Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Domare Boken

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Josua Bok Biblia,
Det är All den heliga Skrift
Med Förklaringar

av Peter Fjellstedt

Domare Boken
Ruths Bok  →


[band I, 439]

Domare Boken.

Inledning.

Boken har sitt namn af sitt innehåll; den innehåller berättelsen om den tid, som förflöt under det Israel styrdes af domare eller härförare, hwilka på wissa tider i högsta nöden blewo af Herran uppwäckta och utrustade, för at förlossa Israel utur den fångenskap, hwaruti de till straff föllo tid efter annan, då de öfwergifwit Herran och förfallit i afguderi. Då folket öfwergaf Herran, så kom det i fångenskap under hedniska folk, och då det i denna fångenskap ropade till Herran om hjelp och förlossning, så förbarmade Han sig efter sin stora mildhet, och uppwäckte kraftiga hjeltar till deras räddning, hwilka både afskaffade det främmande oket och återställde ordning, rätt och lag i Israel.

Det står icke skrifwet, hwilken som författat Domare Boken, men de fleste uttolkare tro, att den är skrifwen af Propheten Samuel. Utan twifwel upptecknades de wigtigaste bedrifterna wid de tillfällen, då de skedde, och begagnades sedan, under Guds Andas ledning, wid författandet af denna bok. Deboras lofsång war en ingifwelse af Herrans Ande, i hwilken folket för segern och förlossningen tackade och lofwade Gud, just då denna förlossning skedde. I Nya Testamentet omtalas dessa domare i Israel, och i Ebr. 11: 32 nämnas Gibeon, Barak, Simson, Jephtah och Samuel. Såsom Josua Bok berättar om det, som öfwergick Isrels folk efter Mose död, så berättas i Domare Boken det, som öfwergick Israels folk efter Josua död.

Sju särskilda gånger kom Israels folk i fångenskap och träldom under hedniska folkslag, och bland många mindre utmärkta domare i Israel uppstodo tolf hjeltar till folkets förlossning och styrelse under den tid af fyrahundratrettio år, på hwilken allt detta skedde. Dessutom innehåller denna bok en berättelse om, huru det första afguderi i Israel i Canaans land, och om det djupa sedeförderf och förfall, som i Benjamins stam blef rådande, Cap. 1721.

1. Capitel.

Juda och Simeons seger emot Canaan. Athniels gifte. Keniters lott. Slägternas wårdslöshet.

Efter Josua död* frågade Israels barn HERran och sade: Ho skall ibland oss föra örliget emot de Cananeer? *4 Mos. 27: 21. Dom. 20: 18.

Emedan Gud icke efter Josua död hade bestämt någon anförare, såsom Josua dertill af Herran sjelf bestämdes, Jos. 1: 2, så fråga Israels barn Herran, hwilken skulle anföra hären mot Canaaniterna, som ännu icke alla woro fördrifna. Detta frågande skedde genom öfwerstepresten, som medelst Urim och Thummim (Ljus och Fullkomlighet) erhöll swar. Många ställen, som under Josua hade blifwit intagna, hade Canaaniterna åter bemäktigat sig.

2. HERren sade: Juda skall föra det: si, jag hafwer gifwit landet i hans hand.

3. Då sade Juda till sin broder Simeon: Drag med mig upp i min lott, och låt oss strida emot de Cananeer, så will jag åter draga med dig i din lott. Så drog Simeon med honom.

Juda och Simeon hade sin arfwedel till en del bredwid hwarandra.

4. Då nu Juda drog dit upp, gaf HERren honom de Cananeer och Phereseer i deras händer, och de slogo i Besek tio tusen män.

5. Och de funno AdoniBesek i Besek; och stridde emot honom, och slogo de Cananeer och Phereseer.

AdoniBesek betyder Beleks beherrskare.

6. Men AdoniBesek flydde, och de jagade efter honom, fingo honom, och höggo af honom tummarna både af hans händer och fötter.

För den grymhet, AdoniBesek ofta begått, träffade honom nu den wälförtjenta wedergällningen. Då tummar och stortår blifwit afhuggna, så kunde de stympade icke gripa till wapen emot sina besegrare.

7. Då sade AdoniBesek: Sjuttio konungar med afhuggna tummar af deras [band I, 440]händer och fötter hemtade upp under mitt bord: såsom jag nu hafwer, så hafwer Gud wedergällt mig. Och de förde honom till Jerusalem; der blef han död.

Dessa små stamkonungar, som AdoniBesek öfwerwunnit, blefwo icke blott stympade, utan ock förödmjukade med beständig fångenskap, och måste såsom hundar tigga om smulor från segrarens bord. (Jfr Luc. 16: 21).

8. Men Juda barn stridde emot Jerusalem, och wunno det, och sloga det med swärdsegg, och brände staden upp.

Jerusalem blef dock icke helt och hållet uppbrändt och förstördt. Jerusalem synes flera gånger hafwa blifwit intaget och beboddes wissa tider af Benjamin och Jebusiterna samtidigt, och sedan af Jebusiterna allena intill Davids tid. Se. v. 21; cap. 19: 11.

9. Sedan drogo Juda barn neder till att strida emot de Cananeer, som bodde på bergen och söderut och i dalarna.

10. Och Juda drog emot de Cananeer, som bodde i Hebron;* men Hebron hette i förtiden Kirjath Arba, och slog Sesai och Ahiman och Thalmai.† *Jos. 10: 36; cap. 11: 21; †cap. 15: 14.

Här återupptages det som berättas Jos. 15: 14, för att wisa, hwarföre de öfriga stammarne hade fullt förtroende till Juda stam, såsom den främsta i striden.

11. Och drog dädan emot Debirs inbyggare; men Debir hette i förtiden Kirjath Sepher.* *Jos. 15: 15.

12. Och Caleb sade: Den som Kirjath Sepher slår och winner, honom will jag gifwa min dotter Achsa till hustru.* *Jos. 15: 16.

13. Då wann det Athniel, Kenas son, Calebs yngsta broders och han gaf honom sin dotter Achsa till hustru.

14. Och det begaf sig, då hon indrog, wardt henne rådet, att hon skulle begära en åker af sin fader; och hon gaf sig ifrån åsnan:* då sade Caleb till henne: Hwad är dig? *Jos. 15: 18.

15. Hon sade: Gif mig en wälsignelse: ty du hafwer gifwit mig ett söderland; gif mog ock ett, som watten hafwer: då gaf han henne ett, som watten hade ofwan och nedan.

16. Och de Keniters barn, Mose swågers,* drogo upp utur Palmastaden† med Juda barn uti Juda öken, som ligger sunnan för den staden Arad: och gingo till och bodde ibland folket. *2 Mos. 18: 1. 4 Mos. 10: 29; cap. 24: 21. Dom. 4: 11. 1 Sam. 15: 6. †5 Mos. 34: 3.

Hobab, Mose swåger, son af Jethro, som äfwen hade namnet Hobab, hwilket war ett ärenamn, hade med sitt folk åtföljt Israel, och bosatt sig i den sköna palmtrakten wid Jericho, 5 Mos. 34: 3. Man kallade dem nu (Cap. 4: 1117) och äfwen på sednare tid (1 Sam. 15: 6) Keniter, efter det folk, från hwilket Hobab hade sin härkomst. De öfriga Keniterna bodde långt i söder och blefwo utrotade. Jericho förde namnet palmstaden, emedan den låg i en trakt rik på palmer. Staden Arad låg 3 mil söder om Hebron.

17. Och Juda drog åstad med hans broder Simeon, och slogo de Canaaneer i Zephat, och gåfwo honom till spillo, och kallade staden Horma.

Se 4 Mos. 21: 3.

18. Dertill wann Juda Gaza med dess tillhöring och Askelon med dess tillhöring och Ekron med dess tillhöring.

Dessa woro tre mäktiga städer, som tillhör Philisteerna, som tillfallit Juda stam; men då inwånarne icke blefwo utrotade, så intogo de snart åter dessa städer.

19. Och HERren war med Juda, så att han intog berget: förty han kunde icke intaga dem, som i dalarna bodde, derföre att de hade jernwagnar.* *Jos. 17: 1618.

20. Och de gåfwo Caleb Hebron, såsom Mose sagt hade:* och han fördref derut de tre Enaks söner. *4 Mos. 14: 24. Jos. 14: 13; cap. 15: 13.

Detta skedde i Josua tid, men nämnes här åter för att gifwa en fullständigare öfwersigt af landets intagande.

21. Men BenJamins barn fördrefwo icke de Jebuseer, som bodde i Jerusalem; utan de Jebuseer bodde när BenJamins barn i Jerusalem allt intill denna dag.* *Jos. 15: 63; cap. 18: 28. 2 Sam. 5: 6, 7.

Juda och Benjamin, som fingo hwar sin del af Jerusalem, kunde icke utdrifwa Jebusiterna, utan bodde tillsammans med dem.

22. Sammalunda drogo ock Josephs barn upp till BethEl: och HERren war med dem.

23. Och Josephs hus bespejade BethEl, det tillförene hette Lus.* *1 Mos. 28: 19.

24. Och spejarne fingo se en man gå utur staden, och sade till honom: Wisa oss, huru wi skola komma in i staden, så wilja wi göra barmhertighet med dig.

25. Och när han hade wist dem, hwar de skulle komma in, slogo de staden med [band I, 441]swärdsegg: men den mannen och all hans slägt läto de gå.

26. Då drog densamme mannen in uti de Hetheers land och byggde en stad och kallade honom Lus:* den heter ännu i dag så. *Jos. 16: 2.

27. Och Manasse fördref icke Beth-Sean med dess döttrar: icke heller Thaanach med dess döttrar, och icke heller de inbyggare i Dor med dess döttrar, ej heller de inbyggare i Jibleam med dess döttrar, ej heller de inbyggare i Megiddo med dess döttrar: och de Cananeer begynte till att bo i detsamma landet.* *Jos. 17: 12.

Canaaniterna gjorde waraktigt motstånd och wille icke wika.

28. Men då Israel kom till makt, gjorde han de Cananeer skattpligtiga, och fördref dem icke.

29. Sammalunda fördref icke heller Ephraim de Cananeer, som bodde i Gaser; utan de Cananeer bodde ibland dem i Gaser.

30. Sebulon fördref icke heller dem, som bodde i Kitron och Nahalol; utan de Cananeer bodde ibland dem, och woro skattpligtige.

31. Asser fördref icke dem, som bodde i Acco; icke heller dem, som bodde i Zidon, i Ahlab, i Achsib, i Helbah, i Aphik, och i Rehob:

Acco, som nu kallas Acre, är en urgammal stad, med en hamn wid Medelhafwet, anlagd af Phenicier.

32. Utan de Asseriter bodde ibland de Cananeer, som landet bodde; ty de fördrefwo dem icke.

33. Naphtali fördref icke dem, som bodde i BethSemes, ej heller i BethAnath; utan bodde ibland de Cananeer, som i landet bodde: men de i BethSemes och BethAnath wordo skattpligtige.

34. Men de Amoreer trängde Dans barn in på berget, och stadde dem icke till, att de kommo neder i dalarna.

35. Och de Amoreer begynte bo på det berget Heres i Ajalon och Saalbim: dock wardt Josephs hus’ hand dem för swår, så att de wordo skattpligtige.

36. Och de Amoreers gräns war, der man uppgår till Akrabbim och ifrån klippan och ifrån höjden.

Klippan, grt. Sela, i sednare tider kallad Petra, war Edomiternas hufwudstad. Af Sela eller Petra, som betyder klippa, har steniga Arabien fått sitt namn. I dessa verser, 27–36, anföras många städer och trakter, som Israels folk icke eröfrade. Denna olydnad mot Herrans uttyckliga befallning hade för framtiden högst förderfliga följder.

2. Capitel.

Israels tröghet, affall, straff, elände.

Och kom en HERrans Engel upp ifrån Gilgal till Bochim och sade: Jag förde eder utur Egypten, och lät eder komma in uti det land, som jag edra fäder swurit hade, och sade: Jag skall icke göra mitt förbund* med eder ogildt i ewig tid:† *1 Mos. 17: 7. †5 Mos. 29: 14, [et]c.

Herrans Engel, förbundets Engel, som förut ofta uppenbarat sig, som gjort förbund med Israel och lofwat dem Canaans land, uppenbarade sig nu såsom kommande från Gilgal, Bochim betyder de gråtande. Utan twifwel uppwaknade många till ånger och klagogråt öfwer det djupa förfallet i Israel, då Herren nu såsom fordom uppenbarade sig för dem, under det de woro församlade.

2. Att I icke skullen göra något förbund med detta lands inbyggare, utan skullen bryta deras altaren omkull:* men I hafwen icke lydt min röst. Hwi hafwen I det gjort? *4 Mos. 33: 52. 5 Mos. 7: 2; cap. 12: 3.

3. Sade jag ock med: Jag will icke fördrifwa dem för eder; att de skola wara eder till snara, och deras gudar eder till nät.* *2 Mos. 23: 33. 5 Mos. 7: 16; cap. 12: 3.

Dessa ord förklara, hwarföre Israeliterna icke kunde intaga Canaans land, hwilket Herren hade lofwat dem; de skonade hedningarne med deras afgudar, och detta blef Israel till snara och fall. Det går på samma sätt i den andliga striden både i Christi kyrka i det hela och för hwarje enskild medlem deraf. Då man går skonsamt tillwäga med synd och styggelse och i slapphet och likgiltighet fördrager det onda, så blifwer detta en orsak både till frestelse och till andlig swaghet, och trons segerkraft förlamas.

4. Och då HERrans Engel dessa orden sagt hade till alla Israels barn, hof folket sin röst upp och gret:

5. Och kallade det rummet Bochim: och offrade der HERranom.

Då det war förbjudet att offra annorstädes än wid Herrans helgedom, så skedde utan twifwel denna uppenbarelse wid Silo, der tabernaklet war, och wid ett tillfälle, då folket der till firande af en högtid war församladt.

6. Ty då Josua hade släppt folket ifrån sig, och Israel war dragen hwar till sin arfwedel till att intaga landet:* *Jos. 24: 28.

[band I, 442]7. Tjente folket HERran, så länge Josua lefde och de äldste, som länge lefde efter Josua, och sett hade alla HERrans stora gerningar, som Han Israel gjort hade.

8. Men då Josua, Nuns son, HERrens tjenare, död war, hundrade och tio år gammal:* *Jos. 24: 29, 30.

9. Begrofwo de honom i hans arfwedels gräns i Thimnat Heres på Ephraims berg, på norra sidan wid Gaas berg.

Thimnat Heres kallas Jos. 19: 50, Thimnat Serah. Dylika namnförändringar uppstå lätt af flerfaldiga anledningar, såsom Silo wid detta tillfälle kallades Bochim, i anledning af folkets klagogråt öfwer sina synder emot Herran.

10. Då ock alla de, som på den tiden lefde, woro samkade till sina fäder, kom ett annat slägte upp efter dem, som icke kände HERran eller de gerningar, om Han med Israel gjort hade.

11. Så gjorde Israels barn det ondt war för HERran och tjente Baalim:

Dels emedan Herren icke genom så stora i ögonen fallande under uppenbarade sig för det nya slägtet, dels emedan allahanda orsaker okunnighet och förderf tog öfwerhand, började folket äfwen att dyrka landets afgudar, Baalim, Baalsbilder. Baal betyder herre. Det war solen, som under detta namn dyrkades såsom naturens herre. Baal erhöll flera tillnamn, såsom BaalPeor, 5 Mos. 3: 29, BaalBerith, Dom. 8: 33, BaalSebub, 2 Kon. 1: 2.

12. Och öfwergåfwo HERran deras fäders Gud, som dem utur Egypti land fört hade, och följde andra gudar efter och de folks gudar, som omkring dem bodde, och tillbådo dem, och förtörnade HERran.

13. Ty de öfwergåfwo ju mer och mer HERran, och tjente Baal och Astaroth.* *1 Sam. 31: 10. 1 Kon. 11: 5. 2 Kon. 23: 13.

Astaroth war en qwinlig afgud, som föreställde månan, såsom naturens drottning.

14. Så förgymmade då HERrans wrede sig öfwer Israel, och gaf dem i deras hand, som dem röfwade, att de dem beröfwa skulle, och sålde* dem i deras fienders händer allt omkring: och de kunde icke mer stå deras fiender emot. *Ps. 44: 13. Es. 50: 1.

15. Utan ehwart de wände sig, war HERrans hand emot dem till deras ofärd, såsom HERren dem sagt, och HERren dem swurit hade: och de wordo hårdligen plågade.* *3 Mos. 26: 1733. 5 Mos. 28: 15, [et]c.

16. När nu HERren wppwäckte domare,* som dem hulpo utur röfwarenas hand: *Dom. 3: 10.

Sådane domare uppstodo genom någon särskild kallelse eller kraftig uppwäckelse från Herran, och då folkets icke wille lyda dem, så war det motstånd och olydnad emot Herran sjelf.

17. Så lydde de icke heller domarena, utan bedrefwo hor med andra gudar, och tillbådo dem: och weko snarligen af den wägen, der deras fäder på gångit hade, till att lyda HERrans bud; och gjorde icke såsom de.

18. Då nu HERren uppwäckte dem domare, så war HERren med domaren, och halp dem utur deras fienders hand, så länge domaren lefde: ty HERren förbarmade sig öfwer deras suckan öfwer dem, som dem twingade och trängde.

19. Men när domaren blef död, så wände de sig, och förderfwade det mer* än deras fäder, så att de följde andra gudar till att tjena dem och tillbedja dem: de gingo icke ifrån sin påfunder eller ifrån sitt halsstyfwa wäsende. *Dom. 3: 12.

Fäder kallas här och v. 22 icke de, som lefde i Josua tid, såsom v. 17 och v. 7, utan de som kommit efter dessa, v. 10. Med hwarje slägte blef förderfwet större.

20. Derföre förgrymmade sig så HERrans wrede öfwer Israel, att Han sade: Efter detta folket hafwer gått ifrån mitt förbund,* som jag deras fäder budit hafwer, och icke welat höra min röst: *4 Mos. 33: 55.

21. Så skall jag nu härefter ingen fördrifwa af de hedningar, som Josua återlefde, då han blef död.

22. Att jag på dem må försöka Israel, om de wilja blifwa på HERrans wägar, och wandra på dem, såsom deras fäder wandrat hafwa, eller ej.

Hedningarnas qwarblifwande blef nu för Israel en frestelse, en pröfning, hwarigenom det skulle ådagaläggas, antingen Israel wille emotstå denna retelse till afguderi och synd eller öfwergifwa Herrans wägar. Att de blefwo inledda i denna frestelse, war en följd af deras olydnad. Herren har derföre lärt oss att bedja: inled oss icke i frestelse, utan förlossa oss ifrån olydnad och all synd, på det deraf icke må uppstå ännu större frestelser.

23. Så lät då HERren blifwa dessa hedningar, att Han icke med hast fördref dem, hwilka Han i Josua hand icke gifwit hade.

[band I, 443]

3. Capitel.

Athniel, Ehud, Samgar.

Desse äro de hedningar, som HERren lät blifwa,* på det Han skulle med dem försöka Israel, som intet wisste utaf Canaans örlig. *5 Mos. 7: 22.

2. Och att Israels barns afföda måtte weta och lära strida, de som tillförene icke wisste deraf:

Israels uppwäxande slägter, som icke warit med i krigen, då Canaan intogs, och derföre icke genom egen erfarenhet wisste utaf Canaans örlig, behöfde tillfällen att inöfwas till strid mot fiender, för att förswara sitt land, och äfwen för detta ändamål lät Herren en del af Canaaniterna qwarblifwa i landet. Jfr 5 Mos. 7: 22.

3. Nemligen de fem Philisteers förstar och alla Cananeer och Zidonier och de Heveer, som bodde på Libanons berg, allt ifrån det berget BaalHermon,* till man kommer till Hamath. *5 Mos. 3: 8. Jos. 11: 3.

Här menas Cananeerna i ordets inskränkta bemärkelse, såsom den särskilda stam, som bland Canaans många stammar förde detta namn. De woro ännu i wår Frälsares tid ett folk, Matth. 15: 22, Marc. 7: 26. Deras hufwudstad war Sidon. De Heveer, som bodde på Libanon, skiljas här ifrån Heveerna i Gibeon, som stodo i förbund med Israel.

4. De samme blefwo till att försöka Israel med dem, att man måtte förfara, om de lydde HERrans bud, som Han deras fäder budit hade genom Mose.

5. Då nu Israels barn bodde ibland de Cananeer, Hetheer, Amoreer, Phereseer, Heveer och Jebuseer:

6. Togo de deras döttrar till hustrur, gåfwo sina döttrar deras söner, och tjente deras gudar:* *2 Mos. 23: 32. 5 Mos. 7: 3, 4.

7. Och gjorde illa för HERran, och förgåto HERran deras Gud, och tjente Baalim och lundar.

Både Baalsbilder och andra afgudabilder (lundar), som syftade på lifskraften i naturen, hwilkens egentliga källa ansågs ligga i solen, dyrkades af hedningarna och de affallne Israeliterna.

8. Då förgrymmade sig HERrans wrede öfwer Israel, och sålde dem i CusanRisathaims hand, konungens i Mesopotamien; och så tjente Israels barn CusanRisathaim i åtta år.

Mesopotamien betyder mellanflodlandet, landet emellan Euphrat och Tigris, det land, hwarifrån Abraham war kommen, 1 Mos. 24: 410; cap. 28: 5.

9. Då ropade Israels barn till HERran, och HERren uppwäckte dem en frälsare, som dem frälste, Athniel, Kenas son, Calebs yngste broders.

Ordet frälsare syftar här på den timliga frälsningen från träldomen under hedningarna. Men det war den himmelske Frälsaren sjelf, som uppwäckte Athniel till en hjelte i Israel och utrustade honom med mod och kraft att uppträda till folkets räddning. Samma ord brukas om alla dessa räddare, som Gud uppwäckte bland sitt folk före konungarnas tid, Neh. 9: 27. På grundspråket står Moschia, hwilket kommer af samma stamord som namnet Jehoschua eller Jesus, men det innebär tillika, att de till Israels räddning woro blott redskap i den himmelske Frälsarens hand.

10. Och HERrans ande war i honom, och han wardt domare i Israel, och drog ut till strid: och HERren gaf CusanRisathaim, konungen i Syrien, i hans hand, så att hans hand wardt honom öfwermäktig.

11. Så blef landet stilla i fyratio år:* och Athniel, Kenas son, blef död. *Dom. 8: 28.

12. Men Israels barn gjorde ännu mer ondt för HERran: då stärkte HERren Eglon, de Moabiters konung, emot Israel, derföre att de gjorde det ondt war för HERran.

Moabiternas konung hade icke haft någon makt emot Israels folk, om icke Herren hade gifwit honom denna makten för Israels synders skull. Alla Guds rikes fiender hafwa aldrig mera makt emot Guds folk än Gud sjelf tillstädjer, och då detta sker, så gör det för kärleksfulla och heliga ändamål.

13. Och han församlade till sig Ammons barn och de Amalekiter: och han drog åstad, och slog Israel, och tog in Palmastaden.

Palmastaden är här Jericho, som åter blifwit uppbyggd, och Josua mening, Jos. 6: 26, synes icke hafwa warit, att aldrig staden skulle blifwa mera bebodd, Jos. 18: 21, utan förbannelsen syftar på stadens uppbyggande såsom fästning med murar och portar, se 1 Kon. 16: 34.

14. Och Israels barn tjente Eglon, de Moabiters konung, i aderton år.

15. Så ropade de till HERran: och HERren uppwäckte dem ett frälsare, Ehud, Gera son, Jemini sons; han war ofärdig i sin högra hand. Och Israels barn sände med honom skänker till Eglon, de Moabiters konung.

