Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Första Esra Bok

←  Den andra Boken af Chrönikorna

Biblia, Det är All den heliga Skrift Med Förklaringar av Peter Fjellstedt Första Esra Bok

Andra Esra Bok  →

Första Esra Bok.

Inledning.

Esra Bok har sitt namn af sin författare, som war presten Esra. Ersa betyder hjelp, och han war en stor hjelp för sitt folk. Han lefde först bland de Judar, som qwarblefwo i den Babyloniska fångenskapen, då Judarne fingo tillåtelse af konung Cyrus att återwända till sitt fädernesland. Blott en del af Judarne begagnade denna tillåtelse i Cyri tid. Detta återtåg och de wigtigaste händelser, som sedan tilldrogo sig bland Judafolket, äro i denna bok upptecknade, tillika med återtåget under Esra sjelf med ett annat antal af Judar omkring 80 år efter det första återtåget. Boken omfattar alltså en tidsrymd af omkring 80 år, ifrån den tid Cyrus utfärdade påbudet om Judarnes återwändande år 536 före Christi födelse till den wigtiga reformationen år 456 före Christi födelse. Boken kan således delas i twå hufwuddelar, neml. 1) Judarenes återtåg till Judalandet och templets uppbyggande, cap. 1–6, och 2) presten Esra tåg till Jerusalem och hans reformation, eller förbättring både i gudstjenstens inrättning och i folkets tänkesätt och seder enligt Mose lag, cap. 7–10. Esra bok är alltså en fortsättning af Judafolkets historiska böcker och är oumbärlig, såsom den enda tillförlitliga underrättelse wi hafwa om hela den tid, hwarom denna bok handlar. Den wisar oss, huru förunderligen Herren wakar öfwer sitt folk och tänker på sina löften, äfwen då det för menniskors ögon synes, såsom om icke blott dessa löftens glans skulle fördunklas, utan hela hans Hans riksplan omintetgöras, såsom det syntes hafwa skett, då Judalandet ödelades, Jerusalem förstördes, templet uppbrändes och folket förskingrades såsom fattiga fångar i främmande länder. Sådan är Guds underbara styrelse i sitt rike, att det stundom undergår en skenbar död och omintetgörelse för att sedan uppstå med föryngrade krafter. Så war den Babyloniska fångenskapen för Juda rike liksom en graf, hwarifrån det föryngradt uppstod och under Guds styrelse utwecklade sig på ett annat sätt, till dess att werldens Frälsare hade synligen fullbordat sin höga kallelse på jorden, hwarefter folket åter förskingrades i en ny fångenskap, som ännu räcker. Men äfwen denna skall, enligt prophtiorna, upphöra och Israels återupptagelse blifwa lif ifrån de döda. Rom. 11: 15.

1. Capitel.

Cores tillåtelse. Sesbazars resa.

Uti första året Cores, konungens i Persien, på det fullkomnas skulle HERrans ord,* taladt igenom Jeremia mun, uppwäckte HERren Cores anda, konungens i Persien, att han lät utropa i allt sitt rike och igenom skrifwelse,† och säga: *Jer. 25: 12; cap. 29: 10. †2 Chrön. 36: 22.

De 70 åren hwarom propheten Jeremia hade talat, Jer. 25: 12, woro nu tilländalupne, och Herren glömde icke sitt löfte. Den märkwärdige konungen Cyrus, som war bestämd till det redskap, hwarigenom detta löfte skulle fullbordas, hade redan långt förut blifwit omtalad af propheten Esaia och stod just nu på den bestämda tiden på werldens stora skådeplats såsom den ypperste hjelten, genom hwilken Herren wille krossa sina fienders makt, underkufwa det Babyloniska riket och befria Judarne från fångenskapen. Den Högstes högra hand kan allting förwandla. Ps. 77: 11.

2. Detta säger Cores, konungen i Persien: HERren Gud i himmelen hafwer gifwit mig alla riken i landen, och hafwer befallt mig bygga sig ett hus i Jerusalem i Juda.

Cyrus war en hedning, men man kan af hans tal och gerningar finna, att han genom Judafolket och i synnerhet genom den store propheten Daniel hade fått kunskap om den sanne Guden, och att han war öppen för sanningen, så att han wille lyda den högste Konungens uppenbareler. Utan twifwel blef han af propheten Daniel underwisad om Esaias prophetia, Es. 45, och denna uppenbarelse war för honom en tillräcklig befallning att söka befrämja den sanne Gudens rike.

3. Hwilken som nu ibland eder är af Hans folk, med honom ware hans Gud, och han drage upp till Jerusalem i Juda, och uppbygge HERrans Israels Guds hus;* Han är den Gud, som i Jerusalem är.† *Esra 4: 3. †Ps. 76: 2, 3.

4. Och hwilken som ännu igenlefd är, ehwar som helst han en främling är, honom hjelpe folket i det rum med silfwer och guld, med gods och boskap, af en fri wilja till Guds hus i Jerusalem.

5. Då stodo upp de öfwerste fäder af Juda och BenJamin, och presterna och Leviterna, alla, hwilkas anda Gud uppwäckte till att draga upp och bygga HERrans hus i Jerusalem.

6. Och alla de, som woro omkring dem, styrkte deras hand med silfwer och gyldene tyg, med gods och boskap och klenodier; förutan det de friwillige gåfwo.

7. Och konung Cores fick ut HERrans hus kärl, som NebucadNezar utur Jerusalem tagit hade och låtit lägga uti sin guds hus.* *2 Kon. 24: 13; cap. 25: 14. 2 Chrön. 36: 7. Esra 5: 14.

8. Och konung Cores i Persien fick dem ut igenom igenom Mithredath, räntmästaren, och uträknade dem åt Sesbazar, försten i Juda.

Sesbazar är sannolikt det Bablyloniska namnet, som blifwit gifwet åt Serubbabel, hwilken war en af Davids konungsliga slägt, Matth. 1: 12.

9. Och detta är talet: trettio gyldene bäcken, och tusen silfwerbäcken, nio och tjugo knifwar;

10. Trettio gyldene skålar och de andra silfwerskålar, fyrahundrade och tio, och andra kärl tusen;

11. Så att alla kärlen både af guld och silfwer woro femtusen och fyrahundra. Alla dem förde Sesbazar upp med den, som utur fängelset upppdrogo ifrån Babel till Jersualem.

2. Capitel.

De resandes tal och gåfwor.

Desse äro de barn utur landen, som uppdrogo utur fängelset, hwilka NebucadNezar, konungen i Babel, hade fört till Babel, och igenkommo till Jerusalem och Juda, hwar och en uti sin stad.

2. Och kommo med Serubbabel: Jesua, Nehemia, Sereja, Reelaja, Mardechai, Bilsan, Mispar, Bigvai, Rehum och Baana. Detta är nu talet* af männerna i Israels folk. *Neh. 7: 5, 6.

Jesua eller Josua war öfwerstepresten, som följde Judarne från Babylon, cap. 3: 2, Zach. 3: 1. De män, som här nämnas, woro hufwudpersoner. Hela detta slägtregister är af stor wigt, såsom utgörande en betydlig länk af wår Frälsares stamtafla, Matth. 1, Luc. 3, och det war äfwen ganska wigtigt för Judarne att hafwa en sådan klar grundtafla gifwen till förekommande af all oreda och strid mellan Israels stammar och slägter efter fångenskapen.

