Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Fjerde Boken Mose

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Tredje Boken Mose Biblia,
Det är All den heliga Skrift
Med Förklaringar

av Peter Fjellstedt

Fjerde Boken Mose (Numeri)
Femte Boken Mose >>
Kort öfwersigt  →


[ band I, 253 ]
NUMERI.

Fjerde Boken Mose.

Inledning.

Det latinska ordet Numeri betyder tal, räknetal, och denna bok kallas så, emedan den innehåller uppteckningar och räkningar öfwer folket, Leviterna, de förstfödda, och öfwer Israeliternas läger och wandringställen. Denna bok omfattar en tid af trettioåtta år och nio månader. Den innehåller de wigtigaste händelser, som Israels folk genomlefde efter uppbrottet från Sinai berg, till dess de wandrade in i Moabiternas land, samt åtskilliga lagar och stadgar, som Herren tillade till dem, som förut blifwit gifna. Boken börjar med Herrans tal till Mose på första dagen af andra månaden i andra året, efter utgången ur Egypten, således tretton månader efter utwandringen, och fortsätter berättelsen till den första dagen af elfte månaden i det fyrtionde året. De märkwärdigaste historiska delarne äro: 1:o Förberedelserna till den widare wandringen genom öknen, cap. 110: 10. 2:o Uppbrottet från Sinai och wandringen till Kades Barnea på gränsen af Canaans land, cap. 10: 11 till cap. 19; och 3:o Återtåget derifrån till återkomsten dit trettiosju år senare, cap. 2036.

Det wigtigaste i denna bok är för oss folkets pröfningar och många syndafall och de straffdomar och bud, som Gud derpå lät följa, men isynnerhet Guds underbara ledning och många wälgärningar mot detta folk, samt Hans omhuldande hägn och wård, oaktadt folkets synder och otrohet. Hela boken bidrager mycket att framställa och bekräfta Skriftens lära om Guds helighet, rättfärdighet, sanning, godhet och barmhärtighet i motsats mot menniskans otro, trotsighet, otacksamhet och lydnad.

1. Capitel.

Tolf Israels slägter täljas, Levi ej.

Och HERren talade med Mose i Sinai öken, uti wittnesbördets tabernakel, på första dagen i den andra månaden i det andra året, sedan de woro gångne utur Egypti land, och sade:

Den andra månaden kallas Sif.

2. Tager en summa af hela Israels barns menighet, efter deras slägter och deras fäders hus och namn, allt det som mankön är, från hufwud till hufwud.* *2 Mos. 30: 12. 4 Mos. 26: 2.

Detta räknande behöfedes icke på det Gud skulle få weta folkets antal, utan 1:o på det folket skulle få weta antalet af det wapenföra manskapet; 2:o blefwo deras slägtregister derigenom bragta i ordning, hwilket war nödwändigt, på det wår Frälsares stamtafla skulle kunna en gång med klarhet och bestämdhet framläggas, och 3:o blef Guds allsmäktiga och kärleksfulla omsorg om den stora folkmängden i öknen desto tydligare. Denna räkning war en mönstring af Herrans här, för att inrätta ett ordnadt läger, 2 Mos. 38: 26, en räkning ock, hwarpå skatten till helgedomen skulle grundas. Befallningen v. 1–4 utföres v. 17–46, der summan af det wapenföra manskapet i alla tolf stammarne uppgifwes till 603,550, utom Leviterna. Qwinnor barn, främlingar och gamla männer upptagas ej i räkningen.

3. Ifrån tjugu år och derutöfwer, allt det som duger till att draga i här i Israel. Och I skolen tälja dem efter deras härar, du och Aaron.

4. Och skola till eder af hwarje slägt en höfwitsman öfwer hans faders hus.

5. Desse äro namnen af de höfwitsmän, som med eder stå skola. Af Ruben: Elizur, Sedeurs son.

6. Af Simeon: Selumiel, Zuri Sadai son.

7. Af Juda: Nahesson, Amminadabs son.

8. Af Isaschar: Nethaneel, Zuars son.

9. Af Zebulon: Eliab, Helons son.

10. Af Josephs barn: af Ephraim, Elisama, Ammihuds son. Af Manasse: Gamliel, Pedahzurs son.

11. Af Benjamin: Abidan, Gideoni son.

[ band I, 254 ]12. Af Dan: Ahieser, Ammi Sabai son.

13. Af Asser: Pagiel, Ochrans son.

14. Af Gad: Eliphas, Deguels son.

Deguel heter cap. 2: 14 Reguel. Bokstafsomvexlingar förekomma stundom i Hebreiska språket mellan D och R, emllan N och R o. s. w.

15. Af Naphatali: Ahira, Enans son.

16. Dessa äro de namnkunnigaste i menigheten, höfwitsmännen i deras fäders slägter, som woro hufwud och förstar i Israel.

Hufwud och förstar: hufwudmän för tusende.

17. Och Mose och Aaron togo dem till sig, såsom de wid namn uppräknade woro.

18. Och församlade desslikes hela menigheten på första dagen i den andra månaden, och räknade dem efter deras börd, efter deras slägter och fäders hus och namn, ifrån tjugu år och derutöfwer, från hufwud till hufwud:

Härkomsten på fädernet måste noga uppgifwas.

19. Såsom HERren hade budit Mose; och talde dem uti Sinai öken.

20. Rubens barn, som war den förste Israels son, efter deras börd, slägter, deras fäders hus och namn, från hufwud till hufwud, allt det mankön war, ifrån tjugu år och derutöfwer, och de som dugde till att draga i här;

21. De wordo räknade intill Rubens slägte, sex och fyrtio tusen och femhundrade.

22. Simeons barn efter deras börd, slägter, deras fäders hus och namn, ifrån hufwud till hufwud, allt det som mankön war, ifrån tjugu år och derutöfwer, och i här draga dugde:

23. Wordo talde intill Simeons slägte, nio och femtio tusen och trehundrade.

24. Gads barn, efter deras börd, slägter, deras fäders hus och namn, ifrån tjugu år och derutöfwer, allt det som i här draga dugde.

25. Wordo talde intill Gads slägte, fem och fyrtio tusen, femhundrade och femtio.

26. Juda barn, efter deras börd, slägter, deras fäders hus och namn, ifrån tjugu år och derutöfwer, allt det i här draga dugde:

27. Wordo talde intill Juda slägte, fyra och sjuttio tusen och sexhundrade.

28. Isaschars barn, efter deras börd, slägter, deras fäders hus och namn ifrån tjugu år och derutöfwer, allt det i här draga dugde:

29. Wordo talde intill Isaschars slägte, fyra och femtio tusen och fyrahundrade.

30. Sebulons barn, efter deras börd, slägter, deras fäders hus och namn, ifrån tjugu år och derutöfwer, allt det i här draga dugde:

31. Wordo talde intill Sebulons slägte, sju och femtio tusen och fyrahundrade.

32. Josephs barn af Ephraim, efter deras börd, slägter, deras fäders hus och namn, ifrån tjugu år och derutöfwer, allt det i här draga dugde:

33. Wordo talde intill Ephraims slägte, fyrtio tusen och femhundrade.

34. Manasse barn, efter deras börd, slägter, deras fäders hus och namn, ifrån tjugu år och derutöfwer, allt det i här draga dugde:

35. Wordo talde intill Manasse slägte, tu och trettio tusen och tuhundrade.

36. BenJamins barn, efter deras börd, slägter, deras fäders hus och namn, ifrån tjugu år och derutöfwer, allt det i här draga dugde:

37. Wordo talde intill BenJamins slägte, fem och trettio tusen och fyrahundrade.

38. Dans barn, efter deras börd, slägter, deras fäders hus och namn, ifrån tjugu år och derutöfwer, allt det i här draga dugde:

39. Wordo talde intill Dans slägte, tu och sextio tusen och sjuhundrade.

40. Assers barn, efter deras börd, slägter, deras fäders hus och namn, ifrån tjugu år och derutöfwer, allt det i här draga dugde:

41. Wordo talde intill Assers slägte, ett och fyrtio tusen och femhundrade.

42. Naphatali barn, efter deras börd, slägte, deras fäders hus och namn, ifrån tjugu år och derutöfwer, allt det i här draga dugde:

43. Wordo talde intill Naphtali slägte, tre och femtio tusen och fyrahundrade.

44. Desse äro de, som Mose och Aaron samt med de tolf Israels förstar talde, af hwilka ju en war öfwer hwart af deras fäders hus.

45. Och summan af Israels barn efter deras fäders hus, ifrån tjugu år [ band I, 255 ]och derutöfwer, det i här draga dugde i Israel:

46. War sex resor hundrade tusen, och tretusen, femhundrade och femtio.* *2 Mos. 12: 37; cap. 38: 26.

Antalet wid första räkningen, ett år förut, war lika stort som nu. Omkring tre tusen hade afgått, 2 Mos. 32: 28, men andra hade deremot under tiden fyllt 20 år (v. 3). Sannolikt utelemnar Mose wid de större summorna af warje stam de små talen, som är under femtio, och angifwer runda tal. Judarne indelade nemligen sina krigshärar i hopar af tusende, af hundrade och af femtio.

47. Men de Leviter, efter deras fäders slägter, wordo icke räknade ibland med.

Leviterna hörde icke till krigshären, utan hade andra förrättningar, v. 50–53, och räknades sedan särskildt, cap. 3: 15.

48. Och HERren talade med Mose och sade:

49. Levi slägte skall du icke räkna, ellet taga någon summa af dem, ibland Israels barn.

50. Men du skall skicka dem till wittnesbördets tabernakel och till alla dess tyg och allt det dertill hörer; och de skola bära tabernaklet och alla dess tyg, och skola de sköta och lägra sig omkring tabernaklet.

Se 2 Mos. 25: 10.

51. Och när man resa skall, då skola de Leviter taga tabernaklet neder: och när hären skall lägra sig, skola de slå tabernaklet upp. Om någon främmande nalkas dertill, han skall dö.

52. Israels barn skola lägra sig hwar i sitt läger, och wid sin härs banér.

53. Men Leviterna skola lägra sig omkring wittnesbördets tabernakel, på det icke skall komma en wrede öfwer menigheten af Israels barn. Derföre skola de Leviter wakt hålla wid wittnesbördets tabernakel.

Leviterna skulle hålla wakt, att ingen obehörig måtte närma sig till tabernaklet och blifwa straffad, se 1 Sam. 19: 20. 1 Chrön. 26: 16–20.

54. Och Israels barn gjorde allt det HERren Mose budit hade.

2. Capitel.

Israels barns läger, tal.

Och HERren talade med Mose och Aaron och sade:

2. Israels barn skola lägra sig allt omkring för wittnesbördets tabernakel, hwar under sitt banér och tecken efter deras fäders hus.

Tabernaklet måste alltid wara midt i lägret. Omkring tabernaklet woro de personer, som hörde till gudstjenstens inrättning, och utomkring woro tre stammar på hwardera sidan. Hwarje sida, eller tre stammar tillsammans, hade en hufwudfana, och dessutom hade hwarje stam en särskild mindre fana.

De fyra hufwudfanorna förde Juda, Ruben, Dan och Ephraim. Enligt Judarnas urgamla uppgifter hade Juda på sin fana bilden af ett lejon, Ruben af en menniska, Dan af en örn, och Ephraim af en oxe. Samma bilder finna wi äfwen i beskrifningen om Chrubim med den thronwagn, öfwer hwilken Herrans härlighet uppenbarade sig för propheten Hesekiel, cap. 1 och 10. Och detta wisar, att Herrans inrättningar på jorden hafwa sina höga urbilder i himmelska ting och äro afmålningar af det som härligt och oförgängligt är.

3. Öster ut skall lägra sig Juda med sitt banér och här; deras höfwitsman Nahesson, Amminadabs son:

4. Och hans här de fyra och sjuttio tusen och sexhundrade.

5. Bredwid honom skall sig lägra Isaschars slägte; deras höfwitsman Nethaneel, Zuras son:

6. Och hans här de fyra och femtio tusen och fyrahundrade.

7. Dertill Sebulons slägte; deras höfwitsman Eliab, Helons son:

8. Med sin här de sju och femtio tusen och fyrahundrade:

9. Så att de, som höra till Juda läger, skola wara i allo hundrade sex och åttio tusen och fyrahundrade, de som deras här tillhöra: och de skola draga främst.

10. Söderut skall ligga Rubens läger och banér med deras här; deras höfwitsman Elizur, Sedeurs son:

11. Och hans här de sex och fyrtio tusen femhundrade.

12. Bredwid honom skall sig lägra Simeons slägte; deras höfwitsman Selumiel, Zuri Sadai son:

13. Och hans här de nio och femtio tusen trehundrade:

14. Dertill Gads slägte; deras höfwitsman Eliasaph, Reguels son:

15. Och hans här de fem och fyrtio tusen sexhundrade och femtio:

16. Så att alle de, som höra till Rubens läger, skola wara i allo hundrade ett och femtio tusen fyrahundrade och [ band I, 256 ]femtio, de som deras här tillhöra: och skola wara de andre i utdragningen.

Fjellstedt Israels läger.jpg

17. Sedan skall wittnesbördets tabernakel draga fram med Leviternas läger midt ibland lägren: och såsom de lägra sig, så skola de ock draga, hwar wid sitt rum under sitt banér.

Då folket tågade från ett ställe till ett annat, war en bestämd ordning föreskrifwen, huru stammarne skulle gå. Förbundets ark och hwad som hörde till den innersta helgedomen utgjorde medelpunkten och hade sex stammar före och sex stammar efter sig. Så är Herren sjelf ännu midt uti sin församling, regerar den med sin wishet, beskyddar den med sin allmakt och wälsignar den med sin nåds rikedomar.

Israels wäl ordnade läger war såsom en flyttbar stad, se cap. 24: 5. Paulus såg en ännu skönare ordning, Col. 2: 5, och den allraskönaste himmelska fulkomligheten af den förklarade församlingen beskrifwes i Uppb. 21.

18. Westerut skall ligga Ephraims läger och banér med deras här; deras höfwitsman skall wara Elisama, Ammihuds son:

19. Och hans här de rytio tusen och femhundrade.

20. Bredwid honom skall sig lägra Manasse slägte; deras höfwitsman Gamliel, Pedahzurs son:

21. Hans här de tu och trettio tusen och tuhundrade.

22. Dertill BenJamins slägte; deras höfwitsman Abidan, Gideoni son:

23. Hans här de fem och trettio tusen och fyrahundrade:

24. Så att alla de, som Ephraims läger tillhöra, skola wara hundrade och åtta tusen och ett hundrade, de hans här tillhöra: och skola wara de tredje i utdragningen.

25. Norrut skall ligga Dans läger och banér; deras höfwitsman Ahieser, Ammi Sadai son:

26. Hans här de tu och sextio tusen och sjuhundrade.

27. Bredwid honom skall lägra sig Assers slägte: deras höfwitsman Pagiel, Ochrans son.

28. Hans här de ett och fyrtio tusen och femhundrade:

[ band I, 257 ]29. Dertill Naphtali slägte; deras höfwitsman Ahira, Enans son:

30. Hans här de tre och femtio tusen och fyrahundrade:

31. Så att alla de, som höra till Dans läger, skola wara hundrade sju och femtio tusen och sexhundrade: och skola wara de ytterste i utdragningen med deras banér.

32. Detta är summan af Israels barn, efter deras fäders hus och läger med deras härar: sexhundrade tusen och tre tusen femhundrade och femtio.* *2 Mos. 12: 37. 4 Mos. 1: 46.

33. Men de Leviter wordo icke talde i summan med Israels barn; såsom HERren hade budit Mose.

34. Och Israels barn gjorde allt det HERren hade budit Mose: och lägrade sig under deras banér, och drogo ut, hwar i sin slägt efter deras fäders hus.

3. Capitel.

Levi täljes i de förstföddas ställe.

Detta är Aarons och Mose slägt i den tiden, då HERren talade med Mose på Sinai berg.

Mose slägt sammansmälter med Aarons, så att hans barn ingå i antalet af Leviter i allmänhet. Troligt är, att Mose i sin stora ödmjukhet utbad sig detta af Herran, på det ingen särskild utmärkelse skulle fästas wid hans efterkommande, och att Herren i sin wishet så styrde, på det Israels folk icke skulle gå för långt i sin widhängsenhet wid Mose och glömma Gud, den högste lagstiftaren. Man wet att Judarne i sednare tider med en slags afgudisk tillgifwenhet fästade sig wid Mose namn, fastän de öfwerträdde Herrans förbund och lag, som genom Mose war gifwen. Ännu wärre hade detta blifwit, om Mose efterkommande hade warit särskildt kända. Gud will icke gifwa sin ära åt skapade wäsen, Hans namn blefwe derigenom ohelgadt och det skulle lända till skada för menniskorna sjelfwe. Derföre framwisar erfarenheten många exempel derpå, att så snart man börjar anse någon menniska oumbärlig och fäster sig wid densamma med öfwerdrifwen hyllning och tillgifwenhet, så blifwer den menniskan förödmjukad eller borttagen utur werlden. Derföre har Guds Ande lärt oss att wända ögat tlll himmelen och säga: Herre! du är min Gud.

2. Och detta är Aarons söners namn: Den förstfödde Nadab, dernäst Abihu, Eleazar och Ithamar.* *2 Mos. 6: 23. 1 Chrön. 6: 3.

3. Det äro namn till Aarons söner, som till prester smorde woro, och deras händer fyllde till presterskap.* *3 Mos. 8: 2.

4. Men Nadab och Abihu blefwo döde för HERran, då de offrade främmande eld för HERran uti Sinai öken, och hade inga söner.* Men Eleazar och Ithamar skötte prestaembetet under deras fader Aaron. *3 Mos. 10: 2; cap. 16: 1. 4 Mos. 26: 61. 1 Chrön. 24: 2.

5. Och HERren talade med Mose och sade:

6. Haf fram Levi slägte, och ställ dem in för presten Aaron, att de skola tjena honom:

7. Och hålla hans och hela menighetens wakt inför wittnesbördets tabernakel och tjena i tabernaklets tjenst;

Alla Leviterna skulle således efter öfwersteprestens anwisning och ledning tjena i helgedomen. Så skola alla trogna i Christi församling låta leda sig af Christi Ande till att tjena under Honom och göra Hans wilja. De utgöra det andeliga presterskapet, 1 Pet. 2: 5, och skola derföre tjena den himmelske Öfwerstepresten i det andeliga tabernaklets tjenst, först och främst i sina hjertan, dernäst i gudstjensten, samt i sin kallelse och i ett troget utöfwande af kärlekens pligter i Herrans menighet. Christi kyrka och församling är det andeliga tabernaklet, hwaruti Hans tjenare skola tjena Honom.

8. Och wakta alla tyg, som wittnesbördets tabernakel tillhöra, och Israels barns wakt, till att tjena i tabernaklets tjenst.

9. Och skall gifwa Aaron och hans söner Leviterna till gåfwa af Israels barn.

10. Men Aaron och hans söner skall du sätta, att de wakta på deras presterskap. Om någon främmande bjuder sig dertill, han skall dö.

Främmande betyder sådane som icke hörde till det af Herren bestämda presterskapet. Wi kunna häraf se, huru wådligt det är att wilja tränga sig fram till Gud efter eget godtycke och att wilja tjena Honom efter egna tankar och inbillning.

11. Och HERren talade med Mose och sade:

12. Si, jag hafwer tagit de Leviter ibland Israels barn för allt förstfödt, som moderlif öppnar ibland Israels barn, så att Leviterna skola wara mina:* *4 Mos. 8: 16.

13. Förty de förstfödingar äro mina ifrån den tid jag slog all förstföding i Egypti land,* då helgade jag mig all förstföding i Israel,† ifrån menniska allt intill boskapen, att de skola höra mig till. Jag är HERren. *2 Mos. 12: 29. †2 Mos. 13: 2; cap. 34: 19. Luc. 2: 23.

[ band I, 258 ]14. Och HERren talade med Mose uti Sinai öken och sade:

15. Räkna Levi söner efter deras fäders hus och slägter, allt det mankön är, månad gammalt och derutöfwer.

Se v. 40, 41.

16. Och så talde Mose dem efter HERrans ord, såsom Han budit hade.

17. Och woro desse Levi barn wid namn: Gerson, Kehat, Merari.* *1 Mos. 46: 11. 2 Mos. 6: 16.

18. Men Gersons barns namn i deras slägter woro: Libni och Simei.

Libni kallas ock Laedan, 1 Chrön. 23: 7. Det sednare namnet war alltså ett tillnamn, likasom Jacob kallades Israel och Esau kallades Edom.

19. Kehats barn i deras slägter woro: Amram, Jizear, Hebron och Usiel.* *2 Mos. 6: 18.

Kehat hade ett stort företräde framför sina bröder, hans slägt war den största, och af honom härstammade Mose, Aaron, Miriam och alla presterna.

20. Merari barn i deras slägter woro: Maheli och Musi. Det äro Levi slägter efter deras fäders hus.

21. Desse äro Gersons slägter: De Libniter och Simeiter.

22. Summan af talet wardt funnen sju tusen och femhundrade, allt det som mankön war och månad gammalt och derutöfwer.

23. Och de samma Gersoniters slägter skola lägra sig bakföre tabernaklet westerut.

24. Deras öfwerste skall wara Eliasaph, Laels son.

25. Och de skola wakta på wittnesbördets tabernakel, på boningen och täckelset och dess öfwertäckelse och på klädet i dörren af wittnesbördets tabernakel:

Med boningen menas de inre tapeterna i tabernaklet.

26. På bonaden åt gården och på klädet i gårdens ingång, hwilken går omkring boningen och altaret, och på dess tåg och allt det som till dess tjenst hörer.

27. Desse äro Kehats slägter: De Amramiter, de Jizeariter, de Hebroniter och Usieliter.

28. Allt det som mankön war och månad gammalt och derutöfwer, wid tal åtta tusen och sexhundrade, de som akta skola på helgedomens wakt;

29. Och skola lägra sig wid sidan af tabernaklet, söderut.

30. Deras öfwerste skall wara Elizaphan, Usiels son.

31. Och de skola wakta arken, bordet, ljusstaken, altarena och alla helgedomens tyg, der de tjena med; och på förlåten, och hwad till dess tjenst tillhörer.

32. Men den öfwerste öfwer alla Leviternas öfwerstar skall wara Eleazar, presten Aarons son, öfwer dem som skickade äro till att taga wara på helgedomens wakt.

33. Desse äro Merari slägter: De Maheliter och Musiter;

34. Hwilka till talet woro sex tusen och tuhundrade, allt det mankön war, månad gammalt och derutöfwer.

35. Deras öfwerste skall wara Zuriel, Abihails son: och skola lägra sig wid Sidan af tabernaklet, norrut.

36. Och deras embete skall wara att wakta uppå brädena, skottstängerna och stolparna och fötterna åt tabernaklet och alla tyg, som till den tjensten tillhöra:

37. Så ock på stolparne omkring gården med fötterna och pålarna och tågen.

38. Men framför boningen och wittnesbördets tabernakel österut skola sig lägra Mose och Aaron och hans söner, att de skola wakta på helgedomen och på Israels barn. Om någon främmande bjuder sig dertill, han skall dö.

39. Alla Leviterna uti en summa som Mose och Aaron talde efter deras slägter, efter HERrans ord, alltsammans mankön, månad gammalt och derutöfwer woro tu och tjugu tusen.

De antal, som uppgifwas, v. 222834, öfwerstiga med 300 den här uppgifna summan. Således woro ibland Leviterna trehundra personer, som sjelfwe woro förstfödda och derföre tillhörde Herran (2 Mos. 13: 2), så att de icke kunde anwändas för att lösa andra förstfödda.

40. Och HERren talade till Mose: Räkna all förstföding, det mankön är ibland Israels barn, månad gammalt och derutöfwer, och tag talet på deras namn.

41. Och du skall uttaga Leviterna mig HERranom för all Israels barns förstföding; och Leviternas boskap för all förstföding af Israels barns boskap.

Ett Sådant utbyte eller utlösning skedde blott nu för en gång och blef icke en fortfarande sed i Israel, utan de förstfödda blefwo framdeles alltid lösta efter den föreskrift, som står 2 Mos. 13: 13 och 4 Mos. 18: 16.

[ band I, 259 ]42. Och Mose talde, såsom HERren honom budit hade, all förstföding ibland Israels barn.

43. Och wardt funnet namnens tal af all förstföding, det mankön war, månad gammalt och derutöfwer i deras summa, tu och tjugu tusen tuhundrade tre och sjuttio.

De fullwuxna af mankönet i Israel woro 603,550 och de förstfödda af samma kön 22,273, så att bland 27 personer war en förstfödd, och nästan samma förhållande egde rum bland Leviterna.

44. Och HERren talade med Mose och sade:

45. Tag de Leviter för all förstföding ibland Israels barn, och Leviternas boskap för deras boskap, att Leviterna skola mara mine, HERrans.

46. Men de lösepenningar för de tuhundrade tre och sjuttio, som öfwer löpa i Israels barns förstföding utöfwer Leviternas tal;

47. Skall du taga ju fem siklar ifrån hufwud till hufwud, efter helgedomens sikel: tjugu gera gäller en sikel.* *2 Mos. 30: 13. 3 Mos. 27: 25. Hes. 45: 12.

48. Och skall de samma penningar, som öfwerrisa utöfwer deras tal, gifwa Aaron och hans söner.

49. Då tog Mose de lösepenningarna, som öfwerriste utöfwer Leviternas tal,

50. Af Israels barns förstfödingar, tusende trehundrade och fem och sextio siklar efter helgedomens sikel;

51. Och fick dem Aaron och hans söner, efter HERrans ord, såsom HERren hade budit Mose.

Framdeles tillföllo alla lösepenningar för de förstfödda Aaron och det öfriga presterskapet; det war deras bestämda inkomst.

4. Capitel.

Leviternas embeten, antal.

Och HERren talade med Mose och Aaron och sade:

2. Tag summan af Kehats barn utaf Levi söner efter deras slägter och fäders hus;

3. Ifrån trettio år och derutöfwer allt intill femtionde året, alla de som duga till embetet, att de göra de werk i wittnesbördets tabernakel.

Wid denna räkning uppgifwes den ålder, som war nödwändig till embetet. I cap. 8: 24, 25, uppgifwes 25 års ålder. Wid 25 års ålder blefwo de nemligen upptagna bland Leviterna, men de fem förfta åren woro blott profår, under hwilka de icke fingo förrätta embetets wigtigaste göromål.

Tre gånger räknades Leviterna, se cap. 3: 15, se ock cap. 8: 24, 25. Göromålen lärdes genom underwisning och öfning. Leviterna kommo gradwis till det fulla embetet, enligt rikslagen för Guds folk, 1 Tim. 3: 13. I Herrans här utgjorde Leviterna, så att säga, den osynliga konungens lifwakt. Den stridande kyrkan på jorden liknas ofta wid en här, och wapenrustningen beskrifwes i Eph. 6. Inuti tabernaklet war det icke Leviterna, utan endast presterna tillåtet att ingå.

4. Och detta skall wara Kehats söners embete uti wittnesbördets tabernakel, det allraheligast är.

5. När hären drager af stad, så skola Aaron och hans söner gå in och taga ned förlåten och swepa wittnesbördets ark deruti;

Då folket skulle uppbryta, wek Herrans härlighet ifrån tabernaklet och wisade rigtningen för härtåget. Då kunde presterna ingå i det allraheligaste. Jfr 3 Mos. 16: 2.

6. Och lägga täckelset deröfwer af tachsskinn och breda deruppå ett kläde alltsammans gult, och lägga hans stänger derwid;

Grt.: Sätta dess stänger i lag, nemligen i jemnwigt, för att bära förbundets ark. Stängerna togos aldrig ur ringarne på arken.

7. Och breda desslikes öfwer skådobordet ett gult kläde, och sätta deruppå fat, skedar, skålar och kannor, der man med ut- och inskänker: och det dagliga brödet skall ligga der när.* *2 Mos. 25: 29, 30.

8. Och skola breda deröfwer ett rosenrödt kläde, och betäcka det med ett täckelse af tachsskinn, och lägga dess stänger der när.

Grt.: Sätta dess stänger i lag, se v. 6.

Förbundets ark och skådobrödsbordet inwecklades trefaldigt. Ljusstaken och de twenne altarena twåfaldigt. Detta inwecklande skulle bewara folket ifrån att skåda de heliga tingen med oheliga ögon; det skulle lära dem, att helgelsen är nödwändig för menniskan, om hon skall kunna se Gud i hans härlighet och warda salig. Utan helgelse får ingen se Herran. Om icke själen genom den Helige Andas nåd i Christo blifwer delaktig af Guds natur, så är Gud för henne en förtärande eld, se v. 18; 1 Sam. 6; 2 Sam. 6. 3 Mos. 10. Inwecklandet betydde äfwen, att Guds rikes hemligheter för werlden måne wara förborgade. Dessutom war i Gamla Testamentet mycket fördoldt, som i Christo är uppenbaradt. Endast i Christo Jesu kan menniskan komma till åskådande af Guds härlighet. Han har för oss borttagit de täckelser, som i Gamla Testamentet betäckte de osynliga och ewiga tingen, Han är werldens ljus, Han har för oss uppenbarat den högsta betydelsen af tabernaklet och dess [ band I, 260 ]inrättning, Han war sjelf Guds lefwande tabernakel ibland menniskorna. Ordet wardt kött, och bodde ibland oss; och wi sågo Hans härlighet, såsom enda Sonens härlighet af Fadrenom, full med nåd och sanning, Joh. 1: 14.

9. Och skola taga ett gult kläde och swepa ljusets ljusstake deruti, och hans lampor med hans ljussaxar och släcketyg och alla oljokar, som embetet tillhöra. * *2 Mos. 25: 31, [et]c.

10. Och skola lägga om allt detta ett täckelse af tachsskinn och skola lägga dem på stänger.

11. Sammalunda skola de ock breda öfwer gyldene altaret ett gult kläde, och betäcka det med täckelset af tachsskinn, och lägga dess stänger derwid.

Se v. 9.

12. Alla tyg som de skola med tjena i helgedomen, skola de taga och lägga ett gult kläde deröfwer, och täcka det med ett täckelse af tachsskinn, och lägga uppå stänger.

Alla tyg innefattar tillika embetskläderna.

13. De skola ock sopa askan utaf altaret och breda ett skarlakanskläde deröfwer:

Bränneofferaltaret.

14. Och alla dess tyg lägga dertill, der de med skaffa hafwa deruppå, kolpannor, gafflar, skoflar, bäcken med alla redskap till altaret; och skola breda deröfwer ett täckelse af tachsskinn, och lägga dess stänger derwid.

Se v. 9.

15. När nu Aaron och hans söner sådant gjort hafwa och betäckt helgedomen och alla dess redskap, när hären drager af stad, då skola Kehats barn gå in till att bära det, och skola icke komma wid helgedomen, att de icke dö. Detta är Kehats barns tunga wid wittnesbördets tabernakel.

16. Och Eleazar, presten Aarons son, skall hafwa detta embete, att han skickar oljan till lysning och speceri till rökwerk* och det dagliga spisoffret och smörjooljan,† så att han beskickar hela tabernaklet och allt det deruti är uti helgedomen och hans redskap. *2 Mos. 30: 34. †cap. 30: 23.

Beskickar: bestyrer om.

17. Och HERren talade med Mose och med Aaron och sade:

18. I skolen icke låta de Kehatiters slägtes ätt förderfwa sig ibland de Leviter:

Mose och Aaron skulle med stor sorgfällighet underwisa Kehats barn, att de icke begingo något fel wid handteringen af de heliga tingen, på det de icke måtte förderfwa sig, d. ä. försynda sig och blifwa utrotade såfom Nadab och Abihu, 3 Mos. 10.

19. Utan det skolen I göra med dem, att de måga lefwa och icke dö, om de komma wid det allraheligaste. Aaron och hans söner skola gå in och skicka hwar och en till sitt embete och tunga.

20. Men icke skola de gå derin och skåda helgedomen ohöljd, att de icke dö.

21. Och HERren talade med Mose och sade:

22. Tag desslikes summan af Gersons barn efter deras fäders hus och slägter;

23. Ifrån trettio år och derutöfwer intill femtionde året, och skicka dem alla som till embete dugliga äro, att de skola hafwa embete i wittnesbördets tabernakel:

24. Och detta skall wara de Gersoniters slägtes embete, det de skola sköta och bära.

25. De skola bära boningens tapeter och wittnesbördets tabernakel, och dess täckelse och det täckelset af tachsskinn, som ofwan öfwer är, och klädet i dörren af wittnesbördets tabernakel;

26. Och den bonaden i gården och klädet i ingången åt gården, som går omkring tabernaklet och altaret, och deras tåg och alla redskap till deras embete, och allt det, som deras embete tillhörer.

27. Efter Aarons och hans söners ord skall allt Gersons barns embete gå, allt det de bära och sköta skola; och I skolen se till, att de taga wara på all deras tunga.

28. Detta skall wara de Gersoniters barns slägtes embete uti wittnesbördets tabernakel. Och deras wakt skall wara under Ithamars, presten Aarons sons hand.

29. Merari barn, efter deras slägte och fäders hus, skall du ock skicka:

30. Ifrån trettio år och derutöfwer intill det femtionde året alla dem, som till embete duga, att de skola hafwa embete uti wittnesbördets tabernakel.

31. På denna tungan skola de wakta efter allt deras embete uti wittnesbördets tabernakel, att de bära brädena till tabernaklet och skottstängerna och stolparna och fötterna.* *2 Mos. 26: 15, [et]c.

Tabernaklets tunga bräder, som woro tjocka bjelkar eller pelare, fördes på wagnar, cap 7: 7, 8.

[ band I, 261 ]32. Och dertill med stolparna till gården allt omkring och fötterna och pålarna och tågen, med alla deras redskap, efter allt deras embete. Hwar och en skolen I tillskicka sin del af tungan till att taga wara på redskapen.

33. Detta ware Merari barns slägtes embete, af allt det de sköta skola uti wittnesbördets tabernakel under Ithamars, presten Aarons sons, hand.

34. Och Mose och Aaron samt med höfwitsmännerna öfwer menigheten talde de Kehatiters barn efter deras slägte och fäders hus:

35. Ifrån trettio år och derutöfwer intill femtionde året, alla dem som till embete dugde, till att hafwa embete uti wittnesbördets tabernakel:

36. Och summan war tu tusen sjuhundrade och femtio.

37. Det är summan af de Kehatiters slägte, hwilka alla till skaffa hade uti wittnesbördets tabernakel; dem Mose och Aaron talde efter HERrans ord genom Mose.

38. Gersons barn wordo ock talde i deras slägter och fäders hus:

39. Ifrån trettio år och derutöfwer, allt intill det femtionde, alla de som till embete dugde, till att hafwa embete uti wittnesbördets tabernakel.

40. Och summan war tu tusen sexhundrade och trettio.

41. Det är summan af Gersons barns slägte, de der alle hade till skaffa uti wittnesbördets tabernakel, hwilka Mose och Aaron talde efter HERrans ord.

42. Merari barn wordo ock talde efter deras slägter och fäders hus;

43. Ifrån trettio år och derutöfwer, allt intill det femtionde, alla de som till embete dugde, till att hafwa embete uti wittnesbördets tabernakel.

44. Och summan war tre tusen och tuhundrade.

45. Detta är summan af Merari barns slägte, dem Mose och Aaron talde efter HERrans ord genom Mose.

46. Summan af alla Leviterna, som Mose och Aaron samt med Israels höfwitsmän talde efter deras slägter och fäders hus;

47. Ifrån trettio år och derutöfwer intill det femtionde, alle de som ingingo till att skaffa hwar i sitt embete, till att draga tungan uti wittnesbördets tabernakel;

48. War åtta tusen femhundrade och åttio;

49. De der talde wordo efter HERrans ord genom Mose, hwar och en till sitt embete och tunga, såsom HERren hade budit Mose.

Följande öfwersigt wisar leviternas antal och huru många af dem woro tjenstgörande.

Inalles. Tjenstgörande. Icke tjenstgörande.
Kehatiter 8,600. 2,750. 5,850.
Gersoniter 7,500. 2,630. 4,870.
Merariter 6,200. 3,200. 3,000.
S:ma 22,300. 8,580. 13,720.

Merariternas stam war den minsta, men hade det största antalet af tjenstgörande. De hade också den tyngsta delen af arbetet. Ju större börda Herren pålägger, desto mera kraft gifwer Han att bära den. Så förhåller det sig äfwen uti andeliga ting. 1 Cor. 12: 8–12.

5. Capitel.

Orenhets, skadestånds, misstankes lag.

Och HERren talade med Mose och sade:

2. Bjud Israels barn, att de låta alla spetelska komma utur lägret,* och alla de som etterflöd hafwa,† och de som på något dödt orene wordne äro.** *3 Mos. 13: 46. †3 Mos. 15: 2. **3 Mos. 21: 1.

3. Både man och qwinna skola de drifwa ut för lägret, att de icke skola göra deras läger orent, der jag uti bor ibland dem.

4. Och Israels barn gjorde så och drefwo dem ut för lägret, såsom HERren hade sagt till Mose.

5. Och HERren talade med Mose och sade:

6. Tala till Israels barn, och säg till dem: Om en man eller qwinna gör en synd på en menniska,* och förbryter sig dermed emot HERran, så hafwer den själen en skuld uppå sig, *3 Mos. 6: 2, [et]c.

7. Och de skola bekänna deras synd, som de gjort hafwa, och skola försona deras skuld med lika wärde, och derutöfwer lägga femtedelen till,* och gifwa honom, som de emot syndat hafwa. *3 Mos. 6: 5.

8. Om ingen är, hwilken man betala, skulle, så skall man gifwa det HERranom [ band I, 262 ]inför presten: undantagen försoningens wädur, der han med försonad warder.* *3 Mos. 6: 6.

9. Desslikes skall allt häfoffer af allt det, som Israels barn helga och offra presten, wara hans.

10. Och hwilken något helgar, det skall ock wara hans: och hwad någon gifwer presten, det skall ock wara hans.* *3 Mos. 10: 13.

Att Israels läger skulle hållas rent, war nödwändigt, på det den helige Gudens namn, hwilkens härlighet bland folket hade sin boning, icke måtte på något sätt blifwa ohelgadt. All syndens spetelska och allt hwad orent är måste wi skilja ifrån oss och inrymma wåra hjertan åt Herren allena; ty Gud är renhetens och helighetens Gud.

Att bekänna synden och, såwidt möjligt är, godtgöra förbrytelsen emot nästan, så att weterligen intet orättfånget gods behållas, v. 6–9, är äfwen nödwändigt för hwar och en, som will komma till försoningens delaktighet och winna frid. Ty utan godtgörande är ingen sann botfärdighet, utan botfärdighet ingen sann syndasorg, utan sann syndasorg ingen sann bekännelse, och utan sann bekännelse ingen förlåtelse. 1 Joh. 1: 9. Der en sann botfärdighet och syndasorg finnes, medförer den nödwändigt ett allwarligt bemödande att godtgöra hwad man brutit.

Åtskilliga af Herrans lagar och stadgar upprepas flera gånger samt utwidgas och förklaras efter de fall som förekommo, så att lagen liksom utwecklade sig genom folklifwets händelser utur sin gudomliga källa. Folket hade sin lagstiftare med sig på sin wandring. Så har också hwarje sann christen Guds Ande såsom lagstiftare i sitt hjerta, och kunskapen ökas både i lagen och i Evangelium, allt eftersom wigtiga omständigheter drifwa hjertat närmare till Gud, och det inre lifwet tillwexer.

11. Och HERren talade med Mose och sade:

12. Tala till Israels barn, och säg till dem: Om en mans hustru förlöper honom och förbryter sig emot honom;

Förlöper: afwiker från sin pligt.

13. Om någon köttsligen belägrar henne, och warder dock mannen fördoldt för hans ögon, och warder förskyldt, att han oren worden är, och han kan icke öfwertyga det henne; ty hon är icke beslagen dermed:

14. Och misstänkoanden upptänder honom, att han sin hustru misstänker, ehwad hon är oren eller ej oren:

Se 2 Mos. 20: 5. Misstänkoanden betyder en plågande tanke, som borttager hjertats frid och uppfyller det med misstänksam oro öfwer något fördoldt förhållande.

15. Så skall han hafwa henne fram för presten och bära fram ett offer öfwer henne, tionde parten af ett epha bjuggmjöl, och skall ingen olja gjuta deruppå, ej heller lägga der rökelse på; ty det är ett misstankaoffer och ett röjelseoffer, som missgerning röjer.

Ett åminnelseoffer (röjelseoffer), som påminner om missgerning.

16. Då skall presten hafwa henne fram, och ställa henne för HERran:

17. Och taga af det heliga wattnet uti ett lerkar, och lägga stoft af tabernaklets golf i wattnet:

Detta watten togs ur twättekaret i förgården, 2 Mos. 30: 18, och kallas derföre heligt watten, emedan det brukades wid gudstjensten. Något annat heligt watten eller wigwatten omtalas aldrig. Jfr cap. 19: 9.

18. Och skall ställa qwinnan inför HERran och blotta hennes hufwud och lägga röjelseoffret, det ett misstankaoffer är, på hennes hand. Och presten skall hafwa i sin hand bittert förbannadt watten.

Detta watten war icke bittert till smaken, utan bittert för hjertat under sådana sorgliga omständigheter.

19. Han skall beswärja qwinnan och säga till henne: Hafwer ingen man belägrat dig, och du icke hafwer förlupit din man, så att du hafwer orenat dig, så skall detta bittra förbannade wattnet intet skada dig.

20. Men hafwer du förlupit din man, så att du är oren, och någon hafwer belägrat dig förutan din man:

21. Så skall presten beswärja qwinnan med sådan förbannelse, och skall säga till henne: HERren sätte dig i förbannelse och till en ed ibland ditt folk; så att HERren låter förfalla dina länder och din buk swälla.

22. Så gånge nu det förbannade wattnet i ditt lif, så att din buk swäller, och dina länder förfalla. Och qwinnan skall säga: Amen, amen.

Det watten, som i sig själft war helgadt, v. 17, kallas här förbannadt, emedan i Herrans namn förkunnades, att om den anklagade war brottslig, så skulle denna dryck medföra det hotade straffet. Den anklagade skulle sjelf säga amen, amen, d. ä.: blifwe det sannt! må det så ske! och genom denna bekräftelse antingen bedyra sin oskuld eller underkasta sig straffdomen ifrån den allwetande Domaren.

23. Och så skall presten skrifwa denna förbannelsen på en sedel, och twå det af med wattnet.

[ band I, 263 ]24. Och skall gifwa qwinnan dricka af det bittra förbannade wattnet: och när det bittra förbannade wattnet är gånget uti henne:

Synden och straffet skulle således liksom blandas med watten och ingå i qwinnans lif, om synd blifwit begången. War hon oskyldig, så fanns ingen synd, hwarmed wattnet blandades och icke heller något straff.

25. Då skall presten taga det misstankaoffret af hennes hand och weftoffra det för HERran till ett spisoffer, och offra det uppå altaret.

26. Han skall taga en hand full af spisoffret till hennes åminnelse och bränna det upp på altaret, och derefter gifwa qwinnan dricka wattnet.

27. Och när hon hafwer druckit wattnet, om hon är oren och hafwer sig emot sin man förbrutit; så skall det förbannade wattnet gå in i henne och wara henne bittert, så att buken swäller på henne, och länderna förfalla: och den qwinnan skall wara till en förbannelse ibland hennes folk.

Wattnet hade i sig sjelft ingen sådan kraft, utan Gud inlade deruti denna kraft, för att straffa sådana synder, som på annat sätt icke kunde bewisas och straffas. Stoftet utur helgedomen skulle dels påminna om Herrans närwarelse, dels om Hans heliga hat emot synden, det skulle påminna om förbannelsen öfwer ormen, syndens upphof, att han skall äta stoft. Stoftet är således en bild af förbannelsen och döden, af Guds misshag till synden, och Guds misshag är en werksam domare. Den anklagade kunde icke annat än tänka på ormen och förbannelsen öfwer honom, då hon nu skulle dricka stoft, men hon hade uti det heliga wattnet en försäkran, att Gud skulle tänka på hennes oskuld, om hon war oskyldig. Denna märkwärdiga lag skulle afskräcka alla qwinnor i Israel ifrån den synd, som inför Gud är en af de afskywärdaste. Samma lag skulle också skydda de oskyldige och återställa frid och huslig lycka, om den genom ogrundad misstanka war förstörd. Denna lag kunde icke annat än uppfylla hwarje brottslig med fasa, men blef någon utan grund misstänkt, så war det en lugnande och wälgörande wisshet, att den allwetande Guden sjelf wille sätta oskulden i klarhet och fördrifwa alla mörka misstankar med deras olyckliga werkningar.

Det war äfwen betydelsefullt, att de kroppsdelar, som med synden hade den största gemenskap, skulle förderfwas och antaga krymplingsgestalt. Emot männer, som misstänktes, blef ingen sådan lag gifwen, men dem, som synda, will Gud straffa sjelf, ehuru menniskor sällan göra det; ty bolare och horkarlar skall Gud döma. Ebr. 13: 4.