Jemini är en afkortning af namnet BenJamin, 1 Sam. 9: 14. De skänker, som fördes [band I, 444]till Eglon, woro troligen pålagor, som Israeliterna woro twungna att till honom betala. En sådan skatt kallas skänker 2 Sam. 8: 2.

16. Och Ehud gjorde sig ett tweeggadt swärd, en aln långt, och band det under sina kläder på högra låret.

17. Och bar fram skänken till Eglon, de Moabiters konung: och Eglon war en ganska fet man.

18. Och när han hade fått ifrån sig skänken, öfwergaf han folket, som hade burit skänken:

19. Och wände tillbaka igen ifrån de afgudar i Gilgal och lät båda: Jag hafwer, o konung, något hemligt tala wid dig. Han bad gifwa ljud; och de gingo alle ut, som stodo omkring honom.

Sannolikt hade Moabiterna, då de intogo landet, upprättat dessa afgudabilder i Gilgal, både såsom segertecken och skyddsgudar, och för att tacka dem för den wunna segren. Det war icke underligt, att den om Herrans ära nitiske mannen kände skarpa styng i sitt hjerta, då han såg dessa afgudar, så att han der wände om. Gifwa ljud betyder, att de skulle gå ut för att gifwa tillfälle till ett enskildt samtal.

20. Och Ehud kom till honom in, och han satt uti en sommarsal allena; och Ehud sade: Jag hafwer Guds ord till dig: då stod han upp af sin stol.

Äfwen hedningarna hade fruktan för Israels mäktige Gud, och denne hedniske konung wisade mera wördnad för Guds namn än en del af wåra christna. Äfwen swärdets bruk berodde wid många tillfällen på Herrans befallning (Jer. 48: 10). Ja, swärdet är ett Herrans ord, då det föres på Hans befallning. Och då Herren sjelf hade uppwäckt Ehud till folkets räddare, v. 15, så kom Ehud med Herrans ord till Eglon, då han kom med swärdet.

21. Men Ehud räckte ut sin wenstra hand och tog swärdet af sitt högra lår, och stötte det in uti hans buk:

22. Så att ock skaftet följde in med bladet, och fetman innelyckte skaftet: ty han drog icke swärdet ut af hans buk, och träcken gick af honom.

23. Men Ehud gick ut genom bakdörren, och lät igen dörren efter sig, och slog henne i lås.

24. Då han nu utkommen war, gingo hans tjenare in; och som de sågo, att dörren på sommarsalen igenlyckt war, sade de: Han är tilläfwentyrs gången på stol i kammaren till sommarsalen.

25. När de nu så länge bidat hade, att de skämdes, ty ingen lät dem dörren upp af salen, togo de nyckeln och läste upp: si, då låg deras herre der död på jorden.

26. Och Ehud undflydde, medan de fördröjde, och gick fram om afgudarna, och undkom allt intill Seirath.

27. Och då han kom derin, blåste han i basuner på Ephraims berg, och Israels barn drogo med honom af berget, och han framför dem.

Med basunerna sammankallades folket till striden.

28. Och sade till dem: Följer mig efter, ty HERren hafwer gifwit edra fiender, de Moabiter, i edra händer: och de följde honom efter, och wunno Jordans färjostad, den som drager åt Moab, och läto ingen komma deröfwer.

29. Och slogo de Moabiter af på den tiden wid tiotusen män, alltsammans ädla och stridsamma män, så att icke en undslapp.

30. Alltså wordo de Moabiter på den tiden nederlagde under Israels barns hand: och landet war stilla i åttatio år.

De delar af landet, som lågo i öster, hade nu lugn i åttatio år, men under denna tid oroades folket i wester och undertrycktes af Philisteerna, och i norr af Jabin, Cap. 4. Men äfwen mot dessa fiender uppwäckte Herren räddare för sitt folk; ty i nöden ropade de till Honom, v. 15.

31. Efter honom war Samgar, Anaths son:* Han slog sexhundrade Philisteer med en herdestaf, och frälste ock han Israel. *Dom. 5: 6.

Denna herdestaf war det slags staf, som begagnades för att pådrifwa oxar wid plöjning eller annat arbete och war beslagen med en jernudd. Att Samgar kunde med detta ringa wapen besegra en så stor mängd fiender, anföres såsom ett bewis på, att Gud war med honom.

4. Capitel.

Debora, Barak, Jael, Sisera.

Men Israels barn gjorde ytterligare illa för HERran, då Ehud war död.

2. Och Herren sålde dem uti Jabins, de Cananeers konungs, händer, som satt i Hazor,* och hans härhöfwitsman war Sisera,† och han bodde i Haroseth hedningarnas. *Jos. 11: 11. †1 Sam. 12: 9.

Hazor blef uppbrändt, och den konungen, som då herrskade, hwilken äfwen hade namnet Jabin, blef dödad, Jos. 11: 1, 10, 11; men staden hade sedan åter blifwit uppbyggd, och Canaaniterna hade der samlat nya krafter. Haroseth [band I, 445]hedningarnes antyder, att der hade en mängd flyktingar af många stammar bosatt sig.

3. Och Israels barn ropade till HERran: ty han hade niohundrade jernwagnar; och twingade Israels barn med wåld i tjugu år.

Åter ropa Israels barn till Herran i nöden. Nöd och bedröfwelse äro ofta de största wälgerningar, Gud kan bewisa menniskan, emedan nöden drifwer hjertat till besinning och bön om Herrans nåd och hjelp.

4. På den samma tiden war domarinna i Israel den prophetissan Debora, Lappidoths hustru:

5. Och hon bodde under Debora palmträd emellan Rama och BethEl på Ephraims berg: och Israels barn kommo dit upp till henne för rätta.

Debora omtalas såsom den första qwinna efter Mirjam, som haft af Guds Anda prophetiska gåfwor. Hon hade sitt tält under palmträd mellan Rama och BethEl, för att der tjena folket med de pund, hon hade undfått.

6. Hon sände åstad och kallade Barak,* AbiNoams son, af Kedes Naphthali, och lät säga honom: Hafwer icke HERren Israels Gud budit dig: Gack åstad, och drag upp på berget Thabor, och tag tiotusen män med dig utaf Naphthali och Sebulons barn? *Ebr. 11: 32.

På detta frågande sätt will Debora både uttrycka den fullkomliga wissheten, att Herren hade kallat Barak, och tillika hos honom wäcka allwarlig eftertanka deröfwer. Det betydligt höga berget Thabor, på hwars jemna höjd en liten här kunde slå läger, war en fästning mot fiendens öfwermakt och gaf dessutom hären tillfälle att öfwerskåda fiendens rörelser på slättmarken.

7. Ty jag will föra till dig Sisera, Jabins härhöfwitsman, wid den bäcken Kison, med hans wagnar och med all hans hop, och will gifwa honom i dina händer.

Herren lofwar genom Debora att så styra Jabins tankar, att han skulle tåga till Kison, och der skulle han blifwa gifwen i Baraks händer. Kisons slättmark hafwa sedan skett oräkneliga slagtningar, se cap. 6: 33. 1 Sam. 29: 1. 1 Kon. 20: 25. Och sedan hafwa Greker och Romare, Egypter, Araber, Fransoser, Engelsmän, Turkar, Perser, Mammelucker och Druser i åtskilliga tider kämpat på denna slätt, och i i samma trakt är wäl ännu det underbara slaget wid Armageddon att wänta, Uppb. 16: 16–21.

8. Barak sade till henne: Om du far med mig, så drager jag åstad, men far icke med, så drager icke heller jag.

Att Barak hade en sann tro på Gud synes af hans ord; han war angelägen om prophetissans närwaro, för att alltid kunna wara wiss om Herrans wilja, men han gjorde icke afseende på att hären blef liten.

9. Han sade: Jag will draga med dig; men segren blifwer icke din i denna resan, som du gör: utan HERren skall gifwa Sisera uti en qwinnas hand. Så gjorde Debora redo, och for med Barak till Kedes.

10. Då kallade Barak Sebulon och Naphthali till Kedes, och drog till fot med tiotusen män: Debora följde ock med honom.

11. Men Heber den Keniten war dragen ifrån de Keniter ifrån Hobabs barn, Mose swågers,* och hade uppslagit sina tjäll wid den eken Zaanaim inwid Kedes. *4 Mos. 10: 29. Dom. 1: 16.

Hebers boning nämnes, för att wisa, huru hans hustru fann tillfälle att döda Sisera, v. 17, 21.

12. Då wardt Sisera bådadt, att Barak, AbiNoams son, war dragen upp på det berget Thabor.

13. Så samlade han alla sina wagnar tillhopa, niohundrade jernwagnar; och allt det folk, som med honom war, ifrån Haroseth boningarnas allt intill den bäcken Kison.

14. Men Debora sade till Barak: Upp, detta är den dagen, i hwilken HERren hafwer gifwit Sisera i din hand; ty HERren skall draga ut för dig. Så drog Barak neder af berget Thabor, och de tiotusen män med honom.

Detta strider icke emot v. 9, ty Sisera blef gifwen i Baraks hand, då Barak slog hans här, och i en qwinnas hand, då hon dödade hans person. Herren drog ut för Barak på det sätt, att Han uppfyllde fiendernas hjertan med förskräckelse. Barak bewisade sin tros hjeltemod, Ebr. 11: 32, och höll sig wid Herrans löfte; eljest hade han icke wågat att med sin lilla swagt bewäpnade här tåga ned på slättmarken, der Sisera kunde begagna sina bewäpnade wagnar emot honom.

15. Och HERren förskräckte Sisera med alla hans wagnar och all hans här för Baraks swärds egg, så att Sisera sprang ifrån sin wagn, och flydde till fot.* *Ps. 83: 10.

16. Men Barak jagade efter wagnarna och hären allt intill Haroseth hedningarnas: och all Siseras här föll för swärdsegg, så att icke en blef öfwer.

17. Men Sisera flydde till fot in uti [band I, 446]Jaels tjäll, Hebers den Kenitens hustrus: förty konung Jabin i Hazor, och Hebers den Kenitens hus stodo i frid med hwarannan.

18. Och Jael gick ut emot Sisera, och sade till honom: Kom min herre, kom in till mig och frukta dig intet: och han gaf sig in till henne uti hennes tjäll, och hon höljde öfwer honom en mantel.

19. Och han sade till henne: Kära, gif mig litet watten till att dricka, ty mig törstar. Då tog hon en bytta mjölk, och gaf honom dricka,* och höljde på honom. *Dom. 5: 25.

20. Och han sade till henne: Gack fram i dörren på tjället, och om någon kommer och frågar om någon är här, så säg: Ingen.

21. Så tog Jael, Hebers hustru, en nagel af tjället och en hammare i sin hand, och gick sakta in till honom, och slog honom nageln genom tinningen, så att han sjönk neder till jorden; ty han war sömnig och wanmäktig, och blef död.

22. Då Barak jagade efter Sisera, gick Jael ut emot honom och sade till honom: Kom hit, jag will wisa dig den man, som du söker efter. Och då han kom in till henne, låg Sisera död, och nageln fast i hans tinning.

Då det förut war sagdt, att Gud skulle genom en qwinna döda Sisera, v. 9, så har man ingen anledning att tro, att Jael af list war wänlig emot Sisera, eller att hon hade någon afsigt eller tanke att döda honom, ty att han skulle insomna kunde hon icke förutse, och hade han icke somnat, så hade hon icke kunnat tänka på hans död. Sannolikt är således, att hon icke förr, än då hon såg honom liggande i sin wanmakt, kände en tanke i sitt hjerta uppflamma, att hon skulle döda den fiendtliga härföraren och derigenom befria Israel från en mäktig plågoande. Af hans sömn och wanmakt drog hon den slutsatsen, att Gud hade gifwit sitt folks fiende i hennes händer och att Gud wille hans död, under det hon tillika i sitt inre kände en mäktig uppwäckelse att utföra denna straffdom emot en fiende, som dödat så många af Israel. Detta enskilda fall gifwer ingen slags rättighet att i andra fall göra på samma sätt.

23. Alltså nederlade Gud på den tiden Jabin, de Cananeers konung, för Israels barn.

24. Och Israels barns hand fullföljde och wardt stark emot Jabin, de Cananeers konung, till dess de utrotade honom.

Israels folk fullföljde segern.

5. Capitel.

Deboras och Baraks segersång.

Då sjöngo Debora och Barak, AbiNoams son, på den samma tiden, och sade;

Genom den Helige Andes ingifwelse sjöng prophetissan Debora denna sång till Herrans ära, som hade gifwit segren. Barak instämde, och utan twifwel förenade sig många röster i denna lofsång.

2. Lofwer HERran, att Israel är åter fri worden, och folket* hafwer warit der willigt till. *Dom. 4: 10.

”Denna wisan will så mycket säga, att Gud hade slagit Sisera genom det allraringaste folket i Israel, så att de allraringaste ock en gång äro härliga och stora wordne, då de mäktiga och höga slägter i Israel sutto stilla och öfwergåfwo dem i nöden; det är det nya, som Herren utwalt hafwer, v. 8; då äro ock de bönder i Israel härlige och herrar wordne.” Luth. Det war Herren sjelf, som hade gifwit folket icke blott wilja, utan mod och kraft till striden och segern.

3. Hörer till, I konungar, och akter uppå, I förstar: Jag will, HERranom will jag sjunga, HERranom Israels Gudi will jag spela.

4. HERre, då du utdrog ifrån Seir* och gick fram ifrån Edoms mark, då skalf jorden; himmelen dröp, och skyarna drupo watten.† *5 Mos. 2: 3, 4; cap. 33: 2. †Ps. 68: 8, 9. Ps. 77: 18. Ps. 97: 5. Ps. 114: 7.

5. Bergen smulto för HERran, Sinai för HERran Israels Gud.* *2 Mos. 19: 1618.

Här går lofsången tillbaka ända till uppenbarelsen af Herrans härlighet och makt på Sinai, emedan Herren nu hade på dylikt sätt förhärligat sitt namn till sitt folks räddning. Äfwen då kommo wid Sinai utomordentliga störtregn, Ps. 68: 8, 9. Att Herren nu så uppenbarat sig i sitt majestät, likasom fordom för fäderna, anföres här såsom en underbar orsak till lof och tacksägelse.

6. I Samgars, Anath sons, tid,* i Jaels tid, woro wägarna förgångne: och de som på stigarna gå skulle, de wandrade krokiga wägar. *Dom. 3: 31.

Israeliterna hade öfwergifwit Herrans wägar och wandrade på sina egna wrånga wägar, Ps. 125: 5; derföre hade också oordning, wåldsamhet och röfweri så tagit öfwerhand i landet, att man icke kunde färdas säkert på de allmänna banade wägarna, utan måste på omwägar smyga sig fram från det ena stället till det andra.

7. Det fattades, bönder fattades i Israel, till dess jag Debora* uppkom, till dess jag uppkom, en moder i Israel. *Dom. 4: 4.

Bönder och byar utan murar fattades, ty man wågade icke bo på wärnlösa, obefästade ställen, [band I, 447]till dess nu lag och rätt åter förkunnades genom Herrans ingifwelse, som äfwen gaf råd och hjelp till folkets förlossning och beskydd.

8. Ett nytt hafwer Gud utwalt, portarna hafwer Han bestridt: ingen sköld eller spets wardt sedd ibland fyratio tusen i Israel.* *1 Sam. 13: 1922.

Gud hade nu gifwit nytt sinne, nytt mod och ny hjelp åt sitt folk och stridde sjelf för Israels portar, att förswara deras hem och frigöra dem; ty sjelfwa hade de hwarken mod eller wapen.

9. Mitt hjerta faller till Israels regenter, hwilka friwillige äro ibland folket.

10. Lofwer HERran, I som riden på sköna åsninnor,* I som sitten för rätta; och sjunger, I som gån på wägarna. *Dom. 10: 4; cap. 12: 14.

Både högre och lägre ibland folket uppmanas här till Herrans lof, de uppmanas att rätt betrakta Guds makt och stora barmhertighet.

11. Der skyttarna ropa ibland dem, som watten hemta, der säge man om HERrans rättfärdighet, om Hans bönders rättfärdighet i Israel: då drog HERrans folk neder till portarna.

Nu wågade sig Israels folk frimodigt ned af bergen och ut från befästade städer och fröjdade sig på fria marken wid bäckar och brunnar, och de, som hade wunnit seger, blandade sina glädjerop med det befriade folkets glädjesånger. ”Då Sisera skyttar för sin nöds skull ropade högt wid bäcken Kison, der man plägade hämta watten, då halp Gud sina bönder och lät rätten gå.” Luth. Herren uppenbarade sin rättfärdighet, i det Han från träldomen förlossade det undertryckta landtfolket och gaf dem rätt emot deras fiender.

12. Upp, upp Debora, upp, upp, och sjung en wisa; upp Barak, och fånga dina fångare, du AbiNoams son.

Fångare woro fienderna, som höllo Israel i fångenskap och förtryck.

13. Då wordo de öfwergifna rådande öfwer de mäktiga: HERren wardt rådande genom mig öfwer de hjeltar.

Det öfwergifna swaga Israelitiska folket blef nu rådande öfwer de mäktiga hedningarna.

14. Utaf Ephraim* war deras rot emot Amalek:† och efter dig BenJamin i ditt folk. Af Machir äro komne regenter;** och af Sebulon äro regerare wordne igenom skrifpennan. *4 Mos. 4: 5. †2 Mos. 17: 13. **Jos. 17: 1. Dom. 3: 15.

”Josua war den förste hjelten af Ephraims stam och liksom en rot till Israeliternas seger, och efter honom de andre, till dess att Sebulon fick ock en gång en Josua emot Sisera.” L. I Sebulons stam woro många utmärkta för skicklighet i lagens kunskap och tillämpning, och arbetade med pennan; men nu hade de ock utmärkt sig såsom krigare. Sebulons stam berömmes för krigsklokhet, 1 Chrön. 12: 33. Af denna stam war domaren Elon, Dom. 12: 11.

15. Isaschars förstar woro med Debora, och Isaschar war såsom Barak i dalen, utsänd med sitt fotfolk. Ruben höll mycket af sig och skilde sig ifrån oss.

16. Hwi blef du i dina fårahyddor till att höra hjordarnas bräkande? Och höll mycket af dig, och skilde dig ifrån oss.

Rubens stam, som bodde på andra sidan Jordan, höll rådplägningar, hwad den skulle göra, i stället för att skynda till sina bröders hjelp, då de hörde basunerna blåsas. I nödens stund pröfwas den rätta brödrakärleken och wänskapen.

17. Gilead* blef hinsidan Jordan: och hwi bor Dan† ibland skeppen? Asser** satt i hafwets hamn och blef i sina förfallna byar. *Jos. 13: 24, 25. †cap. 19: 40; **cap. 19: 2429.

Gileads alla innewånare: Ruben, Gad och halfwa Manasse kommo icke till hjelp i striden och blifwa derföre här tadlade, såsom äfwen Dan och Asser.

18. Men Sebulons folk wågade sin själ i döden: Napthali desslikes på höjden af marken.* *Dom. 4: 14.

19. Konungarna kommo och stridde; då stridde de Cananeers konungar i Thaanach wid det wattnet Megiddo: men de hade ingen winning deraf.

Under Jabin stridde troligen några små lydkonungar.

20. Af himmelen wardt strid emot dem: stjernorna i deras lopp stridde emot Sisera.

Från himmelen, der stjernorna hafwa sitt lopp, striddes emot den hedniska hären.

21. Den bäcken Kison wältrade dem, den bäcken Kedumim, den bäcken Kison. Träd min själ på de starka.

Genom det utomordentliga störtregnet swällde Kison, der härarna möttes; den wäldiga strömmen bortsköljde de fallnas lik; på de mäktigas lik kunde äfwen den swaga qwinnan sätta sin fot.

22. Då darrade hästarnas fötter för deras starka åsittares förfärelses skull.

De flyende ryttarnes förskräckelse delades af sjelfwa stridshästarne.

23. Förbannar den staden Meros, sade HERrans Engel; förbannar hans borgare, att de icke kommo HERranom till hjelp; till hjelp HERranom till de hjeltar.

Denna stad, som eljest icke nämnes, war utan twifwel i den belägenhet, att den war särskildt förpligtad att göra kraftigt bistånd i striden; den war owerksam och blifwer derföre förbannad. Att göra ingenting är ofta en ganska stor synd, om merändels allt för litet betänkts. Att göra [band I, 448]ingenting är i många fall lika så stor brottslighet, som de gröfsta laster. Att försumma och underlåta det, som Gud befaller, är likasåwäl synd emot Hans lag, som då man gör hwad Han förbjudit. Det är Herrans Engel sjelf, Ansigtets Engel, som här genom prophetissan uttalar denna hårda dom öfwer Meros, blott derföre att Meros gjorde ingenting.

24. Wälsignad ware ibland qwinnor Jael, Hebers den Kenitens hustru; wälsignad ware hon i hyddorna ibland qwinnor.* *Luc. 1: 2842.

25. Mjölk gaf hon, då han watten beddes, och bar smör in uti en härlig skål.

26. Hon tog nageln med sin hand och smedshammaren i sin högra hand, och slog Sisera genom hans hufwud; sönderkrossade och genomstack hans tinningar.

27. Till hennes fötter krökte han sig, föll neder, och lade sig: han krökte sig och föll neder till hennes fötter; såsom han krökte sig, så låg han förderfwad.

28. Siseras moder såg genom fönstret ut och grät igenom gallret; hwi förtöfwar hans wagn så länge, att han icke kommer? hwi fördröja hans wagns hjul?

29. De wisaste ibland hennes qwinnor swarade, då hon så jämmerligen qwidde:

30. Skulle de icke finna och byta rof, åt hwarje man en ung piga eller twå till byte? och åt Sisera brokiga stickade kläder till byte, stickade brokiga kläder om halsen till byte.

I krig togos både män och qwinnor till fånga och delades såsom krigsbyte.

31. Alltså, HERre, förgånge alla dina fiender: men de som honom kär hafwa, de ware såsom uppgående solen i sin makt. Och landet hade frid i fyratio år.

Den andeliga fröjden wederqwicker hjertat såsom solens sköna glans. Efter hwarje seger öfwer andeliga fiender får hjertat på nytt ljus och wärma af rättfärdighetens sol. På samma sätt som Jabins och Siseras härar blefwo slagne genom himlens krafter, så skola en gång de sista fiendernas mäktiga härar blifwa förstörda, Uppb. 16. Cap. 19, och Guds folk derefter njuta långwarig frid under rättfärdighetens konung.

6. Capitel.

Israel plågas. Gideon domare. Baals altare, Ullskinnet.

Och då Israels barn gjorde det ondt war för HERran, gaf HERren dem under de Midianiters hand i sju år.

Midianiterne blefwo till en del utrotade af Israels folk, 4 Mos. 31, men hade sedan dess åter tilltagit i talrikhet och makt. Midianiterna woro wida utspridda i de östra delarna af den halfö, der Sinai ligger, ända intill gränsen af Moab i öster och norr.

2. Och då de Midianiters hand wardt för stark öfwer Israel, gjorde Israels barn sig klyftor i bergen och kulor och fästen.

Israeliterna woro nu nödsakade att skydda sig i klyftor, kulor och fästen, emedan de hade öfwergifwit sin fasta borg, förbundet med den allsmäktige och trofaste Guden. Derigenom blefwo nu också Israeliterna så skingrade och afskurne ifrån hwarandra, att de icke hade någon kraft till motstånd mot dessa fiender, och nöden blef ganska stor.