3. Paros barn: tutusen hundrade twå och sjuttio.

4. Sephatja barn: trehundrade twå och sjuttio.

5. Arah barn: sjuhundrade fem och sjuttio.

6. Pahath Moabs barn, utaf Jesua Joabs barn: tutusen åttahundrade och tolf.

7. Elams barn: tusen tuhundrade fyra och femtio.

8. Sattu barn: niohundrade fem och fyratio.

9. Saccai barn: sjuhundrade och sextio.

10. Bani barn: sexhundradetwå och fyratio.

11. Bebai barn: sexhundrade tre och tjugu

12. Asgads barn: tusen tuhundrade twå och tjugu.

13. Adonikams barn: sexhundrade sex och sextio.

14. Bigvai barn: tutusen sex och femtio.

15. Adins barn: fyrahundrade fyra och femtio.

16. Aters barn af Jehiskia: åtta och nittio.

17. Bezai barn: trehundrade tre och tjugu.

18. Jorah barn: hundrade och tolf.

19. Hasums barn: tuhundrade tre och tjugu.

20. Gibbars barn: fem och nittio.

21. Bethlehems barn: hundrade tre och tjugu.

22. Netopha män: sex och femtio.

23. De män af Anathoth: hundrade åtta och tjugu.

24. Asmaveths barn: twå och fyratio.

25. De barn af KirjathArim, Chephira och Beeroth: sjuhundrade tre och fyratio.

26. De barn af Rama och Gaba: sexhundrade en och tjugu.

27. De män af Michmas: hundrade twå och tjugu.

28. De män af BethEl och Aj: tuhundrade tre och tjugu.

29. Nebo barn: twå och femtio.

30. De män af Magdis: hundrade sex och femtio.

31. De andra Elams barn: tusen tuhundrade fyra och femtio.

32. Harims barn: trehundrade och tjugu.

33. Lob, Hadid och Ono barn: sjuhundrade fem och tjugu.

34. Jereho barn: trehundrade fem och fyratio.

35. Senaa barn: tretusen sexhundrade och trettio.

36. Presterna: Jedaja barn, af Jesua hus: niohundrade tre och sjuttio.

37. Immers barn: tusen twå och femtio.

38. Pashurs barn: tusen tuhundrade sju och fyrahundratio.

39. Harims barn: tusen och sjuttio.

40. Leviterna, Jesua barn och Kadmiel af Hodavia barn: fyra och sjuttio.

41. Sångarena, Assaphs barn: hundrade åtta och tjugu.

42. Dörrwaktarenas barn: Sallums barn, Aters barn, Talmons barn, Akkubs barn, Hatita barn och Sobai barn alla tillhopa: hundrade nio och trettio.

43. De Nethinim: Ziha barn, Hasupha barn, Tabaoths barn,

44. Keros barn, Siaha barn, Padons barn,

45. Lebana barn, Hagaba barn, Akkubs barn,

46. Hagabs barn, Samlai barn, Hanans barn,

47. Giddels barn, Gahars barn, Reaja barn,

48. Rezins barn, Nekoda barn, Gassams barn,

49. Usa barn, Paseah barn, Besai barn,

50. Asna bar, Meunims barn, Nephusims barn,

51. Bakbuks barn, Hakupha barn, Harhurs barn,

52. Bazluts barn, Mehida barn, Harsa barn,

53. Barkos barn, Sisera barn, Thamah barn,

54. Neziah barn, Hatipha barn.

55. Salomos tjenares barn: Sotai barn, Sopherets barn, Peruba barn,

56. Jaala barn, Darkons barn, Giddels barn,

57. Sephatja barn, Hattils barn, Pochereths barn af Zebaim, Ami barn.

58. Alla Nethinim och Salomos tjenares barn woro tillhopa trehundrade twå och nittio.

59. Och desse drogo också med upp af ThelMelah, ThelHarsa, Cherub, Addan och Immer; men de kunde icke utwisa sina fäders hus eller ock sin säd, om de woro af Israel;

60. Delaja barn, Tobia barn, Nekoda barn; sexhundrade twå och femtio.

61. Och af prestbarnen: Habaja barn, Koz barn, Barsillai barn, den en hustru tog utaf Barsillai, den Gileaditens döttrar, och wardt nämnd under deras namn.

62. Desamma sökte efter deras börds skrifter, och funno dem icke; derföre wordo de presterskapet qwitte.

63. Och Thirsatha sade till dem, att de icke skulle äta utaf det allraheligaste, till dess en prest uppstode med Ljus och Fullkomlighet.* *2 Mos. 28: 30. 4 Mos. 27: 21. Neh. 7: 65.

Thirsatha war en äretitel, som nu Serubbabel, såsom den Persiske konungens underståthållare, förde. Detta embete innehades sedan af Nehemia, Neh. 8: 9. Ljus och Fullkomlighet, Urim och Thummim fattades således för öfwerstepresten Josua, och Judarne påstå sjelfwe, att detta hemlighetsfulla, heliga uppenbarelsemedel aldrig fanns efter den Babyloniska fångenskapen, ehuru de nu wid återkomsten hoppades, att det skulle blifwa dem af Herran åsterskänt.

64. Hela menigheten såsom en man war tu och fyratio tusen trehundrade och sextio;* *Neh. 7: 66.

De föregående talen, jemte de 11 hufwudmännen (v. 2) utgöra blott 29,829, men man bör märka, att blott de, som woro af Juda och Benjamins stammar, räknades. De 12,531, som i hufwudsumman fattas, woro således af de öfriga stammarne.

65. Förutan deras tjenare och tjenarinnor, de woro sjutusen trehundrade sju och trettio, och hade tuhundrade sångare och sångerskor;

66. Sjuhundrade sex och trettio hästar, tuhundrade fem och fyratio mular;

67. Fyrahundrade fem och trettio kameler och sextusen sjuhundrade och tjugu åsnor.

68. Och somlige utaf öfwersta fäderna, när de kommo till HERrans hus i Jerusalem, wordo de friwillige till Guds hus, att man skulle det sätta uppå sitt rum;

69. Och gåfwo efter sin förmåga till drätseln åt werket ett och sextiotusen gylden och femtusen pund silfwer och hundrade prestskjortlar.

Gylden, drachmer, dariker, woro ett Persiskt guldmynt, som hade sitt namn af den Persiska konunganamnet Darius, utgörande i wärde omkring 13 Rdr rmt.

70. Alltså satte sig presterna och Leviterna och somliga af folket och sångarena och dörrwaktarena och de Nethinim uti sina städer; och hela Israel i sina städer.

.

3. Capitel.

Altaret. Löfhyddohögtiden. Templets grund.

Och då sjunde månaden kom, och Israels barn nu woro i sina städer, kom folket tillhopa såsom en man* till Jerusalem. *Dom. 20: 1. Neh. 8: 1.

2. Och Jesua, Jozadaks son, och hans bröder presterna, och Serubbabel, Sealthiels son,* och hans bröder, stodo upp, och byggde Israels Guds altare till att offra bränneoffer deruppå, såsom skrifwet står i Mose den Guds mannens lag.† *Matth. 1: 12. †3 Mos. 6: 9. 5 Mos. 12: 13, 14.

