, som han trodde kunna werka på folket. På samma sätt göra ännu alltid Guds rikes fiender.

19. Capitel.

Hiskia ängslan, tröst. Sanheribs bref, flykt, dråp.

Då konung Hiskia det hörde, ref han sina kläder, och drog en säck uppå sig, och gick in uti HERrans hus.* *Es. 37: 1.

2. Och sände Eliakim, hofmästaren, och Sebna, skrifwaren, samt med de äldsta presterna, klädda i säckar, till propheten Esaia, Amos son.

3. Och de sade till honom: Så säger Hiskia: Denne dagen är en bedröfwelses, bannors och förhädelses dag; barnen äro komne till födseln, men ingen makt är till att föda.

De sista orden äro ett ordspråk, som innebär yttersta nöd, se Es. 13: 8. Jer. 4: 31. Den nödställde konungen will härmed säga, att hans bättringskamp och allt hans arbete att införa ett bättringstillstånd ibland folket wore förgäfwes.

4. Om till äfwentyrs HERren din Gud wille höra alla RabSakes ord, hwilken hans herre, konungen i Assyrien, utsändt hafwer, till att tala förhädelse emot lefwande Gud, och till att bannas med de ord, som HERren din Gud hört hafwer; så upphäf nu din bön för dem, som ännu igenlefde äro.

Det wanmäktiga folket och den swage konungen kunde ingenting widare göra än öfwerlemna saken uti Herrans hand, och det war wäl, att de gjorde detta; ty Herren är den rätte hjelparen i all nöd. Till honom flyr ingen förgäfwes, och ingen får ostraffadt försmäda Hans heliga namn. Konung och folk wände sig nu till Herrans prophet och bådo om hans förbön, och de fingo ett tröstande swar.

5. Och konungens, Hiskia, tjenare kommo till Esaia.

6. Då sade Esaia till dem: Så säger till eder herre: Detta säger HERren: Frukta dig icke för de ord, som du hört hafwer, der konungens tjenare af Assyrien mig med förhädat hafwa.* *Es. 37: 6.

7. Si, jag will gifwa honom en anda, att han skall få höra ett rykte, och draga tillbaka igen i sitt land; och jag will fälla honom med swärd i hans land.

Denna vers innehåller en widt omfattande förutsägelse. Med anda menas här en förskräckelsens ande, en inwerkan af Herrans osynliga andehärar. Och deraf försträckt skulle konungen fly undan, då han fick höra ryktet om konung Thirhakas antågande. Thirhaka, Es. 37: 9, war en mäktig Ethiopisk konung, sannolikt från Meroe land och stad wid öfra delen af Nilströmmen i Nubien. Af Grekerna kallas han Thearkon eller Tharachos. Esaia omtalar här icke det stora nederlag, som Sanheribs här skulle lida. Herren wille widare pröfwa konungens tro och drifwa honom till mera brinnande bön, derföre uppenbaras icke på en gång hela den underbara räddningen.

8. Och då RabSake kom igen, fann han konungen af Assyrien stridande emot Libna; förty han hade hört, att han war dragen ifrån Lachis.

9. Och han fick höra om Thirhaka, konungen i Ethiopien: Si, han är utdragen till att strida emot dig. Då wände han om, och sände bud till Hiskia, och lät säga honom:

Assyriens konung tågade nu undan, för att beskydda sitt eget land, och skickade genom sina sändebud följande skriftliga och muntliga helsning till Hiskia.

10. Detta säger till Hiskia, Juda konung: Låt icke din Gud bedraga dig, på hwilken du dig förlåter, och säger: Jerusalem warder icke gifwet uti konungens hand i Assyrien;

11. Si, du hafwer hört, hwad konungarna i Assyrien gjort hafwa alla land, och gifwit dem till spillo, och du skulle nu friad warda?

12. Hafwa ock hedningarnas gudar friat dem, hwilka mina fäder förderfwat hafwa; Gosan, Haran, Reseph och Edens barn, som i Thelassar woro?

Detta landskap Eden låg i Mesopotamien, Hes. 27: 23.

13. Hwar är konungen i Hamath, konungen i Arphad, konungen i den staden Sepharvaim, Hena och Iva?

14. Då Hiskia hade anammat brefwet af buden, och läst det, gick han upp [ band I, 670 ]i HERrans hus, och upplät det för HERran,

15. Och bad inför HERran, och sade: HERre Israels Gud, som sitter öfwer Cherubim,* du är allena Gud i alla riken på jorden; du hafwer gjort himmel och jord. *1 Sam. 4: 4.

16. HERre, böj dina öron, och hör; HERre, upplåt dina ögon, och se: och hör Sanheribs ord, den hit sändt hafwer till att tala hädelse emot lefwande Gud.

17. Det är sannt, HERre, konungarne i Assyrien hafwa med swärd förlagt hedningarna och deras land;

18. Och hafwa kastat deras gudar i elden; ty de woro icke gudar utan menniskors handawerk, stock och sten; derföre hafwa de förlagt dem.

19. Men nu, HERre wår Gud, hjelp oss utur hans hand, på det att alla riken på jorden skola förstå, att du, HERre, allena är Gud.

I denna innerliga bön, som flöt ur den fromme konungens innersta hjertegrund i nödens stund, uttalar sig en rätt lefwande tro och förtröstan på sanningens och rättfärdighetens Gud, och denna bön wisar tillika en djup, andelig kunskap. Herren hörer bön, och konungens blef hörd. Underrättelse om bönhörelsen fick han ofördröjligen. Märkom också, att detta swar genom propheten war utförligare än det förra, v. 7. Märkom också wäl, att Herrans ära, Herrans namn är den fasta grundwal, hwarpå konungens hopp om bönhörelse hwilar.

20. Så sände Esaia, Amos son, till Hiskia, och lät säga honom: Detta säger HERren Israels Gud: Hwad du af mig bedit hafwer om Sanherib, konungen i Assyrien, det hafwer jag hört.

21. Detta är det HERren emot honom talat hafwer: Jungfrun, dottren Zion, föraktar dig och bespottar dig; dottren Jerusalem risker hufwudet efter dig.

22. Hwem hafwer du försmädat och förhädat? Öfwer hwem hafwer du upphöjt din röst? Du hafwer upphäfwit dina ögon emot den Helige i Israel.

23. Du hafwer genom dina sändningabud försmädat HERran, och sagt: jag hafwer genom mina många wagnar stigit upp på bergshöjden, uppå Libanons sida; jag hafwer afhuggit dess höga cedrar och utwalda furor, och är kommen intill yttersta herberget, i hans Carmels skog.

Hans Carmels skog, grt.: hans parklika skog.

Sanherib, som kommit öfwer Libanon, wille nu skryta med detta tåg.

24. Jag hafwer grafwit och utdruckit de främmande watten, och hafwer med mitt fotabjelle uttorkat alla förwarade watten.* *Es. 37: 25.

Alla förwarade watten, grt.: alla Egyptens strömmar.

Dessa ord skulle antyda, att han äfwen hade intagit Egypten, ehuru han blott hade önskat men icke kunnat göra det. Libanon och Egypten utgjorde målet för Sanheribs ärelystnad, och Herren, som wet menniskors tankar fjerran, lade dem i prophetens mun.

25. Men hafwer du icke hört, att jag detta långt tillförene gjort hafwer, och af begynnelsen hafwer jag beredt det? Men nu hafwer jag det komma låtit, att fasta städer skulle förfalla till en öde stenhop.

