Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Josua Bok

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Kort öfwersigt Biblia,
Det är All den heliga Skrift
Med Förklaringar

av Peter Fjellstedt

Josua Bok
Domare Boken  →


[ band I, 401 ]

Josua Bok.

Inledning.

Denna bok bär Josua namn, dels emedan den största delen deraf utan twifwel är skrifwen af Josua sjelf (Jos. 24: 26), dels emedan den innehåller berättelsen om de wigtiga tilldragelserna i Israel under Josuas regering. Berättelsen om Josuas död har troligtwis blifwit tillagd af propheten Samuel. Denna bok wisar oss Herrans underbara barmhertighet mot sitt folk, Hans allmakt i sin styrelse, Hans sanning och trofasthet i uppfyllandet af sina nådelöften. Hans rättfärdighet i utförandet af straffdomarne mot sitt rikes fiender, och Hans långmodiga huldhet mot sin församling. Den omfattar en tidrymd af omkring tjugusex år. Den kan delas i tre afdelningar:

1:o Canaans eröfring under Josuas anförande, cap. 111.
2:o Landets utdelning bland Israels stammar, cap. 1222.
3:o Det rörande afskedet af den fromme hjelten i Israel, som infört Guds folk i Canaan.

I Josua Bok berättas isynnerhet fyra stora underwerk, nemligen: Jordanflodens stillastående, så att Israels folk kunde gå torrskodda öfwer dess botten; Jesu Christi uppenbarelse för Josua; omstörtningen af Jerichos murar under basunaljudet af Israels här; samt solens och månans stillastående nära en hel dag.

Att Josua war en förebild af Christus, har redan blifwit anmärkt. Josua är samma namn som Jesus. Josua är det hebreiska, Jesus det grekiska uttalet. Det betyder frälsare, och såsom Josua besegrade allt motstånd och förde Israel in uti Canaans utlofwade land, så förer Jesus Christus, wår salighetshöfding, hela sin församling under allt motstånd och all strid ändtligen genom döden och uppståndelsen till den himmelska härligheten. Guds folk strider och segrar under Josua afbilda Christi församlings strider och segrar under den osynlige, men alltid närwarande himmelske Segerhjeltens fana.

1. Capitel.

Josua kallas, lyder, bjuder, hyllas.

Efter Mose, HERrans tjenares, död sade HERren till Josua,* Nuns son, Mose tjenare: *4 Mos. 27: 18.

Herren talade sannolikt utur molnstoden. Om Josuas slägt se 1 Chrön. 7: 27.

2. Min tjenare Mose är död;* så gör dig nu redo,† och drag öfwer denna Jordan, du och allt detta folket, in uti det land, som jag dem, nemligen Israels barn, gifwit hafwer: *5 Mos. 34: 5. †cap. 1: 38.

Landet war gifwet åt Israel genom löfte, och nu skulle gåfwan öfwerlemnas åt detta folk. Deras synder kunde ej omintetgöra detta löfte.

3. Allt rum, der edert fotbjelle påträdande warder, hafwer jag gifwit eder, såsom jag Mose sagt hafwer.* *5 Mos. 11: 24. Jos. 14: 9.

4. Ifrån öknen och denna Libanon, intill den stora elfwen Phrath, hela Hetheers land, intill det stora hafwet westerut, skola edra landamären wara.* *2 Mos. 23: 31. 4 Mos. 34: 2, 3.

Libanons berg kunde man tydligt se.

5. Ingen skall stå emot dig i dina lifsdagar: såsom jag hafwer warit med Mose, så skall jag ock wara med dig: jag skall icke öfwergifwa eller förgäta dig.* *5 Mos. 31: 8. Ebr. 13: 5.

6. War tröst och frimodig;* ty du skall utskifta åt detta folket landet, som jag deras fäder swurit hafwer, att jag dem det gifwa skulle. *5 Mos. 31: 23.

7. War nu tröst och ganska frimodig, att du håller och gör allting efter lagen, som Mose min tjenare dig budit hafwer: wik icke derifrån, antingen på högra sidan eller den wenstra,* på det [ band I, 402 ]att du må handla wisligen i allt det du göra skall. *5 Mos. 17: 1120; cap. 28: 14. Jos. 23: 6.

”Den som rättar sig efter Guds ord, handlar wisligt och lyckligt, men den, som far efter sitt eget hufwud, owisligen och fåfängt.” L.

8. Och låt denna lagboken icke komma utur din mun:* utan haf dina tankar deruti dag och natt,† på det att du skall hålla och göra all ting derefter, som deruti skrifwet står: så skall dig lyckas i allt det du gör, och du skall kunna handla wisligen. *5 Mos. 17: 19. †Ps. 1: 2.

Deraf hjertat fullt är, deraf talar munnen. Är hjertat fullt af Herrans ord, och själ och ande dermed sysselsatta, så komma dessa tankar såsom ord i munnen. Guds ord war den fasta grund, hwarpå Josua skulle bygga sitt hopp om seger och framgång. Wår seger, lycka och wälfärd för tid och ewighet beror derpå, att wi hafwa Guds ord i wåra hjertan och låta det wara rättesnöret för wåra tankar, wår wilja och wåra gerningar.

9. Si, jag hafwer budit dig, att du skall wara tröst och wid godt mod; grufwa dig för ingen ting, och frukta intet: ty HERren din Gud är med dig i allt det du företager.* *1 Sam. 10: 7.

Med denna wissa försäkran gifwer Herren mod och kraft åt sin tjenare och åt sitt folk till den förestående kampen.

10. Då bjöd Josua höfwitsmännerna öfwer folket och sade:

11. Går igenom lägret, och bjuder folket, och säger: Bereder eder spisning; ty efter tre dagar skolen I gå öfwer denna Jordan,* att I mågen inkomma till att intaga landet, som HERren eder Gud eder gifwa skall. *Jos. 3: 1.

Ännu hade Israeliterna manna, men det skulle snart upphöra, och de hade nu tillfälle att i det odlade och bebodda land, der de woro, skaffa sig andra förråder.

12. Och sade Josua till de Rubeniter, Gadditer, och till den halfwa slägten Manasse:

13. Tänker uppå det ord, som Mose, HERrans tjenare, eder böd,* och sade: HERren eder Gud hafwer låtit eder komma till ro, och gifwit eder detta landet. *4 Mos. 32: 20.

Här anföras icke Mose ord, utan Josua talar om Mose bud till stöd för sin förmaning.

14. Edra hustrur, barn och boskap låter blifwa i landet, som Mose eder gifwit hafwer på denna sidan Jordan: men I skolen gå före edra bröder wäpnade, alle de som wäraktige män äro, och hjelpa dem:

Wäraktige, d. ä. krigiske, stridbare.

15. Intill dess HERren låter ock edra bröder komma till ro, såwäl som eder, att de ock måga intaga det land, som HERren eder Gud dem gifwa skall; sedan skolen I wända om igen till edert land, att I det besitten, som Mose HERrans tjenare eder gifwit hafwer på denna sidan Jordan, österut.

16. Och de swarade Josua och sade: Allt det du oss budit hafwer, det wilja wi göra, och hwart du sänder oss, dit wilja wi gå:

17. Såsom wi hafwa warit Mose lydige, så wilja wi ock wara dig lydige: allenast ware HERren din Gud med dig, såsom Han war med Mose.

18. Hwilken som din mun emot står, och icke lyder dina ord i allt det du bjuder oss, han skall dö: allenast war du tröst och wid godt mod.

Folket har fått Herrans befallning att lyda Josua i stället för Mose, och då Herren hade lofwat att wara med Josua, såsom med Mose, så wisste folket, att olydnad emot Josua war detsamma som olydnad emot Herran sjelf.

2. Capitel.

Spejare sändas, döljas, komma igen.

Josua, Nuns son, sände hemligen ut twå spejare ifrån Sittim,* och sade till dem: Går och beser landet och Jericho. De gingo åstad, och kommo in uti en skökas hus, som hette Rahab;† och der lågo de. *4 Mos. 25: 1. †Ebr. 11: 31. Jac. 2: 25.

Dessa män sändes hemligen, på det ingen nedslående underrättelse skulle blifwa meddelad åt folket. Genom en märkwärdig Herrans skickelse kommo de twå männen i Rahabs hus. Rahab war säkert den enda qwinna i Jericho, i hwilkens hjerta en stråle af Guds Andas nåd hade inträngt. Hon hade hört om Herrans stora under med Israel, och huru Israels motståndare blifwit straffade; hon kände i sin själ en dragning till detta folk; hon anade redan Cananiternas undergång. Hennes hus war utan twifwel ett wärdshus, men med wärdshushållningen eller spisqwarteret hade hon förut måhända förenat ett syndigt lefwerne, ett skökolefwerne, som i hedendomen war wanligt och som tywärr äfwen i christna länder ofta förenas med wärdshushandtering. Hennes kunskap om den sanne Guden kunde icke annat än wara ringa, men med hela själen omfattade hon hwad hon om Honom hade hört, och denna början till tro wisade sig genast i hennes gerningar; hon öfwergaf hedendomen [ band I, 403 ]och det syndiga lefwernet, hon trotsade all fara och räddade de twå främlingarne, för att få lefwa och blifwa en medlem af Israels folk. Hon blef en stammoder för wår Frälsare och för Davids konungahus.

2. Då wardt till konungen i Jericho sagdt: Si, i denna natten äro någre män inkomne ifrån Israels barn till att bespeja landet.

3. Då sände konungen i Jericho till Rahab, och lät säga henne: Få oss ut de män, som till dig i ditt hus komne äro: ty de äro komne till att bespeja allt landet.

4. Men qwinnan fördolde de twå männerna, och sade: Här äro wäl twå män inkomne till mig; men jag wisste icke, hwadan de woro.

5. Och då jag wille låta dörren igen, då mörkt wardt, gingo de ut, så att jag icke wet, hwart de gingo; söker med hast efter dem, I fån dem wäl fatt.

Att Rahab gästfritt emottog och räddade de twå männernas lif, anföres i den Heliga Skrift såsom en frukt af hennes tro, Ebr. 11: 31, Jac. 2: 25. I den öfwertygelsen, att Gud skulle gifwa detta land åt Israeliterna, v. 9, 10, war hon i swårt trångmål emellan pligten mot Gud och pligten mot sin konung. Hon fruktade Gud mer än konungen; deruti gjorde hon rätt, då det icke war möjligt att lyda Gud och konungen tillika, Matth. 10: 28. Apg. 4: 19. Då hon af fruktan för Gud icke wille förråda Hans tjenare, så föll hennes swaga tro i hennes ångest på en syndig utwäg, hon talade emot sanningen, och detta war syndigt. Rahab hade wisserligen aldrig i sin lifstid hört, att osanning är synd. Lögnaktighet anses icke i hedendomen för synd. Rahab lärde sedan att bättre känna sanningens Gud. Men äfwen emot sin konung begick hon icke något bedrägeri; hon bidrog icke till stadens intagande. Om hon hade förrådt de twå männerna, så hade detta icke kunnat hindra stadens förstöring.

Ingen nödlögn kan förswaras med Rahabs exempel; ty först måste märkas, att hon ännu war hedning, och för det andra, att hon hade twå oskyldiga menniskolif att rädda.

6. Men hon lät dem stiga upp på taket och öfwertäckte dem med linstjelkar, som hon der på taket utbredt hade.

Detta hade redan skett, innan konungens män kommo till Rahab, v. 3.

7. Men männerna sökte efter dem på den wägen till Jordan allt intill färjostaden: och porten war tilläst, straxt de utkomne woro, som efter dem jagade.

8. Och förr än männerna lade sig till sofwa, steg hon upp på taket;

9. Och sade till dem: Jag wet, att HERren hafwer gifwit eder detta land: ty en förskräckelse för eder är fallen öfwer oss, och alla landets inbyggare äro bäfwande wordne för eder tillkommelse.* *Jos. 5: 1.

10. Ty wi hafwa hört, huru HERren uttorkade wattnet i Röda hafwet* för eder, då I drogen utur Egypten; och hwad I gjort hafwen de twå Amoreers konungar, Sihon och Og, på hinsidan Jordan, huru I gåfwen dem till spillo.† *2 Mos. 14: 21, [et]c. Jos. 4: 23. †4 Mos. 21: 2434.

11. Och sedan wi det hörde, wardt wårt hjerta förtwifladt, och intet mod är mer i någon man för eder tillkommelse:* ty HERren eder Gud, Han är Gud, både uppe i himmelen och neder på jorden.† *2 Mos. 15: 14. †5 Mos. 4: 39. Ps. 135: 6.

Rahab wisar med dessa ord, att hon trodde på Gud såsom den ende sanne Guden, som är allsmäktig och allestädes närwarande.

12. Så swärjer* mig nu wid HERran, efter jag hafwer gjort barmhertighet med eder, att I ock gören barmhertighet med min faders hus, och gifwer mig ett wårdtecken. *Jos. 6: 22.

13. Att I låten lefwa min fader, min moder, mina bröder och mina systrar, och allt det de hafwa; och frälser wåra själar ifrån döden.

14. Männerna sade till henne: Om wi icke göra barmhertighet och trohet med dig, då HERren gifwer oss landet, så skall wår själ wara döden skyldig för eder, så framt du icke förråder wårt ärende.

Detta löfte war icke stridande emot 5 Mos. 20: 16, 17; ty ehuru Rahab lefde ibland Cananiterna, så hade hon redan kunskap om Gud och tro på Honom, och man behöfde icke frukta, att hon skulle förföra någon till afguderi, 5 Mos. 20: 18. Derföre ansåg ock Josua detta löfte giltigt. Cap. 6: 2225.

15. Så släppte hon dem neder med ett tåg genom ett fönster: ty hennes hus war i stadsmuren; och hon bodde desslikes på muren.

Rahabs boning utgjorde således en del af stadsmuren.

16. Och hon sade till dem: Går uppåt berget, att de som söka efter eder, icke möta eder; och gömmer eder der i tre dagar, så länge de komma igen, som efter eder fara; sedan går eder wäg.

17. Männerna sade till henne: Wi wilja wara denna eden qwitte, som du af oss tagit hafwer;

[ band I, 404 ]18 När wi komma i landet, och du icke binder detta rosenröda tåg i fönstret, med hwilket du oss nedersläppt hafwer; och hafwer församlat till dig i huset din fader, din moder, dina bröder, och hela din faders hus:

Med hwilket, grt.: genom hwilket, nemligen fönster. I detta fönster skulle hon hänga det röda snöret, de wisade henne. Rödt är en färg, som betecknar lif, och det skulle tjena till tecken för Israels här, att hennes lif och deras, som woro i detta hus, skulle skonas.

19. Och hwilken som går utom dörren af ditt hus, hans blod ware öfwer hans hufwud,* och wi oskyldige: men alle de, som i ditt hus äro, om en hand kommer wid dem, så skall deras blod wara öfwer wårt hufwud. *Matth. 27: 25.

20. Och om du något af detta wårt ärende utröjer, så wilja wi wara den eden qwitte, som du af oss tagit hafwer.

21. Hon sade: Ware, som I sägen: och lät gå dem; och de gingo sin wäg, och hon bandt det rosenröda tåget i fönstret.

22. Och de gingo sin wäg, och kommo upp på berget, och blefwo der i tre dagar, till dess de kommo igen, som efter dem foro: ty de hade sökt dem på alla wägar och dock icke funnit dem.

Konungen hade sannolikt befallt sina utskickade att söka i tre dagar, hwilket Rahab wäl wisste, så att hon derföre kunde gifwa de twå spejarne det goda rådet att hålla sig gömda i tre dagar, v. 16.

23. Så wände de twå männerna tillbaka, gingo ned af berget och foro utöfwer och kommo till Josua, Nuns son, och förtäljde honom allt, såsom de det funnit hade;

Omkring Jericho woro berg med många hålor och grottor, isynnerhet på norra sidan, så att de twå Israeliterna lätt kunde dölja sig, så länge man sökte dem.

24. Och sade till Josua: HERren hafwer gifwit oss allt landet i wåra händer, och alla landets inbyggare äro förskräckte för oss.

Detta war förutsagdt 2 Mos. 15: 14–16, 5 Mos. 11: 25, och nu såg man alla tecken till denna prophetias snara fullbordan. Så hade Rahabs tro uppmuntrat och styrkt dessa män, att de ännu bättre betraktade Herrans undergörande makt och trofasta löfte att gifwa dem detta land. På detta sätt blef hon ett medel att äfwen uppmuntra härföraren och hans folk och att styrka deras tro. Så kunna ofta äfwen de swagare barn i Guds rike bidraga till att styrka mera mogna och erfarna christnas tro, förtröstan, frimodighet och tålamod.

3. Capitel.

Arken och folket gå öfwer Jordan torrskodde.

Och Josua stod bittida upp, och de drogo ut ifrån Sittim,* och kommo till Jordan han och alla Israels barn, och blefwo der öfwer natten, förr än de drogo utöfwer. *4 Mos. 25: 1.

2. Efter tre dagar gingo befallningsmännerna genom lägret;

Se cap. 1: 11.

3. Och bödo folket och sade: När I sen HERrans eder Guds förbunds ark, och Presterna Leviterna bära honom, så drager ut ifrån edra rum, och följer honom efter:

4. Dock så, att emellan eder och honom är rum wid tu tusen alnar långt: I skolen ock icke komma hardt intill honom, på det I mågen weta, på hwilken wäg I gå skolen: förty I hafwen den wägen tillförene icke gångit.

Presterna Leviterna, se 5 Mos. 17: 9.

Här talas endast om Guds förbunds ark och icke om molnstoden, som således hade upphört att ledsaga Israels folk. Arken skulle wara på ett afstånd framför dem, på det det icke blott de närmaste, utan de aflägsnare skulle kunna se både arken och den banade wägen. Nu skulle arken wara allrafrämst, så att äfwen de stammar, som eljest plägade tåga framför arken, nu gingo efter den, 4 Mos. 2: 17. Såsom detta folk nu hade Guds förbunds ark framför sig, så måste alla wåra gärningar och hela wår wandel och wandring genom lifwet werkställas med trons blick fästad på Herran och Hans ord. Israel wandrade efter arken; så skall Christi församling wandra i Hans fotspår.

5. Och Josua sade till folket: Helger eder;* ty i morgon warder HERren görande ett underligt ting ibland eder. *2 Mos. 19: 1014.

I yttre måtto skulle folket helga sig med fastande, återhållsamhet, twagningar, och till själen genom bättring och tro. Det stora undret, som skulle ske, war en Herrans uppenbarelse, hwarpå folket skulle tillbörligt förberedas.

6. Och till presterna* sade han: Tager förbundets ark, och går framför folket. Och de togo förbundets ark, och gingo för folket. *4 Mos. 4: 15.

7. Och HERren sade till Josua: I dag skall jag begynna göra dig stor för hela Israel, att de skola weta, att såsom jag hafwer warit med Mose, så är jag ock med dig* *Jos. 1: 5.

[ band I, 405 ]Nu war den stora dagen kommen, då folket fick gå öfwer Jordan in i Canaans land, som både detta slägte och de fromma fäderna så länge efterlängtat. Nu blifwer Josua styrkt med en ny uppenbarelse från Herran, på det han med fullkomlig wisshet skulle tro, att det under, som skedde, war ett Herrans werk och ingen blott naturlig händelse; ty derpå hade Josua icke kunnat lita och befalla folket att gå öfwer Jordan. Detta stora underwerk blef liksom Herrans insegel på Josua fullmakt till embetet att wara folkets ledare och härförare.

8. Och du bjud presterna, som förbundets ark bära, och säg: Som I kommen först i wattnet af Jordan, så står stilla.

9. Och Josua sade till Israels barn: Går fram, och hörer HERrans eder Guds ord;

10. Och sade: Deruppå skolen I märka, att en lefwande Gud är ibland eder, och Han för eder utdrifwa skall de Cananeer, Hetheer, Heveer, Phereseer, Girgaseer, Amoreer och Jebuseer.