Jesua är en sammandragning af namnet Jehoschua, hwaraf det Grekiska uttalet är Jesus. Denne öfwerstepresten war icke blott för sitt embetes skull en förebild af wår Frälsare, utan propheten Zacharia såg honom i en syn såsom folkets hufwudman stå inför Herran. Hans namn war en efterbild af den heliga man, genom hwilken Herren inför folket i Canaans land efter Mose död, och det folk, som nu återkommit ur fångenskapen, kunde äfwen härigenom blifwa styrkte i sin tro, att Herren sjelf också nu war med dem och hade infört dem för andra gången i sina fäders land.

3. Och de satte altaret uppå sin fot;¨ ty en förskräckelse war ibland dem för folket i landen; och offrade HERranom bränneoffer deruppå om morgon och afton;* *4 Mos. 28: 3, 4.

De fruktade för folket i landet och woro derföre framför allt angelägne om att upprätta altaret och införa en ordnad gudstjenst, på det de med så mycket större wisshet måtte kunna förtrösta på Herrans bistånd och beskydd. De blefwo derföre också af Honom beskyddade.

4. Och de höllo löfhyddohögtid, såsom det skrifwet står,* och gjorde bränneoffer hwar dag efter det tal, som det sig borde, hwar dag sitt offer; *3 Mos. 23: 34. 4 Mos. 29: 12, 13.

5. Derefter ock de dagliga bränneoffer, och nymånaders, och alla HERrans högtidsdagars, som helgade woro, och alla friwilliga offer, som de HERranom friwilligt gjorde.* *Neh. 10: 33.

6. På första dagen i sjunde månaden begynte de att göra HERranom bränneoffer; men grundwalen till HERrans tempel war ännu icke lagd.

7. Men de gåfwo stenhuggare och timmermän penningar; och spis och dryck och olja dem i Zidon och Tyro, att de skulle låta komma cederträ af Libanon till sjös in till Japho, efter Cores, konungens af Persien, befallning till dem.

8. Uti andra året, sedan de kommo till Guds hus i Jerusalem, uti den andra månaden begynte Serubbabel, Sealthiels son, och Josua, Jozadaks son, och de andre af deras bröder, prester och Leviter, och alla de, som af fängelset komne woro till Jerusalem; och skickade Leviterna, allt ifrån tjugu år och derutöfwer, att de skulle drifwa werket på HERrans hus.

9. Och Jesua stod med sina söner och bröder, och Kadmiel med sina söner, och Juda barn, såsom en man till att drifwa arbetarena på Guds hus, nemligen Henadads barn med deras barn och deras bröder Leviterna.

10. Och då byggningsmännerna lade grundwalen på HERrans tempel, stodo presterna klädde med trumpeter; och Leviterna, Assaphs barn, med cymbaler, till att lofwa HERran med Davids dikt, Israels konungs:

11. Och sjöngo emot hwarannan med lof och tacksägelse HERranom, att Han god är,* och Hans barmhertighet warar i ewighet öfwer Israel. Och allt folket upphof sin röst till HERrans lof, att grunden på HERrans hus lagd war. *Ps. 136: 1.

12. Men många af de gamla prester och Leviter och öfwerste fäder, som det förra huset sett hade i dess grundwal, och detta hus war för deras ögon, greto med hög röst; dock upphöjde många sin röst till glädje;

13. Så att folket icke kunde känna det glädjerop för gråtropet i folket; ty folket ropade högt, så att man hörde ropet långt ifrån.

Den rörande beskrifningen af den blandade sinnesstämningen wid detta högtidliga tillfälle måste ännu göra ett djupt intryck på hwarje hjerta, som älskar Herrans hus och den rätta gudstjensten. Den, som icke älskar Herrans tempel, kan icke älska Herran sjelf. De, som hade sett det härliga templet före fångenskapen, kunde nu icke annat än sörja, då de sågo, huru ringa deremot det tempel skulle blifwa, som nu grundades. Men Herren tröstade dem genom propheten Haggai med den försäkran, att detta templets härlighet skulle blifwa större än det förstas. Och denna större härlighet, som utlofwades, war Herren af himmelen sjelf, enda Sonens härlighet af Fadren, full med nåd och sanning.

4. Capitel.

Byggnaden hindras till Darii tid.

Då nu Juda och Benjamins motståndare hörde, att fängelsets barn byggde HERranom Israels Gud templet;

De motståndare, som menas, woro Samariterna, det blandade folk, som bestod af allahanda hedningar, hwilka dit blifwit inflyttade och sammansmält med qwarlefwor af de tio stammarne. Se 2 Kon. 17: 24.

2. Kommo de till Serubbabel och till öfwersta fäderna, och sade till dem: Wi wilja bygga med eder; förty wi söka eder Gud, likasom I; och wi hafwa offrat allt ifrån den tid EsarHaddon, konungen i Assur, förde oss hit upp.

3. Men Serubbabel och Jesua och de andre öfwerste fäder i Israel swarade dem: Det betämmer sig icke, att wi och I bygga wår Guds hus, utan wi wilja allena bygga HERranom Israels Gud, såsom Cores, konungen i Persien, budit hafwer.* *Esra 1: 3; cap. 5: 13.

4. Då hindrade folket i landet Juda folks hand, och afskräckte dem af byggningen;

5. Och legde rådgifware emot dem, och förhindrade deras råd, så länge Cores, konungen i Persien, lefde, intill Darii regemente, konungens i Persien.

Genom Judarnes rena nit om Herrans lag blefwo Samariterna wisserligen retade till ännu mera hat emot Judarne, men de blefwo tillika eggade att bemöda sig om rening ifrån allahanda hedniska bruk, och derigenom blefwo de förberedde till Christendomens emottagande. Detta war således en stor winning för Guds rike. Deremot, om Judarne hade gifwit efter och af falsk fördragsamhet och likgiltighet om Herrans rena lag och gudstjenst gjort gemensam sak med Samariterna, så skulle bägge folken derigenom nedsjunkit uti okunnighet och hedendom. Den sanna fördragsamheten och den sanna kärleken får aldrig sträcka sig så långt, att man drager uti främmande ok med de otrogna och deltager uti det, som är emot Guds ord.

Denne Darius war Darius Hystaspis, hwilkens företrädare war Smerdes. Således blef tempelbyggnaden afbruten under en längre tid.

6. Men då Ahasveros wardt konung, uti hans rikes begynnelse, skrefwo de ett klagomål emot dem af Juda och Jerusalem.

7. Och uti Arthahsasta tid skref Bislam, Mithredath, Tabeel och de andre af deras råd till Arthahsasta, konungen i Persien; och skriften i brefwet war på Syriska skrifwen, och wardt på Syriska uttydd.

Syriska betyder här Arameiska eller Chaldeiska. Härifrån till Cap. 6: 19, är grundtexten i denna bok icke Hebreiska utan Chaldeiska, som skiljer sig ifrån hebreiskan något mera än Danskan från Swenskan.