3. Och när Israel något sådde, så kommo de Midianiter upp och de Amalekiter och de af österlanden:

4. Och lägrade sig emot dem, och förderfwade wäxten på landet allt intill Gasa, och lät ingen boskap blifwa qwar i Israel, hwarken får, fä eller åsnor.

5. Förty de kommo dit upp med sin boskap och tjäll såsom ett stort tal gräshoppor, så att hwarken de eller deras kameler stodo till att räkna: och de föllo in i landet, på det de skulle förderfwa det.

6. Så wardt Israel mycket förswagad för de Midianiter. Då ropade Israels barn till HERran.

7. Som de nu ropade till HERran, för de Midianiters skull;

8. Sände HERren till dem en prophet, han sade till dem: Detta säger HERren Israels Gud: Jag hafwer fört eder utur Egypten och utur träldomens hus;

Då nu folket i sin stora nöd åter ropade till Herran, så förbarmade Han sig öfwer dem och uppwäckte ibland dem en man, som utrustades af Herrans Ande med prophetiska gåfwor.

9. Och hafwer frälst eder utur de Egyptiers hand och utur alla deras hand, som eder twingade och hafwer drifwit dem ut för eder, och gifwit eder deras land.

10. Och sade till eder: Jag är HERren eder Gud: frukter icke de Amoreers gudar, i hwilkas land I bon: och I lydden min röst intet.* *2 Kon. 17: 3538.

Denne prophet framställer nu för folket orsaken till deras förnedring och lidanden. Att de hade öfwergifwit Herran war orsaken till deras [band I, 449]träldom och nöd och till Midianiternas makt öfwer dem. De hade fruktat och derföre dyrkat hedningarnas gudar.

11. Och en HERrans Engel kom och satte sig under en ek i Ophra, hwilken Joas tillhörde, de Esriters fader: och hans son Gideon tröskade hwete i pressen, på det han skulle fly för de Midianiter.

Herrans Engel är äfwen här densamme, som fordom uppenbarat sig i Israel, icke en Herrans Engel i obestämdt uttryck, utan Herrans Engel, som ledsagat Israel allt ifrån början, upprättat med dem sitt förbund och gifwit dem sin lag. Han kallas här, v. 14 och 16, Jehovah, Herren, som är Guds eget namn. Engel betyder, såsom förut blifwit anmärkt, sändebud, och Guds högste sändebud till menniskorna är Guds Son. Berättelsen om denna uppenbarelse är skrifwen med en så hög och rörande enfald, att den i sig sjelf är ett tydligt bewis, att den som skrifwit war uppfylld af Herrans Ande, för hwilken det underbara icke är underbart, och den himmelska sanningen behöfwer icke att med skön framställning göras skönare, än den i sig sjelf är.

12. Då syntes honom HERrans Engel och sade till honom: HERren ware med dig, du stridsamme hjelte.

Med denna helsning betecknas Gideon såsom den hjelte, genom hwilken Herren wille förlossa folket.

13. Gideon sade till honom: Min Herre, är HERren med oss, hwi wederfares oss då allt detta? Och hwar äro alla Hans under, som wåra fäder hafwa förtäljt oss, och sagt: HERren hafwer fört oss utur Egypten? HERren hafwer nu öfwergifwit oss, och gifwit oss i de Midianiters händer.

14. Då wände HERren sig till honom, och sade: Gack åstad i denna din kraft, du skall fria Israel utur de Midianiters händer: si, jag hafwer sändt dig.* *1 Sam. 12: 11. Ebr. 11: 32.

Denna din kraft betyder den kraft, som Herren gaf honom, då Gideon wände sig till Honom. Så snart Herren wänder sig till menniskan, så blifwer hon delaktig af Hans nåd och kraft. Några strålar af Herrans härlighet woro för Gideon tillräckliga, för att gifwa kraft och mod.

15. Han sade till Honom: Min HERre, hwarmed skall jag fria Israel? Si, min slägt är den minsta i Manasse, och jag är den swagaste i min faders hus.

Gideon kallade Herrans Engel förut Adoni, men här kallar han honom Adonai, som aldrig brukas om någon menniska, utan om Herren sjelf. Härmed wisar han, att Herren derigenom, att Han wände sig till honom, hade uppenbarat något af sin gudomliga härlighet; men Gideons tro war ännu swag, och dessutom wille han hafwa närmare kunskap om det höga uppdrag, som nu blef honom gifwet. Han framställer derföre ringheten och swagheten af den stam, till hwilken han hörde.

16. HERren sade till honom: Jag will wara med dig, så att du skall slå de Midianiter såsom en man.

17. Men han sade till Honom: Käre, hafwer jag funnit nåd för dig, så gif mig ett tecken, att det är du, som talar med mig.

Gideon wille wara fullkomligt wiss i sitt sinne, att Herren sjelf sände honom och att Han sjelf wille gifwa seger öfwer Midianiterna. Gideon twiflade således icke på Herrans makt att hjelpa, ej heller ansåg han en sådan underbar uppenbarelse för en synwilla eller såsom någonting omöjligt.

18. Gack icke hädan, till dess jag kommer till dig, och bär mitt spisoffer, och lägger det för dig. Han sade: Jag will blifwa, till dess du kommer igen.

Med spisoffer mente Gideon troligen, att han önskade, likasom Abraham, bereda en måltid för den höge gästen, som besökte honom.

19. Och Gideon gick, och slagtade ett kid, och tog ett Epha osyradt mjöl; och lade kött uti en korg, och lät sodet uti en kruka, och bar ut till honom under eken, och gick fram.

Af mjölet tillreddes för tillfället nybakadt osyradt bröd, såsom ännu i österlanden bröd beredes för hwarje måltid. Tunna kakor stekas på en jernplåt öfwer elden.

20. Men Guds Engel sade till honom: Tag köttet och det osyrade, och lägg det på hälleberget, som här är, och gjut sodet ut: och han gjorde så.

21. Då räckte HERrans Engel käppen ut, som Han hade i handen, och kom wid köttet och det osyrade mjölet med käppsändan: och elden kom utur hälleberget och förtärde köttet och det osyrade mjölet. Och HERrans Engel förswann utur hans ögon.

22. Då nu Gideon såg, att det war en HERrans Engel, sade han: O HErre HERre, hafwer jag nu sett en HERrans Engel ansigte mot ansigte?* *Dom. 13: 32.

Nu skedde samma under, som då Mose första gången offrade wid den nya helgedomen i öknen, att offret förtärdes genom en underbar eld, och nu war Gideon fullkomligt wiss om att det war Herrans Engel, som fordom ledsagat sitt folk. Gideon är nu förskräckt; ty han tänker på de orden, som hwarje menniska i Israel måste hafwa hört (2 Mos. 33: 20): Du kan icke [band I, 450]se mitt ansigte; förty ingen menniska, som mig ser, kan lefwa.

23. Men HERren sade till honom: Frid ware med dig; frukta dig intet, du skall icke dö.

Herrans Engel war förswunnen, så att Gideon icke nu kunde se honom, sedan han uppenbarat så mycket af sin härlighet; men han talar ännu till Gideon med samma röst som förut.

24. Då byggde Gideon dersammastädes HERranom ett altare, och kallade det: fridens HERre: det står der ännu på denna dag i Ophra de Esriters faders.

Detta altare byggdes sedermera; men saken berättas här för sammanhangets skull. Det uppbyggdes till Herrans ära, som frid gifwer genom seger öfwer fienderna, och inwigdes åt Fridens Herre. Då Herrans Engel widrörde hälleberget med stafwen, och eld förtärde offret, så war Han sjelf offerprest och uppenbarade derigenom redan då sitt öfwerstepresterliga embete.

25. Och i den samma natten sade HERren till honom: Tag en stut ibland oxarna, som din fader tillhöra, och en annan stut, som sju år gammal är, och slå sönder Baals altare, som är din faders, och hugg bort den lunden, som der när står:

Nu kände Gideon Herrans röst, och ingen betänklighet kunde afhålla honom ifrån att lyda.

26. Och bygg HERranom din Gud ett altare öfwerst på detta hälleberg, och red det till; och tag den andra stuten, och offra ett bränneoffer med weden af lunden, som du borthuggit hafwer.

Blott en stut offrades, nemligen den andre i ordningen, hwilken måhända stod bestämd för att offras åt Baal. Lunden war här såsom annorstädes en afgudabild, måhända en i jorden upprest stång eller trädstam, som skulle föreställa den lifgifwande eller alstrande kraften i naturen, eller ett konstgjordt träd, se 5 Mos. 7: 5. En sådan stång bekransades med blommor wid afgudafesterna. Detsamma brukas ännu i hedniska länder. Maj-stången, som ännu brukas i wårt land, är en qwarlefwa af detta hedniska bruk, som äfwen här fordom war wanligt.

27. Då tog Gideon tio män utaf sina tjenare och gjorde, såsom HERren honom sagt hade: men han fruktade sig göra det om dagen för sin faders hus skull och för folkets skull i staden; utan om natten gjorde han det.

28. Då nu folket i staden stodo upp bittida om morgonen, si, då war Baals altare sönderslaget, och lunden der när afhuggen: och den andre stuten för ett bränneoffer lagd på det altaret, som uppbygdt war.

29. Och den ene sade till den andra: Ho hafwer detta gjort? Och då de sökte och frågade derefter, wardt sagdt: Gideon, Joas son, hafwer det gjort.

30. Då talade folket i staden till Joas: Få oss hit ut din son, han måste dö, derföre att han hafwer omkullslagit Baals altare och afhuggit lunden der när.

31. Men Joas sade till alla dem, som när honom stodo: Wiljen I lägga eder ut för Baal? wiljen I fria honom? Den som lägger sig ut för honom, han skall dö i denna morgon: är han gud, så hämne sig sjelf, att hans altare omkullslaget är.

32. Ifrån den dagen kallade man honom Jerub Baal,* och sade: Baal hämne sig sjelf, att hans altare omkullslaget är. *Dom. 7: 1.

Jerub Baal betyder: Baal döme, Baal försware sig sjelf. Gideons fader Joas hade såsom familjefader domaremakt i denna sak, och han hade fått trosmod genom sin sons djerfhet. Han yttrar här den förståndiga tanken, att om Baal är Gud, så må han sjelf hämnas; är han icke Gud, så förtjenar han icke, att någon förswarar honom.

33. Då församlade sig tillhopa de Midianiter och Amalekiter och de österländningar, och drogo öfwer och lägrade sig i den dalen Jisreel.

34. Så iklädde HERrans Ande Gideon, och han lät blåsa i basuner, och kallade Abieser, att de skulle följa honom.

Herrans Ande iklädde Gideon kraft och mod såsom en hjelte kläder sig i sin rustning.

35. Och sände bådskap i hela Manasse och kallade dem, att de skulle ock följa honom: han sände ock bådskap till Asser och Sebulon och Naphthali; de kommo upp emot honom.

36. Och Gideon sade till Gud: Will du frälsa Israel igenom min hand, såsom du sagt hafwer;

I bön talade Gideon med Gud, och Gud bönhörde honom.

37. Så will jag lägga ett skinn med ullen ut på logen: om daggen lägger sig allenast på skinnet, och all marken är torr, så kan jag märka, att du will frälsa Israel igenom min band, såsom du sagt hafwer.

38. Och det skedde så. Och då han den andra morgonen bittida uppstod, [band I, 451]tryckte han daggen utur skinnet, och uppfyllde en skål med det wattnet.

39. Och Gideon sade till Gud: Din wrede förgrymme sig icke öfwer mig, om jag än en tid talar: jag will än en tid försöka med skinnet; ware nu allena torrt på skinnet, och daggen på all marken.

Med så stor nåd och långmodighet fördrager Gud sina barns swaghet, då hjertat är utan falskhet och will tillwäxa i tron: och Gideon behöfde till detta wigtiga wärf att komma till fullkomlig wisshet. Ingen kan af denna berättelse draga den slutsats, att det är tillåtet att begära tecken på samma sätt. Måhända skulle daggen i ullen för Gideon wara ett tecken, att Herren wille med nåd och wälsignelse, såsom med en dagg från himmelen, åter hemsöka sitt öfwergifna folk, och daggen på hela marken i det sednare tecknet, betyda, att Herren är lika mäktig öfwer hela jorden och kunde gifwa seger öfwer hedningarna, när det Honom behagade.

40. Gud gjorde ock så i samma natt, att allena war torrt på skinnet, och dagg uppå all marken.* *Ps. 72: 6.

7. Capitel.

Midian slagen af trehundra man.

Då stod Jerub Baal, det är Gideon, bittida upp, och allt folket som med honom war, och lägrade sig wid den brunnen Harod: så att han hade de Midianiters här norrut, bak för det berget More i dalen.

2. Och HERren sade till Gideon: Folket, som med dig är, är allt för mycket. Om jag gåfwe Midian i deras händer, måtte Israels barn berömma sig emot mig och säga: Min hand hafwer frälst mig.

3. Så låt nu utropa för folkets öron, och säga: Den som rädder är och förfärad, han wände om,* och skynde sig af berget Gilead. Då wände folket tillbaka, tu och tjugu tusen, så att icke utan tio tusen blefwo qwar. *5 Mos. 20: 8.

De som woro rädda, fingo wända om ifrån krigståget till Gileads berg, dit hären nu skulle draga åstad. Gilead låg öster om Jordan.

4. Och HERren sade till Gideon: Detta folket är ännu för mycket: haf dem neder till wattnet, der will jag pröfwa dig dem: och om hwilken jag säger dig, att han skall draga med dig, han skall draga med dig: och om hwilken jag säger, att han icke skall draga med dig, han skall icke draga.

5. Och han hade folket neder till wattnet. Och HERren sade till Gideon: Hwilken som läppjar wattnet med sin tunga, såsom en hund läppjar, honom ställ afsides; desslikes dem som på sina knän nederfalla till att dricka.

6. Då war deras tal, som med munnen läppjat hade utur handen, trehundrade män: allt det andra folket hade fallet på knä och druckit.

I detta utmönstringstecken, som i sig sjelft kunde wara så likgiltigt, ligger dock ett kännemärke på personernas beskaffenhet. Nedfallandet och törstens tillfredsställande i fulla drag tillkännagaf en wiss omanlighet och weklighet, då deremot det andra sättet att dricka wisade manlig hållning, återhållsamhet och brådska, emedan tankarna skyndade fram till striden. Ofta äro små kännemärken ganska betydelsefulla. Haf akt uppå dig sjelf.

7. Och HERren sade till Gideon: Med de trehundrade män, som läppjat hafwa, will jag frälsa eder,* och gifwa de Midianiter i dina händer: men det andra folket låt alltsammans gå hem till sitt. *1 Sam. 14: 6.

För Herran är det lika så lätt att hjelpa genom få som genom många. Hans sanna folk, de rätte medlemmarne af Hans kyrka och församling, hafwa i alla tider warit få till antalet, men likwäl står löftet fast, att helwetets portar icke skola wara Hans kyrka öfwermäktige; den skall till slut behålla segren. Alla, som strida för Herrans sak, måste således aldrig mäta sin styrka efter antalet af de personer, de hafwa på sin sida, utan efter det mått af sann fromhet och Christligt hjeltemod, som ibland dem uppenbarar sig. Trehundra män, som äro rätte Herrans tjenare, kunna uträtta mer än en här af trehundra tusen, som icke hafwa någon kraft af Herrans Ande. Att bewisa kärlek mot alla och, så widt möjligt är, hafwa frid med alla menniskor är en Christens pligt, men det är en Christen icke tillåtet att draga i främmande ok med de otrogna och lita på deras bistånd, då det gäller en afgörande kamp för sanningens sak, då striden icke skall föras med armar af kött utan med Andans kraft.

8. Och de togo spisning för folket med sig, och sina basuner: men de andra Israeliter lät han alla gå, hwar och en i sin hydda; men han stärkte sig med de trehundrade män: och de Midianiters här låg nedanför honom i dalen.

Hwar och en af dessa trehundrade män hade sin basun, så att basunernas mängd skulle förskräcka fienderna. Dessutom är basunaljudet en sinnebild af Herrans mäktiga röst, hwarmed Han gifwer sin wilja tillkänna. Under basunaklang utgafs lagen, och för basunernas ljud föllo Jerichos murar. Basunerna betecknade således nu, att Gideon med sin lilla här icke wille strida i [band I, 452]egen, utan i Herrans kraft. I denna kraft stärkte sig nu Gideon och den lilla utwalda hären.

9. Och HERren sade till honom i samma natt: Statt upp, och gack neder till lägret; ty jag hafwer gifwit dem i dina händer.

10. Om du fruktar dig att gå dit neder, så låt din dräng Pura gå ned med dig till lägret;

11. Att du må få höra, hwad de tala: sedan skall du med makt draga neder till lägret. Så gick Gideon med sin dräng Pura neder till det rummet på lägret der wakten war.

För att stärka Gideons tro blef nu af Herran föranstaltadt, att han skulle få kännedom om sinnesstämningen i den fiendtliga hären.

12. Men de Midianiter och de Amalekiter och alla österländningarna hade lägrat sig i dalen, såsom, en hop gräshoppor;* och deras kameler stodo icke till att räkna, så många woro de, såsom sanden på hafwets strand. *Dom. 6: 3, 5, 33.

13. Då nu Gideon kom, si, då förtälde en för de andra en dröm och sade: Mig tyckte, att ett bjuggbröd, på glöd bakadt, wälte sig in till de Midianiters läger, och då det kom till tjället, slog det det, och kastade det neder, och wände upp ned derpå, så att tjället låg.

14. Då swarade den andre: Det är icke annat än Gideons swärd, Joas sons, den Israelitens: Gud hafwer gifwit de Midianiter i hans händer med hela hären.

15. Då Gideon nu hörde förtäljas sådan dröm och hans utläggning, tillbad han, och kom igen i Israels här, och sade: Upp, ty HERren hafwer gifwit de Midianiters här uti edra händer.

Att Gideon hade förstört Baals altare och blifwit ostraffad, hade utan twifwel Midianiterna hört och uppfylldes derföre med förskräckelse för en man, som Baal sjelf icke kunde straffa. De ansågo Baal för en mäktig gud, och kunde icke han hämnas på Gideon, hwad skulle andra menniskor kunna göra! Sådana tankar måste hafwa sysselsatt de okunniga Midianiterna, och dessutom förskräckte Herren dem genom betänkliga drömmar. Då Midianiterna härstammade från Abrahams son Ismael, så kunde deras tungomål icke wara mycket olika med Israeliternas. Bjuggbrödet kan syfta på Gideons sysselsättning, då han under tröskningen fick kallelse att uppträda till folkets förlossning.

16. Och han skifte de trehundrade män i tre delar, och fick hwar och en en basun i sin hand och tomma krukor och lampor deruti.

17. Och sade till dem: Ser på mig, och görer ock så: si, när jag kommer in till hären, såsom jag gör, så görer ock med;

18. Såsom jag blås i basunen och alle de, som med mig äro, så skolen ock I blåsa i basunen omkring hela hären och säga: HERren och Gideon.

För dessa ord: Herren och Gideon, hade fienderna redan på förhand fått en stor förskräckelse.

19. Så kom Gideon och hundrade män med honom till det yttersta på hären, till första wäktarena, som der skickade woro, och wäckte dem upp, och blåste med basunerna, och slogo sönder krukorna i sina händer.

20. Och så blåste då alla tre hoparna med basunerna och slogo sönder krukorna: men lamporna höllo de i deras wenstra hand, och basunen i deras högra hand, och blåste och ropade: HERrans och Gideons swärd.* *Ps. 83: 10. Es. 9: 4.

21. Och hwar och en stod på sitt rum, omkring hären. Då begynte hela hären att löpa, ropa, och fly.

22. Och som de trehundrade män blåste i basunerna, gjorde HERren så, att hwars och ens swärd i hela hären war emot den andra:* och hären flydde allt intill BethSitta Zereratha, allt intill gränsen åt den slätten Melhola wid Tabbath. *1 Sam. 14: 20. 2 Chrön. 20: 23, 24.

Genom den stora förskräckelsen kommo fienderna i förwirring, så att de icke kände hwarandra, utan i dunkelheten höllo de hwarandra för fiender. Det prophetiska ordet omtalar en stor tillkommande slagtning, i hwilken Guds rikes fiender skola på samma sätt förstöra hwarandra. Hes. 38: 21, 22. Denna seger blef wunnen wester om Jordan och de flyende Midianiterna skyndade för att komma öfwer till östra sidan.

23. Och de Israels män af Naphthali, af Asser och af hela Manasse skriade och jagade efter de Midianiter.

Dessa stammar hade förut warit församlade med Gideon, Cap. 6: 35, men de hade wid utmönstringen skingrat sig och gått hem. Nu då de höra krigs- och segerropen från sitt folk samla de sig åter för att förfölja fienderna.

24. Och Gideon sände bådskap på hela berget Ephraim, och lät säga dem: Kommer neder emot de Midianiter, och [band I, 453]kommer förr än de till wattnet intill BethBara och Jordan. Så ropade alla de, som af Ephraim woro, och kommo förr än de till wattnet, intill BethBara och Jordan.

25. Och de fingo fatt på twå de Midianiters förstar, Oreb och Seeb; och dråpo Oreb på det hälleberget Oreb; och Seeb i Seebs press: och jagade de Midianiter; och buro Orebs och Seebs hufwuden till Gideon öfwer Jordan.* *Ps. 83: 12. Es. 10: 26.

Pressen blef derefter kallad Seeb, och klippan kallades Oreb, till minne af segern öfwer dessa fiender. De upphunnos och dödades wester om Jordan. Genom propheten Esaias förklarar Herrans ande, att denna seger öfwer Midian war en förebild till Guds rikes seger öfwer all fiendtlig makt. Es. 10: 26.

8. Capitel.

Ephraim stillas. Sebah dräptes. Gideons lifkjortel, barn, död, otack.

Och de män af Ephraim sade till honom: Hwi gjorde du oss detta, att du icke kallade oss, då du drog till strids emot de Midianiter? Och kifwade swårligen på honom.* *Dom. 12: 1.

2. Men han sade till dem: Hwad hafwer jag nu gjort det eder gerning liknas kan? Är icke en winqwist Ephraims bättre, än hela AbiEsers winbergning?

Grt. Är icke Ephraims efterskörd bättre än hela AbiEsers winbergning? Det är: Ephraims folk kom och fullföljde segern, förföljde de slagna, och uträttade mer än jag med AbiEsers folk i den första segern. Detta ödmjuka och förståndiga swar gaf Gideon och bewisade dermed, att han egde det sanna hjeltesinne, som icke kämpar för egen ära, utan för Herrans sak och för Hans folk. Han war långt ifrån det öfwermod, som ofta följer hjeltemodet i spåren.

3. Gud hafwer gifwit i edra händer de Midianiters förstar Oreb och Seeb: huru skulle jag kunnat det gjort, som I gjort hafwen? Då han detta sade, stillades deras wrede emot honom.

Ett mjukt swar stillar wrede.

4. Då nu Gideon kom till Jordan, gick han deröfwer med de trehundrade män, som med honom woro: och de woro trötte, och jagade efter.

Här återupptages nu berättelsen om Gideons öfwergång öfwer Jordan och fortsättningen af jagandet efter fienderna, under hwilken förföljelse Oreb och Seeb blefwo fångna, Cap. 7: 25. Nu wisas här, hwad som widare tilldrog sig under sjelfwa förföljelsen.

5. Och han sade till det folket i Succoth:* Käre, gifwer detta folket, som under mig är, något bröd, förty de äro trötte, att jag måtte jaga efter de Midianiters konungar, Sebah och Zalmunna. *1 Mos. 33: 17.

6. Men de öfwersta i Succoth sade: Äro Sebah och Zalmunna händer allaredan i dina händer, att wi skola gifwa din här bröd?