För folket skulle detta underwerk utgöra en pant och ett säkert tecken, att den lefwande Guden som war ibland dem, skulle för dem utdrifwa Canaans ogudaktiga inbyggare.

11. Si, hans förbunds ark, som en Herre är öfwer all werlden, skall gå för eder in uti Jordan.

12. Så tager nu tolf män utaf Israels slägter; utaf hwart slägte en.

Dessa tolf män skulle icke wara så långt ifrån arken, som det öfriga folket, för att kunna betrakta underwerket på nära håll, på det att hwar och en af dem skulle inför sin stam kunna aflägga ett fast wittnesbörd om detta under. Folket skulle äfwen derigenom erfara, att det hade en lefwande och allsmäktig Gud ibland sig, på hwilken de kunde med full wisshet förtrösta under alla de strider och swårigheter, som wäntade dem, se cap. 4: 26.

13. När på presternas fotbjellen, som bära HERrans ark, den en Herre är öfwer all werlden, komma in uti Jordans watten, så skall wattnet, som ofwan efter flyter, i Jordan afskilja sig, så att det skall stå i en hop.* *Ps. 114: 3.

Så snart presterna, som buro Herrans ark, satte sina fotablad i Jordans watten, blef strömmen afskuren, så att det watten, som war nedanför, flöt bort, och det, som war ofwanför, blef stående uti en hop.

14. Då nu folket drog ut af sina tjäll, att de skulle gå utöfwer Jordan; och presterna buro förbundets ark* framför folket; *Apg. 7: 45.

15. Och kommo intill Jordan, och deras fötter först trädde i wattnet, och Jordan war full till alla sina bräddar af allahanda andenes watten:* *1 Chrön. 12: 15.

Jordan swäller twå gånger om året, under winterflödet och wårflödet. Nu war wårflödet för handen, och den första början af skördeanden tillstundade. Jordan war full öfwer alla sina bräddar; alla skördeandens dagar wid denna tid föll serlaregnet, och snön smälte på bergen.

16. Då stod det wattnet, som ofwan efter flöt, upprest i en hop, ganska långt ifrån den stadens folk, som ligger utmed Zarthan: men det wattnet, som neder lopp åt hafwet, som är salthafwet, det förminskades och förlopp: så gick då folket deröfwer in åt Jericho.

Den stadens folk m. m., grt: Allt ifrån Adam, den staden, som är wid Zarthans sida. In åt Jericho, grt.: Midt emot Jericho. I denna trakt låg Bethabara, der Johannes döpte, och der Christus sjelf lät döpa sig. Israels öfwergång genom Jordans watten till Canaan kunna wi betrakta såsom en bild af Christi församlings upptagning genom dopet i Hans nåderike, der de komma i besittning af de andeliga egodelar, som Han förwärfwat.

17. Och presterna, som buro HERrans förbunds ark, stodo stilla torre midt i Jordan, och hela Israel gick torr igenom, till dess allt folket kom öfwer Jordan.

Då folket skulle hålla sig på twåtusende alnars afstånd från arken, som under hela öfwergången hölls stilla midt i floden, så skedde öfwergången nedanför det ställe, der de stodo med arken.

”Detta underwerk betyder, att Christus, som oss i Evangelio genom apostlarna förebäres, leder oss i himmelriket genom den torra Jordan, som dock war då allra fullast; det är, att lagen, som genom gerningarna oss gör ångse och drifwer, han hörer upp genom evangelium, såwida wåra samweten för lagen äro frie, glade och trygge, och följa allena Christum i trona.” L

4. Capitel.

Tolf stenar i Jordan och i Gilgal.

Och HERren sade till Josua:

2. Tager eder tolf män, utaf hwart slägte en,* *Jos. 3: 12.

Grt.: Och det skedde, när allt folket hade fulländat att gå öfwer Jordan, sade Herren till Josua [et]c. Dessa tolf män woro förut utwalda. Cap. 3: 12. Här hafwa wi en utförligare berättelse om det, som de skulle uträtta.

3. Och bjuder dem och säger: Lyfter upp utur Jordan tolf stenar af det rummet, der presternas fötter stilla stå, och hafwer dem öfwer med eder, att I lemnen dem i lägret, der I eder i denna natten lägren.

[ band I, 406 ]Efter öfwergången slog folket läger på fria fältet, och der skulle dessa stenar lemnas till en minneswård.

4. Då kallade Josua tolf män, som tillskickade woro af Israels barn, utaf hwart slägte en;

5. Och sade till dem: Går fram för HERrans eder Guds ark midt i Jordan; och hwar lyfte en sten på sina axlar, efter talet af Israels barns slägter:

6. Att de skola wara ett tecken ibland eder, när edra barn i framtiden fråga sina fäder, och säga: Hwad göra dessa stenar här?

7. Att I då mågen säga dem, huru Jordans watten sig åtskilde för HERrans förbunds ark,* då han gick genom Jordan: så att desse stenarna skola wara Israels barn till en ewig åminnelse. *Jos. 3: 13.

8. Då gjorde Israels barn såsom Josua böd dem, och buro tolf stenar midt utur Jordan, såsom HERren hade sagt Josua, efter talet af Israels barns slägter; och buro dem med sig till det rummet, der de lägrade sig, och der lade de dem.

9. Och Josua reste upp tolf stenar midt i Jordan, der presternas fötter stått hade, som förbundets ark buro; och de äro der ännu intill denna dag.

Således upprättades twå minneswårdar af bet underbara tåget öfwer Jordan. Troligen woro de tolf stenarne, hwaraf man murade en minneswård i floden, så stora, att man om sommaren, då floden hade litet watten, kunde se detta minnestecken. Utan twifwel äro desse stenar i Jordan ännu på samma ställe, och det är icke omöjligt, att de ännu en gång skola tala och aflägga ett wittnesbörd både om det gamla underwerket och den Heliga Skrifts fullkomliga sanning. Luc. 19: 40. Hab. 2: 11.

10. Ty presterna, som arken buro, stodo midt i Jordan, till dess allt bestäldt wardt, som HERren böd Josua säga folket, och Mose Josua budit hade; och folket skyndade sig, och gick öfwer.

11. Då nu folket allt öfwergånget war, så gick ock HERrans ark öfwer, och presterna för folket.

12. Och de Rubeniter och de Gadditer och den halfwa Manasse slägt gingo wäpnade för Israels barn, såsom Mose dem sagt hade:* *4 Mos. 32: 29.

13. Wid fyrtio tusen wäpnade till härs, gingo för HERran till strids på Jericho mark.

För ett år tillbaka hade det wapenföra manskapet af de tre stammarne warit öfwer hundratusen man. 4 Mos. 26: 7, 18, 34. Alla hade lofwat att draga med öfwer Jordan till kriget mot Canaaniterna, 4 Mos. 32: 27, men måhända war i alla stammarne blott den minsta delen af folket bewäpnade.

14. På den dagen gjorde HERren Josua stor* för hela Israel: och de fruktade honom, såsom de fruktade Mose medan han lefde. *Jos. 3: 7.

15. Och HERren sade till Josua:

16. Bjud presterna, som bära wittnesbördets ark, att de träda upp utur Jordan.

17. Alltså böd Josua presterna och sade: Stiger upp utur Jordan.

18. Och då presterna. Som HERrans förbunds ark buro, stego upp utur Jordan, och trädde med deras fotbjellen på torra landet, kom Jordans watten åter igen i sin stad, och slöt såsom tillförene till alla sina bräddar.

I dessa verser berättas utförligt det, som i 11:te v. antydes.

19. Och det war den tionde dagen i den första månaden, då folket uppsteg utur Jordan och lägrade sig i Gilgal östan för Jericho.

Alltså gick folket öfwer Jordan fyra dagar före påskhögtiden, och efter dessa fyra dagar slutade det fyrtionde året efter deras utgång utur Egypten. De anlände nu i rättan tid, för att efter detta stora underwerk hålla påskahögtid i Canaans land. Gilgal fick sedan detta namnet; se cap. 5: 9.

20. Och de tolf stenar, som de utur Jordan tagit hade, reste Josua upp i Gilgal:

21. Och sade till Israels barn: När nu i framtiden edra barn fråga sina fäder, och säga: Hwad skola desse stenar?

22. Så skolen I underwisa dem och säga: Israel gick torr igenom Jordan;

23. Då HERren eder Gud förtorkade Jordans watten för eder, så länge I gingen deröfwer, likasom HERren eder Gud gjorde i Röda hafwet,* hwilket Han torrt gjorde för oss, så att wi gingo derigenom: *2 Mos. 14: 21, 22.

24. På det alla folk på jorden skola känna HERrans hand, huru mäktig han är; och att I skolen frukta HERran eder Gud alltid.

På djupet i Jordan wittnade tolf stenar om Herrans under, och i Gilgal aflade tolf stenar [ band I, 407 ]som blifwit medförda utur Jordan, samma wittnesbörd för alla kommande slägter i Israel. Äfwen för hedningarne war detta underwerk ett mäktigt wittnesbörd om den sanne Guden, och skall ännu blifwa det för allt folk på jorden; ty de måste alla känna Herrans hand, huru mäktig hon är. Märkwärdiga prophetior tala om dylika under, som skola ske, då Herren åter förlossar sitt folk. Es. 11: 15, 16; cap. 52: 10, 11, 12. Mich. 2: 12, 13.

5. Capitel.

Cananeer bäfwa. Israel omskäres. Påska hålles. Manna upphörer. Gud synes.

Då nu alla de Amoreers konungar, som på den sidan Jordan westerut bodde, och alla de Cananeers konungar wid hafwet hörde, huru HERren hade förtorkadt Jordans watten för Israels barn, så länge de gingo deröfwer, wardt deras hjerta bäfwande, och intet mod war mer i dem, för Israels barns skull.* *Jos. 2: 9, 11, 24.

Konung war en titel, som fördes äfwen af små herrskare, som endast hade herrawälde öfwer en stad eller öfwer en stam. Amoriterna nämnas här för Canaaniterna i allmänhet. De woro förskräckta genom det stora under, som hade skett. Detta under förökade Israels tro och förtröstan till Herran och det gjorde hedningarnas hjerta bäfwande. Så skall en gång Herrans största under uppfylla Hans folk med salig fröjd och alla Hans fiender med förtwiflan och förskräckelse. Ebr. 9: 28. Uppb. 6: 12–17.

2. På den tiden sade HERren till Josua: Gör dig stenknifwar,* och omskär Israels barn annan gång. *2 Mos. 4: 25.

Ännu brukades stenknifwar, Se 2 Mos. 4: 25. I öknen hade både omskärelsen, gudstjensten och högtiderna blifwit mycket försummade, ty det affallna, hårdnackade slägtet, som omkom i öknen, sörjde icke för att låta upptaga sina barn i det förbund, som de sjelfwe icke wille hålla, ej heller woro de i stånd att uppfostra dem till ett troget iakttagande af Herrans bud och rätter. Nu skulle derföre förbundet förnyas i stort med det nya slägtet genom förbundets tecken. Orden annan gång betyda icke, att de, som woro omskurna förut, nu blefwo omskurna på nytt, utan detta war nu andra gången förbundet med Gud upprättades genom en sådan allmän omskärelse på en gång. Den första gången, då det skedde på samma sätt, war då Abraham werkställde omskärelsen af allt mankön i sitt hus, 1 Mos. 17: 23–27.

3. Då gjorde Josua sig stenknifwar och omskar Israels barn på den högen Araloth.

Högen Araloth, som betyder förhudarnes hög, fick detta namn af omskärelsen, som der blef werkställd. Det afskurna blef der begrafwet. Så skall den gamla menniskan begrafwas, på det en ny menniska må framkomma och uppstå, som i trons förbund med Gud lefwer ett nytt lif.

4. Och detta är saken hwarföre Josua omskar allt folket, som utur Egypten draget war, mankön: ty allt krigsfolket war dödt blifwet i öknen på wägen, då de drogo utur Egypten:

5. Ty allt det folk, som utdrog, war omskuret; men allt det folk, som i öknen föddes på wägen, då de drogo utur Egypten, det war icke omskuret.

Här angifwes orsaken, hwarföre omskärelsen nu måste ske.

6. Förty Israels barn wandrade i fyrtio år i öknen, till dess allt folket af krigsmännerna, som utur Egypten dragne woro, förgingos: derföre att de icke lydde HERrans röst, såsom HERren dem swurit hade,* att de icke skulle få se det landet, som HERren deras fäder swurit hade, att gifwa oss ett land, der mjölk och honung uti flyter. *4 Mos. 14: 23.

7. Deras barn, som i deras stad uppkomne woro, dem omskar Josua: förty de hade förhud, och woro icke omskurne på wägen.

Omskärelsen werkställdes utan twifwel af presterna och Leviterna på Josuas befallning. Genom denna allmänna omskärelse blef nu förbundet med Gud högtidligen förnyadt och stadfästadt wid inträdet i Canaans land. Folket skulle derigenom göras wärdigt att taga detta arf i besittning, wärdigt genom den nåd, som förbundet medförde. Folket skulle förbinda sig att i det land, som Gud hade gifwit dem, aflägga synden och lefwa ett nytt lif till Herrans ära. Tillika skall denna allmänna omskärelse lära oss, att den gamla menniskan icke får ingå i den himmelska arfwedelen; ty ingen Israelit fick oomskuren ingå i Canaans land.

8. Och då hela folket omskuret war, blefwo de på sina rum i lägret, till dess de woro läkte.

9. Och HERren sade till Josua: I denna dag hafwer jag wändt ifrån eder Egypti skam: och det rummet wardt kalladt Gilgal intill denna dag.

Gilgal betyder afwältring. Detta namn skulle tjena till beständig åminnelse, att Herren der ifrån sitt folk afwältrat Egyptens smälek, förhuden, det oomskurna tillståndet, hwarigenom de woro Egyptierna like, och som war en skam för Guds folk.

10. Och som Israels barn så hade deras läger i Gilgal, höllo de Passah [ band I, 408 ]på fjortonde dagen i den månaden, om aftonen,* uppå Jericho mark: *2 Mos. 12: 16.

Den första Passah-högtiden firades i Egypten, 2 Mos. 12; den andra omtalas 4 Mos. 9, och detta war nu den tredje Passah-högtiden, som firades allmänt. Utan twifwel hade de få trogna ibland folket äfwen på wandringen genom öknen årligen hållit Påskahögtid efter Herrans lag. Påskalammet hörde nu wäsendtligen till den förnyelse af förbundet med Gud, hwarför omskärelsen utgjorde det första wilkoret. Genom förebilderna af Döpelsens och Altarets Sakrament blef nu Israel ett nytt folk i det nya landet, ett utkoradt egendomsfolk, som Herren wille benåda med alla sina wälsignelser och som i Hans Andas kraft skulle wandra i Hans lag.

11. Och åto af landets säd på annan dagen i Passah, nemligen osyradt bröd,* och torkade ax,† rätt uppå samma dagen. *2 Mos. 12: 39. †3 Mos. 2: 14.

12. Och Man wände åter på den andra dagen, sedan de hade ätit af landets säd, så att Israels barn intet Man mera hade, utan åto af landet Canaans säd, utaf det samma året.

Ända tills nu hade himmelsbrödet fortfarit, ehuru sannolikt icke så ymnigt som i öknen, emedan Israeliterna redan någon tid haft någon tillgång till andra näringsmedel. Herren gör icke underwerk, då tillräckliga naturliga medel finnas för Hans folks behof. Folket kom nu till Canaan wid den mest passande tiden; skördeanden skulle börja, fälten började redan att hwitna till skörd, och af förstlingsfrukten kunde de nu wid den första påskahögtiden äta osyradt bröd och stekta ax. De fingo taga i besinning en skörd, på hwilken de icke hade arbetat. Samma löfte står ännu fast för en annan tid, Es. 61: 5, 6. Motsatsen inträffade, då folket öfwergaf Herran, främmande kommo och förtärde dess säd och dess bröd m. m. Jer. 5: 15, 16, 17.

13. Och det begaf sig, då Josua war wid Jericho, att han upplyfte sina ögon, och wardt warse, att en man* stod der för honom, och hade ett draget swärd i sin hand; och Josua gick till honom och sade till honom: Hörer du oss eller wåra fiender till? *2 Mos. 23: 23.

14. Han sade: Nej; utan jag är en förste öfwer HERrans här, och är rätt nu kommen. Då föll Josua neder på jorden på sitt ansigte, och tillbad, och sade till honom: Hwad säger min Herre till sin tjenare?

15. Och försten öfwer HERrans här sade till Josua: Drag dina skor af dina fötter; ty rummet, som du står uppå, ar heligt:* och Josua gjorde så. *2 Mos. 3: 5.

Detta war Guds Son i menniskogestalt. Han är försten öfwer Herrans härar, Luc. 2: 13. 1 Mos. 32: 1, 2; och Han emottog gudomlig ära, då Josua tillbad Honom såsom Herran. Det war således härskarornas Herre, som här uppenbarade sig för Josua, för att ännu mera styrka hans tro och frimodighet och för att tillika gifwa honom nåd att hålla sig hårdt wid ödmjukheten, emedan Herren Zebaoth sjelf war den härföraren, för hwilken Josua skulle göra räkenskap för allt hwad han gjorde. Ju högre ett embete är, desto nödwändigare är det, att den swaga menniskan, som bekläder detsamma, alltid betänker, att hon har en Herre i himmelen, inför hwilken hon är answarig.

6. Capitel.

Jericho intaget. Rahab frälst.

Och Jericho war tillstängdt och förwaradt för Israels barns skull, så att ingen kunde komma ut eller in.

Denna vers är en underrättelse om Jericho, som här meddelas blott derföre, att Herren, försten öfwer Herrans här, talar till Josua om denna stad.

2. Men HERren sade till Josua: Si, jag hafwer gifwit Jericho med dess konung och krigsfolk i din hand.

3. Låt alla krigsmännerna gå en gång kring om staden: och gör så i sex dagar.

Genom detta bud wille Herren öfwa Israels tro och pröfwa deras lydnad. Både Israel och Jerichos inwånare skulle tydligt weta, att den seger, som sedan wans, war ett underwerk af Guds allmakt.

4. På sjunde dagen låt presterna taga sju klangårens basuner, och gå dermed före arken: och gå på densamma sjunde dagen sju resor kring om staden, och låt presterna blåsa i basunerna:

Samma basuner, hwarmed klangårets eller jubelårets inbrytande skulle tillkännagifwas, måste nu begagnas, för att dermed tillkännagifwa den tillstundande underbara segren öfwer den hedniska makten.

5. Och då man blåser i klangårshornet långsamt, så att I hören basunerna, då skall folket göra ett stort skri, och så skola stadsmurarna falla, och folket skall falla derin, hwar och en rätt fram för sig.

Detta skri war ett segerrop. Falla, grt.: falla under sig, d. ä. helt och hållet. Troligtwis war en graf omkring muren, som af den fallande muren blef uppfylld, så att wäg banades för Israels här.

6. Så kallade Josua, Nuns son, presterna, och sade till dem: Bärer förbundets ark, och låter sju prester bära sju klangårens basuner för HERrans ark.

7. Men till folket sade han: Drager [ band I, 409 ]åstad, och går omkring staden, och hwilken som wäpnad är, han gånge framför HERrans ark.

8. Då Josua detta folket sagt hade, togo de sju prester sju klangårens basuner, och gingo före HERrans ark, och blåste i basunerna; och HERrans förbunds ark följde efter dem.

9. Och hwilken som wäpnad war, han gick för presterna, som i basunerna blåste, och hopen följde efter arken, och blåste i basuner.

10. Men Josua böd folket och sade: I skolen intet härskri göra, eller låta höra eder röst, eller något ord låta gå utaf eder mun, intill den dagen jag säger till eder: Gifwer upp ett härskri; då gifwer ett härskri upp.