8. Rehum, kansleren, och Simsai, skrifwaren, skrefwo detta bref emot Jerusalem till konung Arthahsasta:

9. Wi Rehum, kansler, och Simsai, skrifware, och andre i det rådet, af Dina, af Apharsach, af Tharpelath, af Persien, af Arach, af Babel, af Susan, af Deha och af Elam;

10. Och de andra folk, hwilka den store och högprisade Asnappar försändt hade, och satt uti Samarie städer, och andre på denna sidan elfwen, och i Canaan.

Asnappar måste hafwa warit Asser Haddons befälhafware, som på denne konungs befallning intog Samarien, v. 9.

11. Och detta är brefwets lydelse, som de till konung Arthahsasta sände: Dina tjenare, de män på denna sidan elfwen, och Cheeneth.

12. Kunnigt ware konungen, att de Judar, som ifrån dig hit upp till oss komne äro till Jerusalem, i den upproriska och onda staden, bygga honom upp, och göra hans murar, och låta uppgå dem af grunden.

13. Så må nu konungen weta, om denne stad uppbyggd warder, och murarne igen uppsatte, så warda de icke gifwande skatt, tull och årliga utskylder, och deras anslag warder kommande konungarna till skada.

14. Så efter wi alla hafwa warit med och nederlagt templet, hafwa wi icke längre kunnat se på konungens föraktelse; derföre sända wi nu och låta bet kungöra konungen;

Nederlagt templet, grt.: Emedan wi med salt hafwa saltat templet. Det war i forntiden brukligt att strö salt öfwer gruset af förstörda byggnader, för att gifwa tillkänna, att det aldrig åter skulle uppbyggas. Således hade också salt blifwit kastadt öfwer tempelgrunden. Emedan salt är en sinnebild af waraktighet, så skulle det i sådana fall wara tecken till beständig förödelse. Dessa motståndare söka nu att reta konungens högmod med den framställning, att det wore en skam, om det stora förödelsewerket skulle blifwa af så kort waraktighet.

15. Att man låte söka i dina fäders Chrönikor, så skall du finna i samma Chrönikor och förfara, att denne staden är upprorisk, och för konungar och länder skadelig, och kommer desslikes andra till affall af ålder; derföre staden ock förstörd är.

16. Ty gifwa wi konungen till förstå, att om denna stad uppbyggd warder och dess murar uppsatte, så behåller du intet för dem på denna sidan elfwen.

17. Då sände konungen ett swar till Rehum, kansleren, och Simsai, skrifwaren, och de andra i deras råd, som i Samarien bodde, och de andra på hinsidan elfwen: Frid och helsa;

18. Brefwet, som I till oss sändt hafwen, är uppenbarligen läst för mig.

19. Och är af mig befaldt, att man söka skulle, och är funnet, att denna stad af ålder hafwer kastat sig upp emot konungar, och uppror och affall sker deruti.

20. Hafwa också mäktige konungar warit i Jerusalem, som rådit hafwa öfwer allt det, som hinsidan elfwen är; så att dem hafwer tull, skatt, och årliga utskylder gifna warit.

21. Så görer nu efter denna befallning: förtager de samma män, att staden icke byggd warder, intill bess befallning af mig gifwen warder.

22. Så ser nu till, att I härutinnan icke försumlige ären, att konungen ingen skada häraf sker.

23. Då nu konungens Arthahsasta bref läset wardt för Rehum och Simsai, skrifwaren, och deras råd, drogo de straxt upp till Jerusalem till Judarna och förhindrade dem med arm och wälde.

24. Då höll upp arbetet på Guds hus i Jerusalem, och blef tillbaka allt intill det andra året Darii, konungens i Persien.

Brefwet war ganska lifligt och försåtligt och framställde saken för konungen i Persien i ett sådant falskt sken, att han satte tro dertill och förbjöd Judarne att fortsätta tempelbyggnaden. Men den högste Konungen kan leda konungars hjertan efter sin wilja, och efter en för Judarne swår pröfningstid kom en konung på den Persiska thronen, som gaf åt Judarna frihet att uppbygga templet och tjena Herran på fädrens wis.

5. Capitel

Serubbabel bygger. Thathnai bref.

Och de propheter Haggai* och Zacharia†, Iddo son, propheterade till Judarna, som i Juda och Jerusalem bodde, i Israels Guds namn. *Hagg. 1: 1. †Zach. 1: 1; cap. 6: 13.

Son, d. ä. sonson, Zach. 1: 7.

2. Då stodo Serubbabel upp, Sealthiels son, och Jesua, Jozadaks son, och begynte till att bygga Guds hus i Jerusalem; och med dem Guds propheter, som dem styrkte.

3. På den tiden kom till dem Thathnai, landshöfdingen på denna sidan elfwen, och Sethar Bosnai och deras råd, och sade alltså till dem: Ho hafwer befallt eder att bygga detta huset och uppsätta dess murar?

4. Då sade wi dem, huru männerna hette, som denna byggning för händer hade.

5. Men deras Guds öga kom uppå Judarnas äldsta, så att dem icke förtaget wardt, till dess man måtte låta komma saken till Darios, och en skrifwelse derom igenkomme.

Guds öga betyder Guds wakande wård och beskydd.

6. Och detta är brefwets innehåll, som Thathnai, landshöfdingen på denna sidan elfwen, och Sethar Bosnai och deras råd af Apharsach, som på denna sidan elfwen woro, sände till konung Darios.

7. Och de ord, som de till honom sände, lydde alltså: Konungen Darios all frid.

8. Konungen ware weterligt, att wi kommo uti Judiska landet till den stora Gudens hus, hwilket man bygger med allehanda stenar, och bjelkar lägger man i wäggarna, och arbetet går fast fram i deras händer.

Allahanda stenar, grt.: stora stenar, egentl. rullningsblock, stora att de behöfde framwältas.

9. Men wi hafwa frågat de äldsta och sagt till dem alltså: Ho hafwer befallt eder bygga detta hus och uppsätta dess murar?

10. Ock frågade wi, huru de hette, på det wi skulle det låta dig förstå, och wi hafwa de mäns namn beskrifna, som deras öfwerstar äro.

11. Men de gåfwo oss dessa ord för swar, och sade: Wi äro himmelens och jordens Guds tjenare, och bygga det hus upp, som för många år bygdt war, hwilket en stor Israels konung byggt och uppsatt hade.* *1 Kon. 6: 2.

12. Men då wåra fäder förtörnade* Gud af himmelen, gaf Han dem uti NebucadNezars hand, konungens i Babel, den Chaldeens; han slog detta hus ned, och förde bort folket till Babel. *2 Chrön. 36: 16, 17.

13. Men i första året Cores, konungens i Babel, befallde samma konung Cores att bygga detta Guds hus.* *2 Chrön. 36: 22, 23. Esra 1: 3.

14. Ty ock de gyldene och silfwerkärl i Guds hus, som NebucadNezar utur templet i Jerusalem tagit hade och fört uti det templet i Babel,* dem tog konung Cores utur templet i Babel och fick dem Sesbazar wid namn, den han för en landshöfding satte, *Esra 6: 5.

15. Och sade till honom: Tag dessa kärlen; far bort, och för dem uti templet i Jerusalem, och låt uppbygga Guds hus i sitt rum.

16. Då kom samme Sesbazar och lade grundwalen till Guds hus i Jerusalem. Ifrån den tiden hafwer man byggt, och är ännu icke fullkomnadt.