Succoths innewånare wisade, att de icke trodde, att det war genom Herrans hjelp, som Israel nu höll på att segra; de frukta för fiendernas återkomst mer än de frukta Herran.

7. Gideon sade: Nu wäl, när HERren gifwer Sebah och Zalmunna i min hand, skall jag söndertröska edert kött med törnen utur öknen och med tistlar.

Succoths folk begingo ett förräderi, och det hotade straffet derför, ehuru mycket strängt uttaladt, war både på den tiden någonting wanligt, och äfwen i wår tid medför förräderi i krig dylika wedergällningar.

8. Och han drog dädan upp till Pnuel, och talade sammalunda till dem. Och det folket i Pnuel swarade honom, likasom de i Succoth.

9. Och han sade ock till det folket i Pnuel: Kommer jag igen i frid, så skall jag bryta detta tornet neder.

10. Men Sebah och Zalmunna woro i Karkor, och deras här när dem, wid femton tusen, hwilka alla woro undsluppne af hela de österlänningars här; ty tjugu och hundrade tusen woro fallne, som swärd utdraga kunde.

11. Och Gideon drog uppåt på den wägen, der man i tjäll bor, österut in mot Nobah och Jogbeha, och slog hären; ty hären war trygg.

Nu trodde Midianiternas här, att ingen fara mer war att frukta, emedan de woro så långt från Israels land.

Ännu bo många af Arabiens folkstammar i tjäll.

12. Och Sebah och Zalmunna flydde: men han jagade efter dem, och grep de twå Midianiters konungar, Sebah och Zalmunna,* och förskräckte hela hären. *Ps. 83: 12.

13. Då nu Gideon, Joas son, kom igen af striden, förr än solen uppgången war;

14. Fick han fatt på en dräng utaf det folket i Succoth, och frågade honom: [band I, 454]han skref honom upp de öfwersta i Succoth och deras äldsta, sju och sjuttio män.

15. Och han kom till det folket i Succoth, och sade: Si, här äro Sebah och Zalmunna, om hwilka I bespottaden mig och saden: Är då allaredan Sebah och Zalmunna hand i dina händer, att wi ju skola gifwa ditt folk, som trött är, bröd?

16. Och han tog de äldsta af staden, och törnen utaf öknen och tistlar, och lät dermed sönderslita det folket i Succoth.

Blott stadens öfwersta och äldste, som woro orsaken till förräderiet, undergingo detta stränga straff. Deras hwassa hånande swar på hans begäran, v. 6, war ett hån emot Herran, som hade kallat honom.

Sönderslita, grt. tukta, lära. Med detta straff mot de äldsta lärde han det öfriga folket, huru swår synd det wore att förråda fäderneslandet, att lemna bröder ohulpna i nöden och att håna och förakta Gud sjelf, i hwilkens namn Gideon fordrade deras bistånd.

17. Och tornet i Pnuel bröt han neder, och slog ihjäl folket i staden.

Här göres icke skillnad emellan de äldste och de öfriga männerna, såsom i Succoth; således hade de i Pnuel, i förtröstan på sitt fasta torn, alla trotsat Gideons uppmaning, och blefwo derföre straffade.

18. Och till Sebah och Zalmunna sade han: Hurudana woro de män, som I slogen ihjäl i Thabor? De sade: De woro sådana som du, och dägelige såsom en konungs barn.

Det synes, att Midianiterna mördat Gideons bröder, då de fått höra, att han samlade sitt folk till krig, och att Gideon på sitt krigståg fått underrättelse derom.

19. Han sade: De woro mina bröder, min moders söners. Så sannt som HERren lefwer, om I haden låtit dem lefwa, skulle jag icke aflifwa eder.

Efter blodhämndens stränga lag och allmänna plägseder på den tiden, war Gideon pligtig att öra särskildt afseende derpå, att desse fiender hade mördat hans bröder.

20. Och sade till sin förstfödda son Jether: Statt upp, och dräp dem. Men drängen drog sitt swärd icke ut; ty han fruktade sig, efter han war ännu en ung dräng.

21. Då sade Sebah och Zalmunna: Statt du upp, och slå oss: ty efter som mannen är, så är ock hans makt. Så stod Gideon upp, och slog ihjäl Sebah och Zalmunna, och tog de spänger, som woro på deras kamelers halsar.

Dessa spänger (af guld eller silfwer) hade gestalt af nymånan och woro afgudiska tecken; somliga woro afgudabilder.

22. Då sade till Gideon några af Israel: War herre öfwer oss, du och din son och din sons son, efter du hafwer frälst oss ifrån de Midianiters hand.

Desse Israeliter bewisade med detta tal, att de icke frågade efter Guds wilja; de önskade att hafwa en hjelte till herrskare, på det de måtte slippa att blifwa plågade af öfwermäktiga fiender; de förtröstade icke på Herran, de wille sätta kött sig till arm.

23. Men Gideon sade till dem: Jag will ingen herre wara öfwer eder: och min son skall icke heller wara herre öfwer eder; utan HERren skall wara Herre öfwer eder.

Här wisar sig Gideons sanna fromhet, han gifwer Gud äran, han will icke rycka den till sig sjelf. Herren war konung i Israel; det hade warit en öfwerträdelse af Herrans lag, som tillika war Guds folks grundlag, att göra en menniska till konung öfwer Herrans folk.

24. Och Gideon sade till dem: Ett begärer jag af eder, hwar och en gifwe mig de öronringar som han röfwat hafwer; förty efter de woro Ismaeliter, hade de gyldene öronringar.

Ismaeliterna och Midianiterna utgjorde ett folk. 1 Mos. 37: 28.

25. De sade: Dem wilja wi gifwa: och bredde ett kläde ut, och hwar och en kastade öronringarna deruppå, som han röfwat hade.

26. Och de gyldene öronringarna, som han hade begärt, gjorde till wigt tusende sjuhundrade siklar guld; förutan de spänger, kedjor och skarlakanskläder, som de Midianiters konungar plägade bära, och förutan deras kamelers halsband.

27. Och Gideon gjorde der en lifkjortel* af, och satte honom i sin stad Ophra: och hela Israel bedref der hor uppå: och det wardt Gideon och hans hus till förargelse. *2 Mos. 28: 46.

En del af dessa dyrbarheter, som blifwit tagna i krigsbyte, anwändes till lifkjorteln, och det öfriga till inrättande af helgedom och gudstjenst. Gideon hade troligen ingen ond afsigt med detta företag, utan ansåg sig göra nära på samma offer åt Herran, som omtalas i 4 Mos. 31: 50–54. Det står icke att någon afgudabild blef uppsatt, men detta war dock ett afguderi, ty det war en godtycklig efterapning af den rätta öfwerstepresterliga lifkjorteln och bröstskölden, det war ett eget företag och blef derföre en snara för folket och en början till afguderi i Israel. Wi finna häraf, att att egenmäktig gudstjenst och menniskans bästa dygder och bästa gerningar blott äro afguderi och synd, då de icke äro Herrans eget [band I, 455]werk och grunda sig på Hans ord. En menniska, som bär det christna namnet, kan således äfwen synas mycket from och likwäl i själ och hjerta wara helt och hållet fången i afgudadyrkan, fängslad i egna påfund och wandrande sin egen wäg. Förargelse betyder ¨fallsten, snara,' något som man stöter emot med fötterna och faller deröfwer. Gideons falska gudstjenst, som han troligen i wälmening inrättade, blef en orsak till affall och förderf både för hans eget husfolk och slägt och för hela Israels folk.

28. Alltså wordo de Midianiter förnedrade för Israels barn, och hofwo sitt hufwud icke mer upp: och landet war stilla* i fyratio år, så länge Gideon lefde. *Dom. 3: 11.

Här ådagalägges åter Guds stora barmhertighet och långmodighet. Oaktadt Gideon gjorde illa, då han införde en sådan egenmäktig gudstjenst, så tog Herren likwäl icke ifrån honom den förlänta hjeltekraften, icke heller följde straffet i hans tid.

29. Och JerubBaal, Joas son, gick bort och bodde i sitt hus.

30. Och Gideon hade sjuttio söner, som utaf hans länder komne woro; ty han hade många hustrur.

31. Och hans frilla, den han hade i Sichem, födde honom ock en son: hans namn kallade han AbiMelech.

Att Gideon hade många hustrur berättas här på samma sätt såsom om Salomo, för att wisa, att denna stora afwikelse från Herrans ursprungliga inrättning alltid medförer förderfliga följder. AbiMelech blef en orm bland Gideons barn.

32. Och Gideon, Joas son, blef död i god ålder, och wardt begrafwen i sin faders Joas graf i Ophra, de Esriters faders.

33. Då Gideon war död, wände Israels barn om, och bedrefwo hor efter Baalim, och gjorde BaalBerith* sig till en gud. *Dom. 9: 4.

BaalBerith, som betyder FörbundsBaal, antyder, att Israel nu sammanblandade Baals dyrkan med den sanne Gudens dyrkan, som med dem hade upprättat sin förbund. De förwandlade, så widt på dem ankom, den sanne Guden till en Baal. BaalBeriths dyrkan hade således utan twifwel likhet med Herrans dyrkan, men war likwäl ett afguderi, likasom i wår tid den wanliga döda, kalla christendomen är en hedendom, förgylld med christligt namn och med christliga bruk, under det både i hjertat och lefwernet många afgudar allmänt dyrkas.

34. Och Israels barn kommo icke HERran deras Gud ihåg, den dem frälsat hade ifrån alla deras fienders hand allt omkring.

35. Och de gjorde ingen barmhertighet med JerubBaals Gideons hus efter allt det goda, som han emot Israel gjort hade.

Då Israel glömde Herran, så war det icke underligt att de ide heller längre tänkte på den räddning, som Han genom Gideon låtit dem erfara.

9. Capitel.

AbiMelech dräper sjuttio bröder, blir konung, slår Sichem, dräpes.

Men AbiMelech, JerubBaals son, gick bort till Sichem till sin moders bröder, och talade med dem och med hela slägten af hans moderfaders hus och sade:

2. Käre, taler för alla mäns öron i Sichem: Hwilket är eder bättre, att sjuttio män, alla JerubBaals barn, blifwa herrar öfwer eder, eller en man blifwer herre öfwer eder? Kommer ock dertill med ihåg, att jag är edert ben och kött.* *Dom. 8: 31.

AbiMelech inbillade sig, att folket skulle inrymma herrawälde öfwer sig åt Gideons söner, såsom de hade erbjudit det åt fadren.

3. Då talade hans moders bröder alla dessa orden om honom för alla mäns öron i Sichem: och deras hjerta bewektes efter AbiMelech: ty de tänkte, han är wår broder:

4. Och gåfwo honom sjuttio silfwerpenningar utur BaalBeriths hus: och AbiMelech legde sig dermed lösaktiga och lättfärdiga män, som honom följde efter.

Denne man talade till folket om frihet, såsom om han hade warit en folkets wän och älskat folkets frihet, men han tänkte icke på annat än egen ära, egen nytta, tyranni och mord. Det war för sig allena som han war angelägen om frihet; och de lösaktiga och lättfärdiga män, som han legde för penningar, tagna utur en tempelskatt, woro lika sinnade med honom.

5. Och han kom i sin faders hus i Ophra, och slog sina bröder, JerubBaals söner, sjuttio män, ihjäl på en sten: men Jotham, den yngste sonen JerubBaals, blef igen; ty han wardt undstungen.

Undstungen, undangömd.

6. Och sig församlade alle män af Sichem och hela Millo hus; och gingo till och gjorde AbiMelech till konung wid den höga eken,* som stod i Sichem. *Jos. 24: 26.

Millo war troligen en fästning. Till kröningen walde de ett gammalt berömdt heligt ställe, för att göra saken mera högtidlig.

7. Då detta war sagdt Jotham, gick han bort och stod öfwerst på Grisims [band I, 456]berg,* och hof sin röst upp, ropade och sade till dem: Hörer mig, I män af Sichem, att Gud ock hörer eder. *5 Mos. 11: 29.

8. Träden gingo till och skulle smörja öfwer sig en konung, och sade till oljoträdet: War wår konung.

Här framställer Jotham en lärorik fabel, i hwilken han genom sinnebilder will göra det tydligt för folket, att de hade gjort illa. Med oljoträdet, fikonträdet och winträdet menas de ädla i folket, deras domare och äldste, isynnerhet Gideon. Med de öfriga träden, v. 8, menas Israels folk, och med törnebusken, v. v.14, menas AbiMelech.

9. Men oljoträdet swarade dem: Skulle jag öfwergifwa min fetma, hwilken både Gud och menniskor prisa i mig, och gå bort och uppsättas öfwer träden?

10. Dä sade träden till fikonträdet: Kom du, och war konung öfwer oss.

11. Men, fikonträdet sade till dem: Skulle jag öfwergifwa min sötma och min goda frukt, och gå bort och uppsättas öfwer träden?

12. Då sade träden till winträdet: Kom du och war wår konung.

13. Men winträdet sade till dem: Skulle jag öfwergifwa min must, den Gud och menniskor glada gör, och gå bort och uppsättas öfwer träden?

Att winträdet gör Gud och menniskor glada, syftar derpå, att win brukades wid offren, som woro Gudi behagliga, då de offrades i tron, enligt Hans föreskrifter. Af samma orsak prisas oljoträdet af Gud, v. 9.

14. Då sade alla träden till törnebusken: Kom du, och war konung öfwer oss.

15. Och törnebusken sade till träden: Är det sannt, att I wiljen smörja mig till konung öfwer eder, så kommer och betror eder under min skugga: hwar I icke wiljen, så gånge en eld utur törnebusken, och förtäre cederträden i Libanon.

I törnebuskens swar ligger antydt, att AbiMelech, såsom en brinnande törnebuske, skulle åstadkomma en skogseld, d. ä. förorsaka mord och förödelse i folket, om de icke wille göra honom till konung.

16. Hafwen I nu gjort rätt och redligen, att I hafwen gjort AbiMelech till konung: och hafwen I gjort wäl emot JerubBaal och hans hus: och hafwen så gjort emot honom, som han förtjent hafwer:

17. Att min fader för eder skull stridde, och wågade sin själ, derföre att han skulle frälsa eder ifrån de Midianiter hand:

Wågade sin själ: utsatte sig för största lifsfara.

18. Och hafwen uppsatt eder i denna dag emot min faders hus, och slagit hans söner ihjäl, sjuttio män på en sten, och gjort eder till konung AbiMelech, hans tjensteqwinnas son, öfwer de män i Sichem, efter han eder broder är.

19. Hafwen I nu gjort rätt och redligen emot JerubBaal och hans hus på denna dag, så warer glade öfwer AbiMelech, och han ware glad öfwer eder:

20. Hwar ock icke, så gånge en eld utaf AbiMelech, och förtäre de män af Sichem och af Millo hus: och gånge desslikes ut en eld af de män i Sichem, och af Millo hus och förläte AbiMelech.

Sålunda förkunnar Jotham, att den begångna synden och orättwisan skulle sjelf medföra sin egen ömsesidiga hämnd; AbiMelech och hans anhängare skulle nog straffa hwarandra. Jotham kunde icke hämnas sina bröders blod, han hade icke makt dertill, men han uttalar sin wisshet, att hämnden skulle komma — och den kom snart. v. 23.

21. Och Jotham flydde, och undwek, och gick till Ber, och bodde der, för hans broder AbiMelechs skull.

22. Då nu AbiMelech hade rådit öfwer Israel i tre år;

Öfwer en del of Israel, som redan nu wille hafwa en konung, herrskade AbiMelech.

23. Sände Gud en ond wilja emellan AbiMelech och de män af Sichem: förty de män af Sichem förtalade AbiMelech:

Denna onda wilja war början till straffdomen öfwer AbiMelech och hans anhängare. Gud werkade icke den onda wiljan, men Han sände den, d. ä. Han lät sjelfwiskheten och högmodet hos dessa menniskor fritt wäxa och utweckla sig, så att öfwermod, förtrytelse och hat började uppstå dem emellan, och detta war en frukt af ogudaktigheten och mordandan, som hos dem war rådande. Den onda wiljan fanns hos dem allaredan ifrån början, den war först rigtad emot AbiMelechs bröder, men nu styrde Gud det så, att AbiMelech och hans wän wände sin onda wilja mot hwarandra. Detta är den wanliga utgången af sådan wänskap och sådana förbund, hwari synden utgör föreningsbandet.

24. Och kastade honom före den ogerning, som han bedref på de sjuttio JerubBaals söner, och lade deras blod inpå AbiMelech, deras broder, den dem ihjäl slog; och på de män i Sichem, som honom hans hand dertill styrkt hade, att han sina bröder drap.

[band I, 457]Förut hade dessa män gjort mördaren till sin herrskare och gjort sig delaktige i hans mord, men nu förekastade de honom hans brottslighet, såsom om de hade warit oskyldiga. På samma sätt göra wanligtwis förr eller sednare syndens förbundsbröder, öfwerhopa hwarandra med förebråelser, ehuru hwar och en sjelf deltagit i det onda.

25. Och de män i Sichem beställde ett bakhåll öfwerst på bergen, och röfwade på wägen alla de, som foro der fram: och det wardt bådadt AbiMelech.

26. Så kom Gaal, Ebeds son, och hans bröder, och gingo in i Sichem: och de män i Sichem förläto sig uppå honom;

27. Och drogo ut på marken, och bergade sina wingårdar och trampade der, och gjorde en dans, och gingo uti deras guds hus, och åto och drucko, och bannade AbiMelech.

De sjöngo lofsång, såsom wanligt i winskörden, och wisade sin skördefröjd på det sätt, som då war wanligt bland afgudadyrkare. Det war icke i Herrans helgedom, utan i sitt afgudahus de ingingo och åto och drucko.

28. Och Gaal, Ebeds son, sade: Hwad är AbiMelech? Och hwad är Sichem, att wi honom tjena skola? Är icke han JerubBaals son, och hafwer satt sin tjenare Sebul hit öfwer Hemors folk, Sichems faders? Hwi skulle wi tjena honom?

Hwad är AbiMelech, denna obetydliga, brottsliga menniska, och hwad äro deremot wi ädle Sichemiter, af urgammal berömd härkomst, är det icke owärdigt, att wi tåla en sådan herrskare öfwer oss!

29. Gud gifwe, att detta folket wore under min hand, att jag måtte förjaga AbiMelech. Och det wardt sagdt AbiMelech: Föröka din här och drag ut;

Gaal lät säga AbiMelech detta och utfordrade honom till strid.

30. Förty Sebul, öfwersten i staden, då han hörde Gaal Ebeds sons ord, wardt han illa wred.

31. Och sände budskap till AbiMelech hemligen, och lät säga honom: Si, Gaal, Ebeds son, och hans bröder äro komne till Sichem, och göra dig staden genstörtig:

32. Så statt nu upp om natten, du och ditt folk, som när dig är, och war i bakhåll för dem i marken.

33. Och i morgonstunden, när solen uppgår, så war förtida uppe, och fall till staden: och när han och det folk, som med honom är, draga ut till dig, så gör med dem, såsom din hand finna kan.

34. AbiMelech stod upp om natten och allt folket som med honom war, och satte bakhåll inför Sichem med fyra skaror.

35. Och Gaal, Ebeds son, drog ut för stadsporten: men AbiMelech reste upp utaf bakhållet med det folk, som med honom war.

36. Då nu Gaal såg folket, sade han till Sebul: Si, det kommet en hop folk neder utaf bergshöjden. Sebul sade: Du ser skuggan af bergen, likasom det wore menniskor.

Sebul hade handlat mycket listigt med Gaal, och ingått förbund med honom, såsom om han hade warit hans wän, men emedlertid hade han gifwit AbiMelech underrättelse om allt och sagt honom hwad han borde göra. Nu will han så länge som möjligt insöfwa Gaal i säkerhet.

37. Gaal talade än en tid, och sade: Si, det kommet en hop folk neder midt utaf landet; och en här kommet på den wägen till trollare-eken.

”Trollare-eken” måste hafwa haft detta namn af widskepliga, afgudiska bruk, som der blifwit utöfwade. Ännu brukas det i hedniska länder, att de, som bedraga folket med hemliga konster, hafwa sitt tillhåll under lummiga träd.

38. Då sade Sebul till honom: Hwar är nu din mun, som sade: Ho är AbiMelech, att wi honom tjena skola? Är icke nu detta det folk, som du föraktat hafwer? Drag nu ut, och strid med honom.

39. Gaal drog ut med Sichems folk och stridde med AbiMelech.

40. Men AbiMelech jagade honom, så att han flydde för honom: och många fölle slagne allt intill stadsporten.

41. Och AbiMelech blef i Aruma: men Sebul dref Gaal och hans bröder ut, så att de icke måtte blifwa i Sichem.

42. Om morgonen gick folket ut på marken; och det wardt sagdt AbiMelech.

43. Och han tog folket, och skikte det i tre delar, och beställde håll på dem i marken. Som han nu såg att folket gick utur staden, föll han till dem, och slog dem.

44. Men AbiMelech med den hopen, som med honom war, föllo till, och trädde in till stadsporten: de andre twå hoparna föllo till alla dem, som på marken woro, och slogo dem.

[band I, 458]45. Då stridde AbiMelech emot staden den hela dagen, och wann honom; och drap det folk som der inne war, och slog staden neder, och sådde salt deruppå.

Saltet gör marken ofruktbar. Saltsåendet skulle betyda beständigt fortfarande förödelse, ty salt är äfwen en bild af waraktighet. Men Sichem blef likwäl sedermera åter uppbygdt, 1 Kon. 12: 25.

46. När de män, som i Sichems torn bodde, detta hörde, gingo de in uti ett fäste i den guden Beriths hus.

Till BaalBeriths tempel hörde troligen flera byggnader och en hög mur omkring dem alla, såsom många afgudatempel ännu hafwa, så att de kunna begagnas såsom små fästningar.

47. Då AbiMelech det hörde, att alla de män af Sichems torn woro församlade,

48. Gick han på det berget Zalmon med allt sitt folk, som med honom war; och tog en yxa i sin hand, och högg en gren af ett träd, och lade på sin axel, och sade till allt folket, som med honom war: Hwad I sågen, att jag gjorde, det görer ock I med hast såsom jag.

49. Då högg allt folket hwar i sin stad en gren af, och följde AbiMelech efter, och kastade dem in till fästet, och tände der eld uppå; så att alle de män af Sichems torn blefwo döde wid tusen män och qwinnor.

Således blef nu detta afgudatempel uppbrändt.

50. Och AbiMelech drog till Thebez, och belade det och wann det.

51. Men der war ett starkt torn midt i staden, på hwilket flydde alla både män och qwinnor och alla stadens inbyggare, och läste igen efter sig, och stego upp på taket af tornet.

52. Då kom AbiMelech in till tornet, och stridde deremot, och kom sig in till porten af tornet, på det han skulle tända der eld uppå.

53. Men en qwinna kastade ett stycke af en qwarnsten ned uppå AbiMelechs hufwud, och slog honom hufwudskålen sönder.* *2 Sam. 11: 21.

54. Då kallade AbiMelech drängen, som hans wärja drog, hasteligen, och sade till honom: Drag ut ditt swärd, och dräp mig, att man icke skall säga: En qwinna slog honom ihjäl. Så stack hans dräng honom igenom, och han blef död.

55. Då nu de Israeliter, som med honom woro, sågo, att AbiMelech war död, gick hwar och en hem till sin ort.

56. Alltså betalade Gud AbiMelech det onda, som han emot sin fader gjort hade, då han drap sina sjuttio bröder:

57. Desslikes allt det onda, som de män af Sichem gjorde, betalade dem Gud på deras hufwud: och öfwer dem kom Jothams förbannelse, JerubBaals sons.