26. Och de som deruti bodde, skulle warda wanmäktige, och rädas och skämmas, och warda såsom örter på marken, och som gröna gräset till hö på taken, hwilket förtorkas, förr än det moget warder.* *Ps. 129: 6.

27. Jag wet din boning, din utgång och ingång; och att du rasar emot mig.

28. Så, efter du rasar emot mig, och ditt högmod är uppkommet för mina öron, så skall jag sätta en ring i din näsa, och ett betsel i din mun, och skall föra dig den wägen hem igen, som du hit kommen är.

Ring i näsan och betsel i munnen äro tecken till fångenskap, emedan med dessa ting arbetsdjur betwingas och ledas, dit föraren will. Propheten gifwer en fullständig beskrifning om den stolte fiendens felslagna hopp, och huru han med förödmjukelse skulle blifwa twungen att återwända till sitt land.

29. Och detta skall wara dig ett tecken: Uti detta år ät,* hwad som förtrampadt är; uti det andra året, hwad sjelft wäxer;† uti tredje året sår och uppskärer, och planterer wingårdar, och äter deras frukt. *Es. 37: 30. †3 Mos. 25: 5.

Fienderna hade förstört det årets gröda, som nu war tilländalupet, och för nästa år war ingen skörd att wänta, emedan man nu icke kunnat så. En dubbel gröda war således förstörd men Herren lofwar, att folket ändå genom Hans hjelp skulle hafwa sin bergning, och detta skulle wara ett tecken för folket, att Herren wille äfwen ytterligare beskydda dem emot Assyrierna och icke blott nu förlossa dem med det underbara nederlag, som fiendens här straxt skulle lida, v. 35.

30. Och Juda hus, som frälst och [ band I, 671 ]igenblifwet är, skall ännu rota sig nedantill, och bära frukt ofwantill.

31. Ty utaf Jerusalem warda utgångande de, som igenblifne äro; och utaf Zions berg är, som undsluppne äro; HERrans Zebaoths nit warder detta görande.* *Es. 9: 7.

32. Derföre säger HERren om konungen i Assyrien alltså: Han skall icke komma i denna staden, och ingen pil skjuta derin, och ingen sköld föra der före, och ingen wall uppkasta der omkring;

33. Utan han skall draga den wägen tillbaka igen, som han kommen är, och skall icke komma i denna staden: HERren hafwer det sagt.

34. Och jag skall beskärma denna staden, så att jag honom hjelpa will för min skull och för Davids min tjenares skull.

35. På densamma natten for HERrans Engel ut, och slog i de Assyriers läger hundrade tusen och fem och åttatio tusen män;* och då de om morgonen bittida uppstodo, si, då låg allt fullt med döda kroppar. *2 Chrön. 32: 21. Es. 37: 36.

36. Alltså bröt Sanherib, konungen af Assyrien upp, drog sina färde, och wände om, och blef i Nineve.

37. Och då han tillbad i Nisrochs, sin guds hus, slogo honom hans söner med swärd, Abrammelech och SarEzer, och undflydde in uti det landet Ararat; och hans son, EsarHaddon, wardt konung i hans stad.* *Es. 37: 38.

Sanheribs söner blefwo således fadermördare, och hans död war gruflig, ty hwilken död kan wara förskräckligare än att mördas af sina egna barn. Ehuru detta mord war ett straff öfwer den gudlöse hädaren, så woro mördarena icke derföre mindre brottsliga. En annan son, som då war vice-konung i Babylon och kallades EsarHaddon, blef nu konung i sin faders ställe, så att mördarne icke fingo någon nytta af sitt brott. Men Hiskia erhöll omätligt byte i Sanheribs läger. Den Assyriska härens underbara nederlag kunna wi anse såsom en lärorik bild af den siste store fiendens nederlag i samma land, Hes. 38 och 39. En förstörande dom går slutligen öfwer alla Guds rikes fiender, men frälsta blifwa alla, som förtrösta på Honom. Ps. 2.

20. Capitel.

Hiskias sjukdom, lifslängd, äregirighet, död. Manasse konung.

På den tiden wardt Hiskia dödssjuk;* och propheten Esaia, Amos son, kom till honom, och sade till honom: Så säger HERren: Skicka om ditt hus; ty du måste dö, och icke blifwa lefwande. *2 Chrön. 32: 24. Es. 38: 1.

Denna sjukdom inträffade i fjortonde året af hans regering, v. 6, Cap. 18: 2, i samma år som Sanheribs anfall och nederlag, och sannolikt kort efter den underbara räddning, som han derwid erfor. Sjukdomen war således en stor förödmjukelse, efter den stora nådebewisningen, på det han icke skulle förhäfwa sig. Denna sjukdom war dödlig, hwilket blef honom förkunnadt. Blott genom ett underwerk kunde hans lif räddas, och detta förkunnades icke, då propheten förkunnade hans död; ty det war i Guds rådslut förborgadt. Hwarje menniska är ett mål förelagdt, hwaröfwer hon icke gå kan; hon kan icke lefwa längre än till ett bestämdt ögonblick, till hwilket hennes mått af lifskraft är tillräckligt, så framt Herren, den allsmäktige, icke förlänger hennes lif genom ett underwerk. Men wäl kan menniskan sjelf på många sätt förkorta sitt lif, så att hon icke upphinner detta af Gud förelagda mål. Jemför detta dödsbudskap med Cap. 8: 10.

2. Men han wände sitt ansigte till wäggen och bad till HERran, och sade:

3. Ack HERre! Kom dock ihåg, att jag hafwer troligen wandrat för dig och med rättsinnigt hjerta, och gjort det dig hafwer ljuft* warit. Och Hiskia gret swårligen.

Hiskia ansåg sin förkunnade död såsom ett tecken, att han misshagade Herran, och då han nu talar om sin wandel, så will han dermed endast gifwa Gud äran, och meningen af hans bön är, att Herren, som af nåd gifwit honom ett fromt hjerta, också widare måtte se till honom i barmhertighet och icke bortrycka honom såsom en ogudaktig i en ond bråddöd; ty hans folk kunde derigenom taga sig anledning att tänka, att alla Herrans löften till de fromma äro förgäfwes.

4. Men som Esaia icke ännu halfwägs igenom staden utkommen war, kom HERrans ord till honom, och sade:

5. Wänd om, och säg Hiskia, mitt folks Första: Detta säger HERren, din fader Davids Gud: Jag hafwer hört din bön och sett dina tårar; si, jag will göra dig helbregda; tredje dagen härefter skall du uppgå i HERrans hus.

6. Och jag skall förlänga ditt lif till femton år, och fria dig och denna staden utur konungens hand i Assyrien, och beskärma denna staden för min skull och för min tjenare Davids skull.

Den barmhertige Guden hörde sin tjenares bön och tröstade honom snart. Ännu i wår tid äro bönhörelsen genom underwerk icke sällsynta.

7. Och Esaia sade: Får mig hit ett [ band I, 672 ]stycke fikon. Och när de hade det fått honom, lade han det på bölden, och han wardt helbregda.

Detta yttre medel begagnade Esaia blott såsom ett tecken till helsans återställande, men detta medel hade, utan Guds undergörande kraft, icke kunnat rädda lifwet. Det war ett wanligt medel, som ännu brukas i Österlanden, för att bringa bölder och swullnader till mognad.