28. Är samma qwinna intet orenad, utan är ren, så skall det intet skada henne, så att hon ju må warda hafwande.

29. Detta är misstankes lag, när en qwinna förlöper sin man och warder oren:

30. Eller när ett misstänkoande upptänder en man, att han misstänker sin hustru, att han skall ställa henne inför HERran; och presten göre med henne allt efter denna lagen.

31. Och mannen skall wara utan skuld för den missgerning, men qwinnan skall bära sin skuld.

Från denna lag woro de så kallade ordalierna himmelswidt åtskilda, hwilka fordom woro brukliga äfwen i Swerige, då man genom allahanda egna påfund wille utröna, om de anklagade woro skyldige eller icke, t. ex. derigenom att man lät dem bära ett glödgadt jern, och trodde, att om brännsår följde, så woro de bewis på den anklagades brottslighet. Sådane försök kallades Guds dom. Det är tydligt, att de woro förderfliga och syndiga. Det war att fresta Gud. Lagen i detta cap. hade Gud sjelf föreskrifwit. Detta war ett helt annat förhållande, än då menniskor efter egna påfund wille föreskrifwa Honom hwad Han skulle göra. Bland hedningarne brukas många slags ordalier.

Då i wår tid ett brott, för hwilket någon är anklagad, icke kan bewisas, men omständigheter göra det sannolikt, att han är brottslig, så ställes han på framtiden, och detta kallas äfwen, att sättas under Guds dom. Häruti uttalar sig den öfwertygelsen, att den allwetande och rättfärdige Guden skall uppdaga det onda, som är fördoldt, och detta sker i många fall genom förundranswärda skickelser. Och en gång kommer allt i dagsljuset, ty intet är fördoldt, som icke warder uppenbart. 2 Cor. 5: 10. Rom. 14: 12. 1 Cor. 4: 5.

6. Capitel.

Nazirer. Prestwälsignelsen.

Och HERren talade med Mose och sade:

2. Tala till Israels barn, och säg till dem: Om en man eller qwinna gör HERranom ett besynnerligt löfte till återhåll;

Ordagrannt: Om en man eller qwinna gör något utomordentligt, att lofwa en Nazirs löfte att afsöndra sig för Herran. Afsöndring genom löfte, heter på Hebreiska nezer, och den som gjorde ett sådant löfte kallades Nazir. Äfwen Nazirerna förebildade Christus, Ebr. 7: 26. Wid Nazirlagen märka wi för det första, att löftet war friwilligt, och för det andra, att lagen derom war ganska sträng; för det tredje, Nazirerne måste afhålla sig ifrån win och all stark dryck; för det fjerde, de måste lika så sorgfälligt som [ band I, 264 ]öfwerstepresten wakta sig för att förorena sig på något lik.

Herren Jesus har tagit på sig ett friwilligt löfte att återlösa oss, Han har tagit uppå sig wåra synder. Härigenom kom Han under lagen, och ehuru Han i sig sjelf war ren och fullkomlig, utgaf Han sig sjelf till offer. Att wår Frälsare friwilligt underkastade sig den allradjupaste förnedring och försakelse, afbildades genom det friwilliga Nazirlöftet och Nazirlifwets försakelser och helgade tillstånd. Några blefwo af Gud sjelf kallade till Nazirer, såsom Simson och Johannes Döparen. Somliga bestämdes af föräldrarne dertill för alltid, såsom Samuel. De fleste förbundo sig sjelfwe dertill för en tid. Nazirlagarne gåfwos af Gud sjelf och woro inga godtyckliga påfund, såsom Saniasier bland hedningarne, Fachirer bland Muhamedanerne samt Munkar och Nunnor i den okunnigaste delen af christenheten upptänkt, för att derigenom förwärfwa sig en inbillad helighet.

3. Han skall hålla sig ifrån win och starka drycker; winättika och starka dryckers ättika skall han ock icke dricka, ej heller det af winbär gjordt warder: han skall hwarken färska eller torra winbär äta.* *3 Mos. 10: 9. Dom. 13: 7.

4. Så länge som hans löfte warar, skall han icke äta det af winträd gjordt är, hwarken winbärskärnorna eller skalen.

5. Så länge hans löftes tid warar, skall icke rakknif komma på hans hufwud, till dess tiden är ute, den han HERran lofwat hafwer; ty han är helig, och skall låta fritt wäxa håret på sitt hufwud.* *Dom. 13: 5. 1 Sam. 1: 11.

Hwad som wäxer på winträd är en bild af lefnadsglädje, och denna skulle Nazirerna försaka. Det oskurna håret medförde afsöndring från werlden, från sällskapslifwets förnöjelser, som Nazirerna äfwen skulle försaka. Wår Frälsare war icke Nazir i yttre måtto, så att Han underkastade sig dessa yttre föreskrifter, hwilka endast woro förebilder och tecken till det rätta Nazirtillståndet, som i Honom uppnådde sin fullbordan. Hela Hans inre och yttre lif war en beständig försakelse, en beständig sjelfuppoffring, Han war sjelf hela Nazirlagens lefwande fullbordan.

6. I hela tiden, den han HERran lofwat hafwer, skall han till ingen död gå.

7. Han skall ej heller orena sig på sin faders död, sin moders, sin broders, eller sin systers: förty hans Guds löfte är öfwer hans hufwud.

Löftets tecken war Nazirhåret.

8. Och i hela hans löftes tid skall han wara HERranom helig.

9. Och om någon oförwarandes bråddör när honom, då warder hans löftes hufwud orent. Derföre skall han raka sitt hufwud på hans renselsedag, det är på sjunde dagen.

10. Och på åttonde dagen skall han bära fram twå turturdufwor eller twå unga dufwor till presten inför dörren af wittnesbördets tabernakel.

11. Och presten skall göra den ena till ett syndoffer, den andra till ett bränneoffer och försona honom, derföre att han syndade öfwer en död; och alltså på samma dagen helga hans hufwud;

Ehuru en sådan förorening skett utan hans förwållande, så war dock löftet brutet, och syndoffer och bränneoffer behöfdes till försoning och till löftets förnyelse.

12. Att han skall uthålla HERranom tiden till sitt löfte; och skall bära fram ett årsgammalt lam till ett skuldoffer. Dock skola de förra dagarna wara förgäfwes, derföre att hans löfte wardt orenadt.

De förslutna dagarne af hans Nazirlif woro förlorade derigenom att löftet blef brutet. Detta innebär äfwen den wigtiga lärdom för alla Guds barn, att om de till en tid wandra i tron och kärleken inför Herran, men affalla ifrån Honom, så äro deras nådastånds förflutna dagar förlorade, men de kunna åter förnyas till bättring och på nytt blifwa Guds barn.

Märkwärdig är likheten i ljudet emellan Nazirer och Nazareer. Wår Frälsare blef kallad Nazareer af wistelseorten Nasaret, och efter Honom blefwo äfwen de första christna i Judalandet kallade Nazareer. Sjelfwa benämningen skulle således beständigt påminna dem om att behålla sig obesmittade af werlden, Jac. 1: 27, att undwika alla fåfängliga förnöjelser, taga sig till wara för all synd och orenhet och aldrig söka sin fröjd i någon slags berusning eller sinnlig njutning, utan uppfyllas af den Heliga Anda. Eph. 5: 18.

13. Detta är hans lag, som sig förlofwat hafwer: när hans löftes tid ute är, skall man hafwa honom fram för dörren af wittnesbördets tabernakel.

Förlofwat, grt. för Naziren.

14. Och han skall bära fram sitt offer HERranom, ett årsgammalt lam utan wank till bränneoffer och ett årsgammalt får utan wank till syndoffer; och en wädur utan wank till tackoffer;

Med syndoffret bekändes, att Naziren, äfwen i sitt löftes hållande, ändå icke warit fullkomlig, och med bränneoffret gaf han tillkänna, att han icke blott wille hafwa syndernas förlåtelse, utan ock helt och hållet uppoffra sig åt Herran. Så lärer oss ock wår Frälsare, att, äfwen om wi i någon wiss måtto gjort allt det, som oss budet är, skola wi förödmjuka oss och bekänna, att wi äro onyttiga tjenare. Luc. 17: 10. Med tackoffret aflades tacksägelse till Gud för all nåd och barmhertighet under löftets tid. Så skola ock Herrans trogna tacka Honom för hwarje dag de blifwa bewarade i nådaståndet och gifwa Honom äran för allt godt, som de i Hans kraft kunna uträtta.

[ band I, 265 ]15. Och en korg med osyrade kakor af semlomjöl, blandadt med olja, och osyrade tunnkakor, smorda med olja, och deras spisoffer och drickoffer.

16. Och presten skall bära det in för HERran och skall göra hans syndoffer och hans bränneoffer.

17. Och wäduren skall han göra till ett tackoffer HERranom till den osyrade brödkorgen. Och skall desslikes göra hans spisoffer och hans drickoffer.

18. Och skall raka den förlofwades löftes hufwud inför dörren af wittnesbördets tabernakel; och skall taga hans löftes hufwudhår och kasta det på elden, som under tackoffret är.* *Apg. 18: 18; cap. 21: 23, 24.

19. Och skall taga bogen af wäduren sudnan, och en osyrad kaka utur korgen och en osyrad tunnkaka; och skall lägga det den förlofwade på hans händer, sedan han hans löfte afrakat hafwer.

Sudnan, kokad.

20. Och skall weftoffra det för HERran. Det är heligt prestenom samt med weftoffers bröstet och häfoffers bogen.* Sedan må den förlofwade dricka win. *2 Mos. 29: 27. 3 Mos. 7: 31.

21. Detta är den förlofwades lag, som sitt offer lofwar HERran för sitt löfte, förutan det han eljest förmår. Såsom han lofwat hafwer, så skall han ock göra, efter hans löftes lag.

Alla dessa offer påminna derom, att ingen skall komma inför Herran med tomma händer. Hwad har då en fattig, syndig menniska att frambära inför den helige och rike Guden, som råder öfwer himmel och jord? De offer, som Gudi behaga, äro en bedröfwad ande, Ps. 51: 19. Men grunden, hwarföre dessa offer behaga Honom, är den, att ett offerblod af oändligt wärde blifwit inburet i det allraheligaste, så att alla, som hungra och törsta efter rättfärdighet, få framgå till helsobrunnen och taga lifsens watten för intet; ty de äro återlösta med Christi dyra blod, som är af högre wärde, än förgängligt Silfwer och guld. (1 Pet. 1: 18, 19.) Denna lösepenning kunna de i tron frambära inför sin Gud; och då komma de icke med tomma händer.

22. Och HERren talade med Mose och sade:

23. Tala till Aaron och hans söner och säg: Så skolen I säga till Israels barn, när I wälsignen dem:* *3 Mos. 9: 22.

24. HERren wälsigne dig och beware dig.

Här följer nu den härliga wälsignelsen, som Herrans prester skulle uttala öfwer Hans folk. Denna wälsignelse är trefaldig, och härmed antydes, att Guds folk skulle wälsignas i den treenige Gudens namn, samma treeniga namn, i hwilket Herren Jesus befallde att döpa alla dem, som skulle upptagas till medlemmar i Hans församling. Herren wälsigne dig och beware dig, innebär den himmelske Fadrens wälsignelser, Hans faderliga omsorg och wård, all wälsignelse, som hörer till skapelsen och uppehållelsen — Guds försyn i ordets högsta mening.

25. HERren låte sitt ansigte lysa öfwer dig och ware dig nådelig.

Herrans Ansigte är Guds Son; i Honom är Gud uppenbarad, ty Sonen är Guds härlighets sken och hans wäsendes rätta beläte. Utom Sonen är Gud för den arma menniskan en okänd Gud, men i enfödde Sonen uppenbarar Han den ewiga kärlekens milda anlete, som uppfyller med salighet den själ, på hwilken han ser i sin Son. Detta seende i och genom Sonen är att låta ansigtet lysa. Han upplyser sitt ansigte öfwer församlingen och i en nådehungrig menniskas hjerta, då Han i den förklarade Medlaren låter sin kärlek och barmhertighet skina, så att syndens mörker och nöd måste förswinna i detta klara ljus. Då är Gud nådig mot syndaren, när Hans ansigtes ljus så sprider sitt milda sken i det längtande hjertat; i Sonen är Herren en nådelig Gud, i Sonen får syndaren förlåtelse, hugswalelse och salighet. Detta är Sonens wälsignelse. 2 Cor. 4: 6. Eph. 5: 14.

26. HERren upplyfte sitt ansigte öfwer dig och gifwe dig frid.

Herren betyder här Gud den Helige Ande, den tredje personen i Gudomen. Det är den Helige Ände, som med Ordet werkar ånger och tro i menniskans hjerta; genom den Helige Ande drager Fadren menniskan till enfödde Sonen, Joh. 6: 44, på det hon må blifwa Guds barn i Honom, få syndernas förlåtelse och barnaskapets ande. Genom den Helige Ande blifwer Herrans ansigte wändt till syndaren, i det syndaren genom ånger och tro blifwer wänd från synden till Herran Jesum, och får Christi försoning till förlåtelse och Hans förtjenst till rättfärdighet. Så snart menniskan blifwer genom den Helige Ande omwänd, så är Guds Ansigte, i enfödde Sonen, wändt till henne. Genom Sonen är försoningen skedd, genom den Helige Ande tillämpas den. Den Helige Ande werkar och widmakthåller trons lif hos så många i församlingen, som wilja emottaga nåden; genom Honom är Guds ansigte wändt till församlingen, och till Herrans ansigte wända alla, som wilja frälste warda, sina bedjande hjertan och sina längtande blickar. I tron tala de med Gud genom den Helige Ande, liksom ansigte mot ansigte, och skåda, såsom uti en spegel, Herrans klarhet med upptäckt ansigte och warda förklarade uti samma beläte ifrån den ena klarheten till den andra, såsom af Herrans Ande. 2 Cor. 3: 18. Detta är den Helige Andes wälsignelse, som uppfyller hjertat med den sanna friden.

27. Ty I skolen sätta mitt namn uppå Israels barn, att jag skall wälsigna dem.

[ band I, 266 ]Herrans namn sattes på Israels barn, de skulle wälsignas i Hans treenighets namn, och Han lofwade att uppfylla denna bön om wälsignelse. På den christna församlingen är Herrens namn satt, den bär Christo namn, och i Christo will Gud wälsigna hela sitt folk med den wälsignelse, som Christus förwärfwat. Gud ser på hela sitt folk såsom på Christus, Han ser på dem såsom sin Sons tillhörighet, såsom lemmarne af kroppen, hwaraf Han är hufwudet.

7. Capitel.

Tabernaklets, altarets wigning.

Och då Mose hade upprest* tabernaklet, smort det† och helgat det med alla dess tyg; dertill ock smort och helgat altaret med alla dess tyg: *2 Mos. 40: 18. †3 Mos. 8: 10.

2. Så offrade höfwitsmännerna i Israel, de som ypperst woro i deras fäders hus: förty de woro höfwitsmän i slägterna och stodo öfwerst ibland dem som talde woro.

3. Och de buro sitt offer fram för HERran, sex öfwertäckta wagnar och tolf oxar; ju en wagn för twå höfwitsmän och en oxe för hwardera: och hade dem stam för tabernaklet.

4. Och HERren sade till Mose:

5. Tag det af dem, att det må tjena i wittnesbördets tabernakels tjenst, och få det Leviterna, hwarjom efter sitt embete.

6. Då tog Mose wagnarna och oxarna och fick dem Leviterna.

7. Twå wagnar och fyra oxar fick han Gersons barn, efter deras embete.

8. Och fyra wagnar och åtta oxar fick han Merari barn, efter deras embete, under Ithamars, presten Aarons sons, hand.

9. Men Kehats barn fick han intet; derföre att de ett heligt embete på sig hade, och måste bära på sina axlar.

10. Och höfwitsmännerna offrade till altarets wigning på den dagen, då det wigdt wardt, och offrade sina gåfwor inför altaret.

Dessa förstliga offer offrades utan twifwel efter leviternas inwigning till embetet. Ordet dag betyder stundom en längre tid.

11. Och HERren sade till Mose: Låt hwar höfwitsman bära sitt offer fram på sin dag till altarets wigning.

12. På första dagen offrade Nahesson sin gåfwa, Amminadabs son af Juda slägte.

13. Och hans gåfwa war: ett silfwerfat, hundrade och trettio siklar wärdt; en silfwerskål, sjuttio siklar wärd, efter helgedomens sikel, båda fulla med semlomjöl, blandadt med olja till spisoffer.* *3 Mos. 2: 1.

14. Dertill en gyldene sked, tio siklar guld wärd, full med rökwerk:

Sked: skål.

15. En stut af boskapen, en wädur, ett årsgammalt lam till bränneoffer:

16. En getabock till syndoffer:* *3 Mos. 4: 23.

17. Och twå oxar till tackoffer, fem wädrar, fem bockar, och fem årsgamla lam. Detta är Nahessons, Amminadabs sons, gåfwa.

18. På den andra dagen offrade Nethaneel, Zuars son, höfwitsmannen för Isaschar.

Märkwärdigt är, att Herren låtit så noga uppteckna dessa gåfwor. Han wille dermed wisa, huru enhälligt alla dessa hufwudmän i församlingen framburo sina friwilliga gåfwor efter förmåga, ja öfwer förmåga, 2 Cor. 8: 3. För det andra wisas härigenom, att hwarje stam hade lika andel i Herrans helgedom, Jos. 22: 24–28. Och för det tredje, att inför Gud ingens namn blifwer glömdt, som wäl gör, ehuru de bästa gerningar blifwa glömda inför menniskor. De guldskålar, som offrades, afbildade tron, och rökwerket war en bild af bönen, som måste åtfölja alla trognas gåfwor och gerningar. Hwarje gifware frambragte äfwen syndoffer tillika med dessa gåfwor, för att dermed försona all synd, som kunde widlåda. Häruti ligger en skön bekännelse, att wåra bästa gerningar, wår gudstjenst, wåra böner, wåra bättringstårar, wår ånger, wår försakelse, wåra allmosor, ja, till och med tron, hoppet och kärleken blifwa fördunklade med synd i wåra hjertan, så att wi uti allt måste ödmjuka oss inför Herran och grunda all wår förtröstan och wårt hopp på Guds Lam, som borttager werldens synder.

19. Hans gåfwa war: ett silfwerfat, hundrade och trettio siklar wärdt; en silfwerskål, sjuttio siklar wärd, efter helgedomens sikel, båda fulla med semlomjöl, blandadt med olja till spisoffer:

20. Dertill en gyldene sked, tio siklar guld wärd, full med rökwerk:

21. En stut af boskapen, en wädur, ett årsgammalt lam till bränneoffer:

22. En getabock till syndoffer:

23. Och till tackoffer twå oxar, fem wädrar, fem bockar och fem årsgamla lam. Det är Nethaneels, Zuars sons, gåfwa.

24. På tredje dagen höfwitsmannen för Sebulons barn Eliab, Helons son.

[ band I, 267 ]25. Hans gåfwa war: ett silfwerfat, hundrade och trettio siklar wärdt; en silfwerskål, sjuttio siklar wärd, efter helgedomens sikel, båda fulla med semlomjöl, blandadt med olja till spisoffer.

26. En gyldene sked, tio siklar guld wärd, full med rökwerk:

27. En stut af boskapen, en wädur, ett årsgammalt lam till bränneoffer:

28. En getabock till syndoffer:

29. Och till tackoffer twå oxar, fem wädrar, fem bockar, och fem årsgamla lam. Detta är Eliabs, Helons sons, gåfwa.

30. På fjerde dagen höfwitsmannen för Rubens barn, Elizur, Sedeurs son:

31. Hans gåfwa war: ett silfwerfat, hundrade och trettio siklar wärdt; en silfwerskål, sjuttio siklar wärd, efter helgedomens sikel båda fulla med semlomjöl, blandadt med olja till spisoffer:

32. En gyldene sked, tio siklar guld wärd, full med rökwerk:

33. En stut af boskapen, en wädur, ett årsgammalt lam till bränneoffer:

34. En getabock till syndoffer:

35. Och till tackoffer twå oxar, fem wädrar, fem bockar och fem årsgamla lam. Detta är Elizurs, Sedeurs sons, gåfwa.

36. På femte dagen höfwitsmannen för Simeons barn, Selumiel, Zuri Sadai son.

37. Hans gåfwa war: ett silfwerfat, hundrade och trettio siklar wärdt; en silfwerskål, sjuttio siklar wärd, efter helgedomens sikel, båda fulla med semlomjöl, blandadt med olja till spisoffer:

38. En gyldene sked, tio siklar guld wärd, full med rökwerk:

39. En stut af boskapen, en wädur, ett årsgammalt lam till bränneoffer:

40. En getabock till syndoffer:

41. Och till tackoffer twå oxar, fem wädrar, fem bockar och fem årsgamla lam. Detta är Selumiels, Zuri Sadai sons, gåfwa.

42. På sjette dagen höfwitsmannen för Gads barn, Eliasaph, Deguels son.

43. Hans gåfwa war: ett silfwerfat, hundrade och trettio siklar wärdt; en silfwerskål, sjuttio siklar wärd, efter helgedomens sikel, båda fulla med semlomjöl, blandadt med olja till spisoffer:

44. En gyldene sked, tio siklar guld wärd, full med rökwerk:

45. En stut af boskapen, en wädur, ett årsgammalt lam till bränneoffer:

46. En getabock till syndoffer:

47. Och till tackoffer twå oxar, fem wädrar, fem bockar och fem årsgamla lam. Detta är Eliasaphs, Deguels sons, gåfwa.

48. På sjunde dagen höfwitsmannen för Ephraims barn, Elisama, Ammihuds son.

49. Hans gåfwa war: ett silfwerfat, hundrade och trettio siklar wärdt; en silfwerskål, sjuttio siklar wärd, efter helgedomens sikel, båda fulla med semlomjöl, blandadt med olja till spisoffer:

50. En gyldene sked, tio siklar guld wärd, full med rökwerk:

51. En stut af boskapen, en wädur, ett årsgammalt lam till bränneoffer:

52. En getabock till syndoffer:

53. Och till tackoffer twå oxar, fem wädrar, fem bockar och fem årsgamla lam. Detta är Elisamas, Ammihuds sons, gåfwa.

54. På åttonde dagen höfwitsmannen för Manasse barn, Gamliel, Pedahzurs son.

55. Hans gåfwa war: ett silfwerfat, hundrade och trettio siklar wärdt; en silfwerskål, sjuttio siklar wärd, efter helgedomens sikel, båda fulla med semlomjöl, blandadt med olja till spisoffer:

56. En gyldene sked, tio siklar guld wärd, full med rökwerk:

57. En stut af boskapen, en wädur, ett årsgammalt lam till bränneoffer:

58. En getabock till syndoffer:

59. Och till tackoffer twå oxar, fem wädrar, fem bockar och fem årsgamla lam. Detta är Gamliels, Pedahzurs sons, gåfwa.

60. På nionde dagen höfwitsmannen för BenJamins barn, Abidan, Gideoni son.

61. Hans gåfwa war: ett silfwerfat, hundrade och trettio siklar wärdt; en silfwerskål, sjuttio siklar wärd, efter helgedomens sikel, båda fulla med semlomjöl, blandadt med olja till spisoffer:

62. En gyldene sked, tio siklar guld wärd, full med rökwerk:

[ band I, 268 ]63. En stut af boskapen, en wädur, ett årsgammalt lam till bränneoffer:

64. En getabock till syndoffer:

65. Och till tackoffer twå oxar, fem wädrar, fem bockar och fem årsgamla lam. Detta är Abidans, Gideoni sons, gåfwa.

66. På tionde dagen höfwitsmannen för Dans barn, AhiEser, Ammi Sadai son.

67. Hans gåfwa war: ett silfwerfat, hundrade och trettio siklar wärdt; en silfwerskål, sjuttio siklar wärd, efter helgedomens sikel, båda fulla med semlomjöl, blandadt med olja till spisoffer:

68. En gyldene sked, tio siklar guld wärd, full med rökwerk:

69. Ett stut af boskapen, en wädur, ett årsgammalt lam till bränneoffer:

70. En getabock till syndoffer:

71. Och till tackoffer twå oxar, fem wädrar, fem bockar och fem årsgamla lam. Detta är AhiEsers, Ammi Sadai sons, gåfwa.

72. På elfte dagen höfwitsmannen för Assers barn, Pagiel, Ochrans son.

73. Hans gåfwa war: ett silfwerfat, hundrade och trettio siklar wärdt; en silfwerskål, sjuttio siklar wärd, efter helgedomens sikel, båda fulla med semlomjöl, blandadt med olja till spisoffer:

74. En gyldene sked, tio siklar guld wärd, full med rökwerk:

75. En stut af boskapen, en wädur, ett årsgammalt lam till bränneoffer:

76. En getabock till syndoffer:

77. Och till tackoffer twå oxar, fem wädrar, fem bockar och fem årsgamla lam. Detta är Pagiels, Ochrans sons, gåfwa.

78. På tolfte dagen höfwitsmannen för Naphthali barn, Ahira, Enans son.

79. Hans gåfwa war: ett silfwerfat, hundrade och trettio siklar wärdt; en silfwerskål, sjuttio siklar wärd, efter helgedomens sikel, båda fulla med semlomjöl, blandadt med olja till spisoffer:

80. En gyldene sked, tio siklar guld wärd, full med rökwerk:

81. En stut af boskapen, en wädur, ett årsgammalt lam till bränneoffer:

82. En getabock till syndoffer:

83. Och till tackoffer twå oxar, fem wädrar, fem bockar, och fem årsgamla lam. Detta är Ahiras, Enans sons gåfwa.

84. Detta är nu altarets wigning, på den tiden, då det wigdt wardt, till hwilket de Israels höfwitsmän offrade dessa tolf silfwerfat; tolf silfwerskålar tolf gyldene skedar:

85. Så att ju ett fat höll hundrade och trettio siklar silfwer, och ju en skål sjuttio siklar; så att summan af allt silfret i faten riste till tutusen fyrahundrade siklar, efter helgedomens sikel.

86. Och af de tolf gyldene skedar, fulla med rökwerk, höll ju en tio siklar, efter helgedomens sikel; så att summan af guldet i skedarna riste till hundrade och tjugu siklar.

87. Summan af boskapen till bränneoffret war tolf stutar, tolf wädrar, tolf årsgamla lam, med deras spisoffer; och tolf getabockar till syndoffer.

88. Och summan af boskapen till tackoffret war fyra och tjugu oxar, sextio wädrar, sextio bockar, sextio årsgamla lam. Detta är nu altarets wigning, då det wigdt wardt.

89. Och när Mose gick in uti wittnesbördets tabernakel, att med honom skulle taladt warda, så hörde han rösten med sig tala af nådastolen, som war på wittnesbördets ark, emellan de twå Cherubim: dädan wardt med honom taladt.* *2 Mos. 25: 22.

Af folkets friwilliga och frikostiga gåfwor wid detta tillfälle böra wi lära, att bedja om williga hjertan, att när som helst offra oss sjelfwa och allt hwad wi ega till Herrans tjenst.

8. Capitel.

Lampor, Levi renas till tabernaklets tjent.

Och HERren talade med Mose, och sade:

2. Tala med Aaron, och säg till honom: När du uppsätter lamporna, skall du så sätta dem, att de alla sju lysa fram före ljusstaken.* *2 Mos. 25: 37; cap. 27: 20; cap. 40: 25.

Se 2 Mos. 25: 31–40. Ljusstaken skulle ställas så, att alla sju lamporna syntes, då man inkom i tabernaklet. Detta betydde, att Guds Andas ljus alltid möter oss och upplyser oss, så Snart wi wända oss till Honom och bedja, att wi måtte blifwa upplyste af Hans nådeljus.

3. Och Aaron gjorde så och satte lamporna upp till att lysa fram före ljusstaken; såsom HERren hade budit Mose.

[ band I, 269 ]4. Men ljusstaken war af tätt guld, både hans lägg och hans blommor: efter den eftersyn som HERren hade wisat Mose, så gjorde han ljusstaken.* *2 Mos. 25: 31; cap. 37: 17.

5. Och HERren talade med Mose och sade:

6. Tag Leviterna utur Israels barn, och rena dem.

7. Och alltså skall du göra med dem, att du dem renar: du skall stänka skärwatten på dem och allt slätt afraka allt deras hår och twå deras kläder, så äro de rene.

Skärwatten, reningswatten, se cap. 19: 18, 19. Ebr. 9: 13, 14.

8. Sedan skola de taga en ung stut, och hans spisoffer, semlomjöl, blandadt med olja; och en annan ung stut skall du taga till syndoffer.

Den första stuten togs till bränneoffer.

9. Och skall hafwa Leviterna inför dörren af wittnesbördets tabernakel; och församla hela menigheten af Israels barn:

10. Och hafwa Leviterna fram för HERran; och Israels barn skola lägga sina händer på Leviterna.

Troligen lade blott de äldsta, i församlingens namn, sina händer på Leviterna.

11. Och Aaron skall weftoffra Leviterna för HERranom utaf Israels barn; att de tjena skola i HERrans embete.

Detta weftande mot alla fyra wäderstrecken syftade på Guds rikes utbredande till alla jordens ändar genom det rätta andliga presterskapet i Nya Testamentets tid, hwarigenom alla folk skulle framhafwas till lefwande offer åt Israels Gud.

12. Och Leviterna skola lägga sina händer på stutarnas hufwud; och den ene skall HERranom till ett syndoffer, och den andre till ett bränneoffer gjord warda, till att försona Leviterna.

13. Och skall ställa Leviterna in för Aaron och hans söner, och weftoffra dem HERranom.

14. Och skall således afskilja dem ifrån Israels barn, att de skola wara mina.* *4 Mos. 3: 13.

15. Sedan skola de ingå till att tjena uti wittnesbördets tabernakel. Alltså skall du rena och weftoffra dem:

Ordagrannt: Sedan skola de komma att tjena wid wittnesbördets tabernakel.

16. Ty de äro min gåfwa utaf Israels barn: och jag hafwer tagit dem till mig för allt det som öppnar moderlif, nemligen för förstfödingen i all Israels barn.

17. Förty all förstföding i Israels barn är min, både af menniskor och af fänad; den tid jag slog all förstföding i Egypti land, helgade jag dem mig;* *2 Mos. 13: 2.

18. Och tog Leviterna mig till för all förstföding bland Israels barn.

19. Och gaf dem Aaron och hans söner för en gåfwa utur Israels barn, att de skola tjena i Israels barns embete uti wittnesbördets tabernakel, till att försona Israels barn; på det att ibland Israels barn icke skall komma en plåga, om de wille nalkas helgedomen.

Leviterna skulle tjena Aaron och de öfriga presterna wid tabernaklet, i stället för de förstfödda i Israel, i den gudstjenst genom hwilken Israels barn blefwo försonade. Då nu Leviterna dertill woro bestämda, så skulle ingen annan af Israels folk träda helgedomen för nära, på det han icke måtte dö. Se cap. 3: 9, 10. 2 Chrön. 26: 18, 19.

20. Och Mose med Aaron och hela menigheten af Israels barn gjorde med Leviterna allt, såsom HERren Mose budit hade.

21. Och Leviterna renade sig och twådde sina kläder; och Aaron weftoffrade dem för HERran och försonade dem, att de wordo rene.

Twagningarne afbildade rening från synden, weftandet eller wändningarne till de fyra wäderstrecken afbildade hjertats allsidiga och friwilliga öfwerlemnande åt Herren, och försonandet afbildade tillämpningen af den försoning, som skulle ske i tidens fullbordan.

22. Sedan gingo de in att göra sitt embete uti wittnesbördets tabernakel för Aaron och hans söner. Såsom HERren hade budit Mose om Leviterna, så gjorde de med dem.

23. Och HERren talade med Mose, och sade:

24. Detta är det Leviterna bör: ifrån fem och tjugu år och derutöfwer duga de till embete och tjenst i wittnesbördets tabernakel.

Se cap. 4: 3.

25. Men ifrån femtionde året skola de wara löse ifrån tjenstens embete, och skola icke mera tjena:

26. Utan taga wara på deras bröders tjenst uti wittnesbördets tabernakel; men embetet skola de icke sköta. Alltså skall [ band I, 270 ]du göra med Leviterna, att hwar och en tager wara på sin wakt.

De Leviter, som woro öfwer femtio år, woro fria från allt tungt arbete, men skulle leda och underwisa de yngre och hafwa wakt och uppsigt öfwer gudstjenstens förrättningar.

9. Capitel.

Påskalag. Molnskyn på tabernaklet.

Och HERren talade med Mose uti Sinai öken i andra året, sedan de woro dragne utur Egypti land, i första månaden, och sade:

2. Låt Israels barn hålla Passah i sinom tid.

3. På fjortonde dagen i denna månaden om aftonen, i sinom tid skola de hålla det, efter alla dess stadgar och rätter.* *2 Mos. 12: 18. 3 Mos. 23: 5. 4 Mos. 28: 16. 5 Mos. 16: 1.

4. Och Mose talade med Israels barn, att de skalle hålla Passah.

5. Och de höllo Passah på fjortonde dagen i första månaden om aftonen uti Sinai öken. Allt såsom HERren hade budit Mose, så gjorde Israels barn.

Denna påskahögtid hade blifwit firad en månad före de händelser, som berättas i cap. 1; men beskrifningen derom upptages här i sammanhang med det nya stadgandet i v. 6–12.

6. Då woro der några män orene öfwer en död menniska,* så att de icke kunde hålla Passah på den dagen: de gingo på samma dagen till Mose och Aaron; *4 Mos. 19: 11.

7. Och de sade till honom: Wi äre orene öfwer en död menniska, hwi skulle wi så föraktlige wara, att wi icke måge bära HERranom wår gåfwa i sin tid ibland Israels barn?

8. Mose sade till dem: Bider, jag will höra hwad Herren bjuder eder.

9. Och HERren talade med Mose, och sade:

10. Tala till Israels barn och säg: Om någon orenas på någon död, eller fjerran är ifrån eder på marken, eller ibland eder slägt, han skall ändå hålla HERranom Passah:

11. Dock uti den andra månaden,* på fjortonde dagen om aftonen; och de skola äta det med osyradt bröd och salso: *2 Chrön. 30: 25.

12. Och skola intet låta deraf blifwa qwar till morgonen,* och intet ben sönderbryta deraf:† och skola hålla det efter allt Passah sätt. *2 Mos. 12: 10. †2 Mos. 12: 46. Joh. 19: 36.

13. Men den som ren är, och icke är på marken, och försummar hålla Passah, hans själ skall utrotad warda utur hans folk; derföre att han icke hafwer burit HERranom sin gåfwa i sinom tid: han skall bära sin synd.

14. Och om en främling bor när eder, han skall ock hålla HERranom Passah, och skall hålla det efter de stadgar och sätt, som Passah kräfwer. Detta sättet skall wara eder allom ens, så för den utländske som den inländske.* *2 Mos. 12: 49.

De personer, som för någon slags orenhets skull icke kunde fira påska i rättan tid, skulle äta påskalammet en månad sednare. Men om någon, som war ren, försummade att fira påskahögtiden efter lagen i rättan tid, så skulle han utrotas; ty det war att friwilligt och trotsigt utesluta sig från Guds folk och förakta Hans lag och den gudstjenst, hwarigenom försoning med Gud kunde åstadkommas, Salso, se 2 Mos. 12: 8.

15. Och på den dagen, då tabernaklet uppsatt wardt, öfwertäckte det en molnsky* på wittnesbördets tabernakel. Om aftonen och sedan intill morgonen war öfwer tabernaklet såsom en eld. *2 Mos. 40: 34. 1 Kon. 8: 10.

Såsom molnskyn betäckte tabernaklet, så betäcker Guds nåd i Christo Jesu de trognas församling i nya förbundet, såsom med ett upplysande, skyddande, wägledande och wälsignande ljusmoln; och med Herrans osynliga härlighet betäckes hwarje hjerta, som är den Helige Andes tempel, deröfwer brinner samma nådeseld, som i nattens dunkelhet glänste öfwer tabernaklet i öknen. Det är denna eld, som lyser och wärmer alla dem, hwilka wandra till det himmelska Zion.

16. Så skedde det allestädes, att molnskyn öfwertäckte det om dagen, och om natten såsom en eld.

17. Och eftersom molnskyn hof sig upp ifrån tabernaklet, så foro Israels barn: och uppå hwad rum molnskyn blef, der lägrade sig Israels barn.

Hwilken sällhet och salighet, att blifwa ledsagad af den kärleksrike Guden på detta sätt! Och denna sällhet och salighet så alla Jesu efterföljare åtnjuta. Han sjelf, som war i molnskyn med Israeliterna, är nu i sitt ord och med sin Anda närwarande hos alla, som åkalla Hans namn. Såsom Israel fick hwila eller wandra under den underbara molnskyns öfwerskyggande swalka om dagen och det ljufliga, stilla skenet af eldstoden om natten, så wandra alla Guds barn i Herrans ljus och under Hans beskydd [ band I, 271 ]och sålunda hafwa de himmelen med sig, ehwar de äro.

18. Efter HERrans ord foro Israels barn, och efter Herans ord lägrade de fig. Så länge molnskyn blef öfwer tabernaklet, så länge lågo de stilla.* *1 Cor. 10: 1.

19. Och när molnskyn i flere dagar dwaldes öfwer tabernaklet, så togo Israels barn wara uppå HERrans wakt, och foro ingen wägs.

20. Och när så skedde, att molnskyn war på tabernaklet till några dagars tal, så lägrade de sig efter HERrans ord, och foro efter Herans ord.

21. När molnskyn der war ifrån aftonen allt intill morgonen, och så hof sig upp, så foro de; eller när han sig om dagen eller natten upphof, så foro de ock:

22. Men när han twå dagar eller en månad eller eljest länge blef öfwer tabernaklet, så lågo Israels barn, och foro intet. Och när han då gaf sig upp, så foro de.* *2 Mos. 40: 36, [et]c.

23. Ty efter HERrans mun lågo de, och efter HERrans mun foro de; så att de togo wara på HERrans wakt, efter HERrans ord genom Mose.

De aktade uppå hwad Herrans mun hade talat. Så får Guds folk alltid wandra efter Herrans mun.

10. Capitel.

Trumpeters bruk. Resans ordning. Hobab. Mose wälsignar.

Och HERren talade med Mose, och sade:

2. Gör dig twå trumpeter af tätt silfwer, att du brukar dem till att kalla tillhopa menigheten, och när hären åstad skall.

Emedan blott twå af Aarons söner nu lefde och woro prester, så gjordes blott twå trumpeter. Men i Salomos tid blåsta 120 prester på en gång i 120 trumpeter.

3. När man blåser slätt med dem båda, skall förfamla sig till dig hela menigheten in för dörren af wittnesbördets tabernakel.

Ett slätt blåsande kallades det, som skedde med en ihållande, enkel ton.

4. När man slätt blåser med en, så skola höfwitsmännerna församla sig till dig: de öfwerste öfwer tusende i Israel.

5. Men när I trumpeten, så stola de lägren draga åstad, som ligga österut.

Det egentliga trumpetandet war ett blåsande med skarpa, täta, häftiga stötar och skedde utan twifwel på många olika sätt.

6. Och när I trumpeten andra gången, då skola de lägren draga åstad, som ligga söderut: förty när de resa skola, så skolen I trumpeta.

7. Men när menigheten skall församlas, skolen I slätt blåsa, och icke trumpeta.

8. Och det blåsandet med trumpeterna skola presten Aarons söner göra. Och det skall wara eder ett ewigt sätt till edra efterkommande.

Så skola alla Herrans andeliga prester upphäfwa sin röst såsom en basun och förkunna Herrans ord, Es. 58: 1, för att kalla syndare att komma till Christum och wandra i Hans fotspår till det himmelska Canaan. Genom ordets basunaljud kallas själen att anträda wandringen, och i striden mot synden måste äfwen ordets och nådens basunaklang ljuda i hjertat, så framt segren skall kunna winnas.

9. När I dragen till någon strid uti ebert land emot edra fiender, som strida på eder, så skolen I trumpeta med trumpeterna, att uppå eder skall tänkt warda för HERran eder Gud, och I mågen löste warda ifrån edra fiender.

Genom basunaklangen wille Herren blifwa påmind om sina nådelöften, och så will Han genom bön blifwa åkallad, ehuru påminnelse icke är nödig för Honom; men det är nödigt för det swaga menniskohjertat att hafwa ett tecken, hwarpå Herren sjelf har lofwat att gifwa akt. Äfwen det swagaste böneljud, äfwen en matt suck utur djupet af ett uppriktigt hjerta är såsom ett basunaljud inför Gud, hwarpå Han efter sitt löfte will gifwa akt för Medlarens skull, som i wårt ställe offrat bön och åkallan med Starka rop och tårar. Ebr. 5: 7.

10. Sammalunda ock, när I ären glade på edra högtider och edra nymånader, skolen I blåsa* med trumpeterna öfwer edra bränneoffer och tackoffer; att det stall wara eder till åminnelse för eder Gud. Jag är HERren eder Gud. *Ps. 81: 4, 5.

Detta basunaljud afbildade alla trognas lofsånger, lofoffer och tacksägelser, hwarmed de prisa Gud för hans wälgerningar och bedja, att Gud för Christi skull måtte beständigt hafwa dem i kärleksfull åtanka.

11. På tjugonde dagen i den andra månaden, i det andra året, gaf molnskyn sig upp af wittnesbördets tabernakel.

Wi kunna föreställa oss, att molnskyn flyttade sig ifrån tabernaklet i den rigtning, i hwilken tåget skulle ske. Israel hade nu warit stilla wid [ band I, 272 ]Sinai 11+12 månad, och nu anträddes egentligen wandringen till Zion. Måtte alla, som ännu äro under lagen och känna lagens werkningar i sina hjertan åtfölja Herrans härlighet i Evangelii ljus och wända sig ifrån Sinai till Zion! Ebr. 12: 1822.

12. Och Israels barn drogo i deras skaror utur Sinai öken; och molnskyn blef uti den öknen Paran.

Den stora öknen Paran sträcker sig ifrån öknen Sinai till Judalandet. Hab. 3: 3.

13. Och de förste drogo åstad efter HERrans ord genom Mose.

14. Nemligen, det baneret af Juda barns läger drog först åstad med deras här: och öfwer deras här war Nahesson, Amminadabs son.* *4 Mos. 2: 3.

15. Och öfwer den hären af Isaschars barns slägte war Nethaneel, Zuars son.

16. Och öfwer den hären af Sebulons barns slägte war Eliab, Helons son.

17. Då lade man tillsamman tabernaklet; och Gersons och Merari barn drogo åstad och buro tabernaklet.* *4 Mos. 4: 2429.

Gersoniterna och Merariterna woro bland de första i tåget och uppsatte tabernaklet på det ställe, som molnskyn wisade, så att Kehatiterna funno det uppsatt, då de kommo med arken, altarena, bordet och ljusstaken. Under wandringen gåfwo alla akt på molnskyn öfwer arken. Så skola Jesu efterföljare alltid se på Honom, på det de icke må gå wilse i öknen eller uppgifwas på wägen. Ebr. 12: 2, 3.

18. Dernäst följde det baneret af Rubens läger med deras här: och öfwer deras här war Elizur, Sedeurs son.

19. Och öfwer den hären af Simeons barns slägte war Selumiel, Suri Sadai son.

20. Och Eliasaph, Deguels Son, öfwer Gads barns slägtes här.

21. Så drogo ock de Kehatiter åstad och buro helgedomen; och de förre uppsatte tabernaklet, till dess desse kommo efter.

22. Dernäst drog det baneret åstad af Ephraims barns läger med deras här: och öfwer dem war Elisama, Ammihuds son.

23. Och Gamliel, Pedahzurs son, öfwer den hären af Manasse barns slägte.

24. Och Abidan, Gideoni son, öfwer den hären af BenJamins barns slägte.

25. Dernäst följde det baneret af Dans barns läger med deras här: och så woro alla lägren uppe; och AhiEser, Ammi Sadai son, war öfwer deras här.

26. Och Pagiel, Ochrans son, öfwer den hären af Assers barns slägte.

27. Och Ahira, Enans son, öfwer den hären af Naphthali barns slägte.

28. Så foro Israels barn med deras härar.

29. Och Mose sade till sin swåger Hobab, Reguels son, af Midian: Wi draga till de rum, om hwilka HERren sagt hafwer: Jag skall gifwa eder dem: så kom nu med oss, wi wilja göra det bästa med dig; ty HERren hafwer Israel godt tillsagt.

30. Han swarade: Jag will icke med eder, utan fara i mitt land till min slägt.

31. Han sade: Käre, öfwergif oss icke; förty du wet, hwar wi skola lägra oss i öknen, och skall wara wårt öga.

Molnskyn war wisserligen i hufwusaken folkets wägwisare, men de wille dock i åtskilliga angelägenheter, dom hörde till wandringen, hafwa en kunnig man till rådgifvare. Hobab wisste hwar gröna ställen funnos i öknen (oaser), hwar watten war att tillgå m. m. Gud will, att wi skola begagna oss af mensklig hjelp och ledning, som Han i sin försyn låter oss finna.