17. Om nu konungen täckes, så låte söka i konungens skatthus, som i Babel är, om det så befaldt är af konung Cores, att bygga Guds hus i Jerusalem, och sände till oss konungens mening härom.

6. Capitel.

Darios befaller bygga. Templet bygges, wiges. Passah hålles.

Då befallde konung Darios, att man söka skulle i kansliet, uti konungens skatthus, som i Babel låg.

2. Då fann man i Ahmeta på det slottet, som i Meden ligger, en bok, och derutinnan war ett sådant ärende beskrifwet:

I Babel fanns icke det påbud, som Cyrus hade utgifwit, utan i den gamla hufwudstaden i Medien, Ahmeta eller Ekbatana, som nu kallas Hamadan.

3. Uti första året konungs Cores befallde* konung Cores uppbygga Guds hus i Jerusalem på det rum, der man offrar, och grundwal lägga till sextio alnars höjd; till bredden ock sextio alnar; *Esra 1: 2.

4. Och tre wäggar af allahanda stenar, och en wägg af träd;* och kosten skall gifwen warda utaf konungshuset. *1 Kon. 6: 36.

Se cap. 5: 8.

5. Dertill de Guds hus gyldene och silfwertyg, som NebucadNezar utur templet i Jerusalem tagit och till Babel fört hade, skall man igengifwa, så att de skola igenförde warda uti templet i Jerusalem i sitt rum i Guds hus.* *Esra 1: 7; cap. 5: 14.

Så lydde berättelsen om Cyri påbud.

6. Så farer nu långt ifrån dem, du Thathnai, landshöfdinge hinsidan wid elfwen, och Sethar Bosnai och deras råd på Apharsach, som hinsidan elfwen ären.

7. Låter dem arbeta på Guds hus, så att Judarnas höfwitsman och deras äldsta måga bygga Guds hus på sitt rum.

8. Är också af mig befaldt, hwad man de äldsta i Juda utfå skall till att bygga Guds hus; nemligen, att man skall fliteligen taga utaf konungens drätsel, det är af den ränta hinsidan elfwen, och gifwa männerna, och att man icke förhindrar dem.

9. Och om de behöfwa kalfwar, lam eller bockar till bränneoffer till himmelens Gud, hwete, salt, win och olja, efter presternas sed i Jerusalem, skall man dem gifwa dagligen hwad de behöfwa; och att detta sker oförsummeligen;

10. Att de måga offra till en söt lukt Gudi i himmelen, och bedja för konungens lif och hans barns.

11. Af mig är denna befallning gifwen; och hwilken menniska dessa orden förwänder, utaf hans hus skall man taga en bjelke, och resa honom upp, och hänga honom deruti, och hans hus skall skamligen förstördt warda för den gernings skull.

12. Och Gud, som hafwer låtit sitt namn bo der, förstöre alla konungar och folk, som sin hand uträcka till att förstöra och nederslå Guds hus i Jerusalem: Jag Darios hafwer detta befallt, att detta skall också alldeles fullföljdt warda.

Detta war det påbud, som Darius nu utfärdade.

13. Då gjorde det Thathnai, landshöfdingen hinsidan elfwen, och Sethar Bosnai med deras råd, till hwilka konung Darios sändt hade, fliteligen.

14. Och Judarnas äldste byggde, och det gick för handen, efter den prophetens Haggai och Zacharia, Iddo sons prophetia; och de byggde, och uppsatte efter Israels Guds befallning och efter Cores, Darios, och Arthahsasta, konungarnas i Persien, befallning;

Denne är en annan Arthahsasta, än den, som omtalas Cap. 4: 7. Den Arthahsasta, som här omtalas, gynnade tempelbyggnaden. Se Cap. 7: 1, 7. Gick för handen: hade framgång.

15. Och fullkomnade huset intill tredje dagen i den månaden Adar, det war sjette året af konung Darios rike.

16. Och Israels barn, presterna, Leviterna, och de andra fängelsets barnen höllo Guds hus wigning med glädje;

17. Och offrade* i Guds hus wigning hundrade kalfwar, twåhundrade lam, fyrahundrade bockar; och till syndoffer för hela Israel tolf getabockar efter slägternas tal i Israel. *Esra 8: 35.

18. Och de satte presterna i deras ordning och Leviterna i deras wakt till att tjena Gud, som i Jerusalem är; såsom skrifwet står i Mose bok.* *4 Mos. 3: 6; cap. 8: 9.

19. Och fängelsets barn höllo Passah på fjortonde dagen i den första månaden.* *2 Mos. 12: 6.

20. Ty presterna och Leviterna hade renat sig, att de alla rene woro såsom en man; och de slagtade Passah för alla fängelsets barn och för deras bröder presterna och för sig.

21. Och Israels barn, som af fängelset woro igenkomne, och alla de, som sig till dem afskilt hade ifrån hedningarnas orenhet i landet till att söka HERran Israels Gud, åto;

22. Och höllo osyrade bröds högtid i sju dagar med glädje; förty HERren hade gjort dem glada, och wändt konungens hjerta af Assur till dem, så att deras händer styrkta wordo i werket på Guds hus, den Israels Gud är.

Den Persiske konungen war nu konung af Assyrien, och detta nämnes här såsom en hög äretitel, emedan Assyrien kort tid förut warit det mäktigaste rike.

7. Capitel.

Esra resa, pass, lof.

Sedan detta skedt war i Arthahsasta rike, konungens i Persien, kom ned af Babel Esra, Seraja son, Asaria sons, Hilkia sons,

2. Sallums sons*, Zadoks sons, Ahitobs sons, *1 Chrön. 6: 13.

3. Amaria sons, Asaria sons, Merajoths sons,

4. Serahja sons, Ussi sons, Bukki sons,

5. Abisua sons, Pinehas sons, Eleazars sons, Aarons den öfwerste prestens sons;

6. Hwilken en skicklig skriftlärd war i Mose lag, som HERren Israels Gud gifwit hade: och konungen gaf honom allt det han begärde, efter HERrans hans Guds hand öfwer honom.

Om denne Esra är densamme, som i Cyri tid tågade med Judarne till Jerusalem, så måste han nu hafwa warit mycket gammal, och han måste efter det första tåget till judalandet hafwa återwändt till Babylonien. Jfr Neh. 12: 1.

7. Och drogo någre upp af Israels barn, prester, Leviter, sångare, dörrwaktare och Nethinim till Jerusalem i sjunde året konungens Arthahsasta.

8. Och de kommo till Jerusalem i femte månaden, det är sjunde året konungens.

9. Förty på första dagen i första månaden wardt han till råds att uppdraga ifrån Babel; och på första dagen i femte månaden kom han till Jerusalem efter Guds goda hand* öfwer honom. *Esra 8: 18.

10. Ty Esra skickade sitt hjerta till att söka HERrans lag, och till att göra och lära i Israel bud och rätter.

11. Och detta är brefwets innehåll, som konung Arthahsasta gaf Esra presten, den skriftlärde, hwilken en lärare war i HERrans ord, och Hans bud öfwer Israel:

Esra war en lärd man och upplyst genom den Helige Andas ingifwelse i hög grad, så att genom honom det Gamla Testamentets heliga Skrifter, så många, som redan funnos, blefwo samlade och bragta uti ett ordnadt skick. Propheten Malachis bok tillades sedan. Esra hade således ett stort och wigtigt wärk att uträtta, att ordna icke blott de heliga Skrifterna, utan ock tempelinrättningen och gudstjensten, domstolarne och lagwäsendet, och så widt som möjligt förbättra folkets sedliga tillstånd. För att nu härwid understödjas äfwen af den werldsliga maktens inflytelse behöfde han den fullmakt, som här omtalas.