8. Hiskia sade till Esaia: Hwad tecken är dertill, att HERren will göra mig helbregda, och jag uppgå skall i HERrans hus tredje dagen härefter?

Emedan här fordrades en stark tro, att Herren nu wille rädda hans lif, fastän döden blifwit honom förkunnad, v. 1, så wågade den sjuke konungen bedja om ett tecken, och Herren såg dertill i nåd och hörde hans bön äfwen häruti. Han fick ett tecken genom ett nytt underwerk, hwartgenom Herren för hela folket förhärligade sitt namn.

9. Esaia sade: Detta tecknet skall du hafwa af HERran, att HERren skall så göra med dig, som Han sagt hafwer; will du, att skuggan skall gå tio streck framåt, eller tio streck tillbaka?* *Es. 38: 8.

10. Hiskia sade: Det är lätt, att skuggan går framåt tio streck, det will jag icke; utan att han går tio streck tillbaka.

11. Då åkallade propheten Esaia HERran, och skuggan gick tillbaka tio streck, som han framåt gångit hade på Ahas säjare.

Denna säjare war en solwisare, på hwilken dagens timmar utwisades. Från forntiden äro flere sådane säjare förwarade: ”En sten, inuti uthuggen i halfcirkel, nedhuggen till en winkel”, med linier dragna, som utmärkte tidsafdelningar eller stunder. Då solen gick upp, woro alla linierna betäckta med skugga. Sedan sänkte sig skuggan på westra sidan in uti säjaren, ju högre solen kom, och wid middagstiden sken solen på de djupaste strecken, så att då fanns i säjaren ingen skugga. På eftermiddagen höjde sig skuggan på östra sidan inuti säjaren i samma mån, som solen sänkte sig, till dess solen war nedgången, då hela säjaren inuti war åter beskuggad.

Det står icke skrifwet i afseende på det underwerk, som skedde på Ahas säjare, att någon förändring skedde i himlakropparnas rörelser, utan att solen på säjaren gick tillbaka tio streck, som hon hade öfwerlupit. Underwerket kunde då bestå deruti, att, emedan detta troligen skedde på förmiddagen, sol-ljuset på westra sidan af säjaren höjde sig tio streck tillbaka uppöfwer det streck, der det war, då underwerket skedde. Sannolikt war säjaren så indelad, att den hade tjugu streck för förmiddagen och tjugu streck för eftermiddagen. Den kallas Ahas säjare, emedan konung Ahas hade låtit införa eller förfärdiga den.

12. På den tiden sände Berodach Baladan, Baladans son, konungen i Babel, bref och gåfwor till Hiskia: förty han hade hört, att Hiskia hade warit krank.* *Es. 39: 1.

13. Och Hiskia gjorde sig glad med dem, och wiste dem hela örtahuset, silfwer, guld, speceri och den bästa oljan och harneskhuset och allt, det i hans fatebur för handen war: och war intet i hans hus, och i allt hans wåld, det Hiskia dem icke wiste.* *2 Chrön. 32: 2531.

Berodach uttalades äfwen Merodach. Han war vice-konung i Babylon under den Assyriske konungen EsarHaddon, från hwilken han afföll och gjorde sig sjelfständig. Han wille nu winna Hiskia på sin sida, för att derigenom stadfästa sitt rike, så mycket mera som det Assyriska riket nyligen i Juda land fått en så mäktig stöt. Den fromme, men swage konung Hiskia synes hafwa känt en wiss stolthet öfwer beskickningen och sökte att sätta sig i anseende hos dessa hedningar på ett sätt, som war för Herran misshagligt. En del af de skatter, som wisades, woro funna i det Assyriska lägret efter härens nederlag. Förut hade Hiskia lemnat till Assyrierna hwad han hade, ända derhän att guldbeklädnaden borttogs från tempeldörrarne.

14. Så kom propheten Esaia till konung Hiskia, och sade till honom: Hwad hafwa dessa männerna sagt? Och hwadan äro de komne till dig? Hiskia sade: De äro utaf fjerran land komne till mig, ifrån Babel.

15. Han sade: Hwad hafwa de sett i ditt hus? Hiskia sade: De hafwa sett allt det i mitt hus är: och i mina håfwor är intet, som jag dem icke wist hafwer.

Propheten wisste, huru allt hade tillgått, men genom denna fråga skulle konungen föranledas att sjelf göra en bekännelse och derigenom komma till besinning.

16. Då sade Esaia till Hiskia: Hör HERrans ord:

17. Si, den tid skall komma, att allt skall bortfördt warda utur ditt hus till Babel, och allt det dina fäder församlat hafwa intill denna dag; och skall intet igenlefdt warda, säger HERren.

18. Dertill de barn, som af dig komma, som du födande warder, skola warda tagne till att wara kamererare i konungens palats i Babel.* *Es. 39: 7. Dan. 1: 18.

19. Hiskia sade till Esaia: Det är så godt, som HERren sagt hafwer.* Och [ band I, 673 ]sade ytterligare: Ware dock frid och sanning i min tid. *1 Sam. 3: 18.

Hiskia underkastade sig Herrans dom och erkände det såsom en wälgerning, att straffet blef uppskjutet i hans tid.

20. Hwad nu mer af Hiskia sägandes är, och all hans makt, och hwad han gjort hafwer, och om dammen, och watturännorna, dermed han ledde watten in i staden, si, det är skrifwet uti Juda konungars Chrönika.* *2 Chrön. 29: 1, [et]c. cap. 32: 30.

21. Och Hiskia afsomnade med sina fäder: och Manasse, hans son, wardt konung i hans stad.

21. Capitel.

Mannasse styggelse, hor, blod, död. Amon, Josia konungar.

Manasse war tolf år gammal, då han wardt konung, och regerade fem och femtio år i Jerusalem: hans moder hette Hephziba.* *2 Chrön. 33: 1.

2. Och han gjorde det ondt war för HERran efter hedningarnes styggelse, som HERren för Israels barn fördrifwit hade.

3. Och han afwände sig, och uppbyggde de höjder, som hans fader Hiskia nederbrutit hade,* och uppsatte, Baals altaren, och gjorde lundar, såsom Achab, Israels konung, gjort hade;† och tillbad all himmelens här, och tjente dem: *2 Kon. 18: 4. †1 Kon. 16: 33.

4. Och byggde altaren i HERrans hus, det HERren om sagt hade: Jag skall sätta mitt namn i Jerusalem.* *5 Mos. 12: 5. 1 Kon. 8: 29. 2 Chrön. 7: 12.

5. Och han byggde åt all himmelens här altaren uti båda gårdarna till HERrans hus,

6. Och lät sin son gå igenom eld,* och aktade på fåglarop,† och tecken, och höll spåmän och tecknatydare,** och gjorde mycket det ondt war för HERran, der han Honom med förtörnade. *3 Mos. 18: 21. Jer. 32: 35. †3 Mos. 19: 26. **3 Mos. 29: 27. 5 Mos. 18: 10, 11. 1 Sam. 28: 9.

Ehuru Gud så nyligen genom ett härligt underwerk bewisat, att Han war Herre äfwen öfwer himlakropparne, som af hedningarna dyrkades såsom gudar, så förföll dock Manasse djupt ned i alla afguderiets synder.

7. Han satte ock en lundagud, den han gjort hade, i huset, om hwilket HERren till David och hans son Salomo sagt hade: Uti detta hus och i Jerusalem, det jag utwalt hafwer utur alla Israels slägter, will jag sätta mitt namn i ewig tid;* *2 Sam. 7: 1013. 1 Kon. 8: 19; cap. 9: 3. Ps. 132: 13.