32. Och om du far med oss; det goda, som HERren gör med oss, det wilja wi göra med dig.

33. Så drogo de ifrån HERrans berg tre dagsresor; och HERrans förbunds ark drog för dem tre dagsresor till att wisa dem, hwar de hwila skulle.

34. Och HERrans molnsky war öfwer dem om dagen, när de drogo utur lägret.* *2 Mos. 13: 21.

35. Och när arken for, så sade Mose: HERre, statt upp, att dine fiender måga förströs; och de, som dig hata, måga flygtige warda för dig.* *2 Chrön. 6: 41. Ps. 68: 2. Ps. 132: 8.

”Gud säges uppstå, när Han med en närwarande hjelp låter se sig wara tillstädes.” L. Herrans beskydd war Israels tröst, ty de woro omgifna af fiender.

36. Och när han sattes ned, Sade han: Kom igen HERre till de många Israels tusen.

Så börjades och slutades hwarje wandring med korta, men kraftiga bönerop. Under wandringen hade Herrans härlighet warit skild ifrån tabernaklet, derföre beder Mose, då tabernaklet åter war uppsatt, att Herren måtte komma igen till de tiotusen gånger tusende i Israel.

[ band I, 273 ]

11. Capitel.

Folkets knorr. De Sjuttio äldste. Åkerhöns. Lustgrifter.

Och som folket gjordes otåligt, misshagade det för HERrans öron. Och då HERren hörde det, förgrymmade sig Hans wrede, och HERrans eld fängde* ibland dem, hwilken förtärde de yttersta lägren. *Ps. 78: 21.

Då Skriften talar om Gud på menskligt wis, om Hans ögon, öron o. s. w., så sker det för att så mycket tydligare för oss menniskor framställa Hans allwetande, Hans allmakt och andra egenskaper. Herren hörer både de ogudaktigas fräcka ord och de trognas böner.

2. Då ropade folket till Mose. Och Mose bad HERran; så förswann elden.

3. Och det rummet kallade man Thabeera: derföre att HERrans eld hade sig upptändt ibland dem.* *5 Mos. 9: 22.

4. Ty det meniga folket ibland dem hade fått lusta och sutto och greto samt med Israels barn och sade: Ho kan fly oss kött till att äta?* *1 Cor. 10: 6.

5. Wi komma ihåg den fisk, som wi åto till gäfwes uti Egypten, och de gurkor, meloner, purjolök, rödlök och hwitlök:

6. Men nu är wår själ borttorkad; wåra ögon se intet annat än Man.

Det meniga folket, v. 4, war den blandade hop af löst folk, som hade följt med Israeliterna utur Egypti land. Se 2 Mos. 12: 38. Detta folk hade ingen gudsfruktan, det klagade öfwer lifwets beswärligheter i öknen och deröfwer att de icke hade samma lifsmedel, som i Egypten. Detta missnöje, denna upproriska anda, som de redan förut hade wisat, 2 Mos. 16: 2, war nu åter upptänd ibland dem. Ett sådant missnöje begagnar frestaren, för att åstadkomma syndiga utbrott; upprorsandan är smittosam, och äfwen Israels barn instämde i denna klagan, sägande: Ho kan fly oss kött till att äta? De tänkte på de födoämnen, de hade haft i Egypten, och klagade, att deras själ war borttorkad, kroppen utmattad, och sinnet nedslaget. De många och stora wälgerningar, som Gud dagligen bewisade, dem, omtalade de med förakt, sägande: Wåra ögon se intet annat än Man (manna). Men den högsta konungen låter icke ostraffadt gäcka sig. Herrans eld upptändes ibland dem och förtärde det yttersta af lägren. Det war der den blandade hopen hade sina tält. Tälten fattade eld, troligen genom blixt, och elden kunde icke släckas. Denna eld är en bild af Guds straffande rättfärdighet, som hwilar öfwer alla de menniskor, hwilka i otro, missnöje, olydnad och ogudaktighet upphäfwa sig emot Herran och de ordningar och inrättningar, som Han har föranstaltat, samt emot Hans försyns skickelser eller emot den öfwerhet, som är af Honom förordnad. Thabeera bet. brand eller brandställe.

7. Och war Man* såsom corianders frö, och så till seende som bedellion. *2 Mos. 16: 14. Ps. 78: 24, [et]c. Joh. 6: 31.

Bedellion är ett slags gummi, som består af klara, hwita små droppar. Manna liknas äfwen wid rimfrost, 2 Mos. 16: 14.

8. Och folket lopp hit och dit och samkade tillhopa, malde det på qwarn och stötte det sönder i mortlar, och kokade det i grytor och gjorde sig deraf kakor: och det hade en smak såsom en oljokaka.

Här omtalas åter himmelsbrödet manna och dess bruk, för att wisa, huru ogrundad och syndig folkets klagan war. Denna gåfwa från himmelen, som war ett så rikligt och wälgörande födoämne, föraktade de och wille hafwa annan föda. Denna begärelse war en syndig och sinnig lusta. Syndens brand i folkets hjertan war orsaken till den straffande branden i lägret. Efter samma lag handlar slutligen den rättfärdige Guden ännu med alla, som upphäfwa sig emot Honom.

9. Och när daggen föll om natten öfwer lägret, så föll ock Man dermed.

10. Då nu Mose hörde folket gråta i deras slägter, hwar och en i sitt tjälls dörr, då förgrymmade sig HERrans wrede swårligen. Och Mose wardt ock ångse.

11. Och Mose sade till HERran: Hwi bekymrar du din tjenare? Och hwi finner jag icke nåd för dina ögon, att du få lägger på mig allt folkets tunga?

Mose bedröfwades djupt och wågar i ödmjukhet påminna Herran derom, att då han blef kallad till detta embete, bad han att få slippa del, och nu faller denna börda honom för tung.

12. Hafwer nu jag allt detta folket aflat eller födt, att du må säga till mig: Bär dem på dina armar, såsom en amma bär ett barn, in uti det landet, som du deras fäder swurit hafwer?

13. Hwar skulle jag nu taga kött, det jag allt detta folket gifwa skulle? De gråta för mig och säga: Gif oss kött till att äta.

14. Jag förmår icke allt detta folket uppehålla allena, ty det är mig för swårt.

15. Och will du så göra emot mig, så slå mig heldre ihjäl, om jag eljest hafwer funnit nåd för dina ögon, att jag icke så skall se min jämmer.

[ band I, 274 ]Äfwen denna klagan, fastän den skedde med ödmjukt hjerta, war syndig, men det war en swaghets synd, som Herrans tjenare i den swåra frestelsen begick, under det hans själ war djupt bedröfwad och nedslagenhet och oro fördunklade trons ljus i hans hierta. Rörande är derwid Herrans långmodighet och mildhet; Han afwisar icke sin swage tjenare med en straffande förebråelse, utan underwisar honom hwad han skall göra.

16. Och HERren sade till Mose: Församla mig sjuttio män utaf de äldsta i Israel, de som du wet, att de äro de äldste och förmän i foIket, och haf dem fram för wittnesbördets tabernakel, och ställ dem der när dig:

17. Så will jag komma neder och der tala med dig och taga af din anda, som öfwer dig är, och få dem, att de måga draga tungan öfwer foIket med dig, att du icke drager honom allena.* *2 Mos. 18: 25, 26.

Dessa sjuttio påminna om de sjuttio äldsta, 2 Mos. 24: 1, och om wår Frälsares sjuttio lärjungar. dessa sjuttio woro början till det Judiska rådet, som kallades Synedrium eller Sanhedrin, hwilket med tiden så urartade, att det dömde wår frälsare till döden.

Såsom många ljus kunna tändas af ett brinnande ljus, utan att dess flamma derigenom minskas, så kunde Herrans Ande med sina gåfwor öfwergå ifrån Mose till de sjuttio äldste, utan att Mose derigenom förlorade något deraf. I ännu rikare mått få aila trogna af Christus emottaga den Helige Ande; af Hans ljus blifwer ljuset i deras hjertan upptändt, så att de kunna blifwa brinnande i andanom, och förena sin flamma med Hans. I denna förening är ljus och kraft och salighet.

18. Och till foIket skall du säga: Helger eder till morgons,* att I mågen få äta kött: förty eder gråt är kommen in för HERrans öron, ty I sägen: Ho gifwer oss kött till att äta; förty wi mådde wäl uti Egypten? Derföre skall HERren gifwa eder kött, att I äten:

19. Icke i en dag, icke i twå, icke i fem, icke i tio, icke i tjugu dagar;

20. Utan en månad långt, till dess att det skall gå eder utaf näsorna och warda eder en wämjelse: derföre att I hafwen bortkastat HERran, den ibland eder är, och gråtit för Honom och sagt: Hwi äre wi gångne utur Egypten? *2 Mos. 19: 10.

Helger eder, v. 18, bereder eder. Folket fick hwad det begärde, men till sin olycka. Wi måste alltid behålla i minnet, att Herren behandlar menniskan såsom ett förnuftigt wäsen med fri wilja, och då menniskan icke will låta underwisa och tukta sig af Herrans Ande, så får hon ofta hwad hennes köttsliga sinne begärer, men till sin olycka, dels såsom ett syndastraff, dels på det hon må komma till besinning och göra bättring. Då en menniska i sin egenwilja liksom twingar sig till det hon åstundar, så blifwer det, som hon ansåg wara någonting godt och önskwärdt, hennes olycka, då hon får det.

21. Och Mose sade: Sexhundrade tusen män fotfolk är, der jag ibland är, och du säger: jag will gifwa eder kött, att I äten en månad långt.

22. Skall man slagta får och fä, att man må mätta dem; eller alla fiskar i hafwet församla dertill, att de måga. blifwa mättade?* *Joh. 6: 7.

Äfwen af desso ord kan man finna, att Mose tro wid detta tillfälle hade blifwit nedtryckt, så att han icke war i stånd att rätt tänka på alla de stora underwerk, som han hade sett.

23. Men HERren sade till Mose: Är då HERrans hand förkortad?* Men du skall nu se, om mina ord dig något wärda äro, eller ej. *Es. 50: 2; cap. 59: 1.

24. Och Mose gick ut och sade till folket HERrans ord, och föraamlade de sjuttio män of de äldsta i folket och ställde dem omkring tabernaklet.

25. Då kom HERren neder i molnskyn och talade med honom och tog af andan, som öfwer honom war, och gaf de sjuttio äldsta männerna. Och när anden hwilade utöfwer dem, propheterade de, och wände sedan intet igen.

De talade efter den Helige Andes ingifwelse, och hwad de förkunnade, bestod uti kraftigt meddelade sanningar, warningar och förmaningar. De orden: wände sedan intet igen, heta i grt.: de gjorde det sedan intet igen, be propheterade icke derefter på samma aätt. Habe de icke warit uppfyllde af samma Ande, som Mose, så hade de för honom icke warit en hjelp utan ett hinder. Till en god styrelse fordras nödwändigt förstånd, kraft och enighet hos de styrande; och lyckliggörande och wälsignelserik är en styrelse, öfwer hwilken Herrens Ande hwilar.

26. Och så hade ännu twå män blifwit qwar i lägret, den ene hette Eldad, den andre Medad: och anden hwilade öfwer dem; ty de woro ock uppskrefne, ändock de icke utgångne woro till tabernaklet; och de propheterade i lägret,

27. Då lopp en dräng åstad och bådade det Mose och sade: Eldad och Medad prophetera i lägret.

28. Då swarade Josua, Nuns son Mose tjenare, den han utwalt hade, och sade: Min herre Mose, förbjud dem det.

[ band I, 275 ]29. Men Mose sade till honom: Hwi är du så nitisk för mig? Gåfwe Gud, att allt HERrans folk propheterade, och HERren läte sin Anda komma öfwer dem.

Hos Mose röjer sig ingalunda den småaktiga, misstänksamma afund, som så gerna kastar skugga på andekrafter och rörelser, hwilka wisa sig utom wanliga former och wanliga förhållanden. Han önskade, att hela folket måtte blifwa uppfyldt af Guds Anda. Så skola ock alla christna och isynnerhet läroståndet bedja om den Helige Andas utgjutelse öfwer hela församlingen, önska, att alla måtte blifwa uppfyllde af Andans gåfwor, fröjda sig öfwer alla tecken till Andans blåsande öfwer folkets hjertan, samt ingalunda tro, att Guds ords bruk och bönen måste innestängas inom kyrkowäggarne.

30. Och så gingo Mose och de äldste af Israel i lägret.

31. Då kom ett wäder ut ifrån HERran och lät komma åkerhöns ifrån hafwet och förströdde dem öfwer lägret, den ena dagen såsom den andra, i twå dagar långt kring om lägret, twå alnar högt upp ifrån jorden.* *2 Mos. 16: 13. Ps. 78: 26, 27.

Herren lät en utomordentlig sydostwind blåsa. (1 Mos. 8: 1.)

Detta war nu andra gången ett sådant underwerk skedde. Det som berättas 2 Mos. 16: 12, 13, skedde på ett annat ställe och ett år förut.

32. Då stod folket upp på den samma hela dagen och den hela natten och på allan den dagen derefter, och samlade åkerhöns, och den som minst samkade, han samkade tio homer: och de torkade dem kring om lägret.

Så blef folkets önskan genom ett underwerk uppfylld. Detta är lärorikt. Då hjertats åstundan efter någonting olofligt är stark, så kan den ofta liksom framtwinga hwad den önskar. Man kan äfwen med bön tillkämpa sig hwad egenwiljan åstundar och hwad Gud heldre icke wille gifwa, men gifwer för det olydiga, kranka hjertats skull, för att underwisa, tukta och helbregdagöra den kranka själen; likasom en moder ofta måste gifwa åt ett sjukt barn hwad som icke wore nyttigt att gifwa åt de friska. Man måste derföre wäl taga sig till wara för egenwilja och enwishet äfwen i bönen, och aldrig glömma den tredje bönen i Fader wår: ske din wilje.

33. Som ännu köttet war under deras tänder, och förr än det åtgånget war, förgrymmade sig HERrans wrede öfwer folket, och HERren slog dem med en ganska stor plåga.* *Ps. 78: 29, 30.

34. Deraf heter det samma rummet Lustgrifter: derföre att man der begrof det lystna folket.

Sedan folkets begäran blifwit uppfylld (någon tid derefter, se v. 20), kom Herrans wrede öfwer folket, ty i stället för att genom Hans underwerk låta föra sig till förödmjukelse och bättring, förtärde de gåfworna med otacksamma hjertan. Nu utbröt ibland dem en förfärlig plåga (troligen pesten), de dogo hopwis och blefwo begrafna, och detta stället fick deraf namnet: Lustgrifter. Mäktiga warningsröster ropa ännu till oss utur dessa grifter, ty detta är oss skedt till exempel, att wi icke skola hafwa begärelse till det ondt är, såsom de begärelse hade. 1 Cor. 10: 6. Den som sår i sitt kött, han skall af köttet uppskära förgänglighet. Gal. 6: 8. Otaliga lustgrifter finnas i christenheten. I grifterna äro många, som gått till en förtidig graf för syndiga lustars skull.

35. Ifrån Lustgrifterna drog folket ut till Hazeroth: och blefwo i Hazeroth.

12. Capitel.

MirJams knorr, spetelska.

Och MirJam och Aaron talade emot Mose för hans hustrus skull, den Ethiopiskan, som han till hustru tagit hade: derföre att han en Ethiopiska hade till hustru tagit;

Ethiopiska bet. en qwinna från Ethiopien. Landet Midian, hwarifrån Zippora härstammade, låg uti en del af Arabien, som af Chus hade namnet Chusistan eller Ethiopien. Mose och Aarons syster MirJam, som war en begåfwad qwinna, lät af andeligt högmod förleda sig att tala föraktligt emot Mose för hans hustrus skull, och hon förledde äfwen sin broder Aaron att deruti instämma.

2. Och sade: Talar nu HERren allena genom Mose? Talar Han ock icke genom oss? Och HERren hörde det.

Herren hörde denna utgjutelse af dessa uppblåsta hjertan.

3. Men Mose war en ganska saktmodig man öfwer alla menniskor på jorden.

Det är icke Mose, som om sig sjelf yttrar ett sådant loford, utan Guds Ande, hwilkens ord hån uppskref, för att wisa, att Mose war långt ifrån att wilja egenmäktigt förswara sig sjelf. Han wille heldre lida och wara stilla. Häraf kunna wi lära, att då någon lider oskyldigt och ingenting will företaga till sitt förswar, utan heldre öfwerlemna sin sak i Herrans hand, så åtager sig Gud den efter sin wishet och barmhertighet. Rom. 12: 19.

4. Och straxt sade HERren till Mose och till Aaron och till MirJam: Går ut I tre in till wittnesbördets tabernakel. Och de gingo alla tre ut.

5. Då kom HERren neder i molnstoden och steg in i dörren af [ band I, 276 ]tabernaklet och kallade Aaron och Mirjam; och de gingo båda ut.

Herren wisade sin närwaro i dörren af tabernaklet.

6. Och Han sade: Hörer mina ord: Om någon är ibland eder en HERrans prophet, honom will jag uppenbara mig uti en syn; eller uti en dröm will jag tala med honom:

Gud har uppenbarat sig på olika sätt. Ebr. 1: 1.

7. Men icke så min tjenare Mose, hwilken uti mitt hela hus trogen är.* *Ebr. 3: 2.

8. Munteligen talar jag med honom, och han ser HERran, såsom Han är,* icke genom mörka ord eller liknelse: hwi hafwen I då icke fruktat att tala emot min tjenare Mose? *2 Mos. 33: 11.

För Mosa uppenbarade Gud sig på ett fullkomligare sätt och mera omedelbart, än för någon annan prophet. Herren talade med Mose ansigte mot ansigte, såsom en man talar med sin wän, icke genom drömmar, syner och liknelser. 2 Mos. 33: 11.

9. Och HERrans wrede förgrymmade sig öfwer dem, och Han wände sig bort;

10. Dertill gaf ock molnskyn sig ifrån tabernaklet. Och si, då war Mirjam spetelsk såsom en snö: och Aaron wände sig till Mirjam och fick se, att hon war spetelsk;

Då Herren wänder ifrån menniskan sin nåd, sitt milda ansigte, så är detta bortwändande i sig sjelft det största straff, och derpå följa ofta äfwen yttre straffdomar. Mirjam blef spetelsk, hon behöfde att förödmjukas, hannes öfwermod behöfde qwäfwas. En större förödmjukelse än spetelskan war icke tänkbar; hon war nu sjelf oren och utesluten ifrån församlingen, hon war nu afsöndrad ifrån det folk, hwaruti Mose hustru, fastän en främling, hade blifwit upptagen. Spetelskan war en träffande bild af hennes hjertas tillstånd.

11. Han sade till Mose: Ack, min herre! lägg icke denna synden på oss, i det wi hafwa owisligen gjort och syndat:

12. Att denna icke blifwer såsom ett dödt ting, som kommer ut af moderlifwet, det hafwer allaredo bortfrätit hälften af hennes kött.

13. Då ropade Mose till HERran och sade: Ack Gud! gör henne helbregda.

14. HERren Sade: Om hennes fader hade spottat henne i ansigtet, skulle hon icke skämma sig i sju dagar? Låt innelycka henne i sju dagar utom lägret;* sedan lät åter taga henne igen. *3 Mos. 13: 46. 4 Mos. 5: 2.

Lärorik är denna förbön. Mose beder för dem, som så djupt hade sårat hans hjerta. Här talar bönens anda.

Förbönen blef hörd, men MirJams straff skulle icke upphöra för snart; ty då hade det förfelat sitt ändamål. I sju dagar fick hon i sin ensamhet tid att rätt pröfwa sig sjelf, lära känna och inse sin öfwerträdelse och återwända med förödmjukadt hjerta till sin Gud. Nu hade hon inom sig oro och samwetsqwal, på sin kropp en wämjelig sjukdom, utom sig bland folket blygsel och wanära och öfwer sig Guds misshag. Men Herren förbarmade sig åter efter sin stora mildhet. Synden blef förlåten, straffet upphörde, hjertat blef renadt, och kroppen blef helbregda. Lyckliga äro alla de, som under Herrans aga betänka, att Guds mildhet lockar dem till bättring! Rom. 2: 4.

15. Så wardt då Mirjam innelyckt i sju dagar utom lägret, och folket for ingen wägs fram bättre, intill dess MirJam wardt igen annammad.

Andeligt högmod och ett uppblåst sinne är en synd, som härjar i många hjertan, hwilka börjat wandringen till det nya Jerusalem eller hafwa skenet deraf, att de börjat. Detta beklagliga tillstånd wisas icke genom spetelska på kroppen, men det wisar sig i syndiga ord, hårda omdömen och ett kärlekslöst wäsende, sjelfbelåtenhet, twistesjuka och brist på den fruktan, hwarmed Christi sanne tjenare måste wandra inför sin Gud. Dessa brister wisa, att hjertat är sjukt af andelig spetelska, och att de wäl behöfwa gå till den läkaren, som kan göra dem rena och helbregda.

13. Capitel.

Landet spejas. Folket förskräckes.

Sedan drog folket ifrån Hazeroth och lägrade sig uti den öknen Paran.

2. Och HERren talade med Mose och sade:

3. Sänd ut män, de som må bespeja landet Canaan, det jag Israels barn gifwa will: af hwarje deras fäders slägt en myndig man.* *5 Mos. 1: 22.

4. Mose sände dem ut af den öknen. Paran efter HERrans ord, de som alle woro myndige män ibland Israels barn.

5. Och hette alltså: Sammua, Zaccurs son, af Rubens slägte.

6. Saphat, Hari son, af Simeons slägte.

7. Caleb, Jephunne son, af Juda slägte.

8. Jigeal, Josephs son, af Isaschars slägte.

9. Hosea, Nuns son, af Ephraims slägte.

10. Palti, Raphus son, af BenJamins slägte.

[ band I, 277 ]11. Gaddiel, Sodi son af Sebulons slägte.

12. Gaddi, Susi son af Josephs slägte af Manasse.

13. Ammiel, Gemalli son, af Dans slägte.

14. Sethur, Michaels son, af Assers slägte.

15. Nahebi, Vaphsi son, af Naphthali slägte.

16. Geuel, Machi son, af Gads slägte.

17. Desse äro namnen af männerna, som Mose utsände till att bespeja landet. Och Hosea, Nuns son, kallade Mose Josua.

18. Då nu Mose utsände dem till att bespeja landet Canaan, sade han till dem: Farer upp i söder, och går upp på bergen;

19. Och beser landet, huru det är, och folket, som deruti bor, om det är starkt eller swagt, litet eller mycket;

20. Och hurudant land det är, der de uti bo, om det är godt eller ondt; och hurudana städer äro, der de uti bo, om de äro förwarade med murar eller ej;

21. Och hurudant landet är, fett eller magert, och om träd deruti äro, eller ej. Warer wid en god tröst, och tager af landets frukt. Och det war rätt på den tiden, då första winbären woro mogna.

22. De gingo upp och bespejade landet, ifrån den öknen >in allt intill Rehob, der man går till Hamath.

Nu kom folket till Rithma i öknen Paran. Rithma (cap. 33: 17, 18) låg nära Kades Barnea, wid södra ändan af det förlofwade landet. Nu hade de i tron på Herrans löfte och på Hans egen beskrifning om detta lands härlighet kunnat ingå der; men de wille, utom Herrans wittnesbörd, äfwen hafwa menskliga. De wille hellre skåda än tro, och derföre skickades spejare in i landet; ty det war ifrån folket denna önskan utgick, och derpå gaf Herren befallning, att det skulle ske såsom de wille, 5 Mos. 1: 22. Så gifwer den kärleksrike Guden ofta wika för menniskornas swaghet.

Hosea, Nuns son (2 Mos. 17: 9), fick nu af Mose namnet Josua eller Jehoschua, som betyder Jehovah hjelper. Hoschea betyder hjelp. Jeschua är en sammandragning af namnet Jehoschua, och af Jeschua är namnet Jesus blott ett annat uttal. Josua afbildade således äfwen i sitt namn den segerrike härföraren och Frälsaren, som förer sitt folk utur syndens Egypten till det andeliga Canaan och ändteligen till det himmelska.

Öknen Zin är den delen af öknen Paran, som Iigger wid södra ändan af Canaans land.

23. De gingo också upp söderut, och kommo till Hebron; der war Ahiman, Sesai och Thalmai, Enaks barn.* Och Hebron war uppbygdt i sju år förr än Zoan uti Egypten. *Jos. 14: 15.

Hebron är den urgamla stad, i hwars närhet Abraham lefde (1 Mos. 13: 18), och som ännu är bebodd. Enaks barn woro mycket storwäxta och starka menniskor (se 5 Mos. 9: 2; Jos. 14: 15). De härstammade från de tre Enaks söner, som här nämnas. Zoan war då Egyptens hufwudstad, belägen wid en arm af Nilfloden. Den kallades äfwen Tanis.

24. Och de kommo intill den bäcken Escol, och skuro der en winqwist af med en winklase, och läto twå bära den på en stång, och dertill granatäpplen och fikon.* *5 Mos. 1: 24, [et]c.

25. Det rummet kallas Escols bäck, för den winklasens skull, som Israels barn der afskuro.

Escol betyder drufwa; således war bäckens namn Windruf-bäcken. Ännu i dag wäxa der drufklasar, som wäga 10 till 12 marker. Hwarje drufbär är stort som ett dufägg.

26. Och de wände om, när de hade bespejat landet efter fyrtio dagar;

27. Gingo och kommo till Mose och Aaron och till hela menigheten af Israels barn uti den öknen Paran till Kades; och sade honom igen och hela menigheten, huruledes det stod till, och läto dem se landets frukt;

28. Och förtäljde dem och sade: Wi woro in uti det laud, dit I oss sänden, der mjölk och honing uti flyter; och detta är dess frukt:* *2 Mos. 33: 3.

29. Förutan att der bor starkt folk uti, och der äro ganska fasta och stora städer: och wi sågo der ock Enaks barn.

30. De Amalekiter bo söderut i landet: de Hetheer och Jebuseer och Amoreer bo uppå bergen: de Cananeer bo wid hafwet och wid Jordan.

31. Men Caleb stillade folket för Mose och sade till dem: Låt oss draga dit upp och taga landet in; förty wi kunna wäl wara dem öfwermäktige.

32. Men de män, som hade warit med honom uppfarne, sade: Wi förmå icke draga dit upp emot det folk; ty de äro oss för starke.

33. Och de förtalade landet, som de skådat hade, för Israels barn och sade: Landet, som wi igenom gångit hafwa till att bespeja det, uppfräter sina [ band I, 278 ]inbyggare; och allt det folk, som wi derinne sågo, är ganska långt folk.

Säkert wäntade folket med spänd wäntan efter de utsändas återkomst. De kommo och berättade hwad de hade sett. Landet war härligt, men starkt befolkadt. Der war farligt att bo, och ännu swårare war det att intaga detta land. Att landets folk uppfräter sina egna barn, will säga, att det war utsatt för beständiga krig. Tio af sändebuden woro uppfyllda med fruktan och oro. Hos dem fanns ingen trosfrimodighet; de likna sådane namnchristne, som af menniskofruktan alltid låta afskräcka sig från att taga den himmelska arfwedelen i besittning.

34. Wi sågo der ock tyranner, Enaks barn af de tyranner: och wi woro för wåra ögon såsom gräshoppor; och så woro wi ock för deras ögon.

Tyranner, grt. öfwerfallare, se 1 Mos. 6: 4, woro starka och våldsamma menniskor, som Israels folk hade att frukta, och de afbilda alla sådana andeliga fiender, som wilja afskräcka Guds folk ifrån att intränga i det himmelska fäderneslandet. Dessa tyranner äro starka i sin egen kraft. Guds folk har ingen annan kraft än den det får genom tron på Herren, som ledsagar det.

14. Capitel.

Folkets uppror. Guds hot. Mose bön. Knorrets straff.

Då tog hela menigheten till att skria: och folket gret den natten.

2. Och alla Israels barn knorrade* emot Mose och Aaron, och hela menigheten sade till dem: Ack! att wi dock hade mått dö i Egypti land, eller ännu dö måtte i denna öknen: *5 Mos. 1: 26. Ps. 106: 25.

3. Hwi förer HERren oss i detta landet, att wi skola falla för swärd, och wåra hustrur och barn warda till rofs? Är icke bättre, att wi draga in uti Egypten igen?

4. Och den ene sade till den andra: Låt oss häfwa oss upp en höfwitsmän och fara in uti Egypten igen.

Nu gjorde folket ett kraftigt upprorsförsök. De walde en annan anförare (Nehem. 9: 16, 17). Egyptens hårda träldom hade de nu glömt, och Herrans undergörande allmaktshand, som så ofta hade hulpit dem, wille de nu icke ihågkomma. Den naturliga menniskan tror menniskors föreställningar, ehuru falska de än må wara, hellre än Guds ord. Otrons tungomål, som spejarne talade, förstod folket ganska wäl, ty det war deras egna hjertans språk, men trons tungomål, som Mose och Aaron, Josua och Caleb talade, wille de icke förstå; ty de woro främmande för sin Gud. Han war främmande för deras hjertan, och trons tal war för dem såsom ett främmande tungomål, såsom det i alla tider är för alla, som sakna andeligt sinne. Wi äro i samma fara som detta folk, derföre warnar oss aposteln: ”Så låt oss nu frukta, att wi icke försumme det löfte, som är att wi skole ingå i Hans rolighet!” Ebr. 3: 7–19; cap. 4: 1. Genom v. 3 beskylla de Gud, att Han antingen icke förstod eller att Han icke wille eller att Han icke kunde hålla sitt löfte och frälsa dem från fienderna. Här talas emot Gud i himmelen helwetets tungomål, och så talar ofta i hemsökelsens stund den tunga, som är upptänd af afgrundens eld. De betänkte icke, att det war förenadt med wida större swårigheter att återwända till Egypten, än att i tro på Herrans löften och i Herrans kraft intränga i Canaans land.

5. Men Mose och Aaron föllo uppå sina ansigten för hela menighetens församling af Israels barn.

Bönen är Guds barns allramäktigaste förswar, och Herren är deras allrastarkaste wärn. Så snart hjertat rätt tager sin tillflykt till Honom, så är det oöfwerwinneligt. Här stodo fyra män emot flera millioner upproriska menniskor, och de segrade, ty Gud war med dem.

6. Och Josua, Nuns son, och Caleb Jephunne son, de ock landet bespejat hade, refwo sina kläder;

7. Och sade till all menigheten af Israels barn: Landet, som wi igenom wandrat hafwa till att bespeja det, är ganska godt.

8. Hafwer HERren wilja till oss, så förer Han oss wäl uti det landet och gifwer oss det; hwilket ett land är, som mjölk och honing uti stater.

9. Faller icke ifrån HERran, och frukter eder intet för detta landets folk; ty wi wilja äta dem upp såsom bröd: deras beskärm är gånget ifrån dem, och HERren är med oss; frukter eder intet för dem.

Josua och Caleb, som woro förståndige män, upplysta af Guds Ande, förstodo, att Canaaniternas syndamått war fullt, så att deras beskärm war wiket ifrån dem och dess beskyddande hand hade öfwergifwit dem. De wisste, att Canaans folk woro dömde att förgås, så snart deras syndomått wore fullt (1 Mos. 15: 16); och att detta mått nu wore fullt, kunde Josua och Caleb mörka både deraf, att Herren befallt Israel, att nu intaga Canaans land, samt deraf, att Canaans folk nu wore i ett sådant tillstånd af inre upplösning, att de förstörde och utrotade hwarandra. Samma omständighet, som de tio otrogne spejarne ansågo för ett tecken till stor fara, neml. att landet uppfrätte sina inbyggare, cap. 13: 33, just detta war för Josua och Calebs upplysta blick ett tecken, att tiden för deras utrotande wore kommen, som Herrans Ande förut förkunnat. (1 Mos. 15: 16). Wi wilja äta dem upp för som bröd war ett ordspråk, hwarmed menades att fienden war så wanmäktig, att han likaså [ band I, 279 ]litet kunde stå emot Israel, som brödet kunde göra motstånd mot en hungrig mun.

10. Då sade hela folket, att man skalle stena dem. Så syntes HERrans härlighet på wittnesbördets tabernakel för alla Israels barn.

11. Och HERren sade till Mose: Huru länge skall detta folket försmäda mig? Och huru länge wilja de icke tro på mig genom allahanda tecken, som jag ibland dem gjort hafwer?

12. Jag skall slå dem med pestilentie, och förgöra dem och göra dig till ett större och mäktigare folk än detta är.* *2 Mos. 32: 10.

13. Men Mose sade till HERran: Så få de Egyptier det höra: ty du hafwer fört detta folket med din kraft midt ut ifrån dem:

14. Och man warder sägande till detta tands inbyggare, som hört hafwa, att du HERre är ibland detta folket, att du ansigte mot ansigte sedd warder, och din molnsky står öfwer dem, och du HERre går för dem i molnstoden om dagen, och i eldstoden om natten;* *2 Mos. 13: 21. 1 Cor. 10: 1.

I den högsta nödens wigtiga ögonblick uppenbarar sig Herrans härlighet till sina tjenares tröst och till de upproriskas förskräckelse — en förebild till det, som en gång skall ske, Uppb. 6: 16. Här blifwer nu Mose satt på samma prof som i 2 Mos. 32: 7–14. Detta sista prof war swårare, men han segrade i Guds kraft och tänkte icke på egen fördel, utan på Guds ära och sitt folks bästa. Det war honom en pinsam tanke, att Egyptiens folk och andre hedningar kunde få anledning att ohelga och smäda Guds namn.

15. Och du dräpte detta folket såsom en man; så skulle hedningarna, som sådana rop på dig hörde, tala och säga:

16. HERren förmådde icke föra det folket in uti det land, som Han dem swurit hade, derföre hafwer Han dräpit dem i öknen.* *5 Mos. 9: 28.

17. Så låt nu HERrans kraft stor warda, såsom du talat hafwer och sagt:

18. HERren är långmodig och af stor barmhertighet och förlåter missgerning och öfwerträdelse* och låter ingen wara ostraffad, utan söker fädernas missgerningar öfwer barnen intill tredje och fjerde led.† *2 Mos. 34: 6. Ps. 86: 15. Ps. 103: 8. Ps. 145: 8. †2 Mos. 20: 5; cap. 34: 7. 5 Mos. 5: 9.

19. Så war nu nådelig öfwer detta folks missgerning efter din stora barmhertighet, såsom du ock detta folk förlåtit hafwer allt ifrån Egypten och härtill.

Mose bön är i hög grad lärorik, ty den wisar, huru ett bedjande hjerta är beskaffadt. Det är brinnande af kärlek till Gud och nästan och söker icke sitt eget. Guds namns ära och Guds rike intaga främsta rummet i Guds werldsstyrelse, likasom också uti Herrans bön: Fader wår, och då bden bedjande stödjer sin bön på denna grundwal, så är bönhörelsen wiss.

20. Och HERren sade: Jag hafwer förlåtit dem det, såsom du sagt hafwer.

Förlåtelse och tuktan kunna wäl bestå jemte hwarandra. Gud gaf förlåtelse för öfwerträdelsen så till wida, att folket i det hela blef skonadt och icke utrotadt, men de behöfde en tuktan.

21. Men så wisst som jag lefwer, så skall all werlden warda full af HERrans härlighet.

Mose hade i sin bön talat om Herrans ära och härlighet, och här utlofwar den allsmäktige Guden, att hela werlden skall af Herrans härlighet full warda. Denna bestämda förutsägelse är en af de fastaste grundwalar för Guds barns wäntan, att Herrans namn öfwer hela jorden skall blifwa helgadt och förhärligadt, och Hans rike sträcka sig till alla folk (1 Mos. 22: 18. Es. 6: 3; cap. 40: 5.)

22. Ty alla de män, som hafwa sett min härlighet och mina tecken, som jag gjort hafwer uti Egypten och uti öknen och nu tio resor försökt mig, och icke hafwa lydt min röst;

23. Ingen af dem skall få se det landet, som jag deras fäder swurit hafwer; och ingen skall se det, den mig försmädat hafwer.* *4 Mos. 26: 65. Ps. 95: 11.

De försökte Herran 1:o wid Röda hafwet (2 Mos. 14: 11, 12); 2:o i Mara (2 Mos. 15: 23); 3:o i öknen Sinai (2 Mos. 16: 2); 4:o då de emot Guds förbud förwarade manna (2 Mos. 16: 20); 5:o då de samlade manna om sabbathen (2 Mos. 16: 27); 6:o i Rephidim (2 Mos. 17: 1); 7:o wid Horeb (2 Mos. 32: 8); 8:o i Thabeera (4 Mos. 11: 1); 9:o wid Lustgrifterna (4 Mos. 11: 4); och 10:o här wid Kades. Och som tiotalet ofta är en bild af fullhet eller fullkomlighet, så war nu ock syndamåttet fullt för ett stor del af detta folk. De upproriska skulle nu dö ut, nemligen de som woro öfwer tjugo år. Men de, som woro under denna ålder, samt Leviterne, undsluppo detta straff. Jemte Josua och Caleb kommo flera till Canaan, som woro utgångna ur Egypten, t. ex. Eleazar, Jos. 14: 1; Pinehas, Jos. 22: 13.

24. Men min tjenare Caleb, derföre att en annan ande med honom är, och hafwer troligen följt mig efter, honom skall jag föra in i det landet, der han inkom; och hans säd skall intaga det:* *5 Mos. 1: 35, 36. Jos. 14: 6, [et]c.

En annan ande: ingen upprorsande, utan [ band I, 280 ]trons ande uppfyllde Calebs hjerta; derföre fick han detta stora löfte.

25. Dertill ock de Amalekiter och Cananeer, som i dalarna bo. I morgon wänder om, och drager in uti öknen på den wägen åt Röda hafwet.

Ordagrannt: Och Amalekiterne och Canaaniterne bo i dalen, (och lura på eder, derföre) wänder eder i morgon in åt öknen på wägen åt Röda hafwet; ty dessa fiender kunnen I nu icke öfwerwinna, då tron fattas eder.

26. Och HERren talade med Mose och Aaron och sade:

27. Huru länge skall denna onda hopen knorra emot mig? Ty jag hafwer hört Israels barns knorran, som de emot mig knorrat hafwa.

28. Derföre säg till dem: Så wisst som jag lefwer, säger HERren, skall jag göra eder, såsom I för mina öron sagt hafwen.

29. Edra kroppar skola falla i denna öknen;* och alle I som räknade ären ifrån tjugu år och derutöfwer; I som emot mig knorrat hafwen, *4 Mos. 32: 11. Ebr. 3: 17.

30. Skolen icke komma in uti det land, der jag min hand på upphäfwit hafwer, att jag skulle låta eder deruti bo, förutan Caleb, Jephunne son, och Josua, Nuns son.* *4 Mos. 32: 12. Jos. 3: 7.

31. Men edra barn, der I om saden, att de skulle warda till ett rof, dem will jag föra derin, att de skola få se det land, som I förkasten.

32. Men I med edra kroppar skolen falla i denna öken.

Grt.: men edra kroppar skola falla i denna öken.

33. Och edra barn skola wara herdar i öknen i fyrtio år och umgälla edert horeri, intill dess edra kroppar warda åtgångne i Öknen;

Afguderi och ett upproriskt sinne emot Herran betecknas ofta i Skriften med ordet horeri; emedan hjertat derigenom wänder sig ifrån Herran till en främmande Gud.

34. Efter talet af de fyrtio dagarna, i hwilka I landet bespejaden; ju ett år för hwar dag, att de skola umgälla eder missgerning i fyrtio år;* på det I skolen förnimma, hwad det är, när jag tager min hand ifrån. *Ps. 95: 10. Hes. 4: 6.

35. Jag HERren hafwer det sagt, det will jag också göra all denna onda hopen, som sig emot mig upphäfwit hafwer; uti denna öken skola de åtgå och der dö.

36. Alltså dödde af HERrans plåga alla de män, som Mose sändt hade till att bespeja landet, och igen komne woro och hade kommit hela menigheten till att knorra deremot;* *Juda Ep. v. 5.

37. Dermed att de gåfwo landet ett rykte, att det war ondt.

Genom en underbar straffdom dogo således på en gång de tio män, som hade besett landet och derom talat emot Herrans råd. Af denna straffdom kunde folket se, huru swårligen de hade försyndat sig emot sin Gud.

38. Men Josua, Nuns son, och Caleb, Jephunne son, blefwo lefwande af de män, som gångne woro till att bespeja landet.

39. Och Mose talade dessa orden til alla Israels barn; då sörjde folket swårligen:

40. Och stodo om morgonen bittida upp och drogo upp på bergshöjden och sade: Här äre wi, och wilja draga upp till de rum, der HERren oss af sagt hafwer; ty wi hafwa syndat.* *5 Mos. 1: 41.

Nu hade folket kommit till någon besinning af sin stora synd och wille egenmäktigt och med ett eget beslut godtgöra den. De föllo nu uti en ny olydnad och wille återigen handla emot Guds befallning; ty nu hade Han redan befallt dem att tåga en annan wäg.

41. Men Mose sade: Hwi gån I så utöfwer HERrans ord? Det skall icke wäl bekomma eder.

42. Drager icke upp; förty HERren är icke med eder; att I icke blifwen slagne för edra fiender.

43. Ty de Amalekiter och Cananeer äro der för eder, och I warden fallande för swärd, derföre, att I hafwen wändt eder ifrån HERran; och HERren skall icke wara med eder.

44. Men de woro förblindade* till att draga upp på bergshöjden; men HERrans förbunds ark och Mose kommo icke utur lägret. *5 Mos. 1: 44.

Det är ganska märkwärdigt, att samma folk, som förut warit så klenmodigt, att det icke wågade lyda Herrans ord, då Han hade lofwat att wara deras beskyddare emot fienderna, nu wisar ett trotsigt mod uti att göra twärt emot Guds befallning. Nu hade de icke blott mäktiga fiender, mot hwilka de tågade åstad, utan de hade äfwen Gud emot sig. Så förblindadt är ofta det naturliga sinnet; då det inser begångna fel, will [ band I, 281 ]det godtgöra på sitt eget wis och det med en sådan trotsighet och enwishet, att det förmenta godtgörandet ofta blir wärre än den synden, som skulle godtgöras. Så är också många menniskors försökta och i egna krafter företagna bättring beskaffad. Genom bemödande att godtgöra de synder, som de inse, råka de in uti arbete under lagen samt strid mot synden i egen kraft och uti en sådan enwishet och egenrättfärdighet, att hjertat blifwer hårdare än förut. Då menniskan sålunda will hjelpa sig sjelf och göra efter eget godtycke, så säger Guds ord om dem i detta arbete: Herren skall intet wara med eder. Herrans förbundsark och Mose woro icke med på detta tåg uppå bergshöjden. Denna bergshöjd kan anses såsom en bild af den egenrättfärdighet och det högmod, hwari menniskan faller, då hon ej will lyda Herrans ord.

45. Så kommo de Amalekiter och Cananeer, som på bergen bodde, neder, och slogo dem, och förföljde dem allt intill Horma.

Israel led nu ett nederlag och förföljdes af de mäktiga fienderna. Ingen strid mot andeliga fiender kan lyckas, då den företages i egen kraft. Horma betyder förbannelse. Stället fick sitt namn af detta nederlag. Sjelfwa nederlaget war en följd deraf, att folket hade skilt sig ifrån sin Gud, och denna skilsmessa är i sig sjelf förbannelse. Efter hwarje nederlag i striden mot andliga fiender, efter hwarje frestelse, hwaruti menniskan faller, står ordet Horma skrifwet såsom ett wittnesbörd emot henne. Men på samma ort gaf Herren sedan en gång en märkwärdig seger, ty de åkallade Hans namn och lofwade Herranom ett löfte. 4 Mos. 21: 3. Så kan Herren allena förwandla förbannelsen till wälsignelse.

15. Capitel.

Offers lag. Sabbathsbrott. Tänkeklutar.

Och HERren talade med Mose och sade:

2. Tala med Israels barn, och säg till dem: När I kommen in uti det land, der I uti bo skolen, det jag eder gifwa skall;

3. Och wiljen göra HERranom offer, ware sig bränneoffer* eller ett offer af ett besynnerligt löfte eller ett friwiljeoffer,† eller edra högtiders offer; på det I skolen göra HERranom en söt lukt, af fä eller får. *2 Mos. 29: 18. †3 Mos. 22: 21.

4. Hwilken nu HERranom sin gåfwa offra will, han skall göra till ett spisoffer* en tiung semlomjöl, blandadt med olja; ett fjerding af ett hin; *3 Mos. 2: 115; cap. 6: 14.

5. Och win till drickoffer sammalunda en fjerding af ett hin, till bränneoffer eller eljest till ett offer, der ett lam offradt warder.

6. Men der en wädur warder offrad, skall du göra spisoffret twå tiungar semlomjöl, blandadt med olja, en tridjung af ett hin.