Med ett stycke af öfwerstenen af en handqwarn blef nu AniMelech dödad af en qwinnas hand. Denna nesliga död war lönen för allt hans arbete, det timliga straffet för alla hans brott, hwilka ännu widare följde honom efter. Hans anhängare undfingo äfwen sin förtjenta lön. AbiMelechs sjelfupphöjelse och undergång är mycket lärorik och borde särdeles i wår tid noga läggas på hjertat.

10. Capitel.

Thola. Jair. Israel syndar, hotas, benådas.

Efter AbiMelech kom upp en annan frälsare i Israel, Thola, en man af Isaschar, Puah son, Dodo sons, och han bodde i Samir på Ephraims berg.

En annan frälsare, en helt annan domare och förlossare än AbiMelech, ty AbiMelech war icke en domare och hjelpare i Israel, som Gud uppwäckt. Wi läsa icke om några krig och hjeltebragder, som Thola utfört, men en wis regent kan äfwen i fredlig tid förlossa ett folk ifrån mycken nöd och många inre fiender, som äro ännu farligare än fiendtliga härar. I synnerhet war det nu nödwändigt, att folket blef hulpet utur den förwirring, som AbiMelech hade åstadkommit.

2. Och han dömde Israel i tre och tjugu år, och blef död, och wardt begrafwen i Samir.

3. Efter honom kom upp Jair, en Gileaditer, och han dömde Israel i tu och tjugu år.

4. Och han hade trettio söner, ridande på trettio åsnafålar* och hade trettio städer, de kallades Havoth Jair† allt intill denna dag, och ligga i Gilead. *Dom. 5: 10; cap. 12: 14. †4 Mos. 32: 41. 5 Mos. 3: 14.

Ridandet på åsnefålar war ett tecken till förnämhet. Icke förr än på sednare tider började man begagna hästar. Havoth Jair: Jairs byar, hade förut fått detta namn af Manasse son Jair, 4 Mos. 32: 41. Denne Jair, som war en afkomling af den äldre, åstadkom en ny glans i sin slägt, och af de gamla byarne blefwo städer.

[band I, 459]Gilead betyder här hela det land öster om Jordan och sjön Genezareth, som af berget Gilead hade sitt namn.

5. Och Jair blef död, och wardt begrafwen i Kamon.

6. Men Israels barn gjorde åter det ondt war för HERran: och tjente Baalim och Astaroth* och de gudar i Syria och de gudar i Zidon och Moabs gudar och Ammons barns gudar och de Philisteers gudar, och öfwergåfwo HERran, och tjente Honom icke. *Dom. 2: 13; cap. 3: 7; cap. 4: 1; cap. 6: 1.

7. Då förgrymmade sig HERrans wrede öfwer Israel, och sålde dem under de Philisteers och Ammons barns hand.

8. Och de twingade och förtryckte Israels barn ifrån det året i aderton år; alla Israels barn på hinsidan Jordan, uti de Amoreers land, som i Gilead ligger.

9. Dertill drogo Ammons barn öfwer Jordan, och stridde emot Juda, BenJamin och emot Ephraims hus, så att Israel wardt ganska swårligen förtryckt.

Nu hade Israels folk Philisteerna till fiender i wester och Ammoniterna i öster.

10. Då ropade Israels barn till HERran och sade: Wi hafwa syndat emot dig; ty wi hafwa öfwergifwit wår Gud och tjent Baalim.

11. Men HERren sade till Israels barn: Betwingade ock icke eder de Egyptier, de Amoreer, Ammons barn, de Philisteer,

Då nu Israel i nödens tid åter ropade till Herran och bekände sina synder, så sade Herren till dem, sannolikt genom en prophet, att de med sitt ofta förnyade affall och afguderi wäl förtjente att lemnas ohulpne.

12. De Zidonier, de Amalekiter, och Maoniter? Och jag halp eder utur deras händer, då I ropaden till mig.

I det föregående berättas icke att Zidonierne undertryckt Israels folk, men det antydes cap. 3: 1—3. Kanske hade de emot Israel förenat sig med andra fiender. Maoniterna woro ifrån öknen Maon i Arabien, som troligen med Moabiterna och Ammoniter förenat sig emot Israel.

13. Så hafwen I dock likawäl öfwergifwit* mig och tjent andra gudar:† derföre will jag icke mer hjelpa eder. *5 Mos. 32: 15, [et]c. †5 Mos. 31: 20.

Med sitt affall ifrån Herran den ena gången efter den andra, eller fastmera med sitt fortfarande i afguderiet, ehuru Han halp dem, då de ropade till Honom i nöden, wisade de tydligt, att de icke wille göra bättring. Deras rop woro blott nödrop, utan ånger och bättringsuppsåt, derföre will Herren nu låta straffet fortfara, till dess de rätteligen förödmjuka sig och af hjertat wända sig till Honom. Så snart menniskan med uppriktighet åkallar Herrans namn, så uteblifwer icke bönhörelsen och hjelpen.

14. Går och åkaller de gudar, som I utwalt hafwen; låter dem hjelpa eder uti eder bedröfwelses tid.

Med denna hänwisning till afgudarne will Herren hos det arma fallna folket wäcka eftertanka och besinning, på det de måtte inse, ångra och bekänna sina synder och göra allwarlig bättring.

15. Men Israels barn sade till HERran: Wi hafwa syndat; gör du med oss hwad dig täckes, allenast hjelp oss i denna tiden.

16. Och de kastade ifrån sig de främmande gudar, och tjente HERran: och Honom ömkade deröfwer, att Israel så twingadt wardt.

Outsäglig är Guds barmhertighet, och detta bewisar sig nu på nytt i det Han åter förbarmar sig öfwer det förtryckta folket, så snart de med uppriktighet åkalla Honom. De kastade ifrån sig de främmande gudar och tjente Herran. Så wisade det sig att deras bättring war uppriktig. Till sann omwändelse är det nödwändigt, att menniskan måste öfwergifwa synden, bortkasta alla afgudar och qwäfwa alla syndiga böjelser, äfwen de käraste, och gifwa hela hjertat åt Herran. Men om menniskan will behålla någon afgud, någon skötesynd eller något eget werk eller egen mening, för att dermed bidraga till sin salighet, så är det ännu icke den sanna bättringen.

17. Och Ammons barn slogo sig ihop och lägrade sig i Gilead: men Israels barn förfamlade sig och lägrade sig i Mizpa. *Jos. 13: 26.

18. Och folket, de öfwerste i Gilead,* sade emellan sig: Hwilken som först begynner till att strida emot Ammons barn, han skall wara höfwitsman öfwer alla de som bo i Gilead. *Dom. 11: 8.

11. Capitel.

Jephthahs kallelse, seger, löfte.

Jephthah,* en Gileaditer, war en stridsam hjelte, dock likwäl en skökas son; och Gilead hade födt Jephthah. *Ebr. 11: 932.

Jephthahs fader Gilead hade tagit Jephthahs moder till sin andra hustru, hwilket man kan finna af twisten em arfwedelen, v. 2.

[band I, 460]2. Men då Gileads hustru födde honom barn, och desamma barn wordo stora, drefwo de Jephthah ut och sade till honom: Du skall intet arf taga i wår faders hus, ty du är en annan qwinnas son.

3. Då flydde han för sina bröder, och bodde i det landet Tob: och till honom församlade sig lösaktige män, och drogo ut med honörn.

Lösaktige män betyder fattiga, lösa och lediga menniskor, som icke wisste hwad de skulle taga sig till.

4. Och någon tid derefter stridde Ammons barn med Israel.

5. Då nu Ammons barn så stridde med Israel, gingo de äldste af Gilead bort till att hemta Jephthah utur Tobs land:

6. Och sade till honom: Kom och war wåt höfwitsman. att wi måga strida emot Ammons barn.

Att Jephthah blef uppmanad till striden på Herrans befallning, kan man sluta af v. 29 och af den lyckliga utgången, v. 32, samt af Ebr. 11: 32, 33.

7. Men Jephthah sade till de äldsta af Gilead: Ären icke I de, som mig haten, och hafwen drifwit mig utur min faders hus, och nu kommen I till mig, medan I äten i bedröfwelse?

8. De äldste i Gilead sade till Jephthah: Derföre komma wi nu igen till dig, att du skall gå med oss, och hjelpa oss strida emot Ammons barn; och wara wår höfwitsman öfwer alla de, som bo i Gilead.

De äldste i Gilead woro af de stammar, som der bodde, nemligen Ruben, Gad och halfwa Manasse.

9. Jephthah sade till de äldsta i Gilead: Om I hemten mig igen till att strida emot Ammons barn, och HERren gifwer dem för mig, skall jag då wara eder höfwitsman?

10. De äldste af Gilead sade till Jephthah: HERren ware tillhörare emellan oss, om wi icke göra, som du sagt hafwer.

11. Alltså gick då Jephthah med de äldsta af Gilead, och folket satte honom för höfwitsman och öfwerste öfwer sig: och Jephthah talade allt detta inför HERran i Mizpa.

Jephthah talade detta såsom inför Herrans ansigte, påminte folket derom, att Herren war närwarande, och tog Honom till wittne.

12. Då sände Jephthah budskap till konungen öfwer Ammons barn, och lät säga honom: Hwad hafwer du med mig skaffa, att du kommer emot mig till att strida emot mitt land?

13. Konungen öfwer Ammons barn swarade Jephthahs budskap: Derföre att Israel hafwer tagit bort mitt land, då de drogo utur Egypten, allt ifrån Arnon intill Jabbok och allt intill Jordan;* så få mig det nu igen med frid. *4 Mos. 21: 24.

Detta war en osannfärdig förewändning. Detta land hade aldrig tillhört Ammoniterna. Det land, som Israel eröfrade öster om Jordan, tillhörde då Amoreerna, och dessa hade tagit det från Moabiterna, 4 Mos. 21: 26.

14. Jephthah sände åter budskap till Ammons barns konung:

15. Och lät säga honom: Så säger Jephthah: Israel hafwer intet land borttagit, antingen ifrån de Moabiter, eller ifrån Ammons barn:* *5 Mos. 2: 919.

16. Förty, när de drogo utur Egypten, wandrade Israel genom öknen allt intill Röda hafwet, och kom till Kades;

Med Röda hafwet förstås här troligen den längre i öster belägna persiska hafswiken, wid hwilken Ezion-Gaber låg. 4 Mos. 33: 35, 36.

17. Och sände budskap* till de Edomeers konung och sade: låt mig draga igenom ditt land; men de Edomeers konung tillstadde dem intet: och sände han bud till konungen öfwer de Moabiter, han wille icke heller tillstädjat. Så blef Israel i Kades; *4 Mos. 20: 1417.

Detta budskap omtalas icke af Mose, men antydes i 5 Mos. 23: 3, 4. Edomeerne gjorde gemensam sak med Moab och Ammon.

18. Och wandrade i öknen, och drogo omkring de Edomeers och Moabiters land, och kom östan de Moabiters land, och lägrade sig på hinsidan Arnon: och kom intet in uti de Moabiters landsändar: ty Arnon är de Moabiters landamäre.* *4 Mos. 21: 19.

19. Och Israel sände bud till Sihon, de Amoreers konung i Hesbon, och sade: Låt oss draga igenom ditt land in till mitt rum.* *4 Mos. 21: 21. 5 Mos. 2: 26.

20. Men Sihon betrodde icke Israel, att han skulle draga igenom hans landsändar; utan församlade allt sitt folk, [band I, 461]och lägrade sig i Jahza, och stridde med Israel.

21. Men HERren Israels Gud gaf Sihon med alle hans folk i Israels händer, så att de slogo dem: alltså tog Israel in allt de Amoreers land, som då i samma land bodde.

22. Och togo alla de Amoreers landsändar in ifrån Arnon allt intill Jabbok, och ifrån öknen intill Jordan.* *5 Mos. 2: 36.

23. Så hafwer nu HERren Israels Gud fördrifwit de Amoreer för sitt folk Israel, och du will nu taga dem in:

24. Hafwer din gud Chemos* några fördrifwit, dem må du intaga, och låta oss intaga alla dem, som HERren wår Gud för oss fördrifwit hafwer. *1 Kon. 11: 7. 2 Kon. 23: 13.

Denna vers framställer afgudens wanmakt. Konungen trodde, att Chemos hade gifwit honom det land, som han beherrskade, men landet war Herrans.

25. Menar du, att du bättre rätt hafwer än Balak, Zipors son, de Moabiters konung? Trätte icke han och stridde emot Israel?* *4 Mos. 22: 2.

26. Så ändock Israel nu i trehundrade år bott hafwer i Hesbon och dess döttrar, i Aroer och dess döttrar, och i alla städer som ligga wid Arnon: hwi friaden I det icke på den tiden?

Dessa 300 år räknas ifrån Israels utgång ur Egypten och slutade 6 år före Jephthahs kallelse till domareämbetet.

27. Jag hafwer intet brutit emot dig, och du gör så illa emot mig, att du strider emot mig: HERren döme i dag emellan Israels och Ammons barn.

28. Men Ammons barns konung skötte intet efter de Jephthahs ord, som han böd honom till.

29. Då kom HERrans ande öfwer Jephthah, och han drog igenom Gilead och Manasse och igenom Mizpe,* som i Gilead ligger, och ifrån Mizpe, som i Gilead ligger, in på Ammons barn. *Jos. 13: 26.

Att Herrans ande kom öfwer Jephthah betyder, att Herren gaf honom en sådan inre kallelse och ett sådant hjeltemod, att han både fick anseende bland sitt folk såsom en tillförlitlig härförare, och blef i stånd att besegra Israels mäktiga fiender.

30. Och Jephthah lofwade HERran ett löfte och sade: Gifwer du Ammons barn i min hand;

31. Hwad som helst utur mitt hus dörr kommer emot mig, när jag med frid igen kommer ifrån Ammons barn, det skall höra HERranom till: och jag skall offra det till bränneoffer.

Jephthahs löfte innebär, att den som mötte honom, skulle helt och hållet tillhöra Herran och förtäras i Hans tjenst, likasom bränneoffren på altaret. Då Jephthah lofwade detta, tänkte han säkert icke på något djur, som kunde möta honom; ty det war owisst om det hade kunnat offras, emedan somliga husdjur woro orena, och lagen förbjöd att offra dem. Han tänkte säkert på en menniska, men att offra en menniska, såsom ett offerdjur, kunde ingalunda wara hans mening; ty han kände lagens offentliga förbud att offra menniskor, och att Herren icke wille hafwa menniskooffer, wisste han af Isaacs exempel. Han kunde icke wilja lofwa något åt Herran, hwilket Herren sjelf hade förklarat, att det för Honom war en styggelse. Jephthahs mening med detta löfte war således tydligen den, att hwilken som först mötte honom skulle helt och hållet öfwerlemnas åt Herrans tjenst, såsom ett offer till helgedomen.

32. Så drog Jephthah in på Ammons barn till att strida på dem: och HERren gaf dem i hans händer.

33. Och han slog dem allt ifrån Aroer intill dess man kommer till Minnith, tjugu städer, och in till wingårdsplatsen, en mäktigt stor slagtning. Och wordo så Ammons barn nedertryckte för Israels barn.

34. Då nu Jephthah kom till Mizpa till sitt hus, si, då gick hans dotter ut emot honom med pipande och dansande,* och hon war enda barn, och han hade eljest ingen son eller dotter. *1 Sam. 18: 6.

Att nu Jephthahs enda dotter först mötte sin fader, för att blifwa det offer han utlofwat, skedde genom Herrans skickelse. Herren fordrar mången gång till offer det käraste, som en menniska har, då Han ser, att hjertat för mycket hänger fast derwid. Så war troligen fadershjertat alltför mycket fästadt wid detta enda barn, och hon war liksom hans afgud, derföre will nu Herren befria honom från denna afgud, och detta blef för dottren en utkorelse till en skön kallelse.

35. Och som han fick se henne, ref han sina kläder, och sade: Aj, min dotter, du gör mig en hjertans sorg och bedröfwar mig; ty jag hafwer öppnat min mun inför HERran, och kan icke falla det tillbaka.

All lefwa och dö i ensamhet och utan afkomma ansågs i Israel för en stor olycka. Då nu denna dotter war Jephthahs enda barn, hwilket han efter sitt löfte måste lemna ifrån sig för att egnas åt den qwinliga tjensten wid [band I, 462]helgedomen, så blef han häröfwer djupt bedröfwad. Se förklaringen wid 2 Mos. 38: 8. Wid helgedomen woro fromma qwinnor, som tjente Gud med fasta och bön, samt uträttade qwinliga göromål, hörande till helgedomens renhållning och annat dylikt. De, som sålunda hade egnat sig åt Herrans tjenst, kunde aldrig tänka på att ingå äktenskap, de måste lefwa i ensamhet, och detta ansågs för en ung qwinna i Israel wara en stor uppoffring; hon war liksom död för sitt folk, ty att dö utan afkomma ansågs wara detsamma som att likna en förtorkad gren. Det war derföre icke underligt, att Jephthah blef bestört och bedröfwad, att han nu för alltid skulle skilja sig wid sin älskade dotter, och att genom denna uppoffring hans familj skulle dö ut. Detta war för honom så mycket smärtsammare, som han nu stod i ära och anseende bland sitt folk.

36. Men hon sade: Min fader, hafwer du öppnat din mun inför HERran, så gör med mig såsom utaf din mun gånget är, efter HERren hafwer hämnats på dina fiender Ammons barn.

37. Och hon sade till sin fader: Allenast beder jag dig om ett, att du unnar mig twå månader, att jag går neder på bergen och begråter min jungfrudom med mina leksystrar.

Den ädla dottren wille med ett fromt barnasinne gerna uppfylla sin faders löfte. Hon wille blott förut wara tillsammans med sina leksystrar, för att med dem dela smärtan öfwer att hon skulle tillbringa hela sitt lif i ensamhet, såsom jungfru i sin nya kallelse.

38. Han sade: Gack; och lät henne gå i twå månader: så gick hon bort med sina leksystrar, och begret sin jungfrudom på bergen.

39. Och efter twå månader kom hon igen till sin fader, och han gjorde henne såsom han lofwat hade: och hon hade intet skaffa haft med någon man.

Och hon hade intet skaffa haft med någon man, heter i grt.: Och hon hade aldrig att skaffa med någon man, hon uppfylde troget sin faders löfte, och förblef en beständig jungfru wid Herrans helgedom.

På detta sätt utslocknade hastigt Jephthahs ätt, och denna hjelteslägt dog ut i Israel. (Se 5 Mos. 23: 2.)

40. Och en sedwänja kom upp i Israel, att Israels döttrar gingo årliga till och begreto Jephthahs den Gileaditens dotter fyra dagar om året.

Begreto, heter i grt.: lofprisade, berömde. Det blef en sed i Israel, att årligen fira minnet af den fromma jungfruns lydnad och sjelfförsakelse, och denna sedwänja bidrog utan twifwel att hos många wäcka ett fromt sinne, så att man ansåg det icke blott för en försakelse och sjelfuppoffring, utan för en lycka, att få helt och hållet egna sig åt Herrans tjenst. Derföre gjorde också Samuels moder icke lång tid derefter ett dylikt löfte som Jephthah. 1 Sam. 1: 11–22.

12. Capitel.

Jephthah slår Ephraim, dör. Ibzan, Elon, Abdon.

Och de af Ephraim skriade, och gingo norrut, och sade till Jephthah: Hwi drog du i strid emot Ammons barn, och kallade icke oss, att wi hade mått dragit med dig? Wi wilja uppbränna ditt hus med dig i eld.* *Dom. 8: 1.

Och de af Ephraim skriade, grt.: De af Ephraim blefwo sammankallade.

2. Jephthah sade till dem: Jag och mitt folk hade en stor sak med Ammons barn; och jag kallade på eder, men I hulpen mig intet utur deras händer.

3. Då jag nu såg, att ingen frälsare på färde war, satte jag min själ i min hand,* och drog åstad emot Ammons barn, och HERren gaf dem i min hand: hwi kommen I nu hit upp till mig till att strida emot mig? *1 Sam. 19: 5; cap. 28: 21.

4. Och Jephthah församlade alla män i Gilead, och stridde emot Ephraim, och de män i Gilead slogo Ephraim, derföre att de sade: Ären I dock, I Gileaditer, ibland Ephraim och Manasse, såsom de der af Ephraim beskyddas måste.

Detta tal wisar, att den broderliga kärleken och den fromma samfundsandan ibland Israels stammar war utslocknad. Ephraims stam talade med hån om Gileaditerne; folket af Gilead gjorde nu Ephraim förebråelse derföre och stridde emot dem.

5. Och de Gileaditer togo in Jordans färjostad för Ephraim. När de nu sade: Wi äro ock de beskyddade af Ephraim, lät mig fara öfwer; så sade de män af Gilead till honom: Är du en Ephrait? När han nu swarade: Nej;

6. Så bådo de honom säga Schibboleth; så sade han Sibboleth: och kunde icke rätt säga det ut. Så togo de honom fatt och dråpo honom wid färjestaden åt Jordan; så att på den tiden föllo af Ephraim twå och fyratio tusen.

Schibboleth betyder ax. Den första bokstafwen i detta ord kunde Ephraims stam icke rätt uttala. Deraf kände Gileaditerna, om den talande war af Ephraims folk eller icke. — Såsom Ephraimiterna blefwo röjde genom sitt [band I, 463]tungomål, så röjer i allmänhet menniskans tal hennes inre beskaffenhet, ty deraf hjertat fullt är, deraf talar munnen.

7. Och Jephthah dömde Israel i sex år. Och Jephthah den Gileaditen blef död och wardt begrafwen i de städer i Gilead.

I en af Gileads städer.

8. Efter denne dömde Ibzan af Bethlehem Israel.

9. Han hade trettio söner, och trettio döttrar gifte han ut, och trettio döttrar tog han utanefter till sina söner: och dömde Israel i Sju år;

10. Och blef död och blef begrafwen i Bethlehem.

11. Efter denna dömde Israel Elon en Sebulonit, och dömde Israel i tio år.

12. Och blef död och wardt begrafwen i Ajalon uti Sebulons land.

13. Efter denna dömde Israel Abdon, Hillels son, en Pirgathonit:

14. Han hade fyratio söner och trettio sonsöner, som på sjuttio åsnafålar redo:* han dömde Israel i åtta år; *Dom. 10: 4.

15. Och blef död och wardt begrafwen i Pirgathon uti Ephraims land på de Amalekiters berg.

Amalekiternas land låg på andra sidan Jordan, men detta berg låg i Ephraims stamlott, och måste hafwa fått detta namn af någon strid med Amalekiterna eller ock hade Amalekiter fordom bott i denna trakt.

18. Capitel.

Israel syndar. Simson aflas, födes.

Och Israels barn gjorde åter det ondt war för HERran:* och HERren gaf dem uti de Philisteers händer i fyratio år. *Dom. 10: 6.

Detta förtryck af Philisteerna i 40 års tid började långt före den förutnämnda Abdons död.

2. Men en man war i Zorga utaf Dans slägte, benämnd Manoah, och hans hustru war ofruktsam och födde intet.

3. Och HERrans Engel syntes hustrun och sade till henne: Si, du är ofruktsam och föder intet; men du skall warda hafwande och föda en son.

4. Så wakta dig nu, att du icke dricker win eller starka drycker, och att du intet orent äter:* *4 Mos. 6: 3, 4.

Herren wille nu genom en Nazir låta sitt folk erfara en mäktig hjelp. Manoahs hustru, af hwilken denne Nazir skulle födas, war ofruktsam intill den tid, då Herrans stund war kommen att skapa en hjelte för sitt folk. Man finner af flera dylika fall, att då Herren welat skapa en menniska af högre betydelse än wanligt, så hafwa de naturliga krafterna warit obetydliga. Människokrafter och Herrans kraft få aldrig förblandas; då Herren will werka genom undergörande nåd, så måste det menskliga först blifwa till intet; då Jacob skall blifwa en Israel och winna seger i Herrans kraft, så förtwinar först hans höftsena och naturens kraft är då bruten.