8. Och skall icke låta Israels fot mer röra sig ifrån det land, som jag deras fäder gifwit hafwer; dock så, om de hålla och göra efter allt det jag budit hafwer, och efter all den lag, som min tjenare Mose dem budit hafwer.

9. Men de lydde icke; utan Manasse förförde dem, så att de gjorde wärre än hedningarne, som HERren för Israels barn fördrifwit hade.

10. Då talade HERren genom sina tjenare propheterna, och sade:

11. Derföre att Manasse, Juda konung, hafwer dessa styggelserna gjort, som wärre äro än alla de styggelser, som de Amoreer gjort hafwa, som före honom woro; och hafwer desslikes kommit Juda till att synda med sina afgudar:* *Jer. 15: 4.

12. Derföre säger HERren Israels Gud alltså: Si, jag skall låta komma olycka öfwer Jerusalem och Juda, så att hwilken som helst det får höra, honom skall det gälla i båda hans öron.* *1 Sam. 3: 11. Jer. 19: 3.

13. Och jag skall utsträcka öfwer Jerusalem Samarie snöre* och Achabs hus wigt; och skall utskölja Jerusalem, såsom man utsköljer diskar, och skall omstörta det. *Es. 34: 11. Klagow. 2: 8.

Snöre, d. ä. mätsnöre. Wigt, d. ä. sänklod. Såsom Samarien blifwit af Herren afmätt och gifwet till spillo åt förödelse och åt en ny befolkning, och Achabs hus blifwit nedrifwet och uppbygdt efter sänklod of andra innewånare, s skulle Jerusalem ödeläggas och få nya innewånare.

14. Och jag skall låta några af min arfwedel blifwa qwar, och gifwa dem uti deras fienders händer, att de skola warda till ett rof och sköfwel för alla deras fiender;

15. Derföre att de gjort hafwa det mig illa behagar, och hafwa förtörnat mig ifrån den dag, då deras fader foro utur Egypten, allt intill denna dag.

[ band I, 674 ]16. Och utgöt Manasse ganska mycket oskyldigt blod, intill dess Jerusalem på alla sidor fullt wardt; förutan de synder, der han med kom Juda till att synda, att de gjorde det ondt war för HERran.* *2 Kon. 24: 3, 4.

Efter en gammal saga skall Manasse också hafwa mördat propheten Esaias på det sätt, att han lät lefwande söndersåga honom.

17. Hwad nu mer af Manasse sägandes är, och allt det han gjort hafwer, och om hans synder, som han bedref, si, det är skrifwet uti Juda konungars Chrönika.* *2 Chrön. 33: 2, [et]c.

Om Manasses bättring och bemödande att godtgöra sina gamla synder, 2 Chrön. 33: 10–19, talas här icke, emedan han dermed icke kunde uträtta mycket till sitt rikes bästa. Men han fick nåd och syndernas förlåtelse genom Guds barmhertighet, fastän hans synder woro outsägligt stora och hade bidragit så mycket till hans folks djupa förfall och de swåra lidanden, som derpå följde.

18. Och Manasse afsomnade med sina fäder, och wardt begrafwen i trädgården wid hans hus, nemligen i Usa trädgård: och hans son Amon wardt konung i hans stad.* *2 Chrön. 33: 20.

19. Twå och tjugu år gammal war Amon, då han wardt konung, och han regerade i twå år i Jerusalem;* hans moder hette Mesullemeth, Haruz dotter, af Jotba. *2 Chrön. 33: 21.

20. Och han gjorde det HERran illa behagade, såsom hans fader Manasse gjort hade;

21. Och wandrade i all den wäg, som hans fader wandrat hade; och tjente de afgudar, som hans fader tjent hade, och tillbad dem:

22. Och öfwergaf HERran sina fäders Gud, och wandrade icke på HERrans wäg.

23. Och hans tjenare gjorde ett förbund emot Amon; och dråpo konungen i hans hus.* *2 Chrön. 33: 24.

24. Men folket i landet slog alla dem, som förbundet emot konung Amon gjort hade. Och folket i landet gjorde Josia, hans son, till konung i hans stad.

25. Hwad nu Amon mer gjort hafwer, si, det är skrifwet i Juda konungars Chrönika.

26. Och man begrof honom i hans graf i Usa trädgård: och hans son Josia wardt konung i hans stad.

22. Capitel.

Josia botar templet, finner, läser lagen, gråter, skonas.

Josia war åtta år gammal, då han wardt konung, och regerade ett och trettio år i Jerusalem;* hans moder hette Jedida, Adaja dotter, af Bozkath. *2 Chrön. 34: 1.

2. Han gjorde det godt war för HERran, och wandrade i all sin fader Davids wäg, och böjde hwarken på högra sidan eller på den wenstra.

3. Uti adertonde året konungs Josia sände konungen Saphan, Azalia son, Mesullams sons, skrifwaren, bort uti HERrans hus, och sade:

4. Gack upp till öfwerstepresten Hilkia, att man må få honom de penningar, som till HERrans hus införde äro,* och dörrwaktarena församlat hafwa af folket; *2 Kon. 12: 4, 5, 11.

5. Att de måga gifwa dem arbetarena, som beställde äro i HERrans hus, och gifwa dem, som arbeta på HERrans hus, och bota det, som förfallet är i huset,

6. Nemligen åt timmermän, byggningsmän, murmästare, och dem, som trä och huggen sten köpa skola till husets förbättring.

7. Dock så, att man ingen räkenskap skulle taga af dem för de penningar, som under deras hand antwardade wordo; utan de skulle handla dermed på sin tro.* *2 Kon. 12: 15. 2 Chrön. 34: 12.

8. Och öfwerstepresten Hilkia sade till skrifwaren Saphan: Jag hafwer funnit lagboken* uti HERrans hus. Och Hilkia fick Saphan boken, att han skulle den läsa. *5 Mos. 31: 24.

Lagboken, som nu blef funnen, war helt sannolikt den ursprungliga, som Mose skrifwit, nemligen de fem Mose böcker. Under de långwariga oroligheterna och under det afgudiska konungar hade med afguderi oskärat sjelfwa helgedomen, hade troligtwis genom propheternas försorg de dyrbara bokrullorna blifwit wäl undangömda i någon bergskammare under templet, der många fördolda hwalf woro uthuggna, hwilka ännu wänta på att blifwa upptäckta och utforskade. För närwarande är en wakt deröfwer, som håller dem i godt förwar. Ett muhamedanskt tempel, Omars moské, är bygdt på den plats, der templet stod, och det kostar lifwet, om en christen skulle wilja der smyga sig in. Det är möjligt, att många af det gamla templets heliga ting i dessa [ band I, 675 ]berghwalf äro förwarade, och att de en gång komma i dagen till ytterligare wittnesbörd och upplysning om Bibelns gudomliga sanning. En annan afskrift af lagboken fanns troligtwis bland presterna och hos de frommaste af folket. För den fromme konungen blef den återfunna lagboken ett tröstande bewis, att, såsom Herren wakat deröfwer, så wille Han också waka öfwer sitt folk, som skulle wara den lefwande boken, i hwilken Hans nåd och Hand under kunde läsas.