7. Och win till drickoffer ock en tridjung af ett hin, det skall du offra HERranom till en söt lukt.

8. Men will du göra en stut till bränneoffer, eller till ett besynnerligt löfteoffer, eller till tackoffer HERranom;

9. Så skall du till stuten göra ett spisoffer, tre tiungar semlomjöl, blandadt med olja ett halft hin;

10. Och win till drickoffer sammalunda ett halft hin. Detta är ett offer HERranom till en söt lukt.

11. Alltså skall du göra med en stut med en wädur, med ett får, af lam och getter:

12. Derefter som talet är af dessa offren, derefter skall ock talet wara till spisoffret och drickoffret.

13. Den som en inländsk är, han skall detta göra, på det han må göra HERranom ett offer till en söt lukt.

14. Och om en främling bor när eder, eller ibland eder när edra fränder är, och will göra HERranom ett offer till en söt lukt; han skall göra, såsom de göra.

15. Hela menigheten skall wara en stadga, både eder och främlingarna. En ewig stadga skall det wara edra efterkommande, att för HERran skall en främling wara såsom I.* *2 Mos. 12: 49. 4 Mos. 9: 14.

16. En lag, en rätt skall wara eder och främlingen, som bor när eder.

Dessa föreskrifter syfta på de bruk, som folket skulle iakttaga i Canaans land. De äro derföre icke ordagrannt lika med de offerstadgar, som förut blifwit gifna. Det hotade straffet, som Gud förkunnade, gick i fullbordan, men Hans barmhertighets förbund med Abrahams säd stod likwäl fast, och uti dessa stadgar ligger äfwen en borgen derför, att Herren wille införa sitt folk i det land, som Han hade lofwat dem. Wi lära äfwen här, att spisoffren afbildade icke blott trons frukter, neml. Guds barns goda gerningar, som de i Christi kraft frambringa såsom dagliga offer, utan de betydde i första rummet Christi rättfärdighet och förtjenst, som de trogne tillegna sig, och i tron frambära inför Gud. Och såsom folket af spisoffren, som woro Herrans, blefwo mättade wid Herrans bord, så blifwa de trogna icke blott mättade wid Christi bord i den heliga [ band I, 282 ]Nattwarden, utan också dagligen mättade med lifsens bröd, som är Christus sjelf. De blifwa mättade med Hans Andas gåfwor och med himmelska krafter. Christus är på en gång det brödet från himmelen, som gifwer werlden lif, och det spisoffer, som den trogna själen dagligen frambär till sin Gud.

Föreskriften angående främlingar wisar, att Gud i afseende på de nådebewisningar, som angå en menniskas salighet, icke will göra någon skillnad mellan olika folk och slägter, utan wägen till rättfärdighet och salighet är en och densamma för judar och hedningar, för christna och icke-christna. En sann bättring och lefwande tro på Guds Son är wägen till ewinnerligt lif. Alla äro syndare och alla behöfwa Guds nåd och Christi rättfärdighet, för att blifwa frälste.

17. Och HERren talade med Mose och sade:

18. Tala med Israels barn och säg till dem: När I kommen in uti landet, dit jag eder införa skall;

19. Att I äten af landets bröd, skolen I gifwa HERranom ett häfoffer:* *5 Mos. 8: 10.

20. Nemligen, af eder degs förstling skolen I gifwa en kaka till häfoffer, såsom I gifwen häfoffer af ladan.* *2 Mos. 23: 19. 3 Mos. 23: 10, 11.

21. Så skolen I ock gifwa HERranom förstling af eder deg till häfoffer med edra efterkommande.

22. Och om I af owetenhet försummen något af dessa bud, som HERren till Mose sagt hafwer,

23. Och allt det HERren eder genom Mose budit hafwer, ifrån den dagen HERren begynte bjuda intill edra efterkommande:

24. Om nu menigheten gör något owetande; så skall hela menigheten göra en ung stut af boskapen till ett bränneoffer, HERranom till en söt lukt; samt med sitt spisoffer och drickoffer, såsom det sig bör; och en getabock till syndoffer.* *3 Mos. 4: 13.

25. Och presten skall alltså försona hela menigheten af Israels barn, så warder det dem förlåtet; ty det är en owetenhet. Och de skola frambära sådana fina gåfwor HERranom till ett offer; och sitt syndoffer för HERran öfwer sin owetenhet:

Märkom wäl, att ingen synd blef förlåten derföre, att den war begången i okunnighet och swaghet, utan endast genom denna försoning för Christi offers skull.

26. Så warder det förlåtet hela menigheten af Israels barn; dertill ock främlingarna, som bo ibland eder, efter hala folket är i sådan owetenhet.

27. Men när en själ genom owetenhet syndar, hon skall frambära en årsgammal get till syndoffer,* *3 Mos. 4: 27, [et]c.

Så warder det förlåtet! Detta är nådestillsägelsen, som werkar tron, och hwarpå tron grundar wisheten om förlåtelsen.

28. Och presten skall försona sådan owetande själ med syndoffret för owetenheten för HERran, så att han henne försonar; så warder det henne förlåtet.

29. Och det skall wara allt en lag, som I för owetenhet göra skolen, både dem som inländske äro ibland Israels barn; ock så främlingarna, som bo ibland eder.

30. Men om en själ något gör af öfwerdådighet, ware sig inländsk eller utländsk, den hafwer HERran försmädat; den själen skall utrotad warda utur hennes folk;

31. Ty hon hafwer föraktat HERrans ord och gjort Hans bud om intet; hon skall platt utrotad warda, och umgälla sin skuld.

För uppsåtliga synder, då någon syndade med uppräckt hand och således föraktade Herrans ord, kunde ingen förlåtelse ske genom de offer, som i lagen omtalas. För sådana synder har lagen endast straff, men ingen försoning att kungöra, gör hwarje sådan öfwerträdelse war utrotande det straff, som lagen bestämde.

32. Som nu Israels barn woro i öknen, funno de en man hemtande wed om Sabbathsdagen.

33. Och de, som hade funnit honom dermed, då han hemtade weden, hade honom fram för Mose och Aaron och för hela menigheten.

34. Och de satte honom i fängelse; ty det war icke klarligen uttryckt, hwad man skulle göra med honom.* *3 Mos. 24: 12.

Men war icke wiss, huruwida ett arbete, som syntes wara så ringa, war ett sabbathsbrott, som förtjente döden (2 Mos. 31: 14), derföre wille man förwisso sig om, huru denne man skulle behandlas.

35. Men HERren sade till Mose: Den mannen skall döden dö: hela menigheten skall stena honom utanför lägret.

36. Så förde hela menigheten honom ut för lägret, och Stenade honom ihjäl; såsom HERren hade budit Mose.

[ band I, 283 ]Detta sabbathsbrott war ett uppsåtligt öfwerträdande af Guds lag, och det förordnade straffet (2 Mos. 31: 14; cap. 35: 2) blef derföre på denne man fullbordadt. Det måste tjena oss till warning. Lagen är genom Christus icke upphäfwen utan fullbordad. Och så länge menniskan lefwer utan trons förening med Christus, så förtjenar hon det straff, som Guds rättfärdighet kräfwer, ehuru ringa hennes synd kan synas i menniskors ögon. Att hela menigheten stenade öfwerträdaren, skall lära oss, att i Guds församling måste finnas ett heligt nit om Herrans ära och redlig ifwer att motarbeta det onda; men aldrig annorlunda än efter Herrans föreskrifter och i sann kärlek, mildhet och ödmjukhet. En beständigt gällande föreskrift härom har Christus sjelf gifwit oss. Matth. 18: 15–17. Alla Herrans föreskrifter angående synder hafwa det syftemål att förhindra synden eller att afplana den, om den skett.

37. Och HERren sade till Mose:

38. Tala med Israels barn, och säg till dem, att de skola göra sig klutar på fållarna af deras kläder, i alla deras efterkommande, och gul snöre i klutarna wid fållarna.* *5 Mos. 22: 12. Matth. 23: 5.

Klutar på fållarna, grt.: tofsar i hörnen på kläderna. Israeliternas öfwermantel war nästan lik ett lakan med fyra hörn, och i dessa hörn skulle dessa tofsar wara fästade med hyacintfärgade snören. Denna färg skulle påminna dem om öfwersteprestens högtidsdrägt.

39. Och skola de klutar tjena eder dertill, att I skolen se på dem och ihågkomma alla HERrans bud och göra dem, att I icke efterföljen edert hjertas tycke, eller hor drifwen efter edra ögon.

40. Derföre skolen I ihågkomma och göra alla mina bud och helige wara edrom Gud.

41. Jag HERren eder Gud, den eder utur Egypti land fört hafwer, att jag skulle wara eder Gud: Jag HERren eder Gud.

De hade såledeS på sina kläder, då de gingo ut, ett tecken för sina ögon, att de woro Guds folk. De skutte tänka derpå, för att icke genom ögonens begärelse blifwa förwillade i sitt sinne och inledde i frestelse. Så skola Christi efterföljare alltid hafwa sin himmelske Öfwersteprest för ögonen och tänka derpå, att de äro förbundna till en trogen och lydig wandel i Hans efterföljelse. Israeliterne skulle se på dessa tofsar och ihågkomma alla Herrans bud och göra dem. I en tofs woro många trådar, i en enda knut förenade, fästade på ett himmelsblått snöre. Så innehåller Guds lag, som är blott en och i oskiljaktig enhet ett enda helt, många särskilda bud och stadgar, hwaraf den himmelska kärleken måste utgöra föreningsbandet. Såsom man icke kunde bortrycka en tråd, utan att hela tofsen derigenom war angripen, så kan icke heller ett bud i lagen brytas, utan att hela lagen derigenom öfwerträdes; derföre säger Jac. 2: 10: om någon håller hela lagen och syndar på ett, han är saker till allt.

16. Capitel.

Korahs uppror. Folket försonadt.

Och Korah, Jizears son Kehats sons, Levi sons, tog till sig Dathan och Abiram, Eliabs söner,* och On, Peleths son, af Rubens söner. *4 Mos. 26: 9; cap. 27: 3. Syr. 45: 22. Juda Ep. v. 11.

Korahs barn deltogo icke uti fadrens uppror, cap. 26: 11. De woro i följande tider utmärkte i kyrkomusiken, 2 Chrön. 20: 19. Ps. 42: 1. Korah war son af Jizear, som war broder till Amram, Mose och Aarons fader, alltså war Korah deras syskonbarn.

2. Och de hofwo sig upp emot Mose med några män af Israels barn, tuhundrade och femtio myndige i menigheten, rådherrar och ärlige män.

3. Och de församlade sig emot Mose och Aaron och sade till dem: I gören allt för mycket; ty hela menigheten är helig, och HERren är ibland dem: hwi upphäfwen I eder öfwer HERrans menighet?

I gören allt för mycket, grt.: för mycket åt eder, d. ä.: I tillwällen eder för mycken makt och myndighet och för stora rättigheter; ty hela menigheten är helig. Korah och hans parti woro således stolta frihetsmän; de påstodo, att hela folket, således hwem som helst i folket, hade samma rättighet att förwalta de embeten, som Mose och Aaron innehade. Korah och hans wänner betänkte icke, att det war Herren sjelf, som åt Mose och Aaron hade uppdragit dessa embeten. De hade dock derpå sett de tydligaste bewis i de stora underwerk, som Herrans hand genom Mose och Aaron werkade. Dessa undergörande krafter woro för Mose och Aaron en gudomlig fullmakt, som stod skrifwen både i Röda hafwets wågor och i Sinai lågor; den stod skrifwen hwarje morgon på den med manna hwitklädda marken och i wattuströmmen från klippan, så wäl som uti alla de lagar och inrättningar, som Gud genom Mose hade gifwit åt detta folk; och eldstoden och molnstoden utgjorde liksom ett mäktigt insegel på denna fullmakt. Men Korah och hela det upproriska partiet aktade icke på allt detta; deras egenkärlek och blindhet förde dem till ett uppror icke blott mot Mose och Aaron och den stadgade ordningen, utan egentligen mot Gud sjelf, som war konungen i Israel.

Korah och hans män klädde sitt onda företag uti ett wackert sken, såsom om det hade warit deras enda afsigt att uppträda, för att bewaka hela menighetens fri- och rättigheter och allas wälfärd; ty de smickrade hela folkmängden med den förespeglingen: Hela menigheten är helig, och Herren är ibland dem. Derigenom tillwunno de sig några tanklösa och oroliga [ band I, 284 ]menniskors tillgifwenhet. Wi se häraf, att folkuppwiglings-konsten icke är en ny, utan en gammal konst, och att den egentligen icke under tidernas lopp gjort så utmärkta framsteg; ty redan Korah på sin tid, för nära 4000 år sedan, hade tillräcklig menniskokännedom och slughet för att weta, huru han skulle gå tillwäga, för att tillwinna sig den folkgunst, som han behöfde för sitt egennyttiga ändamål. Att Gud älskade Israels folk och att Han bättre än Korah wisste, huru folkets wälfärd bäst kunde befrämjas, derpå tänkte icke Korah; ej heller betänkte han, huru lätt densamme Guden, som nedsänkt Pharao och hans härar i Röda hafwet, kunde straffa upproriska företag. Detta wisar oss, att så snart en menniska låter fånga sig i ärelystnadens, egennyttans och egenkärlekens snaror till den grad, att hon wågar uppresa sig emot Herran och Hans lagar, så blifwer äfwen det naturliga förståndet förblindadt till den grad, att den hufwudsakligaste eftertanken och beräkningen förswinner. Sådane menniskor tänka endast på, huru de skola gå tillwäga med menniskor. De beräkna utgången endast efter menskliga sannolikheter, de betänka icke, att de äfwen hafwa att göra med en allsmäktig Gud i himmelen. Märkwärdigt är äfwen, huru Korah här talar om Herran, såsom om han ifrade för Hans ära: Hwi upphäfwen I eder öfwer Herrans menighet? De göra sig således skyldige till den största orimlighet. De uppresa sig emot Herrans ordning, missbruka Hans namn och förkasta Hans lag och inrättning, under det de tillika smickra folket med benämningen Herrans menighet, och låta påskina, att det icke wore deras afsigt att göra Herran emot. Så blifwer också i wår tid Guds ord ofta missbrukadt af ogudaktiga menniskor, till att förföra medmenniskor, för att winna egennyttiga ändamål.

4. Då Mose det hörde, föll han uppå sitt ansigte;* *4 Mos. 14: 5.

Bönen war det första, hwarpå Mose tänkte så wäl nu som i hwarje annan pröfningsstund.

5. Och sade till Korah och hans hela parti: I morgon warder HERren kungörande, hwilka Honom tillhöra; hwilken helig är och Honom offra skall: den Han utwäljer, han skall offra Honom.

6. Detta görer: Tager för eder rökpannor, Korah och hans hela parti;

7. Och lägger der eld in, och kaster rökwerk deruppå för HERran i morgon: hwilken som HERren utwäljer, han ware helig; I gören det allt för mycket, I Levi barn.

Mose försöker nu att med en förnuftig föreställning föra Korah till rätta och hänskjuter målets afgörande till den högsta domstolen, till Israels konung, till Gud sjelf. Han föranstaltar ett wal, hwaruti Herren skulle på nytt wisa, hwilken Han utwalde till föreståndare i folket och till det presterliga embetet.

8. Och Mose sade till Korah: Käre, hörer dock, I Levi barn:

9. Är det eder icke nog, att Israels Gud hafwer afskilt eder ifrån den meniga Israel, att I skolen offra Honom, så att I skolen tjena Honom i HERrans tabernakels embete och träda fram för menigheten till att tjena henne?

10. Han hafwer tagit dig och alla dina bröder, Levi barn, samt med dig till sig, och I faren nu ock efter presterskapet;

11. Du och ditt hela parti gören uppror emot HERran: Hwad är Aaron, att I knorren emot honom?

Det är rörande och lärorikt att se, med hwilken kärlek och saktmodighet Mose talade med dessa upproriska menniskor.

12. Och Mose sände bort och lät kalla Dathan och Abiram, Eliabs söner: men de sade: Wi komma icke dit upp.

Mose wille skilja Dathan och Abiram ifrån Korah, ty de woro förförda, och han wille icke, att de skulle förgås med upprorsstiftaren sjelf.

13. Är det icke nog, att du hafwer fört oss utur landet, der mjölk och honing uti flyter, att du skalle dräpa oss i öknen; skall du ännu dertill wara herre öfwer oss?

14. Skönligen hafwer du fört oss in uti det land, der mjölk och honing ur flyter, och hafwer gifwit oss åkrar och wingårdar till arfwedel: Will du ock stinga folk ögonen ut? Wi komma icke dit upp.

De gifwa nu ett hånande swar. De berömma Egypten och framställa utgången utur Egypten såsom ett bedrägeri, hwarigenom Mose beredt folkets undergång i öknen, i stället för att föra dem till det sköna, fruktbara land, som war utlofwadt. Will du ock stinga folk ögonen ut, d. ä.: will du så förblinda dem, att ingen skall förstå och inse huru oskicklig du är att wara folkets ledare?

15. Då förgrymmade sig Mose ganska swårligen och sade till HERran: Wänd dig icke till deras spisoffer:* jag hafwer icke tagit dem en åsna ifrån, och ingen af dem något gjort emot.† *1 Mos. 4: 5. †1 Sam. 12: 3.

Mose kan här med en ljuflig trygghet åberopa sig sin oegennytta, att han icke för sin egen räkning tagit någonting från någon.

16. Och han sade till Korah: Du och ditt hela parti skolen i morgon wara för HERran, du, de ock, och Aaron;

17. Och hwar tage sin rökpanna och lägge rökwerk deruppå, och går fram för HERran, hwar med sin panna, det äro tuhundrade och femtio pannor.

[ band I, 285 ]18 Och hwardera tog sin panna och lade der eld in, och kastade rökwerk deruppå, och gingo in för dörren af wittnesbördets tabernakel: och Mose och Aaron desslikes.

Hwad Mose fordrade, uppfyllde Korah i den blinda öfwertygelsen, att Herren sjelf skulle afgöra saken till hans fördel, eller ännu sannolikare trodde Korah, att Herren icke skulle blanda sig uti denna angelägenhet, och att saken skulle blifwa afgjord genom menighetens röst.

19. Och Korah församlade emot dem hela menigheten inför dörren af wittnesbördets tabernakel. Och HERrans härlighet syntes för hela menigheten.

Att hela menigheten lät församla sig af Korah, bewisar en stor brist på gudsfruktan och andelig insigt. Om de än icke wille egentligen deltaga t upproret, så lydde de dock den upproriske mannen af likgiltighet och nyfikenhet.

20. Och HERren talade med Mose och Aaron och sade:

21. Skiljer eder ifrån denna menigheten, att jag med hast må förgöra dem.

Derföre att folket lydde Korah, hotade Gud att förgöra det.

22. Men de föllo på sitt ansigte och sade: Ack Gud, allt kötts andas Gud! Om en man syndat hafwer, will du då hämnas öfwer hela menigheten?

Åter wisade Herrans tjenare hwars andas barn de woro, de hade bönens och förbönens anda och ropade till allt kötts andas Gud om förskoning för det okunniga, wilseförda folket. Med uttrycket allt kötts andas Gud wilja de säga: det är du allena som skapat menniskorna och gifwit dem lif och anda, de kunna icke wara dig likgiltige, du kan icke annat än wara barmhertig mot dina skapade werk; förbarma dig öfwer det förförda folket och låt det icke förgås med förförarena.

23. Och HERren talade med Mose och sade:

24. Tala till menigheten och säg: Kommer upp ifrån Korahs och Dathans och Abirams tjäll.

Äfwen nu blef bönen hörd!

25. Och Mose stod upp och gick till Dathan och Abiram; och de äldste af Israel följde honom efter.

26. Och talade till menigheten och sade: Går ifrån dessa ogudaktiga menniskors tjäll, och kommer icke wid något, det dem tillhörer, att I icke tilläfwentyrs förgås uti någon deras synd.

27. Och de gingo upp ifrån Korahs, Dathans och Abirams tjäll; men Dathan och Abiram gingo ut och trädde i dörren af deras tjäll med deras hustrur, söner och barn.

Att folket nu lydde Mose, wisade, att det började frukta Herran, och i denna lydnad låg folkets räddning.

28. Och Mose sade: Deruppå skolen I märka, att HERren mig sändt hafwer, att jag alla dessa gerningar göra skulle; och icke af mitt hjerta.

29. Om de dö såsom alla menniskor, eller hemsökte warda, såsom alla menniskor hemsökte warda; så hafwer HERren icke sändt mig.

30. Men om HERren gör här något nytt, så att jorden öppnar sin mun och uppslukar dem med allt det de hafwa, att de lefwande fara neder i helwetet; så skolen I förstå, att desse männerna hafwa försmädat HERran.

Mose war i sitt inre öfwertygad om, att något förfärligt under skulle ske, hwarigenom Herren wille rädda sin ära. Om Herren gör här något nytt, heter i grt.: Om Herren här skapar en skapelse. Hwarje under är en ny skapelse; ty derigenom sker en förändring i den gamla skapelsens wanliga lagar.

31. Och som han alla dessa orden uttalat hade, remnade jorden under dem:* *5 Mos. 11: 6. Ps. 106: 17.

32. Och lät sin mun upp och uppslukade dem med deras hus, med alla de menniskor, som när Korah woro, och med alla deras håfwor.

33. Och de foro lefwande neder i helwete med allt det de hade; och jorden öfwertäckte dem: och de förgingos utur menigheten.

De foro lefwande neder till helwetet. Helwetet heter på Hebreiska scheol och på Grekiska hades, hwilket betyder det obekanta eller osynliga, de dödas rike och äfwen de fördömdas boning. 1 Mos. 37: 35. Job 10: 21. Ps. 55: 16. Es. 5: 14; cap. 14: 9. Matth. 11: 23. Luc. 16: 23; cap. 23: 43. 1 Pet. 3: 19. Den fallna menniskonaturens wanliga wäg år den, att den, som icke will omwända sig till Herran, först dör i sina synder och sedan blifwer fördömd; men här skedde något nytt, ett stort undantag från det, som eljest är wanligt, att dessa menniskor utan lekamlig död foro neder i afgrunden. Detta nedfarande war en bild af den egentliga fördömelsen. Med Korah nedforo äfwen Dathan och Abiram. De sade förut till Mose twå gånger: Wi komma icke dit upp, v. 12—14, men nu hafwa de ingen makt att säga: wi wilja icke fara ned. Menniskan kan göra motstånd mot Guds Anda och wägra att lyda Hans ord; men hon kan icke stå emot straffet, då det kommer.

34. Och hela Israel, som omkring dem war, flydde för deras skris skull; ty de sade: Att jorden icke ock uppslukar oss.

35. Dertill for en eld ut ifrån [ band I, 286 ]HERran, och upptärde de tuhundrade och femtio män, som det rökwerket offrade.

Folket flydde af förskräckelse, och under det de tre ledarne af upproret med sina tält och hwad de egde blefwo uppslukade af jorden, blefwo de twåhundrafemtio af deras parti, som med sina rökpannor gått fram för tabernaklet, förtärde af eldstrålar, som framsköto utur den ljusa molnstoden, i hwilken Guds härlighet wisade sig.

36. Och HERren talade med Mose och Sabe:

37. Säg Eleazar, presten Aarons son, att han upptager rökpannorna utur branden; och förströr elden hit och dit;

38. Förty de syndares pannor äro helgade genom deras själar, att man må slå dem i skifwor och hänga dem på altaret: ty de äro offrade för HERran och helgade, och skola wara Israels barnom ett tecken.

39. Och Eleazar, presten, tog de kopparpannorna, som de uppbrände män uti offrat hade, och slog dem i skifwor, till att hänga wid altaret:

40. Israels barnom till en åminnelse, att ingen främmande skulle gå fram, som icke är af Aarons säd, till att offra rökwerk för HERran; på det honom icke skall gå såsom Korah och hans parti, såsom HERren honom sagt hade genom Mose.

De upproriskas rökpannor skulle således till en beständig åminnelse af denna straffdom, slagna till skifwor, fästas wid altaret, för att i alla kommande tider warna hwar och en, som af Herren icke wore kallad till prestembetet, att ingen måtte nalkas egenmäktigt och förgås såsom Korahs parti. De syndares pannor äro helgade genom deras själar, grt: De äro helgade wordne, dessas pannor, som hafwa syndat emot sina egna själar. Dessa pannor skulle nu wara Herranom helgade och göra den förenämnda warningstjenstan framför helgedomen.

41. Den andra morgonen knorrade hela menigheten af Israels barn emot Mose och Aaron och sade: I hafwen dråpit HERrans folk.

Ehuru folket hade sett ben grufliga straffdomen emot Korah och hans parti, wågade det dock ånyo wisa ett upproriskt sinne. Hwar och en kunde se, att det icke war Mose och Aaron, som hade öppnat jorden och låtit blixtar framskjuta ur molnstoden, för att döda de upproriska, men likwäl säga de till Mose och Aaron: I hafwen dräpit Herrans folk. Här hafwa wi en fullkomlig spegelbild af menniskonaturens beskaffenhet.

42. Och då menigheten församlade sig emot Mose och Aaron, wände de sig tid wittnesbördets tabernakel: och si, molnskyn öfwertäckte det, och HERrans härlighet syntes.

43. Och Mose och Aaron gingo in för wittnesbördets tabernakel.

44. Och HERren talade med Mose och sade:

45. Går ut ifrån denna menigheten; jag will med hast förgöra dem: och de föllo uppå sitt ansigte.

Här wisar sig åter hos Herrans tjenare den sanna kärleken i sin fulla kraft. Då Guds rättfärdighet hotar med straffet, falla de åter på sitt ansigte i ödmjuk och brinnande förbön, ehuru djupt deras hjertan woro sårade, ehuru djupt deras ära war kränkt af det otacksamma folket.

46. Och Mose sade till Aaron: Tag rökpannan, och lät der eld in af altaret, och kasta rökwerk deruppå, och gack snarligen till menigheten, och försona dem: förty wrede är utgången af HERran, och plågan hafwer begynt.

47. Och Aaron tog, såsom Mose sade honom, och lopp midt igenom menigheten; Och si, plågan war uppågången ibland folket: och han rökte och försonade folket

48. Och stod emellan de döda och de lefwande; då wardt plågan förtagen.

Såsom medlare träda Mose och Aaron emellan de döda och de lefwande, emellan den dödande straffdomen och de syndiga menniskorna. Det war Christi Ande som i dem werkade denna brinnande kärlek och denna sjelfförsakelse, och Herren hörde förbönen och antog försoningen. Det war Christi försoning, som werkade i denna förbön och i detta rökwerk. Det war egentligen Christus sjelf, som med sin Anda trädde emellan de döda och de lefwande, mellan den straffande rättfärdigheten och de straffwärda öfwerträdarne, derföre upphörde straffet. Så är Christus fortfarande en förswarare och en förebedjare för sin återlösta kyrka och församling, som så ofta syndar emot Honom. Det är Han, som ännu med förbönen och sin förtjensts rökelse går omkring i sin församling, att försona öfwerträdelserna och afwända straffdomarna, så länge hopp om någons bättring är förhanden.

49. Men de, som af plågan döde woro, woro fjorton tusen och sjuhundrade, undantagne de som förgingos uti Korahs uppror.

50. Och Aaron kom igen till Mose för dörren af wittnesbördets tabernakel; och plågan war förtagen.

Korahs uppror är en lärorik bild af de antichristiska upproren, som prophetians ande förutsagt skola komma i sista tiderna, Jude Ep. v. 11. 1 Cor. 10: 11. Många drag wisa en förwånande likhet, t. ex. 4 Mos. 16: 33. Uppb. 19: 20, och då dessa prophetior uppfyllas, kan man [ band I, 287 ]om de tider, om hwilka de handla, hemta mycket ljus af de händelser, som redan inträffat och äfwen af Korahs uppror och det straff, som öfwergick honom.

17. Capitel.

Aarons staf grönskas, gömmes.

Och HERren talade med Mose och sade:

2. Säg Israels barn, och tag af dem tolf stafwar, af hwar och en sin faders hus förste en, och skrif hwarderas namn på hans staf.

3. Men Aarons namn skall du skrifwa på Levi staf: ty ju för hwar sin faders hus höfvitsmän skall wara en staf.

4. Och lägg dem in i wittnesbördets tabernakel för wittnesbördet, der jag betygar eder.

5. Och den som jag utwäljande warder, hans staf skall grönskas; på det att jag må stilla det knorrandet, som Israels barn knorra emot eder.

6. Mose talade med Israels barn; och alle deras förstar fingo honom tolf stafwar, hwar försten en staf efter deras fäders hus: och Aarons staf war desslikes ibland deras stafwar.

7. Och Mose lade stafwarna in för HERran uti wittnesbördets tabernakel.

8. Om morgonen, då Mose gick in uti wittnesbördets tabernakel, fann han Aarons staf af Levi hus grönskas och blomstren utgångna och mandel bära.* *Ebr. 9: 4.

9. Och Mose bar ut alla stafwarna ifrån HERran för alla Israels barn, så att de sågo det, och hwar och en tog sin staf.

10. Då sade HERren till Mose: Bär Aarons staf åter in för wittnesbördet, att han förwarad warder för ett tecken till de olydiga barnen; att deras knorrande uppå mig må återwända, att de icke dö.

Efter de förskräckliga, underbara straffdomar, som nyligen skett, werkas nu ett härligt underwerk af helt annan beskaffenhet, hwarigenom Herren wille stadfästa prestaembetet för Aarons efterkommande, så länge det Gamla Testamentets inrättning skulle ega bestånd. Till den ändan befalldes, att tolf mandelstafwar skulle tagas af alla tolf Israels stammar och tillika med Aarons staf läggas i wittnesbördets tabernakel, der jag betygar eder (v. 4), grt.: der jag sammankommer med eder (se 2 Mos. 29: 42). Stafwen war det tecken till makt och anseende, som hwarje stamförste i Israel bar, således en spira (1 Mos. 49: 10). De tolf stafwarne föreställde således de tolf stammarna. Att dessa stafwar woro af mandelträd är betydelsefullt. Mandelträdet heter på Hebreiska schaked, som betyder waken, således det wakna trädet. Det kallas så, emedan det blommar tidigare än andra träd, och redan i Januari månad kan man i Österlanden se dalarna smyckade med mandelträdens hwita, ljufliga blommor, medan hela den öfriga naturen ligger i sin wintersömn. Mandelträdet är således en mycket passande bild af det presterliga embetet. Först och främst af Christi öfwerstepresterliga embete och af Honom sjelf. Han är uppståndelsens förstling, ”förstlingen ibland dem som sofwa”, och förklarad är Han ingången i härligheten, der Han såsom wår Öfwersteprest och Medlare beder för oss och frambär för oss offren af sin rättfärdighet och sin försoning. Såsom mandelträdet liksom uppstår före andra träd och plantor till förnyadt lif, så är Christus uppstånden före alla, och såsom dessa mandelstafwar woro afskurna från roten, således döda och torra, så war ock Christus död, men blef uppwäckt ifrån de döda genom fadrens härlighet. Det presterliga embetet på jorden war i Gamla Testamentet hufwudsakligen en afbild af Christi öfwerstepresterliga embete och medlarekall, och således betecknade Aarons blomstrande mandelstaf, i en sinnrik bild, äfwen det presterliga embetet, som Herren åt Aaron hade gifwit. Blommorna, löfwen och frukterna betecknade den himmelska lifskraft och de Andans gåfwor, som nödwändigt höra till det presterliga embetet. Emellan Aarons staf och de tolf öfriga stafwarne war en stor skillnad, då de buros ut ur tabernaklet. Den ena grönskades, blomstrade och bar frukter och de andra woro torra såsom då de inlades. Likaså stor är också skillnaden emellan de menniskor, som äro utan andeligt lif och dem, som äro födde på nytt och höra till det andeliga presterskapet. Och ännu mera gäller detta om läroståndet. De, som sakna andeligt lif och icke äro kallade af Herrans Anda, likna en sådan afskuren gren eller torr staf, som de tolf stafwarne woro, men de, som äro kallade af Herrans anda och af Honom utrustade, kunna liknas wid den grönskande stafwen, och det embete, som Herren uppdragit dem, måste också i Hans kraft bära frukt. Det är Guds ord och Guds Andas kraft allena, som kan frambringa dessa frukter, och ingalunda menniskan sjelf. lika så litet som Aarons mandelstaf bar blommor och frukter genom Aarons kraft. Det war i Herrans helgedom stafwen grönskade och blomstrade, det är i himmelen rätte lärare måste emottaga sitt embete, det är der de skola hemta kraft att uppfylla sina heliga pligter.

I den blomstrande och fruktbärande stafwen kunde nu hela Israels folk se den undergörande Gudens åt Aaron gifwa fullmakt på det embete, han innehade, derföre skulle också denna staf förwaras i förbundets ark till en beständig åminnelse af det under, hwarmed Herren nu hade uppenbarat sin wilja och sitt rådslut angående detta embete. Såsom Aarons embete härmed bekräftades, så bekräftades Jesu medlareembete [ band I, 288 ]genom Hans uppståndelse ifrån de döda. De, som uppreste sig emot Aarons embete, blefwo uppslukade af jorden. Alla, som förkasta den himmelska Medlaren, förtjena ännu större straff och dem återstår efter apostelens ord en förskräcklig domens förbidelse och eldens nit, som motståndarena förtära skall (Ebr. 10: 27).

Plåtarne på bränneofferaltaret utgjorde en fortfarande åminnelse af Korahs uppror och den straffdom, som följde. Mandelstafwen i förbundets ark påminde om den kärleksrike Gudens underwerk wid samma tillfälle och om Hans lifgifwande och pånyttfödande nåd. Både af den straffande rättfärdigheten och af den försonande kärleken qwarblefwo alltså ifrån den dagen dessa minnestecken i Israel. Samma minnestecken gälla äfwen för hwar och en af oss; de äro icke förswunna, de stå qwar i Herrans ord, och de stå qwar så länge detta ord fortfar att i werlden förkunnas.

11. Mose gjorde, såsom HERren honom budit hade.

12. Och Israels barn sade till Mose: Si, wi förgås, och blifwa borta: wi förminskas och warda alle.

Warda alle, d. w. s. gå förlorade.

13. Ho som kommer in till HERrans tabernakel, han dör: skola wi då platt förödas?

Här wisar folkets tal, att det hade blifwit uppfyldt af en helig bäfwan, men icke att det hade kommit till någon rätt ånger och syndasorg. De klaga öfwer straffet och bäfwa för den Allsmäktige. Sådant är menniskohjertat: det är trotsigt till dess straffdomarne komma, och i straffdomarne, om det icke will förödmjuka sig inför Herran och gifwa wika för nåden, nedsjunker det i förskräckelse eller förtwiflan; ja, äfwen hädelse kan med förtwiflan wara förenad (se Uppb. 16: 911).

18. Capitel.

Presters och Leviters tjenst, del och tionde.

Och HERren sade till Aaron: Du och dine söner och din faders hus med dig skolen bära helgedomens missgerning; och du och dine söner med dig skolen bära edert presterskaps missgerning.

Nåd och dom hade nu Herren wisat. Prestembetet war stadfästadt, och nu föreskrifwes ytterligare detta embetes pligter och answar. Blef något fel begånget i helgedomen, så skulle Aaron och hans söner wara answarige. Hwarje försummelse af det, som war föreskrifwet, och hwarje förseelse war en missgerning, som de skulle bära, och härigenom förmanas de mäktigt till waksamhet och noggrannhet.

2. Men dina bröder af Levi, din faders slägte, skall du taga till dig, att de äro när dig och tjena dig; men du och dine söner med dig skolen tjena inför wittnesbördets tabernakel.

3. Och de skola taga wara på din tjenst och hela tabernaklets tjenst; dock skola de icke nalkas intill helgedomens tyg och till altaret, att både de och I icke skolen dö.

Ingen obehörig skulle förrätta de presterliga göromålen. Ingen kunde okallad nalkas Herrans helgedom utan att dö.

4. Utan de skola wara när dig, att de taga wara uppå wittnesbördets tabernakels tjenst, uti all tabernaklets embete; och ingen främmande skall nalkas eder.

5. Så akter nu uppå helgedomens tjenst och uppå altarets tjenst, att icke mer en wrede kommer öfwer Israels barn.

6. Ty si, jag hafwer tagit edra bröder Leviterna ut ifrån Israels barn. och gifwit eder HERranom till en skänk,* att de skola taga wara på embetet wid wittnesbördets tabernakel. *4 Mos. 3: 45.

Grt.: Och jag, si jag hafwer tagit edra bröder Leviterna ut ifrån Israels barn, till gåfwa för eder äro de gifna Herranom m. m. Till att biträda presterna woro de kallade att tjena i Herrans tjenst.

7. Men du och dina söner med dig skolen akta på edert presterskap, att I tjenen uti all altarets handel och innanför förlåten; ty edert presterskap gifwer jag eder till ett embete för en gåfwa: om någon främmande går här till, han skall dö.

Hwarje embete, som Herren gifwer, är en gåfwa, och ju högre embetet är, desto större gåfwa är det, dessa mera nåd behöfwer den menniskan utbedja sig, och desto större answar är hon underkastad. Eph. 4: 8–12.

8. Och HERren sade till Aaron: Si, jag hafwer gifwit dig mitt häfoffer, af allt det, som Israels barn helga, för ditt prestaembete och dina söner till en ewig rätt.

9. Detta skall du hafwa af det allraheligaste, som de offra: alla deras gåfwor med allt deras spisoffer och med allt deras syndoffer och med allt deras skuldoffer, som de mig gifwa, det skall wara dig och dina söner det allraheligaste.

10. På allraheligaste rum skall du äta det: hwad mankön är, skall der af äta; ty det skall wara dig heligt.* *3 Mos. 6: 1618.

[ band I, 289 ]11. Jag hafwer ock gifwit dig och bina söner och dina döttrar med dig deras gåfwors häfoffer, i allt Israels barns weftoffer till en ewig rätt:* den som ren är i ditt hus,† han skall äta deraf. *3 Mos. 10: 15. †3 Mos. 22: 11.

12. All bästa olja och all bästa winmust och deras förstlings korn, det som de gifwa HERran, hafwer jag gifwit dig.

13. Den första frukten af allt det i deras land är, det som de bära HERranom, skall wara ditt: den som ren är i ditt hus, han skall äta deraf.

14. Allt det spillgifwet är i Israel, skall wara ditt.* *3 Mos. 27: 28.

15. Allt det, som moderlif öppnar ibland allt kött, det som de bära HERranom, ware sig menniska eller fänad, skall wara ditt: dock så, att du den första frukten af menniska låter lösa, och den förfta frukten af en oren fänad också lösa låter.* *2 Mos. 13: 12; cap. 22: 29; cap. 34: 19.

16. Och skola de lösa det, när det är en månad gammalt; och skall gifwa det till lösen för penningar, för fem siklar efter helgedomens sikel, hwilken tjugu gera gäller.* *2 Mos. 30: 13. 3 Mos. 27: 25. 4 Mos. 3: 47. Hes. 45: 12.

17. Men den första frukten af fä eller får eller get skall du icke till lösen gifwa: ty de äro heliga; deras blod skall du stänka på altaret, och deras fett skall du uppbränna till en söt lukts offer HERranom.* *3 Mos. 1: 9.

18. Deras kött skall wara ditt, såsom ock weftebröftet och högra bogen din är.* *2 Mos. 29: 26. 3 Mos. 7: 34.

19. Allt häfoffer, som Israels barn helga HERranom, hafwer jag gifwit dig och dina söner och dina döttrar med dig till en ewig rätt: det skall wara ett oförgängligt och ewigt förbund för HERran, dig och din säd med dig.

De förmåner och rättigheter, som med prestaembetet woro förenade, framställas här något utförligare än förut. Om det spillgifna se 3 Mos. 27: 28. Det förstfödda skulle wara en månad gammalt, innan det fick lösas. Oförgängligt och ewigt förbund, grt.: ett ewigt saltförbund. Salt är en bild af waraktighet, orubblighet, oförgänglighet och brukades wid förbunds afslutande till tecken, att förbundet aldrig skulle brytas (se 3 Mos. 2: 13).

20. Och HERren sade till Aaron: Du skall ingen besittning hafwa i deras land och ingen lott hafwa med dem; ty jag är din lott och ditt arfwegods* ibland Israels barn. *5 Mos. 10: 9; cap. 18: 2. Jos. 13: 1433. Hes. 44: 28.

Jag är din lott och ditt arfwegods ibland Israels barn är ett ord, som flera gånger upprepas, för att påminna Herrans tjenare, att de aldrig skulle eftersträfwa någon annan arfwedel. Genom dessa inrättningar sörjde Gud sjelf för presternas och Leviternas bergning, och mera skulle de icke söka.

21. Men Levi barn hafwer jag gifwit alla tionden i Israel till ett arfwegods för deras embete, som de göra mig wid wittnesbördets tabernakel;

22. Så att här efter Israels barn icke skola nalkas intill wittnesbördets tabernakel, till att komma sig i synd och dö:

23. Utan Leviterna skola akta på embetet wid wittnesbördets tabernakel, och de skola bära deras synder till en ewig rätt till edra efterkommande: och de skola intet arfwegods besitta ibland Israels barn.

24. Ty Israels barns tionde, som de häfoffra HERran, hafwer jag gifwit Leviterna till arfwegods:* Derföre hafwer jag sagt till dem, att de ibland Israels barn intet arfwegods besitta skola. *3 Mos. 27: 30.

25. Och HERren talade med Mose och sade:

26. Tala till de Leviter, och säg till dem: När I tagen tionden af Israels barn, den jag eder af dem gifwit hafwer till edert arfwegods, så skolen I göra HERranom deraf ett häfoffer, ju tionde af tionde.

Leviternas tionde war deras skörd, och de skulle derföre gifwa tionde deraf. Derigenom att menniskan af den wälsignelse, som Gud gifwer, uppoffrar en del till Hans tjenst, blifwer det öfriga helgadt och medförer större wälsignelse och trefnad, än om det i egennytta och otacksamhet njutes.

27. Och skolen sådant edert häfoffer hålla, såsom I gåfwen korn af ladan, och fyllo af presten.

Fyllo af pressen betyder drufsaft och olja af fullmogna drufwor och oliver. Joel 2: 24.

28. Alltså skolen I ock gifwa HERranom häfoffer af all eder tionde, som I tagen af Israels barn; så att I [ band I, 290 ]sådant HERrans häfoffer gifwen presten Aaron.

29. Utaf allt det eder gifwet warder, stolen I gifwa HERranom allahanda häfoffer af allt det bästa, som deraf helgadt warder.

30. Och säg till dem: När I alltså det bästa deraf häfoffren, så skall det Leviterna räknadt warda, lika som det af ladan, och såsom det af pressen gåfwes.

Gåfwo de åt Herran det bästa (v. 29), så bewisade de derigenom kärlek och tacksamhet, för hwilka sann tro måste ligga till grund, och då wille Herren helga och wälsigna allt det öfriga de egde. Men gåfwo de af det sämsta eller försummade de att gifwa Herran hwad föreskrifwet war, så ådrogo de sig skuld och förbannelse. Tionden war en fullbordad bekännelse, att allt tillhörde Gud, och att landet war Hans. De woro Hans skattskyldige.

31. Och I mågen det äta allestädes, I och edra barn; ty det är eder lön för edert embete uti wittnesbördets tabernakel.

32. Så synden I icke deröfwer, när häfoffren det feta deraf, och icke ohelgen det Israels barn helgat hafwa, att I icke dön.

Då Leviterna gåfwo hwad föreskrifwet war af sin inkomst, så hade de tillåtelse att, hwar de wille, sjelfwa åtnjuta det öfriga; men de skulle påminna sig, att hela deras inkomst war en särskild Herrans gåfwa, och om de försummade att deraf frambringa dessa föreskrifna häfoffer, så ohelgade de dermed de gåfwor, som Israels folk hade gifwit dem såsom gåfwor åt Herran, och som derföre woro helgade.

19. Capitel.

Röda kons blod. Aska. Watten.

Och HERren talade med Mose och Aaron och sade:

2. Detta sättet skall wara en lag, den HERren bjudit hafwer och sagt: Säg Israels barn, att de hafwa till dig en rödlett ko utan wank, der ingen brist på är, der intet ok ännu påkommet är.

3. Och få henne presten Eleazar, han skall föra henne ut för lägret,* och låta der slagta henne för sig. *Ebr. 13: 11.

4. Och presten Eleazar skall taga af hennes blod med sitt finger och stänka rätt emot wittnesbördets tabernakel sju resor;

5. Och låta uppbränna kon för sig, både hennes hud och hennes kött, dertill hennes blod samt med goret.* *2 Mos. 29: 14. 3 Mos. 4: 11, 12. Ebr. 9: 13.

6. Och presten skall taga cederträ och isop och rosenröd ull,* och kasta på den brinnande kon; *3 Mos. 14: 4.

Angående cederträdet, isopen och ullen, se 3 Mos. 14: 4.

7. Och skall twå sina kläder och bada sin kropp med watten, och sedan gå i lägret och wara oren allt intill aftonen.

Denna ko war ett syndoffer och förorenade derföre den, som werkställde offringen; Se 3 Mos. 16: 24, 26, 28.

8. Och den, som uppbränner henne, skall ock twå sina kläder med watten och bada sin kropp med watten och wara oren allt in till aftonen.