12. Arthahsasta, konung öfwer alla konungar, till Esra, presten, den skriftlärde i Guds lag af himmelen, frid och helsa.

13. Af mig är befaldt, att alla de af Israels folk, som friwillige äro i mitt rike, och presterna och Leviterna, till att fara till Jerusalem, att de måga fara med dig;

14. Utsände af konungen och af de sju rådsherrar* till att besöka Juda och Jerusalem, efter din Guds lag, hwilken i din hand är; *Esth. 1: 10, 14.

Konungen i Persien hade ett råd af sju personer. Det ar sannolikt att dessa sju råd skulle afbilda de sju himmelska andar, hwarom den Persiska gudaläran talar, och konungen sjelf ansågs såsom gud. Äfwen bland Perserne war sjutalet ett heligt tal. Det är troligt, att den Persiska läran hemtade mycket utur de heliga skrifter, som Judarne hade med sig, men wanställde och ombildade den Heliga Skrifts sanningar på sitt eget wis. De sju himmelska andar eller Amschaspands, om hwilka deras lära talar, skulle föreställa de sju planeternas andar; men de kunde äfwen anses såsom en egen utmålning af Es. 11: 2.

15. Och att du medtager silfwer och guld, som konungen och hans rådsherrar friwillige gifwa* Israels Gud, hwilkens boning i Jerusalem är;† *Esra 8: 25. †Esra 1: 3.

16. Och allahanda silfwer och guld, som du finna kan i hela Babels landskap med det, som folket och presterna friwilligt gifwa till Guds hus i Jerusalem:

17. Allt detta tag, och köp fliteligen för de samma penningar kalfwar, lam, bockar och spisoffer och drickoffer, att man må offra uppå altaret wid eder Guds hus i Jerusalem.

18. Dertill hwad dig och dina bröder täckes, att göra af de penningar, som öfwerblifwa, det görer efter eder Guds wilja.

19. Och de tyg, som dig antwardas till embetet i din Guds hus, öfwerantwarda dem inför Gud i Jerusalem.

20. Hwad sedan mer af nöden är till din Guds hus, det du behöfwer utgifwa, det låt utgifwa utur konungens kammare.

21. Jag, konung Arthahsasta, hafwer detta befallt räntmästarena på hinsidan elfwen, så att hwad Esra, presten, den skriftlärde i Guds lag af himmelen, af eder äskar, att I det fliteligen gören;

22. Allt intill hundrade centner silfwer och intill hundrade corer hwete och till hundrade bath win och till hundrade bath olja och salt utan mått.

23. Allt det der hörer till Guds lag af himmelen, att man det fliteligen låter komma till Guds hus af himmelen; att en wrede icke må komma öfwer konungens rike och hans barn.

24. Och eder skall wetterligt wara, att I icke makt hafwen att lägga någon utskyld, tull, eller årlig ränta på någon prest, Levit, sångare, dörrwaktare, Nethinim, och tjenare i denna Guds hus.

25. Men du, Esra, efter din Guds wisdom, som i din hand är, uppsätt domare och lagmän, som allt folket döma måga, som på hinsidan elfwen är, alla de som weta din Guds lagar, och alla de som icke weta den, dem lär.

26. Och alle de, som icke med flit göra din Guds lag och konungens lag, de skola straxt hafwa sin dom för sin gernings skull, antingen till döds eller till landsflykt eller till penningeplikt eller till fängelse.

27. Lofwad ware HERren wåra fäders Gud, som sådant konungen ingifwit hafwer, att han skulle bepryda HERrans hus i Jerusalem;

28. Och tillböjt sin barmhertighet till mig, för konungen och hans rådsherrar och alla konungens wäldiga: och jag wardt styrkt efter HERrans min Guds hand öfwer mig, och församlade de yppersta i Israels hus, att de med mig dit upp drogo.

8. Capitel.

Esras följe, fasta, skatt, offer.

Dessa äro hufwudena för deras fäder, som räknade wordo och med mig uppdrogo ifrån Babel i den tiden, då konung Arthahsasta regerade.

2. Af Pinehas barn: Gersom; af Ithamars barn: Daniel; af Davids barn: Hattus.

3. Af Sechania barn, Paros barn: Sacharia, och med honom räknade hundrade och femtio män.

4. Af Pahath Moabs barn: Eljoenai, Seraja son, och med honom twåhundrade män.

5. Af Sechania barn: Jahasiels son, och med honom trehundrade män.

6. Af Adins barn: Ebed, Jonathans son, och med honom femtio män.

7. Af Elams barn: Jesaia, Athalia son, och med honom sjuttio män.

8. Af Sephatja barn: Sebadia, Michaels son, och med honom åttatio män.

9. Af Joabs barn: Obadja, Jehiels son, och med honom twåhundrade och aderton män.

10. Af Selomiths barn: Josiphia son, och med honom hundrade och sextio män.

11. Af Bebai barn: Sacharia, Bebai son, och med honom åtta och tjugu män.

12. Af Asgads barn: Johanan, Katans son, och med honom hundrade och tio män.

13. Af de sista Adonikams barn, och hette alltså: Elipheleth, Jehiel, och Semaja, och med dem sextio män.

14. Af Bigvai barn: Uthai och Sabbud, och med dem sjuttio män.

15. Och jag församlade dem till elfwen, som kommer till Ahava, och wi blefwo der i tre dagar; och då jag gaf akt uppå folket och presterna, fann jag der inga Leviter.

16. Då sände jag till Elieser, Ariel, Semaja, Elnathan, Jarib, Elnathan, Nathan, Sacharia och Mesullam, öfwerstar, och Jojarib och Elnathan, lärare;

17. Och sände dem ut till Iddo, öfwersten, till Casiphja, att de skulle hemta oss tjenare uti wår Guds hus; och jag gaf dem in, hwad de tala skulle med Iddo och hans bröder, de Nethinim, i Casiphja.

18. Och de hade till oss efter Guds goda hand öfwer oss* en klok man utaf Maheli barn, Levi sons, Israels sons, Serebia, med hans söner och bröder, aderton; *Esra 7: 9.

19. Och Hasabia och med honom Jesaja af Merari barn med hans bröder och deras söner, tjugu;

20. Och af de Nethinim, hwilka David och förstarna gåfwo till att tjena Leviterna, twåhundrade och tjugu, alle nämnde wid namn.

21. Och jag lät der wid elfwen wid Ahava utropa en fasta, att wi skulle ödmjuka oss för wår Gud till att söka af Honom en rätt wäg för oss och wåra barn och alla wåra håfwor.

22. Ty jag skämdes bedjas ledsagare och resenärer af konungen, att de skulle hjelpa oss för fienderna på wägen; förty wi hade sagt konungen: Wår Guds hand är till det bästa öfwer alla de Honom söka; och Hans starkhet och wrede öfwer alla dem, som Honom öfwergifwa.