11. Så gick HERrans ark kring om staden en gång: och de kommo i lägret och blefwo der.

12. Förty Josua plägade wara bittida uppe om morgonen: och presterna buro HERrans ark.

13. Så buro de sju presterna de sju klangårens basuner före HERrans ark, och gingo, och blåste i basunerna; och hwilken som wäpnad war, han gick före dem, och hopen följde HERrans ark, och blåste i basuner.

14. På den andra dagen gingo de ock en gång om staden, och kommo i lägret igen: så gjorde de i sex dagar.

15. Men på sjunde dagen, då morgonrodnaden uppgick, woro de bittida uppe, och gingo wid samma sättet sju resor kring om staden; så att de på densamma ena dagen kommo sju resor kring om staden.

16. Och på sjunde resan, då presterna blåste i basunerna, sade Josua till folket: Gifwer upp ett härskri; ty HERren hafwer gifwit eder staden.

17. Men staden, och allt det deruti är, skall till spillo gifwas HERranom, allenast den skökan Rahab skall blifwa lefwande, och alla de, som med henne äro i huset: ty hon fördolde de budskap, som wi utsände.* *Jos. 2: 3, [et]c. Ebr. 11: 31.

18. Allenast tager eder wara för det, som till spillo gifwet är,* att I icke gifwen eder sjelf till spillo, om I något tagen af det, som till spillo gifwet är, och gören så Israels läger till spillo, och låten det komma i olycka: *3 Mos. 27: 28.

19. Men allt silfwer och guld och koppars och jerns tyg skall wara helgadt HERranom* och bewaras till HERrans skatt. *4 Mos. 31: 54.

Tillspillogifwandet skulle sträcka sig både till personer och saker, se 3 Mos. 27: 28. Både personerna och större delen af egodelarne skulle tillintetgöras, emedan synden genomträngt allt såsom en spetelska, som måste utrotas, för att icke sprida smitta omkring sig. Endast silfwer, guld, koppar och jern, som kunde fördraga att renas i elden, skulle läggas till helgedomens skatt. Denna stränga lag war ganska betydelsefull; synden måste utrotas, och will menniskan icke skilja sig wid synden, så måste hon medfölja synden i förderfwet.

20. Då gaf folket upp ett härskri och blåste i basunerna: ty allt folket, som hörde basunernas ljud, gaf upp ett stort härskri, och murarne föllo omkull,* och folket besteg staden, hwar och en rätt för sig. Så wunno de staden; *Ebr. 11: 30.

Förut hade wattnet i Röda hafwet och i Jordan wikit undan och lemnat öppen wäg för Israel, och nu lydde äfwen Jerichos fasta stenmurar Hans bud, som är Herre öfwer watten och land. Israels folk skulle derigenom styrkas i sin tro och göras förwissadt om Herrans närwarelse och mäktiga bistånd. Landets hedningar lärde nu känna Herran genom dessa under, som de sågo på nära håll, och om de hade welat göra bättring, så hade de ännu kunnat räddas. Då de icke wille detta, sedan Gud för deras ögon så mäktigt uppenbarat sig, så woro de sjelfwa orsaken till sin undergång.

Såsom Israel här intog den fasta staden, så skall Guds folk i Herrans kraft winna seger öfwer alla Guds rikes fiender, och allt wälde skall tjena Honom och lyda Honom, Dan. 7: 27. Då wi jemföra basunandet omkring Jericho i sju dagar och sju gånger på den sjunde dagen med de sju basunerna i Uppenbarelseboken och de höga rösterna, som hördes, då den sjunde Engeln basunade, de der sade: Denna werldens riken äro wordne wår Herras och Hans Christs, och Han skall regera af ewighet till ewighet (Uppb. 11: 15), samt betrakta den strid, som derpå följer, och de sju wredesskålarna, och ändtligen Guds rikes fullkomliga seger; så finna wi tydligt, att Jerichos fall war en förebild af hela den antichristiska maktens fall i de sista tiderna.

21. Och till spillo gjorde allt det i staden war, med swärdsegg, både man och qwinna, ung och gammal, fä, får och åsnor.

22. Och Josua sade till de twå mån, som hade bespejat landet: Går uti den skökans hus, och hafwer qwinnan dädan [ band I, 410 ]hit ut med allt, det hon hafwer, såsom I hafwen swurit henne.* *Jos. 2: 14.

23. Då gingo de unge män spejarena dit in, och hade Rahab ut med hennes fader och moder och bröder och allt det hon hade, och all hennes slägt, och läto dem blifwa utanför Israels läger.

För att renas från allt hedniskt och förberedas till upptagning i Israels församling, lemnades Rahab och hennes anhöriga utanför lägret. 3 Mos. 13: 46. Så måste rening, nemligen i Jesu blod, 1 Joh. 1: 7, föregå själens upptagning i de heligas samfund.

24. Men staden brände de upp med eld och allt, det deruti war: allenast silfwer och guld och koppars och jerns tyg lade de för en skatt in uti HERrans hus.* *4 Mos. 31: 20.

25. Men den skökan Rahab med hennes faders hus och allt, det hon hade, lät Josua lefwa: och hon bodde i Israel intill denna dag; derföre att hon hade fördolt de budskap, som Josua till att bespeja utsändt hade till Jericho.

26. På den tiden swor Josua och sade: Förbannad ware den man för HERranom, som upprättar och bygger denna staden Jericho: när han lägger hans grund, det koste honom hans första son; och när han uppsätter hans port, det koste honom hans yngsta son.* *1 Kon. 16: 34.

Denna hotelse gick i fullbordan (1 Kon. 16: 34), då Hiel åter uppbyggde Jericho. Så länge staden låg öde, wittnade stenhoporne om Herrans straffdom, och sedan wittnade Hiels döda söner derom, likasom Döda hafwet om Sodoms och Gomorras synder och undergång. I det ena wittnesbördet, såwäl som i det andra, är den sanningen uttalad, att syndens lön är döden. Rom. 6: 23.

27. Och war HERren med Josua, så att han wardt namnkunnig i all land.

7. Capitel.

Achan stjäl, röjes, straffas.

Men Israels barn förtogo sig på det, som till spillo gifwet war: ty Achan, Charmi son, Sabdi sons, Serah sons, af Juda slägte, tog något af det, som till spillo gifwet war:* då förgrymmade sig HERrans wrede öfwer Israels barn. *Jos. 22: 20. 1 Chrön. 2: 7.

Israels barn hade så tillwida del i Achans synd, att samma sinnelag i mer eller mindre mån war förhanden folket i allmänhet, fastän det utbröt blott i denna särskilda familj, som war af Israels folk. Denna synd drog derföre straffdom och olycka öfwer hela folket. Så är äfwen i Christi kyrka och församling hwarje enskild medlems synd en skuld, som hwilar på hela församlingen och minskar Guds nåd och wälsignelse för församlingen samt bidrager att draga Herrans aga eller straffdomar öfwer den. Ingen synd sker i församlingen, utan att ganska många, utan att weta det, hafwa del deruti; ty det onda sinnelaget, hwaraf synden uppstår, är en frukt af dålig uppfostran, onda exempel och oräkneliga inflytelser af andra menniskor, så att man troligtwis kan säga om hwarje brott, att det icke hade skett, om förbrytaren alltid hade warit omgifwen af fromma menniskor.

2. Och Josua utsände af Jericho några män in mot Aj, som ligger wid Beth-Aven öster ut ifrån BethEl, och sade till dem: Går upp, och bespejer landet. Och då de hade uppgångit och bespejat Aj,

Aj kallas Aija Neh. 11: 31 och Ajath Es. 10: 28.

3. Kommo de igen till Josua, och sade till honom: Låt icke allt folket draga dit upp; utan wid tu eller tre tusen män, att de draga dit upp och slå Aj, att icke allt folket gör sig der möda om, förty de äro få.

4. Så drogo dit upp af folket wid tre tusen män, och de flydde för de män af Aj.

5. Och de af Aj slogo af dem wid sex och trettio män; och jagade dem allt ifrån porten till Sebarim, och slogo dem den wägen neder åt: då wardt folkets hjerta förtwifladt, och wardt såsom watten.

6. Och Josua ref sina kläder sönder, och föll uppå sitt ansigte till jorden för HERrans ark allt intill aftonen samt med de äldsta af Israel, och de strödde stoft på sina hufwuden.* *1 Mos. 37: 34. 1 Sam. 4: 12. Esth. 4: 1. Job 1: 20; cap. 2: 12.

Med sorg och bäfwan förödmjuka sig härföraren och de äldsta i Israel inför Herran, och utgjuta sina hjertan i allwarlig bön.

7. Och Josua sade: Ack! HErre, HERre: hwi hafwer du fört detta folket öfwer Jordan, att du skulle gifwa oss uti de Amoreers händer, till att förgöra oss? Ack! det wi dock hade blifwit på hinsidan Jordan, såsom wi begynt hade.

8. Ack! min HERre, hwad skall jag säga, medan israel wänder ryggen till sina fiender?

9. När de Cananeer och alla landets [ band I, 411 ]inbyggare det höra, så warda de oss omkringhwärfwande, och utrota wårt namn af jorden; hwad will då du göra ditt stora namn?

Josua bön framkommer i hans förskräckelse i uttryck, som wäl woro syndiga, men Herren såg i sin barmhertighet icke till denna menskliga swaghet, utan höll sig till hufwudsaken i Josua bön, som war att Josua ifrade för Guds namns ära. Det war alltså en bön i Hans eget namn, som är Ansigtets Engel, det war en bön i Jesu namn och kunde derföre icke blifwa utan bönhörelse.

10. Då sade HERren till Josua: Statt upp, hwi ligger du så på ditt ansigte?

11. Israel hafwer syndat, och de hafwa gångit öfwer mitt förbund, som jag dem budit hafwer; och hafwa tagit af det, som till spillo gifwet war, och stulit, och ljugit, och lagt ibland sina tyg.

12. Israels barn kunna icke blifwa ståndande för sina fiender: utan måste wända ryggen till sina fiender; förty de äro till spillo wordne: Jag skall icke wara mera med eder, om I icke låten komma den spillningen ifrån eder.

Israels folk hade blifwit till spillo wordne genom tillgripandet af det till spillo gifna; de hade hängt själ och sinne wid det till spillo gifna och således förtjent att med det till spillo gifna förgås. Att olyckan drabbade hela folket för de få menniskornas brotts skull, är något, som icke så sällan förekommer i Guds werldsstyrelse. För de trogna blifwer ett sådant straff en helsosam aga och pröfning; för de oomwända en stark förmaning till bättring. Alla hafwa någon andel i förbrytelserna, de oomwända genom onda exempel och den allmänna andans skadliga inflytelse, och de trogna genom brist på kraftig andlig inflytelse, bön och förbön; ty hwilken af dem har warit så brinnande i andanom och så trogen i den sanna kärlekens utöfning, som Christi efterföljelse fordrar?

13. Statt upp, och helga folket, och säg: Helger eder* till morgons; ty så säger HERren Israels Gud: En spillning är bland dig, Israel, derföre kan du icke blifwa ståndande för dina fiender, till dess I låten den spillningen komma ifrån eder. *2 Mos. 19: 10. Jos. 3: 5.

14. Och I skolen bittida gå fram, den ena slägten efter den andra; och på hwilken slägten HERren drabbar, der skall gå fram den ena ätten efter den andra; och på hwilken ätten HERren drabbar, der skall gå fram det ena huset efter det andra; och på hwilket hus HERren drabbar, der skall gå fram den ene husbonden efter den andra.

Denna lottning måste uppfylla hela folket med allwarsam betraktelse och föra alla till sjelfpröfning, om de icke hyste ett lika sinnelag och andligen gjort gemenskap med förbrytaren. Lottningen skulle också bereda förbrytarens sinne till friwillig bekännelse.

15. Och hwilken som befunnen warder med någon spillgifwen ting, honom skall man uppbränna i eld och allt det han hafwer; derföre att han hafwer gångit emot HERrans förbund och bedrifwit en galenskap i Israel.* *4 Mos. 15: 3035.

Synden är galenskap; ty menniskan handlar såsom om Gud icke såge det, eller såsom om Han icke wore så nogräknad. Synden är ett motstånd emot den Allsmäktige, och synden är den störste skada en menniska kan göra sig sjelf. Då synden, detta allt oaktadt, begås, så är den ett tydligt uttryck af galenskap; ty menniskan wisar dermed, att anden icke har herrawälde öfwer köttet, och att det andliga förståndet är förmörkadt.

16. Så stod Josua bittida upp om morgonen och hade fram Israel, den ena slägten efter den andra; och det drabbade in på Juda slägte.

17. Och då han hade Juda slägte fram, drabbade det in på de Serahiters ätt: och då han hade de Serahiters ätt fram, den ena husbonden efter den andra, drabbade det på Sabdi.

18. Och då han hade hans hus fram, den ena husbonden efter den andra, drabbade det på Achan, Charmi son, Sabdi sons, Serah sons, utaf Juda slägte.

19. Och Josua sade till Achan: Min son, gif HERranom Israels Gud äran, och gif Honom prisen, och säg mig, hwad du gjort hafwer, och ljug icke för mig.

Genom Achans bekännelse skulle Guds namn äras inför hela folket; det blef derigenom bekräftadt, hwad Herren genom lottningen wille uppenbara. Herrans lag äras derigenom, att det onda kommer i ljuset och blifwer bestraffadt eller borttaget. Såsom domare bewisade Josua både nit för Herrans ära och all den mildhet han kunde emot förbrytaren.

20. Då swarade Achan Josua och sade: Sannerligen, jag hafwer syndat emot HERran Israels Gud; så och så hafwer jag gjort:

21. Jag såg ibland rofwet en kostelig Babylonisk mantel och tuhundrade siklar silfwer och en gyldene tunga, femtio siklar wärd till wigt; der fick jag lust till, och tog det, och si, det är [ band I, 412 ]nedergrafwet i jorden i mitt tjäll, och silfret derunder.

Den kostbara manteln från Babylon och det dyrbara guldsmycket kunna wi anse såsom en bild af allt det, hwarwid en menniska hänger sitt hjerta i denna werlden; egenrättfärdighetens och den egna dygdens brokiga mantel, alla fåfängliga prydnader, rikedomar, ära och allt, som en menniska liksom rycker till sig och begrafwer i sitt hjerta, är en stöld såsom Achans, det är ett tillgripande af Herrans tillhörighet; ty menniskan har icke lof att taga för sig sjelf, utan skall emottaga hwad henne gifwes, såsom nådegåfwor ur Herrans hand.

Hwar och en, som icke af själ och hjerta bekänner, att Gud är den högsta egendomsherren, hwar och en, som söker förwärfwa hwad han kan, utan att fråga efter den himmelske gifwaren, är i grunden en Achan, som en gång har Achans straff att wänta.

22. Då sände Josua dit bud: de lupo till tjället, och si, der war det nedergrafwet i hans tjäll, och silfret derunder:

23. Och de togo det utur tjället, och buro till Josua och till alla Israels barn, och kastade det der ned för HERran.

Så skall en gång hwarje synd framföras inför Herrans ansigte. Lycklig den, som frambär hela sin syndaskuld med ödmjuk bekännelse, allwarlig bättring och bön om förlossning till nådastolen, medan nåd är att finna! Då blifwer synden borttagen och förlåten. Då den icke så framhafwes i ljuset inför Herran i nådens tid, så framhafwes den i domen.

24. Då tog Josua och hela Israel med honom Achan, Serah son, med silfret, manteln och gyldene tungan, hans söner och döttrar, hans oxar och åsnor och får, hans tjäll och allt det han hade; och förde ut i Achors dal.

25. Och Josua sade: Efter du hafwer plågat oss, så plåge dig HERren på denna dag: och hela Israel stenade dem, och brände dem upp i eld.* *5 Mos. 13: 15, 16.

Så måste Achan och hans husfolk samt med de ting, hwarmed han hade försyndat sig, öfwerlemnas åt förderfwet, tillika med allt hwad han egde, emedan Achans hela hus hemfallit under spillgifningsdomen, som war gången öfwer Jericho. Stenandet skedde först och sedan förbränningen. Achans husfolk hade deltagit i hans synd, ty de wisste om det stulna, som war i tjället. Achor betyder bedröfwelse, förwirring, förstörelse. Es. 65: 10. Achan kallas Achar 1 Chrön. 2: 7.

26. Och då de hade stenat dem, gjorde de en stor stenrösa öfwer dem, hwilken ännu warar allt intill denna dag. Så wände då HERren sig ifrån sin wredes grymhet: och deraf heter det rummet Achors dal intill denna dag.

Då syndaskulden är borttagen och det onda utrotadt, så skiner åter nådens ljus, och genom Christus är Achors dal en hoppets port. Os. 2: 15. I den rätta syndasorgen strålar redan hoppets tröst.

8. Capitel.

Aj brändt. Altaret bygdt. Wälsignelsen utropad.

Och HERren sade till Josua: Frukta dig intet, och war icke förfärad:* tag med dig allt krigsfolket, och gör redo, och drag upp till Aj; si, jag hafwer gifwit konungen i Aj med hans folk, hans stad och land, i dina händer. *5 Mos. 1: 21; cap. 7: 18; cap. 20: 3.

2. Och du skall göra med Aj och dess konung, såsom du med Jericho och dess konung gjort hafwer; undantaget, att dess rof och dess boskap skolen I byta eder emellan:* beställ ett bakhåll afsides wid staden. *5 Mos. 20: 14. Jos. 6: 2124.

3. Då gjorde Josua redo, och allt krigsfolket, till att draga upp till Aj; och Josua utwalde trettio tusen stridsmän, och sände ut om natten,

4. Och bjöd dem och sade: Ser till, I skolen wara i bakhåll afsides wid staden; och waren icke för långt ifrån staden, och warer alle redo.

5. Men jag och allt folket, som med mig är, wilja draga till staden: och när de draga ut emot oss såsom tillförene,* så wilja wi fly för dem; *Jos. 7: 5.

6. Att de draga ut efter oss, så länge wi komma dem ut ifrån staden; ty de skola tänka, att wi fly för dem, såsom tillförene.

7. Och medan wi fly för dem, skolen I redo wara i bakhållet, och taga staden in: förty HERren eder Gud skall gifwa eder honom i händer.

8. När I hafwen intagit staden, så tänder elden på honom; efter HERrans ord görer: si, jag hafwer det budit eder.

9. Så sände Josua dem åstad, och de gingo dit upp i bakhåll, och höllo emellan BethEl och Aj, westerut ifrån Aj: men Josua blef i den natten när folket.

10. Och om morgonen war han bittida uppe och skickade folket, och drog [ band I, 413 ]upp med de äldsta af Israel för folket till Aj.

11. Och allt krigsfolket, som när honom war, drogo upp, och trädde fram, och kommo in mot staden, och lägrade sig norr ut ifrån Aj, så att en dal war emellan dem och Aj.

12. Men han hade tagit wid fem tusen män, och ställt dem till bakhåll emellan BethEl och Aj, westerut ifrån staden.

Detta war ett annat mindre bakhåll från en annan sida, än det som omtalas v. 4, på det fienden från flere håll skulle wara afskuren från staden.

13. Och folket af hela lägret, som norr ut ifrån staden war, ställdes så, att dess yttersta räckte wester om staden: så drog då Josua i den natten midt in uppå dalen.

14. Som nu konungen i Aj såg det, skyndade de sig och gjorde bittida redo; och männerna af staden drogo ut, till att möta Israel i strid med allt sitt folk på ett förelagdt rum emot slättmarken: ty han wisste icke, att ett bakhåll war på honom bakom staden.

15. Men Josua och hela Israel ställde sig, såsom de hade warit slagne för dem, och flydde på den wägen åt öknen.

16. Då skriade allt folket af staden, att man skulle förfölja dem; och de jagade desslikes efter Josua, och föllo utur staden;

17. Så att icke en man blef qwar i Aj och BethEl, den icke utdrog och förföljde Israel; och läto staden stå öppen, på det de skulle jaga efter Israel.