9. Och en ren man skall upptaga askan af kon och slå henne ut på ett rent rum utom lägret, att hon warder der förwarad åt menigheten af Israels barn till stänkewatten: ty det är ett syndoffer.

Det war nödwändigt för Israels folk att hafwa ett reningsmedel för handen, som war lätt att tillgå, och denna aska förwarades såsom ett reningsmedel, hwilket alltid behöll sin betydelse och derföre äfwen sin kraft. Angående denna betydelse se Ebr. 9: 13, 14 och cap. 10: 22. Askan är en ganska passande bild af det fullbordade syndoffret, således af Christi offerdöd och af den genom lidandets eld bepröfwade menniskonaturen i Christo. Den röda färgen åsyftade den menskliga naturen, Adams natur i allmänhet; ty namnet Adam betyder röd, och rödt är blodet, hwaruti lifwet egentligen är. Till ett reningsmedel, hwarigenom alla botfärdiga syndare skulle kunna blifwa renade, gaf Jesus sitt menskliga lif i döden för oss, och genom döden och uppståndelsen har han blifwit för alla, som wilja blifwa renade, ett alltid werksamt och alltid gällande reningsmedel, likasom detta bildliga reningsmedel kunde bewaras och begagnas för alla kommande slägter i Israel, enär det icke kom derpå an, att mycket deraf skulle wid hwarje rening begagnas. Askan af detta offer skulle förwaras på ett rent rum. Så är det enda reningsmedel, som dermed betecknades, och som består i Christi förtjenst och i Hans rättfärdighet, afsöndradt från den synliga werlden och förwaradt i himmelen. Den röda kons aska war deruti en särdeles märkwärdig förebild af Christi renande kraft, att den kunde räcka till för hela det gamla förbundets tid; ty man läser ingenstädes derom, att ännu en gång ett sådant offer blifwit offradt och samma reningsmedel deraf beredt. Den meddelade åt det stänkelsewatten, hwaruti det blandades, en beständig reningskraft. Så är Christi blod den med ewig och oförgänglig reningskraft uppfyllda lefwande helsobrunn, som är tillräcklig att rena från deras synder alla dem, som dermed låta bestänka sig.

[ band I, 291 ]10. Och den, som askan af kon upptog, skall twå sina kläder och wara oren allt intill aftonen. Detta skall wara en ewig rätt Israels barnom och främlingarne, som bo ibland eder.

11. Den som kommer wid en död menniska, han skall wara oren i sju dagar:

12. Så skall han härmed rena sig på tredje dagen och på sjunde dagen, och så warder han ren. Och om han icke på tredje och sjunde dagen renar sig, så skall han icke ren warda.

13. Men om någon kommer wid en död menniska och icke will rena sig, den orenar HERrans tabernakel, och sådan själ skall utrotad warda utur Israel: derföre att stänkewattnet icke är stänkt öfwer honom, så är han oren, så länge han sig icke rena låter.

Att förakta detta reningsmedel war således en synd, som icke kunde förlåtas, utan skulle efter lagen bestraffas med utrotande. Så säger oss ock det apostoliska ordet, att den, som föraktar testamentsens blod, nemligen Christi blod, förtjenar ett wida större straff, Ebr. 10: 29, och derwid tillägges lagens ord: Hämnden är min, Jag skall wedergälla det, säger Herren.

14. Detta är lagen, om en menniska dör i tjället; den, som går in i tjället, och allt det, som i tjället är, skall wara orent i sju dagar.

15. Och hwart och ett botyg, som öppet är, det intet öfwertäckelse eller band hafwer, det är orent.

16. Desslikes den som på marken kommer wid någon, som slagen är med swärd, eller eljest en död, eller en menniskas ben, eller graf; den är oren i sju dagar.

17. skola de nu för den orena taga af detta uppbrända syndoffers aska, och låta deruppå rinnande watten uti ett käril.

18. Och en ren man skall taga isop och doppa i wattnet, och stänka tjället och alla botyg och alla de själar, som der inne äro; sammalunda ock den, som hafwer kommit wid en döds ben, eller en slagen, eller en död, eller någon graf.

19. Och den rene skall stänka den orene på tredje dagen och på sjunde dagen, och rena honom på sjunde dagen: och skall twå sina kläder och bada sig i watten, så warder han ren om aftonen.

Genom stänkelsen blef orenheten, hwaruti låg en bild af synden, försonad, och således war denna stänkelse ett bild af rättfärdiggörelsen. Twagningen, som derpå följde, war en bild af helgelsen. Den twåfaldiga reningen på första och sjunde dagen betyder nödwändigheten för menniskan att ifrån början till slut taga sin tillflykt till Jesu Christi reningsoffer. Sjutalet, såsom ett heligt tal, afbildar här menniskans lifstid, och lifwet måste således börjas med som försoning och rening, fortsättas under denna renings tillegnade kraft och slutas med den fullkomliga fulländningen deraf. Under lifstiden skall menniskan förenas med Gud, för att blifwa salig, och till denna förening är sådan rening nödwändig. Detta reningswatten war watten och blod. Det förebildade det watten och blod, hwarmed Christus renar dem som tro på Honom. 1 Joh. 5: 6.

20. Men hwilken som warder oren och icke will rena sig, hans själ skall utrotad warda utur menigheten: förty han hafwer orenat HERrans helgedom, och icke är med stänkewatten stänkt; derföre är han oren.

Här återupprepas till ännu kraftigare inskärpande den hotelse, att den, som försummade att begagna sig af detta reningsmedel, skulle utrotas. Om försoningsnåden i Christo föraktas, så är detta i sig sjelft den största synd emot Gud, och hwarken denna synd eller de andra synder, som en menniska har på sitt samwete, kunna förlåtas, då just det medel föraktas och åsidosättes, hwarigenom förlåtelse kunde erhållas.

”Att detta offrets blod stänktes sju gånger mot helgedomen war ett tecken till införandet af Christi offerblod i den himmelska helgedomen, och det war från helgedomen detta offrets aska fick sin renande kraft. Detta skärwatten gjorde de orena rena, och de, som woro rena, blefwo orena, att dessa andra ock skulle påminnas om sin orenhet och om detta Levitiskas ofullkomlighet; ty det förde dem till en sannfärdig och högre rening, som genom Christum skedde. Ebr. 10: 1–3.”

21. Och detta skall wara dem en ewig rätt. Skall också den, som med stänkewattnet stänkte, twå sina kläder: och den som kommer wid stänkewattnet, han skall wara oren intill aftonen.

22. Och allt det han kommer wid, det skall wara orent. Och hwilken själ, som han wederkommer, han skall wara oren intill aftonen.

20. Capitel.

MirJam dör. Folket knorrar. Klippans watten. Edoms nit. Aarons död.

Och Israels barn kommo med hela menigheten in uti den öknen Zin i första månaden; och folket blef i Kades; [ band I, 292 ]och MirJam blef der död och wardt der begrafwen.

Detta skedde i fyrtionde året efter uttåget utur Egypten, se v. 22. 5 Mos. 2: 7, 8, 14. Från Kades Barnea kommo de icke straxt hit, utan efter trettioåtta års kringtågande i öknen. Hwad de emellertid genomlefwat, berättas icke här.

2. Och menigheten hade intet watten: och de församlade sig emot Mose och Aaron.* *2 Mos. 17: 2, [et]c.

3. Och folket trätte med Mose och sade: Ack! det wi hade förgångits, der wåra bröder förgingos* för HERran. *4 Mos. 11: 33; cap. 16: 32.

4. Hwi hafwen I fört denna HERrans menighet uti denna öknen, att wi här dö skola med wår boskap?

5. Och hwi hafwen I fört oss utur Egypten intill denna onda platsen, der man intet så kan; der hwarken äro fikon eller winträd, ej heller granatäpplen; och är dertill med intet watten till att dricka.

Det som berättas 2 Mos. 17: 6, skedde i första året af Israels wandring; men den wattenbrist, som här omtalas, inträffade i fyrtionde året. Den 90 Psalmen berättar för ost i korthet hufwudsaken af hwad Israels folk fick erfara i öknen. I folket war en gammal förderfwad stam, som icke kunde hjelpas, ty den wille icke bättra sig. Der war också ett yngre bättre slägte, som genom Herrans tuktande nåd lät föra sig till gudsfruktan. Den gamla ohjelpliga delen fick ej inkomma i Canaans land, utan omkom i öknen. Den yngre, bättre delen, som fruktade Gud, fick ingå i Canaan. Något dylikt wisar sig äfwen i christenheten tid efter annan både i familjer och i hela folk. Sedan förderfwet och de åtföljande syndastraffen stigit till ett wiss höjd, så äro dessa äldre, i otro förfallna menniskor, merändels förlorade, men bland det yngre uppwäxande slägtet börjar genom Herrans kraft lefwande tro och fann fromhet att wakna. Att den gamla stammen föll i öknen och endast det nya slägtet fick ingå i Canaan, wisar oss tillika, såsom uti en spegel, att den gamla menniskan icke kan ingå i Guds rike; den gamla Adam måste dö i öknen och endast det nya slägtet, de som blifwa födde af Guds Anda och tillhöra den nya stamfadren Christus, få ingå i himmelen. Dödligheten war stor under ökenwandringen; men denna beständiga död, som de hade för ögonen, kunde dock icke föra de i synden grånade menniskorna till bättring. Detta ser man tydligt af det ogudaktiga knot, som äfwen här wisar sig.

6. Då gingo Mose och Aaron ifrån menigheten in till dörren af wittnesbördets tabernakel, och föllo på sitt ansigte: och HERrans härlighet syntes dem.

Den i tron ståndaktige Mose tager på wanligt sätt sin tillflykt till sin trofaste Gud, och så snart han ropar, uppenbarar sig åter Herrans härlighet och gifwer swar på hans bönerop.

7. Och HERren talade med Mose och sade:

8. Tag stafwen, och församla menigheten, du och din broder Aaron, och taler till hälleberget för deras ögon; det skall gifwa sitt watten. Alltså skall du skaffa dem watten utur hälleberget* och gifwa menigheten dricka, och deras boskap. *Ps. 78: 16. Ps. 105: 41. Wish. 11: 4. 1 Cor. 10: 4.

I 2 Mos. 17: 5, 6 skulle Mose slå på klippan med stafwen; men här skulle Mose endast tala till klippan inför Israels folk. Slaget med stafwen war ett kraftigare yttre stöd för Mose tro än blotta talandet till klippan. Således antyder Herren med denna befallning, att Mose nu, efter så mångårig erfarenhet af Guds underbara nåd, skulle hafwa en starkare tro än fyrtio år förut, så att han icke skulle behöfwa att slå på klippan utan endast tala till den.

9. Då tog Mose stafwen för HERran, såsom Han honom budit hade:

Denna staf låg säkerligen förwarad i tabernaklet till åminnelse af de under, som dermed blifwit förrättade. Den låg således i tabernaklet inför Herran. Men Mose skulle nu taga den i sin hand inför menigheten, för att påminna dem om alla Hans under.

10. Och Mose och Aaron församlade menigheten inför hälleberget och sade till dem: Hörer I olydige; månne wi ock skola skaffa eder watten utur detta hälleberget?

11. Och Mose hof upp sin hand och slog på hälleberget med sin staf twå gånger:* då gick der ut mycket watten, så att menigheten fick dricka, och deras boskap. *5 Mos. 32: 51.

Mose tålamod gaf nu wika, och han försyndade sig. I stället för att tala till klippan, som Gud befallde, tilltalade han folket med otålig owilja och slog med stafwen på klippan. Han bewisade således olydnad på flera sätt i samma stund; men likwäl skedde det stora underwerk, hwarigenom foiket blef räddadt. Allt detta är både warnande och tröstande; det wisar, att äfwen utmärkta Herrans tjenare kunna fela, men Herren tager likwäl icke sin nåd ifrån dem. Att klippan gaf watten, fastän Mose gjorde emot Guds befallning, kan äfwen lära oss, att Guds nåd icke är bunden wid det menskliga, och derföre kan Hans Anda werka till menniskors salighet äfwen då, när ordet och nådemedlen förkunnas och förwaltas af sådana redskap, som fela.

12. Och HERren sade till Mose och Aaron: derföre att I icke trodden uppå mig, att I måtten helgat mig för Israels barn, skolen I icke föra* denna menigheten in i det land, som jag dem gifwa skall. *4 Mos. 27: 14; 5 Mos. 1: 37; cap. 31: 2.

[ band I, 293 ]Mose och Aaron försyndade sig wid detta tillfälle lika mycket; ty ehuru blott Mose talade till folket och slog på klippan, så hade dock Aaron samma sinne, och derigenom blef nu Guds namn ohelgadt. Då således både Mose, genom hwilken lagen war gifwen, och äfwen Aaron, som innehade det öfwerstepresterliga embetet, så försyndade sig, så skulle Israel äfwen häraf weta, att de genom lagens embete icke kunde blifwa frälste och saliggjorde. Twifwel och otålighet äro stora synder. Och då Mose och Aaron, som framför alla skulle helga Herrans namn, nu ohelgade det inför hela Israels folk, så blef den stränga dom dem förkunnad, att de icke skulle få införa folket i Canaans land. Denna synd och denna dom war tillika en förebild deraf, att det Gamla Testamentets embete icke kan göra någon syndfri och fullkomlig eller föra någon menniska in i det himmelska Canaan.

13. Detta är det trätowattnet,* öfwer hwilket Israels barn trätte med HERran, och Han wardt helgad i dem. *2 Mos. 17: 7. Ps. 106: 32. Hes. 47: 19.

Kades blef till minne af denna händelse kalladt Kades-meriba; emedan Israel der knotade emot Herran. Herren wardt helgad i dem på det sätt, att Han uppenbarade både sin stora barmhertighet och sin oföränderliga rättfärdighet tillika med sin undergörande allmakt.

14. Och Mose sände budskap ut ifrån Kades till de Edomeers konung:* Så låter din broder Israel säga dig: Du wet all den möda, som oss påkommen är; *Dom. 11: 17.

Israels och Edomiternas stamfäder, nemligen Jacob och Esau, woro bröder.

15. Att wåra fäder woro nederfarne in uti Egypten, och wi i lång tid bodde uti Egypten; och de Egyptier handlade illa med oss och wåra fäder.

16. Och wi ropade till HERran, och Han hörde wår röst, och utsände en Engel* och förde oss utur Egypten; och si, wi äro i Kades, i den staden, som wid dina gränser är. *2 Mos. 14: 19.

17. Låt oss draga igenom ditt land: wi wilja icke fara öfwer åker eller wingårdar, och icke dricka wattnet utur brunnarne; wi wilja draga rätta landsstråten, hwarken wikande på den högra sidan eller på den wenstra, till dess wi komma igenom dina landsändar.

Genom Edoms land hade wägen till Canaan nu warit kort. Ehuru nu detta icke war den wäg, på hwilken de skulle ingå i Canaan, så skulle dock denna begäran till Edoms folk framställas. Detta budskap war för Edoms folk en mäktig predikan; ty det blef derigenom uppmanadt att tänka på Herran och hans under. Det war tillika för Edomiterna en pröfning. De blefwo nu nödsakade att wälja emellan brödrakärlek och egennytta, emellan gudsfruktan och olydnad. Illa bestodo de profwet. Icke blott bewisade de kärlekslöshet emot Israel, utan deras swar wisade, att de trodde sig kunna trotsa Israels Gud. Så blifwer hwarje menniska och hwarje folk någon gång underkastadt bestämda prof, hwilka stundom synas ganska obetydliga, men som inwerka afgörande på det inre tillståndet och på hela framtiden och ofta äfwen på utgången ur tiden.

18. De Edomeer sade till dem: Du skall icke draga här igenom, eller jag möter dig med swärd.

19. Israels barn sade till dem: Wi wilja draga den meniga stråten; och om wi dricka af ditt watten, wi och wår boskap, så wilja wi det betala; wi wilja icke utan allenast gå till fot derigenom.

20. Men han sade: Du skall icke draga här igenom. Och de Edomeer drogo ut emot dem med mäktigt folk och stark hand.

Denna wägran inwerkade mycket på Israels och Edoms förhållande till hwarandra i alla kommande tider, och Edom ådrog sig Guds misshag.

21. Alltså förwägrade de Edomeer Israel draga igenom deras landsändar. Och Israel wek ifrån dem.

22. Och Israels barn drogo ifrån Kades och kommo med hela menigheten intill det berget Hor.* *4 Mos. 33: 37.

Det hade warit lätt för Herran att med mäktig hand föra Israel genom Edoms land; men Han wille ännu hafwa tålamod med Edomiterna och befallte sedan, 5 Mos. 2: 4 och cap. 23: 7, att Israel icke skulle tänka på hämnd emot Edom för denna fiendtlighets skull. Häruti uppenbarar sig Christi kärlek, som bjuder: älskar edra owänner m. m., Matth. 5: 44, 45.

Israel blef nu förd en annan wäg. Så äro de wägar, på hwilka Herren förer sitt folk och sina enskilda trogna, många och ofta underbara; ja, de synas mången gång föra bort ifrån målet i stället för att föra dertill, såsom Israels folk nu liksom måste gå tillbaka och aflägsna sig från det land, dit de så länge hade sträfwat.

23. Och HERren talade med Mose och Aaron på berget Hor, wid gränsen åt de Edomeers land, och sade:

24. Låt Aaron samla sig till sitt folk; ty han skall icke komma i det landet, som jag Israels barn gifwit hafwer, derföre att I woren min mun ohörsamme wid trätowattnet.

25. Så tag nu Aaron och hans son Eleazar, och haf dem upp på berget Hor:* *4 Mos. 27: 13; cap. 33: 38. 5 Mos. 32: 50.

26. Och afkläd Aaron hans kläder och kläd dem på hans son Eleazar: och Aaron skall der samlas och dö.

[ band I, 294 ]27. Mose gjorde såsom HERren honom böd: och de stego upp på berget Hor för hela menigheten.

28. Och Mose afklädde Aaron hans kläder, och klädde dem på hans son Eleazar. Och Aaron blef der död uppå berget.* Men Mose och Eleazar stego neder utaf berget. *5 Mos. 10: 6.

29. Och då hela menigheten såg, att Aaron war död, begreto de honom i trettio dagar, hela Israels hus.

Ännu wisas Aarons graf på detta berg, en muhamedansk minneswård. Hwar Aarons graf egentligen war, wet ingen. Aarons presterliga drägt blef honom afklädd och kläddes på hans son Eleazar. Aaron war etthundratjugutre år och dog fyra månader efter MirJam och sju månader före Mose. Aaron war till naturen en swag man och äfwen i tron wisade han aldrig en sådan kraft och frimodighet som Mose. Det presterliga embetets swaghet under lagen hade uti Aarons person en träffande afbild. Menigheten begret nu ett månads tid den man, som de i lifstiden så ofta hade bedröfwat. Detsamma händer många utmärkta män, att man icke förr än efter deras död erkänner deras wärde och inser hwad man i dem förlorat.

21. Capitel.

Arads strid. Israels knorr. Kopparormen. Folkets läger. Sihon och Og dräpas.

Och då den Cananeen, konungen i Arad,* som söderut bor, hörde, att Israel inkom genom spejares wäg, stridde han emot Israel, och förde några af dem fångna. *4 Mos. 33: 40.

2. Då lofwade Israel HERranom ett löfte och sade: Om du gifwer detta foIket under min hand, så skall jag gifwa deras städer till spillo.

Israel lofwade att icke behålla någon ting för egen fördel. Spillgifningen war en uppoffring till Herrans ära. Hedningarne sjelfwe såwäl som deras egodelar woro genom afguderi befläckade; hedningarnes boskap war merändels helgad åt afgudarne. Deras kläder såwäl som deras prydnader af guld, silfwer, ädelstenar woro dels smyckade med afgudabilder, dels woro de på ett eget sätt inwigda under åkallande af afgudars namn, hwarmed man wille förwissa sig om afgudarnes ynnest och närwaro, så länge man brukade dessa kläder och prydnader. Om Israel nu hade behållit sådana ting, som de tagit i byte af hedningarne, så hade deruti kunnat ligga en frestelse till afguderi eller i allmänhet till hednisk fåfänga. Men denna räddhåga, som lagen inplantade, och denna afsky för allt hedniskt skulle i hwarje hjerta i Israel inskärpa den höga lag, som i Nya Testamentet har en allmän lydelse. Kommer icke wid det orent är, 2 Cor. 6: 17. Flyr allt det, som ondt synes, 1 Thess. 5: 22. Icke alltid blef hedniskt krigsbyte förstördt, ty en del deraf kunde renas och begagnas; men ofta blef större delen af ett sådant byte gifwet till spillo åt lågorna, och det, som kunde fördraga elden, blef renadt i eld. Detta har äfwen för oss christna en wigtig betydelse; deruti ligger den Sanningen uttalad: werlden förgås och hennes lusta, 1 Joh. 2: 17. En christen bör alltid hafwa detta i minne och efter Apostelens ord bruka denna werlden, såsom brukade han henne icke, samt undfly och försaka allt det, som är förföriskt och drager hjertat bort ifrån Gud till denna werldens fåfänglighet. Och allt det, som tillhörer denna werlden och en gång skall förgås, måste för en christen blifwa renadt i lågorna af nådens eld, och derigenom blifwer bruket af de förgängliga tingen för Guds barn lofligt. Dessa ting äro då Herrans gåfwor, och då hjertat icke hänger sig fast derwid, så är det afgudiska bruket deraf öfwerwunnet.

Således har menniskan fritt wal emellan twenne ting. Låter hon sitt hierta blifwa renadt af Herrans Anda och låter hon genom nåden afbränna de band, hwarmed hjertat will fästa sig wid denna werlden, låter hon således de förgängliga tingen gå genom nådens eld, så att deras bruk blifwer renadt och helgadt; så blifwer själen förlossad från werldens band och lefwer på jorden såsom en fri undersåte i Guds rike och såfom medborgare af en högre werld. Men om menniskan icke låter Guds Anda förlossa själen från fåfängligheten och dess band, så tänder fåfängligheten en brand i själen, som blifwer allt starkare, och då denna werlden underkastas det stora eldsdopet, så fortfar denna brand i den fångna själen i ewighet.

3. Och HERren hörde Israels bön, och gaf dem de Cananeer; och de gjorde dem till spillo med deras städer; och kallade det rummet Horma.

Horma bet. sjelfspilling, förbannelse, se cap. 14: 45. Josua tog Arad i besittning en tid derefter. Staden blef äfwen tillspillogifwen och blef derföre också kallad Horma, Dom. 1: 17. För hedningarne i närbelägna länder, således också för Canaans hedningar, låg uti Arads förstörelse en mäktig warning.

4. Sedan drogo de ifrån berget Hor på den wägen åt Röda hafwet, att de skulle draga omkring de Edomeers land. Och folket wardt ledse på wägen.

Då Israel nu måste göra denna omwäg, så yttrade sig återigen deras otro och otålighet; så är också hwarje wandrare till det osynliga Zion utsatt för beständig frestelse till otro, knot och klagan på lefnadswägen; och att man ofta blifwit pröfwad och warnad kan icke skydda någon i de alltid nya frestelser, som påkomma, utan det gäller för hwarje gång att särskildt ropa till Herren om nåd och bistånd.

5. Och folket talade* emot Gud, och emot Mose: Hwi hafwer du fört oss utur Egypten, att wi skulle dö i öknen? Ty [ band I, 295 ]här är hwarken bröd eller watten, och wår själ wämjar öfwer denna lösa maten. *4 Mos. 11: 1.

6. Då sände HERren ibland folket brännande ormar; de beto folket, så att mycket folk i Israel blef dödt.* *1 Cor. 10: 9.

Icke blott emot Mose utan emot Gud sjelf knotade Israel. Paulus säger oss, att de frestade Christum. Således war det Gud i Christo, som war deras ledsagare. Brännande ormar, grt. Zaraph, en giftig ormart, eller Zeraphim, ormar, d w. s. hwilkas gift förorsakade en brännande feberhetta och sedan döden. Så snart menniskans hjerta wänder sig bort ifrån Herran, så är hon i den fiendens makt, som under gestalten af en orm åstadkommit synden och döden i werlden; men då hjertat med uppsåtlig fiendtlighet wänder sig emot Gud, så får synden, som är denna ormens gift, en brännande kraft, som fulländar den andeliga döden. Ormen är från början till slut i den Heliga Skrift en bild af mörkrets makt Genom ormen kom synden i werlden: I Uppb. 12 kallas djefwulen den store draken, den gamle ormen, och här äro de brännande ormarne ett yttre straff derföre, att Israels folk hade tillåtit en otalig mängd af osynliga ormar rasa i deras hjertan.

7. Så kommo de till Mose och sade: Wi hafwa syndat att wi emot HERran, och emot dig talat hafwa: bed HERran, att Han tager dessa ormarne ifrån oss. Mose bad för folket.

Genom detta swåra straff twingades Israel ett erkänna, huru swårligen de hade försyndat sig emot Herran. Nu bedja de Mosa fälla förbön för dem — det arma folket hade icke bönens anda! Det är ett outsägligt lidande, att i själen brännas af syndens ormbett och wara i sådant qwal och lidande, som syndastraffen medföra, så att man plågas till kropp och själ, och icke kan uppsända en bönesuck till himmelen. Då är en sådan nödställd menniska glad att få bedja om de frommas förbön, hwilka eljest så mycket föraktas. Mose bad för folket. Hans outtröttliga kärlek och tålamod fortforo ännu oförändrade.

8. Då sade HERren till Mose: Gör dig en kopparorm, och res honom upp för ett tecken; hwilken som biten är, och ser uppå honom, han skall lefwa.

9. Så gjorde Mose en kopparorm, och reste honom upp för ett tecken, och om någon wardt biten af orm, så såg han på den kopparormen och blef wid lif.* *2 Kon. 18: 4. Joh. 3: 14.

Ehuru stor folkets synd war, så uteblef dock icke bönhörelsen; Herren hörer bön. Mose fick befallning att göra en kopparorm — en orm af samma gestalt och rödaktiga färg, som de brännande ormarne, och denna kopparorm upphöjdes på en stång, som i öfra ändan hade ”gestalten af ett kors.” Den war således en lärorik bild af den korsfäste Frälsaren, som sjelf på sig anwänder denna liknelse: såsom Mose upphöjde ormen i öknen, alltså måste ock menniskones Son warda upphöjd, på det att hwar och en, som tror på Honom, skall icke förgås utan få ewinnerligt lif, Joh. 3: 14, 15. Israels läger, med de brännande ormarne, de många liken och de qwidande ormbitna menniskorna, war en bild af denna syndiga werlden. Och här i denna syndawerld blef Christus, menniskones Son, upphöjd på korset mellan missgerningsmän i syndeligt kötts liknelse, Rom. 8: 3. Han hade sjelf ingen synd, men Han hade alldeles samma gestalt och utseende, som Adams syndiga barn. Kopparormen war ej en giftig orm; så war icke heller i Christus någon synd, men Honom, som af ingen synd wiste, hafwer Gud för oss gjort till synd, 2 Cor. 5: 21. Syndens skuld och förbannelse war lagd uppå Honom. Och Christus hafwer förlossat oss ifrån lagens förbannelse, då Han wardt en förbannelse för oss; ty det är skrifwet: Förbannad är hwar och en, som hänger på träd, Gal. 3: 13. I sjelfwa korsfästelsen låg alltså det yttre bewiset derför, att syndens skuld war Honom tillräknad, näpsten låg uppå Honom, Es. 53. Den som nu känner swedan af ormens bett i sitt hjerta, uppmanar Skriften att se på Herran Jesum, och de, som upplyfta trons blick till honom, blifwa helbregda; de giftiga syndasåren läkas och himmelska krafter genomströmma hjertat, likasom de Israeliter, som sågo på kopparormen i öknen, blefwo helbregda. Det är ljufligt, att wi hafwa detta salighetsbanér att se på här i öknen; det är godt att få fly till korset, då själen qwider under syndabördan. Men den, som icke i tron ser på Honom, dör i sina synder och är förtappad. Om i öknen någon af de Israeliter, sam ledo under plågorna af ormbetten, hade tänkt wid sig sjelf: ”Hwad skulle det hjelpa mig att se på den döda kopparormen der på den höga stången? Jag kan ju icke begripa, att deruti skulle kunna ligga någon kraft, som kunde hela mina sår och borttaga min sweda;” så hade en sådan olycklig snart uppgifwit andan och warit förlorad för sin otros skull. Alla otrons menniskor, som icke wända själens blick till sin Frälsare, äro den andliga och den ewiga dödens rof. Kopparormen i öknen hade nog för många Israeliter någonting föraktligt och widrigt, och det är sannolikt, att somliga icke ens wille se derpå, utan tyckte att det, som sades om denna orm, war en omöjlighet och alldeles stridande emot förnuftet. Så är ock det ordet om korset, så är den korsfäste Christus Judomen en förargelse och Grekomen en galenskap. 1 Cor. 1: 23.

Bland många hedniska folkslag tillbedjas ormar, och till någon del torde detta härleda sig från ett missförstånd af berättelsen om kopparormen, som de hörde omtalas. Bland Israels folk blef denna kopparorm förwarad, och med tiden uppstod dermed ett afgudiskt missbruk. Derföre blef den af konung Hiskia förstörd, 2 Kon. 18: 4. Så missbrukades sjelfwa räddningsmedlet till afguderi. Så bedrifwes på många sätt i christenheten afguderi med wår Frälsare sjelf, då menniskorna tillbedja blott en död, men icke en lefwande Christus. Detta sker i den katolska kyrkan, då blotta Christusbilder tillbedjas; men det sker också i wår kyrka af ett stort antal [ band I, 296 ]menniskor, som tro, att en död kunskap om Christus och en sjelfgjord inbillning om delaktighet i Hans rättfärdighet skulle wara tillräcklig att göra dem saliga. De bedrifwa afguderi med den heliga Nattwarden, då de gå till nådens bord och tro, att de derigenom få syndernas förlåtelse, fastän bättring och tro äro främmande för deras hjertan. Dessa menniskor hafwa ingen lefwande Frälsare, utan blott en död afgudabild, en tom tankebild, och de likna de Israeliter, som gjorde kopparormen till sin afgud.

Märkwärdigt är, att det icke berättas, att de brännande ormarne genast blefwo utrotade; men ehuru de således fortforo till en tid, så fanns dock beständigt ett lätt och säkert läkemedel emot deras bett. Så har en christen beständig kamp mot synden och blifwer understundom biten af denna orm, men har ett härligt läkemedel att tillgå och får upplyfta trons blick till den korsfäste försonaren.

10. Och Israels barn drogo ut och lägrade sig i Oboth.

11. Och ifrån Oboth drogo de ut och lägrade sig i Ijim wid berget Abarim,* uti den öknen twärt öfwer Moab österut. *4 Mos. 33: 4447.

12. Dädan drogo de och lägrade sig wid den bäcken Sared.

13. Dädan drogo de, och lägrade sig på denna sidan wid Arnon, hwilket i öknen är och sträcker sig ut ifrån de Amoreers landsändar: ty Arnon är Moabs landamäre emellan Moab och de Amoreer.* *Dom. 11: 18.

Arnon är en elf, som utflyter i Döda hafwet på dess östra sida. På södra sidan om Arnon bodde Moabiterna, och norr om Arnon war de Amoreers land.

14. Deraf säger man uti den boken om HERrans strider: Den höga bergklippan allt intill skyn, och intill Arnons bäck:

Denna bok war icke en af Guds Anda ingifwen bok, utan blott en mensklig berättelse om märkwärdiga krig, och på flera ställen anföras i den Heliga Skrift ställen utur sådane skrifter, som äro blott menskliga, såsom i Josua 10: 13, nämnes den frommes bok, 1 Sam. 10: 25, 2 Sam. 1: 18, 1 Kon. 4: 32, cap. 11: 41, 1 Chrön. 29: 29, 2 Chrön. 9: 29, o. s. w. Genom detta uttryck, taget utur boken om Herrans strider, antydes här ett wälbekant ställe, der Israel nu befann sig.

15. Och intill bäckens källa, hwilken räcker allt intill den staden Ar och böjer sig och är Moabs gräns.

Ar är Moabs gamla hufwudstad wid Arnon. Med bäckens källa menas Arnons utflöde. Israel tågade på norra sidan af Arnon och fåledeS icke genom Moabs land, hwilket icke blef dem tillåtet. Här beskrifwes nu gränsen noga i afsigt att för Guds folk i alla tider wisa, att man måste wara samwetsgrann och aldrig intränga på förbjudet område, eller på något sätt skada sin nästa eller begagna sig af någon fördel på en annans bekostnad utan hans samtycke.

16. Och dädan drogo de till brunnen: det är den brunnen, der HERren af sade till Mose: Församla folket, jag will gifwa dem watten.

17. Då sjöng Israel denna wisan, och sjöngo emot hwarannan öfwer brunnen:

18. Denna är den brunnen som de förstar grafwit hafwa, de ädle i folket hafwa grafwit honom, genom läraren och deras stafwar. Ifrån denna öknen drogo de till Mattana;

Mose sin nu af Herran anwisning att föra folket till ett ställe, der en bruun blef grafwen, som gaf ymnigt wattenförråd. Läraren är Mose och stafwarne äro de stamstafwar, som de äldste i folket buro till tecken af sin wärdighet, och genom lärarens anwisning och anwändandet af sin inflytelse uppmanade de folket att grafwa denna brunn. Wederqwickte af det ymniga friska wattnet sjöngo de i glädje en lofsång ”emot hwaranannan öfwer brunnen,” d. w. s. chorwis såsom 2 Mos. 15, efter gången genom Röda hafwet. Nu fingo de, efter den mödosamma wandringen, ett ljuflig uppfriskning, en bild af den uppfriskning för hjertat, som Guds folk ofta får erfara på lefnadswägen. Det får ofta med djup nådeserfarenhet och stor glädje hemta watten utur helsobrunnen, Es. 12: 3. Ps. 84: 7.

19. Och ifrån Mattana till Nahaliel; och ifrån Nahaliel till Bamoth;

20. Och ifrån Bamoth till den dalen, som ligger i Moabs mark, wid det höga berget Pisga, som wetter åt öknen.

Desso ställen, hwilka icke nämnas cap. 33, emedan der endast lägerställen uppräknas, tågade Israel endast förbi, utan att uppslå sitt läger.

21. Och Israel sände bud till Sihon, de Amoreers konung, och lät säga honom:* *5 Mos. 2: 26. Dom. 11: 19.

22. Låt mig draga genom ditt land; wi wilja icke wika inpå åkrar eller in på wingårdar; wi wilja icke heller dricka brunnswattnet: landstråten wilja wi fara, till dess wi komma genom dina landsändar.

23. Men Sihon tillstadde icke Israels barn gå igenom sina landsändar; utan församlade allt sitt folk och drog emot Israel i öknen: och som han kom till Jahza, stridde han emot Israel.

24. Men Israel slog honom med swärdsegg, och tog hans land in* ifrån Arnon allt intill Jabock och allt intill Ammons barn: förty Ammons landsändar woro faste. *5 Mos. 2: 33; cap. 29: 7, 8. Ps. 135: 11. Ps. 136: 19. Amos 2: 9.

[ band I, 297 ]Israel kunde således icke intränga i Ammoniternas land. Detta hade ock warit emot Guds wilja, 5 Mos. 2: 19. Hade Sihon bifallit Israels begäran, så hade han blifwit skonad, och endast ett fredligt tåg hade skett genom hans land. Men måttet af Amoreernas ondska war nu uppfyldt, stunden för deras hemsökelse war kommen, 1 Mos. 15: 16; derföre blefwo detta folk och deras konung förblindade, och deras motstånd påskyndade deras undergång. Moabiterna gjorde samma wägran, men de woro ännu icke mogna till samma straff, som de Amoreer. Gud wille ännu längre hafwa tålamod med Moab. Orsaken hwarföre icke samma synd hos hwar och en menniska medförer samma syndastraff här i tiden eller en lika hastig straffdom, ligger uti syndarnes olika mognad i det onda. Samma slags synd kan hos den ena menniskan ligga djupare ned i syndamåttet, hos en annan kan den ligga öfwerst på rågan, så att blott den synden fattades, för att låta måttet flyta öfwer, hwarigenom straffdomen skulle framkallas.

25. Alltså tog Israel alla dessa städerna, och bodde i alla de Amoreers städer, i Hesbon och alla hans döttrar.

Hasbons döttrar betyder de mindre städer och byar omkring Hesbon, som war modren eller hufwudstaden.

26. Ty staden Hesbon hörde Sihon, Amoreers konung, till; och han hade tillförene stridt med de Moabiters konung och wunnit honom af alla hans land allt intill Amon.

27. Deraf säger man i ordspråket: Kommer till Hesbon, att man bygger och upprättar den staden Sihon.

Kommer till Hesbon, att man upprättar och uppbygger Sihons stad, war ett ordspråk, hwarmed Sihons seger öfwer Moab fordom hade blifwit firad; men Amoreernas segerfröjd war icke så lång, ty nu blefwo de af Israel besegrade och utrotade.

28. Ty en eld är utgången af Hesbon, en låge af den staden Sihon; han hafwer uppfrätit Ar, de Moabiters, och de der bo i de höjder Arnon.* *Jer. 48: 45, 46.

29. We dig Moab; du Chemos* folk är förgånget. Man hafwer hans söner slagit på flykten och fört hans döttrar fångna till Sihon, de Amoreers konung. *1 Kon. 11: 733.

Chemos war namnet på Moabiternas förnämsta afgud. I Amoreernas segersång framhålles här Chemos såsom en öfwerwunnen gud, som öfwergifwit sitt folk, sina söner och döttrar i Sihons händer, emedan han icke kunde förswara dem.

30. Deras härlighet är worden om intet ifrån Hesbon intill Dibon; hon är förstörd allt intill Nopha, hwilken räcker allt intill Medeba.

Med v. 29 slutar det, som anföres ur Amoreernas gamla segersång, som innehålles i v. 27—29. Orden anföras af Mose, för att wisa, att detta land, som Israel nu intog, icke mera tillhörde Moab, utan Amoreerna. Det bewisas alltså härmed, att Israel icke gjorde någon inkräktning i Moabs land. Dessa ord woro wigtiga till bestämmande af gränsen mellan Israels och Moabs område i alla tider, så länge dessa folk bodde jemte hwarandra.

31. Så bodde Israel uti de Amoreers land.

32. Och Mose sände ut spejare till Jaeser, och de wunno dess döttrar, och togo de Amoreer in, som deruti woro:

33. Och wände om och drogo upp åt den wägen till Basan. Då drog Og, konungen i Basan, ut emot dem med allt sitt folk, till att strida i Edrei.* *5 Mos. 3: 1; cap. 29: 7.

34. Och HERren sade till Mose: Frukta dig intet för honom; ty jag hafwer gifwit honom i din hand med land och folk: och du skall göra med honom,* såsom du med Sihon, de Amoreers konung, gjort hafwer, hwilken i Hesbon bodde. *Ps. 135: 10, 11.

35. Och de slogo honom och hans söner och allt hans folk, till dess att ingen war igen; och togo det landet in.

Här wann Israel den ena segren efter den andra, ty nu war Herren med dem; och det synes tydligt, att åtminstone en del af folket kämpade i tron på Israels Gud.

22. Capitel.

Balaks budskap. Bileams swar, resa, åsna, tal.

Sedan foro Israels barn ut och lägrade sig i Moabs mark wid Jordan in mot Jericho.

2. Och då Balak, Zipors son såg allt det Israel gjort hade de Amoreer:

3. Och att de Moabiter mycket fruktade för det folket, som så mycket war; och att de Moabiter grufwade sig för Israels barn:

4. Då sade de Moabiter till de äldsta af de Midianiter: Nu warder denna hopen uppgnagandes allt det omkring oss är, såsom en oxe uppfräter gräset på marken. Och war Balak, Zipors son, den tiden de Moabiters konung.

5. Och han sände ut bud till Bileam,* Beors son, den en spåman war; han bodde wid elfwen i hans folks barns [ band I, 298 ]land; att de skulle kalla honom; och lät säga honom: Si, ett folk är draget utur Egypten, det öfwertäcker jordens ansigte, och det ligger emot mig. *Jos. 13: 22; cap. 24: 9.

Elfwen är Euphrat. I Pethor wid Euphrat bodde Bileam, en märkwärdig man, till hwilken hedniska folk och deras konungar hade stort förtroende. Af berättelsen inses tydligt, att Bileam hade kännedom om den sanne guden. Att Gud icke blott uppenbarat sig tör Israel, utan äfwen för enskilda menniskor bland andra folk, kan man se af Melchisedeks, Jobs, Elihus och andras exempel. Det är ock troligt, att den ursprungliga kunskap om Gud, som härledde sig ifrån Noah och berodde på ursprunglig uppenbarelse, ännu icke helt och hållet hade gått förlorad bland något hedniskt folk. Enskilda klarare eller mattare strålar af ljus wisa sig i den hedniska natten både bland Egyptierne och Philisteerne samt Österlandets folk och ännu tydligare bland Arabiens stammar i Mose tid. Utan twifwel hade Bileam fått erfara mycket af Guds Andas makt. Han war en man, hwilkens själ war lätt tillgänglig för både Guds Andas inwerkan och för den mörka andewerldens inflytelse. Han wacklade och haltade emellan det ena och det andra, och war såledeS sliten af och an emellan himmelen och afgrunden. Det war nödwändigt, att han ändtligen skulle helt bestämdt wälja det ena eller det andra, och nu kom det tillfälle, som twingade honom dertill.

Balak happades, att den berömde propheten Bileam skulle med något slags trollmakt eller dermed, att han satte Israels folk i bann, kunna beröfwa dem deras Guds beskydd.

6. Så kom nu, och förbanna mig det folket; ty det är mig för mäktigt; om jag kunde stå dem och fördrifwa dem utur landet: förty jag wet, hwem du wälsignar, han är wälsignad, och den du förbannar, han är förbannad.

Balaks ord wisa, att han till Bileam hade ett oinskränkt förtroende.

7. Och de äldste af de Moabiter gingo bort med de äldste af de Midianiter, och hade spådoms lön i deras händer; och gingo in till Bileam* och sade honom Balaks ord. *2 Pet. 2: 15. Jude Ep. v. 11.

8. Och han sade till dem: Blifwer här öfwer natten, så will jag säga eder igen, hwad HERren mig sägande warder. Så blefwo de Moabiters förstar när Bileam.

9. Och Gud kom till Bileam och sade: Ho äro de män, som när dig äro?

10. Bileam sade till Gud: Balak, Zipors son, de Moabiters konung, hafwer sändt till mig:

11. Si, ett folk är utdraget utur Egypten och öfwertäcker jordens ansigte, så kom nu, och förbanna dem; om jag kunde strida med dem och fördrifwa dem.

12. Men Gud sade till Bileam: Gack icke med dem, förbanna icke heller folket; ty det är wälsignadt.

13. Då stod Bileam bittida upp om morgonen och sade till Balaks förstar: Går i edert land; förty HERren will icke tillstädja, att jag går med eder.

Af Bileams beteende finner man tydligt, att han war wan wid att från Herran undfå wissa uppenbarelser.

14. Och de Moabiters förstar stodo upp, kommo till Balak och sade: Bileam nekar sig wilja komma med oss.

15. Då sände Balak ännu yppigare och härligare förstar än de förre woro.

16. Då de kommo till Bileam, sade de till honom: Så låter Balak Zipors son, säga dig: Låt dig icke förtryta att komma till mig;

17. Ty jag will högeligen ära dig; och hwad du säger mig, det will jag göra; Käre, kom, och förbanna mig detta folket.

18. Bileam swarade och sade till Balaks tjenare: Om Balak gåfwe mig sitt hus fullt med silfwer och guld, så kunde jag dock icke gå öfwer HERrans min Guds ord, litet eller mycket till att göra.* *4 Mos. 24: 13.

19. Så blifwer ock ännu I här i denna natten, att jag må förfara, hwad HERren ytterligare med mig talande warder.

20. Då kom Gud om natten till Bileam och sade till honom: Äro desse männerna komne till att kalla dig, så statt upp och far med dem: dock hwad jag säger dig, det skall du göra.

21. Då stod Bileam om morgonen upp och sadlade sin åsninna och följde de Moabiters förstar.

22. Men Guds wrede förgrymmade sig, att han for dit. Och HERrans Engel trädde fram i wägen, att han skulle stå honom emot. Men han red på sin åsninna, och twå drängar woro med honom.