Engelen uppenbarar sig för Manoahs hustru, för att underwisa henne hwad som skulle ske, på det äfwen hon, medan hon hade det utlofwade barnet i moderlifwet, måtte underkasta sig hela Nazireats-lagen, 4 Mos. 6. Detta barn skulle blifwa en Nazir, och derpå skulle hans kraft bero. På modrens samwetsgranna iakttagande af Herrans föreskrift berodde äfwen till en del den första sammanwäfnaden och beskaffenheten af hennes lifsfrukt. Föräldrarne hafwa på sina barn före födelsen mycket större inwerkan än någonsin efteråt, derföre är det nödwändigt att de äro sådane, som man bör önska att barnen måtte blifwa, ty af sitt wäsende och af sin art gifwa de åt barnen den wäsendtligaste arfwedelen. Att bemöda sig om sann fromhet i hjerta och lefwerne är nödwändigt för alla menniskor, men isynnerhet för föräldrar.

5. Ty du skall warda hafwande och föda en son, hwilken ingen rakknif skall komma på hufwudet: förty den pilten skall wara en Guds Nazir utaf moderlifwet;* och han skall begynna till att frälsa Israel utur de Philisteers hand. *4 Mos. 6: 5. Dom. 16: 17. 1 Sam. 1: 11.

Under Simson skulle Israels frälsning från fienderna börja, och af Samuel fulländas.

6. Då kom qwinnan och talade med sin man och sade: En Guds man kom till mig, och han war till seende såsom en Guds Engel, ganska förskräcklig; så att jag intet frågade honom, hwadan han war, eller hwart han wille: och han sade mig intet, huru han hette.

Manoahs hustru war icke wiss om, att det war Herrans Engel eller en af Herran sänd prophet.

7. Men han sade till mig: Si, du skall warda hafwande och föda en son: så drick nu intet win eller starka drycker, och ät intet orent, förty pilten skall wara en Guds Nazir ifrån moderlifwet allt intill hans död.

8. Då bad Manoah HERran, och sade: Ack HERre, låt den Guds mannen åter komma till oss, den du utsändt hafwer, att han må lära oss hwad wi skola göra med pilten, som födas skall.

[band I, 464]9. Och Gud hörde Manoahs röst, och Guds Engel kom igen till qwinnan: Och hon satt på marken, och hennes man Manoah war icke när henne.

10. Då lopp hon hasteligen och underwiste det sin man, och sade till honom: Si, den mannen hafwer synts mig, som i dag kom till mig.

11. Manoah stod upp och följde qwinnan efter, och kom till mannen och sade till honom: Är du den mannen, som talade med qwinnan? Han sade, Ja.

12. Och Manoah sade: När nu sker såsom du sagt hafwer, hurudana skola piltens seder och gerning wara?

Manoah will nu hafwa underwisning om, huru detta barn skall uppfödas och uppfostras.

13. HERrans Engel sade till Manoah: Han skall wakta sig för allt det, som jag qwinnan sagt hafwer.

14. Han skall icke äta hwad utaf winträd kommet är, och skall intet win dricka eller starka drycker, och äta intet orent: allt det jag henne budit hafwer, skall han hålla.

Utom win bereddes starka eller jästa drycker af safter af dadlar och andra frukter. Allt dylikt war för Nazirerna förbjudet.

15. Manoah sade till HERrans Engel: Käre, låt oss behålla dig här, wi wilja tillreda dig ett kid af getterna.* *Dom. 6: 18, 19.

16. Men HERrans Engel swarade Manoah: Om du än behåller mig, så äter jag dock intet af ditt bröd: men will du göra HERranom ett bränneoffer, så må du det offra; ty Manoah wisste icke, att det war en HERrans Engel.

17. Och Manoah sade till HERrans Engel: Huru heter du,* att wi dig prisa måga, när du kommer, såsom du sagt hafwer? *1 Mos. 32: 29.

18. HERrans Engel sade till honom: Hwi frågar du efter mitt namn, det dock underligt* är? *Es. 9: 6.

Herrans Engel gifwer sig sjelf samma namn, som tillägges Christus, Es. 9: 6. Engelns swar lyder ordagrannt: Hwi frågar du efter mitt namn! Det är: Underlig. Såsom Jehovah har Gud redan uppenbarat sig för sitt folk, och de kände detta namn, men de kände Honom icke såsom den förunderlige Återlösaren, som ännu icke kunde uppenbara det fulla ljuset af Evangelii lära, emedan folket ännu icke war förberedt dertill och tiden ännu icke kommen.

19. Då tog Manoah ett kid af getterna och spisoffer, och lade det på en sten HERranom, och han gjorde det underliga: Och Manoah med hans hustru sågo deruppå.

Herrans Engel skötte offret såsom offerprest wid detta tillfälle, men utan twifwel gick det till på underbart sätt.

20. Och då lågan uppgick af altaret åt himmelen, for HERrans Engel ock upp i altarets låga: då Manoah och hans hustru det sågo, föllo de neder till jorden på sitt ansigte.

Äfwen nu, såsom Cap. 6: 21, kom lågan ur hälleberget, som utgjorde offeraltaret.

21. Och HERrans Engel syntes icke mer Manoah och hans hustru. Så förnam Manoah, att det war en HERrans Engel;

Genom detta förswinnande märkte de tydligt, att det icke war en menniska, som hade talat med dem, utan Herrans Engel.

22. Och sade till sin hustru: Wi måste döden dö, att wi hafwa sett Gud.* *2 Mos. 33: 20. 5 Mos. 5: 26. Dom. 6: 22.

23. Men hans hustru swarade honom: Om HERren hade welat dräpa oss, så hade Han icke anammat bränneoffret och spisoffret af wåra händer, och hade icke tett oss allt detta, ej heller låtit oss detta höra, såsom nu skedt är.

I dessa ord wisar sig icke blott ett klart förstånd, utan en sann tro. Denna qwinna fasthåller Herrans Engel och Hans nåd genom de wälgerningar, som Han hade bewisat dem, och de trösteliga ord och löften, som Han hade uttalat. Detta lärorika exempel bör lära oss bedja om nåd att göra på samma sätt.

24. Och qwinnan födde en son, och kallade honom Simson;* och pilten wäxte, och HERren wälsignade honom. *Dom. 11: 32.

25. Och HERrans ande begynte till att wara med honom uti Dans läger emellan Zorga och Esthaol.* *Dom. 18: 11.

Simson betyder Solbarn. Han skulle för det betryckta folket blifwa liksom en morgonsol, som uppgår efter en mörk och stormig natt, för att styrka, hjelpa och förlossa de betryckta. Då föräldrarne gåfwo honom detta namn, wille de både uttrycka sin glädje, att deras förut glädjelösa äktenskap blifwit wälsignadt, och det hopp, att Herren, som så wida uppfyllt sitt löfte, äfwen skulle uppfylla det i öfrigt till sitt folks räddning. Wid Johannes Döparens födelse utbrister det glada fadershjertat i den prophetiska lofsången: Uppgången af höjden hafwer oss besökt. Herrans ande gaf åt Simson de gåfwor, hwarigenom han förbereddes till sin bestämmelse.

[band I, 465]

14. Capitel.

Simsons biswärm, bröllop, gåta,

Simson gick ned till Thimnath, och såg en qwinna i Thimnath utaf de Philisteers döttrar.

Thimnath låg i Dans stamlott. Jos. 19: 43, men måste i Simsons tid hafwa warit uti Philisteernas händer.

2. Och då han uppkom, underwiste han det sin fader och sin moder, och sade: Jag hafwer sett en qwinna i Thimnath utaf de Philisteers döttrar; Käre, gifwer mig henne till hustru.

Då det war brukligt, att brudgummen skulle köpa sin hustru, så bad Simson sina föräldrar åt honom köpa denna qwinna.

3. Hans fader och moder sade till honom: Är nu ingen qwinna ibland dina bröders döttrar och i allt mitt folk, att det går bort och tager dig hustru när de Philisteer, som oomskurne äro.* Simson sade till sin fader: Gif mig denna, ty hon behagar mina ögon. *2 Mos. 34: 16. 5 Mos. 7: 3.

4. Men hans fader och moder wisste icke, att det war af HERranom; ty han sökte tillfälle emot de Philisteer: och de Philisteer rådde på den tiden öfwer Israel.

Ehuru detta giftermål war emot Herrans lag, 5 Mos. 7: 3, så lät dock Herren Simsons wilja i denna sak gå i fullbordan, på det derigenom Simson måtte komma i tillfälle att hämnas på Philisteerna. Icke war det Herrans Ande, som hos Simson uppwäckte denna tanke och denna lust, utan den kom af Simsons egen natur, men Herren lät då Simson få sin wilja, för det ändamåls skull, hwartill Herren sjelf wille leda denna sak. Så begagnar Herren på de mångfaldigaste sätt menniskors önskningar och företag, för att genom dem utföra sina rådslut.

5. Så gick Simson neder med sin fader och sin moder till Thimnath: och som de kommo till wingårdarne wid Thimnath, si, då kom ett ungt lejon rytandes emot honom.

6. Och HERrans ande föll öfwer honom, och han ref det sönder i stycken,* såsom man hade sönderrifwit ett kid, och hade dock platt intet i handen: och sade icke sin fader eller sin moder, hwad han gjort hade. *1 Sam. 17: 35.

Det war Herrans ande, som gaf Simson denna utomordentliga styrka. Simson war dock icke skrytsam, såsom de fleste menniskor, som hafwa stor kraft. Han omtalade icke en gång denna seger öfwer lejonet för fader och moder.

7. Då han nu kom dit neder, talade han med qwinnan, och hon behagade Simson i hans ögon.

Här omtalas orsaken, hwarföre Simson wille hafwa denna qwinna. Men Herren hade ett annat ändamål, hwarföre han tillstadde detta.

8. Och några dagar derefter kom han igen till att taga henne: och gick af wägen till att bese aset af lejonet, si, då war en biswärm i aset af lejonet och honung.

9. Och han tog det i sin hand, och åt deraf i wägen, och gick till sin fader och till sin moder, och gaf dem, så att de ock åto: men han sade dem intet deraf, att han hade tagit honungen utaf lejonets as.

10. Och då hans fader kom dit neder till qwinnan, gjorde Simson der bröllop, såsom unga män pläga göra.

Bröllop, grt. gästabud.

11. Och då de sågo honom, fingo de honom trettio stallbröder, som skulle wara när honom.

Då Philisteerna sågo Simsons hjeltelika gestalt, så gåfwo de honom ett sådant antal unga män, såsom om de dermed wille ära honom, men det war egentligen för att bewaka honom.

12. Men Simson sade till dem: Jag will sätta eder en gåta före, om I det utgäten, och råken rätt i dessa sju bröllopsdagar, så will jag gifwa eder trettio skjortor och trettio högtidskläder,

Utgäta betyder: utgissa.

13. Men kunnen I icke utråda henne, så skolen I gifwa mig trettio skjortor och trettio högtidskläder; och de sade till honom: Sätt fram din gåta, låt oss höra henne.

Utråda betyder: uttyda.

14. Han sade till dem: Af frossaren utgick mat, och sötma utaf den starka. Och de kunde i tre dagar icke råka uppå gåtan.

15. På sjunde bagen talade de till Simsons hustru: Locka för din man, att han utsäger oss gåtan, eller wi skola bränna dig och din faders hus upp i eld: hafwen I bjudit oss hit till att göra oss fattiga?

16. Då gret Simsons hustru för honom, och sade: Du är mig wred, och hafwer mig icke kär: du hafwer gifwit mitt folks barn en gåta före, och hafwer icke utsagt mig henne. Han sade till henne: Si, jag hafwer icke utsagt [band I, 466]henne för min fader eller min moder; skulle jag nu sägat för dig?

17. Och hon gret i de sju dagar för honom, medan bröllopet stod. På sjunde dagen sade han henne det, ty hon låg honom så hårdt uppå: och hon sade gåtan för sitt folks barn.

Redan under de föregående dagarne hade Simsons hustru med gråt och enträgenhet sökt utlocka swaret på gåtan, dels af nyfikenhet, dels emedan hon wille hafwa den äran att kunna säga det för sitt folk. Men på sjunde dagen blef hon ännu enträgnare, emedan Philisteerna bådo henne derom och hotade henne.

18. Då sade de män af staden till honom på sjunde dagen, förr än solen gick neder: Hwad är sötare än honungen? Hwad är starkare än lejonet? Han sade till dem: Om I icke haden plöjt med min kalf, I haden icke råkat på min gåta.

Denna qwinna wisar nu genast sitt förrädiska sinne. Simsons swar till Philisteerna innehåller ett ordspråk, hwarmed han will säga, att de genom hans hustru hade utrönt gåtans upplösning.

19. Och HERrans ande föll uppå honom, och han gick neder till Askelon, och slog trettio man af dem, och tog deras kläder, och gaf högtidskläder dem, som gåtan på råkat hade: och wardt ganska wred, och gick upp i sin faders hus.

20. Men Simsons hustru wardt gifwen en hans stallbroder, den honom tillydde.

Simson hämnades nu på Philisteerna och öfwergaf dem, men han ämnade icke att för alltid öfwergifwa sin hustru. Att Philisteerna gåfwo henne åt en annan man, skedde för att hämnas på honom.

15. Capitel.

Simsons hustru, räfwar, fängslande, åsnakindboge.

Och det begaf sig efter några dagar om hweteanden, att Simson sökte sin hustru med ett kid af getterna: och som han tänkte: Jag will gå till min hustru i kammaren, wille hennes fader icke låta honom in;

2. Och sade: Jag mente, att du hade warit henne wred worden, ty hafwer jag gifwit henne din stallbroder: men hon hafwer en yngre syster, hon är dägeligare än hon, tag henne för denna.

3. Då sade Simson till honom: Jag hafwer en gång en rättfärdig sak emot de Philisteer; jag skall göra eder skada.

Simson wille nu besöka sin hustru, men då han fann, att de hade gifwit henne åt en annan, beslöt han att hämnas på hela folket, och detta war efter den tidens bruk alldeles wanligt. Ännu utöfwas i Österlanden på samma sätt widsträckt hämnd för enskilda förolämpningar. Dessutom hade Philisteerne ofta åstadkommit stora härjningar och förödelser i Israels land, och Herren lät derföre nu en hämnare komma öfwer dem.

4. Och Simson gick bort, och fick trehundrade räfwar, och tog bränder, och wände ju en stjert emot den andra, och satte ju en brand emellan twå stjertar:

Med räfwar menas schakaler, ett djurslag, som har mycken likhet med räfwen. Schakalerna lefwa tillsammans i stora hopar, och träffas på somliga ställen i Österlanden i otrolig myckenhet. De äro lätta att fånga.

5. Och tände eld på dem, och släppte dem uti de Philisteers säd, och brände upp kärfwarne med den ståndande säden: och wingårdarna och oljoträden.

Kornfält och träd brinna i de warma länderna i skördetiden mycket lätt, så att genom en liten oförsigtighet skörden i stora trakter kan blifwa ett rof för lågorna.

6. Då sade de Philisteer: Ho hafwer detta gjort? Då sades: Simson, den Thimnitens måg, derföre att han hafwer tagit honom hans hustru ifrån, och gifwit henne hans stallbroder. Då foro de Philisteer upp, och brände upp både henne och hennes fader i eld.

Philisteernas grymma hämnd på qwinnan och hennes fader bewisar deras stora wildhet och huru den tiden war beskaffad.

7. Men Simson sade till dem: Jag låter eder det göra; jag will ändå hämna mig på eder, och sedan wara till freds.

Philisteerna hoppades förgäfwes, att Simson icke nu skulle hämnas widare. Detta war icke enskild hämnd, som han hade att utöfwa, utan han framstod i Herrans kraft såsom sitt folks domare och förswarare.

8. Och han slog dem hårdeliga både på skuldror och på länder: och gick neder och bodde uti en bergsklyfta i Etham.

9. Då drogo de Philisteer upp och belade Juda; och gåfwo sig neder till Lehi.

10. De af Juda sade: Hwi hafwen I dragit hit upp emot oss? De swarade: Wi äro komne hit upp till att binda Simson, att wi måga göra honom, såsom han oss gjort hafwer.

11. Så drogo tretusen män af Juda [band I, 467]neder i bergklyftan i Etham och sade till Simson: Wet du icke att de Philisteer äro rådande öfwer oss? Hwi hafwer du så gjort emot oss? Han sade till dem: Såsom de hafwa gjort emot mig, så hafwer jag gjort emot dem igen.

12. De sade till honom: Wi äro komne hit neder till att binda dig och få dig de Philisteer i händer. Simson sade till dem: Så swärjer, att I wiljen intet hinder göra mig.

Emedan Etham låg i Juda stam, så blef Juda anfallen för Simsons skull. Simson lät tåligt binda och öfwerlemna sig åt Philisteerna, på det hans folk icke måtte blifwa öfwerfallet och lida genom krig för hans skull.

13. De swarade honom: Wi wilja intet hinder göra dig; utan wi wilja allenast binda dig, och antwarda dig dem i händer, och wilja intet dräpa dig: och de bundo honom med twå nya tåg, och förde honom upp ifrån klippan.

14. Och då han kom in till Lehi, skriade de Philisteer och kommo emot honom: men HERrans ande föll på honom, och tågen på hans armar wordo såsom blår, de af eld förbrände äro, så att banden på hans händer försmulto.

Tågen brusto lika så lätt, som om de hade warit förbrända.

15. Och han råkade en rutten åsnakindboga, han räckte ut sin hand och tog honom, och slog dermed tusen män.

Rutten. grt.: fuktig, ännu icke förtorkad. Simson fann icke för tillfället något wapen.

16. Och Simson sade: Der ligga de ihop; med en åsnakindboge har jag slagit tusen män.

17. Och då han det utsagt hade, kastade han kindbogen utur sin hand, och kallade det rummet Ramath Lehi.

Ramath Lehi betyder kindbogekast. Så kallades stället till minne af denna seger.

18. Och som han begynte swårligen törsta, åkallade han HERran, och sade: Du hafwer en så stor salighet gifwit igenom din tjenares hand, och nu måste jag dö i törst och falla uti de oomskurnas* händer. *1 Sam. 17: 2636. 2 Sam. 1: 20.

19. Då öppnade Gud en oxeltand i kindbogan, och der gick ut watten: och som han drack, kom hans ande igen, och wederqwicktes: derföre heter ock det rummet åkallarens kindbogabrunn allt intill denna dag.

Då öppnade Gud en oxeltand i kindbogan, och der utgick watten. Enligt grundtexten måste dessa ord öfwersättas: Då öppnade Gud en håla, som war i Lehi, och der gick ut watten. Dessa ord innehålla en ordlek. Ordet Lehi war ställets namn, troligen emedan berget hade någon likhet med en kindboga, ty ordet Lehi betyder kindboga. Denna brunn i Lehi fortfor och fanns ännu, då Domareboken blef skrifwen. Den kallades Lehi brunn, hwilket, om man ser på ordets betydelse, kan öfwersättas med kindbogabrunn.

20. Och han dömde Israel uti de Philisteers dagar i tjugu år.

16. Capitel.

Gasa portar. Delilas list. Simsons lockar, träldom, död.

Och Simson gick till Gasa, och fick der se en sköka, och lade sig när henne.

2. Då wardt sagdt de Gasiter: Simson är kommen här in: och de omhwärfde honom, och läto taga wara på honom i stadsporten i hela natten; och woro stilla i hela natten och sade: I morgon då ljuft warder, wilja wi slå honom ihjäl.

3. Men Simson låg intill midnatt; då stod han upp om midnatt och fattade båda dörrarna i stadsporten med båda dörrträden och skottbommen, och lade dem på sina axlar och bar dem upp på bergshöjden för Hebron.

Det står icke såsom förut, att Herrans Ande nu war med Simson. Herrans Ande hade wikit ifrån honom, ehuru styrkan ännu war qwar för Nazireatets skull. Wid Gasa ligger ett enstaka berg på kort afstånd sydost om staden.

4. Derefter fick han kärlek till en qwinna wid den bäcken Sorek, hwilken hette Delila.

5. Upp till henne kommo de Philisteers förstar, och sade till henne: Tala så wid honom, att du kan få se, hwarutinnan han sådan stor kraft hafwer, och hwarmed wi kunna warda honom öfwerhändige, så att wi finge binda och twinga honom; så wilja wi gifwa dig hwar wåra tusende och hundrade silfwerpenningar.

6. Och Delila sade till Simson: Käre, säg mig, hwaruti står din stora starkhet; och hwarmed man kunde binda dig och twinga dig?

7. Simson sade till henne: Om man bunde mig med sju nya tåg, som ännu [band I, 468]icke förtorkade woro, så worde jag swag och såsom en annan menniska.

8. Då förde de Philisteers förstar upp till henne sju nya tåg, som ännu icke förtorkade woro, och hon band honom dermed.

9. Och de hade håll på honom när henne i kammaren; och hon sade till honom: De Philisteer öfwer dig, Simson; och han slet sönder tågen, såsom ett wridet snöre söndergår, när det af eld förbrändt är: och wardt icke kunnigt, hwarutinnan hans starkhet war.

De hade håll på honom, d. ä.: de hade en lurare på honom när henne i kammaren, på något sätt undangömd, under det Delila liksom på lek försökte, om det på något sätt kunde åstadkommas, att Simsons styrka weke ifrån honom.

10. Då sade Delila till Simson: Si, du hafwer gäckat mig och ljugit för mig: säg mig dock nu, hwarmed man dig binda kan?

11. Han swarade: Om jag worde bunden med nya tåg, der ännu intet arbete med gjordt är, så worde jag swag och såsom en annan menniska.

12. Så tog Delila nya tåg och band honom dermed och sade: De Philisteer öfwer dig, Simson; och de hade håll på honom i kammaren; och han slet sönder dem utaf sina armar såsom ett snöre.

13. Delila sade till honom: Du hafwer ännu gäckat mig, och ljugit för mig: Käre, säg mig dock, hwarmed man kan dig binda? Han swarade henne: Om du flätade sju lockar af mitt hufwud uti ett fläteband.

14. Och hon fäste dem in med en nagel, och sade till honom: De Philisteer öfwer dig, Simson; och han waknade upp af sin sömn och drog de flätade lockar med nagel och fläteband ut.

15. Då sade hon till honom: Huru kan du säga, att du hafwer mig kär, efter ditt hjerta är dock icke när mig? I tre gånger hafwer du gäckat mig, och icke sagt mig, hwarutinnan din stora starkhet är.

16. Och som hon alla oagar låg honom uppå med sådana ord, och lät honom ingen ro få, wardt hans själ uppgifwen allt intill döden;

Nu har den listiga och förrädiska qwinnan wunnit sin afsigt. En skökas läppar äro en honungskaka, och hennes hals är halare än olja; men derefter besk som malört och skarp såsom ett tweeggadt swärd. En skökas mun är en djup grop. Ords. 5: 3, 4. Cap. 22: 14.

17. Och sade henne allt sitt hjerta, och sade till henne: På mitt hufwud hafwer aldrig någon rakknif kommit, ty jag är en Guds Nazir af moderlifwet:* om man rakar håret af mig, så går min starkhet ifrån mig, så att jag warder swag likasom alla andra menniskor. *Dom. 13: 5.