Bethels inwånare kommo för att bistå Aj. Men troligtwis drogo de sig snart tillbaka (se v. 25, 26), ty Bethel blef denna gången skonadt och wid ett sednare tillfälle intaget. Dom. 1: 22.

18. Då sade HERren till Josua: Räck ut spetsen, som du hafwer i din hand, emot Aj: ty jag will gifwa det i din hand. Och Josua räckte ut spetsen, som i hans hand war, emot staden.

Uträckandet af spetsen eller spjutet i Josua hand skulle för folket wara ett segertecken, såsom då Mose uträckte sin staf öfwer Röda hafwet, så att ingen af folket skulle frukta för fienden och derigenom åstadkomma oreda under den låtsade flykten.

19. Då gaf sig bakhållet upp med hast utaf sitt rum, och lupo, sedan han räckte ut sin hand, och kommo i staden och wunno honom, och hastade sig och tände elden på honom.

Det war så föranstaltadt, att någon, som hörde till bakhållet, kunde se härförarens uträckta spjut, och folket på detta gifna tecken sätta sig i rörelse emot staden.

20. Och de män af Aj wände sig och sågo tillbaka, och fingo se röken af staden gå upp i himmelen, och hade intet rum till att fly hwarken hit eller dit: och det folket, som flydde åt öknen, wände sig om till att jaga efter dem.

21. Då nu Josua och hela Israel sågo, att bakhållet hade wunnit staden, efter röken gick upp af staden, wände de om och slogo de män af Aj.

22. Och de i staden drogo också ut emot dem, så att de kommo midt ibland Israel på båda sidor: och de slogo dem, till dess ingen af dem öfwerblef lefwande, eller undslapp.* *5 Mos. 7: 2.

23. Och grepo konungen af Aj lefwande och förde honom till Josua.

24. Och då Israel hade ihjälslagit alla Ajs inbyggare på marken och i öknen, som hade jagat efter dem, och de föllo alla genom swärdsegg, till dess de woro ändade, då wände sig hela Israel åt Aj, och slogo det med swärdsegg.

25. Och alla de som fölle på den dagen, både män och qwinnor, de woro tolf tusen, allt folk i Aj.

26. Och Josua drog icke handen igen, med hwilken han utsträckte spetsen, till dess han till spillo gjorde alla Ajs inbyggare.

27. Utan boskapen och rofwet af staden utbytte Israel emellan sig, efter HERrans ord, såsom han Josua budit hade.* *4 Mos. 31: 22, [et]c.

28. Och Josua brände upp Aj och gjorde en hög deraf till ewig tid, den ännu der är på denna dag;

Aj omtalas Es. 10: 28 och Esra 2: 28. Det hade sannolikt åter blifwit uppbygdt.

29. Och lät upphänga konungen af Aj i ett träd intill aftonen: då solen war nedergången, befallte han, att man skulle taga hans kropp utur trädet;* och de kastade den i stadsporten, och hofwo en stor stenhop deruppå, hwilken ännu der är intill denna dag. *5 Mos. 21: 23. Jos. 10: 27.

Se 5 Mos. 21: 23.

[ band I, 414 ]30. Då byggde Josua HERranom Israels Gud ett altare på det berget Ebal,

31. Såsom Mose, HERrans tjenare, Israels barn budit hade, såsom skrifwet står i Mose lagbok, ett altare af hela stenar, der intet jern påkommet war;* och offrade deruppå HERranom bränneoffer och tackoffer: *2 Mos. 20: 25. 5 Mos. 27: 5, 6.

32. Och skref der på stenarna den andra lagen, som Mose Israels barn föreskrifwit hade.* *5 Mos. 27: 3.

33. Och hela Israel med deras äldsta och embetsmän och domare stodo på båda sidor wid arken inför presterna af Levi, som buro HERrans förbunds ark; de främlingar, såwäl som de infödde: hälften af dem inwid det berget Grisim, och den andra hälften inwid det berget Ebal: såsom Mose HERrans tjenare tillförene budit hade,* till att wälsigna Israels folk. *5 Mos. 27: 12, [et]c. Dan. 9: 11.

34. Sedan lät han utropa all lagens ord om wälsignelsen och förbannelsen, som skrifne stå i lagboken:

35. Det war icke ett ord, som Mose budit hade, det Josua icke lät utropa* för hela Israels menighet; för qwinnor och barn och främlingar, som ibland dem woro.* *5 Mos. 31: 11.

Se 5 Mos. 11: 18–28.

9. Capitel.

Gibeons list, förbund, träldom.

Då nu detta hördes in till alla de konungar, som woro på den sidan Jordan, på berg och i dalar, och i alla stora hafwets hamnar, och när dem, som woro inwid Libanons berg; nemligen de Hetheer, Amoreer, Cananeer, Phereser, Heveer och Jebuseer;

2. Samkade de sig tillhopa endrägteligen, att de skulle strida emot Josua och emot Israel.

Nu först tänkte dessa hedniska stammar på ett förbund, sedan starka fästningar och en del af landet blifwit af Israeliterna intaget, Es. 8: 9, 10. De stammar, som här nämnas, bodde i den södra och medlersta delen af Canaan.

3. Men Gibeons inbyggare, då de hörde, hwad Josua gjort hade med Jericho och Aj;

Gibeon låg omkring trefjerdedels mil norr om Jerusalem, och beboddes af Heviter. Det war utan konung och styrdes af äldsta.

4. Upptänkte de en list, gingo till och sände budskap åstad, och togo gamla säckar på sina åsnor och gamla slitna winläglar;

Winläglar, det är läderpåsar, som då begagnades, likasom till en stor del ännu i österlanden, för att deruti förwara olja, win m. m.

5. Och gamla lappade skor på sina fötter, och drogo gamla och rifna kläder uppå; och allt det bröd, som de togo med sig, war hårdt och mögladt:

6. Och gingo till Josua i lägret wid Gilgal och sade till honom och till hela Israel: Wi äro komne fjerran af andra land; så görer nu ett förbund med oss.

Hufwudlägret förblef i Gilgal äfwen efter Jerichos och Ajs förstöring. Cap. 5: 10; cap. 10: 43.

7. Då sade hela Israel till de Heveer:* Kanhända att du bor här ibland oss, huru kunna wi då göra förbund med dig?† *Jos. 11: 19. †2 Mos. 23: 32, 33.

8. De sade till Josua: Wi äro dine tjenare. Josua sade till dem: Ho ären I; eller hwadan kommen I?

9. De sade: Dine tjenare äro ganska fjerran komne af andra land för HERrans din Guds namns skull: ty wi hafwa hört Hans rykte och allt, det Han i Egypten gjort hafwer;

10. Och allt, det Han de twå Amoreers konungar på hinsidan Jordan gjort hafwer, Sihon, konungen i Hessbon, och Og, konungen i Basan, som bodde i Astaroth.* *4 Mos. 21: 23, [et]c. 5 Mos. 2: 32.

11. Derföre sade wåra äldste och alla wårt lands inbyggare: Tager spisning med eder på resan, och går åstad emot dem, och säger till dem: Wi äro edra tjenare; så görer nu ett förbund med oss.

12. Detta wårt bröd, som wi togo med oss till spisning utur wåra hus, war ännu färskt, då wi åstad foro till eder; men nu si, det är hårdt och mögladt.

13. Och dessa winläglar fyllde wi nya; och si, de äro slitna: och dessa wåra kläder och skor äro gamla wordna för den ganska långa resans skull.

14. Då togo höfwitsmännerna af [ band I, 415 ]deras spisning, och frågade icke HERrans mun.* *4 Mos. 27: 21.

De frågade icke Herran hos den öfwerste presten, genom hwilken Herren talade till sitt folk.

15. Och Josua gjorde frid med dem; och ingick ett förbund med dem, att de skulle blifwa lefwande: och de öfwerste för menigheten swuro dem.* *5 Mos. 7: 2. 2 Sam. 21: 2.

16. Men efter tre dagar, sedan de hade gjort förbundet med dem, kom för dem, att de woro hardt när dem, och skulle bo ibland dem.

17. Ty då Israels barn drogo framåt, kommo de tredje dagen till deras städer, hwilka så woro nämnde: Gibeon, Cephira, Beeroth och Kiriath Jearim.

18. Och de slogo dem icke, ty de öfwerste för menigheten hade swurit wid HERran Israels Gud: och hela menigheten knorrade emot de öfwersta.

19. Då sade alla de öfwerste för hela menigheten: Wi hafwa swurit dem wid HERran Israels Gud; derföre kunna wi icke komma wid dem.

Denna ed war genom en list aflockad, och det dermed gifna löftet war emot Guds befallning, 5 Mos. 7: 2. Men de öfwerste för menigheten hade derwid oförsigtig brukat Herrans namn, och de fruktade nu med rätta, att om denna ed blefwe bruten, så skulle detta heliga namn derigenom blifwa wanhelgadt ibland hedningarne; derföre akta de nödwändigt att hålla denna ed och låta Gibeoniterna lefwa, men de bestämdes till ringa arbeten isynnerhet i tempeltjensten, som war det bästa sättet att hindra dem ifrån yttre afguderi, ehuru man icke kunde påräkna, att de öfwergåfwo det i sina hjertan.

20. Men det wilja wi göra dem; låtom dem lefwa, att en wrede icke kommer öfwer oss för edens skull,* den wi dem gjort hafwa. *2 Sam. 21: 1.

21. Och de öfwerste sade till dem: Låtom dem lefwa, att de måga wara wedhuggare och wattudragare för hela menigheten, såsom öfwerstarne dem sagt hafwa.

22. Då kallade dem Josua och talade med dem och sade: Hwi hafwen I bedragit oss, och sagt: I ären ganska långt ifrån oss; ändock I bon ibland oss?

23. Derföre skolen I wara förbannade, så att af eder icke skall återwända trälar, som wed hugga och watten draga till min Guds hus.

Detta förbannande innebär icke, att de skulle wara utestängda från all möjlighet att blifwa delaktige af de förmåner, som den sanne Gudens folk fick åtnjuta, så framt de wille såsom Rahab af hjertat wända sig till Herren; utan här menas, att de skulle wara dömde till detta slags tjenst, som dock ingalunda war förenad med förtryck och lidande.

24. De swarade Josua, och sade: Det hafwer warit sagdt dina tjenare, att HERren din Gud hafwer budit sin tjenare Mose,* att Han skall gifwa eder detta hela land, och förgöra för eder alla landets inbyggare; då fruktade wi om wåra själar för eder storligen, och gjorde detta. *5 Mos. 7: 1.

25. Men nu si, wi äro i dina händer; hwad dig tyckes godt och rätt wara att göra med oss, det gör.

26. Och han gjorde dem så, och friade dem ifrån Israels barns hand, att de icke slogo dem ihjäl.

27. Så gjorde Josua dem på samma dagen till wedhuggare och wattudragare för menigheten och till HERrans altare allt intill denna dag på det rum, som Han utwäljande worde.

Gjorde, grt.: gaf, Josua öfwergaf dem åt menigheten till wedhuggare m. m. Derföre blefwo de kallade Nethinim, det är: gifne. 1 Chrön. 9: 2. Esra 8: 20.

Saul bröt den ed, som här blifwit åt Gibeoniterna gifwen, 2 Sam. 21: 4, [et]c., och blef derföre strängt straffad af sanningens Gud, som dermed på det tydligaste wisade sin heliga wilja, att man äfwen mot de otrogna skall wara trofast, redlig och sannfärdig och hålla hwad man lofwar, så framt icke löftet innebär någonting så orimligt, att löftets uppfyllande wore en större synd än löftesbrottet. I ett sådant fall wore det nödwändigt att bryta löftet, men sjelfwa löftet wore då en stor synd. Så snart någon utwäg wisar sig att utan synd emot Gud kunna uppfylla ett gifwet löfte, så måste det hållas, äfwen om det till en del hwilar på eller blifwit föranledt genom något bedrägeri hos den, som fått löftet. Gibeoniterna hade bedragit Israels öfwerstar, men desse öfwerstar, som tillbådo sanningens Gud, ansågo sig derföre icke berättigade att blifwa löftesbrytare emot dem.

Till den Israelitiska offergudstjensten behöfdes mycket wed och watten. Af Nethinim besörjdes och förrättades hela den lägre tempeltjensten. Dessa Nethinim äro äfwen en lärorik bild i afseende på den Christna församlingen och Guds rike i allmänhet. Det gifwes många olika klasser af Christna. Hos dem, som äro rent af otrogna, äro graderna af otron många. Ifrån den tanklösa likgiltigheten, som ännu kan wara förenad med mildhet och wänlighet, ända till den största ytterligheten af fräck bitterhet och fiendtlighet emot allt hwad heligt är, är ett stort afstånd. Och ibland dem, som tro på Guds ord, äro skiljaktigheterna likaledes många och betydliga. Ifrån [ band I, 416 ]det Gibeonitiska träldomstillståndet, der man anser sig nödsakad att i yttre måtto deltaga i Gudstjensten, under det mammon, högmod och allahanda lustar i hjertat hafwa sina afgudatempel i alla wrår, ända till de utmärktaste bland Herrans tjenare, hwilka såsom Paulus och många trogna brinna af kärlek till Herran och Hans återlösta och utgifwa sitt lif för sanningens skull, är afståndet ganska stort och graderna mångfaldiga. Under sådana otaliga skiljaktigheter, som härröra af olika menniskors innersta tillstånd och beskaffenhet, är det icke möjligt att en yttre jemlikhet skulle kunna åstadkommas, ware sig i denna eller den tillkommande werlden. Matth. 13: 49. Men Christi sinne, broderlig och allmännelig kärlek, ödmjukhet, mildhet och wälwilja måste alla eftersträfwa, som åkalla Hans namn. Äfwen i den förklarade församlingen komma en gång sådana frälsta menniskor att finnas, som motswara Gibeoniterna i afseende på deras ringare ställning, men deras hjertan äro renade från all synd och orättfärdighet, fastän de icke blifwit fullkomligt förklarade ifrån den ena klarheten till den andra, och de åtnjuta alla en så hög grad af salighet, som de äro i stånd att bära. Jfr 2 Cor. 3: 18. Uppb. 22: 2.

10. Capitel.

Fem konungar fly. Hagel faller. Solen står stilla. Konungarne hängas. Landet intages.

Då nu Adoni Zedech, konungen i Jerusalem, hörde, att Josua hade wunnit Aj och gifwit det till spillo, och hade gjort Aj och dess konung lika såsom han hade gjort Jericho och dess konung*; och att de Gibeoniter† hade gjort frid med Israel, och woro komne ibland dem; *Jos. 6: 15; †cap. 9: 15.

Se 1 Mos. 14: 18. Intill Davids tid kallades Salem merendels Jebus, emedan Jebusiterna, Jebus efterkommande (1 Mos. 10: 16), innehade en del deraf, Jos. 18: 28. Adoni Zedech betyder rättfärdighetens herre, likasom Melchizedech rättfärdighetens konung.

2. Fruktade de swårligen: förty Gibeon war en stor stad, såsom en af konungastäderna, och större än Aj, och alla hans borgare goda stridsmän.

3. Och han sände till Honom, konungen i Hebron, och till Piram, konungen i Jarmuth, och till Japhia, konungen i Lachis, och till Debir, konungen i Eglon, och lät säga dem:

4. Kommer hit upp till mig, och hjelper mig, att wi må slå Gibeon; förty de hafwa gjort frid med Josua och Israels barn.

5. Då kommo tillhopa och drogo uppåt de fem Amoreers konungar: konungen i Jerusalem, konungen i Hebron, konungen i Jarmuth, konungen i Lachis, konungen i Eglon, med all deras härläger, och belade Gibeon, och stridde deremot.

6. Men de af Gibeon sände till Josua i lägret i Gilgal, och läto säga honom: Drag icke din hand ifrån dina tjenare; kom hit upp till oss snarligen, undsätt och hjelp oss: ty alla de Amoreers konungar, som bo uppå bergen, hafwa samkat sig tillhopa emot oss.

7. Josua drog dit upp ifrån Gilgal, och allt krigsfolket med honom, och alla goda stridsmän.

8. Och HERren sade till Josua: Frukta dig icke för dem: ty jag hafwer gifwit dem i dina händer; ingen af dem skall kunna blifwa ståndande för dig.

9. Alltså kom Josua hasteligen på dem; ty han drog i hela natten upp ifrån Gilgal.

10. Men HERren förskräckte dem för Israel,* så att de slogo dem en stor slagtning af i Gibeon; och jagade efter dem på den wägen till Beth-Horon, och slogo dem in till Aseka och Makkeda. *Dom. 4: 15.

11. Och då de flydde för Israel den wägen neder åt till Beth-Horon, lät HERren falla af himmelen stora ¨ hagelstenar på dem intill Aseka, så att de blefwo döde: och mycket flere af dem blefwo döde af hagelstenarna, än Israels barn slogo med swärd.

Genom detta underwerk blefwo Israeliterna öfwertygade, att segren icke kunde tillskrifwas deras egen tapperhet, och fienderna kunde tydligt se, att det straff, som öfwergick dem, kom ifrån himmelens och jordens Herre, och att det icke blott war en mensklig sak. De hade derigenom kunnat, likasåwäl som Rahab, komma till en rätt kunskap och till tro på den allsmäktiga Guden, om de hade welat.

12. Då talade Josua med HERran på den dagen, när HERren gaf de Amoreer för Israels barn, och sade i Israels närwaro: Sol, statt stilla* i Gibeon, och måne, i Ajalons dal. *Es. 28: 21.

Först talade Josua i bön med Herren, och i bönen fick han en sådan upplysning af Guds: Ande och en sådan troswisshet, att han kunde tala till himlakropparna och befalla dem att stanna. Det war nu icke blott Josua, som talade till solen och månen, utan genom Josua mun talade den Herren, som makt hafwer öfwer himmel och jord. Och han, som skapat solen och månen, [ band I, 417 ]kunde lika så lätt förändra deras lopp. Canaans innewånare ansågo solen och månen såsom gudar, frambragte offer åt dem och tillbådo dem. Den allsmäktige Guden wille nu wisa både för Canaaniterna och för sitt folk, att Han war Herre öfwer dessa skapade ljusbärare. För att förhärliga sitt namn, werkade Gud således detta stora under. Det förändrar icke saken, huru detta underwerk skedde, ware sig genom en förändring i jordens rörelser eller i ljusets lagar. Ändamålet wanns likafullt, om ljuset samlade sig och gaf ett sken såsom sol och måne, från de ställen, som här nämnas. Man kan af detta bibelställe icke draga någon slutsats stridande emot stjernkunnighetens nyare upptäckter; ty ännu säga alltid de stjernkunniga såwäl som andra: Solen går upp och solen går ned, ehuru de wäl weta, huru det förhåller sig med jordens och himlakropparnas rörelse. Josua hade Gibeon sydost om sig, och öfwer Gibeon stod solen för honom på morgonstunden, under det månen syntes i wester öfwer Ajalons dal.

13. Då stod solen stilla och månen desslikes, till dess att folket hämnade sig på sina fiender. Är icke detta skrifwet i den frommes bok? Så stod solen midt på himmelen, och fördröjde gå neder så när en hel dag.* *Es. 38: 8.

Den frommes bok nämnes ock 2 Sam. 1: 18. Det war en mensklig bok, innehållande berättelser om Israels wandring och segrar, således om Herrans under med detta folk. Denna bok nämnes här, för att wisa, att detta underwerk, då Josua bok skrefs, war allmänt bekant.

14. Och hafwer ingen dag warit lik wid denna, hwarken förr eller sedan, då HERren lydde en mans röst, ty HERren stridde för Israel.

Herren lyder menniskans röst, då menniskans röst är ett genljud af Herrans Ande, som i själen werkar. Blott då kan ett Guds barn bedja om ett underwerk, när Herrans Ande sjelf werkar denna bön och gifwer wisshet om, att ben skall höras; ty eljest wore det å menniskans sida förmätenhet att så bedja.