I v. 20 sade Gud till Bileam: Äro desse männerne komne att kalla dig, så statt upp och far med dem; men då Bileam gjorde så, så förgrymmade sig Guds wrede, att han for. Detta är ganska lärorikt, och wi måste noga [ band I, 299 ]lägga det på hjertat; ty mången gång förekommer något dylikt äfwen ibland oss. Då en menniskas egen wilja blifwer öfwerwägande, då Guds Andas warning i hjertat tränges undan, och samwetets röst qwäfwes, så gifwer Gud efter, och det förekommer den menniskan, såsom om Gud samtyckte till hennes egenwilja och till det förehafwande hon beslutat. Och det är på wisst sätt ett samtycke ifrån Herran; ty Han will, att menniskan skall bestämma sig, antingen hon will bryta egenwiljan och lyda Honom, eller göra efter sin egen wilja och derigenom skilja sig ifrån Herran. Guds ord till Bileam: far med dem (v. 20) måste förstås på samma sätt, som wår Frälsare sade till Judas: det du gör, gör snart. Jesu kärleksfulla hjerta war bedröfwadt öfwer den fallne lärjungen, och det war långt ifrån att Herren Jesus gillade Jude onda anslag och förrädiska tankar, men Han uppmanade honom att utföra dem. Någon starkare warning mot denna förfärliga synd än just denna uppmaning hade Jesus icke kunnat gifwa åt Judas. Så war också Herrans ord till Bileam: far med dem, icke blott en uppmaning att bestämma, hwad han wille göra, utan tillika en mäktig warning att akta sig för att fara med. Så wäljer mången till sin olycka en wäg, som är emot Herrans wilja, och Herren låter det ske; ty menniskans wilja är fri; och då redan wiljan är wänd emot Gud, så är den yttre gerningen ingenting annat än blotta werkställigheten och uppenbarandet af den synd, som redan i wiljan war mognad.

Men då wi betänka detta, måste wi taga oss till wara för ett farligt missförstånd. Starka frestelser medföra ofta den tanken, att efter som man nu redan i hjertat har begått den synden, till hwilken man frestas, så är synden redan skedd; derföre kan man lika så gerna unna sig njutningen eller förmånen af syndens fulla werkställande, eftersom man i hjertat och inför Honom, som pröfwar hjertat, är lika stor syndare ändå. Denna farliga tanke understödjes ofta med den falska förespeglingen, att det till och med är bättre att lyda frestelsen; ty då wisar man sig ju sådan, som man är, då är man ju uppriktig, då är man ju icke längre någon skrymtare o. s. w.; och det är icke sällsynt, att en del menniskor komma med denna oförnuftiga ursäkt för sitt onda uppförande, t. ex. för utbrott i wrede eller andra synder. Det heter då hos dem: jag är ingen pharise, och dermed mena de sig wara fullt ursäktade och stå wida öfwer sådana menniskor, som strida emot synden och hata det onda. Wi måste härwid betänka, att hwarken samtycket till det onda ej heller werkställandet deraf är i något fall lofligt, utan det är just werkställigheten, som fullbordar fallet, och hwarigenom den menniskan är öfwerwunnen af det onda, hwilket hon icke helt och hållet war, så länge hon satte sig deremot. Jac. 1: 15. Ty ehuru det kan synas såsom om man samtyckte till frestelsen, då i hjertat kännes en stark dragning dertill, så har man dock icke samtyckt, så länge man wägrar att begå den synd, hwartill man frestas. Frestelsen måste qwäfwas, och äfwen under det den fortfar, måste man betänka, att werkställandet wore wida större synd än frestelsen. Då Cain lydde frestelsen och begick brodermordet, då låg icke synden längre för dörren, utan då hade den satt sig på thronen i hans hjerta. Han kunde då wäl säga: jag är ingen pharise, och detsamma kan hwilken lastbar menniska som helst, ja, den gröfsta brottsling säga; men ett sådant uttryck bewisar alltid en stor fräckhet.

23. Och åsninnan såg HERrans Engel stå i wägen och ett draget swärd i hans hand. Och åsninnan wek af wägen in på marken; men Bileam slog henne, att hon skulle gå på wägen.

24. Då trädde HERrans Engel uti ett trångt tä emellan wingårdar, der på båda sidor gårdar woro.

Gårdar: gärdesgårdar eller murar.

25. Och då åsninnan såg HERrans Engel, trängde hon sig intill gården och klämde foten af Bileam in mot gården, och han slog henne ännu mer.

26. Då gick HERrans Engel ytterligare in på ett trångt rum, der ingen wäg war till att afwika, antingen på högra eller wenstra sidan.

27. Och då åsninnan såg HERrans Engel, föll hon på knä under Bileam. Då förgrymmade sig Bileams wrede, och han slog åsninnan med stafwen.

28. Du öppnade HERren åsninnans mun, och hon sade till Bileam: Hwad hafwer jag gjort dig, att du hafwer slagit mig nu tre gånger?

29. Bileam sade till åsninnan: Förty du gjorde gäck af mig: ack! hade jag nu ett swärd i handen, jag skulle dräpa dig.

30. Åsninnan sade till Bileam: Är jag icke din åsninna, der du på ridit hafwer i dina dagar intill denna tid? Hafwer jag någon tid så plägat göra med dig? Han sade: Nej.

31. Då öppnade HERren Bileams ögon, att han såg HERrans Engel stå i wägen och ett draget swärd uti hans hand: och han neg och bugade sig med sitt ansigte.

32. Och HERrans Engel sade till honom: Hwi hafwer du slagit ditt åsninna nu tre gånger? Si, jag är utgången, att jag skall stå dig emot; ty denna wägen är mig emot:

33. Och åsninnan såg mig och wek undan för mig i tre gånger; eljest hwar hon icke undan wikit hade, så hade jag [ band I, 300 ]nu slagit dig ihjäl, och åsninnan hade lefwande blifwit.

Ett trångt tä (v. 24) betyder en trång stig. Genom den underbara tilldragelsen i wägen wille Herren kraftigt warna Bileam. Åsnan såg Engelen förr än Bileam sjelf, och arbetsdjuret förtog prophetens galenskap (2 Pet. 2: 16). Dermed wille Gud wisa honom, att likasom nu från åsnans mun kommo ljud, som åsnan icke förstod eller med någon egen tanke yttrade, så skulle också Bileam blifwa twungen att mot sin wilja och mot sina tankar tala inför Balak icke det som Balak wille, utan det, som Herren wille. Deraf skulle Bileam förstå, att hans resa till Balak wore förgäfwes. Äfwen åsnans nederfallande skulle warna Bileam och lära honom att falla ned och tillbedja inför Herran. Öfwer djurets talande förundrade sig icke propheten så mycket, emedan han war wan wid många utomordentliga werkningar, syner och drömmar. Men då nu Bileam sjelf fick se Engelen med det dragna swärdet, blef han förskräckt. Han hade slagit åsninnan, och dessa slag woro egentligen en yttring af hans fasta wilja att fortsatta sin wäg, oaktadt den warning han fick; således woro dessa slag likasom hugg emot den Engel, som stod i hans wäg.

Om Bileams åsna har mycket blifwit skrifwet och taladt, och det finnes wäl icke någon berättelse i den Heliga Skrift, som så ofta blifwit missbrukad till lättsinnigt begabberi. Den står såsom en pröfwosten för menniskorna nära ingången till Guds ords helgedom, att det må wisa sig, huruwida de wilja gå uti en sådan skola, som detta ord innehåller. Såsom denna åsninna bestraffade prophetens galenskap och talade förnuftigare än han, så talar hon ännu förnuftigare än alla de menniskor, hwilka likasom Bileam lyfta stafwen emot detta djur i smälek och bespottelse, och således wåga öppet motstånd mot Engelen med det dragna swärdet, som står osynlig i deras wäg. Hwad sjelfwa undret beträffar, så kunde det för Skaparemakten ingalunda wara swårare att låta dessa ord höras från munnen af ett djur, än att skapa en talande menniskotunga. Till och med mörkrets ande kunde tala genom ett djur, ehuru ormens tunga (1 Mos. 3: 1) icke är så beskaffad, att den skulle kunna tala med mera lätthet än åsnans.

34. Då sade Bileam till HERrans Engel: Jag hafwer syndat; ty jag wisste icke, att du stod emot mig i wägen. Och nu, om det är icke din wilja, will jag wända om igen.

På Engelens skarpa hotelse aflägger Bileam ett slags syndabekännelse, men blott med halft hjerta och med en lögnaktighet, som nog war honom klar, likasom han också icke för Balaks sändebud uttalade rena fulla sanningen af Herrans uppenbarelse (v. 13). Helt annorlunda talade Saulus, då Herren uppenbarade för honom sin uträckta arm: Herre hwad will du, att jag skall göra? Apg. 9: 6.

35. HERrans Engel sade till honom: Far med dessa männerna; men intet annat skall du tala, utan det jag säger dig. Så följde Bileam Balaks förstar.

Efter nu Bileam war så långt kommen och hade blifwit på detta satt förberedd, så fick han fortsätta sin wäg. Motståndet emot Guds wilja hade nu uppnått en wiss mognad, ehuru han sade: om det icke är din wilja, will jag wända om igen. Han wisste tydligt nog, att det icke war Guds wilja. Således woro dessa ord skrymtaktiga, och detta skrymteri wille Herrans Engel icke hafwa, utan Bileam skulle nu blifwa till ett förskräckande och warnande exempel för alla falska propheter i alla kommande tider.

36. Då Balak hörde, att Bileam kom, for han ut emot honom uti de Moabiters stad, som ligger i gränsen wid Arnon, hwilken är wid den yttersta gränser;

37. Och sade till honom: Hafwer jag icke sändt efter dig och låtit kalla dig? Hwi är du då icke kommen till mig? Menar du jag kunde icke ära dig?

38. Bileam swarade honom: Si, jag är kommen till dig; men huru kan jag något annat tala, utan det Gud gifwer mig i munnen, det måste jag tala?

I Ar wid Arnon blef Bileam af konungen och hans hof ärofullt emottagen. I Bileams swar till Balak ligger en djup twetydighet. Han wille gerna tjena både Gud och mammon.

39. Så for Bileam med Balak och kommo in i gatustaden.

Gatustaden kallades Moabs hufwudstad Ar, emedan den hade många gator.

40. Och Balak offrade fä och får och sände efter Bileam och efter de förstar som när honom woro.

41. Om morgonen tog Balak Bileam och hade honom upp på Baals höjder, att han dädan af måtte se intill ändan af folket.

Baals höjder war det berg, hwarpå afguden Baals tempel war uppbygdt, och hwarifrån man kunde öfwerskåda Israels läger, som låg midt emot norra sidan om floden.

23. Capitel.

Balak offrar. Bileam wälsignar.

Och Bileam sade till Balak: Bygg mig här sju altaren, och låt mig få hit sju stutar och sju wädrar.

2. Balak gjorde som Bileam honom sade. Och både Balak och Bileam offrade, ju på hwart altare en stut och en wädur.

3. Och Bileam sade till Balak: Gack till ditt bränneoffer; och jag will gå bort; om tilläfwentyrs HERren kan komma emot mig och underwisa mig, [ band I, 301 ]hwad jag skall säga dig. Och gick åstad hasteligen.

4. Och Gud kom emot Bileam. Men han sade till Honom: Sju altaren hafwer jag tillredt, och ju på hwart altare en stut och ett wädur offrat.

På Baalshöjden såg Bileam hela Israels folk, som Gud så underbarligen hade ledsagat, och bland hwilka Han uppenbarat sig genom mäktiga under, som icke kunde för Bileam wara fördolda. Bileam såg också från samma höjd Döda hafwet med dess tunga, klara wattenspegel och de swarta kala stränderna, som påminde om den fordna branden. Bileam hade således för sina ögon Guds folk såsom ett lefwande bewis på Herrans beskyddande allmakt och faderliga kärlek och långmodighet; och Döda hafwet såsom ett bewis på den straffande rättfärdigheten, som uppenbarat sig mot de ogudaktiga innevånarne af den dalens städer. Allt detta skulle ännu hafwa tjenat Bileam till warning, men han wille icke låta warna sig. Han wille göra Balak till wiljes; men nu på Baal Peors höjd, der offren offrades, skrymtar han inför Gud sjelf och säger till Honom: Sju altaren hafwer jag tillredt m. m., såsom om dessa offer hade warit ämnade till Herrans ära. Man kan häraf se, att Bileam till en del föreställde sig Israels Gud såsom en hednisk Gud; ty dels tilltrodde han sig kunna bedraga Honom, dels synes han hafwa gjort sig hopp om att muta Honom och med dessa offer beweka Honom till gunst emot hedningarne och onåd emot Israel.

5. Och HERren gaf Bileam ordet i munnen och sade: Gack till Balak igen, och säg alltså.

6. Och då han kom igen till honom: si, då stod han när sitt bränneoffer med alla de Moabiters förstar.

7. Då hof han sitt tal upp och sade: Utaf Syrien hafwer Balak, de Moabiters konung låtit hemta mig, ifrån bergen österut. Kom och förbanna mig Jacob; kom, tala ondt emot Israel.

På hwad sätt Gud kom emot Bileam antydes icke närmare; men Gud befallte Honom att gå till Balak och säga, hwad Gud sjelf wille gifwa honom i sinnet att tala. Och Bileam börjar nu sitt tal med stora ord inför Moabs konung.

8. Huru skall jag förbanna, den Gud icke förbannar? Huru skall jag tala ondt emot den, HERren intet ondt emot talar?

Herrans Ande öfwerwäldigar nu Bileams syndiga sinne och wänder hans tal efter sin heliga wilja. En sådan öfwermäktig inflytelse af Guds Ande, äfwen på ogudaktiga menniskor, är icke så sällsynt äfwen i wår tid. Man hörer ganska ofta otrogna och ogudaktiga lärare eller andra menniskor, som hänföras af sanningens makt och tala det, som tydligen innebär deras egen fördömelse, och stundom göra de det så, att de tyckas wara uppfyllda af rent nit och allwar. Ännu oftare händer det, att de ogudaktiga måste om fromma menniskor fälla ett godt wittnesbörd och gifwa dem rätt, fastän de af själ och hjerta hata dem.

9. Ty af bergshöjden ser jag honom wäl, och af högarne skådar jag honom. Si, det folket warder allena boende, och icke skall räknadt warda ibland hedningar.

Från bergshöjden kunde Bileam se Israels folk med sina lekamliga ögon; men nu öppnades hans själs blick genom Guds Andes makt, så att han kunde öfwerskåda Israels andeliga ställning och detta folks bestämmelse i Guds rike på jorden. Han förkunnar, att detta folk skall bo allena, att det icke skall förblandas med hedniska folk. Israel war början till Guds rike och måste derföre wara ett särskildt folk, fastän omgifwet af werldsliga riken.

10. Ho kan räkna Jacobs stoft* och talet på fjerde delen af Israel? Min själ dö med de rättfärdigas död, och min ände warde såsom dessas ände. *1 Mos. 13: 16; cap. 28: 14.

Ordet stoft betyder Israels oräkneliga mängd, såsom 1 Mos. 13: 16. Gud lofwade Abraham Jag will göra din säd (talrik) såsom stoftet på jorden. Fjerdedelen af Israel syftar på lägrets fyra hufwudafdelningar, och nu yttrar Bileam en from önskan: Min själ dö med de rättfärdigas död. Han skådar nu de rättfärdiga i Israel, de trogna, som Gud sjelf hade rättfärdiggjort och hwilkas Gud han war. Med blicken fästad på dessa rättfärdiga tänker Bileam icke på det stora antalet af orättfärdiga, som funnos bland samma folk, och detta förhållande eger rum äfwen i den christna kyrkan, ty den kallas helig och rättfärdig derföre, att de, som Herren rättfärdiggjort och helgar, äro kyrkans egentliga kärna. Bileams önskan, att hans ända måtte blifwa såsom de rättfärdigas i Israel, liknar många christnas fromma önskningar, som gerna wille dö en salig död; men i sitt beteende emot Herran likna de Bileam, som sökte egen ära och egen fördel och följde sitt onda hjertas böjelse. Han offrade, men det war blott ett hedniskt offer, för att få sin wilja fram. På samma sätt frambringa många christna allahanda hedniska offer inför Herran, då de med sjelftagen fromhet och egna werk och med bön i sitt eget namn nalkas Herran, icke för att blifwa rätteligen omwända, rättfärdiggjorda och helgade genom nåden, utan blott för jordiska än- damål eller för att kunna undgå straffdomar och förderf såsom Achab. Af Bileams exempel lära wi, såsom af många andras, att en menniska kan hafwa en stor upplysning, såsom af ett högre ljus, och tala de härligaste gudomliga sanningar, utan att sjelf wara ett Guds barn. Sanningens pröfwosten rnåste derföre wara sanningen sjelf.

11. Då sade Balak till Bileam: Hwad gör du mig? Jag hafwer låtit hemta dig till att förbanna mina fiender, och si, du wälsignar dem.

[ band I, 302 ]12. Han swarade och sade: Skulle jag icke det hålla och tala, som HERren gifwer mig i munnen?

Bileam hade ställt saken så, att han nu inför Balak lätt kunde förswara hwad han gjorde.

13. Balak sade till honom: Kom då med mig på en annan plats, dädan du hans ända ser, och dock icke all samman Ser; och förbanna mig honom der.

14. Och tog han honom på en fri plan uppå kullen af berget Pisga, och byggde sju altaren och offrade ju på hwart altare en stut och en wädur.

Balak trodde, att åsynen af hela Israels folk uppfyllde Bileam med en sådan hänförelse till Israels fördel, och dessutom förmodade han, såsom hedningar i allmänhet, att sjelfwa bergshöjden, på hwilken de stodo, icke war så gynnande, som en annan höjd kunde wara, för Moabs sak; derföre förde han Bileam på wäktareplanen uppå spetsen af Pisga och förnyade der sina offer.

15. Och sade till Balak: Gack till ditt bränneoffer, jag will wänta der borta.

16. Och HERren kom emot Bileam och gaf honom ordet i hans mun* och sade: Gack till Balak igen, och säg alltså: *4 Mos. 22: 35.

17. Och då han kom igen till honom: Si, då stod han när sitt bränneoffer med de Moabiters förstar. Och Balak sade till honom: Hwad hafwer HERren sagt?

18. Och han hof upp sitt tal och sade: Statt upp, Balak, och hör; fatta i öronen hwad jag säger, du Zipors son:

19. Gud är icke en menniska, att Han kan ljuga, eller menniskobarn, att Honom något kan ångra. Skulle Han säga något och icke göra det? Skulle Han något tala, och icke hålla det?* *1 Sam. 15: 29.

Guds rådslut är orubbligt. Stor hade ogudaktigheten i Israel ofta warit; men folkets otrohet hade icke kunnat göra Guds trohet om intet. Guds gåfwor och kallelser äro sådana, att Han kan dem icke ångra, Rom. 11: 29; hwad Han lofwar det håller Han wisserligen. De affällige i Israel gingo förlorade för sitt affalls skull, men Guds rådslut med detta folk skulle dock fullbordas. Bileam får nu skåda djupt in i den sannfärdige och trofaste Gudens rådkammare.

20. Si, till att wälsigna är jag hit hafd: jag wälsignar och kan icke omwända det.

Här bekänner Bileam uttryckligen, att han icke kunde annat än tala Herrans ord. Grt: Si, att wälsigna hafwer jag undfått, och Han hafwer wälsignat, och jag kan icke omwända det.

21. Man ser ingen möda i Jacob och intet arbete i Israel: HERren hans Gud är när honom, och konungens trumpetning ibland honom.

Ordagrannt: Han (neml. Gud) ser ingen missgerning i Jacob och ingen wedermöda i Israel. Herren hans Gud är när honom, och konungens trumpetskall ibland honom. Gud tillräknar icke de trogna i Israel deras synder, och wedermödan eller syndastraffet fulländas icke, såsom på de ogudaktiga hedningarne, med utrotande och undergång. Bileams andeblick ser nu något af Guds rättfärdighet i Christo, som ibland Israel genom många uppenbarelser war förberedd. Han ser detta folks synder och hela det andeliga Israels synder borttagna och syndastraffet upphäfwet (se Dan. 9: 24). Konungens trumpetskall betyder Guds folks andeliga fröjd och deras hjertans segersånger under den himmelske Konungens närwaro. (Det war wanligt wid konungars och höga personers framtågande, att folket med trumpetskall och jubelsånger tillkännagaf sin glädje och sin hyllning.)

22. Gud hafwer fört honom utur Egypten; hans frimodighet är såsom en enhörnings.* *4 Mos. 24: 8. 5 Mos. 33: 17.

Enhörningen, Hebr. Reem, är ett slags antilop, en djurart, som har någon förwandtskap med getslägtet, men så stor som en liten häst, med ett horn i pannan. Den finnes i Tibet och i det inre af Afrika. I den Heliga Skrift, 5 Mos. 33: 17, Ps. 22: 22, är detta djur en bild af kraft och mod, snabbhet och skönhet. Så wisade sig Israel för Bileams profetiska blick, och så är det andeliga Israel kraftigt i Herrans kraft, frimodigt i förtröstan på Honom och skönt i Christi prydnad.

23. Ty ingen trollkarl är i Jacob, och ingen spåman i Israel. I sin tid warder man sägande om Jacob och om Israel, hvilka under Gud gör.

Här fäller Bileam domen öfwer sig sjelf såsom trollkarl och spåman. Ingen trolldom förmår något emot Jacob och ingen spådom emot Israel. För Jacob och Israel förkunnas Herrans under.

24. Si, det folket warder uppståndande såsom ett ungt lejon, och warder sig uppresande såsom ett lejon: det skall icke lägga sig, till dess det äter rof och dricker deras blod, som slagne äro.

Jfr 1 Mos. 49: 9. Hes. 19: 2. Nah. 2: 12. Job 4: 10. Af denna jemförelse mellan Israel och ett lejon, som äter rof och dricker blod, skulle Balak lära hwad han hade att wänta, om han wågade att strida mot Israel.

25. Då sade Balak till Bileam: Du skall hvarken förbanna dem eller wälsigna dem.

Nu ångrade Balak, att han låtit Bileam [ band I, 303 ]komma, ty både han och hans folk hade genom Bileams ord förlorat modet. Hans mening är: Då du icke kunde förbanna Israel, så kunde du åtminstone låta bli att wälsigna dem.

26. Bileam swarade och sade till Balak: Hafwer jag icke sagt dig, att allt det HERren talande worde, det måste jag göra?

27. Balak sade till honom: Kom, jag will hafwa dig på en annan plats; om tilläfwentyrs Gudi må täckas, att du förbannar dem der.

28. Och han tog honom upp på kullen af det berget Peor, hvilket wetter åt öknen.

29. Och Bileam sade till Balak: Bygg mig här sju altaren, och låt mig få sju stutar och sju wädrar.

Bileam wisar tydligt sin wilja att göra Balak till wiljes, twärt emot Guds wilja.

30. Balak gjorde såsom Bileam sade: och offrade ju uppå hwart altare en stut och en wädur.

Nu göra Balak och Bileam ett ytterligare försök. Bileam ställdes nu så nära Israels folk på en annan höjd, på det han efter Balaks tanka lättare skulle kunna werka emot dem.

24. Capitel.

Bileam wälsignar, propheterar, reser.

Då nu Bileam såg, att HERranom täcktes, att han skulle wälsigna Israel, gick han icke såsom tillförene,* bort till att söka trolldom, utan wände sitt ansigte rätt emot öknen; *4 Mos. 23: 315.

Bileam hade således hwarje gång förut sökt trolldom, ehuru han föregifwit, att han sökte Herran. Ordet trolldom heter i grt.: nachasch, som betyder orm. Att spå genom ormar war wanligt ibland hedningarne, men äfwen annan slags spådom kallades med detta namn, och det af en djup anledning; ty all sådan spådom stod i sammanhang med mörkrets makt, som i paradiset talade utur ormen. Då nu Bileam märkte, att Guds makt öfwerwäldigade honom och twingade honom, att twärt emot Balaks önskan uttala wälsignelse öfwer Israel, så öfwergaf han sitt wanliga spådomssätt och wände ansigtet till ben ökentrakt, der Israel nu hade sitt läger.

2. Hof sina ögon upp och såg Israel, såsom de lågo efter deras slägter, och Guds Ande kom öfwer honom.

Guds Ande kom öfwer honom med makt, icke med nåd, ty nåd wille Bileam icke emottaga. På samma sätt werkar Guds Ande med makt på många ogudaktiga menniskor, för att genom dem utföra sin wilja. Med sin makt kan Guds Ande werka på hwilken menniska Han will, och den kan ingen menniska stå emot; men genom denna inwerkan af Hans makt förändras icke menniskans hjerta och wilja, ty denna förändring kan allenast ske genom nåden, och nåden kan en menniska stå emot. Såsom Bileam, få många erfara Guds Andas makt, hwilka likwäl aldrig blifwa saliga, emedan de icke wilja emottaga nådens gåfwor.

3. Och han hof upp sitt tal* och sade: Detta säger Bileam, Beors son: detta säger den man, hwilkom ögonen öppnade äro: *4 Mos. 23: 718.

4. Detta säger den, som hörer Guds tal; den som den Allsmäktiges uppenbarelse ser, hwilkom ögonen öppnade warda, när han på knä faller.

Af dessa långa, högtswäfwande ingångsord till Bileams prophetia ser man hans högmodiga sjelfkära sinne. Guds sanna propheter börja sitt tal med de orden: Detta säger Herren. De tala icke om sig sjelfwa; men denna prophet häfwer upp sitt tal och börjar: detta säger Bileam, Beors son, detta säger den man, som med slutna ögon har andans öga öppnadt m. m. Twå hela verser anwänder denne egenkäre prophet för att tala om sig sjelf; och hela hans prophetia består blott af fem verser. När han på knä faller betecknar icke ett ödmjukt nedfallande i bön inför Herran, utan det tillstånd af skakning hwaruti han befann sig, då den öfwermäktiga kraften af Herrans Ande öfwerwäldigade honom. I ett sådant tillstånd blefwo icke Herrans sanne propheter försatte, då de fingo emottaga Hans uppenbarelser; ty de hade lydiga hjertan och woro williga att förkunna det, som Herren genom deras mun wille tala.

5. Huru sköna äro dina tjäll, Jacob, och din boning, Israel!

6. Såsom bäckar utwidga sig, såsom örtagårdar wid watten, såsom tjäll, dem HERren uppsätter, såsom cederträd wid watten.

Bileam är nu en sann prophet, ty Guds Ande är öfwer honom, v. 2. I andanom öfwerskådar han icke blott Israels tillkommande makt och dess sköna framtid i timligt afseende, utan det andeliga Israel är till en del uppenbaradt för hans blick. Grt.: Huru sköna äro dina tält, Jacob, och dina boningar, Israel, såsom bäckdälder utbreda de sig, såsom örtagårdar wid elfwen, såsom aloeträd, hwilka Herren planterar, såsom cederträd wid watten. Strömmar och watten brukas i den Heliga Skrift att afbilda både lekamlig och andelig wälsignelse, som Herren utgjuter från himmelen öfwer dem, Han will wälsigna. Aloeträdet är ett wälluktande träd, och cederträdet är ett af de största i wäxtriket. Dessa träd afbilda den frodiga wäxt och den makt, som i Israel framdeles skulle finnas. Aloeträdets wällukt kunde wara en bild af Guds folks täckelighet inför Herran, till följe af de anstalter till försoning och helgelse, som [ band I, 304 ]Gud ibland dem inrättat, och som syftade på Christus, samt den rättfärdighet, hwaraf de derigenom blefwo delaktige. Wid offren anmärkes wid flera tillfällen: Herren luktade en söt lukt; och denna söta lukt är en bild af den inre ljuflighet, som är Guds barn skänkt genom föreningen med Christus. Den betecknar tillika trons werkningar genom kärleken, hwilka utgå från Herrans trogna såsom wällukten från aloeträdet. Med cederträd betäcktes hela det inre af Herrans tempel, som war Guds boning. Således är cederträdet här en bild af det andeliga Israel, som är Guds lefwande tempel på jorden, och äfwen af hwarje troget hjerta, som särskildt är Hans Andas tempel.

7. Watten skola flyta utur hans ämbar, och hans säd skall warda till ett stort watten. Hans konung skall warda högre än Agag, och hans rike skall upphäfwa sig.

Stort watten är här en bild af ett talrikt folk, likasom också i Uppb. 17: 1. Lekamlig och andelig fruktbarhet är i denna prophetia antydd. Hufwudsakligast syftar den på den andeliga säden, som födes till ewigt lif af menniskoslägtets nya stamfader Christus. Denne konung är det, som i grunden menas i denna prophetia. Agag war en beständig titel på Amalekiternas konungar, såsom Egyptens konungar kallades Pharao. Amalekiterna woro de första, som angrepo Israel, efter utgången ur Egypten, 2 Mos. 17: 8. Men Israels förste konung öfwerwann Agag, 1 Sam. 15. Redan Saul war således högre än Agag. Men Amalekiterna äro en bild af Guds folks andeliga fiender, och Agag en bild af dessa fienders anförare, denna werldens furste; och såsom Agag blef öfwerwunnen, så har Israels andelige konung, Christus, öfwerwunnit djefwulens makt (se Ps. 2: 9. Phil. 2: 10, 11.) och grundat ett ewigt rike.

8. Gud hafwer honom fört utur Egypten; hans frimodighet är såsom en enhörnings:* han skall uppfräta sina motståndare, hedningarna, och deras ben sönderkrossa, och med sina pilar sönderbråka. *4 Mos. 23: 22.

9. Han hafwer sig nederlagt såsom ett lejon och såsom ett ungt lejon. Ho will sätta sig emot honom?* Wälsignad ware den, som dig wälsignar, och förbannad, den dig förbannar.† *1 Mos. 49: 9. †1 Mos. 12: 3.

Man finner af Bileams uttryck, att han war wäl bekant med Guds uppenbarade ord. Jacobs prophetia (1 Mos. 48: 9) införes här till sin egentliga betydelse, och likaså Herrans löfte till Abraham (1 Mos. 12: 3). Det förändrar icke saken, antingen Bileam förut bokstafligen kände dessa uppenbarelser, eller Herrans Ande nu lade dem i hans mun. Ehuru gerna Bileam wille göra Balak till wiljes, uttalar han här en bestämd förbannelse både öfwer Balak och öfwer sig sjelf.

10. Då förgrymmade sig Balak i wrede emot Bileam och slog händerna tillsamman och sade till honom: Jag hafwer kallat dig, att du skulle förbanna mina fiender; och si, du hafwer nu tre gånger wälsignat dem.

11. Far nu hem till ditt: jag tänkte, att jag skulle ärat dig; men HERren hafwer den äran förtagit dig.

I Balaks ord ligger ett slags hån icke blott emot Bileam, utan emot Herran.

12. Bileam swarade honom: Hafwer jag ock icke talat med dina sändningabud, som du sände till mig, och sagt:

13. Om Balak gåfwe mig sitt hus fullt med silfwer och guld, så kunde jag dock icke gå utöfwer HERrans ord, antingen till att göra ondt eller godt efter mitt sinne: utan hwad, som HERren sägande worde, det skulle jag ock säga?* *4 Mos. 22: 18.

Bileams swar liknar hans föregående undflykter; men märkwärdigt är, att han här icke säger: min Gud, såsom cap. 22: 18. I hans hjerta hade nu tydligen uppwäxt en bestämd motwilja emot Gud: detta följer alltid af Guds Andes inwerkan på menniskohjertat, då menniskan icke will lyda Honom.

14. Och nu si, när jag far till mitt folk, så kom, jag skall råda dig, hwad detta folk med ditt folk göra skall, på yttersta tiden.

Jag skall råda dig angående det, som detta folk med ditt folk göra skall m. m. Bileam will nu låta Balak förstå, att detta folk icke kan med makt öfwerwinnas; men han wille gifwa honom ett råd, och detta råd blef för Israel ganska förderfligt, se 4 Mos. 31: 16. — På Bileams råd lät Balak förföra Israels folk till afguderi och otukt, och derigenom drabbade Israel en swår straffdom. Måhända trodde Bileam werkligen, att han derigenom skulle kunna omintetgöra detta folks höga bestämmelse, hwarom han i det följande talar. Meningen med detta råd till Balak är således denna: Israel skall på yttersta tiden öfwerwinna och utrota ditt folk, detta ligger i Guds rådslut; men kan du wända Israel ifrån Herran till dina afgudar, så kan det hända, att Herren wänder sig ifrån Israel, och att Hans rådslut blifwer om intet.

15. Och han hof sitt tal upp och sade: Detta säger Bileam, Beors son; det säger den man, hwilkom ögonen öppnade äro:

16. Det säger den, som hörer Guds tal, och den, som den Högstes kunskap hafwer; den som ser den Allsmäktiges uppenbarelse, hwilkom ögonen öppnade warda, när han på knä faller:

Med samma egenkärlek och i samma anda som förut börjar Bileam sin sista prophetia.

[ band I, 305 ]17. Jag skall få se Honom, men icke nu; Jag skall skåda Honom, men icke nära: En Stjerna skall uppgå utaf Jacob, och en Spira uppkomma af Israel, och skall sönderkrossa de Moabiters förstar,* och ödelägga alla Seths barn. *2 Sam. 8: 2.

Nu låter Guds Ande Bileam tala tydligare än förut om den store hjelten i Israel, som skulle utföra dessa segrar. Men Bileam talar icke om den segerhjelten, såsom Frälsare och Saliggörare, utan såsom konung och werldsdomare. Såsom sådan skola äfwen alla ogudaktiga få se Honom; men icke nära, utan fjerran skilda ifrån Honom, jfr Uppb. 6: 12–17. Matth. 7: 22, 23. Stjerna betyder ljus. Christus är werldens ljus. Han är ljuset från himmelen i den syndiga verldens mörka natt. Christus kallas derföre en klar morgonstjerna, Uppb. 22: 16, och Han sjelf är för menniskans hjerta en uppgående morgonstjerna, så snart det öppnas att emottaga Hans ljus. Till att beteckna det andeliga ljus, hwarmed Christus upplyser menniskorna, bebådades och tillkännagafs Hans födelse genom en underbar stjerna, Matth. 2: 2; cap. 4: 16. Luc. 1: 78. De wisa i Österlanden, som lärde känna denna prophetia om stjernan af Jacob, förstodo af stjernan, att Han nu war född, som prophetian utlofwade; derföre frågade de alldeles bestämdt: Hwar är den nyfödde Judakonungen; ty wi hafwa sett Hans stjerna i Österlanden. Denna stjerna, som lyser i mörkret, är således den store propheten, som är werldens ljus och tillika den konung, som har herrskarestafwen eller spiran, hwarmed Han skall öfwerwäldiga sina fiender. Sönderkrossade eller ödelagde äro Moabiternas hörn eller gränser, och ödelagde äro sjelfupphöjelsens eller bullrets barn. Seth betyder sjelfupphöjelse, stolthet, högmod, buller, och Seths barn äro således alla, som sätta sig emot Herran och Hans smorda. Denna ödeläggelse är till sin inre werklighet redan för handen; ty hwarje menniskohjerta, der Christus icke regerar, är ödelagdt; det liknar en ödslig öken, der lifsens watten icke finnes, och der blott törne och tistel wäxa och syndens ormar hafwa sitt tillhåll (se Es. 35: 7). Såsom en följd af denna inre förödelse och såsom straff derför följer i sinom tid äfwen yttre förödelse för den enskilda menniskan till en del i tiden och ändteligen i dödsstunden, och för hela folk och riken följa straffdomar i tiden genom Guds försyns skickelser, såsom det har skett i alla tider, men slutligen på ett werldsomfattande sätt skall ske, då de prophetior uppfyllas, som tala om den Högste konungens fulländade rike. Dan. 7: 1427.

18. Han skall intaga Edom, och Seir skall komma under sina fienders wåld;* men Israel skall winna seger. *2 Sam. 8: 14.

Edom och Seir brukas stundom såsom en prophetisk bild af den sista tidens anti-christiska rike. Es. 34: 5; cap. 63: 1.

19. Utur Jacob warder kommande den, som råda skall och omkull slå hwad igen är af städerna.

All egentlig makt, som då är qwar wid Christi tillkommelse, skall nederslagen warda, och hufwudsakligen syftar detta på återstoden af Babel, Uppb. 17, och dess dom.

20. Och då han såg de Amalekiter, hof han upp sitt tal och sade: Amalek, de förste ibland hedningarne; men på sistone blifwer du platt borta.* *2 Mos. 17: 8. 1 Sam. 15: 7.

Nu talar Bileam emot Israels fiender, och detta wisar, att det är Herrans Ande, som ännu twingar honom att tala hwad han icke will. Han börjar med Israels första fiende, Amalek, som sedan genom Saul blef öfwerwunnen, 1 Sam. 15: 7. Bileam såg i andanom Amaleks folk, som då war mäktigt, och han förutsäger, att det skall förswinna från jorden.

21. Och då han såg de Keniter, hof han upp sitt tal och sade: Fast är din boning, och du hafwer lagt ditt näste i hälleberget.

22. Men du Kain skall warda förbränd, när Assur dig fången bortförer.

Med Kain menas här Keniterne och deras land. Keniterne blefwo på samma gång som Israel öfwerwunna af Assyrierna.

23. Och han hof åter upp sitt tal och sade: Ack! ho må lefwa, när Gud detta göra skall?

We den, som skall lefwa, när Gud detta göra skall!

24. Och skepp utur Chittim skola förderfwa Assur och Eber: men han skall ock förgås.

Med Chittim menas Grekland och Italien samt i allmänhet flera öar och kuster af Medelhafwet. Denna prophetia syftar derpå, att den Grekiska och Romerska makten skulle öfwerwinna Assyrierna och andra Österländska makter, men att äfwen det Grekiska och Romerska riket skulle förgås (se Dan. 2: 44, 45).

25. Och Bileam stod upp och drog sina färde, och kom igen till sitt rum: och Balak for sin wäg.

Bileam återwände till sitt rum, icke hem; ty han blef bland Midianiterna, se cap. 31: 8. Han wille afwakta följden af det råd, han hade gifwit Balak, för att kunna undfå den belöning, hwarefter han sträfwade (Jud. v. 11).

25. Capitel.

Folkets hor. Pinehas nit. Midians straff.

Och Israel bodde i Sittim,* och folket begynte bola med de Moabiters döttrar: *4 Mos. 33: 49.

2. Hwilka bjödo folket till deras gudars offer.

[ band I, 306 ]3. Och folket åt och tillbad deras gudar, och Israel höll sig intill Baal-Peor:* då förgrymmade sig HERrans wrede öfwer Israel. *5 Mos. 4: 3. Jos. 22: 17. Os. 9: 10.

Sittim betyder här Acaciedalen wid Jordan. Sittim war deras sista lägerställe och kallades sedermera Abel-Sittim, Sittims sorg, för den synd, som Israel der begick, och det straff, som derpå följde. Här uppehöll sig Israel en längre tid. Genom Balaks förföriska tillställningar och afgudafester började Israels folk indragas uti afguderi och otukt, som war förenad med Baal-Peors afgudadyrkan. Detta skedde efter Bileams onda råd, hwilken wäl wisste, att Israel derigenom skulle ådraga sig Guds wrede. Se cap. 31: 16. Uppb. 2: 14. Man har icke exempel på någon annan synd, som så ofta warit en snara för Guds folk, som just den synd, hwilken här nämnes, och derföre anför aposteln uttryckligen detta bedröfliga exempel, då han warnar alla christna för denna synd. 1 Cor. 10: 7, 8. Israels stamfader Jacob hängde sig fast wid Herran, höll Honom fast med bön och tårar och sade: Jag släpper dig icke med mindre du wälsignar mig. Men så gjorde icke detta köttsliga Israel, som höll sig intill BaalPeor.

4. Och HERren sade till Mose: Tag alla öfwerstarne för folket, och häng dem upp HERranom i solen, på det den grymme HERrans wrede måtte warda wänd ifrån Israel.

Till straff för deltagande i de hedniska offren, och derföre att de offrat sig sjelfwa på syndens altare, måste nu de förnämsta i folket, som hade kunnat hindra det onda, men icke gjort det, utan föregått folket med ondt exempel, såsom en förbannelse upphängas i solen, offentligen och om ljusa dagen. Så skola förr eller sednare alla mörkrets gerningar bestraffas i det klara dagsljuset af Honom, för hwilken ingen synd kan betäckas. De skulle upphängas Herranom, d. ä. inför Herran och på Hans befallning, att det måtte för hela folket blifwa uppenbaradt, att Hans rättfärdighet och helighet fordrar det ondas bestraffande, och folkets hufwudmän måste till de andras warning bestraffas, på det icke Herrans wrede måtte träffa hela folket. Att hängas war det skymfligaste dödsstraff.

5. Och Mose sade till de domare i Israel: Hwar och en dräpe sina män, som sig till BaalPeor hållit hafwa.

6. Och si, en man utaf Israels barn kom och hade in ibland sina bröder en Midianitisk qwinna, och lät Mose se det och hela menigheten af Israels barn, som greto inför dörren af wittnesbördets tabernakel.

7. Då Pinehas det såg, Eleazars son, presten Aarons sons, stod han upp utur menigheten och tog en knif i sin hand;* *Ps. 106: 30.

8. Och gick efter den Israelitiska mannen in uti horohuset och stack dem, både den Israelitiska mannen och qwinnan igenom deras buk: så wände plågan igen af Israels barn.

Horohuset, grt. sängkammaren.

9. Och i den plågan wordo dräpne fyra och tjugu tusen.* *1 Cor. 10: 8.

Då de skyldigaste och brottsligaste blefwo offentligen dömde och straffade efter lagen, så kom en del af folket till besinning och ånger och gret inför dörren af wittnesbördets tabernakel. Men en af Israels förstar förde offentligen en förnäm Midianitisk qwinna in i sitt tält, och uti denna fräckhet låg både ett förakt för Herrans ord och en trotsighet emot det påbjudna straffet, samt tillika ett hån mot det ångerfulla folket, hwilkas uppwaknade samweten derigenom på det högsta sårades. Det är icke heller i wår tid sällsynt, att förmögna och förnäma personer, hwad denna synd beträffar, trotsa alla lagar och anständighetens känslor. De tro sig hafwa rättighet att göra såsom de wilja. De tyckas tro, att deras werldsliga anseende skall borttaga skammen ifrån synden. Men Herrans lag står fast. Hans helighet och stränghet är ännu densamma, som då Pinehas, upptänd af heligt nit, inträngde i det inre af den ogudaktiges tält och genomborrade både honom och den Midianitiska qwinnan med spjutet (ordet knif v. 7 bet. äfwen spjut). Utom det påbjudna straffet utbröt äfwen en dödlig sjukdom bland folket, en pest, som i hast bortryckte 24,000 menniskor. Denna pest war icke blott ett straff för synden och en warnande uppenbarelse af Guds heliga nitälskan om sin ära, utan den war tillika ett yttre framställning af det djupa inre förderf, som i folket hade inträngt. Pesten är egentligen en gruflig rötfeber, som i hast upplöser och förstörer kroppens blod och wätskor. Så är otuktssynden, såsom en förruttnelse i själen, ett förderf, som werkar upplösande och förstörande på menniskans hela wäsende och isynnerhet på själskrafterna och på den odödliga anden, som derigenom göres till köttets fånge. 1 Cor. 6: 18. Denna synd är för själen en dödande pest, och dess rof äro wida talrikare än offren för de mest förödande sjukdomar i werlden.

10. Och HERren talade med Mose och sade:

11. Pinehas, Eleazars son, presten Aarons sons, hafwer afwändt min grymhet ifrån Israels barn, i det han nitisk war om mig, att jag i mitt nit icke skulle förgöra Israels barn.

12. Derföre säger jag: Si, jag gifwer honom min frids förbund.

13. Och han och hans säd efter honom skall hafwa ett ewigt presterskaps förbund; derföre att han för sin Gud hafwer nitisk warit och Israels barn försonat.

[ band I, 307 ]Det war för Herrans ära som Pinehas ifrade, och sammanhanget wisar, att det war på Herrans inre befallning Pinehas straffade de ogudaktiga. Detta straff försonade icke Israels barn på det sätt, att det borttog syndaskulden; utan plågan, nemligen syndastraffet, blef derigenom afwänd; ty Herrans lag blef derigenom ärad.

14. Men den Israelitiske mannen, som slagen wardt med den Midianitiska qwinnan, hette Simri, Salu son, en förste öfwer de Simeoniters fäders hus.

15. Den Midianitiska qwinnan, som ock slagen wardt, hette Cosbi, Zurs* dotter, den en förste war för en slägt ibland de Midianiter. *4 Mos. 31: 8.

Så stå dessa namn upptecknade till allas warning, som läsa dessa ord, och så stå alla syndares namn tecknade i Guds allwetenhets bok, likasom hwarje synd står skrifwen med eldskrift i hwarje obotfärdig syndares eget samwete. Cosbi betyder lögn. Allt afguderi och alla slags synder äro frukter af den ursprungliga lögnen, hwarmed lögnens fader förförde menniskoslägtet. Isynnerhet är otuktssynden i sig sjelf en förförande lögn. Den lockar menniskohjertat med förespeglingen af någon stor sällhet och njutning, men föder i själen den mask, som icke dör, och lemnar efter sig sår, som ewigt döda.

Genom denna straffdom i Sittim föll den sista qwarlefwan af dem, som i öknen skulle falla, och som icke fingo ingå i Canaans land för deras otros och ogudaktighets skull.

16. Och HERren talade med Mose och sade:

17. Gör de Midianiter ondt, och slå dem;* *4 Mos. 31: 2.

18. Förty de hafwa gjort eder ondt med deras list, den de eder beställt hafwa med Peor och med deras syster Cosbi, den Midianitiska förstens dotter, hwilken slagen wardt på plågans dag för Peors skull.