9. Och skrifwaren Saphan bar henne till konungen och bådade honom igen, och sade: Dina tjenare hafwa tillhopahemtat de penningar, som i huset funne woro, och hafwa utgifwit dem åt arbetarena, som beställde äro i HERrans hus:

10. Och förtäljde skrifwaren Saphan för konungen och sade: Hilkia presten fick mig en bok, och Saphan läste henne för konungen.

11. Då konungen hörde orden i lagboken, ref han sina kläder sönder.

Af konungens förskräckelse, då han hörde lagen läsas, följer icke, att han aldrig hade hört den förut och att han icke kände den; utan de stycken, som han nu hörde läsas just ur den ursprungliga lagboken, gjorde på honom ett sådant öfwerwäldigande intryck, då han med beskrifningen och hotelserna jemförde folkets beklagliga tillstånd. Se 3 Mos. 26: 14–40, eller 5 Mos. 28: 36–68.

12. Och konungen böd Hilkia presten och Ahikam, Saphans son, och Achbor, Michaja son, och Saphan skrifwaren, och Asaja, konungens tjenare, och sade:* *2 Chrön. 34: 20.

13. Går bort och fråger HERran för mig, för folket och för hela Juda om denna bokens ord, som funnen är: ty det är en stor HERrans wrede, som är upptänd öfwer oss; derföre att wåra fäder icke lydt hafwa denna bokens ord, att de måtte gjort allt, det derutinnan skrifwet är.

Den fromme konungen wille weta, om folkets syndamått redan war fullt, eller om nåd och dröjsmål med straffdomarne ännu wore att hoppas. Han wille weta, hwad han såsom konung borde göra, för att om möjligt afwända det öfwerhängande straffet.

14. Då gingo åstad Hilkia presten, Ahikam, Achbor, Saphan och Asaja till den prophetissan Hulda, Sallums hustru, Thikva sons, Harhas sons, klädwaktarens: och hon bodde i Jerusalem i den andra delen, och de talade med henne.

15. Men hon sade till dem: Detta säger HERren Israels Gud: Säger den mannen, som eder till mig sändt hafwer:

16. Så säger HERren: Si, jag skall låta komma olycka öfwer detta rum, och dess inbyggare, efter alla lagens ord, som Juda konung hafwer läsa låtit.

17. Derföre att de hafwa öfwergifwit mig och rökt åt andra gudar, förtörnande mig med allt deras handawerk: derföre skall min wrede upptändas emot detta rum, och skall icke utsläckt warda.

18. Men till Juda konung, som eder utsändt hafwer till att fråga HERran, skolen I så säga: Så säger HERren Israels Gud:

19. Derföre att ditt hjerta hafwer bewekt sig af de ord, som du hört hafwer, och du hafwer ödmjukat dig för HERran, då du hörde hwad jag sagt hade emot detta rum och dess inbyggare, att de skulle warda till en förödelse och förbannelse, och hafwer rifwit dina kläder sönder, och hafwer gråtit för mig, så hafwer jag ock hört det, säger HERren.

20. Derföre will jag samka dig till dina fäder, att du skall samkas i grafwen med frid, och dina ögon icke se skola all denna olyckan, som jag öfwer detta rum föra skall. Och de sade konungen det igen.

Josia war uppriktigt from och gjorde allt, hwad han kunde, för att utrota afguderiet och dess styggelser och återföra folket till Herran. Han nedbröt afgudatempel och afgudabilder, han lät förbättra templet och sörjde för, att gudstjensten blef hållen efter Herrans lag. Men det war i folket blott en ytlig och twungen bättring, och konungen fick af Herran blott det löfte, att det swåra straffet icke skulle komma i hans tid.

23. Capitel.

Josias nitälskan, död. Joahas, Jojakim, konungar.

Och konungen sände bort, och till honom församlades alla de äldsta i Juda och Jerusalem.* *2 Chrön. 34: 29.

2. Och konungen gick upp i HERrans hus, och hwar man af Juda och alla Jerusalems inbyggare med honom; prester och propheter, och allt folket, både små och stora; och man läste för deras öron alla förbundets boks ord,* hwilken i HERrans hus funnen war. *2 Kon. 22: 8.

3. Och konungen gick in till en stod,* [ band I, 676 ]och gjorde ett förbund för HERran, att de skulle wandra efter HERran och hålla Hans bud, wittnesbörd och rätter af allt hjerta och af all själ, att de skulle upprätta detta förbunds ord, som skrifne stodo uti denna bok; och allt folket trädde uti förbundet. *2 Kon. 11: 14.

Intill en stod, d. ä. ett slags upphöjd thron i tempelgården, inrättad för konungarne, cap. 11: 14. Konungen försökte nu att åstadkomma ett allmänt och högtidligt återupprättande af det förbund mellan Herran och folket, som blifwit upprättadt i Abraham och sedan genom Mose. De tio budorden, som utgjorde förbundets grundwal, och andra hufwudstycken af lagen, blefwo nu högtidligt upplästa.

4. Och konungen böd öfwerstepresten Hilkia och presterna af det andra skiftet och dörrwaktarena, att de skulle utkasta af HERrans tempel allahanda tyg, som till Baal och lunden* och all himmelens här gjordt war; och de brände det upp utanför Jerusalem i Kidrons dal, och stoftet deraf wardt buret till BethEl. *2 Kon. 21: 7.

Med askan af de förbrända afgudarne wille Josia förorena afgudaplatsen i BethEl, der afguderi blifwit bedrifwet allt sedan Jerobeams tid. Juda konungar hade efter de tio stammarnes bortförande en stor inflytelse öfwer Samariterna, som sedan bebodde landet.

5. Och han afsatte de Camarim, * hwilka Juda konungar stiktat hade, till att röka på höjderna uti Juda städer och omkring Jerusalem; desslikes Baals, solens, månens, planeternas och all himmelens härs rökare.† *Os. 10: 5. Zeph. 1: 4. †2 Kon. 21: 3.

Camarim, d. ä. afgudaprester.

6. Och lät föra lunden * utur HERrans hus utanför Jerusalem i Kidrons bäck; och brände honom upp i Kidrons bäck, och gjorde honom till stoft, och kastade stoftet uppå det meniga folks grifter. *2 Chrön. 34: 4.

Lunden, se cap. 21: 7. Konungen lät kasta den orena askan efter afgudabilden öfwer afgudadyrkares grafwar, för att hos de lefwande wäcka afsky för allt afguderi. Men det war tillika en sinnebildlig handling af djup betydelse. Dermed wisades, att syndares skuld och öfwerträdelse hwila öfwer deras graf och följa dem in i ewigheten. De obotfärdiga dö, och deras synder blifwa på jorden förwandlade såsom en till aska förwandlad afgud, men hwarje synd har uti sig en aska, en oförstörbar del, som icke kan genom någon brand tillintetgöras. Denna aska blandar sig med de obotfärdigas stoft, och följer dem inför domen och ännu längre.

7. Och han bröt bort de roffarehus, som woro wid HERrans hus, der qwinnor uti wäfde tapeter till lunden.

Roffare, se 1 Kon. 14: 24. Rom. 1: 26, 27. Wid afgudafesterna begagnades tält till de syndastyggelser, som då utöfwades.

8. Och han lät församla alla presterna utur Juda städer, och orenade de höjder, der presterna rökte, ifrån Geba allt intill BerSeba; och han bröt bort portaltarena,* som woro uti ingången i Josua stadsfogdens port, hwilka woro på wenstra sidan, der man går till stadsporten. *Jer. 11: 13.