15. Och Josua drog åter i lägret igen till Gilgal; och hela Israel med honom.

Josua wände sig nu mot Gilgal, men anlände icke dit i lägret, förr än det hade skett, som berättas i det följande till och med v. 42.

16. Men de fem konungar woro flydde, och undfingo sig uti en kula i Makkeda.

17. Då wardt Josua sagdt: Wi hafwa funnit de fem konungar fördolda i en kula i Makkeda.

18. Josua sade: Så wälter stora stenar för gapet af kulan; och befaller några män, som taga der wara på dem.

19. Men I, står icke stilla, utan jager efter edra fiender, och slår deras eftersta,* och låter icke komma dem i deras städer: ty HERren eder Gud hafwer gifwit dem i edra händer. *5 Mos. 25: 18.

20. Och då Josua och Israels barn hade lyktat den mäktiga stora slagtningen på dem, och platt slagit dem, hwad sedan qwar blef af dem, det kom in i de fasta städer.

21. Så kom allt folket åter i lägret igen till Josua i Makkeda med frid; och ingen tordes röra sin tunga för Israels barn.

Ingen hwässte sin tunga emot någon af Israels barn.

22. Men Josua sade: Låter upp gapet för kulan, och drager fram de fem konungar till mig.

23. De gjorde ock så, och hade de fem konungar till honom utur kulan; konungen i Jerusalem, konungen i Hebron, konungen i Jarmuth, konungen i Lachis, konungen i Eglon.

24. Då nu desse konungar woro framledde till honom, kallade Josua hela Israel och sade till de öfwersta af krigsfolket, som med honom drogo: Kommer hit, och träder dessa konungarne på halsen med fötterna: och de kommo fram, och trädde på deras halsar med fötterna.

Grt.: Sätter edra fötter på dessa konungars nackar (till tecken, att de äro fullkomligt underkufwade). 1 Mos. 3: 15. Ps. 110: 1.

25. Och Josua sade till dem: Frukter eder icke och grufwer eder icke; warer tröste och wid ett fritt mod: ty alltså skall HERren göra alla edra fiender, som I emot striden.

26. Och Josua slog dem sedan, och drap dem, och hängde dem i fem träd: och de hängde i träden allt intill aftonen.

27. Då solen war nedergången, böd han, att man skulle taga dem ned af träden,* och kasta dem in i kulan, der de sig uti fördolt hade; och lade stora stenar för gapet af kulan, hwilka der ännu äro på denna dag. *5 Mos. 21: 23. Jos. 8: 29.

28. På den samma dagen wann ock Josua Makkeda, och slog det med swärdsegg med dess konung, och gaf det till spillo och alla de själar, som der inne woro, och lät ingen blifwa igen: och gjorde den konungen i Makkeda, såsom han hade gjort konungen i Jericho.* *Jos. 6: 21.

[ band I, 418 ]Allt detta skedde på den märkwärdiga dagen, som genom solens stillastående förlängdes.

Det straff, som öfwergick dessa hedningar och deras ogubaktiga konungar, skulle hos Israels folk wäcka fruktan för Guds helighet och rättfärdighet, på det de icke måtte förfalla i hedniska styggelser och ådraga sig samma straff.

29. Så drog Josua och hela Israel med honom ifrån Makkeda till Libna och stridde deremot.

30. Och HERren gaf det också i Israels hand med dess konung; och han slog det med swärdsegg och alla de själar, som derinne woro, och lät ingen blifwa igen derinne: och gjorde dess konung, såsom han hade gjort konungen i Jericho.

31. Sedan drog Josua och hela Israel med honom ifrån Libna till Lachis; belade och bestridde det.

32. Och HERren gaf desslikes Lachis i Israels händer, så att de wunno det på andra dagen, och slogo det med swärdsegg och alla de själar, som derinne woro, alldeles som han hade gjort i Libna.

33. På samma tiden drog Horam, konungen i Geser, upp till att hjelpa Lachis: men Josua slog honom med allt hans folk, till dess ingen igen blef.

34. Och Josua drog ifrån Lachis med hela Israel in till Eglon, och belade och bestridde det,

35. Och wann det på samma dag, och slog det med swärdsegg, och gaf till spillo alla de själar, som derinne woro, på samma dagen, alldeles såsom han hade gjort Lachis.

36. Sedan drog Josua med hela Israel ifrån Eglon upp till Hebron, och bestridde det:

37. Och wann det, och slog det med swärdsegg, och dess konung med alla dess städer och alla de själar, som der inne woro; och lät icke en igen blifwa, alldeles såsom han hade gjort Eglon; och gaf det till spillo och alla de själar, som der inne woro.

I Hebron hade således en ny konung uppstigit på thronen.

38. Då wände Josua igen med hela Israel in åt Debir, och bestridde det:

Debir och Hebron intogos sedan af Enakiter, hwilka wid ett sednare tillfälle utdrefwos. Cap. 15: 14 15.

39. Och wann det med dess konung och alla dess städer, och slogo dem med swärdsegg, och gåfwo till spillo alla de själar, som derinne woro: och lät icke en igen blifwa: såsom han hade gjort Hebron, så gjorde han ock Debir och dess konung, och såsom han hade gjort Libna och dess konung.

40. Alltså slog Josua allt landet på bergen och söderut och i dalarna och wid bäckarna med alla deras konungar; och lät icke en igen blifwa: och gaf till spillo allt det, som anda hade, såsom HERren Israels Gud budit hade.* *5 Mos. 7: 2; cap. 20: 16.

41. Och slog dem allt ifrån Kades Barnea intill Gasa; och hela landet Gosen intill Gibeon:* *Jos. 11: 16; cap. 15: 51.

Gosen låg i Juda stam; det war icke Gosen i Egypten.

42. Och wann alla dessa konungarna med deras land allt med en ryck: ty HERren Israels Gud stridde för Israel.

En stor del af Canaans land war genom detta fälttåg eröfrad, men hedningarne innehade ännu Jebus eller Salem, som war starkt befästadt.

43. Och Josua drog åter i lägret till Gilgal med hela Israel.

11. Capitel.

Jabin m. fl. slagne. Enakim utrotade.

Då Jabin, konungen i Hazor, detta hörde, sände han till Jobab, konungen i Madon, och till konungen i Simron, och till konungen i Achsaph;

Den Jabin, som omtalas Dom. 4: 2, lefde etthundra år sednare.

2. Och till de konungar, som bodde norrut uppå bergen och uppå slättmarkerna söderut Cinneroth; och i dalarna och i NaphothDor utmed hafwet:

3. Till de Cananeer österut och westerut, till de Amoreer, Hetheer, Phereseer och Jebuseer uppå bergen; så ock till de Heveer nedanför Hermons berg i Mizpa land.

4. Desse drogo ut med alla deras härar, dråpligen mycket folk, såsom landen i hafsstranden: och ganska många hästar och wagnar:

5. Alla dessa konungar församlade sig, och kommo och lägrade sig ihop wid det wattnet Merom till att strida med Israel.

6. Och HERren sade till Josua: Frukta dig icke för dem; ty i morgon [ band I, 419 ]på denna tiden skall jag gifwa dem alla slagna för Israels barn: deras hästar skall du hasa och bränna deras wagnar i eld.

Att hasa war ett gammalt krigsbruk, som bestod deruti, att senorna på bakbenen af hästar eller andra arbetsdjur blefwo afskurna, för att göra dem odugliga till widare bruk, då de segrande icke hade tillfälle att begagna dem. I österlanden sättes mycket wärde på utmärkt hästafwel. Emot den kostsamma ståt, som derigenom lätt kunde intränga i Israel och de farliga förbindelser med andra länder, hwartill detta kunde föranleda, warnar Herren sitt folk. Se 5 Mos. 17: 16.

7. Och Josua kom hasteligen på dem, och allt krigsfolket med honom, wid wattnet Merom, och öfwerföll dem.

8. Och HERren gaf dem i Israels händer: och de slogo dem och jagade dem allt intill det stora Zidon och intill det warma wattnet* och intill den slätten i Mizpe österut, och slogo dem, till dess icke en igen blef. *Jos. 13: 6.

Det warma wattnet. Troligen woro saltsjuderier i närheten af Sidon eller dammar inrättade hwarigenom man kunde winna salt af hafswatten genom dess bortdunstning i solhettan.

9. Då gjorde Josua dem såsom HERren honom budit hade, och hasade deras hästar och brände upp deras wagnar:

10. Och wände om på samma tiden, och wann Hazor och slog dess konung med swärd: ty Hazor war tillförene hufwudstaden för alla dessa konungarikena;

11. Och slog alla de själar, som der inne woro, med swärdsegg, och gaf dem till spillo: och lät intet igen blifwa, som anda hade; och brände upp Hazor med eld.

Hazor uppbyggdes åter och blef en mäktig stad, såsom en samlingsplats för många flyktiga hedningar.

12. Dertill alla dessa konungarnas städer wann Josua med deras konungar; och slog dem med swärdsegg och gaf dem till spillo, såsom Mose, HERrans tjenare, budit hade.* *1 Mos. 23: 32. 4 Mos. 33: 52. 5 Mos. 20: 16.

13. Dock uppbrände Israels barn inga städer med eld, som högt uppe lågo, förutan Hazor allena; det uppbrände Josua.

14. Och allt rofwet af dessa städerna och boskapen bytte Israels barn emellan sig: men alla menniskor slogo de med swärdsegg, till dess de förgjorde dem, och läto intet igen blifwa, som anda hade:

15. Såsom HERren sin tjenare Mose, och Mose Josua budit hade, så gjorde Josua, att intet blef tillbaka af allt det HERren hade budit Mose.* *2 Mos. 34: 12. 5 Mos. 7: 2.

16. Alltså intog Josua alla dessa landen på bergen, och allt det söderut ligger, och allt landet Gosen och dalarna och slättmarken och Israels berg med dess dalar:

17. Allt ifrån berget, som åtskiljer landet uppåt, emot Seir intill BaalGad, på berget Libanons slätt nedan wid Hermons berg; alla deras konungar wann han, och slog dem, och drap dem.

Baal Gad kallades denna stad efter den afgud Baal, hwilken dyrkades såsom lyckans gud. Det war blott timlig lycka hedningarna sökte hos Baal.

18. Men han förde örlig med dessa konungar i lång tid.

Caleb war fyratio år gammal, då han af Mose sändes med de öfriga att utforska Canaans land; derefter woro nu fyratiofem år förflutna, cap. 14: 7—10, men Israel hade från samma tidpunkt warit trettioåtta år i öknen. Således räckte Josua eröfringskrig i sju år. Äfwen här wisar sig sjutalet såsom betydelsefullt. Stridens tid för Guds rike på jorden är noga bestämd, och ju swårare striden är, desto närmare är alltid förlossningen.

19. Och war ingen stad, som sig gaf med frid under Israels barn, undantagna de Heveer, som bodde i Gibeon:* utan de wunno dem alla med strid. *Jos. 9: 1518.

20. Och det skedde så af HERran, att deras hjerta wardt förstockadt till att möta Israels barn med strid: på det de skulle till spillo komma, och dem ingen nåd wederfaras, utan förgöras, såsom HERren hade budit Mose.

Genom en särskild straffdom blefwo dessa hedningar förblindade, då de nu woro mogna till straffet, 2 Mos. 4: 21. Es. 29: 9, 10. De öfwerlemnades åt sina egna högmodiga tankar, för att fatta det oförnuftiga beslut att sätta sig emot Israels folk, ehuru de wäl wisste, att Herren stridde för Israel. Förstockelsen gick ingalunda ut på att hindra dem ifrån bättring; ty derpå tänkte de aldrig, utan Herren lät dem behålla nog mod och själsstyrka att handla efter deras syndiga wilja för att ådraga sig det straff de förtjente, att utrotas i striden. Om de hade underkastat sig, såsom Gibeoniterna, och bedt om förskoning, så hade det kunnat hända, att Israel hade låtit beweka sig att låta dem lefwa, ehuru det war emot Guds befallning, 5 Mos. 20: 17. Och då hade Israel lätt kunnat sammansmälta med de hedniska folken, ty de hade då beständigt haft nätet omkring sig.

21. På den tiden kom Josua och utrotade de Enakim* utaf bergen af [ band I, 420 ]Hebron, af Debir, af Anab, af alla Juda berg och af alla Israels berg, och gaf dem till spillo med deras städer: *4 Mos. 13: 34. Dom. 1: 20.

Från femtonde versen nämnas åter i korthet Josua segrar, hwilka i det föregående utförligt beskrifwas.

22. Och lät inga Enakim igenblifwa i Israels barns land, förutan i Gasa, i Gath och i Asdod, der blefwo de igen.* *1 Sam. 17: 4. 2 Sam. 21: 20.

Dessa städer lågo i Philisteerlandet. 1 Sam. 6: 17.

23. Alltså tog Josua allt landet in, alldeles såsom HERren hade sagt till Mose; och gaf det Israels barn till arfs, hwarje slägten sin del. Och landet wände åter att strida.

Nu woro de största och wigtigaste delarna af landet intagna, och krigen upphörde till en tid men måste snart åter förnyas.

12. Capitel.

Sihon, Og och trettioen konungar slagne.

Desse äro de konungar i landet, som Israels barn slogo, och togo deras land in på hinsidan Jordan, österut: ifrån Arnons bäck intill Hermons berg och hela marken österut:

2. Sihon, de Amoreers konung, som bodde i Hessbon och war rådande* ifrån Aroer, som på stranden ligger wid den bäcken wid Arnon, och midt i bäcken, och öfwer halfwa Gilead intill den bäcken Jabbock,† der Ammons barns landamäre är. *4 Mos. 21: 24. 5 Mos. 2: 36; cap. 3: 6. †1 Mos. 32: 22.

3. Och öfwer den slättmarken allt intill hafwet Cinneroth öster ut och intill hafwet i slättmarken, som är salthafwet,* öster ut, den wägen åt BethJesimoth; och ifrån sunnan neder ut med bäcken wid berget Pisga: *1 Mos. 14: 3. 4 Mos. 34: 3.

4. Dertill Ogs gräns, konungens i Basan,* den ännu af de Resar qwar blifwen war och bodde i Astaroth och Edrei: *5 Mos. 1: 4.

5. Och war rådande öfwer berget Hermon, öfwer Salcha och öfwer hela Basan, allt intill Gessuri och Maachathi gränser, och i halfwa Gilead, hwilket war Sihons gräns, konungens i Hessbon.

6. Mose, HERrans tjenare, och Israels barn slogo dem: och Mose, HERrans tjenare, gaf dem de Rubeniter, Gadditer och den halfwa slägten Manasse till att intaga.* *5 Mos. 3: 16.

7. Men desse äro de konungar i landet, som Josua slog och Israels barn på denna sidan Jordan westerut, ifrån Baal-Gad på Libanons bergs slätt, intill det berget, som åtskiljer landet uppåt emot Seir, och det Josua Israels slägter gaf till att intaga, hwar och en sin del:

8. Det som uppå bergen, dalarna, slättmarken, wid bäckar, i öknen och söderut war, de Hetheer, Amoreer, Cananeer, Phereseer, Heveer och Jebuseer.

9. Konungen i Jericho: Konungen i Aj, som wid sidan ligger af BethEl:

10. Konungen i Jerusalem: Konungen i Hebron:

11. Konungen i Jarmuth: Konungen i Lachis:

12. Konungen i Eglon: Konungen i Geser:

13. Konungen i Debir: Konungen i Geder.

14. Konungen i Horma: Konungen i Arad:

15. Konungen i Libna: Konungen i Adullam:

16. Konungen i Makkeda: Konungen i BethEl:

17. Konungen i Tappuah: Konungen i Hepher:

18. Konungen i Aphek: Konungen i Lasaron:

19. Konungen i Madon: Konungen i Hazor:

20. Konungen i Simron Meron: Konungen i Achsaph:

21. Konungen i Thaanach: Konungen i Megiddo:

22. Konungen i Kedes: Konungen i Jokneam på Charmel:

23. Konungen i Dor Naphot Dor: Konungen för de hedningar i Gilgal:

24. Konungen i Thirza: det äro en och trettio konungar.

I detta capitel uppräknas utförligt Israels segrar. Alla dessa stammar och deras konungar äro af Hams efterkommande, 1 Mos. 9: 26. Somliga städer woro wäl befästade, och belägringar på den tiden swåra att utföra; ty man hade icke krut och kanoner. Somliga stammar bodde på bergen och i hålor, der det war swårt att uppsöka och öfwerwinna dem. Derföre upptogo dessa eröfringskrig en lång tid. Wida [ band I, 421 ]lättare hade det gått, om hos folket i allmänhet hade funnits en mera lefwande förtröstan på Herran ock ett warmare nit om Hans ära.

Såsom Israel måste länge strida mot dessa hedniska folk, för att utrota dem ock deras afgudar, så måste ock hwarje sann medlem af Christi församling strida emot hedendom och afgudar i sitt eget hjerta, ock det är ofta ett mödosamt krig; fienderna äro ofta förborgade, såsom Canaaniterna i sina hålor, ock komma hastigt fram, genom swåra frestelser, såsom bewäpnade med förgiftade pilar, stundom då man minst förmodar det. Ock ju mera slapp ock trög en christen är i denna strid mot afgudarna i sitt eget hjerta, desto långsammare går det att öfwerwinna dem, desto längre dröjer det, innan man kommer till en fridfull besittning af de nådesförmåner, som Herren utlofwat åt sina trogna, ock till en rätt försmak af det himmelska Canaan. Men lika wisst som Israel i Herrans kraft kunde besegra så många mäktiga hedniska folk, lika wisst kan också hwar ock en, som i tron på Christum will taga löftets arf i besittningt, genom Hans kraft segra öfwer alla andeliga fiender.

13. Capitel.

Landets delning. Rubens, Gads, Manasse lott.

Då nu Josua wardt gammal ock wäl till ålders, sade HERren till honom: Du är gammal worden ock wäl till ålders, och landet är ännu mycket qwar, som intagas skall:

XGud hade sjelf förutsagt, att Israel icke på. en gång skulle intaga alla de länder, som blifwit utlofwade, 1 Mos. 15: 18. Jfr 5 Mos. 7: 22. 2 Mos. 23: 28, 29. Dom. 2: 21, 22. Jos. 23: 12, 13. Till en början war det en barmhertig skickelse emot Israel, att folket icke på en gång, utan småningom skulle utrotas; men sedan blef detsamma ett straff för Israels affall och synder.

2. Nemligen hela landet de Phlilisteers, och hela Gessuri,

Gessuri war ett litet folk, som bodde i södra delen af Canaan.

3. Ifrån Sichor,* som löper fram om Egypten, allt intill Ekrons landsändar norr ut, hwilka de Cananeer tillräknas; fem de Philisteers herrar, nemligen de Gasiter, de Assdoditer, de Askaloniter, de Gittiter, de Ekroniter, ock de Awiter.

Sichor betyder här den östligaste armen af Nilströmmen.

4. Men ifrån söder är hela de Cananeers land, och Mearach, de Zidoniers, allt intill Aphek, ock till de Amoreers landsändar.

Cananeerna i ordets inskränktare mening bodde på åtskilliga ställen i landet, söderut. 4 Mos. 33: 40, i wester ock wid hafwet, 4 Mos. 13: 30.

5. Dertill de Gibiliters land ock hela Libanon österut ifrån BaalGad nedanför berget Hermon, till dez man kommer till Hamath.

6. Alla de som på bergen bo ifrån Libanon allt intill det warma wattnet ock alla Zidonier:* Jag skall fördrifwa dem för Israels barn; kasta lott derom, till att utskifta dem emellan Israel, såsom jag hafwer budit dig. *Jos. 11: 8.

7. Så skifta nu dessa landen emellan de nio slägter tills arfs,* ock emellan den halfwa slägten Manasse. *Ps. 135: 11, 12.