26. Capitel.

Tolf slägter täljas till arf. Levi tal.

Och skedde efter denna plågan, att HERren talade till Mose och Eleazar, presten Aarons Son, och sade:

2. Tag summan af hela menigheten af Israels barn, ifrån tjugo år och derutöfwer, efter deras fäders hus, alla dem som förmå draga i här i Israel.* *4 Mos. 1: 2, 3.

De Israeliter, som kommo från Egypten, 2 Mos. 38: 26, woro mestadels omkomne i öknen. Derföre skulle menigheten nu räknas på nytt före ingången i Canaan, på det man måtte weta antalet af det wapenföra manskapet och äfwen för att efter folkmängdens antal kunna afpassa landets fördelning. Rökningen skedde efter ordningen i lägret. De stammar, som befunno sig på södra sidan i lägret, woro mest utsatte för Moabiternas och Midianiternas förförelser, emedan de woro dem närmaste. Stamfursten Simri af Simeons stam hade troligen dragit en stor del af sitt folk med sig i förderfwet. Simeons namn utelemnas i Mose wälsignelse, 5 Mos. 33.

3. Och Mose samt med Eleazar, presten, talade på de Moabiters mark, wid Jordan, in mot Jericho,

4. Med dem, som tjugo år gamle woro och derutöfwer, såsom HERren hade budit* Mose och Israels barn, som utur Egypti land dragne woro. *4 Mos. 1: 1.

5. Ruben, den förstfödde* Israels son: Rubens barn† woro: Hanoch, af hwilken de Hanochiters slägt kommer: Palla, af hwilken de Palluiters slägt kommer: *1 Mos. 29: 32. †1 Mos. 46: 9. 2 Mos. 6: 14. 4 Mos. 1: 20. 1 Chrön. 5: 1.

6. Hazron, af hwilken de Hazroniters slägt kommer: Charmi, af hwilken de Charmiters slägt kommer.

7. Desse äro Rubens slägter: och deras tal war tre och fyrtiotusen, sjuhundrade och trettio.

8. Men Palla barn woro: Eliab.

9. Och Eliabs barn woro: Nemuel och Dathan och Abiram. Desse äro Dathan och Abiram, myndige män i den menigheten, som satte sig upp emot Mose och Aaron uti Korahs parti, då de Satte sig upp emot HERran:* *4 Mos. 16: 2.

10. Och jorden öppnade sin mun och uppswalg dem med Korah då det partiet blefwo döde, och elden förtärde tuhundrade och femtio män: och woro till ett tecken.

Till ett tecken, nemligen ett warningstecken, för hela folket både för forntiden och för framtiden, och tillika ett tecken, hwarigenom Gud uppenbarade sin rättfärdighet och sin straffande allmakt.

11. Men Korahs barn blefwo icke döde.

12. Simeons barn uti deras slägter woro: Nemuel, af honom kommer de Nemueliters slägt: Jamin, af honom kommer de Jaminiters slägt: Jachin, af honom kommer de Jachiniters slägt:

Nemuel kallas 1 Mos. 46: 10 Jemuel, och Jachin kallas 1 Chrön. 4: 24 Jarib. Flera [ band I, 308 ]anledningar förorsakade stundom namnförändringar, men orsaken är icke alltid uppgifwen; dessutom hände det stundom, att samma namn skrefs på olika sätt, hwilket äfwen sker i nyare språk.

13. Serah, af honom kommer de Serahiters slägt: Saul, af honom kommer de Sauliters slägt.

14. Dessa äro Simeons slägter, tu och tjugu tusen och tuhundrade.

Ohads slägt nämnes här icke (1 Mos. 46: 10). Sannolikt war denna slägt så förminskad, att den hade sammansmält med andra slägter, och af BenJamins tio söner nämnas endast fem (v. 38, 39), troligen af samma orsak. Detta utelemnade innebär för oss en mäktig warning. Dessa namn, som förswunnit, hade kunnat stå qwar, och dessa slägter hade kunnat få ingå i Canaans land, såwäl som de öfrige; men deras arfwedel war förspild genom otro och synd. Så kan äfwen wårt namn warda utskrapadt utur lifsens bok och wår arfwedel i det himmelska Canaan warda förlorad, om wi på wår wandring genom lifwet framhärda i otro och obotfärdighet, såsom dessa Israeliter. En ljuflig uppmuntran ligger deremot i v. 11. Korahs barn följde icke fadrens exempel och delade icke det fasansfulla straffet. Fromma barn blifwa icke straffade för sina ogudaktiga föräldrars skull. Bland Korahs barn woro äfwen Samuel och hans sonson Heman, den utmärkte sångaren i Israel, åt hwilken David öfwerlemnade många af sina psalmer.

15. Gads barn uti deras slägter woro: Zephon af honom kommer de Zephoniters slägt: Haggi. af honom kommer de Haggiters slägt: Suni, af honom kommer de Suniters slägt:

16. Osni, af honom kommer de Osniters slägt: Eri, af honom kommer de Eriters slägt:

17. Arod, af honom kommer de Aroditers slägt: Areli, af honom kommer de Areliters slägt.

18. Dessa äro Gads barns slägter: deras tal fyrtio tusen, och femhundrade.

19. Juda barn: Er och Onan, hwilka båda blefwo döde i Canaans land.* *1 Mos. 38: 710; cap. 46: 12.

20. Och woro Juda barn i deras slägter: Sela, af honom kommer de Selaniters slägt: Perez, af honom kommer de Pereziters slägt: Serah, af honom kommer de Serahiters slägt.

21. Men Perez barn woro: Hezron, af honom kommer de Hezroniters slägt: Hamul, af honom kommer de Hamuliters slägt.

22. Dessa äro Juda slägter; deras tal sex och sjuttio tusen, och femhundrade.

23. Isaschars barn i deras slägter woro: Thola, af honom kommer de Tholaiters slägt: Phuva, af honom kommer de Phuniters slägt:

24. Jasub, af honom kommer de Jasubiters slägt: Simron, af honom kommer de Simroniters slägt.

25. Dessa äro Isaschars slägter; deras tal fyra och sextio tusen trehundrade.

26. Sebulons barn i deras slägter woro: Sered, af honom kommer de Sarditers slägt: Elon, af honom kommer de Eloniters slägt: Jahleel. af honom kommer de Jahleeliters slägt.

27. Dessa äro Sebulons slägter; deras tal sextio tusen och femhundrade.

28. Josephs barn i deras slägter wore: Manasse och Ephraim.

29. Manasse barn woro: Machir, af honom kommer de Machiriters slägt: Machir födde Gilead, af honom kommer de Gileaditers slägt.* *Jos. 17: 1.

30. Gileads barn äro: Jeser, af honom kommer de Jeseriters slägt: Helek, af honom kommer de Halekiters slägt.

31. Asriel. af honom kommer de Asrieliters slägt: Sichem, af honom kommer de Sichemiters slägt.

32. Semida, af honom kommer de Semiditers slägt: Hepher, af honom kommer de Hepheriters slägt.

33. Men Zelaphehad war Hephers son, och hade inga söner, utan döttrar; de hette: Mahela, Noa, Hagia, Milca och Thirza.* *4 Mos. 27: 1, 2; cap. 36: 2. Jos. 17: 3.

34. Dessa äro Manasse slägter; deras tal tu och femtio tusen och sjuhundrade.

35. Ephraims barn i deras slägter woro: Suthela, af honom kommer de Suthelahiters slägt: Becher, af honom kommer de Becheriters slägt: Thahan, af honom kommer de Thahaniters slägt.

36. Men Suthelah barn woro: Eran, af honom kommer de Eraniters slägt.

37. Dessa äro Ephraims barns slägter; deras tal tu och trettio tusen och femhundrade. Dessa äro Josephs barn i deras slägter.

38. BenJamins barn i deras slägter woro: Bela, af honom kommer de [ band I, 309 ]Belaiters slägt: Asbel, af honom kommer de Asbeliters slägt: Abiram, af honom kommer de Ahiramiters slägt.

39. Supham, af honom kommer de Suphamiters slägt: Hupham, af honom kommer de Huphamiters slägt.

40. Men Bela barn woro: Ard och Naaman, af dem kommer de Arditers och Naamiters slägt.

41. Dessa äro BenJamins barn i deras slägter; deras tal fem och fyrtio tusen och sexhundrade.

42. Dans barn i deras slägter woro: Suham, af honom kommer de Suhamiters slägt. Dessa äro Dans slägter i deras slägter.

43. Och alla de Suhamiters slägter i deras tal woro fyra och sextio tusen och fyrahundrade.

44. Assers barn i deras slägter woro: Jimna, af honom kommer de Jimniters slägt: Jisvi, af honom kommer de Jisviters slägt: Beria, af honom kommer de Beriiters slägt.

45. Men Beria barn woro: Heber, af honom kommer de Heberiters slägt: Malchiel, af honom kommer de Malchieliters slägt.

46. Och Assers dotter hette Sarah.

47. Dessa äro Assers barns slägter; deras tal tre och femtio tusen och fyra hundrade.

48. Naphthali barn i deras slägter woro: Jahzeel, af honom kommer de Jahzeeliters slägt: Guni, af honom kommer de Guniters slägt.

49. Jezer, af honom kommer de Jizeriters slägt: Sillem, af honom kommer de Sillemiters slägt.

50. Dessa äro Naphthali slägter i deras slägter; deras tal fem och fyrtio tusen och fyrahundrade.

51. Detta är summan af Israels barn,* sex gånger hundrade tusen ett tusen sju hundrade och trettio. *4 Mos. 1: 45; cap. 2: 32.

Då denna vers jemföres med cap. 1: 46, finner man, att ehuru de fullwäxta af folket, som utgick ur Egypten, funnit sin död i öknen, så war dock icke antalet af det wapenföra manskapet minskadt med mer än 1820 personer. Följande öfwersigt wisar stammarnes antal wid första och andra räkningen samt deras tillwäxt eller förminskning:

Stammarnes
namn.
1 räkning.
4 Mos. 1.
2 räkning.
4 Mos. 26.
tillwäxt. förminskning.
Ruben. 46,500 43,730 2,770
Simeon. 59,300 22,200 37,100
Gad. 45,650 40,500 5,150
Juda. 74,600 76,500 1,900
Isaschar. 54,400 64,300 9,900
Sebulon. 57,400 60,500 3,100
Ephraim. 40,500 32,500 8,000
Manasse. 32,200 52,700 20,500
BenJamin. 35,400 45,600 10,200
Dan. 62,700 64,400 1,700
Asser. 41,500 53,400 11,900
Naphthali. 53,400 45,400 8,000
Summa 603,550 601,730 59,200 61,020

52. Och HERren talade med Mose och sade:

53. Dessom skall du utskifta landet till arfs, efter namnens tal.

Dessa namn blefwo nu upptecknade, jfr Apg. 1: 15.

54. Åt många skall du gifwa mycket till arfs, och åt få litet; hwar och en skall man gifwa efter deras tal.* *4 Mos. 33: 54.

55. Dock skall man skifta landet med lott:* efter deras fäders slägters namn skola de arf taga. *Jos. 14: 2; cap. 17: 14.

Genom lottningen förbehöll Herren sig sjelf landets fördelning. Först skulle genom lottkastning bestammas, i hwilken del af landet hwarje stam skulle hafwa sin andel, och derefter bestämdes andelens storlek, allt efter slägternas talrikhet.

56. Ty efter lotten skall du utskifta dem arfwet, emellan de många och de få.

57. Och detta är summan af de Leviter uti deras slägter: Gerson, af hwilken de Gersoniters slägt: Kahath, af hwilken de Kahathiters slägt: Merari, af hwilken de Merariters slägt.* *2 Mos. 6: 16. 4 Mos. 3: 17.

58. Dessa äro Levi slägter: de Libniters slägt, de Hebroniters slägt, de Maheliters slägt, de Musiters slägt, de Korahiters slägt. Men Kahath födde Amram.

59. Och Amrams hustru hette Jochebed, Levi dotter, den honom född war uti Egypten: och hon födde Amram, Aaron och Mose, och deras syster MirJam.* *2 Mos. 6: 20.

60. Men af Aaron wardt född Nadab, Abihu, Eleazar och Ithamar.

61. Men Nadab och Abihu blefwo döde, då de offrade främmande eld för HERran.* *3 Mos. 10: 2. 4 Mos. 3: 4. 1 Chrön. 24: 2.

[ band I, 310 ]62. Och deras tal war tre och tjugu tusen, allt mankön ifrån en månad och derutöfwer: ty de wordo icke räknade ibland Israels barn; förty man gaf dem icke arf ibland Israels barn.

63. Detta är summan af Israels barn, som Mose och presten Eleazar täljde på de Moabiters mark wid Jordan in mot Jericho.

64. Ibland hwilka war ingen utaf den summa, då Mose och presten Aaron täljde Israels barn uti Sinai öken.* *4 Mos. 1: 19.

65. Förty HERren hade sagt dem, att de skulle döden dö i öknen. Och ingen blef qwar, utan Caleb, Jephunne son, och Josua, Nuns son.* *4 Mos. 14: 29; cap. 32: 10, [et]c. 1 Cor. 10: 5.

Levi dotter Jochebed, som war Amrams hustru och Aarons och Mose moder, tjenar äfwen till bewis, att Israels barn icke woro 400 år i Egypten, utan att de 400 åren räknas ifrån den tid, då Herren upprättade sitt förbund med Abraham.

27. Capitel.

Dotter-arf. Mose död. Josua wald.

Och Zelaphehads döttrar, Hephers sons, Gileads sons, Machirs sons, Manasse sons, utaf Manasse slägt, Josephs sons, benämnda Mahela, Noa, Hogla, Milca, och Tirza,* kommo fram; *4 Mos. 26: 33; cap. 36: 2. Jos. 17: 3.

2. Och de trädde för Mose och för presten Eleazar och för förstarna och hela menigheten, inför dörren af wittnesbördets tabernakel, och sade:

3. Wår fader är död i öknen, och han war icke med i den menigheten, som uppsatte sig emot HERran i Korahs upplopp: utan är i sin synd död blefwen, och hade inga söner.* *4 Mos. 16: 31.

Dessa fem döttrar af Zelaphehad wisa, att de woro förståndiga qwinnor, för hwilka arfwedelen i Canaan ingalunda war likgiltig. Men kan jemföra dem med de fem wisa jungfrur, som liknelsen Matth. 25 framställer. De nämnas äfwen cap. 36: 6—11, somt Jos. 17. Såsom en grund, hwarpå de hoppas att icke förlora sin slägts arfwedel, anföra de, att fadren icke deltagit i Korahs uppror, utan blott i det allmänna knotet och derföre dött i öknen.

4. Hwi skall då wår faders namn borta blifwa utur hans slägt, ändock att han ingen son hade? Gifwer oss ock arfwegods ibland wår faders bröder.

5. Mose förde deras sak inför HERran.

6. Och HERren sade till honom:

7. Zelaphehads döttrar hafwa rätt sagt; du skall ock gifwa dem arfwegods med deras faders bröder och skall deras faders arf wända dem till.

8. Och säg Israels barn: Om någon dör och hafwer inga söner, så skolen I hans arf gifwa hans döttrar.

Om nemligen ingen enka fanns, som mannens broder war förbunden att taga till äkta, eller om ingen broder eller anförwandt af den aflidne fanns, som dertill war förpligtad.

9. Hafwer han inga döttrar, skolen I gifwa det hans bröder.

10. Hafwer han inga bröder, så skolen I gifwa det hans faderbröder.

11. Hafwer han icke faderbröder, skolen I gifwa det hans nästa fränder, som honom skylde äro i hans slägt, att de taga det in. Det skall wara Israels barn för en lag och rätt, såsom HERren budit hafwer Mose.

Sådana döttrar kallades arfdöttrar och åtnjöto en betydlig sjelfständighet. Utan twifwel war Jesu moder en arfdotter, eftersom det war nödigt för henne att sjelf wara med wid skattskrifningen i Bethlehem, der Davids slägts stamtaflor förwarades.

12. Och HERren sade till Mose: Stig upp på berget Abarim,* och bese landet, som jag Israels barn gifwa skall: *5 Mos. 32: 48, [et]c.

Berget Abarim låg emellan Hesbon och Döda hafwet, midtemot Jericho. Bergen Nebo, Pisga (5 Mos. 34: 1) och Peor (4 Mos. 23: 28) utgjorde delar deraf. Från detta berg kan man se Jerusalem och Bethlehem och en stor del af Canaans land.

13. Och när du det sett hafwer, skall du samka dig till ditt folk, såsom din broder Aaron samkad är:* *4 Mos. 20: 24, [et]c.

14. Efter det I mina ord olydige woren uti den öknen Zin, öfwer menighetens träta, då I mig helga skullen genom wattnet för dem. Det är det trätowattnet i Kades uti den öknen Zin.

15. Och Mose talade med HERren och sade:

16. HERren Gud öfwer allt lefwande kött sätte en man öfwer menigheten.

Ordagrannt: Herren, allt kötts andas Gud (cap. 16: 22), den Gud, som allena kan gifwa lif och anda. Då nu Mose wisste sin ändalykt wara nära, åkallar han Gud såsom lifwets furste, och dermed gifwer han tillkänna både sitt hopp att få lefwa när Herran ewinnerligen och att Gud måtte gifwa sin Ande åt någon, som skulle sättas till detta folks ledare.

[ band I, 311 ]17. Som för dem ut- och ingår, och förer dem ut och in, att HERrans menighet icke skall wara såsom får utan herde.

18. Och HERren sade till Mose: Tag Josua till dig, Nuns son, hwilken en man är, der Anden uti är, och lägg dina händer på honom.

I Josua war Herrans Ande icke blott werksam med nådens kraft, såsom hos alla Guds barn, utan han hade undfått särskilda gåfwor för det höga embete, hwartill han war bestämd. Han war Mose tjenare. Så war också Christus lagen underkastad och förbunden att helt och hållet uppfylla den, för att derigenom förwärfwa oss förlossning och frälsning. Till sitt wigtiga wärf behöfde Josua Herrans Ande. Ingenting kan uträttas i Herrans tjenst utan delaktighet af Hans Anda; men ju högre wärf, ju wigtigare kall en menniska har fått, desto mera behöfwer hon att bedja om Guds Andas gåfwor, om wishet, nåd och kraft att kunna uträtta sitt embete redligen. Den Josua, som införer sitt folk i det ewiga Canaan, Jesus, som är sitt folks ledsagare till en ewig salighet, har sjelf undfått den Heliga Ande utan mått, och af sin Anda gifwer Han åt sina tjenare i den mån de behöfwa och kunna emottaga dessa himmelska gåfwor.

19. Och haf honom fram för presten Eleazar och för hela menigheten: och bjud* honom för deras ögon. *5 Mos. 3: 21.

20. Och lägg din härlighet uppå honom, att hela menigheten af Israels barn är honom lydig.

”Påläggandet af härligheten skedde måhända på något särdeles sätt, att Mose lade stafwen eller handen på Josuas hufwud, såsom man plägade smörja konungar eller förläna herradöme, hwilket allt måste hafwa sitt särdeles manér och ståt.” L.

21. Och han skall gå fram för presten Eleazar; han skall rådfråga för honom genom Ljusets* sätt inför HERran. Efter hans mun skola ut- och ingå både han och alla Israels barn med honom och hela menigheten. *2 Mos. 28: 30.

Genom Ljusets sätt, nemligen genom det ljus, som war förenadt med öfwersteprestens embetssköld, 2 Mos. 28: 30. Då konungar eller andra sedan frågade Gud, så skedde det på samma sätt, 1 Sam. 28: 6.

22. Mose gjorde såsom HERren honom böd: och tog Josua och ställde honom fram för presten Eleazar och för hela menigheten:

23. Och lade sin hand uppå honom och böd honom, såsom HERren med Mose talat hade.

28. Capitel.

Dag-, Sabbaths-, Månads-, Påska-, Pingst-offer.

Och HERren talade med Mose och sade:

2. Bjud Israels barn, och säg till dem: Mitt bröds offer.* hwilket mitt offer är till en söt lukt, skolen I hålla i sinom tid, så att I mig det offren. *3 Mos. 3: 11. cap. 21: 6.

3. Och säg till dem: Desse äro de offer, som I offra skolen HERranom: årsgamla lam, de som utan wank äro, dagligen tu till dagligt bränneoffer:* *2 Mos. 29: 38.

4. Ett lam om morgonen, det andra om aftonen.

5. Dertill tionde parten af ett epha semlomjöl till spisoffer, blandadt med olja, den stött är, en fjerdepart af ett hin.* *2 Mos. 29: 40; 3 Mos. 2: 1.

6. Det är ett dagligt bränneoffer, det I uppå Sinai berg offraden till en söt lukt af ett offer HERranom.

Om offren förnyas föreskrifterna wid flere tillfällen och utwidgas, allt eftersom folket kom närmare till Canaans land. Det dagliga offret fick aldrig fela. Det måste dagligen och äfwen på stora högtidsdagar wara det första och det sista, det war en bild utaf den dagliga tillämpningen af wårt enda rätta försoningsoffer Christus och af Hans förtjenst och rättfärdighet. Den måste i wåra hjertan ligga till grund för allt hwad wi företaga. All wår gudstjenst, wår bön och alla wåra offer, som äro trons frukter, måste stödja sig derpå; det heliga offerlammet Jesus Christus måste wi med tron omfatta både under början, fortsättningen och slutet af dagen, och den wälluktande offerröken af Hans förtjenst och tillfyllestgörelse är det enda, som kan göra wåra offer täckeliga inför Gud. Hafwa wi icke Honom, så är all wår gudstjenst fåfäng.

7. Dertill dess drickoffer, ju till hwart lam en fjerdedel af ett hin: och det skall offradt warda i helgedomen, obemängdt HERranom.

8. Det andra lammet skall du göra om aftonen såsom spisoffret om morgonen, och dess drickoffer till en söt lukts offer HERranom.

9. Men om sabbathsdagen tu årsgamla lam utan wank och twå tiungar af semlomjöl till spisoffer, blandadt med olja, och dess drickoffer.

10. Det är hwar sabbaths bränneoffer, utöfwa det dagliga bränneoffret, med sitt drickoffer.

[ band I, 312 ]På de brinnande offren på bränneofferaltaret skulle ett bestämdt mått win utgjutas, 3 Mos. 23: 13. Morgon- och aftonoffret på sabbathen war bet dubbla dagliga offret och betecknar, att wi på sabbathen med fördubblad andakt, ifwer, bön och åkallan skola nalkas Herran.

11. Men på första dagen i edra månader skolen I offra HERranom ett bränneoffer, twå unga stutar, en wädur, sju årsgamla lam utan wank;

12. Och ju tre tiungar semlomjöl till spisoffer, blandadt med olja till en stut, och twå tiungar semlomjöl till spisoffer, blandadt med olja, till en wädur;

Nymånadernas högtidsdagar skulle firas med särskilda offer.

Då spis- och drickoffren alltid betyda trons dagliga åtnjutande af Christi lekamen och blod, som äro själens andeliga spis och utgöra sjelfwa kärnan af de offer, som själen dagligen inför Gud frambär, så betecknar oljan den Helige Andes närwarelse, genom hwilkens nådewerkningar tron upptändes och vidmakthålles, och som sjelf utgör den trogna menniskans andeliga lif.

Såsom månen icke har något eget ljus, utan får sitt ljus af solen, så är nymånen en bild af den alltid förnyade nåd och det förnyade ljus, som Herren Christus, rättfärdighetens sol, åt sin församling meddelar. Så wisar ock erfarenheten, att wid wissa tidskiften Herren genom stora wäckelser och utmärkta redskap åstadkommer förökadt ljus och lif i sin kyrka och församling. Detsamma får ock hwarje enskild trogen menniska erfara, att Herren för hennes hjerta ånyo uppenbarar sig. Månen är underkastad omskiftelser, men solens ljus är oföränderligt. Så är ock menniskans hjerta föränderligt, och der är ljus och mörkers omskiftelse; men rättfärdighetens sol förändras icke, och då mörkret i den efter Herran längtande själen är som störst, så blifwer hon åter wederqwickt med nådens ljus, och då skall hon tacka Herran för Hans barmhertighet och frambära inför Honom syndoffer och tackoffer.

13. Och ju en tiung semlomjöl till spisoffer, med olja blandadt, till ett lam: det är bränneoffret till en söt lukt, ett offer HERranom.

14. Och deras drickoffer skall wara ett halft hin win till stuten, en tredjedel af ett hin till wäduren, en fjerdedel af ett hin till lammet: det är bränneoffret till hwar månad om året.

15. Dertill skall man göra en getabock till ett syndoffer HERranom, öfwer det dagliga bränneoffret, och dess drickoffer.

16. Men på fjortonde dagen i första månaden är Passah HERranom.* *2 Mos. 12: 18. 3 Mos. 23: 5. 5 Mos. 16: 1, [et]c.

17. Och uppå femtonde dagen i samma månad är högtid: I sju dagar skall man äta osyradt bröd.

18. Den första dagen skall kallas helig, att I samman kommen; intet tjenstearbete skolen I göra deruppå.

19. Och skolen I göra HERranom bränneoffer, twå unga stutar, en wädur, sju årsgamla lam utan wank.

20. Med deras spisoffer, tre tiungar semlomjöl, blandadt med olja, till hwar stuten, och twå tiungar till wäduren;

21. Och ju en tiung till hwart af de sju lammen.

22. Dertill en bock till syndoffer, på det att I skolen försonade warda.

23. Och det skolen I göra om morgonen, förutan det bränneoffret, som ett dagligt bränneoffer är.

24. Efter detta sättet skolen I hwar dag i de sju dagar offra bröd till en söt lukts offer HERranom, till det dagliga bränneoffret, dertill dess drickoffer.

25. Och den sjunde dagen skall kallas helig ibland eder, att I samman kommen: intet tjenstearbete skolen I göra deruppå.

26. Och förstlingens dag då I offren det nya spisoffret HERranom, när edra weckor äro framlidna,* skall helig kallas, att I samman kommen; intet tjenstearbete skolen I göra deruppå. *3 Mos. 23: 15, 16.

27. Och skolen I göra HERranom bränneoffer till en söt lukt, twå unga stutar, en wädur, sju årsgamla lam.

28. Men deras spisoffer, tre tiungar semlomjöl, blandadt med olja, till hwar stuten, twå tiungar till wäduren.

29. Och ju en tiung till hwart och ett af de sju lammen:

30. Och en getabock till att försona eder.

31. Detta skolen I göra, förutan det dagliga bränneoffret med sitt spisoffer; utan wank skall det wara: dertill deras drickoffer.

Då en högtidsdag inföll på en sabbath, så måste det dagliga offret, sabbathsoffret och högtidsoffret särskildt offras.

Endast den utwäg till försoning och frälsning, som Gud sjelf har öppnat, kan föra menniskan till ewinnerligt lif. Alla egna wägar, som menniskan uppfinner, föra icke själen närmare till Gud, utan längre bort ifrån Honom.

[ band I, 313 ]

29. Capitel.

Trumpete-Löfhyddo-offer.

Och den första dagen i sjunde månaden skall ibland eder kallas helig, att I samman kommen: intet tjenstearbete skolen I göra deruppå; det är eder trumpetandes dag.* *3 Mos. 23: 24.

Denna månad kallades Ethanim eller Tisri. I det föregående capitlet omnämnas de offer, som woro mera allmänna, men här afhandlas de största högtidernas offer. Angående föronngs- och löfhyddohögtiden se 3 Mos. 16. 3 Mos. 23.

2. Och I skolen göra bränneoffer till en söt lukt HERranom, en ung stut. en wädur, sju årsgamla lam utan wank.

3. Dertill deras spisoffer, tre tiungar semlomjöl, blandadt med olja, till stuten, twå tiungar till wäduren;

4. En tiung på hwart och ett af de sju lammen.

5. Och en getabock till syndoffer till att försona eder:

6. Förutan månadens bränneoffer och dess spisoffer och förutan det dagliga bränneoffret med dess spisoffer, och med deras drickoffer efter deras sätt, till en söt lukt: det är ett offer HERranom.

7. Den tionde dagen i denna sjunde månaden skall ock när eder kallas helig, att I samman kommen: och I skolen späka edra kroppar; och intet arbete deruppå göra:* *3 Mos. 16: 29; cap. 23: 27.

8. Utan offra bränneoffer HERranom till en söt lukt, en ung stut, en wädur, sju årsgamla lam utan wank:

9. Med deras spisoffer, tre tiungar semlomjöl, blandadt med olja, till stuten, twå tiungar till wäduren:

10. Och en tiung till hwart och ett af de sju lammen.

11. Dertill en getabock* till syndoffer, förutan försoningens syndoffer, och det dagliga bränneoffret med sitt spisoffer och med deras drickoffer. *3 Mos. 16: 15.

12. Den femtonde dagen i den sjunde månaden skall kallas helig när eder, att I samman kommen; intet tjenstearbete skolen I göra deruppå; och I skolen hålla HERranom helg i sju dagar.* *3 Mos. 23: 34, [et]c. Joh. 7: 2.

13. Och skolen göra bränneoffer till en söt lukts offer HERranom, tretton unga stutar, twå wädrar, fjorton årsgamla lam utan wank;

Offerlagen för löfhyddohögtiden gifwes här särskildt. Löfhyddohögtiden war en glädjehögtid, emedan den påminde om förlossningen utur Egypten, efter hwilken Israels folk bodde som ett fritt folk i sina hyddor och hade den himmelska konungen ibland sig, samt hufwudsakligen emedan denna högtid för alla trogna i Israel öppnade den glada utsigt, att en gång i ewinnerliga hyddor få åtnjuta Herrans härlighet, icke i en öken på jorden, utan i det nya härliga rike, som Herren lofwat sina trogna. Löfhyddorna, som så lätt wissnade och förtorkade, skulle således påminna Israel derom, att de woro gäster och främlingar på jorden. Såsom löfhyddorna snart wissnade, så wissnar snart den förgängliga kroppen, den hydda i hwilken själen bor på wandringen genom lifwet, och derföre skall menniskan tänka på, att hon må hafwa en fast och waraktig boning i himmelen, då hennes jordiska hus nederslaget warder; ty hon behöfwer då ett hus, icke med händer gjordt, det ewigt är i himmelen, 2 Cor. 5: 1–3. Allt kött är hö. De många offren, som måste offras under löfhyddohögtiden, woro en kraftig påminnelse om hwarje offers otillräcklighet i sig sjelft och om nödwändigheten af ett offer af oändligt wärde, nemligen Christus sjelf, som är det offer, wi dagligen måste i tron omfatta och frambära inför den rättfärdige Guden, så länge wi här på jorden bo i de förgängliga hyddorna. Till dessa offer woro Israeliterna nödsakade genom bestämda lagliga föreskrifter, och dessutom skulle hwarje from Israelit offra friwilliga offer. De lagligen bestämda offren wisa oss, att till saligheten är det oundgängligen nödwändigt, att wi hafwa delaktighet i Christus, som uppfyllt hela Guds lag, och de friwilliga offren syfta derpå, att wi dagligen med friwilliga hjertan skola offra oss sjelfwa såsom lefwande offer åt Herran, och dessa offer måste frambäras i den heliga prydningen af Christi rättfärdighet. Ps. 110: 3. Rom. 12: 1.

14. Med deras spisoffer, tre tiungar semlomjöl, blandadt med olja, till hwar och en af de tretton stutar, twå tiungar uppå hwar wäduren af de twå:

15. Och en tiung uppå hwart och ett af de fjorton lammen:

16. Dertill en getabock till syndoffer, förutan det dagliga bränneoffret med sitt spisoffer och sitt drickoffer.

17. På den andra dagen, tolf unga stutar, twå wädrar, fjorton årsgamla lam utan wank;

18. Med deras spisoffer och drickoffer, till stutarna, till wädrarna och till lammen, i deras tal efter sättet:

19. Dertill en getabock till syndoffer [ band I, 314 ]förutan det dagliga bränneoffret med sitt spisoffer och med deras drickoffer.

20. På tredje dagen, elfwa stutar, twå wädrar, fjorton årsgamla lam utan wank;

21. Med deras spisoffer och drickoffer, till stutarna, till wädrarna och till lammen, i deras tal efter sättet:

22. Dertill en getabock till syndoffer, förutan det dagliga bränneoffret med sitt spisoffer och sitt drickoffer.

23. På fjerde dagen, tio stutar, twå wädrar, fjorton årsgamla lam utan wank;

24. Med deras spisoffer och drickoffer, till stutarna, till wädrarna och till lammen i deras tal efter sättet:

25. Dertill en getabock till syndoffer, förutan det dagliga bränneoffret med sitt spisoffer och sitt drickoffer.

26. På femte dagen, nio stutar, twå wädrar, fjorton årsgamla lam utan wank;

27. Med deras spisoffer och drickoffer, till stutarna, till wädrarna och till lammen, i deras tal efter sättet:

28. Dertill en getabock till syndoffer, förutan det dagliga bränneoffret med sitt spisoffer och sitt drickoffer.

29. På sjette dagen, åtta stutar, twå wädrar, fjorton årsgamla lam utan wank;

30. Med deras spisoffer och drickoffer, till stutarna, till wädrarna och till lammen, i deras tal efter sättet;

31. Dertill en getabock till syndoffer, förutan det dagliga bränneoffret med sitt spisoffer och skall drickoffer.

32. På sjunde dagen, sju stutar, twå wädrar, fjorton årsgamla lam utan wank;

33. Med deras spisoffer och drickoffer, till stutarna, till wädrarna och till lammen i deras tal efter sättet:

34. Dertill en getabock till syndoffer, förutan det dagliga bränneoffret, med sitt spisoffer och sitt drickoffer.

35. På den åttonde skall wara församlingens dag;* intet tjenstearbete skolen I göra deruppå; *3 Mos. 23: 36.

36. Och skolen offra bränneoffer till en söt lukts offer HERranom, en stut, en wädur, sju årsgamla lam, utan wank;

37. Med deras spisoffer och drickoffer, till stuten, till wäduren, och till lammen, i deras tal efter sättet;

38. Dertill en bock till syndoffer, förutan det dagliga bränneoffret, med sitt spisoffer och sitt drickoffer.

39. Detta skolen I göra HERranom i edra högtider, undantaget det I lofwen och friwillige gifwen till bränneoffer, spisoffer, drickoffer och tackoffer.

”Men har beräknat, att till de föreskrifna offren fordrades årligen 132 stutar, 72 wädrar, 36 getabockar och 1,101 lam” m. m.

30. Capitel.

Mans, dotters, hustrus, enkas och tjenares löfte.

Och Mose sade Israels barn allt det HERren honom budit hade.

2. Och Mose talade med de förstar i slägterna af Israels barn och sade: Detta är det, som HERren budit hafwer:

3. Om någon gör HERranom ett löfte, eller swär Honom en ed, så att han förpligtar sin själ; han skall icke göra sina ord omyndiga, utan göra allt det af hans mun utgånget är.* *3 Mos. 27: 2. 5 Mos. 23: 21. Pred. 5: 3.

Förstarne i Israels slägter, som woro Herrans tjenare i afseende på det borgerliga lifwets angelägenheter, hwilka de skulle handhafwa, skulle ock se till, att sådana löften, som gjordes Herranom, blefwo hållna. Sådana löften måste wara fullkomligt friwilliga. Ingen omyndig fick göra något löfte utan den persons samtycke, under hwilkens wård han stod. Om nu någon med edligt löfte förpligtade sig att på något särskildt sätt, hwartill han icke genom lagen war förbunden, ådagalägga sin kärlek och tacksamhet inför Herran, så skulle detta löfte icke brytas. Men om den, som gjorde löftes, icke hade makt öfwer sig sjelf, utan berodde af en annan, så Skulle det bero på den sednare att gilla eller ogilla löftet. Den ordning, som Gud föreskrifwit i det borgerliga lifwet, fick derföre icke rubbas genom dylika löften, om de än woro aldrig så lofliga i sig sjelfwa. Lydnad är bättre än offer. Icke blott Herrans ord skall en christen lyda, utan han skall ock wara mensklig ordning undergifwen för Herrans skull, och det i all ting, så framt icke menniskor fordra något, som strider emot Guds ord. Gudstjenstens bewistande, nådemedlens bruk, den dagliga bönen och bruket af Guds ord äro nödwändiga, men de frikalla icke någon ifrån lekamliga pligter och göromål. särskildt måste tjenare, barn och de som bero af andra, alltid noga tillse, att de aldrig med olydnad, eller försummelse af sina göromål och åligganden reta sina husbönder eller föräldrar eller [ band I, 315 ]förmän till wrede och owilja emot Christendomen: ty derigenom ohelgas Guds namn.

4. Om en qwinna gör HERranom ett löfte och förpligtar sig, medan hon är i sin faders hus och i sin pigedom;

”Det är icke lika hwad man lofwar, utan om ett löfte skall wara Gudi behagligt, så bör man akta dessa fyra stycken: 1:o att det, som lofwas, skall wara ärligt, som göras kan utan Guds förtörnelse, 2:o att det sker med deras wilja, uti hwilkas wåld de äro, som lofwa, 3:o skall det ske af wälberådt mod och icke af twång, 4:o det skall icke wara omöjligt, utan i hans makt och förmögenhet, som lofwar.” (Se 3 Mos. 27.) Dessa löften kunde wara af olika beskaffenhet. Dels kunde det wara Nazireatlöftet, 4 Mos. 6, dels ett löfte att tjena i en wiss tid i något arbete för Herrans helgedom eller ock försakelse och återhållsamhet i något, som eljest war lofligt, såsom fastande m. m., se äfwen 1 Cor. 7: 5.

5. Och hennes löfte och förpligtelse, som hon gör öfwer sin själ, kommer för hennes fader, och han tiger dertill; så gäller allt hennes löfte och all hennes bepligtelse, som hon sig med öfwer sin själ förpligtat hafwer.

Själ betyder här såsom på flera andra ställen icke blott själen, utan ock kroppen, i hwilken själen bor.

6. Men om hennes fader säger der nej till på den dagen, han det hörer, så gäller intet löfte eller bepligtelse, der hon sig med öfwer sin själ förpligtat hafwer: och HERren skall wara henne nådelig, efter fadren hafwer det nekat henne.

7. Hafwer hon man, och hafwer ett löfte uppå sig, eller af hennes mun utgår en bepligtelse öfwer hennes själ;

8. Och mannen hörer det och tiger den dagen stilla; så gäller hennes löfte och bepligtelse, med hwilken hon sig öfwer sin själ förpligtat hafwer.

9. Men om hennes man säger der nej till på den dagen, han det hörer; så är hennes löfte löst, som hon hafwer på sig, och den bepligtelsen, som af hennes mun öfwer hennes själ utgången är: och HERren skall wara henne nådelig.

10. En enkas löfte och ens, som bortdrifwen är, allt det hon förpligtar sig öfwer sin själ, det gäller öfwer henne.

11. Om någon mans tjenstehjon lofwar eller sig med en ed förpligtar öfwer sin själ;

Grt: Men om en qwinna i sin mans hus har gjort ett löfte eller o. s. w.

12. Och husbonden hörer det och tiger dertill och säger der intet nej till; så gäller allt det löftes, och allt det han sig till förpligtat hafwer öfwer sin själ.

Husbonden, grt.: hennes man.

13. Om husbonden gör det löst, den dagen då han det hörer; så galler det intet hwad utaf hans mun gånget är, och han lofwat, eller sig förpligtat hafwer öfwer sin fjäl: förty husbonden hafwer gjort det löst, och HERren skall wara honom nådelig.

Hans mun, grt.: hennes mun, o. s. w.

14. Och allt löfte och eder, som bepligta till att späka kroppen,* må husbonden wid makt hålla; eller om intet göra alltså. *3 Mos. 16: 29.

15. Om han tiger dertill ifrån den ena dagen till den andra; så gifwer han allt hans löfte och förpligtelse makt, som han hafwer på sig; derföre att han hafwer tegat, på den dagen, då han hörde det.

Grt.: hennes löfte..., som hon hafwer o. s. w.

16. Om han efteråt ryggar det, sedan han det hört hafwer, så skall han bära missgerningen.

17. Desse äro de stadgar, som HERren hafwer budit Mose emellan man och hustru, emellan fader och dotter, medan hön ännu en piga är i sin faders hus.

Här talas således icke om tjenstefolk.

31. Capitel.

De Midianiter sköflas. Bileam, piltar, qwinnor dräpas. Rofwet räknas, delas, offras.

Och HERren talade med Mose och sade:

2. Hämna Israels barn öfwer de Midianiter;* att du sedan församkar dig till ditt folk.† *4 Mos. 25: 17. †4 Mos. 27: 13.

Här befaller Herren sjelf Israels barn att taga hämnd på Midianiterna. Menniskan får i icke taga hämnden i sin egen hand. Hämnden är Herrans, och den, som sjelf will hämnas lidna oförrätter, ingriper i Herrans egna rättigheter och sätter sig på Hans domstol. Se 5 Mos. 32: 35. Rom. 12: 19. Ebr. 10: 30. Herren hämnas antingen omedelbarligen genom olyckor och motgångar eller plågor till kropp och själ, eller med döden eller ändteligen med fördömelse. Till att hämnas uppenbara synder och lastar och motarbeta det onda i samhället är öfwerheten af Herran tillsatt, Rom. 13: 4.

3. Så talade Mose med folket och sade: Wäpner män af eder till härs emot [ band I, 316 ]de Midianiter, att de hämnas HERran öfwer de Midianiter.

4. Utur hwart slägte ett tusen, så att I skicken i hären af alla Israels slägter.

5. Och de togo af israels tusender, ju tusende af hwart slägtet, tolf tusen wäpnade till härs.

6. Och Mose skickade dem med Pinehas, presten Eleazars son, i här, och de heliga tygen, och de klangtrumpeter i hans hand.

7. Och de förde hären emot de Midianiter, såsom HERren hade budit Mose; och slogo ihjäl allt det som mankön war.

8. Dertill slogo de de Midianiters konungar, med deras slagna, nemligen Evi, Rekem, Zur, Hur och Reba, de fem Midianiters konungar: Bileam, Beors son, slogo de ock med swärd.* *Jos. 13: 21, 22.

Nu inbröt straffdomen öfwer detta syndiga folk. Gud uppskjuter ofta länge sina straffdomar, och för det mesta blifwa de uppskjutna, till dess den stora domsdagen kommer; men ofta får man redan i denna werlden se förskräckliga bewis på den straffande rättfärdighetens stränghet. — Pinehas war icke härförare, utan hade uppsigt öfwer de heliga tygen. Klangtrumpeterna hade man med i striden. De skulle dels wäcka i folket frimodighet och förtröstan till Herran, dels föreställa de böneljud, som utur folkets hjertan skulle uppstiga till härarnes Herre, att Han måtte förläna dem seger öfwer deras fiender. Bland dessa fem Midianitiska konungar war Zur den qwinnans fader, som af Simri fördes i Israels läger och med honom blef dödad för sin ogudaktighet, cap. 25: 15. Nu fick också Bileam sin wälförtjenta lön. Han war förut död i synden, nu måste han dö i sina synder och gick den ewiga döden till mötes. Det war egentligen på Bileams anstiftan den stora förförelsen hade skett.

9. Och Israels barn togo till fångar de Midianiters qwinnor med deras barn; all deras boskap, alla deras håfwor och allt deras gods skinnade de:

10. Och uppbrände med eld alla deras städer, deras boningar och alla borgar;

11. Och togo allt rof och allt det till tagandes war, både menniskor och boskap;

12. Och hade det till Mose och till presten Eleazar och till menigheten af Israels barn, nemligen de fångar och den tagna boskapen och det skinnade godset, uti lägret på de Moabiters mark, som ligger wid Jordan emot Jericho.

13. Och Mose och Eleazar presten, och alla furstarne för menigheten, gingo emot dem ut för lägret.

14. Och Mose wardt wred på härens höfwitsmän, som höfwitsmän woro öfwer tusende och öfwer hundrade, och kommo utur hären och striden;

15. Och sade till dem: Hafwen I låtit alla qwinnor lefwa?

16. Si, hafwa icke de förwändt Israels barn genom Bileams råd* till att synda emot HERran på Peor; och en plåga öfwergick HERrans menighet? *4 Mos. 24: 14; cap. 25: 2. 2 Pet. 2: 15.

17. Så slår nu ihjäl allt det som mankön är ibland barnen; och alla de qwinnor, som man känt och närlegat hafwa:* *Dom. 21: 11.

18. Men alla pigebarn, som icke ännu man känt, eller närlegat hafwa, dem låter för eder lefwa.

Emot de Midianitiska qwinnorna wille Israels manskap wara barmhertigare än Gud sjelf och glömde derwid, att lydnad af Herrans bud är en helig pligt, såwäl då Han befaller att straffa, som då Han befaller att skona. Dessa föreskrifter, som här gåfwos, bewisa, att det war Herrans wilja, att detta folk skulle utrotas, på det Midians ogudaktighet icke skulle för Israel blifwa en beständig orsak till förförelse, öfwerträdelse och syndastraff. Att de pigebarn, som icke woro manbara, skulle få lefwa, är först och främst ett bewis på, att ingen straffdom får sträcka sig längre än nödigt är, och att i domen äfwen är barmhertighet. Det war hopp om, att de genom underwisning och umgänge med Israels folk kunde dermed blifwa införlifwade och derigenom delaktige af Guds rikes förmåner. Dels kunde de ock såsom tjenstefolk blifwa nyttiga. Den manliga befolkningen deremot blef utrotad, emedan de genom uppror eller på annat sätt hade kunnat skada Israels folk.