Geba låg i Benjamins stam wid norra gränsen, 2 Sam. 5: 25, och BerSeba i Juda stam wid södra gränsen; således lät Josia rena landet från den ena ändan till den andra.

9. Dock offrade icke höjdernas prester någon tid på HERrans altare i Jerusalem, utan åto af det osyrade brödet ibland sina bröder.

De Leviter, som hade deltagit i afgudatjensten på höjderna, fingo icke offra på Herrans altare, men de fingo åtnjuta underhåll af helgedomens inkomst, såsom de öfriga presterna, 3 Mos. 21: 22.

10. Han orenade ock Tophet uti Hinnoms barns dal, att ingen skulle låta gå sin son eller sin dotter genom eld för Molech;

Tophet war ett ställe i Hinnoms barns dal, söder om Jerusalem, der menniskor offrades åt Moloch. Molochs tempel och afgudabild lät Josia förstöra samt ditföra en hop af orenlighet. Det blef en samlingsplats af allt hwad orent war, som utfördes ifrån staden; och för att uppbränna detta, underhölls der en beständig eld. Genom orenligheten och elden blef denna dal en bild af helwetet.

11. Och tog bort de hästar, hwilka Juda konungar åt solen uppsatt hade i ingången åt HERrans hus till NethanMelechs åminnelse, kamererarens, som i Parvarim war; och solens wagnar brände han upp i eld;

Perserna och Grekerna underhöllo wagnar och präktiga hästar till solens ära, och äfwen detta bruk hade blifwit infördt i Jerusalem. Afgudawagnar af ofantlig storlek, på hwilka afgudabilderna föras, äro ännu i bruk i Indien.

12. Så ock altarena på taket* i Ahas sal, den Juda konungar gjort hade; och de altaren, som Manasse gjort hade uti de twå gårdar åt HERrans hus,† bröt konungen bort, och lopp dädan, och kastade deras stoft i Kidrons bäck. *Jer. 19: 13. Zeph. 1: 5. †2 Kon. 21: 5.

13. Och de höjder, som för Jerusalem woro, på högra sidan wid berget [ band I, 677 ]Mashith, som Salomo, Israels konung, byggt hade till Astoreth, Zidons styggelse och Chemos, Moabs styggelse, och Milcom, Ammons barns styggelse,* orenade konungen; *2 Mos. 23: 24. 1 Kon. 11: 57.

Ordet styggelse står här i stället för afgud, se Dan. 9: 27; 11: 31. Matth. 24: 15.

14. Och slog sönder stoderna, och utrotade lundarna,* och uppfyllde deras rum med menniskoben; *2 Mos. 34: 13. 4 Mos. 33: 52. 5 Mos. 7: 5.

15. Sammalunda ock det altaret i BethEl, höjden, som Jerobeam, Nebats son, gjort hade, den Israel hade kommit till att synda;* detsamma altaret bröt han neder, och höjden, och brände upp höjder, och gjorde henne till stoft, och brände upp lunden. *1 Kon. 12: 28.

16. Och Josia wände sig om, och fick se de grifter, som woro på berget, och sände bort, och lät hemta benen utur grifterna, och uppbrände dem på altaret, och orenade det efter HERrans ord,* som Guds mannen utropat hade, den detta så föresagt hade. *1 Kon. 13: 2. 2 Chrön. 34: 5.

17. Och han sade: Hwad är detta för en wård, som jag här ser? Och folket i staden sade till honom: Det är den Guds mannens grift,* som af Juda kom, och detta utropade, som du gjort hafwer med altaret i BethEl. *1 Kon. 13: 30.

18. Och han sade: Låt honom ligga; ingen röre hans ben. Alltså wordo hans ben friade med den prophetens ben, som utaf Samarien kommen war,

19. Han kastade ock bort alla höjders hus uti Samarie städer, som Israels konungar gjort hade till att förtörna (HERran), och gjorde med dem alldeles, såsom han i BethEl gjort hade.

20. Och han offrade alla höjdernas prester,* som der woro, på altarena, och brände så menniskoben deruppå, och kom igen till Jerusalem. *2 Chrön. 34: 5, 6.

Se 5 Mos. 13: 5. De hade begått det brott, som efter Herrans lag förtjente det högsta straff; de hade förfört folket till affall ifrån Herran, de hade mördat och offrat menniskor åt afgudarna och förtjent det straff, som nu öfwergick dem. Denna utrotelse af afguderiets styggelser sträckte sig således äfwen till det folk, som war qwar af de tio stammarne.

21. Och konungen böd folket, och sade: Håller HERranom eder Gud Passah,* såsom skrifwet är i denna förbundsbok. *2 Mos. 12: 3. 5 Mos. 16: 2. 2 Chrön. 35: 1.

22. Ty intet Passah war så hållet som detta ifrån de domares tid, som Israel dömde, och i alla Israels konungars och Juda konungars tid;

23. Utan i adertonde året konungs Josia wardt detta Passah hållet HERranom i Jerusalem.

24. Desslikes rensade Josia ut alla spåmän, tecknatydare, beläten och afgudar, och alla styggelser, som i Juda land och i Jerusalem sedde wordo; på det han skulle upprätta lagens ord,* som skrifne stodo i boken, som presten Hilkia fann i HERrans hus. *3 Mos. 19: 31; cap. 20: 27. 5 Mos. 18: 11. Es. 8: 19.

25. Hans like hade ingen konung warit före honom, den så af allt hjerta, af all själ och alla krafter sig till HERran wände efter all Mose lag; och efter honom kom ej heller hans like upp.

26. Dock wände icke HERren sig ifrån sin stora wredes grymhet, der Han med öfwer Juda förtörnad war, för alla de retelsers skull, dermed Manasse honom retat hade.

Hade folket nu gjort grundlig och allwarlig bättring, så hade det kunnat undgå det öfwerhängande straffet; men denna bättring war blott skenbar, den war blott ett werk af konungen och några få fromma i landet.

27. Och HERren sade: Jag will ock kasta* Juda ifrån mitt ansigte, såsom jag Israel bortkastat hafwer; och skall förkasta denna staden, som jag utwalt hafwer, nemligen Jerusalem, och det hus, der jag om sagt hafwer: Mitt namn skall wara der. *2 Kon. 24: 3, 4.

28. Hwad nu mer af Josia sägandes är, och allt det han gjort hafwer, si, det är skrifwet uti Juda konungars Chrönika.

29. Uti hans tid drog Pharao Necho, konungen i Egypten, upp emot konungen af Assyrien wid den elfwen Phrath;* men konung Josia drog emot honom, och blef död i Megiddo, då han hade sett† honom. *2 Chrön. 35: 20. Jer. 46: 2. †2 Kon. 14: 8.

Josia wille hindra Pharao Necho att tåga igenom landet. Men den fromme konungen [ band I, 678 ]stupade i slaget wid Megiddo, och detta war den största olycka, som kunde drabba Juda folk. Med Josia war rikets sol nedgången, och den sista strimman af hopp om räddning slocknad. Konungen fick en ärofull död, han fullgjorde sin pligt, stridde såsom hjelte till sitt lands förswar, gaf sitt lif för sitt folk och blef borttagen ifrån olyckan.

30. Och hans tjenare förde honom död ifrån Megiddo, och hade honom till Jerusalem, och begrofwo honom i hans graf;* och folket i landet togo Joahas, Josia son, och smorde honom, och gjorde honom till konung i hans faders stad.† *2 Chrön. 35: 24; †cap. 36: 1.