Nu skulle landet utdelas, såwäl det redan intagna, som det ännu ointagna. Det hela war gifwt åt Israel, såsom en skänk af herran, ock de kunde komma i besittning deraf i samma mån som behofwet fordrade ock deras förtröstan på herran ock trohet emot Honom egde bestånd.

8. En de Rudeniter ock Gadditer hafwa med den andra halfwa Manasse undfått deras arfwedel: som Mose dem gaf på hinsidan Jordan österut,* såsom HERrans tjenare Mose dem det gifwit hafwer: *4 Mos. 32: 33. 5 Mos. 3: 12. Jos. 1: 12, [et]c. cap. 20: 8; cap. 22: 4.

9. Ifrån Aroer, som ligger på bäckens strand wid Arnon, ock ifrån den staden midt i bäcken, ock all den ängden Medeba allt intill Dibon:

10. Ock alla Sihons, de Amoreers konungs, städer, som satt i Hessdon, allt intill Ammons barns landsändar:

11. Dertill Gilead ock de landsändar wid Gessuri ock Maachati ock hela berget Hermon ock hela Basan allt intill Salcha:

12. Hela Ogs rike i Basan, den i Askaroth ock Ebrei satt, hwilken ännu igen war af de Resar: men Mose slog dem ock fördref dem.

13. Men Israels barn fördrefwo icke dem i Gessur, ock i Maachath: utan de bodde, både Gessur ock Maachath, ibland Israels barn allt intill denna dag.

14. Men de Liviters slägte gaf han ingen arfwedel; ty HERrans Israels Guds offer är deras arfwedel, såsom Han dem sagt hade.* *4 Mos. 18: 24. 5 Mos. 10: 9; cap. 18: 1, [et]c. Hes. 44: 28.

[ band I, 422 ]15. Så gaf Mose Rubens barns slägte, efter dras ätter:

16. Så att deras landsändar woro ifrån Aroer, som ligger på bäckens strand wid Arnon, ock den staden midt i bäcken, med all slättmarken intill Medeba:

17. Hesbon ock alla dess städer, som ligga på slättmarken, Dibon, Bamoth-Baal ock Beth BaalMeon:

18. Jazha, Kedemoth, Mephaath:

19. Kiriathaim, Sibma, Sereth Sahar uppå berget Emek:

20. Bethbeor, de bäckar wid Pisga, ock BethJesimoth:

21. Ock alla de städer på slättmarken; ock hela Sihons, de Amoreers konungs rike, som satt i Hesbon, den Mose slog med de förstar i Midian, Evi, Rekem, Zur, Hur ock Reba, * hwilka konung Sihons höfwitsmän woro, som i landet bodde. *4 Mos. 31: 8.

22. Dertill Bileam, Beors son, den spåmannen,* slogo Israels barn med swärd, samt med de andra dräpna. *4 Mos. 22: 5.

23. Ock landamäret till Rubens barn war Jordan. Detta är nu Rubens¨ barns arfwedel i deras ätter, städer ock byar.

24. Gads barns slägte efter deras ätter gaf Mose:

25. Så att deras landsändar woro Jaeser, ock alla de städer i Gilead, ock halfwa Ammons barns land,* allt intill Aroer, som ligger för Rabbah: *5 Mos. 2: 19.

26. Ock ifrån Hesbon intill Ramath Mizpe ock Betonim: ock ifrån Mahanaim allt intill Debirs landsändar:

27. Men i dalarna, BethHaram, Beth Nimra, Succoth ock Zaphon, som qwar war af Sihons rike, konungens i Hesbon, hwilkens gräns war Jordan, allt intill ändan af hafwet Cinnereth på denna sidan Jordan, österut.

28. Detta är nu Gads barns arfwedel i deras ätter, städer ock byar:

29. Den halfwa Manasse barns slägt efter deras ätter gaf Mose:

30. Så att deras landsändar woro ifrån Mahanaim, hela Basan; hela Ogs rike, konungens i Basan, ock alla Jairs byar, som i Basan ligga, nemligen sextio städer:* *5 Mos. 3: 14.

31. Ock halfwa Gilead, Astaroth, Ebrei, Ogs rikes städer i Basan, gaf han Machirs, Manasses sons, barn,* det är hälften af Machirs barn efter deras ätter. *4 Mos. 32: 40, [et]c.

Om andra hälften af Machirs talrika slägt se cap. 17: 1.

32. Detta är det som Mose utskiftade uppå Moabs mark, hinsidan Jordan in mot Jericho, österut.

33. Men Levi slägte gaf Mose ingen arfwedel; ty HERren Israels Gud är deras arfwedel, såsom Han dem sagt hade.* *4 Mos. 18: 20.

14. Capitel.

Levi städer. Hebron, Calebs arf.

Detta är nu det, som Israels barn intogo i Canaans land, hwilket dem emellan utskiftade presten Elazar ock Josua, Nuns son, ock de öfwerste säder i Israels barns slägter.

2. Ock de skiftade det emellan sig med lott, såsom HERren budit hade genom Mose, att gifwa de halftionde slägter.* *4 Mos. 26: 55; cap. 33: 54; cap. 34: 13. Apg. 13: 19.

Då genom lottningen hwarje stam erhöll sin arfwedel, såsom Jacob på sin dödssäng i sin profhetiska wälsignelse öfwer sina barn hade förutsagt, så ser man dels deruti ett bewis, att Jacob då war upplyft af Herrans Ande om det tillkommande, dels att Gud sjelf nu hade sin hand med i lottningen ock styrde den efter sin wilja.

3. Ty de twå slägterna ock den halfwa hade Mose gifit arfwedel hinsidan Jordan:

Men Leviterna hade han ingen arfwedel gifwit ibland dem.

4. En Josephs barn wordo twå slägter,* Manasse ock Ephraim; derföre gåfwo de Leviterna ingen del i landet, utan städer, der de skulle bo uti, ock förstäder för deras boskap ock håfwor. *1 Mos. 48: 5.

Landet skulle endast delas i tolf delar: Levi stam erhöll ingen del af landet, men Josephs twenne sönder hade af Jacob blifwit upptagna såsom hans egna barn, så att af Joseph blefwo twå stammar ock hans arfwedel således dubbel. 1 Mos. 48: 5, 6. Jos. 17: 17.

5. Såsom HERren hade budit Mose, så gjorde Israels barn, och skiftade landet.

6. Då gingo Juda barn fram till Josua i Gilgal: och Caleb Jephunne son, den Kenisiten,* sade till honom: [ band I, 423 ]Du wet hwad HERren sade till den Gudsmannen Mose på mina och dina wägnar i Kades Barnea. *4 Mos. 14: 24; cap. 32: 12.

7. Jag war fyrtio år gammal, då Mose HERrans tjenare mig utsände ifrån Kades Barnea till att bespeja landet;* och jag sade honom igen efter mitt samwete. *4 Mos. 13: 7.

8. Men mina bröder, som med mig uppgångne woro, gjorde folket ett förskräckt hjerta:* men jag följde HERran min Gud troliga efter. *4 Mos. 13: 32.

Detta loford, som Gud gaf Caleb, nämner han här af tacksamhet till Herrans ära, och tillika såsom den grund, hwarpå han stödde sitt hopp om löftets fullbordan i afseende på arfwedelen. Nådens werk i hjertat måste föregå de yttre wälsignelserna. Utan sann tro är timlig lycka ingen egentlig wälsignelse.

9. Då swor Mose på den samma dagen och sade: Det landet, som du på trädt hafwer med din fot,* skall wara din och dina barns arfwedel till ewig tid; derföre att du HERran min Gud troliga efterföljt hafwer. *5 Mos. 11: 24. Jos. 1: 3. Dom. 1: 20.

10. Och nu, si, HERren hafwer låtit mig lefwa, såsom Han sagt hade: Det är nu fem och fyratio år, sedan HERren detta sade till Mose, då Israel wandrade i öknen: och si, jag är nu på denna dag fem och åttio år gammal;

11. Och är ännu i dag så stark, som jag war på den dagen, då Mose sände mig ut:* såsom min makt war på den tiden, så är hon ännu till att strida, och till att gå ut och in.† *4 Mos. 27: 17. †5 Mos. 31: 2.

12. Så gif mig nu detta berget, om hwilket HERren sade på den dagen: ty du hörde det på den tiden, att de Enakim bo deruppå, och äro stora och fasta städer, om HERren wille wara med mig, att jag kunde fördrifwa dem, såsom HERren sagt hafwer.

Genom ett särskildt löfte hade Gud utwisat Calebs arfwedel, v. 9; derföre wäntade han det icke genom lottningen. Josua uppfyllde hans begäran, v. 13, på Herrans befallning, cap. 15: 13. Wid landets utforskning hade han kommit uppå Hebrons berg, 4 Mos. 13: 23, och denna utbad han sig nu till arfwedel och erhöll den.

13. Då wälsignade Josua honom, och gaf så Caleb, Jephunne son, Hebron till arfwedel.* *Jos. 21: 12.

14. Deraf wardt Hebron Calebs, Jephunne sons, den Kenisitens arfwedel allt intill denna dag; derföre att han hade troliga efterföljt HERran Israels Gud.

15. Men Hebron kallades i förtiden Kiriath Arba, den en stor man war ibland de Enakim. Och landet hade återwändt örliga.

Kiriath Arba betyder Arba stad, så kallad efter en rese wid namn Arba.

15. Capitel.

Juda gränser, städer. Achsa gifte. Jebus.

Juda barns slägtes lott efter deras ätter war in emot Edoms landsändar wid den öknen Zin, som söderut stöter in på söderlanden:* *4 Mos. 34: 3.

Det noggranna bestämmandet och beskrifningen af gränserna samt uppräknandet af städerna, såsom det sker i de följande capitlen, åsyftade att förebygga och hindra att strid och twist om gränsskilnad och råmärken stammarna emellan, och att icke en stam skulle kunna draga till sig något af en annan stams arfwedel i tillkommande tider. För oss tjena dessa namn dertill, att wi lättare kunna förstå de ställen i den Heliga Skrift, der samma orter i sednare tider nämnas, och stundom en hel stam och dess beskaffenhet derigenom antydes, att en ort nämnes. Jfr v. 32 med Zach. 14: 10. Då nästan alla dessa orter redan för länge sedan äro förstörda, så är det nu knappt möjligt att noga bestämma, hwar de hafwa warit belägna.

2. Så att deras södergränser woro ifrån ändan af salthafwet, det är, ifrån den tungan, som drager söder åt.

Den tungan är den södra ändan af det döda hafwet, som utlöper i en swal wik.

3. Och går dädan upp åt Akrabbim, och går igenom Zin, och går upp åt ifrån sunnan intill Kades Barnea: och går igenom Hezron, och går upp åt Adar, och böjer sig omkring Karkaa.

4. Och går igenom Azmon och kommer ut wid Egypti bäck, så att änden af den gränsen warder hafwet. Detta äro nu edra gränser söderut.

5. Men östergränsen är salthafwet intill Jordans ända. Den norra gränsen är ifrån hafwets tunga, som är wid Jordan:

6. Och går uppåt intill BethHogla, och drager sig ifrån nordan intill BethAraba, och går uppåt till Bohans sten* Rubens sons. *Jos. 18: 17.

[ band I, 424 ]Dessa gränsorter nämnas åter cap. 18: 16, 17, emedan Benjamin gränsade intill Juda.

7. Och går uppåt till Debir ifrån Achors dal, och ifrån norra sidan, som wetter åt Gilgal, det twärt öfwer ligger wid Adummim upp åt, hwilket sunnantill ligger wid bäcken: sedan går hon uppåt till det wattnet Ensemes, och går ut wid den brunnen Rogel.

Grt.: EnSemes: solbrunnen; EnRogel: färgarens källa.

8. Sedan går hon uppåt till Hinnoms sons dal wid den Jebuseens sida, som bor söderut, det är Jerusalem: och går uppåt öfwer bergsklinten, som ligger för den dalen Hinnom westerut, hwilken stöter in på sidan af Rephaims dal norrut.

Denna dal hade troligen sitt namn af Hinnoms son, en Jebusiter, emedan den hade tillhört honom och hans efterkommande, 2 Kon. 23: 10. Jer. 7: 31. Hinnomsdalen är wid södra sidan af Zions berg och sluter sig med östra ändan till Josaphats dal, som ligger emellan Oljoberget och Jerusalem. I Hinnomsdalen blefwo på sednare tider, då Israel förfallit i afguderi, barn offrade åt afguden Moloch, och uppbrändes uti det glödgade kopparbelätet, som war ihåligt, med en öppning på bröstet, genom hwilken barnen inkastades; och troligen skedde dessa styggelser redan i Canaaniternas tid, så att Israels afgudadyrkan war ett upplifwande af den gamla hedniska offertjensten, som der warit bruklig. Hinnomsdalen är märkwärdig derföre, att den i Nya Testamentet begagnas såsom en bild af helwetet.

9. Sedan går hon ifrån den samma bergsklinten intill den wattubrunnen Nephtoah, och går ut till de städer wid Ephrons berg, och böjer sig åt Baala, det är KirjathJearim.

10. Och går omkring ifrån Baala westerut intill berget Seir, och går utmed sidan af det berget Jearim ifrån nordan, det är Chesalon, och kommer neder till BethSemes, och går igenom Thimna.

11. Och kommer ut wid sidan af Ekron norrut, och drager sig in åt Sichron, och går öfwer det berget Baala, och kommer ut wid Jabneel; så att hennes yttersta är hafwet.

12. Den gränsen westerut är det stora hafwet. Detta är nu Juda barns gränser allt omkring i deras ätter.

13. Men Caleb, Jephunne son, wardt gifwet hans del ibland Juda barn, efter som HERren hade befallt Josua: nemligen KiriathArba, Enaks faders, det är Hebron.* *4 Mos. 14: 24. Jos. 14: 13.

14. Och Caleb fördref dädan de tre Enaks söner, Sesai, Ahiman och Thalmai, Enaks afföda.* *4 Mos. 13: 23. Dom. 1: 20.

15. Och drog dädan uppåt till Debirs inbyggare: och Debir hette tillförene KiriathSepher.* *Dom. 1: 11.

16. Och Caleb sade: Den som slår KiriathSepher och winner det, honom will jag gifwa min dotter Achsa till hustru.

17. Då wann det Athniel,* Kenas son, Calebs broders; och han gaf honom sin dotter Achsa till hustru. *Dom. 1: 13; cap. 3: 9. 1 Chrön. 4: 13.

18. Och det begaf sig, då hon indrog, wardt henne rådet att bedjas en åker af sin fader; och hon gaf sig ifrån åsnan.* Då sade Caleb till henne: Hwad är dig? *1 Mos. 24: 64.

19. Hon sade: Gif mig en wälsignelse; ty du hafwer gifwit mig ett söderland, gif mig ock wattukällor: så gaf han henne källor ofwan och nedan.

20. Detta är nu Juda slägtes arfwedel i deras ätter.

21. Och Juda barns slägtes städer ifrån den ena sidan till den andra, utmed de Edomeers gränser söderut, woro dessa: Kabzeel, Eder, Jagur:

22. Kina, Dimona, AdAda:

23. Kedes, Hazor, Jithnan:

24. Siph, Thelem, Bealoth.

25. HazorHadatta, Kerioth, Hezron, det är Hazor:

26. Aman, Sema, Molada:

27. HazarGadda, Hesmon, BethPalet:

28. HazarSual, BerSeba, Bisjothja,

29. Baala, Ijim, Azem:

30. Eltholad, Chesil, Horma:

31. Ziklag, Madmanna, Sansanna:

32. Lebaoth, Silhim, Ain, Rimmon: det är nio och tjugu städer och deras byar.

Från 21:sta versen räknar man 37 städers namn, ehuru här blott tjugunio nämnas. Troligtwis woro deribland några mindre orter, hwilka der icke komma i betraktande, eller utelemnas här ur beräkningen de förut nämnda städer, som sedan tillföllo Simeons stam.

33. Men i dalarna woro Estaol. Zorga, Asna:

[ band I, 425 ]34. Sanoah, EnGannim, Tappuah, Enam:

35. Jarmuth, Adullam, Socho, Aseka:

36. Saaraim, Adithaim, Gedera, Gederothaim: det äro fjorton städer, och deras byar.

Här nämnas femton ställen, men sannolikt war Gederothaim blott en förstad till Gedera och ingen särskild stad, ehuru den hade särskildt namn.

37. Benan, Hadasa, MigdalGad:

38. Dilean, Mizpe, Joktheel:

39. Lachis, Bozkath, Eglon:

40. Chabbon, Lahmas, Cithlis:

41. Gederoth, BethDagon, Naama, Makkeda: det äro sexton städer och deras byar.

42. Libna, Ether, Asan:

43. Jiphthah, Asna, Nesib:

44. Kegila, Achsib, Maresa: det äro nio städer och deras byar.

45. Ekron med dess döttrar och byar.

46. Ifrån Ekron och intill hafwet, allt det som räcker intill Asdod, och dess byar.

47. Asdod med dess döttrar och byar, Gasa med dess döttrar och byar intill Egypti bäck; och det stora hafwet är gränsen.

48. Men uppå berget war Samir, Jathir, Socho:

49. Danna, KiriathSanna, det är Debir:

50. Anab, Estemo, Anim:

51. Gosen, Holon, Gilo: det är elfwa städer och deras byar.

52. Arab, Duma, Esean:

53. Janum, BethTappuah, Apheka:

54. Humta, KiriathArba, det är Hebron, Zior: det äro nio städer och deras byar.

55. Maon, Carmel, Siph, Jutta:

56. Jesreel, Jokbeam, Sanoah:

57. Kain, Gibea, Thimna: det äro tio städer och deras byar.

58. Halhul, Bethzur, Gedor:

59. Maarath, BethAnoth. Elthekon: det äro sex städer och deras byar.

60. KiriathBaal, det är KiriathJearim, Rabba: twå städer och deras byar.

61. Men i öknen woro BethAraba, Middin, Sechacha:

62. Ribsan och den saltstaden och EnGedi: det äro sex städer och deras byar.

63. Men de Jebuseer bodde i Jerusalem, och Juda barn kunde icke fördrifwa dem: alltså blefwo de Jebuseer med Juda barn i Jerusalem allt intill denna dag.* *Dom. 1: 8. 2 Sam. 5: 6.

Israels folk kunde för sina synders skull icke intaga Jebusiternas starkt befästade stad Jerusalem, se Dom. 2: 10, emedan de förspillt Guds bistånd. Jerusalem blef icke helt intaget förr än af konung David, 2 Sam. 5: 7.

16. Capitel.

Josephs, Ephraims gränser.

Och Josephs barn föll lotten till ifrån Jordan in mot Jericho allt intill wattnet wid Jericho ifrån östan, och öknen, som går upp ifrån Jericho genom det berget BethEl;

Ephraims och halfwa Manasse stammar fingo sin arfwedel bredwid och ibland hwarandra, men med noggrann gränsskillnad, v. 9. Ännu ett stycke land blef dem sedermera tilldeladt. Cap. 17: 14, 18. Dessa twå stammar utgjorde i sednare tid landskapet Samaria, som war den hufwudsakligaste delen af Israels rike. Ephraim gränsade på ena sidan till Benjamin. Derföre nämnes denna begränsning åter cap. 18: 12, 14.

2. Och går ut ifrån BethEl till Lus,* och går igenom den gränsen ArchiAtaroth. *Dom. 1: 26.

3. Och drager sig neder åt wester ut, till den gränsen Japhleti, allt intill den nedra BethHorons gräns och allt intill Gaser: och dess ände är wid hafwet.

4. Detta fingo nu Josephs barn till arfwedel, Manasse och Ephraim.

5. Ephraims barns gräns i deras ätter till deras arfwedel ifrån östan war AtharothAddar, allt intill det öfra BethHoron.

6. Och går ut wester åt wid Michmethath, som norrut ligger, der böjer det sig omkring öster om den staden Thaanath Silo; och går ifrån östan inåt Janoha:

7. Och kommer neder ifrån Janoha till Ataroth och Naaratha, och stöter in på Jericho, och går ut wid Jordan.

8. Ifrån Tappuah går hon wester ut till NahalKana, och hennes utgång är i hafwet. Detta är nu Ephraims barns slägtes arfwedel till deras ätter.