19. Och liggen utanför lägret i sju dagar alle, som någon slagit, eller den slagen war wederkommit hafwen, på det I skolen rena eder på tredje och sjunde dagen;* samt med dem som I till fångar gripit hafwen. *4 Mos. 19: 16.

20. Och alla kläder och alla tyg af skinn och allt skinnwerk och alla träkäril skalen I skär göra.

21. Och presten Eleazar sade till krigsfolket, som i striden warit hade: Detta är lagen, som HERren hafwer budit Mose:

22. Guld, silfwer, koppar, jern, tenn och bly;

23. Och allt det, som eld lider, skolen I gå låta genom eld, och rena det, att det med stänkewattnet skärt warder: men allt det, som icke lider eld, skolen I låta gå genom watten:

[ band I, 317 ]24. Och skolen twå edra kläder på sjunde dagen, så warden I rene: sedan skolen I komma i lägret.

Denna föreskrifna rening skedde dels genom eld, dels genom det stänkelsewatten, som förordnas i cap. 19. Dessa reningsmedel woro swaga förebilder af nådens heliga reningseld och den lefwande reningsbrunnen, som i det Nya Testamentet står öppen för alla botfärdiga syndare. För det andeliga Israel i Nya Testamentet äro inga sådana reningar föreskrifna, utan hjertats renhet är del, som en christen framför allt skall beflita sig om och i allt annat lära af Herrans Ande att sky allt det, som ondt synes (1 Thess. 5: 22), och att gifwa noga akt på Guds Andes röst i samwetet. För öfrigt bör äfwen denna föreskrift påminna oss om, att twå wåra kläder och göra dem rena i Lammets blod, Uppb. 7: 14. Det andeliga Israel i nya förbundet är kalladt ut utrota hedendomen, men icke menniskorna, det är kalladt att kämpa emot mörkrets makt med Andans swärd, och segren är utlofwade.

25. Och HERren talade med Mose och sade:

26. Tag summan af fångarnas rof, både af menniskor och af boskap, du och Eleazar presten, och de öfwersta fäderna i menigheten:

27. Och gif dem hälften, som utgingo i hären och stridt hafwa, och andra hälften menigheten.* *1 Sam. 30: 24.

28. Och du skall häfoffra HERranom af stridsmännernas del, som i hären woro, ju af femhundrade en själ, både i menniskor, fä, åsnor och får.

En del af krigsbytet skulle tillhöra Herran och särskildt anwändas till Hans tjenst. Så skall också en del af allt hwad Herren gifwer i wåra händer uppoffras och helgas åt Honom.

29. Af deras hälft skall du taga det, och få det presten Eleazar, till att häfoffra det HERranom.

30. Men af den hälften, som Israels barn tillkommer, skall du ju af femtio taga ett stycke, både af menniskor, fä, åsnor och får och af all fänad, och skall gifwa det Leviterna, som taga wara på HERrans tabernakels wakt.

31. Och Mose och Eleazar presten gjorde, såsom HERren hade budit Mose.

32. Och det öfriga bytet, som krigsfolket röfwat hade, war femhundrade tusen fem och sjuttio tusen får;

33. Tu och sjuttio tusen nöt;

34. Ett och sextio tusen åsnor;

35. Och qwinfolk, som icke hade känt man eller närlegat, tu och trettio tusen själar.

36. Och den hälften, som dem tillkom, som i striden warit hade, war i talet trehundrade tusen sju och trettio tusen och femhundrade får;

37. Deraf wordo för HERran sexhundrade fem och sjuttio får.

38. Item sex och trettio tusen nöt; deraf wordo för HERran twå och sjuttio.

39. Item trettio tusen och femhundrade åsnor; deraf wordo för HERran en och sextio.

40. Item menniskors själar, sexton tusen själar; deraf wordo för HERran twå och trettio.

41. Och Mose fick det HERrans häfoffret presten Eleazar, såsom HERren honom budit hade.

42. Men den andra hälften, som Mose Israels barn tillbytt hade ifrån krigsmännerna;

43. Nemligen, den hälften, som menigheten tillkom, war ock trehundrade tusen sju och trettio tusen femhundrade får;

44. Sex och trettio tusen nöt;

45. Trettio tusen och femhundrade åsnor;

46. Och sexton tusen menniskors själar.

47. Och Mose tog af denna hälften, som Israels barns war, ju ett stycke af femtio, både af fänaden och af menniskor, och fick det Leviterna, som togo wara på HERrans tabernakels wakt; såsom HERren hade budit Mose.

48. Och de som höfwitsmännerna woro öfwer de tusen i krigsfolket; nemligen, öfwer tusen och öfwer hundrade, gingo fram till Mose:

49. Och de sade till honom: Dine tjenare hafwa tagit summan af krigsfolket, som under wåra händer warit hafwa, och der fattas icke en.

Häraf kunde Israel på det tydligaste se Herrans underbara beskydd, 2 Mos. 23: 22, 23. Och fienderna kunde se, att det, som Herren genom Bileam låtit förkunna, war sanning. Denna seger skulle hos Israel wäcka frimodighet och en fast förtröstan på Gud i de strider, som wäntade dem wid intagandet af Canaans land. Att ingen war förlorad i striden, war tröstligt. Ännu tröstligare är det, att Herren Jesus icke förlorar någon af de sina.

50. Derföre bära wi HERranom gåfwor, hwad som hwar och en funnit hafwer af gyldene tyg, kedjor, armsmiden, ringar, öronringar och spann, att [ band I, 318 ]wåra wjälar måga warda försonade för HERran.

Dessa gåfwor till försoning för själarna gåfwos icke i den mening, att synden derigenom kunde blifwa försonad, ty detta kan icke ske genom silfwer eller guld eller något, som står i menniskomakt att gifwa, utan de wille med dessa gåfwor wisa uppriktigheten af sin ånger öfwer den begångna olydnaden, v. 14, 15, och bedja Herran förlåta det och afwända straffet. Dessa tappra härförare och stridsmän berömde sig icke af sin seger och begärde icke utmärkelser och äretecken, utan de framburo offer inför Herran och bådo Honom om försoning och nåd. Dessa gåfwor tillföllo helgedomen, till hwars widmakthållande en tempelskatt behöfdes.

51. Och Mose med presten Eleazar tog af dem guldet i allahanda tyg.

52. Och allt gulds häfoffer, som de HERranom häfoffrade, war sexton tusen sju hundrade och femtio siklar, af höfwitsmännerna öfwer tusen och öfwer hundrade.

53. Förty krigsfolket hade röfwat hwar och en för sig.

54. Och Mose med presten Eleazar tog guldet af höfwitsmännerna öfwer tusen och öfwer hundrade, och buro det in uti wittnesbördets tabernakel, Israels barn till en åminnelse för HERran.

32. Capitel.

Rubens, Gads barn få Gilead.

Rubens barn och Gads barn hade ganska mycken boskap: och de sågo det landet Jaeser och Gilead, att det war beqwämt rum till att föda boskap;

Detta land hade nu Israel intagit från Amoreerna. Det war mycket tjenligt till boskapsskötsel; ty det hade ymnig skog och sköna betesmarker.

2. Så kommo de och talade till Mose och till presten Eleazar och till förstarne i menigheten:

3. Det landet Ataroth, Dibon, Jaeser, Nimra, Hesbon, Eleale, Sebam, Nebo och Beon,

Sebam, Jos. 13: 19, Sibma. Hesbon kallas nu Hesbahn och Eleale El-Al. Af dessa städer finnas betydliga qwarlemningar och många brunnar uthuggna i bergen. Eleale låg en timmas wäg norr om Hesbon, båda lågo mycket högt, så att man derifrån hade en härlig utsigt. Man kan der se westerut öfwer en stor del af Canaans land. I Hesbon war en stor damm uthuggen i berget för ott förwara wattnet. Se Höga W. 7: 4.

4. Som HERren slagit hade för Israels menighet, är beqwämt till boskap, och wi dina tjenare hafwa boskap.

5. Och sade ytterligare: Hafwa wi funnit nåd för dig, så gif dina tjenare detta landet till eget; och så fara wi icke öfwer Jordanen.

6. Mose sade till dem: Skulle edra bröder draga i strid, och I skullen blifwa här?

7. Hwi omwänden I Israels barns hjerta, att de icke skola draga utöfwer uti det land, som HERren dem gifwa skall?

8. Alltfå gjorde ock edra fäder, då jag sände dem ifrån Kades Barnea till att skåda landet:

9. Och då de woro komne dit upp allt intill den bäcken Escol* och sågo landet, omwände de Israels barns hjerta, så att de icke wille in uti landet, som HERren dem gifwa wille. *4 Mos. 13: 24–28.

10. Och HERrans wrede förgrymmade sig på den tiden, och Han swor och sade:

11. Detta folket, som utur Egypten draget är, ifrån tjugu år och deröfwer, skola ju icke se det landet,* som jag Abraham, Isaac och Jacob swurit hafwer; derföre att de mig icke troligen efterföljt hafwa: *4 Mos. 14: 28, [et]c. 5 Mos. 1: 35.

12. Undantagne Caleb, Jephunne son, den Kenisiten, och Josua, Nuns son: ty de hafwa HERranom troligen efterföljt.

13. Så förgrymmade sig HERrans wrede öfwer Israel, och lät fara dem hit och dit i öknen i fyrtio år, intill dess en ände wardt på allt det slägtet, som syndat hade emot HERran.

14. Och si, I ären inträdde uti edra fäders stad, att syndarena stola wara desto flere, och att I också HERrans wrede och grymhet ännu föröka skullen emot Israel.

15. Förty om I wänden eder ifrån Honom, så warder Han ock ännu längre låtande eder blifwa i öknen, och så förderfwen I allt detta folket.

I gifwen då foIket anledning att ånyo försynda sig emot Gud, och detta blifwer orsaken till beras förderf.

16. Då gingo de fram och sade: Wi wilja allenast bygga här fägårdar för wår boskap; och städer för wåra barn:

De mena icke härmed, att de nu wille bygga [ band I, 319 ]städer, innan de gingo med det öfriga folket i striden, utan förbättra husen i de städer, som de hade intagit.

17. Men wi wilja wäpna oss och gå fram för Israels barn, intill dess wi föra dem till deras rum: wåra barn skola blifwa uti de fasta städer för landets inbyggares skull.

18. Wi wilja icke wända hemåt, intill dess Israels barn intaga hwar sitt arf:

19. Ty wi wilja intet ärfwa med dem på hinsidan Jordan: utan wårt arfwegods må wara på denna sidan Jordan österut.

20. Mose sade till dem:* När I det göra wiljen, att I rusten eder till strid för HERran; *Jos. 1: 13, [et]c.

Ordet: för Herran wisar, att Mose och folket klart wisste, att de hade Herran med sig. Herrans närhet uppenbarade sig öfwer tabernaklet och förbundets ark. Före arken tågade en del af hären.

21. Så drager öfwer Jordan för HERran, hwilken som helst ibland eder wäpnad är, till dess I utdrifwen Hans fiender ifrån Hans ansigte:

22. Och landet blifwer undergifwet för HERran: sedan skolen I wända om och oskyldige wara för HERran och för Israel: och skolen så hafwa detta landet till eget för HERran.

23. Men om I det icke göra wiljen, si, så warden I syndande emot HERran, och warden edra synder förnimmande, då de gripa eder.

Mose försäkrar dem, att deras synder skulle gripa dem (omringa och fasttaga dem), om de nu försynda sig. Samma försäkran gäller äfwen oss. Hwarje synd förer alltid sorg, smärta och straff efter sig. Är denna sorg en sann ånger, som åstadkommer en allwarlig bättring, så blifwer synden förlåten och straffet efterskänkt, ehuru icke alla timliga, bittra följder af synden kunna omintetgöras.

24. Så bygger nu städer för edra barn och fägårdar för eder boskap; och görer, som I sagt hafwen.

25. Gads barn och Rubens barn sade till Mose: Dina tjenare skola göra såsom min herre budit hafwer.

26. Wåra barn, hustrur, håfwor och all wår boskap skola blifwa uti Gileads städer.

27. Men wi, dina tjenare, wilja alle wäpnade draga i striden för HERranom, såsom min herre sagt hafwer:* *Jos. 4: 12.

28. Då böd Mose för deras skull presten Eleazar och Josua, Nuns son, och de öfwerste fäderne i Israels barns slägter;

29. Och sade till dem: Om Gads barn och Rubens barn draga öfwer Jordan med eder, alla wäpnade till strid för HERran, och landet blifwer eder allt undergifwet; så gifwer dem det landet Gilead till eget:

30. Men draga de icke med eder wäpnade, så skola de ärfwa med eder i Canaans land.

31. Gads barn och Rubens barn swarade och sade: Såsom HERren talat hafwer till dina tjenare, så wilja wi göra:

32. Wi wilja draga wäpnade för HERran in uti Canaans land, och besitta wårt arfwegods på denna sidan Jordan.

33. Så gaf Mose Gads barn och Rubens barn och den halfwa slägten Manasse, Josephs sons, Sihons rike, de Amoreers konungs, och Ogs rike, konungens i Basan, landet och städerna i alla gränser deromkring.* *5 Mos. 3: 12, 13. Jos. 13: 8; cap. 22: 4.

34. Då byggde Gads barn Dibon, Ataroth, Aroer,

35. Atroth, Sophan, Jaeser, Jogbeha,

36. Bethnimra, och Betharan, bewarade städer och fägårdar.

37. Rubens barn byggde Hessbon, Eleale, Kiriathaim,

38. Nebo, BaalMeon; och förwände namnen; och Sibma: och gåfwo de städer namn, som de byggde.

De satte dessa intagna städer åter i stånd, och förändrade namnen, emedan deras hedniska namn innefattade afgudanamn eller påminte om afgudiska bruk. I Jos. 13: 17 förekomma åter de gamla namnen, emedan de nya ännu icke woro tillräckligt kända. På sednare tid (Es. 15: 2. Jer. 48: 32) innehade Moabiterna åter dessa städer och gåfwo dem åter de gamla namnen.

39. Och Machirs barn,* Manasse sons, drogo till Gilead och wunno den och fördrefwo de Amoreer, som der inne woro. *1 Mos. 50: 23.

40. Då gaf Mose Machir, Manasse son, Gilead; och han bodde deruti.

41. Men Jair, Manasse son, drog bort och wann deras byar och kallade dem Havoth Jair.* *5 Mos. 3: 14.

Deras, d. ä. Amoreernas.

[ band I, 320 ]Son betyder här detsamma som afkomling. Havoth-Jair betyder Jairs byar.

42. Nobah drog åstad och wann Kenath med dess döttrar och kallade dem Nobah efter sitt namn.

Af 1 Chrön. 2: 23 synes, att Jair erhöll Kenath och underlydande orter. Eröfringen tillskrifwes honom, emedan han war anföraren i fälttåget och måhända bibehöll det högsta anseendet.

Ruben fick den sydligaste delen af landet, öster om Jordan, wid gränsen af Moabs land. Gad fick sin andel norr om Ruben, och den halfwa stammen Manasse erhöll den nordligaste och största delen af denna landsträcka.

33. Capitel.

Lägren uppräknas. Canaan utrotas.

Detta är Israels barns resande, hwilka utur Egypti land dragne woro i deras härar genom Mose och Aaron.

2. Och Mose beskref deras utresande, såsom de drogo efter HERrans befallning; och äro desse de resande, som de reste:

Andamålet hwarföre Mose på Herrans befallning beskrifwer Israels tåg och uppräknar de 42 lägerställena är trefaldigt, nemligen för det då warande israel, för alla trogna, 1 Cor. 10: 11, och för Israel i den sina tiden, Se Es. 11: 16, Hes. 20: 35, 36; Micha 7. Denna resebeskrifning skulle för folket wara ett warnande och tröstande påminnelse om Herrans stora under. Hans kärlek, rättfärdighet och allmakt woro på denna wandring afmålade, såsom på lefwande taflor. Folket skulle nu hemta tröst och frimodighet af den wisshet, att den 40-åriga wandringstiden nalkades sitt slut. Ehuru ofta detta folk frestade Herran, så förblef dock Hans löfte fast; och Israel kunde deraf draga den tröstande slutsats, att Han skulle allt framgent wara med dem i striden mot de mäktiga fienderna. På denna långa wandring hade Han ledsagat dem med sina härliga underwerk, skyddat och wederqwickt dem med molnstoden och eldstoden dag och natt, spisat dem med himmelsbröd och gifwit dem watten utur klippan. Han hade uppbyggt ibland dem sin helgedom, gifwit dem seger öfwer fienderna, och, hwad som war den största wälgerningen, Han hade för dem uppenbarat salighetens wäg, genom inrättningen af en gudstjenst, som syftade på Christus och gjorde de trogna delaktiga af försoningen, som genom Honom en gång skulle fullbordas. Hwarje lägerställe war för folket ett bewis på Herrans underbara barmhertighet. För alla trogna i alla tider är Israels wandring en lärorik bild af wandringen genom lifwet, och såsom Israel fick erfara under hela wandringstiden på hwarje ställe så många bewis på Guds barmhertighet, kärlek, långmodighet, rättfärdighet och makt, så få också de troende erfara detsamma. Wår resa till ewigheten går ofta genom swåra motgångar, frestelser, fall, straff, upprättelser och pröfningar; men de trogna winna genom Guds nåd segren till slut, så framt de wilja blifwa trofaste intill ändan. Det tillkommande Israel skall en gång, då det blifwer upplyst af Christi Ande, kunna, wida djupare än wi, skåda in uti de stora hemligheterna af denna wandrings andeliga betydelse. Här uppräknas icke hela wandringens alla lägerställen, utan blott de wigtigaste. Folket lefde under wandringstiden i ett fullt beroende af deras ledare, af Gud sjelf, som ledsagade dem. Der Han befallde, skulle de uppehålla sig, så länge det behagade Honom, och då Han gaf tecken till uppbrott, så skulle de tåga widare i den riktning, molnstoden wisade.

3. De drogo ut ifrån Rameses* på femtonde dagen i den första månaden, på annandag Påska, genom hög hand† i alla de Egyptiers åsyn; *2 Mos. 12: 37. †2 Mos. 14: 8.

4. Då de Egyptier begrofwo sina förstfödingar, som HERren ibland dem slagit hade:* ty HERren hade ock gjort dom öfwer deras gudar. *2 Mos. 12: 12.

5. När de dragne woro ifrån Rameses, lägrade de sig i Succoth.

6. Och de drogo ut ifrån Succoth och lägrade sig i Etham, hwilket ligger wid ändan på öknen.* *2 Mos. 13: 20.

7. Ifrån Etham drogo de ut och blefwo i den dalen Hyroth, hwilken ligger emot BaalZephon: och lägrade sig inför Migdol.* *2 Mos. 14: 2.

{{wers|33|8. Ifrån Hyroth drogo de ut och gingo midt igenom hafwet* in uti öknen, och reste tre dagsresor in uti Ethams öken och lägrade sig i Marah.† *2 Mos. 14: 22. †2 Mos. 15: 23.

9. Ifrån Marah drogo de ut och kommo till Elim: der woro tolf wattubrunnar och sjuttio palmträd: och lägrade sig der.* *2 Mos. 15: 27.

10. Ifrån Elim drogo de ut och lägrade sig wid Röda hafwet.

Detta lägerställe nämnes icke förut, se 2 Mos. 16: 1.

11. Ifrån Röda hafwet drogo de ut och lägrade sig i den öknen Sin.* *2 Mos. 16: 1.

12. Ifrån den öknen Sin drogo de ut och lägrade sig wid Daphka.

13. Ifrån Daphka drogo de ut och lägrade sig i Alus.

14. Ifrån Alus drogo de ut och lägrade sig i Rephidim; der hade folket intet watten till att dricka.* *2 Mos. 17: 1.

15. Ifrån Rephidim drogo de ut och lägrade sig uti den öknen Sinai.* *2 Mos. 19: 1.

[ band I, 321 ]16. Ifrån Sinai drogo de ut och lägrade sig i de Lustgrifter.* *4 Mos. 11: 34.

17. Ifrån de Lustgrifter drogo de ut och lägrade sig i Hazeroth.* *4 Mos. 11: 35.

18. Ifrån Hazeroth drogo de ut och lägradt sig i Rithma.

19. Ifrån Rithma drogo de ut och lägrade sig i Rimmon Parez.

20. Ifrån Rimmon Parez drogo de ut och lägrade sig i Libna.

21. Ifrån Libna drogo de ut och lägrade sig i Rissa.

22. Ifrån Rissa drogo de ut och lagrade fig i Kehelatha.

23. Ifrån Kehelatha drogo de ut och lägrade sig på berget Sapher.

24. Ifrån berget Sapher drogo de ut och lägrade sig i Harada.

25. Ifrån Harada drogo de ut och lägrade sig i Makheloth.

26. Ifrån Makheloth drogo de ut och lägrade sig i Thahath.

27. Ifrån* Thahath drogo de ut och lägrade sig i Tharah.

28. Ifrån Tharah drogo de ut och lägrade sig i Mitka.

29. Ifrån Mitka drogo de ut och lägrade sig i Hasmona.

30. Ifrån Hasmona drogo de ut och lägrade sig i Moseroth.* *5 Mos. 10: 6.

31. Ifrån Moseroth drogo de ut och lägrade sig i BeneJaakan.

32. Ifrån BeneJaakan drogo de ut och lägrade sig i HorGidgad.

33. Ifrån HorGidgad drogo de ut och lägrade sig i Jotbatha.

34. Ifrån Jotbatha drogo de ut och lägrade sig i Abrona.

35. Ifrån Abrona drogo de ut och lägrade sig i EzionGaber.

36. Ifrån EzionGaber drogo de ut och lägrade sig i den öknen Sin, det är Kades.* *4 Mos. 20: 1.

37. Ifrån Kades drogo de ut och lägrade sig på det berget Hor,* som är på gränsen wid Edoms land. *4 Mos. 20: 22.

38. Der gick presten Aaron upp på berget Hor efter HERrans befallning och blef der död på fyrtionde året, sedan Israels barn woro utdragne utur Egypti land, på första dagen i femte månaden; *4 Mos. 30: 25, [et]c. 5 Mos. 32: 50.

39. Då han war hundrade tre och tjugu år gammal.

40. Och Arad,* de Cananeers konung, som bodde söderut i Canaans land, hörde, att Israels barn kommo. *4 Mos. 21: 1.

41. Ifrån berget Hor* drogo de ut och lägrade sig i Zalmona. *4 Mos. 21: 4.

42. Ifrån Zalmona drogo de ut och lägrade sig i Punon.

43. Ifrån Punon drogo de ut och lägrade sig i Oboth.* *4 Mos. 21: 10.

44. Ifrån Oboth drogo de ut och lägrade sig i Ijim wid Abarim,* i de Moabiters gräns. *4 Mos. 21: 11.

45. Ifrån Ijim drogo de ut och lägrade sig i DibonGad.

46. Ifrån DibonGad drogo de ut och lägrade sig i AlmonDiblathaim.

47. Ifrån AlmonDiblathaim drogo de ut och lägrade sig på berget Abarim emot Nebo.

48. Ifrån berget Abarim drogo de ut och lägrade sig på de Moabiters mark, wid Jordan in mot Jericho.* *4 Mos. 22: 1.

49. Och de lägrade sig ifrån BethJesimoth allt intill den slätten Sittim* på de Moabiters mark. *4 Mos. 25: 1.

Här nämnas några ställen, som icke omtalas cap. 21, och i cap. 21 nämnas några, som här icke finnas. Dessa 2 capitel måste jemföras för att erhålla förteckningen fullständigare, likasom den Heliga Skrift i så många andra afseenden är så inrättad, att en del förfullständigar och upplyser en annan del deraf.

50. Och HERren talade med Mose på de Moabiters mark wid Jordan in mot Jericho och sade:

51. Tala med Israels barn och säg till dem: När I öfwer Jordan komne ären in uti Canaans land;

52. Så skolen I fördrifwa alla dess inbyggare för edert ansigte, och alla deras stoder och alla deras gjutna beläten förgöra och alla deras höjder förderfwa;* *2 Mos. 23: 32. 5 Mos. 7: 25. Jos. 11: 12.

Dessa gjutna beläten woro afgudabilder, och på höjderna woro afgudaaltaren. Allt detta måste förstöras.

53. Så att I tagen landet in och bon deruti: förty eder hafwer jag gifwit landet, att I skolen det intaga.

54. Och skolen utskifta landet genom [ band I, 322 ]lott* ibland edra slägter: dem, som månge äro, skolen I mer gifwa, och dem, som få äro, mindre: efter som lotten faller till hwar och en, så skall han hafwa det; efter edra fäders slägter. *4 Mos. 26: 55. Jos. 14: 2.

55. Om I landets inbyggare icke fördrifwen för edert ansigte; så skola de, som återlefde äro, warda eder som törne i edra ögon och såsom spjut i edra sidor;* och skola tränga eder på landet, der I uti bon. *Jos. 23: 13. Dom. 2: 3.

56. Så skall då ske, att jag så warder görande eder, som jag emot dem göra aktade.

Dessa folk hade nu mognat i synden, så att tiden war kommen, då Herren wille utrota dem. Detta skulle ske genom Israels folk, på det att dessa straffdomar måtte på Israel göra så mycket djupare intryck och uppfylla dem med fruktan att falla i samma synder, som dessa hedningar, hwilka nu blefwo straffade. De skulle deraf genom förskräckliga exempel lära, att synden är wederstygglig inför Gud, och att den till slut framkallar rättfärdiga straffdomar. Det war nu Israels pligt att lyda och utföra straffet, ty om de hade wägrat, så hade de dermed gjort sig skyldiga till både olydnad och ett slags gillande af de hedniska styggelserna, som nu skulle bestraffas. Derföre hotar Gud att straffa en sådan olydnad med samma dom, som skulle öfwergå Canaaniterna. Denna hotelse har också sin grund deruti, att om hedningarne hade fått lefwa bland Israels folk, så hade snart hela Israel förfallit i afguderi och hedniska laster och dermed förtjent dessa straffdomar. Denna befallning att utrota (icke de onda, utan) det onda gäller hwar och en af oss. Om wi icke döda synden, så dödar den oss; den dödar med ewig död. Hwad sjelfwa utrotelsedomen beträffar, så måste wi komma ihåg, att Gud är den allsmäktige och helige Konungen, som icke kan för alltid låta det onda fortfara ostraffadt. Och Han har likaså mycken rättighet att genom krig straffa de ogudaktiga, som Han har rättighet att med dödliga sjukdomar eller andra medel döda de menniskor, som Han i sin rättfärdighet, wishet och kärlek finner för godt att icke längre låta lefwa. Wi hafwa icke mera orsak att finna någon hårdhet i denna befallning att utrota de ogudaktiga, än wi hafwa rättighet att knota öfwer härjande farsoter eller andra olyckshändelser.

34. Capitel.

Landets gränser. Utdelare.

Och HERren talade med Mose och sade:

2. Bjud Israels barn, och säg till dem: När I uti Canaans land kommen, så skall det landet, som eder till arfwedel faller i Canaans land, hafwa sina landamären.

Grt.: När I uti Canaans land kommen, så är detta det land, som eder till arfwedel tillfalla skall, Canaans land efter dess gränser. Dessa gränser blifwa nu beskrifna.

3. Den sidan söderut skall begynna af: den öknen Zin* wid Edom, så att edert landamäre söderut skall wara ifrån ändan af salthafwet,† det österut ligger; *Jos. 15: 1. †1 Mos. 14: 3.

4. Och att det landamäret skall sträcka sig ifrån sunnan uppåt intill Akrabbim och gå igenom Zinna: och dess ände ifrån sunnan intill Kades Barnea och räcka intill den byn Addar och gå igenom Azmon.

5. Och skall sträcka sig ifrån Azmon allt intill Egypti bäck; och dess ände ware i hafwet.

Från södra ändan af Döda hafwet skulle gränsen gå söderut wid öknen Zin, som hörde till Edom. Akrabbim är en sträcka af klippor, som genomskära dalen söder om Döda hafwet. Öster om samma dal låg Seirs berg. Från Kades wände sig gränsen söderut mot öknen och till Egypti bäck. Denna bäck flyter ut i Medelhafwet wid södra ändan af Canaans land och utgör således den södra gränsen. Denna bäck kallas nu ElArisch.

6. Men det landamäret westerut skall wara detta, nemligen, det stora hafwet det skall wara edert landamäre westerut.

Medelhafwet.

7. Det landamäret norrut skall wara detta: I skolen mäta från stora hafwet allt intill berget Hor;

Detta berg Hor, som ock kallades Hermon, war en del af Libanons berg och får icke förwexlas med berget Hor i Arabien, der Aaron dog.

8. Och från berget Hor mäta intill dess man kommer till Hamath; så att dess utgång skall wara det landamäret Zedada.

9. Och samma landamäres ände in åt Ziphron, och dess ände ware wid den byn Enan: det skall wara edert landamäre norrut.

10. Och skolen mäta eder landamäret österut ifrån den byn Enan intill Sepham.

11. Och det landamäret gånge neder åt ifrån Sepham intill Ribla, till Ain östan efter: sedan gånge neder åt och drage sig upp med sidan af hafwet Cinnereth österut;

Ain betyder källa och war sannolikt on oas wid Jordans källa eller ursprung.

[ band I, 323 ]12. Och komme neder åt Jordan, så att dess ände blifwer salthafwet: det skall wara edert land med sina landamären allt omkring.

Således war Döda hafwet början och slut af gränsbeskrifningen, och detta salthaf skulle för Israel wara en beständig botpredikan. Canaans land war icke så widsträckt, som många andra werldsliga riken, men det är ett märkwärdigare land än något annat på jorden; ty der hafwa de flesta och största Herrans under blifwit werkade.

13. Och Mose böd Israels barn och sade: Detta är landet, som I skolen skifta emellan eder med lott, hwilket HERren budit hafwer att gifwa de nio slägter och den halfwa slägten.

14. Ty Rubens barns slägte efter deras faders hus och Gads barns slägte efter deras faders hus, och den halfwa slägten Manasse hafwa allaredan tagit sin del.* *4 Mos. 32: 33.

15. Så hafwa de twå slägterna och den halfwa slägten sin arfwedel på denna sidan Jordan ut emot Jericho österut.

16. Och HERren talade med Mose och sade:

17. Desse äro namnen af männerna,* som landet skola skifta emellan eder: presten Eleazar och Josua, Nuns son. *Jos. 14: 1; cap. 21: 1.

18. Dertill skolen I taga försten af hwarje slägte, till att utskifta landet.

Eleazar och Josua, öfwerstepresten och anföraren, woro förenade förebilder af Christus, som är sin församlings öfwersteprest, och förer sina trogna till det himmelska Canaan, och utdelar åt hwar och en sin bestämda arfwedel.

Lyckligt det folk, som har sådana ledare och sådana lagar och inrättningar som Israel! Men den goda styrelsen och de gudomliga inrättningarne kunde icke skydda dem ifrån förderf och förfall. Då menniskan affaller ifrån Herran och förfaller i synd och elände, så kunna icke de bästa lagar och inrättningar hjelpa. Nej, icke en gång Gud sjelf kan hjelpa, då menniskan icke will hafwa den hjelp, som först och främst måste bestå i förlossning och frälsning från synden.

19. Och desse äro männernas namn: Caleb, Jephunne son, af Juda slägte.

20. Semuel, Ammihuds son, af Simeons slägte.

21. Elidad, Chislons son, af BenJamins slägte.

22. Bucki, Jogli son, försten för Dans barns slägte.

23. Hanniel, Ephods son, försten för Manasse barns slägte, af Josephs barn.

24. Kemuel, Siphtans son, försten för Ephraims barns slägte.

25. Elizaphan, Parnachs son, försten för Sebulons barns slägte.

26. Palthiel, Assans son, försten för Isaschars barns slägte.

27. Ahihud, Selomi son, försten för Assers barns slägte.

28. Pedahel, Ammihuds son, försten för Naphthali barns slägte.

29. Desse äro de, som HERren budit hafwer, att de skulle utskifta Israels barn arfwet i Canaans land.

35. Capitel.

Fristäders, mords lag.

Och HERren talade med Mose på de Moabiters mark wid Jordan in mot Jericho och sade:

2. Bjud Israels barn, att de gifwa Leviterna städer utaf sitt arfwegods, der de måga uti bo; dertill förstäder omkring städerna skolen I ock gifwa Leviterna;* *Jos. 21: 2.

Till Leviterna räknas hela den presterliga stammen. Levi stam skulle hafwa Herran och Hans helgedom till arfwedel. De fingo ingen bestämd del af Canaans land, utan 48 städer i åtskilliga delar af landet, på det de öfwerallt skulle med sitt embete och med ordets ljus lysa ibland folket.

3. Att de skola bo i städerna och hafwa sin boskap, gods och allahanda djur i förstäderna.

4. Widden till förstäderna, som de skola gifwa Leviterna, skall wara tusende alnar ut ifrån stadsmuren allt omkring.

5. Så skolen I då mäta utanför staden, på den sidan österut tu tusen alnar; och på den sidan söderut tu tusen alnar; och på den sidan westerut tu tusen alnar; och på den sidan norrut tu tusen alnar; att staden skall wara midt uti: det skall wara deras förstäder.

Sjelfwa staden skulle ligga i midten och utgöra en fyrkant, af hwilken hwarje sida war 2,000 alnar. Derutomkring skulle wara en rymd af 1,000 alnars bredd till förstäder m. m. och derutomkring ännu en rymd af 1,000 alnars bredd till trädgårdar o. s. w. Den trefaldiga afdelningen af hwarje Levitstad war en efterbild af förgården, det heliga och det allraheligaste af tabernaklet.

6. Och ibland de städer, som I gifwen Leviterna, skolen I gifwa sex fristäder, att den, som någon ihjäl slår, [ band I, 324 ]må fly derin:* derutöfwer skolen I ännu gifwa dem twå och fyrtio städer; *5 Mos. 4: 41, [et]c. Jos. 20: 2, [et]c; cap. 21: 3.

Dessa fristäder woro endast ämnade för sådana personer, som utan föresats begingo ett dråpslag.

7. Så att alla städer, som I gifwen Leviterna, blifwa åtta och fyrtio med deras förstäder.

8. Och skolen gifwa dem mer af dem, som mycket ega ibland Israels barn, och mindre af dem, som mindre ega: hwar och en efter hans arfwedel, den honom tillskiftad warder, skall gifwa Leviterna städer.

9. Och HERren talade med Mose och sade:

10. Tala med Israels barn och säg till dem: När I kommen öfwer Jordan in uti Canaans land;

11. Skolen I utwälja städer, som fristäder skola wara, deruti fly må den, som någon med wåda ihjäl slår.* *5 Mos. 19: 2, [et]c.

12. Och skola sådana fristäder wara ibland eder för blodhämnarens skull; att han icke skall dö, som dråpet gjorde, intill dess han hafwer ståndit till rätta inför menigheten.

Blodhämnaren, på Hebreiska Goel, som betyder lösare. Den som inlöste ett jordagods, kallades äfwen Goel. 3 Mos. 25: 25.

13. Och de städer, som I gifwa skolen, skola wara sex fristäder.

14. Tre skolen I gifwa på denna sidan Jordan; och tre i Canaans land.

15. Det äro de sex fristäder, både för Israels barn och främlingar och husmän ibland eder; att dit må fly ho som helst en själ slår med wåda.

16. Hwilken som slår en* med något jern, så att han dör, han är en mandråpare; och skall döden dö. *2 Mos. 21: 12.

Den som slog med något jern wisste wäl, huru farligt ett sådant slag war, och måste derföre anses såsom uppsåtlig mördare, då den slagne dog.

17. Kastar han honom med en sten, der någon af död kan warda, så att han blifwer död deraf, så är han en mandråpare; och skall döden dö.

18. Slår han honom med något trä, der någon kan med död slagen warda, så att han dör, så är han en mandråpare; och skall döden dö.

19. Blodhämnaren skall slå mandråparen ihjäl: såsom han slagit hafwer, så skall man döda honom igen.

Här kallas blodhämnaren Goel haddam, blodets lösare, emedan han betalade blod med blod.

20. Stöter han honom af hat,* eller kastar något på honom med försåt, så att han dör; *5 Mos. 19: 11.

21. Eller slår honom af owänskap med sin hand, så att han dör: så skall han döden dö, som honom slog; ty han är en mandråpare; blodhämnaren skall dräpa honom, när han råkar honom.

Kunde blodhämnaren icke ställa dråparen för rätta, hwilket war pligt, då det stod i hans makt, så war det honom tillåtet att wedergälla dråpslag med dråpslag, se 5 Mos. 19: 12.

22. Men stöter han honom oförwarandes* utan owänskap, eller kastar något på honom icke med försåt; *2 Mos. 21: 13.

23. Eller kastar en sten på honom oförwarandes, der man af dö kan, så att han dör, och han icke är hans owän och wille honom heller intet ondt:

24. Så skall menigheten döma emellan honom, som slog, och blodhämnaren i denna saken.

25. Och menigheten skall fria mandråparen ifrån blodhämnarens hand, och låta honom komma i fristaden igen, dir han flydd war: och der skall han blifwa, till dess öfwerstepresten dör, den man med den heliga oljan smort hafwer.

Sådana fristäder funnos ibland alla gamle folkslag. Bland hedniska folk stodo sådana fristäder öppna för alla slags förbrytare, men i Israel endast för dråpare, som af wåda och utan uppsåt begått denna synd. Den uppsåtlige mördaren skulle icke en gång skonas, då han tog sin tillflykt till Herrans altare, 2 Mos. 21: 14.

26. Om mandråparen går utaf sin fristads råmärke, dit han flydd är;

27. Och blodhämnaren finner honom utanför hans fristads råmärke och slår honom ihjäl; han skall för det blod icke saker wara:

28. Ty han skulle blifwa i sin fristad intill den öfwerste prestens död; och efter öfwersteprestens död åter komma till sitt arfwegods land igen.

29. Detta skall wara eder en rätt med edra efterkommande, i alla edra boningar.

30. Mandråparen skall man dräpa [ band I, 325 ]efter twå wittnens mun: ett wittne skall icke swara öfwer en själ till döds.* *5 Mos. 17: 6; cap. 19: 15. Matth. 18: 16. Joh. 8: 17. 2 Cor. 13: 1. Ebr. 10: 28.

31. Och I skolen ingen försoning taga för en mandråpares själ; ty han är saker till döden: utan han skall döden dö.

Hwarken penningar eller offer skulle antagas såsom blodslösen.

32. Och skolen ingen försoning taga öfwer den, som till fristaden flydd war, så att han igen kommer till att bo i landet, intill att presten dör.

33. Och skämmer icke landet, der I uti bon; ty den som blodssaker är, han skämmer landet; och landet kan icke försonadt warda för det blod, som der utgjutet warder, annars utan genom hans blod, som det utgjutit hafwer.

34. Orener icke landet, som I bon uti, der jag ock uti bor: ty jag är HERren, som bor ibland Israels barn.

Fristäderna woro en wälgerning; men de liknade dock ett drägligt fängelse. Så blefwo Israeliterna genom tron på den tillkommande Frälsaren bewarade för det straff, som Guds rättfärdighet fordrar, men de hade icke Guds barns frihet, utan woro fångna under lagen. Om en uppsåtlig mördare gjorde allwarlig bättring och trodde på den utlofwade Frälsaren, så kunde han wäl blifwa salig, men han kunde icke befrias ifrån det dödsstraff, som lagen kräfde. Genom öfwersteprestens död fingo de skyldige frihet att öfwergifwa fristäderna. Så har Christi död befriat ifrån lagens twång alla dem, som tro på Hans namn. De här förordnade fristäderna omtalas i 5 Mos. 4: 41, och Jos. 20: 7. Deras namn woro betydelsefulla. Hos Araberna och flera andra folk anses det för någonting förskräckligt, om en mördare lemnas ostraffad. Erfarenheten har också ofta wisat, att om öfwerheten icke gör sin skyldighet uti att handhafwa den lag, hwarigenom menniskolif skall skyddas, och om mördare af missförstådd barmhertighet skonas, så äro följderna på twänne sätt förskräckliga. Dels uppstår derigenom en fräckhet, som åstadkommer ökadt mordbegär, så att många oskyldiga förlora lifwet derigenom, att mördaren skonas; dels ligger hämndbegäret så djupt inrotadt i den syndiga menniskonaturen, att sjelfhämnden blir en följd af lagarnas förlamande uti att straffa de brottsliga. Sjelfhämnden kan genom långwarig wexelwerkan åstadkomma mycket ondt. Man har i ett och annat land exempel på, att ett enda mord upptändt och underhållit hämndlystnadens eld emellan familjer i 100 års tid och kostat många menniskolif å båda sidor. Sådant wille den himmelske Lagstiftaren i sin wishet förebygga med de lagar Han gifwit. Det förklaras äfwen i v. 33, att blodet wanhelgar landet, och landet kan icke försonas för blodet, som deri utgjutet warder, utan genom hans blod, som det utgjutit hafwer. ”Landet war Herrans egendom; ohämnade blodskulder ropade till Herran utur jorden. Hwarken gudomlig eller mensklig lag kan hållas i helgd annorledes än derigenom, att ondskan straffas. Der Guds lag ostraffadt får öfwerträdas, der ohelgas Hans namn, der kan Han icke bo med sin nåd och barmhertighet, der är sjelfwa jorden förorenad.” Detta gäller isynnerhet i afseende på blodskulder.

36. Capitel.

Arfegande qwinnors och slägternas gifte.

Och de öfwerste fäderna till Gileads barns slägte, Machirs sons, hwilken Manasse son war, af Josephs barns slägte, gingo fram och talade för Mose och för förstarna, öfwerste fäderna, till Israels barn;

2. Och sade: Käre herre, HERren hafwer budit, att man skall utskifta landet Israels barn till arfwedel genom lott:* och du, min herre, hafwer budit genom HERran, att man wår broder Zelaphehads arfwedel hans döttrar† gifwa skall. *4 Mos. 26: 55. †4 Mos. 27: 18. Jos. 17: 3, [et]c.

Dessa fäder från Gilead bewisa med sin framställning både en förståndig omtanka och en from anda. De woro betänkta på, att det arf, som hade tillfallit deras stam, icke måtte blifwa sönderstyckadt och någon del deraf tillfalla en annan stam genom arfdöttrars giftermål. Då någon son fanns i familjen, så ärfde döttrarna icke någon fast egendom, och i detta fall kunde de gifta sig i hwilken stam som helst. Men då ingen son fanns, så ärfde döttrarna sin faders fasta egendom, och för sådana fall blef nu bestämdt, att arfdöttrar icke skulle gifta sig utom sin stam; utan om de det gjorde, så förlorade de arfwedelen, som icke fick läggas till en annan stams lott i det heliga landet. Denna lag gafs nu med anledning af dessa fäders framställning. I sitt tal bewisa de ett fromt sinne och tala med wördnad inför Mose, som af Herren hade undfått sitt embete. Man kan af detta exempel lära, på hwad sätt och med hwad anda nyttiga och wälgörande förordningar kunna utwerkas i ett samhälle.

3. Om någon af Israels slägte tager dem till hustru; så warder wår faders arfwedel mindre, och så mycket, som de hafwa, kommer den slägtens arfwedel till, dit som de komma; och så warder wår arfwedels lott förminskad.

4. När nu Israels barns klangår kommer, så kommer deras arfwedel till den slägtens arfwedel, der de äro:* så warder wår faders arfwedel förminskad, så mycket som de hafwa. *3 Mos. 25: 13.

[ band I, 326 ]5. Så böd Mose Israels barn efter HERrans befallning och sade: Josephs barns slägt hafwer talat rätt.

6. Detta är det som HERren bjuder Zelaphehads döttrar och säger: Gifte sig hwem de wilja; allenast att de gifta sig in i sin ätt och faders slägte.

7. På det att Israels barns arfwedel icke skall falla ifrån den ena slägten till den andra; ty hwar och en ibland Israels barn skall hänga intill sitt fädernes slägtes arf.

8. Och alla döttrar, som ega arfwedel i Israels barns slägter, skola gifta sig i en af sin faders slägts ätt: på det hwar och en ibland Israels barn må behålla sin faders arf;

9. Och en arfwedel icke skall falla ifrån den ena slägten till den andra; utan hwar och en hänge intill sitt arf ibland Israels barns slägter.

10. Såsom HERren böd Mose, så gjorde Zelaphehads döttrar:

11. Mahela, Thirza, Hogla, Milca och Noa; och gifte sig wid deras faderbroders barn,

12. Af Manasse barns slägte, Josephs sons: alltså blef deras arfwedel wid ätten och deras faders slägte.

13. Desse äro de bud och rätter, som HERren genom Mose böd Israels barn på de Moabiters mark wid Jordan in mot Jericho.

Ände på den Fjerde Boken Mose.