Joahas kallades äfwen Sallum, Jer. 22: 11, han war yngre än hans broder Jojakim, v. 34.

31. Tre och tjugu år gammal war Joahas, då han wardt konung, och regerade tre månader i Jerusalem. Hans moder hette Hamutal, Jeremia dotter, af Libna.

32. Och han gjorde det ondt war för HERran, såsom hans fäder gjort hade.

33. Men Pharao Necho grep honom i Riblath i Hamats land, att han icke regera skulle i Jerusalem, och lade en beskattning på landet, hundrade centner silfwer och en centner guld.

34. Och Pharao Necho gjorde Eliakim, Josia son, till konung uti hans faders Josia stad, och wände hans namn Jojakim. Men Joahas tog han och förde in uti Egypten; der blef han död.

Genom segren wid Megiddo fick Pharao Necho makt öfwer landet. Han erkände icke Joahas såsom konung, utan uppsatte hans broder Eliakim på thronen och förwandlade hans namn till Jojakim, såsom ett tecken till hans underlydnad.

35. Och Jojakim gaf Pharao silfret och guldet; dock beskattade han landet, att han sådant silfwer gifwa kunde efter Pharaos befallning; hwar och en efter sin förmåga beskattade han till silfwer och guld ibland folket i landet, att han det Pharao Necho gifwa skulle.

36. Fem och tjugu åt gammal war Jojakim,* då han wardt konung, och regerade elfwa år i Jerusalem. Hans moder hette Zebuda, Pedaja dotter, af Ruma. *2 Chrön. 36: 5.

37. Och han gjorde det ondt war för HERran, såsom hans fäder gjort hade.

24. Capitel.

Jojakim död. Jojachin fångas. Zedekia konung.

Uti hans tid drog NebucadNezar upp, konungen i Babel, och Jojakim wardt honom underdånig* i tre år. Och han wände sig om och föll ifrån honom. *2 Chrön. 36: 6.

2. Och HERren lät komma öfwer honom krigsfolk utur Chaldeen, utur Syrien, utur Moab, och ifrån Ammons barn; och lät komma dem i Juda, att de skulle förderfwa honom efter HERrans ord,* det Han talat hade genom sina tjenare propheterna. *2 Kon. 20: 17; cap. 22: 15, 16; cap. 23: 27. Jer. 13: 9.

3. Men det skedde Juda alltså efter HERrans ord,* på det Han skulle kasta dem ifrån sitt ansigte för Manasse synds skull, som han gjort hade. *2 Kon. 21: 11.

4. Och för det oskyldiga blods skull, som han utgöt, och gjorde Jerusalem fullt med oskyldigt blod;* och derföre wille HERren icke förlåta det. *2 Kon. 21: 16.

5. Hwad nu mer af Jojakim sägandes är, och allt det han gjort hafwer, si, det är skrifwet uti Juda konungars Chrönika.* *2 Chrön. 36: 4.

I tredje året af Jojakims regering besegrade NebucadNezar Pharao Necho i en stor slagtning wid Karchemisch, som låg wid floden Euphrat, och tågade derpå till Jerusalem och ända till Egypten. Detta war den första början till den Babyloniska fångenskapen (år 605 före Chr.). Wid detta tillfälle bortfördes Daniel och många judiska ädlingar till Babylon, Dan. 1: 1–6. Då Jojakim derefter gjorde uppror emot konungen i Babylon, så kom Nebucadnezar åter i elfte året af Jojakims regering samt belägrade och intog Jerusalem. Jojakim blef bunden i kedjor för att bortföras till Babylon, men han synes då hafwa dött och blifwit bortkastad på marken, utan begrafning, Jer. 22: 18, 19; cap. 36: 30.

6. Och Jojakim afsomnade med sina fäder. Och hans son Jojachin wardt konung i hans stad.

Jojachin blef troligen af NebucadNezar uppsatt till lydkonung i Jojakims ställe, men afsattes åter, då äfwen han wid den Babyloniska härens aftågande försökte att göra sig sjelfständig.

7. Och konungen i Egypten drog icke mer utur sitt land; förty konungen i Babel hade för honom borttagit allt [ band I, 679 ]det, som konungens i Egypten war, ifrån Egypti bäck allt intill den elfwen Phrath.

8. Aderton år gammal war Jojachin, då han konung wardt, och regerade tre månader i Jerusalem. Hans moder hette Nehustha, Elnathans dotter, af Jerusalem.

9. Och han gjorde det ondt war för HERran, såsom hans fader gjort hade.

10. På den tiden drogo NebucadNezars, konungens tjenare i Babel, upp till Jerusalem, och kringlade staden med bålwerk.* *Dan. 1: 1.

11. Och då NebucadNezar kom till staden med sina tjenare, belade han honom.

12. Men Jojachin, Juda konung, gick ut till konungen af Babel med sin moder, med sina tjenare, med sina öfwerstar och kamererare. Och konungen af Babel anammade honom i sitt rikes åttonde år.

13. Och tog ut dädan alla håfwor* uti HERrans hus och i konungshuset; och slog sönder alla gyldene käril, som Salomo, Israels konung, gjort hade uti HERrans tempel, såsom HERren sagt hade; *2 Kon. 20: 17. Es. 39: 6.

Då icke blott Jojakim hade gjort uppror emot NebucadNezar och derföre blifwit tillfångatagen, utan äfwen Jojachin, som blifwit tillsatt i hans ställe, efter tre månader wille göra sig oafhängig, så kom fienden åter, och nu blef en stor del af folket bortfördt i fångenskap och nästan alla templets dyrbara käril.

14. Och förde bort hela Jerusalem, alla öfwerstar, alla wäldiga, tiotusen fångar och alla timmermän och alla smeder,* och lät intet qwar blifwa, utan det ringaste folket i landet. *1 Sam. 13: 19.

7,000 personer woro de förnämste i landet, 1,000 woro handtwerkare, och de öfrige 2,000 woro troligen hoffolk och deras betjening. Bland dem, som nu bortfördes, woro äfwen propheten Hesekiel samt Mardechai.

15. Och förde bort Jojachin till Babel,* konungens moder, konungens hustrur och hans kamererare; desslikes de myndiga i landet förde han ock fångna bort ifrån Jerusalem till Babel; *2 Chrön. 36: 10.

16. Och hwad bästa folket war, sjutusen, och de timmermän och smeder, tusen, alla starka krigsmän. Och konungen af Babel förde dem till Babel.* *Jer. 52: 28.

17. Och konungen af Babel gjorde Mattanta, hans faderbroder, till konung i hans stad, och förwände hans namn Zedekia.* *Jer. 37: 1.

18. Ett och tjugu år gammal war Zedekia,* då han wardt konung, och regerade elfwa år i Jerusalem. Hans moder hette Hamital, Jeremia dotter, af Libna. *1 Chrön. 3: 15. 2 Chrön. 36: 11. Jer. 52: 1.

19. Och han gjorde det ondt war för HERran, såsom Jojakim gjort hade.

20. Ty det skedde alltså med Jerusalem och Juda utaf HERrans wrede, till dess han kastade dem bort ifrån sitt ansigte. Och Zedekia wardt affällig ifrån konungen i Babel.