9. Och alla Ephraims barns gränsstäder med deras byar lågo förströdde ibland Manasse barns arfwedel.

Här uppräknas icke alla städer, som tillföllo [ band I, 426 ]Ephraim, utan gränserna bestämmas, inom hwilka de många städer, som tillfallit Ephraim, woro belägna.

10. Och de fördrefwo icke de Cananeer, som bodde i Gaser: så blefwo då de Cananeer ibland Ephraim allt intill denna dag, och wordo skattskyldige.* *Jos. 17: 13. 1 Kon. 9: 16.

Redan nu gick således prophetian i fullbordan, 1 Mos. 9: 25. Synden är i sig sjelf träldom och förer alltid till förnedring, träldom och elände.

17. Capitel.

Halfwa Manasse och Zelophehads arf. Josephs barns klagan.

Och lotten föll till Manasse slägte, den Josephs förste son war, och föll till Machir, Manasse första son, Gileads fader; ty han war en god stridsman, derföre fick han Gilead och Basan.* *4 Mos. 26: 29; cap. 32: 39, 40.

2. De andra Manasse barn uti deras ätter föll också till: nemligen Abiesers barn, Heleks barn, Asriels barn, Sechems barn, Hephers barn, och Semidas barn: Desse äro Manasse barn, Josephs sons, som mankön woro i deras ätter.

3. Men Zelaphehad, Hephers son, Gileads sons, Machirs sons, Manasses sons, hade inga söner, utan döttrar; och deras namn äro desse: Mahela, Noa, Hogla, Milca, Thirza;* *4 Mos. 26: 33; cap. 27: 1; cap. 36: 11.

4. Och de gingo fram för presten Eleazar och för Josua, Nuns son, och för de öfwersta och sade: HERren böd Mose, att han skulle gifwa oss arfwedel ibland wåra bröder: så gaf han dem ock arfwedel ibland deras faders bröder, efter Herrans befallning.* *4 Mos. 27: 8.

5. Men Manasse föllo tio snören till, förutan det landet Gilead och Basan, som på hinsidan Jordan ligger.

Utmätningen skedde med ett snöre af en wiss längd, och tio snören betyder i allmänhet tio jordlotter.

6. Ty Manasse döttrar togo arfwedel med hans söner: och det landet Gilead kom de andra Manasse barn till.

Döttrarne af Manasse afkomling Zelaphehad; se v. 3.

7. Och Manasse gräns war ifrån Asser till Michmethath, som ligger för Sechem, och går ut på högra handen intill dem af EnTappuah.

8. Ty det landet Tappuah kom Manasse till, och är Manasse gräns inwid Ephraims barn.

9. Sedan går hon neder till Nahal-Kana, söderut till bäckstäderna, hwilka Ephraim tillhöra ibland Manasse städer: men ifrån nordan är Manasse gräns in på bäcken, och går ut i hafwet:

10. Ephraims söderut och Manasse norrut, och hafwet är hans landamäre och stöter in på Asser ifrån nordan, och in på Isaschar ifrån östan.

11. Så hade nu Manasse ibland Isaschar och Asser, BethSean och dess döttrar, Jibleam och dess döttrar, och dem i Dor och dess döttrar, och dem i Endor och dess döttrar, och dem i Thaanach och dess döttrar, och dem i Megiddo och dess döttrar, och tredje delen Naphet.

De följande orterna, Beth Sean o. s. w., woro belägna uti Isaschars och Assers stammar, men hade genom lotten tillfallit Manasse.

12. Och Manasse barn kunde icke intaga de städer;* utan de Cananeer begynte till att bo i detta land. *Dom. 1: 27.

Canaaniterna började nu på nytt att fatta fast fot i landet och att förswara sig emot Israel.

13. Men då Israels barn wordo mäktige, gjorde de de Cananeer skattskyldiga, och fördrefwo dem icke.

Detta war emot Guds befallning, 5 Mos. 20: 16. Af denna olydnad förorsakades många framtida olyckor.

14. Då talade Josephs barn till Josua och sade: Hwi hafwer du icke gifwit mig mer än en lott och ett snöre af arfwedelen, och jag är dock ett mycket folk, såsom HERren hafwer wälsignat mig?

15. Då sade Josua till dem: Efter du ar ett mycket folk, så gack upp i skogen, och röj dig der rum uti de Phereseers och Resars land, efter Ephraims berg år dig för trångt.

Emedan bergstrakten (som efter Ephraim sedan kallades Ephraims berg) för dig är for trång, så skaffa dig mera utrymme i Phereseernas och Resarnes (Rephaiternas) skogsbygd. Dessa innewånare skulle efter befallning utrotas.

16. Då sade Josephs barn: Berget kunna wi icke få; ty de Cananeer bruka alla jernwagnar, som i det landet Emek [ band I, 427 ]bo,* när hwilket ligger BethSean och dess döttrar, och Jisreel i Emek. *Dom. 1: 19.

17. Josua sade till Josephs hus, Ephraim och Manasse: Du är ett mycket folk; och efter du så mycket är, måste du icke hafwa en lott:

18. Utan berget skall höra dig till, der skogen är; der röj om dig, så blifwer det din lotts ände, när du fördrifwer de Cananeer, som jernwagnar hafwa, och mäktige äro.

I samma mån som tron hade aftagit, i samma mån hade modet sjunkit hos Israels barn; de fruktade nu för dessa hedningars jernwagnar och tänkte icke på Herran, som i det Röda hafwet hade begrafwit Pharaos här och hans jernwagnar. Josua godkände icke detta inkast, utan förnyade uppmaningen att intaga landet.

18. Capitel.

Tabernaklet i Silo. Folkets försummelse. Benjamins lott.

Och hela menigheten af Israels barn församlade sig i Silo,* och der uppsatte de wittnesbördets tabernakel: och landet war dem undergifwet. *Jer. 7: 12.

Silo låg omkring fyra mil norr om Jerusalem. Silo betyder hwila, frid, fridgifware, fridfurste, segerhjelte som frid förwärfwar, se 1 Mos. 49: 10. Nu fingo Tabernaklet och Guds förbunds ark en hwilostad i Silo, och förblefwo der öfwer trehundra år, ända till Eli tid, 1 Sam. 4: 4–11. Ps. 78: 60. Silo blef således för den tiden landets hufwudstad, och fick troligen sitt namn med afseende på prophetian om den fridgifwande hjelten, som gifwit seger och hwila åt sitt folk. 1 Mos. 49: 10, ehuru han ännu icke sjelf war kommen. Här församlades nu Israels menighet till de stora årliga högtiderna, och dit kommo de för att fråga Herran.

2. Och woro ännu sju slägter af Israels barn, hwilkom deras del icke utskift war.

3. Och Josua sade till Israels barn: Huru länge wiljen I wara så late, att I icke gån åstad och tagen landet in, som HERren edra fäders Gud eder gifwit hafwer?

4. Tager eder af hwarje slägten tre män, att jag må sända dem, och de stå upp och gå igenom landet, och beskrifwa det efter deras arfwedelar, och komma till mig igen.

5. Skiftet landet i sju delar: Juda skall blifwa wid sina gränser sunnan efter: och Josephs hus skall blifwa wid sina gränser nordan efter.

Juda och Josephs hus hade fått sina lotter, och dessa skulle icke åter ändras.

6. Men I, beskrifwer de sju delars land, och bärer det hit till mig, så will jag kasta eder lott för HERran wår Gud.

7. Ty Leviterna hafwa ingen del ibland eder, utan HERrans Presterskap är deras arfwedel:* men Gad och Ruben och den halfwa slägten Manasse hafwa tagit sin del på hinsidan Jordan österut, den Mose HERrans tjenare dem gaf.† *4 Mos. 18: 20. 5 Mos. 10: 9; cap. 18: 2. Jos. 13: 14. †4 Mos. 32: 33.

8. Då stodo de män upp och foro åstad: och Josua böd dem, då de gå wille till att beskrifwa landet, och sade: Wandrer igenom landet, och beskrifwer det, och kommer igen till mig, att jag må kasta eder lott för HERran i Silo.

9. Så gingo männerna åstad, och drogo landet igenom, och beskrefwo det på en skrift efter städerna i sju delar; och kommo till Josua i lägret igen i Silo.

De uppdrogo en teckning af landet, ett slags landkarta, hwaruti de uppgåfwo landets storlek och beskaffenhet, samt städerna deruti.

10. Då kastade Josua lotten öfwer dem i Silo för HERran, och skiftade der landet ut ibland Israels barn, hwar och en sin del.

11. Och föll Benjamins barns slägters lott efter deras ätter: och wardt deras lotts gräns emellan Juda barn och Josephs barn.

12. Och deras gräns war på sidan norrut ifrån Jordan och går uppåt utmed Jericho på norra sidan, och kommer uppå berget westerut: och utgången är wid den öknen BethAven:

13. Och går dädan in till Lus,* utmed sidan på Lus söderut, det är BethEl: och går nederåt intill AtarothAdar wid berget, som ligger sunnan wid det nedra BethHoron;* *1 Mos. 28: 19.

14. Och går neder och böjer sig omkring till westra sidan söderut ifrån berget, som ligger för BethHoron söderut, och går ut wid KirjathBaal, det är KirjathJearim, Juda barns stad. Detta är nu den sidan westerut.

15. Men den sidan söderut är ifrån KirjathJearim och går ut emot wester [ band I, 428 ]och kommer ut till wattobrunnen Nephtoah:

16. Och går neder wid ändan på berget, som ligger för Hinnoms sons dal, den der ligger i Raphaims dal norrut, och går neder genom Hinnoms dal på de Jebuseers sida sunnan till, och kommer neder wid den brunnen Rogel: *Jos. 15: 7, 8.

Här menas Moria berg, som med södra spetsen sträcker sig till ändan af Hinnomsdalen wid sidan af Josaphats dal.

17. Och drager sig ifrån nordan, och kommer ut till EnSemes, och kommer ut till de högar, som ligga uppe emot Adummim, och kommer ned till Bohens sten.* Rubens sons. *Jos. 15: 6.

18. Och går ut med sidan wid slättmarken, som ligger norrut, och kommer neder på slättmarken:

19. Och drager utmed den sidan wid BethHogla, som ligger norrut, och ändan deraf wid salthafwets tunga* norrut, inpå Jordans södra ända: detta at nu den södra gränsen. *Jos. 15: 2.

20. Men till den östra sidan skall Jordan wara änden. Detta är nu BenJamins arfwedel i deras gränser allt omkring i deras ätter.

21. Men städerna Benjamins barns slägters ibland deras ätter äro desse: Jericho, BethHogla, EmekKeziz.

22. BethAraba, Zemaraim, BethEl:

BethAraba låg på gränsen af Juda, Cap. 15: 61; BethEl på gränsen af Ephraim, Cap. 16: 2. Sådana gränsstäder tillhörde stundom twå stammar, så att i en del woro inwånarne af den ena, och i den andra delen af den andra stammen.

23. Avim, Para, Ophra:

24. CepharAmmonai, Ophni, Gaba: det äro tolf städer, och deras byar.

25. Gibeon, Rama, Beeroth:

26. Mizpe, Cephira, Moza:

27. Rekem, Jirpeel, Thareala:

28. Zela, Eleph och de Jebuseer, det är Jerusalem: Gibeath, Kiriath: fjorton städer och deras byar. Detta är nu BenJamins barns arfwedel i deras ätter.

19. Capitel.

Simeons, Sebulons, Isaschars, Assers, Naphthali, Dans och Josua lotter.

Sedan föll den andra lotten Simeons barns slägtes efter deras ätter, och deras arfwedel war ibland * Juda barns arfwedel. *1 Mos. 49: 7.

Jacobs prophetia, 1 Mos. 49: 7, gick nu i fullbordan, då Simeon blef förströdd i Juda stam, och Levi fördelades bland alla stammarne i hela landet.

2. Och kom på deras arfwedel BerSeba, Seba, Molada:

BerSeba låg på ytterste gränsen i söder, och Dan war den yttersta staden i norr. Derföre, då man wille säga ifrån landets ena ända till den andra, uttrycktes det ofta sålunda: ifrån Dan till BerSeba.

3. Hazar Sual, Bala, Azem:

4. Eltolad, Bethul, Horma:

5. Ziklag, BethMarkaboth, HazarSusa:

6. BethLebaoth, Saruhen: det äro tretton städer och deras byar.

Då de här uppräknade namnen sammanläggas, utgöra de fjorton, hwilket kan förklaras på samma sätt som wid Cap. 15: 32.

7. Ain, Rimmon. Ether, Asan: det äro fyra städer och deras byar.

8. Dertill alla byar, som ligga omkring dessa städerna allt intill BaalathBer, Ramath söderut: detta är Simeons barns arfwedel i deras ätter.

9. Ty Simeons barns arfwedel är ibland Juda barns snöre: efter Juda barn war deras arfwedel för stor; derföre fingo Simeons barn del ibland deras arfwedel.

10. Tredje lotten föll på Sebulons barn efter deras ätter; och deras arfwedels gräns war alltintill Sarid:

11. Och går upp åt wester ut till Marala, och stöter in på Dabbaseth, och stöter in på bäcken, som löper fram om Jokneam:

12. Och wänder sig ifrån Sarid österut allt intill den gränsan Cisloth Thabor; och går ut till Dabberath och räcker upp till Japhia:

13. Och löper dädan öster åt igenom Gitta Hepher, JttaKazin, och kommer ut till Rimmon Hammethoar, Hannea:

14. Och böjer sig omkring ifrån nordan inåt Nathon; och utgången är i den dalen JiphthahEl:

15. Kattath, Nahalal, Simron, Jideala och Bethlehem: det äro tolf städer och deras byar.

Detta Bethlehem i Sebulon får icke förwexlas med Bethlehem i Juda, der wår Frälsare föddes. Bethlehem i Juda fanns måhända icke [ band I, 429 ]i Josua tid, eller war det blott en liten by, som icke nämnes.

Från tionde versen nämnas här nitton städer; således woro sju af dem gränsstäder, som tillhörde andra stammar.

16. Detta är nu Sebulons barns arfwedel till deras ätter: och detta är deras städer och byar.

17. Fjerde lotten föll på Isaschars barn efter deras ätter.

18. Och deras gräns war Jisreel, Chesulloth, Sunem:

19. Hapharaim, Sion, Anaharath.

20. Rabbith, Kisjon, Abez:

21. Remeth, EnGannim, EnHadda, BethPazzez.

22. Och stötte inpå Thabor, Sahazima, BethSemes, och utgången deraf war in uppå Jordan; sexton städer och deras byar.

23. Detta är nu Isaschars barns slägters arfwedel till deras ätter, städer och byar.

24. Femte lotten föll på Assers barns slägte i deras ätter.

25. Och deras gräns war Helkath, Hali, Beten, Achsaph:

26. Alammelech, Amead, Miseal; och stötte inpå Carmel wid hafwet, och till SihorLibnath:

27. Och wänder sig österut till Beth Dagon, och stöter inpå Sebulon, och till den dalen JiphthahEl norrut, BethEmek, Negiel och kommer ut wid Cabul på westra sidan.

28. Ebron, Rehob, Hammon, Kana, allt intill det stora Zidon:

29. Och wände sig inåt Rama, allt intill den fasta staden Zor; och wänder sig åt Hosa, och går ut wid hafwet efter snöret åt Achsib:

Zor är den gamla mäktiga handelsstaden Tyrus wid Medelhafwet.

30. Umma, Aphek, Rehob; twå och tjugu städer och deras byar.

Se åter Cap. 15: 36.

31. Detta är nu Assers barns slägters arfwedel till deras ätter, städer och byar.

32. Sjette lotten föll på Naphthali barn i deras ätter.

33. Och deras gräns war ifrån Heseph, Allon, igenom Zaanannim, Adami, Nekeb, JabneEl, allt intill Lakum, och går ut inpå Jordan.

34. Och wänder sig westerut åt Asnoth Thabor; och kommer dädan ut och till Hukkok, och stöter inpå Sebulon söderut och till Asser westerut och till Juda inwid Jordan, österut;

Naphthali och Juda lågo långt ifrån hwarandra; måhända woro några familjer af Juda stam bosatte wid Jordan på gränsen af Naphthali.

35. Och hafwer fasta städer, Ziddim, Zer, Hammath, Rakkath, Chinnareth:

36. Adama, Rama, Hazor:

37. Kedes, Edrei, EnHazor:

38. Jireon, MigdalEl. Horem, Beth Anath. BethSames: nitton städer och deras byar.

Äfwen här äro gränsstäder uteslutna ur summan.

39. Detta är nu Naphthali barns slägters arfwedel till deras ätter, städer och byar.

40. Sjunde lotten föll på Dans barns slägte i deras ätter.

41. Och gränsen af deras arfwedel war: Zorga, Estaol, IrSames:

42. Saalabbin, Ajalon, Jithla:

43. Elon, Thimnatha, Ekron:

44. Eltheke, Gibbethon, Baalath:

45. Jehud, Benebarak, GathRimmon:

46. MeJarkon, Rakkon med den gränsen wid Japho.

Japho, Joppe, kallas nu Jaffa.

47. Och der går Dans barns gräns ut. Och Dans barn drogo upp och stridde emot Lesem,* och wunno det och slogo det med swärdsegg: och togo det in och bodde deruti, och kallade det Dan efter deras faders namn. *Dom. 18: 27.

Dans barn utwidgade sina gränser.

48. Detta är nu Dans barns slägters arfwedel i deras ätter, städer och byar.

49. Och då de hade lyktat utskifta landet med dess gränser, gåfwo Israels barn Josua, Nuns son, en arfwedel ibland sig:

50. Och gåfwo honom efter HERrans befallning den stad, som han begärde, som war ThimnathSerah uppå Ephraims berg: den staden byggde han, och bodde deruti:

Denna befallning från Herran nämnes ej i det föregående. Befallningen hade sannolikt blifwit gifwen genom öfwerstepresten Eleazar, måhända på samma gång som förordningen angående Calebs arfwedel, Cap. 14: 13.

[ band I, 430 ]51. Dessa äro nu de arfwedelar, som Eleazar Presten och Josua, Nuns son, och de öfwerste af fäderna ibland slägterna genom lott utskiftade åt Israels barn i Silo för HERran inför dörren af wittnesbördets tabernakel; och lyktade så landets utskiftning.

20. Capitel.

Sex fristäder. Deras rätt.

Och HERren talade med Josua och sade:

2. Säg Israels barn: Skicker ibland eder några fristäder, om hwilka jag eder genom Mose sagt hafwer:* *2 Mos. 21: 13. 4 Mos. 35: 11. 5 Mos. 19: 2.

3. Att dit må fly en mandråpare, som slår en själ oförwarande och owetande; att de må ibland eder fria wara för blodhämnaren.

Se 4 Mos. 35.

4. Och den som flyr till någon af de städer, han skall stå utanför stadsporten; och för de äldsta i staden förtälja sin sak: så skola de taga honom in i staden till sig och få honom rum, att han må bo när dem.

5. Och om blodhämnaren kommer efter honom, skola de icke öfwerantwarda dråparen i hans händer, efter han oförwarandes* slog sin nästa, och war icke tillförene hans owän. *4 Mos. 15: 24.

6. Så skall han bo i staden, till dess han står för menigheten till rätta;* allt intill dess öfwerstepresten dör, som på den tiden är: då skall dråparen komma till sin stad igen, och i sitt hus i staden, der han utflydder war. *4 Mos. 35: 12.

Då den som gifwit dråpslaget, kunde bewisa, att det icke war uppsåtligt, så fick han åtnjuta fristadens förmån.