18. Då nu Delila såg, att han hade uppenbarat henne allt sitt hjerta, sände hon bort, och lät kalla de Philisteers förstar, och sade: Kommer än en gång hit upp, ty han hafwer uppenbarat mig allt sitt hjerta. Då kommo de Philisteers förstar upp till henne och hade penningarna med sig i sin hand.

19. Och hon lät honom sofwa på sitt knä, och kallade en som rakade honom bort de sju lockar af hans hufwud; och hon begynte till att twinga honom, och hans makt war gången ifrån honom.

Att Herrans Ande war wiken ifrån Simson, och äfwen hans stora kraft, wisade sig nu äfwen deruti, att Simson icke uppwaknade såsom eljest, v. 14. Hårets afklippning bröt Nazireatståndet. Så snart Simson icke längre war en Herrans Nazir, så war han icke längre i besittning af den underbara kraften. Herren återtager den stora gåfwa, som Han förut hade gifwit, emedan Simson så illa anwändt och bewarat den.

20. Och hon sade till honom: De Philisteer öfwer dig, Simson. Som han nu waknade af sin sömn, tänkte han: Jag will gå ut, såsom jag i flere resor gjort hafwer, jag will slita mig lös; och wisste icke, att HERren war wiken ifrån honom.

21. Men de Philisteer grepo honom, och stungo honom ögonen ut, och förde honom neder till Gasa, och bundo honom med twå kopparfjettrar; och han måste mala i fängelset.

22. Och hans hufwudhår begynte åter wäxa, der han rakad war.

Det synes såsom om Simson gjort bättring och på nytt lofwat att tillhöra Herran. Han wille hafwa sitt Nazireat förnyadt, och hans kraft kom åter.

23. Då församlade sig de Philisteers förstar, till att göra sin gud Dagon ett stort offer, och göra sig glada, och sade: Wår gud hafwet gifwit oss wår fiende Simson i wåra händer.

24. Sammalunda när folket såg honom, prisade de deras gud, ty de sade: [band I, 469]Wår afgud hafwer gifwit wår fiende i wåra händer, den wårt land förderfwade, och slog många af oss ihjäl.

25. Då nu deras hjerta wäl gladt mar, sade de: Låt hemta Simson, att han må spela för oss; så hemtade de Simson utur fängelset, och han spelade för dem, och de ställde honom emellan twå pelare.

26. Men Simson sade till drängen, som ledde honom wid handen: Låt mig taga på pelarena, på hwilka huset hänger, att jag må stödja mig derintill.

27. Och huset war fullt med män och qwinnor; och de Philisteers förstar woro der ock alle, och på taket wid tretusende män och qwinnor, de som sågo till, huru Simson spelade.

Afgudatemplen woro tillika lusthus och skådeplatsen. Dagon war en af Philisteernas förnämsta afgudar.

28. Men Simson* åkallade HERran, och sade: HErre HERre, tänk uppå mig, och styrk mig, Gud, i denna gången, att jag för båda mina ögon må en resa hämnas på de Philisteer. *Ebr. 11: 32.

Simson beklagade nu icke blott förlusten af sina ögon, utan det gick honom säkert till hjertat, att han så illa anwändt sin stora kraft, som war ett Herrans gåfwa, hwarigenom han skulle hafwa räddat Israels folk, på det Herrans namn måtte blifwa prisadt, och nu blef deremot Herrans namn för Hans skull af hedningarna hånadt och föraktadt. Han bad nu, att detta förakt måtte blifwa hämnadt genom honom. Bön om hämnd för egen skull är aldrig tillåten, Rom. 12: 19; men wid Simsons bön böra wi märka, 1:o att det icke står att Herren hörde hans bön, utan Herren lät honom utföra den wälförtjenta straffdomen på Israels fiender för sin rättfärdighets skuII, icke för Simsons böns skull; 2:o får icke allt, som i den Heliga Skrift berättas om fromma mäns företag och förhållanden tjena oss till exempel; allra minst Simsons lefwerne, hwilken så ofta försyndade sig emot Herran.

29. Och han fattade de twå midtelpelare, på hwilka huset hängde, och stödde sig på dem, och tog den ena i den högra och den andra i den wenstra handen;

Husets hufwudtyngd hwilade således på dessa twå pelare, så att då denna del deraf instörtade, äfwen det öfriga följde efter.[1]

30. Och sade: Min själ dö med de Philisteer; och han böjde dem krafteligen. Så föll huset uppå förstarna, och uppå allt folket, som der inne war, så att de döde som han drap i sin död, woro flere än de, som han drap medan han lefde.

Simson will nu dö såsom en hjelte för sitt folks och sitt fäderneslands bästa. Han hade nu kommit till sann bättring och tro, Ebr. 11: 32–39. Han wille nu rädda Guds namns ära, som han förut ohelgat och wanärat; han wille nu omintetgöra Philisteernas förtröstan på afgudens makt. Så slutade Simson sitt omwexlande lif med en ärofull död, såsom en ödmjuk och botfärdig Herrans tjenare. Philisteerna fingo nu ingen orsak att förhäfwa sig eller förakta Herrans namn. Genom denna seger war Philisteernas makt för en lång tid bruten.

31. Då kommo hans bröder dit neder och hela hans faders hus, och togo honom upp, och buro honom upp, och begrofwo honom i hans faders Manoahs graf emellan Zorga och Esthaol: men han dömde Israel i tjugu år.* *Dom. 15: 20.

17. Capitel.

Micha afgudatjenst.

En man war på Ephraims berg, benämnd Micha.

Det som berättas här och i de följande capitlen har skett långt förut, hwilket man kan se af v. 6, cap. 18: 1—12, cap. 13: 25, cap. 20: 28. Berättelsen om de utmärktaste domare i Israel meddelas först i sitt sammanhang oafbrutet, hwarefter här några särskilda berättelser om wigtiga tilldragelser gifwas.

2. Han sade till sin moder: De tusende och hundrade silfwerpenningar, som äro tagne ifrån dig, och som du swurit öfwer och sagt för mina öron, s,. desamma penningar äro när mig; jag hafwer tagit dem till mig. Då sade hans moder: Wälsignad ware min son HERranom.

Sonen hade stulit dessa penningar från sin moder. Modren hade troligen uttalat förbannelse öfwer tjufwen, då hon talade derom med sin son, och sonen kom till besinning och bekände för sin moder, att han hade dessa penningar. Modren wälsignar då sin son, för att omintetgöra förbannelsen, som hon öfwer tjufwen hade uttalat, och i denna wälsignelse ligger äfwen modrens förlåtelse för detta brott.

3. Så fick han sin moder de tusende och hundrade silfwerpenningar igen; och hans moder sade: Jag hafwer helgat de penningarne HERranom ifrån min hand, [band I, 470]för min son, till att man må göra ett gjutet beläte; derföre så får jag dig dem nu igen.

Modren hade nu beslutat att helga dessa penningar till hwad hon ansåg wara ett heligt ändamål, och hon gör detta för sin sons skull, på det han så mycket säkrare må blifwa befriad från förbannelsen för denna stöld och i stället blifwa af Herran wälsignad. Ett gjutet beläte, grt.: Ett hugget och ett gjutet beläte, nemligen ett beläte uthugget af träd, öfwerdraget med silfwer. Det skulle troligen föreställa Cherubim, såsom Aarons gyldene kalf. På detta sätt wille de göra ett hus till ett tempel. Under en skön förewändning och i okunnig wälmening öfwerträda de på ett groft sätt Herrans lag, upprätta ett slags gudstjenst, som berodde på eget godtycke, och lägga grunden till ett förderfligt affall och afguderi.

4. Men han fick sin moder penningarne igen. Då tog hans moder tu hundrade silfwerpenningar, och fick dem till guldsmeden; han gjorde henne ett gjutet beläte: det war sedan i Micha hus.

5. Och den mannen Micha hade så ett guds hus; och han gjorde en lifkjortel och afgudar, och fyllde en sin son handen, att han wardt hans prest.* *2 Mos. 28: 41.

Micha hus, som man nu trodde wara ett Guds hus, war ett afgudahus. Lifkjorteln war en efterapning af den öfwerstepresterliga drägten, och afgudarne woro Therafim, se 1 Mos. 31. Fyllningen af sonens hand syftar på inwigningen till prestembetet, 2 Mos. 40: 13. 3 Mos. 8: 27. Så stor war nu okunnigheten i Israel, att moder och son wäntade sig wälsignelse af ett förbjudet beläte, anskaffadt för stulna penningar och dyrkadt af en falsk prest, som icke Herren, utan Micha sjelf hade tillsatt och inwigt.

6. På den tiden war ingen konung i Israel: och hwar och en gjorde, såsom honom tycktes godt wara.* *Dom. 18: 1; cap. 21: 25.

7. Men en ung man war på den tiden af Bethlehem Juda ibland Juda slägte, och han war en Levit, och war dersammastädes främmande.* *Dom. 18: 30, 31.

8. Men han drog utur Bethlehem Juda stad till att wandra, hwart han kunde: och då han kom på Ephraims berg till Micha hus, på det han skulle hålla sin wäg fram;

Wärnlösa och oförsörjda woro Leviterne, så snart bland Israels folk affallet från Gud blef rådande. Denne unge Levit wandrade nu ”hwart han kunde”, emedan han icke hade något hem.

9. Frågade honom Micha: Hwadan kommer du? Han swarade honom: Jag är en Levit af Bethlehem Juda, och wandrar, hwart jag kan.

10. Micha sade till honom: Blif när mig; du skall wara min fader och min prest; jag will gifwa dig årligen tio silfwerpenningar och några förenämnda kläder och din föda. Och Leviten gick med honom.

Förenämnda kläder, grt. en uppsättning kläder.

11. Och Leviten tog till att blifwa när mannen; och han höll den unge mannen såsom en son.

12. Och Micha fyllde Leviten handen, så att han wardt prest, och blef så i Micha hus.

13. Och Micha sade: Nu wet jag, att HERren warder mig godt görande, efter jag hafwer en Levit till prest.

Huru benägen menniskan är att göra sig afgudar, att hafwa en ”religion”, som uppgöres af hennes eget förnuft, och att med egna påfund försöka förwärfwa sig wälsignelse och salighet, är en bedröflig sanning, hwarom alla tider aflägga oräkneliga wittnesbörd. Äfwen i Christenheten göra nu de flesta på samma sätt som Micha. Ifrån den himmelske Fadren stjäla de hwad Honom tillhörer och anse det såsom sitt eget. Mammon och allahanda syndiga lustar göra de till sina afgudar, och efter godtycke wälja de sig prester, såsom det bäst öfwerensstämmer med deras werldsliga tänkesätt, och nu tro de, att allt är wäl bestäldt.

18. Capitel.

Dan bespejar landet, förer Micha afguderi till Lais.

På den tiden war ingen konung i Israel;* och Dans slägte sökte sig en arfwedel, der de måtte bo: ty intill den dagen war ännu ingen arflott fallen för dem ibland Israels slägter.† *Dom. 17: 6. †Jos. 19: 40. Dom. 1: 34.

En del af Dans slägte sökte ännu efter arfslott, emedan de icke kunde intaga hela den trakt, som war dem bestämd, ty de blefwo både af Amoreerna och Philisteerna tillbakaträngde. Derföre sökte några Daniter med 600 krigare att tillkämpa sig en hemort i någon annan del af landet.

2. Och Dans barn sände utaf sitt slägte och sina landsändar fem höfwitsmän, stridsamma män, ifrån Zorga och Esthaol,* till att bespeja landet och ransaka om det; och sade till dem: Går åstad och bespejer landet; och de kommo uppå Ephraims berg till Micha hus, och blefwo der öfwer natten. *Jos. 19: 42.

[band I, 471]3. Och som de nu woro med Micha husfolk, kände de rösten af den unga mannen Leviten, och gingo bort till honom, och sade till honom: Ho hafwer kommit dig hit? Hwad gör du här? Och hwad hafwer du här?

4. Han swarade dem: Så och så hafwer Micha gjort emot mig, och hafwer legt mig, att jag skall wara hans prest.

5. De sade till honom: Käre, fråga Gud till, att wi måga få weta, om wår wäg, som wi wandra, skall oss lyckosam warda.

6. Presten swarade dem: Går åstad med frid: eder wåg är rätt för HERran, den I wandren.

Detta swar hade denna prest icke fått af Herran, utan talade efter egen mening i Herrans namn. Sådana swar få alla, som söka lärare efter sina egna lustar, 1 Kon. 22: 12. Jer. 23: 16. 2 Tim. 4: 3.

7. Så gingo de fem män åstad, och kommo till Lais, och sågo, att det folk, som der inne war, bodde säkert, efter de Zidoniers sed stilla och säkre; och ingen war som dem något bekymmer gjorde i landet, eller hade det under sig; och woro långt ifrån de Zidonier, och hade intet beställa med något folk.

Med Zidonierna stod Lais folk måhända i förbund.

8. Och de kommo till sina bröder i Zorga och Esthaol; och deras bröder sade till dem: Huru går det till med eder?

9. De sade: Upp, låt oss draga upp till dem; ty wi hafwa besett landet, det är ganska godt: derföre skynder eder, och warer icke sene till att draga, att I mågen komma och taga landet in.

10. När I kommen, warden I finnande ett säkert folk, och landet är widt och bredt: ty Gud hafwer det gifwit i edra händer, en sådan plats, der intet fattas, som på jorden är.

11. Så drogo ut af Dans slägte ifrån Zorga och Esthaol sex hundrade män, wäl wäpnade till strids:

12. Och drogo dit upp, och lägrade sig i KirjathJearim i Juda: deraf kallas det rummet Dans läger* allt intill denna dag; och det är bakför KirjathJearim. *Dom. 13: 25.

13. Och dädan gingo de upp på Ephraims berg, och kommo till Micha hus.

14. Då swarade de fem män, som hade warit utgångna till att bespeja Lais land, och sade till sina bröder: Weten I ock, att i detta hus är en lifkjortel, afgudar och gjutet beläte? I mågen tillse, hwad eder till görandes är.

15. De drogo dit, och kommo i den unga mannens Levitens hus, uti Micha hus, och helsade honom wänligen.

16. Men de sexhundrade wäpnade med deras harnesk, som woro utaf Dans barn, stodo för dörren.

17. Och de fem män, som hade utdragne warit till att bespeja landet, gingo upp, och kommo dit, och togo belätet, lifkjorteln och de gjutna afgudarna; emedan stod presten för porten när de sexhundrade wäpnade i deras harnesk.

18. Som nu de förre woro komna in uti Micha hus, och togo belåtet, lifkjorteln och de gjutna afgudarna, sade presten till dem: Hwad gören I?

19. De swarade honom: Tig, och håll munnen på dig, och kom med oss, att du må blifwa wår fader och prest: är det dig bättre, att du är prest uti en mans hus, än uti en hel slägt och ätt i Israel?

20. Det behagade presten wäl, och tog både lifkjorteln, afgudarna och belätet, och gaf sig midt ibland folket.

21. Och då de wände om, och drogo sin wäg, skickade de barnen och boskapen och allt det bästa, som de hade, framför sig.

Äfwen denna vers wisar, att blott en af Dans slägter tågat mot Lais. I det säkra hopp att intaga Lais hade de medtagit hustrur och barn.

22. Som de nu woro fjerran komne ifrån Micha hus, ropade de män, som i husen woro wid Micha hus; och följde efter Dans barn;

23. Och ropade till Dans barn, och de wände sitt ansigte om, och sade till Micha: Hwad skadar dig, att du så ropar?

24. Han swarade: I hafwen tagit bort mina gudar, som jag gjort hafwer, och presten, och dragen edra färde, och hwad hafwer jag nu mer? Och I sägen ändå till mig: Hwad skadar dig?

25. Men Dans barn sade till honom: Låt din röst icke höras när oss, att icke öfwerfalla dig wrede män, och du låter din själ till, och ditt hus’ själ.

[band I, 472]26. Så gingo Dans barn sin wäg. Och Micha, då han såg, att de woro honom för starke, wände om, och kom igen till sitt hus.

27. Men de togo det Micha gjort hade, och den presten som han hade, och kommo till Lais till ett stilla och säkert folk, och slogo det med swärdsegg, och uppbrände staden med eld.* *Jos. 19: 47.

Måhända hade Daniterna redan i Josua tid intagit denna ort, Jos. 19: 47, men sedan förlorat den, så att den åter måste intagas.

28. Och ingen war som dem undsatte, ty han låg långt ifrån Zidon och hade med ingen beställa: och han låg i den dalen, som ligger wid Beth Rehob. Så byggde de staden, och bodde deruti;

29. Och kallade honom Dan efter sin faders Dans namn, hwilken af Israel född war: och staden hette tillförene Lais.

30. Och Dans barn uppsatte sig belätet;* och Jonathan, Gersons son, Manasse sons, och hans söner woro prester† uti de Daniters slägte allt intill den tiden, som de wordo förda fångne utur landet.** *1 Kon. 12: 30. †Dom. 17: 10. **2 Kon. 17: 23.

På detta sätt uppkom afguderiet i Dan, som sedan utwidgade sig så mycket och blef så förderfligt för Israels folk. 1 Kon. 12: 30.

31. Och satte alltså ibland sig det Micha beläte, som han gjort hade, så länge som Guds hus war i Silo.

Huru den falska gudstjensten i Dan hade uppkommit, är i detta capitel wisadt. Den fortfor så länge tabernaklet war i Silo. Då Förbundets ark återfördes från Philisteernas land, kom den till KirjathJearim, och sannolikt fördes då äfwen tabernaklet dit. Då kom en del af Israels folk till besinning och bättring, så att de bortkastade sina afgudar och tjente Herran, 1 Sam. 7: 3, 4; och troligen blef då afgudatjensten i Dan afskaffad, men samma slags afguderi blef sedan af Jerobeam åter infördt.

19. Capitel.

Levitens frilla. Gibeons horeri.

Uti den tiden war ingen konung i Israel,* och en Levitisk man war en främling wid sidan af Ephraims berg, och hade tagit sig en frilla till hustru utaf Bethlehem Juda. *Dom. 18: 1.

Det som berättas i dessa tre capitel, inträffade sannolikt snart efter Josua död, se cap. 20: 28, medan Pinehas ännu lefde. Berättelsen wisar på en gång en förfärlig tafla af lastbarhet i Benjamins stam och på samma gång ett djupt och allwarligt nit om Herrans ära hos en del af det öfriga folket. Berättelsen wisar tillika, hwad man i ett land har att wänta, så snart gudsfruktan förswinner och öfwerheten upphörer att bestraffa och hämma sedeslöshet, laster och förbrytelser.

2. Och som hon bedref hor när honom, lopp hon ifrån honom till sin faders hus till Bethlehem Juda, och blef der i fyra månader.

3. Och hennes man stod upp, och for efter henne, på det han skulle tala wänligen med henne, och hemta henne igen till sig. Och han hade en dräng och ett par åsnor med sig. Och hon hade honom in uti sin faders hus: och då qwinnans fader såg honom, wardt han glad, och undfick honom.

4. Och hans swär, qwinnans fader, höll honom uppe, så att han blef der i tre dagar när honom; åto och drucko, och blef der om natten.

5. På fjerde dagen woro de bittida, uppe, och han stod upp och wille färdas; då sade qwinnans fader till sin måg: Styrk ditt hjerta med en beta bröd, sedan mån I fara.

6. Och de satte sig, och åto hwar med annan och drucko. Så sade qwinnans fader till mannen: Käre, blif öfwer natten, och ditt hjerta ware lustigt.

7. Men mannen stod upp och wille färdas: men hans swär nödgade honom, så att han blef den natten der.

8. Om morgonen på femte dagen war han uppe och wille färdas; då sade qwinnans fader: Kåre, wederqwick ditt hjerta, och låt oss töfwa, så länge något lider uppå dagen, och de åto med hwarannan.

9. Och mannen stod upp och wille fara med sin frilla och med sin dräng; men hans swär, qwinnans fader, sade till honom: Si, dagen är framliden, och aftonen är för handen, blif qwar i natt, si, här är herberge ännu i denna dagen, blif här öfwer natten, att ditt hjerta må wara lustigt; i morgon stån I bittida upp och dragen edra färde till dina hyddor.

10. Men mannen wille icke blifwa öfwer natten, utan stod upp och for sin wäg, och kom in för Jebus, det är [band I, 473]Jerusalem, och hans par åsnor klefjade, och hans frilla med honom.

Klefjade, d. w. s. lastade med packning, som hängde på båda sidor.

11. Som de nu kommo in till Jebus, förled fast dagen; och drängen sade till sin herre: Käre, kom och låt oss draga in uti de Jebuseers stad och blifwa der öfwer natten.

12. Men hans herre sade till honom: Wi wilja icke draga in uti de främmandes stad, som icke äro af Israels barn; utan wi wilja fram bättre till Gibea.

13. Och sade till sin dräng: Gack uppå, att wi måga komma någonstädes till natten, antingen i Gibea eller i Ramah.

14. Och de drogo framåt och reste; och solen gick dem neder hardt inwid Gibea, som ligger i Benjamin.

15. Och der drogo de in till att blifwa der i Gibea öfwer natten. Då han kom der in, satte han sig på gatan i staden, ty der war ingen, som dem wille herberga i sitt hus öfwer natten.

16. Och si, der kom en gammal man utaf marken ifrån sitt arbete om aftonen; och han war också utaf Ephraims berg och en främling i Gibea, men folket i det rummet woro Jemini barn.

17. Och då han upplyfte sina ögon, såg han den främmande mannen på gatan och sade till honom: Hwart will du? Och hwadan kommer du?

18. Han swarade honom: Wi äro komne ifrån Bethlehem Juda, och fara in till sidan af Ephraims berg, dädan jag är: och war faren till Bethlehem Juda, och nu far jag till HERrans hus, och ingen will herberga mig.

Herrans hus, nemligen i Silo, der tabernaklet war.

19. Wi hafwa halm och foder till wåra åsnor, och bröd och win för mig och din tjenarinna och för drängen, som med din tjenare är, så att oss fattas intet.

20. Den gamle mannen sade: War tillfrids; allt, det dig fattas, finner du när mig; allenast blif icke öfwer natten på gatan.

21. Och han hade honom i sitt hus och gaf åsnorna foder: och de twådde sina fötter, och åto och drucko.

22. Och som deras hjerta begynte wara gladt, si, då kommo män af staden, Belials barn,* och belade huset, och klappade på dörren, och sade till den gamla mannen, wärden i huset: Låt oss få den mannen hit ut, som i ditt hus kommen är, att wi måga känna honom.† *1 Sam. 22: 7. 2 Sam. 16: 11. †1 Mos. 19: 4, 5, [et]c. Os. 9: 9; cap. 10: 9.

23. Men mannen huswärden gick ut till dem, och sade till dem: Icke så, mine bröder, görer icke detta onda, efter denne mannen är kommen i mitt hus: görer icke en sådan galenskap.

24. Si, jag hafwer en dotter, den ännu en jungfru är, och denne hafwer en frilla, dem will jag låta komma ut till eder, att I förnedren dem, och görer med dem hwad eder täckes:* men på denne mannen görer icke en sådan galenskap. *1 Mos. 19: 8.

Efter en oenighet hade dessa halfgifta makar åter försonat sig och kommo nu åter tillsammans. Ett sådant slags äktenskap, som på den tiden tåldes, och hwarpå man finner flera exempel, är helt och hållet oförenligt med christendomens fullkomliga lära och Evangelii klara ljus. Likasom Loth will den rådlöse husfadren i nödens stund wälja ett mindre ondt i stället för ett större, men de ogudaktiga menniskorna synas just hafwa haft för afsigt, att med fräckhet bewisa sitt förakt för Herrans lag och att håna och förnedra en Levit.