Zedekias oförnuftiga motstånd mot den öfwermäktiga Babyloniska makten twärt emot propheten Jeremias starka warningar kan man anse såsom en förblindelse, wållad genom hans egen och folkets hopade syndaskuld. Det olyckliga folket war nu moget till det sista afgörande slaget af sin undergång.

25. Capitel.

Jerusalem belagdt. Zedekia gripen. Templet brändt. Folket bortfördt.

Och det begaf sig i nionde året af hans rike, på tionde dagen i tionde månaden, kom NebucadNezar, konungen i Babel, med all sin makt för Jerusalem,* och de lägrade sig der före, och byggde skansar allt omkring. *2 Chrön. 36: 17.

2. Alltså wardt staden belagd allt intill elfte året af konung Zedekia rike.* *Jer. 39: 1; cap. 52: 4.

3. Men i nionde månaden wardt hungern stark i staden, så att folket i landet hade intet äta.* *Jer. 52: 6.

4. Då föll man in i staden, och alla krigsmän flydde om natten den wägen ifrån porten, som går emellan de twå murar åt konungsträdgården. Och de Chaldeer lågo omkring staden. Och han flydde den wägen åt hedmarken.

5. Men de Chaldeers makt jagade efter konungen, och grepo honom på hedmarken wid Jericho. Och alla [ band I, 680 ]krigsmännerna, som när honom woro, wordo förskingrade ifrån honom.

6. Men konungen grepo de, och förde honom upp till konungen af Babel till Riblath; och de sade en dom öfwer honom.

7. Och de slogo Zedekia barn ihjäl* för hans ögon, och stungo Zedekia hans ögon ut, och bundo honom med kedjor, och förde honom till Babel. *Jer. 39: 6.

Riblath wid nordöstra gränsen af Canaans land, 4 Mos. 34: 11. Prophetian i Hes. 12: 13 uppfylldes bokstafligen.

8. På sjunde dagen i femte månaden, det är nittonde året NebucadNezars, konungens i Babel, kom NebuzarAdan, hofmästaren, konungens tjenare i Babel, till Jerusalem,

På sjunde dagen kom NebuzarAdan med några af sitt folk in i staden, men på tionde dagen inryckte hela de Chaldeers makt och började förstöringen.

9. Och uppbrände HERrans hus och konungshuset och alla hus i Jerusalem, och alla stora hus brände han upp med eld.

Templet hade nu stått ungefär 390 år.

10. och hela de Chaldeers makt, som med hofmästaren war, bröt omkull murarna, som omkring Jerusalem woro.

11. Men det andra folket, som qwar war i staden, och de som till konungen af Babel fallne woro, och det andra meniga folket förde NebuzarAdan, hofmästaren, bort.

12. Och af de ringaste i landet lät hofmästaren blifwa till wingårdsmän och åkermän.

13. Men de kopparstoder i HERrans hus och stolarna och kopparhafwet, som i HERrans hus war,* slogo de Chaldeer sönder, och förde kopparen till Babel. *1 Kon. 7: 1523. Jer. 27: 19.

14. Och grytor, skoflar, knifwar, skedar,* och alla kopparkäril, dermed man tjente, togo de bort. *1 Kon. 7: 50.

15. Dertill tog hofmästaren pannor och bäcken, hwad af guld och silfwer war;

16. Twå stoder, ett haf och de stolar, som Salomo hade göra låtit till HERrans hus; kopparen af alla dessa tygen stod icke till wägandes.

17. Aderton alnar hög war ena stoden, och knappen* derpå war ock af koppar, och tre alnar hög; och gjordarna och granatäpplena allt omkring knappen war ock allt af koppar: wid samma sättet war ock den andra stoden med gjordar.† *1 Kon. 7: 16. 2 Chrön. 3: 15. †Jer. 52: 21.

18. Och hofmästaren tog presten Seraja af första skiftet och presten Zephania af det andra skiftet, och tre dörrwaktare;* *4 Mos. 3: 1, [et]c.

19. Och en kamererare utur staden, som öfwer krigsmännerna satt war, och fem män, som allestädes hade stått för konungen och i staden funne woro, och Sopher, härhöfwitsmannen, som folket i landet strida lärde, och sextio män af landsfolket, som i staden funne woro.

20. Dessa tog NebuzarAdan, hofmästaren, och förde dem till konungen af Babel till Riblath.

21. Och konungen i Babel slog dem ihjäl i Riblath i det landet Hamath. Alltså wardt Juda bortförd utur sitt land.

22. Men öfwer det folk, som qwar blef i Juda land, som NebucadNezar, konungen af Babel, qwar blifwa lät, fatte han Gedalia, Ahikams son, Saphans sons.* *Jer. 40: 5.

23. Då nu allt krigsfolkets höfwitsmän och männerna hörde, att konungen af Babel hade uppsatt Gedalia, kommo de till Gedalia i Mizpa, nemligen Ismael, Nethania son, och Johanan, Kareah son, och Seraja, Thanhumeths son, den Nethophatiten, och Jaesania, Maachathi son, samt med deras män.

24. Och Gedalia swor dem och deras män, och sade till dem: Frukter eder intet att wara de Chaldeer underdånige; blifwer i landet, och warer konungen i Babel underdånige, så går eder wäl.

25. Men i sjunde månaden kom Ismael, Nethania son, Elisama sons,* utaf konungslig slägt, och tio män med honom, och slogo Gedalia ihjäl; dertill de Judar och Chaldeer, som med honom woro i Mizpa. *Jer. 41: 2.

26. Då reste sig upp allt folket, både små och stora, och krigsöfwerstarne, och [ band I, 681 ]kommo in uti Egypten: förty de fruktade sig för de Chaldeer.

27. Uti sjunde och trettionde året sedan Jojachin, Juda konung, bortförd war, på sjunde och tjugonde dagen i tolfte månaden, hof EvilMerodach, konungen i Babel, uti första året af sitt rike, Jojachins, Juda konungs, hufwud upp utur fängelsehuset,* *Jer. 52: 31.

28. Och talade wänligen med honom, och satte hans stol utöfwer de konungars stolar, som när honom woro i Babel;

Konungen af Babylon höll således flera besegrade konungar wid sitt hof, såsom tecken till sin stora makt. Att konung Jojachin efter 36 års förlopp blef upphöjd ur sin djupa förnedring, skulle uppmuntra folket och trösta det med hopp om en bättre tid, efter Herrans löfte.

29. Och förwandlade hans fängelsekläder, och han åt alltid inför honom i alla sina lifsdagar;

30. Och satte honom före hans del, den man honom alltid gifwa skulle af konungen, hwar dag, så länge han lefde.

Så hade nu många klara och tydliga prophetior gått i fullbordan, folket wille icke lyda Herrans ord och sändebud, derföre måste de med denna grufliga straffdom förödmjukas och tuktas, på det Herren med dem måtte winna sin ändamål. I Canaans land wille detta folk icke afstå ifrån afguderiet och dess styggelser; men i Babylon, midt ibland afgudadyrkare, synes folket aldrig hafwa deltagit i afgudarnes dyrkan, utan kommit på bättre tankar och erkänt, att fångenskapen war kommen öfwer dem för deras synders skull. Zedekia war en swag konung. Han lät förleda och förwilla sig af sina furstar och falska propheter, som han trodde mer än den prophet, som Herren sändt honom. Denna tids stora och lärorika händelser berättas utförligare af propheterna Hesekiel och Jeremia.

Ände på andra Konunga-Boken.