23. Alltså fastade wi, och sökte detta af wår Gud, och Han hörde oss.

Huru lefwande Esras gudsfruktan war, och huru angelägen han war att icke på något sätt wanära Herran eller ohelga Hans namn, wisar sig icke blott uti hans brinnande bön och lofsång, utan nu särskildt deruti, att han icke wille wisa den minsta räddhåga eller söka menskligt beskydd, sedan han hade aflagt den bekännelsen, att Guds hand är till det bästa öfwer alla dem, som Honom söka. Denna förtröstan will han nu ådagalägga, för att icke genom någon misströstan wanhelga Herrans namn och gifwa hedningarna anledning att förakta Israels mäktiga Gud.

24. Och jag afskilde tolf af de öfwersta presterna, Serebia och Hasabia, och med dem tio deras bröder;

25. Och wägde dem till silfwer och guld och tyg till häfoffer i wår Guds hus, hwilka konungen och hans rådsherrar och förstar och hela Israel, som för handen war, till häfoffer gifwit hade.* *Esra 7: 15.

26. Och wägde dem till i deras hand sexhundrade och femtio centner silfwer; och i silfwertyg hundrade centner, och i guld hundrade centner;

27. Tjugu gyldene skålar, de höllo tusende gylden, och twå goda kosteliga kopparkärl, klara såsom guld;

28. Och sade till dem: I ären helige HERranom; så äro ock kärlen heliga; dertill det frigifna silfwer och guld HERranom edra fäders Gud.

29. Så waker, och bewarer det, till dess I wägen det in för öfwersta presterna och Leviterna* och öfwersta fäderna i Israel i Jerusalem uti HERrans hus kistor. *Neh. 10: 89; cap. 12: 44.

30. Då togo presterna och Leviterna det wägda silfret och guldet och kärlen, att de skulle föra det till Jerusalem till wår Guds hus.

31. Alltså foro wi ifrån elfwen Ahava på tolfte dagen i förstå månaden, att wi skulle draga till Jerusalem; och wår Guds hand war öfwer oss, och bewarade oss ifrån fiendernas hand och försåt på wägen.

32. Och wi kommo till Jerusalem. och blefwo der i tre dagar.

33. På fjerde dagen wardt wägdt silfret och guldet och kärlen uti wår Guds hus under Meremoths hand, Uria sons prestens, och med honom war Eleazar, Pinehas son; och med dem Josabad, Jesua son, och Noadja, Binnui son, de Leviter:

34. Efter hwars tal och wigt; och wigten wardt på den tiden all beskrifwen.

35. Och fängelsets barn, som utur fängelset komne woro, offrade bränneoffer Israels Gudi tolf stutar för hela Israel sex och nittio wädrar, sju och sjuttio lam, tolf bockar till syndoffer; alltsammans till bränneoffer HERranom.* *Esra 6: 17.

36. Och de antwardade konungens befallning åt konungens embetsmän och landshöfdingar på denna sidan elfwen; och de upphöjde folket och Guds hus.

9. Capitel.

Folkets synd. Esras bot, bön.

Då nu allt detta bestäldt war, gingo till mig de öfwerste och sade: Israels folk och presterna och Leviterna äro icke afskilde ifrån folken i landen, efter deras styggelse, som är de Cananeers, Hetheers, Phereseers, Jebuseers, Ammoniters, Moabiters, Egyptiers och Amoreers.

2. Förty de hafwa tagit deras döttrar och deras söner, och gjort den heliga säden menlig med folken i landen; och öfwerstarnas och rådsherrarnas hand war den första i denna missgerning.

3. Då jag detta hörde, ref jag mina kläder och min kjortel sönder, och utryckte mitt hufwudhår och skägg, och satt ensam.

4. Och sig församlade till mig alla de, som Israels Guds ord fruktade, för deras öfwerträdelse, som i fängelset warit hade; och jag satt ensam allt intill aftonoffret;

5. Och wid aftonoffret stod jag upp af min jemmer, och ref mina kläder och min kjortel sönder, och föll uppå mina knän, och uträckte mina händer till HERran min Gud;

6. Och sade: Min Gud, jag skämmes och blyges att upphäfwa mina ögon till Dig, min Gud; ty wår missgerning är wuxen öfwer wårt hufwud,* och wår skuld är stor upp till himmelen.† *Ps. 38: 5. †1 Mos. 18: 20, 21. 2 Chrön. 28: 9.

7. Allt ifrån wåra fäders tid hafwa wi warit i stor skuld allt intill denna dag; och för wåra missgerningars skull äro wi och wåra konungar och prester gifne i konungarnas hand i landen, uti swärd, i fängelse, i rof och i ansigtes blygd, såsom det går i denna dag.

8. Så är oss dock nu någon liten tid nåd af HERran wår Gud wederfaren, att ännu något af oss är qwar blifwet, att Han skulle gifwa oss en nagel i sitt heliga rum, och att wår Gud skulle upplysa wåra ögon, och gifwa oss ännu ett litet lif i wår träldom;

Nagel betecknar fasthet, hållningsfäste. Jfr Es. 22: 23. Dermed menas den frihet, som nu hade blifwit gifwen åt folket, att de fingo hafwa sin egen gudstjenst och öfwerhetspersoner af deras eget folk.

9. Förty wi äro trälar, och wår Gud hafwer icke förlåtit oss, ändock wi trälar äro; och hafwer böjt till oss barmhertighet för konungarna i Persien, att de läto oss lefwa, och upphöja wår Guds hus, och upprätta dess förstöring, och gifwa oss en gård i Juda och Jerusalem.

Förlåtit, d. ä. öfwergifwit.

10. Nu, hwad skola wi säga, wår Gud, efter detta? Att wi dina bud öfwergifwit hafwa,

11. Som du genom dina tjenare propheterna budit hafwer, och sagt: Det land, som I uti kommen till att besitta det, är ett orent* land igenom folkens orenhet i landen uti deras styggelser, med hwilka de hafwa uppfyllt det med orenhet allt omkring. *3 Mos. 18: 25, 27.

12. Så skolen I nu icke gifwa edra döttrar deras söner, och deras döttrar skolen I icke taga åt edra söner,* och söker icke deras frid eller wälfärd i ewig tid; på det I skolen blifwa mäktige och äta det goda i landen, och lemna det edra barn till arfs i ewig tid. *5 Mos. 7: 3.

13. Och efter allt det, som öfwer oss kommet är för wåra onda gerningars och stora synders skull, hafwer Du wår Gud öfwersett med oss det wi illa gjort hafwa, och hafwer gifwit oss en förlossning, såsom det nu är för ögonen.

14. Men wi hafwa wändt oss om, och låtit dina bud fara, så att wi hafwa befryndat oss med dessa styggelsers folk: will Du då wred wara öfwer oss, till dess det allt ute är, så att intet qwar blifwer, eller ingen förlossning mer är?

15. HERre Israels Gud, Du är rättfärdig, ty wi äro igenblefne och behållne, såsom det i denna dag för ögonen är: si, wi äro för dig uti wår skuld; ty fördenskull kan man icke blifwa ståndande för Dig.