25. Men männerna wille icke lyda honom. Så tog mannen sin frilla, och hade henne ut till dem: den kände de, och hade sig skändeligen med henne i den hela natten allt intill morgonen; och som morgonrodnaden uppgick, läto de gå henne.

26. Då kom qwinnan litet för dagningen inför dörren af mannens hus, der hennes herre inne war, och föll der omkull, och låg der intill ljust war.

27. Då nu hennes herre uppstod om morgonen, och lät upp dörren af huset, och gick ut till att fara sin wäg: si, då låg hans frilla för dörren af huset, och hennes händer på tröskeln.

28. Och han sade till henne: Statt upp, låt oss gå; men hon swarade honom intet. Så tog han henne på sin åsna, redde sig till och for hem till sitt.

29. Som han hem kom, tog han en knif, och tog sin frilla, och styckade henne [band I, 474]med ben och med allt i tolf stycken, och sände till alla Israels landsändar.

Förstörd af den skändliga misshandlingen, hade den olyckliga qwinnan nedsjunkit död wid dörren, och nu will mannen hos Israels stammar wäcka deltagande och beswärja dem att hämnas denna illgerning och motarbeta den gränslösa lastbarheten; derföre sönderstyckade han liket, så att den mördade qwinnan liksom gick efter sin död i blodig gestalt och uppmanade alla rättsinniga Israeliter att hämnas både hennes död och den öfwerhandtagande lasten.

30. Alla de, som det sågo, sade: Sådant är aldrig skedt eller sedt, sedan Israels barn kommo utur Egypti land, intill denna dag: nu betänker eder häröfwer, och rådens wid, och säger till.

20. Capitel.

BenJamins seger, nederlag.

Så drogo Israels barn ut och församlade sig ihop såsom en man, ifrån Dan allt intill BerSeba, och ifrån Gileads land intill HERran i Mizpa:* *Dom. 11: 11.

Mizpa låg på gränsen af Juda, icke långt ifrån Silo. Mizpa war ett heligt församlingsställe i Israel, och förbundets ark fördes nu före kriget från Silo till Mizpa.

2. Och gingo tillhopa utaf alla wrår, allt folk af alla Israels slägter i Guds menighet, fyrahundrade tusen män till fot, som swärd utdrogo.

Till det krig, som nu företogs, utgingo de öfriga Israels stammar endrägteligen. Utaf alla wrår, d. ä. hörnen, pelarne eller de förnämsta af alla Israels slägter.

3. Men Benjamins barn fingo höra, att Israels barn woro dragne upp till Mizpa, och Israels barn sade: Säger, huru det onda tillgånget är.

4. Då swarade Leviten, qwinnans man, som dräpen war, och sade: Jag kom till Gibea* i Benjamin med min frilla, till att blifwa der öfwer natten: *Os. 10: 9.

5. Då hofwo sig upp borgarena i Gibea emot mig, och belade mig i huset om natten, och wille slå mig ihjäl, och skämde min frilla, så att hon blef död.* *Dom. 19: 22, [et]c.

6. Så tog jag min frilla, och styckade henne, och sände det i alt Israels arfs mark: förty de hade gjort en slem ting och galenskap i Israel.

7. Si, nu ären I här alla Israels barn, rådens wid, hwad I skolen göra dertill.

8. Då reste sig allt folket upp såsom en man, och sade: Ingen gånge hem i sin hydda eller i sitt hus:

9. Utan det wilja wi nu göra emot Gibea: Låt oss kasta lott;

10. Och taga tio män af hundrade, och hundrade af tusende, och tusende af tio tusen af alla Israels slägter, att de besörja spisning för folket: att de måga komma och göra med Gibea Benjamins efter all deras galenskap, som de i Israel bedrifwit hafwa.

11. Så församlade sig till staden alla Israels män såsom en man, och förbundo sig.

12. Och Israels slägter sände några män till all Benjamins slägt, och läto säga dem: Hwad är det för en ond ting, som när eder skedd är?

13. Så får oss nu ut de män. Belials barn, i Gibea,* att wi måga dräpa dem, och låta det onda komma ifrån Israel. Men Benjamins barn wille icke lyda sina bröders Israels barns röst: *Os. 9: 9.

14. Utan församlade sig utur städerna intill Gibea, till att draga ut till strids emot Israels barn.

15. Och wordo på den dagen täljde BenJamins barn utur städerna sex och tjugu tusen män, som swärd utdrogo: förutan de borgare i Gibea, de woro täljde sju hundrade utwalda män.

16. Och ibland allt detta folket woro sjuhundrade utwalda män, som wensterhändte woro, och kunde med slungor drabba på ett hår, så att de icke felade.

17. Men de män af Israel förutan de af Benjamin wordo täljde fyrahundrade tusen män, som swärd förde och stridsamme män woro.

18. Israels barn stodo upp, och drogo upp till Guds hus, och frågade Gud och sade: Ho skall draga dit upp för oss till att begynna striden emot BenJamins barn? HERren sade: Juda skall begynna.

Guds hus, grt. Bethel, såsom v. 31. Bethel betyder Guds hus. Denna stad låg i Benjamins stam, Jos. 18: 22. I detta land woro de nu inryckta, och de hade fört förbundets ark och den öfwerste presten med sig, v. 27, 28.

19. Alltså stodo Israels barn om morgonen upp, och lägrade sig för Gibea.

[band I, 475]20. Och hwar och en af Israel gick ut till att strida emot BenJamin, och skickade sig till att strida emot Gibea.

21. Då föllo Benjamins barn ut af Gibea, och slogo på den dagen af israel tu och tjugu tusen män till marken.

22. Men folket, Israels män. förmannade sig, och redde sig till att ytterligare strida på samma platsen, der de sig i den förra dagen redt hade:

23. Och Israels barn drogo upp, och greto för HERran allt intill aftonen; och frågade HERran, och sade: Skola wi mer falla till och strida med BenJamins barn, wåra bröder? HERren sade: Drager upp till dem.

Gud wille genom denna förlust förödmjuka dem och lära dem, att de icke skulle lita på sin egen makt. De hade icke bedt Herran om seger, och Han lofwar dem icke heller seger.

24. Och då Israels barn trädde den andra dagen till att strida emot BenJamins barn:

25. Föllo de BenJamiter utur Gibea emot dem på samma dagen, och slogo ännu till marken aderton tusen män af Israels barn, som alla swärd förde.

26. Då drogo alla Israels barn upp och allt folket, och kommo till Guds hus, och greto, och blefwo der för HERran, och fastade den dagen intill aftonen, och offrade bränneoffer och tackoffer för HERran:

Israels barn och allt folket betyder både bewäpnade och obewäpnade, hwilka nu förödmjuka sig inför Herran och offra bränneoffer till försoning för synden, och tackoffer, att Gud både hade bewarat dem, som ännu lefde, och swarat dem, då de frågade Honom.

27. Och Israels barn frågade HERran, och dersammastädes war Guds förbunds ark på den tiden.

28. Och Pinehas,* Eleazars son, Aarons sons, stod för honom på den tiden, och sade: Skola wi mer draga ut till att strida emot Benjamins barn, wåra bröder, eller skall jag wända igen? HERren sade: Drager dit upp; i morgon skall jag gifwa dem i edra händer. *Jos. 22: 1330; cap. 24: 33.

Förut hade israeliterne sjelfwe welat uträtta saken; nu säger Herren: Jag skall gifwa dem i edra händer. Att det kom an på Herrans gifwande, hade de förut icke besinnat.

29. Och Israels barn beställde ett bakhåll omkring staden Gibea:

30. Och drogo så Israels barn upp på tredje dagen till Benjamins barn; och skickade sig emot Gibea såsom i de twå gånger tillförene.

31. Då drogo BenJamins barn ut emot folket, och gåfwo sig ifrån staden, och begynte till att slå och sarga några af folket, såsom förr i de twå gånger, i marken på twå wägar: den ena går till BethEl, och den andra till Gibea, wid trettio män i Israel.

32. Då tänkte Benjamins barn, de äro slagne för oss såsom tillförene; men Israels barn sade: Låt oss fly, att wi måga komma dem ifrån staden ut uppå wägarna.

33. Så reste upp alla män af Israel, hwar af sitt rum, och skickade sig i BaalThamar, och det bakhållet af Israel gaf sig upp utur sitt rum, ifrån Gaba kula:

34. Och kommo in mot Gibea tio tusen män utwalde af hela israel, så att striden wardt skarp: men de wisste icke, att dem ondt tillstundade.

35. Alltså slog HERren BenJamin för Israels barn, så att Israels barn på den dagen förderfwade fem och tjugu tusen och hundrade män i Benjamin, som alla swärd förde.

Af Benjaminiterna undkommo 600 man, v. 47. Dessa jemte de slagna 25,100 man göra tillsammans 25,700. Men hela Benjamins här hade warit 26,700 man, v. 15. Deraf kan man finna att 1,000 man hade omkommit i de twå föregående träffningarne, eller qwarblifwit i staden för att förswara den.

36. Ty då Benjamins barn sågo, att de slagne woro, gåfwo Israels män dem rum; ty de förläto sig på bakhållet, som de hade beställt inwid Gibea.

37. Och bakhållet skyndade sig ock, och drogo fram till Gibea, och stormade till, och slogo den hela staden med swärdsegg.

38. Och de hade en lösen sig emellan, de män af Israel och bakhållet, till att öfwerfalla dem med swärd, när röken af staden uppslog.

39. Då nu de män af Israel wände sig i striden, och Benjamin begynte till att slå och försarga i Israel wid trettio män; och tänkte, de äro slagne för oss såsom i den förra striden:

40. Så begynte slå en rök af staden rätt upp; och Benjamin wände sig [band I, 476]tillbaka, si, då gick röken af hela staden upp i himmelen.

41. Och de män af Israel wände ock om: då förskräcktes de män af BenJamin; förty de sågo att dem tillstundade ondt.

42. Och de wände sig för de män af Israel på den wägen till öknen, men striden fullföljde dem: dertill de som af städerna inkomna woro, de förderfwade dem derinne.

43. Och de kringhwärfde BenJamin, och fullföljde dem allt intill Menuah, och förtrampade dem inför Gibea österut.

44. Och föllo af Benjamin aderton tusen män, som alla stridsamme män woro.

45. Då wände de sig, och flydde åt öknen till den bergklippan Rimmon; men på den samma wägen slogo de fem tusen män, och följde dem efter allt intill Gideom, och slogo dem af tu tusende.

46. Och så fölle på den dagen af BenJamin fem och tjugu tusen män, som swärd förde, och alle stridsamme män woro.

Här utsättes blott hufwudtalet, se v. 35. 1 Mos. 15: 13.

47. Allenast sex hundrade män wände sig, och flydde åt öknen till den bergklippan Rimmon:* och blefwo i Rimmons bergklippa i fyra månader. *Dom. 21: 13.

48. Och de män af Israel kommo igen till BenJamins barn, och slogo med swärdsegg dem i staden, både folk och fä, och allt det man fann; och alla de städer, som de funno, uppbrände de i eld.

Hela Benjamins stam måste nu lida till följe af den utöfwade illgerningen, men utan twifwel war afguderi och lastbarhet rådande i hela Benjamins stam, hwilket äfwen kan slutas deraf, att de icke wille utlemna missgerningsmännen.

21. Capitel.

BenJamin får hustrur från Jabes och Silo.

Och de män af Israel hade swurit i Mizpa och sagt: Ingen af oss skall gifwa sin dotter de BenJamiter till hustru.

I öfwerilning men af rättmätig afsky för den i Benjamins stam utöfwade styggelsen, hade det i Mizpa församlade folket beslutat och med ed bekräftas, att ingen skulle gifwa sin dotter åt någon man af Benjamin.

2. Och folket kom till Guds hus, och blef der för Gudi allt intill aftonen: och de upphofwo sin röst och gräto swårligen.

Guds hus är äfwen på detta ställe staden Bethel i Benjamin. Cap. 20: 18.

3. Och sade: O HERre, Israels Gud, hwi är detta skedt i Israel, att en slägt är i dag nederlagd i israel?

Nästan hela Benjamins stam war nu utrotad, och skulle eden hållas, så war denna stams utdöende nästan oundwikligt.

4. Den andra dagen war folket bittida uppe, och byggde der ett altare, offrade bränneoffer och tackoffer.* *1 Kon. 8: 64.

Emedan tabernaklet war i Silo, så war äfwen altaret der, men i Bethel hade de förbundets ark med sig, hwarföre de ock der för tillfället upprättade ett altare, för att nu både genom offer blifwa försonade med Herran och inför Herran åter upprätta brödraförbundet med Benjamin.

5. Och Israels barn sade: Hwilken är den af Israels slägter, som icke hit uppkommen är med menigheten inför HERran? Ty en stor ed war gången, att den som icke uppkomme till HERran i Mizpa, han skulle döden dö.

6. Och Israel ångrade sig öfwer sin broder BenJamin, och sade: I dag är en slägt i Israel nederlagd.

7. Huru wilja wi göra, att de som qwar äro, måga få hustrur? Ty wi hafwa swurit wid HERran, att wi icke skola gifwa dem hustrur utaf wåra döttrar.

8. Och sade: Hwilken är af Israels slägter, som icke är kommen hit upp till HERran i Mizpa? Och si, der hade ingen warit i menighetens läger utaf Jabes i Gilead:

9. Ty de täljde folket, och si, der war ingen borgare af Jabes i Gilead.

10. Då sände menigheten tolf tusen män af stridsamma män, och bödo dem, och sade: Går bort, och slår med swärdsegg de borgare i Jabes i Gilead med hustrur och barn.

11. Dock skolen I så göra: Allt det mankön är, och alla de qwinnor, som när man legat hafwa, skolen I till spillo gifwa.* *4 Mos. 31: 17.

Derigenom att folket af Jabes icke hade kommit till Israels hjelp, för att motarbeta ogudaktigheten och straffa de lastbara, hade de wisat, [band I, 477]att de icke frågade efter Israels Gud, utan woro hedniskt sinnade; derföre blefwo de nu såsom hedningar straffade och till spillo gifna.

12. Och de funno när de borgare i Jabes i Gilead fyrahundrade pigor, som jungfrur woro och när ingen man legat hade; dem förde de i lägret till Silo, som ligger i Canaans land.

Israels här hade nu dragit sig tillbaka till Silo, och medfört dit förbundets ark, under det de 12,000 man uträttade det ärende i Jabes, som blifwit dem uppdraget.

13. Då sände hela menigheten bort, och lät tala med Benjamins barn, som lågo i bergklippan Rimmon,* och kallade dem wänligen. *Dom. 20: 47.

14. Alltså kommo Benjamins barn igen på den tiden: och de gåfwo dem till hustrur de, som de wid lif behållit hade utaf Jabes qwinfolk i Gilead; och funno så inga flera.

15. Då ångrade sig folket öfwer Benjamin, att HERren hade gjort ett splitter i Israels slägter.

16. Och de äldste* i menigheten sade: Hwad wilja wi göra, att de, som öfwer äro, måga ock få hustrur? Ty de qwinnor i Benjamin äro förgjorda. *4 Mos. 11: 16.

17. Och sade: De måste ju behålla sitt arf, som igen blefne äro af Benjamin, att icke en slägt nederlägges i Israel.

18. Och wi kunna icke gifwa dem wåra döttrar till hustrur; ty Israels barn hafwa swurit och sagt: Förbannad ware den, som de BenJamiter gifwer hustru.

Denna ed kunde icke wara bindande för barn och barnabarn, eller för någon, som icke sjelf warit närwarande.

19. Och de sade: Si, det är en årlig HERrans högtid i Silo, norrut ifrån Guds hus, österut på den wägen, som drager ifrån BethEl intill Sichem, och söder ifrån Lebona.

20. Och de bödo BenJamins barn och sade: Går bort, och sitter i försåt i wingårdarna:

21. När I då sen, att Silo döttrar gå ut i dans,* så gifwer eder hasteligen utur wingårdarna, och tager hwar och en sig en hustru af Silo döttrar, och går uti Benjamins land. *2 Mos. 15: 20. 1 Sam. 18: 6.

22. När nu deras fäder eller bröder komma till att beklaga sig för oss, wilja wi säga till dem: Warer dem barmhertige för wår skull; förty wi hafwa icke tagit dem hustrur med strid, utan I willen icke gifwa dem dem; det är nu eder skull.

Eden, i sig sjelf war obetänksam och förhastad. Ännu war hos Israels folk så mycken fruktan för Herrans namn, att de ingalunda wille bryta sin ed. Men de finna på en utwäg att kringgå eden, och äfwen denna utwäg war ett edbrott, ty så snart man bidrager till upphäfwande af edens följder, så bryter man den. För Christna är det aldrig tillåtet att med ed bekräfta någon ting, utom i de fall, då de dertill af samhällslagen förpligtas. Har någon i tanklöshet med en swordom utlofwat att göra eller icke göra en sak, så är denna swordom i sig sjelf en synd, och en sådan ed kan ingalunda wara bindande, ty att göra det man sålunda bekräftar kan möjligtwis wara en större synd än sjelfwa swordomen. Har någon swurit att af ondska skada sin nästa, så är sjelfwa swordomen en synd, men att uppfylla ett sådant löfte wore ännu större synd. Oräkneliga sådana fall äro tänkbara och förekomma ofta, emedan tanklöst swärjande ibland oss är så wanligt. Det hörer till frestarens listiga konstgrepp, att ofta plåga en menniskas samwete dermed, att hon bryter ett sådant tanklöst löfte, som det wore omöjligt att hålla, utan att synda ännu mera. Genom sådant swärjande ingår menniskan liksom ett kontrakt med djefwulen, och han har dermed ett band på det arma hjertat, som han på det sättet kan twinga till det, som är orätt, etter fängsla det i sin träldom. Den som försyndat sig med någon sådan swordom och kommer till bekymmer deröfwer, måste bedja Gud om förlåtelse både för denna och för alla andra synder och om rening och rättfärdiggörelse genom Jesu försoningsblod, men icke föreställa sig, att en sådan swordom innebär någon förbindelse, antingen det man lofwat är godt eller ondt. Är det godt, så är det befaldt i Herrans lag, och då är man pligtig att göra det för Herrans skull. Detta är en wida högre orsak och förbindelse än swordomen. Är det, som man lofwat, någon orätt, så är det i Herrans lag förbjudet, och då kan man icke genom någon ed i werlden wara förpligtad att göra det. Att man swor war en synd, men att bryta swordomslöftet är i sådant fall icke synd.

23. BenJamins barn gjorde ock så, och togo qwinnor efter sitt tal, hwilka de röfwade utaf dansen: och foro bort, och bodde i sin arfwedel, och byggde städer, och bodde deruti.

Twå hundra män af Benjamins stam woro utan hustrur, och så många qwinnor blefwo nu på detta sätt tagna. Wi behöfwa icke föreställa oss, att detta tillgick mycket wåldsamt, utan det war ett omswep, hwarigenom man wille lösgöra sig från edens band.

24. Israels barn foro ock dädan på [band I, 478]den tiden, hwar och en till sin slägt och till sin ätt: och drogo ut dädan hwar och en till sin arfwedel.

25. På den tiden war ingen konung i Israel; utan hwar och en gjorde hwad honom tycktes rätt wara.* *Dom. 17: 6; cap. 18: 1.

Domare Boken berättar de wigtigaste händelserna bland Israels folk under domaretiden, en tidrymd af 400 år, och afmålar med några få men lärorika drag folkets tillstånd, seder, bruk och tänkesätt på den tiden. Presterne, Leviterne, stamförstarne och husfäderne gjorde icke mera sin skyldighet att underwisa det uppwäxande slägtet i Herrans lag och till Hans fruktan, derföre uppkom ett slägte, som icke kände Herran. Ännu uppenbarade sig Herrans Engel bland folket, men den himmelska rösten werkade ingen waraktig bättring och förändring. Afguderi, synder och laster trängde sig in från alla håll, men också de straff, hwarmed Herren hade hotat för sådant affalls skull, uteblefwo icke. Sju särskilda gånger kom folket under domaretiden i träldom under hedniska folk och utstodo swåra lidanden; men så snart de i nöden ropade till Herran med uppriktiga hjertan, så blefwo de åter hulpna. Israels utmärktaste domare woro 12 till antalet, nemligen: Athniel, Ehud, Samgar, Debora, Barak, Gideon, Thola, Jair, Jephthah, Ibzan, Elon, Abdon; och hit kunna wi äfwen räkna Simson, Eli och Samuel.

Träldomstiderna woro följande:

1:o Från den Mesopotamiska träldomen, som warade i åtta år, blefwo de befriade af Athniel, som war domare i 30 år.

2:o Från den Moabitiska träldomen befriades de genom Ehud, hwilken tillika med Samgar war domare i 80 år.

3:o Från träldomen under Canaaniterna befriades Israel genom Debora och Barak, som dömde i 40 år.

4:o Från träldomen under Midianiterna, som warade i 7 år, befriades Israel af Gideon, som war domare i 40 år. Derefter dömde AbiMelech i 3, Thola i 23 och Jair i 22 år.

5:o Från den Ammonitiska träldomen, som räckte i 18 år, blef Israel befriadt genom Jephthah, som war domare i 6 år, efter hwilken Ibzan utöfwade domareembetet i 7, Elon i 10, och derefter Abdon i 8 år.

6:o Från den första träldomen under Philisteerna blef folket till någon del befriadt genom Simson. Simson war Israels domare i 20 år, men träldomstillståndet under Philisteerne hade börjat 7 år förut och warade således i 40 år, till dess Philisteernas makt blef bruten wid Simsons död. Derefter utöfwade Eli och sedan propheten Samuel domareembetet under en tid af 40 år.

7:o Folket kom för andra gången i träldom under Philisteerna i 20 års tid, men blef genom Samuel befriadt, hwilken derefter dömde Israel ännu i 12 år, till dess de slutligen begärde en konung.

Under så oroliga tider war det icke möjligt, att åkerbruk och fredliga yrken kunde uppblomstra, ty folket war ofta nödsakadt att skydda sig i bergstrakter och i fasta städer. Derigenom blefwo stammarne äfwen främmande för hwarandra och samhällsbanden sönderslitna. De kunde nu icke heller regelmässigt församla sig till de årliga högtiderna wid Herrans helgedom och hemta tröst och kraft af sin härliga gudstjenst, och Herrans ord, och af den inbördes gemenskapen. Detta förtryck och denna förskingring jemte hedniska exempel och inflytelsen från alla håll förorsakade en beklaganswärd okunnighet, mörker, afguderi och lastbarhet bland det arma folket. Det måste således anses såsom ett under af Herrans bewarande nåd, att detta folk icke helt och hållet nedsjönk i samma mörker som hedningarne, att det icke sammansmälte med dem, och att det icke tidigt blef bortsopadt från jorden, likasom Canaans öfriga folkstammar. Ju mera wi betrakta allt detta, desto större under måste det synas i wåra ögon, att detta folk ännu är till och ännu aflägger ett wittnesbörd med många millioner tungor om den helige och trofaste Guden i Israel. Israels Gud är den lefwande Guden, Han heter trofast och sannfärdig. Han är de lefwandes Gud, och Hans löfte står fast, att detta folk skall lefwa och en gång lära känna Honom, som är wägen, sanningen och lifwet.

Ände på Domare Boken.
  1. I forntiden brukades det någon gång, att stora praktbyggnader uppfördes blott på twå pelare. En sådan prktbyggnad omtalas i Rom, och beskrifwet såsom så rymlig, att den efter berättarens uttryck kunnat rymma hela det romerska folket, och han tadlar deras oförwägenhet, att de wågade församla sig der. emedan om det nedstörtade, skulle flera menniskor blifwa dödade, än i slagtningen wid Cannae.