I denna härliga bekännelse och bön, hwaruti den fromme Esra innesluter sig sjelf såsom hörande till det syndiga folket, har Guds Ande wisat oss, huru ett rent och redligt presterligt sinne skall wara beskaffadt. Ingalunda är det nog dermed, att prestens läppar skola bewara läran, utan han skall waka och bedja för folket, och i ödmjuk bekännelse och bön bära deras själar på sina händer inför nådens thron och nedkalla öfwer församlingen Guds Andes ljus och himmelska gåfwor.

10. Capitel.

Främmande hustrur afskiljas.

Då Esra så bad, bekände och gret, och låg inför Guds hus, församlade sig till honom utaf Israel en ganska stor menighet af män, qwinnor och barn; förty folket gret swårligen.

En sådan werkan hade Esras bön, och så mäktig war hans inwerkan på folkets hjertan, att menigheten med honom nu förenade sig i syndabekännelse, bättringstårar och bönerop inför Herran, som synder förlåter och förbarmar sig öfwer alla botfärdiga. Det gör alltid en djup werkan på folkets hjertan, då en redlig lärare föregår dem i uppriktig syndabekännelse och bättring. Man har många exempel på, att då en lärare sjelf blifwit mäktigt fattad af Guds Andes kraft, så har på en gång en stor del af församlingen följt med honom genom den trånga porten, och äfwen de, som icke welat följa, hafwa dock känt en inwerkan af sanningens makt, som de ide funnit så lätt att motstå.

2. Och Sechania, Jehiels son, af Elams barn, swarade och sade till Esra: Si, wi hafwa förtagit oss emot wår Gud, att wi hafwa tagit oss främmande hustrur utaf landets folk; men här är ännu hopp derom i Israel.

3. Så låt oss nu göra ett förbund med wår Gud, så att wi utdrifwa alla hustrur, och dem som af dem födde äro, efter HERrans råd, och deras, som frukta wår Guds bud, att man må göra efter lagen.

4. Så statt nu upp, ty det hörer dig till; wi wilja wara med dig; war wid en god tröst, och gör så.

5. Då stod Esra upp, och tog en ed af de öfwerste presterna och Leviterna och hela Israel, att de skulle göra efter detta talet: och de swuro det.

Denna större stränghet wid detta tillfälle war nödwändig, emedan afguderiets förfärliga följder just genom fångenskapen blifwit så starkt ådagalagda, och afguderiet war hufwudsakligen en följd af förbindelse med hedniska folk.

6. Och Esra stod upp inför Guds hus, och gick in uti Johanans, Eljasibs sons, kammare; och då han dit kom, åt han intet bröd, och drack intet watten; förty han sörjde öfwer deras öfwerträdelse, som i fängelset warit hade.

7. Och de läto utropa i Juda och Jerusalem till alla fängelsets barn, att de skulle församla sig till Jerusalem.

8. Och hwilken som icke komme innan tre dagar efter öfwerstarnas och de äldstas råd, hans egodelar skulle alla till spillo gifwas, och han afskiljas ifrån fångarnas menighet.* *3 Mos. 27: 28.

9. Då församlade sig alla Juda män och Benjamin till Jerusalem innan tre dagar; det är, på tjugonde dagen i den nionde månaden; och allt folket satt uppå gatan inför Guds hus, och bäfwade för detta ärendes skull och för regnet.

10. Och Esra presten stod upp, och sade till dem: I hafwen förtagit eder, i det att I hafwen tagit främmande hustrur, på det I skullen ännu föröka Israels skuld.

11. Så bekänner nu HERran edra fäders Gud, och görer det honom ljuft är, och skiljer eder ifrån landets folk och ifrån de främmande hustrur.

12. Då swarade hela menigheten, och sade med hög röst: Ske, såsom du oss sagt hafwer.

13. Men folket är mycket, och regnwäder, och kan icke stå ute; så är det icke heller en eller twå dagars gerning; ty wi hafwa sådan öfwerträdelse mycken gjort.

14. Låt oss beställa wåra öfwerstar i hela menigheten, att alla de i wåra städer, som främmande hustrur tagit hafwa, komma på bestämd tid; och de äldste i hwar stad, och deras domare med, till dess wår Guds wrede må ifrån oss wänd warda i denna saken.

15. Då wordo beställde Jonathan, Asahels son, och Jahesia, Tikva son, öfwer denna saken; och Mesullam och Sabbethai, Leviterna, hulpo dem.

16. Och fängelsets barn gjorde alltså; och presten Esra och de ypperste fäderne i deras fäders hus och alle, de nu nämnde äro, afskilde sig och satte sig på första dagen i tionde månaden till att ransaka om detta ärendet.

17. Och de uträttade det på alla de män, som främmande hustrur hade, på första dagen i första månaden.

18. Och wordo funne ibland presternas barn, som främmande hustrur tagit hade, nemligen ibland Jesua barn, Jozadaks sons, och hans bröder: Maaseja, Elieser, Jarib och Gedalia.

19. Och de gåfwo deras hand deruppå, att de wille utdrifwa hustrurna, och till deras skuldoffer* offra en wädur för sin skuld. *3 Mos. 4: 3.

20. Ibland Immers barn: Hanani och Sebadia.

21. Ibland Halims barn: Maaseja, Elia, Semaja, Jehiel och Ussia.

22. Ibland Pashurs barn: Eljoenai, Maaseja, Ismael, Nethaneel, Josabad och Eleasa.

23. Ibland Leviterna: Josabad, Simei och Kelaja, den är Kelita; Pethahja, Juda och Elieser.

24. Ibland sångarena: Eljasib; ibland dörrwaktarena: Sallum, Telem och Uri.

25. Utaf Israel: Ibland Paros barn: Ramia, Jissija, Malchija, Mijamin, Eleazar, Malchija och Benaja.

26. Ibland Elams barn: Mattania, Sacharia, Jehiel, Abdi, Jeremoth och Elia.

27. Ibland Sattu barn: Eljoenai, Eljasib, Mattania, Jeremoth. Sabad och Asisa.

28. Ibland Bebai barn: Johanan, Hanania, Sabbai och Athlai.

29. Ibland Bani barn: Mesullam, Malluch, Abaja, Jasub, Seal och Jeramoth.

30. Ibland Pahath Moabs barn: Adna, Chelal, Benaja, Maaseja, Mattania, Bezaleel, Binnui och Manasse.

31. Ibland Harims barn: Elieser, Jissija, Malchija, Semaja, Simeon,

32. Benjamin, Malluch och Semaria.

33. Ibland Hasums barn: Mattenai, Mattatta, Sabad, Elipheleth, Jeremai, Manasse och Simi

34. Ibland Bani barn: Maadai, Amram, Uel.

35. Benaja, Bedja, Cheluhu,

36. Banja, Meremoth, Eljasib,

37. Mattania, Mattenai, Jaasav,

38. Bani, Binnui, Simi,

39. Selemia, Nathan, Adaja,

40. Machnaddai, Sasai, Sarai,

41. Asareel, Selemia, Semaria,

42. Sallum, Amalia och Joseph.

43. Ibland Nebo barn: Jegiel, Mattithia, Sabad, Sebina, Jaddai, Joel och Benaja.

44. Desse hade alla tagit främmande hustrur; och woro somliga Ibland desamma hustrur, som barn födt hade.

Ände på Första Esra Bok.