7. Så helgade de Kedes i Galilea på Naphthali berg och Sechem på Ephraims berg och KiriathArba, det är Hebron på Juda berg:

8. Och på hinsidan Jordan wid Jericho österut skickade de Bezer i öknen på slättmarken af Rubens slägte, och Ramoth i Gilead af Gads slägte, och Golan i Basan af Manasse slägte.* *5 Mos. 4: 43.

Den förut skedda bestämmelsen blef nu stadfästad.

9. Det woro då de städer, som Israels barnom förelagde woro, och främlingarne, som ibland dem bodde, att dit skulle fly den, som en själ oförwarandes sloge; att han icke skulle ihjälslås af blodhämnaren, intill dess han hade ståndit för menigheten.

21. Capitel.

Fyratioåtta Levi städer. Landets ro.

Då trädde de öfwersta fäder ibland Leviterna fram för Presten Eleazar och för Josua, Nuns son, och för de öfwersta fäder ibland Israels barns slägte;

2. Och talade med dem i Silo* i Canaans land och sade: HERren hafwer budit genom Mose, att man skulle gifwa oss städer till att bo uti, och deras förstäder till wår boskap.† *Jos. 18: 1. †4 Mos. 35: 2, 3.

3. Så gåfwo då Israels barn Leviterna utaf deras arfwedelar, efter HERrans befallning, dessa städer och deras förstäder.

4. Och lotten föll uppå de Kehathiters ätt: och kommo Aarons barn, Prestens, af Leviterna tretton städer till igenom lotten; af Juda slägte, af Simeons slägte och af Benjamins slägte.

Aarons efterkommande härstammade ock af Kehats ätt; äfwen wid detta tillfälle wisade det sig, att Herrans styrelse afgjorde, huru lotten utföll, i det de presterliga familjerna erhöllo de städer, som woro närmast Jerusalem, der templet sedan skulle byggas.

5. Men de andra Kehats barn af samma ätt kommo tio städer till igenom lotten; af Ephraims slägte, af Dans slägte och af den halfwa slägten Manasse.

6. Men Gersoms barn af samma ätt kommo tretton städer till igenom lotten; af Isaschars slägte, af Assers slägte och af Naphthali slägte och af den halfwa slägten Manasse i Basan.

7. Merari barn till deras ätter kommo tolf städer till; af Rubens slägte, af Gads slägte och af Sebulons slägte.

8. Alltså gåfwa Israels barn Leviterna igenom lotten dessa städer och deras förstäder, såsom HERren genom Mose budit hade.

9. Af Juda barns slägte och af Simeons barns slägte gåfwo de dessa [ band I, 431 ]städerna, hwilka de nämnde efter deras namn.

Namnen uppräknas sedan v. 11 m. m. Namnen på Leviternas städer finner man äfwen 1 Chrön. 6: 54–81; men en del af namnen äro olika, dels deraf att somliga namn med tiden förändrades, dels måhända derföre att Canaaniter åter intogo somliga, och de utdrifna Leviterna fingo andra städer i stället.

10. Aarons barn af de Kehathiters ätt, af Levi barn: ty första lotten war deras;* *1 Chrön. 6: 54.

11. Så gåfwo de dem nu KiriathArba, den Enaks fader war, det är Hebron,* på Juda berg, och dess förstäder allt omkring. *Jos. 14: 15; cap. 15: 13.

12. Men stadens åker och hans byar gåfwo de Caleb, Jephunne son, till hans arf.* *Jos. 14: 13, 14. 1 Chrön. 6: 56.

Se Cap. 14: 14.

13. Så gåfwo de Presten Aarons barn den mandråpares fristad Hebron* och hans förstäder; Libna och dess förstäder: *Jos. 20: 7. 1 Chrön. 6: 57.

Fristäderna räknas också till Leviternas städer, emedan de af Leviter beboddes. Detta war ock en skön bestämmelse; de flyktiga behöfde underwisning, tröst och ledning, de behöfde att wara tillsammans med det presterliga slägtet.

14. Jathir och dess förstäder; Estemoa och dess förstäder;

15. Holon och dess förstäder; Debir och dess förstäder:

16. Ain och dess förstäder; Jutta och dess förstäder; BethSemes och dess förstäder; nio städer af dessa twå slägterna.

17. Af Benjamins slägte gåfwo de fyra stader: Gibeon och dess förstäder, Geba och dess förstäder:

18. Anathoth och dess förstäder; Almon och dess förstäder.

Anathoth nämnes icke Cap. 18: 21, bland Benjamins städer. Med Almon förhåller det sig på samma sätt; likaså med Kibzaim v. 22, Gath Rimmon. v. 25, Allbon v. 30, Karthan v. 32, Dimna v. 35. Såwäl häraf, som af den omständighet, att i några af de talrika stammarne blott få städer nämnas, ser man tydligen, att i dessa förteckningar icke alla städer äro nämnda, som tillföllo hwarje stam.

19. Så att alla Aarons Prestens barns städer woro tretton med deras förstäder.

20. Men de andra Kehats, Levitens, barns ätter kommo fyra städer till igenom deras lott af Ephraims slägte.

21. Och de gåfwo dem den mandråpares fristaden Sechem och hans förstäder på Ephraims berg; Geser och dess förstäder:

22. Kibzaim och dess förstäder; Beth Horon och dess förstäder:

23. Af Dans slägte fyra städer: Eltheke och dess förstäder; Gibbethon och dess förstäder:

24. Ajalon och dess förstäder; GathRimmon och dess förstäder.

25. Af den halfwa slägten Manasse twå städer: Thaenach och dess förstäder; GathRimmon och dess förstäder.

26. Så att alla de andra Kehats ätts barns städer woro tio med deras förstäder.

27. Men Gersons barnom af de Leviters ätter wordo gifne af den halfwa slägten Manasse twå städer: den mandråpares fristaden Golan i Basan med dess förstäder; Beestera och dess förstäder;

28. Af Isaschars slägte fyra städer: Kision och dess förstäder; Dabrath och dess förstäder:

29. Jarmuth och dess förstäder; EnGannim och dess förstäder,

30. Af Assers slägte fyra städer: Miseal och dess förstäder; Abdon och dess förstäder:

31. Helkath och dess förstäder; Rehob och dess förstäder.

32. Af Naphthali slägte tre städer: den mandråpares fristaden Kedes i Galilea och dess förstäder; Hamoth Dor och dess förstäder; Karthan och dess förstäder:

33. Så att alla Gersoniters ätts städer woro tretton med deras förstäder.

34. Men Merari barnom de andra Leviterna wardt gifwet af den slägten Sebulon fyra städer: Jokneam och dess förstäder; Kartha och dess förstäder:

35. Dimna och dess förstäder; Nahalal och dess förstäder.

36. Af Rubens slägte fyra städer: Bezer med dess förstäder; Jahza och dess förstäder;

37. Kedemoth och dess förstäder; Mephaath och dess förstäder.

38. Af Gads slägte fyra städer: den mandråpates fristaden Ramoth i Gilead och dess förstäder; Mahanaim och dess förstäder:

39. Hesbon och dess förstäder; Jaeser och dess förstader.

[ band I, 432 ]40. Så att alla Merari barns, de andra Leviternas, städer ibland deras ätter efter deras lott woro tolf.

41. Alla Leviternas städer ibland Israels barns arf woro åtta och fyratio, med deras förstäder:

Emedan Leviterna icke fingo byar och landtegendomar, så fingo de flera städer, i hwilka de äfwen kunde låta personer af andra stammar bo. Wid utdelningen hade man afseende på framtiden, då Presternas och Leviternas antal blef mycket större. Äfwen är talet 48 betydelsefullt, såsom utgörande fyra gånger tolf, och både fyra och tolf förekomma ofta i den Heliga Skrift såsom tal, hwilka hafwa en wigtig syftning. Fyra utmärker isynnerhet Guds uppenbarelse i tiden både i skapelsen och i den fallna menniskans upprättelse, och tolf, som är fyra gånger tre, förekommer både i Israels härkomst af Jacobs söner, i Christi församlings grundläggning genom tolf Apostlar och i Guds rikes fulländning i det nya Jerusalem, som har tolf grundwalar och tolf portar. Uppb. 21: 12–20.

42. Och hwar och en af dessa hade sin förstad om sig; den ene som den andre.

43. Alltså gaf HERren Israels barn allt landet, som Han swurit hafwer deras fäder att gifwa:* och de togo det in, och bodde deruti. *1 Mos. 12: 7; cap. 13: 15; cap. 15: 18; cap. 26: 3; cap. 28: 13.

44. Och HERren lät dem hafwa ro för alla omkring dem, såsom Han deras fäder swurit hade. Och ingen af deras fiender stod emot dem; utan alla deras fiender gaf HERren i deras händer.

45. Och felade intet af det goda, som HERren Israels hus tillsagt hade, utan det skedde så allt.* *Jos. 23: 14.

22. Capitel.

Rubens, Gads, Manasse barn gå hem, bygga altaret wid Jordan.

Då kallade Josua till sig de Rubeniter och Gadditer och den halfwa slägten Manasse;

2. Och sade till dem: I hafwen hållit allt, det Mose HERrans tjenare eder budit hafwer,* och lydt min röst i allt, det jag hafwer budit eder. *4 Mos. 32: 20, 21. 5 Mos. 3: 18.

3. I hafwen icke öfwergifwit edra bröder nu i en lång tid allt intill denna dag; och hafwen blifwit wid HERrans eder Guds bud.

Se cap. 11: 18.

4. Efter nu HERren eder Gud hafwer låtit edra bröder komma till ro, såsom Han dem sagt hade: så wänder nu om igen, och drager till edra hyddor i edert arfs land, som Mose HERrans tjenare eder gifwit hafwer på hinsidan Jordan:* *4 Mos. 32: 33. 5 Mos. 3: 12. Jos. 13: 8.

5. Allenast tager der wara uppå granneligen, att I gören efter de bud och lag, som Mose HERrans tjenare eder budit hafwer: att I älsken HERran eder Gud, och wandren uppå alla Hans wägar, och hållen Hans bud, och hållen eder intill Honom, och tjenen Honom af allt hjerta och af all själ.* *5 Mos. 10: 12.

6. Så wälsignade Josua dem, och lät gå dem: och de gingo till deras hyddor.

7. Den halfwa slägten Manasse hade Mose gifwit i Basan; den andra hälften gaf Josua ibland deras bröder på denna sidan Jordan westan till.* Och då han lät dem gå till deras hyddor, och hade wälsignat dem, *Jos. 18: 7.

8. Sade han till dem: I kommen hem igen med stora egodelar till edra hyddor med ganska mycken boskap, silfwer, guld, koppar, jern och kläder: så skifter nu edra fienders rof med edra bröder.* *4 Mos. 31: 27. 1 Sam. 30: 24.

De hemmawarande hade arbetat på landets uppodling, och frukterna af detta arbete fingo de hemkommande stridsmännen dela med de hemmawarande, och de hemmawarande skulle också få sin andel af krigsbytet. Folkets enhet, en rätt samfundsanda och broderlig gemensanhet skulle genom sådan rättmätig delning wäckas och stadfästas. Så är Guds folks arbete i den Christna kyrkan mångahanda, medlemmarnes gåfwor och kallelser äro mycket olika, men skörden blifwer gemensam för alla trogna, och hwars och ens del blir i förhållande till den inre trosgemenskap med Herran sjelf och den trohet i kallelsen, som hos hwar och en finnes.

9. Och så wände de Rubeniter och Gadditer och den halfwa slägten Manasse om igen och gingo ifrån Israels barn af Silo, som i Canaans land ligger, att de skulle draga in i Gileads land till deras arfs land, det de till arfs fått hade af HERrans befallning genom Mose.

Gilead war den ansenligaste delen af landet öster om Jordan, derföre kallas detta land här och v. 15 Gileads land.

10. Och då de kommo till de högar [ band I, 433 ]wid Jordan, som i Canaans land ligga, bygde de samme Rubeniter, Gadditer och halfwa Manasse slägt der wid Jordan ett stort, skönt altare.

Detta altare stod i Canaans land, och stammarna öster om Jordan wille med detta minnesmärke för sig och efterkommande hafwa ett fast och stående bewis, att de hade deltagit i striderna, då Canaans land intogs, och att de hade lika rättighet till deltagande i gudstjensten och lika andel i Herrans helgedom, som de stammar, hwilka bodde i sjelfwa Canaan, v. 24, 27.

11. Då Israels barn hörde sägas: Si, Rubens barn, Gads barn och den halfwa slägten Manasse hafwa byggt ett altare emot Canaans land wid Jordans högar, på denna sidan wid Israels barn:

12. Församlade de sig hela menigheten i Silo, att de skulle draga upp till dem och skrida med dem.

Israels menighet trodde, att deras bröder öster om Jordan hade affallit från den sanne Guden, och att de wille införa en annan gudstjenst, twärt emot Herrans befallning. 2 Mos. 20: 24. 3 Mos. 17: 8, 9. 5 Mos. 13: 12, 13.

13. Och sände till dem in uti Gileads land Pinehas, Eleazars Prestens son;* *4 Mos. 25: 7.

14. Och med honom tio öfwersta förstar ibland deras fäders hus, af hwarje Israels slägt en.

15. Och när de kommo till dem i landet Gilead, talade de med dem, och sade:

Efter altarets uppbyggande hade de gått öfwer Jordan hem till Gileads land.

16. Så låter hela HERrans menighet säga eder: Hwi synden I så emot Israels Gud? Och wänden eder i dag ifrån HERran dermed, att I byggen eder ett altare, och fallen ifrån HERran?

17. Är oss icke nog med Peors missgerning?* af hwilken wi ännu på denna dag icke renade äro; och en plåga kom i HERrans menighet. *4 Mos. 25: 3. 5 Mos. 4: 3.

Herrans folk bekänner nu, att följder af affallet till Baal Peors afguderi och isynnerhet skammen deraf ännu lådde wid dem. De fruktade nu, att deras bröder Ruben, Gad och halfwa Manasse hade affallit på samma sätt, och anföra detta förskräckliga warningsexempel.

18. Och I wänden eder i dag bort ifrån HERran, och ären i dag affällige wordne ifrån HERran; på det Han i dag eller morgon skall wredgas öfwer hela Israels menighet.

19. Tycker eder att edert arfs land är orent, så kommer hit öfwer i det land, som HERren hafwer, der HERrans tabernakel är, och tager arf ibland oss: och träder icke ifrån HERran och ifrån oss, att I byggen eder ett altare förutan HERrans war Guds altare.

Man trodde, att de som bodde öster om Jordan, hade kommit på den tanken, att deras land war mindre heligt än sjelfwa Canaan, och att de ansågo sig såsom utstötte bland hedningarne, efter Herrans helgedom war wester om Jordan i det egentliga Canaan.

20. Förbröt icke Achan Serah son sig på det spillgifna; och wreden kom öfwer hela Israels menighet, och han umgällde icke sin synd allena?* *Jos. 7: 1, [et]c. 1 Chrön. 2: 7.

Med detta exempel wilja de wisa, att ett straff kunde komma öfwer hela folket för en gerning, som blott en ringa del af folket hade begått.

21. Då swarade Rubens barn och Gads barn och den halfwa slägten Manasse och sade till de höfwitsmän och förstar af Israel:

22. HERren den starke Gud, HERren den starke* Gud wet det, och Israel desslikes; är detta afträdning eller synd emot HERran, så hjelpe Han oss icke i dag. *Ps. 50: 1.

Denna vers börjar med tre ord, som alla betyda Gud: El Elohim, Jehovah; och dessa ord upprepas twå gånger till högtidligt bedyrande. El Elohim syftar särskildt på Gud såsom uppenbarad i skapelsen och i allmaktens rike; men Jehovah syftar på Gud uppenbarad i återlösningen och i nådens rike; de lärde ibland Judarna hafwa sjelfwe ansett dessa uttryck bewisa en treenighet i Gudomen. Dessa tre namn woro de hufwudsakliga, under hwilka Herren hade uppenbarat sig, och de, som blefwo tilltalade, taga här uppenbarelsens Gud till wittne, att de icke hade byggt altaret för att skilja sig ifrån Herrans helgedom eller bryta emot Hans bud. Slutet af versen är bekräftelse med en ed.

23. Och om wi altaret fördenskull byggt hafwa, att wi wilja wända oss ifrån HERran, offra deruppå bränneoffer och spisoffer eller göra der tackoffer uppå, så hämnas det HERren.

24. Och om wi icke det mycket hellre för denna sakens skull gjorde, och sade: I dag eller morgon måtte edra barn säga till wåra barn: Hwad hafwen I göra med HERren, Israels Gud?

25. HERren hafwer satt Jordan till ett landamäre emellan oss och eder; I Rubens och Gads barn, I hafwen ingen [ band I, 434 ]del med HERran: och så måtte edra barn komma wåra barn ifrån HERrans fruktan.

26. Derföre sade wi: Låt oss bygga ett altare, icke till något offer eller bränneoffer:

27. Utan på det att det må wara ett wittnesbörd* emellan oss och eder och wåra efterkommande, att wi måga tjena HERran för Honom med wårt bränneoffer, tackoffer och andra offer: och edra barn icke behöfwa i dag eller morgon säga till wåra barn: I hafwen ingen del med HERran. *1 Mos. 31: 48. Jos. 24: 27.

28. När de nu worde sägande till oss eller wåra efterkommande i dag eller morgon, så kunna de säga: Ser liknelsen till HERrans altare, hwilket wåra fäder gjort hafwa; icke till offer eller bränneoffer, utan till ett wittnesbörd emellan oss och eder,

29. Bort det ifrån oss, att wi skulle träda ifrån HERran, så att wi i dag skulle wända oss ifrån HERran och bygga att altare till bränneoffer och till spisoffer och andra offer förutan HERrans wår Guds altare, som står för Hans tabernakel.

Här anföres orsaken, hwarföre altaret blifwit bygdt.

30. Då nu Pinehas, Presten, och de öfwerste för menigheten, Israels förstar, som med honom woro, detta hörde, täcktes dem wäl Rubens barns, Gads och den halfwa Manasse slägts ord.

31. Och Pinehas, Presten Eleazars son sade till Rubens, Gads och Manasse barn: I dag förstå wi, att HERren är med oss, att I icke hafwen syndat emot HERran med denna gerning; nu hafwen I frälst Israels barn utur HERrans hand.

Genom förklaring af eder goda afsigt weta wi, att intet affall är skedt, och att Herrans hand icke skall straffa oss.

32. Så drog Pinehas, Presten Eleazars son, och de öfwerste utur Gileads land, ifrån Rubens och Gads barn åter in uti Canaans land till Israels barn och sade dem det igen.

33. Då behagade det Israels barn wäl, och lofwade Israels barns Gud, och sade icke mer, att de wille draga upp emot dem till slags till att förderfwa landet, som Rubens och Gads barn uti bodde.

34. Och Rubens och Gads barn kallade det altaret, att det skall wara ett wittne emellan oss, och att HERren är Gud.

Detta altare skulle wara en afbild af Herrans altare och wittna både derom, att alla tolf stammarne öster och wester om Jordan woro ett folk, och att de alla hade samma Gud och samma helgedom.

23. Capitel.

Josua förmanar folket.

Efter lång tid, sedan HERren hade låtit Israel komma till ro för alla deras fiender omkring sig; och Josua nu gammal och wäl till ålders kommen war:

2. Kallade han till sig hela Israel och deras äldsta höfwitsmän, domare och embetsmän,* och sade till dem: Jag är gammal och wäl till ålders: *Jos. 24: 1.

De äldste woro slägternas hufwudmän efter förstfödslorätten. Höfwitsmännerna, folkets föreståndare och domare, se 2 Mos. 18: 25; embetsmännerna woro skrifwarne, som förde folkförteckningarne m. m. Alla dessa föreställde hela menigheten, nu församlad inför Josua.

3. Och I hafwen sett allt det HERren eder Gud gjort hafwer på alla dessa folken här för eder; ty HERren eder Gud hafwer sjelf stridt för eder.

4. Ser, jag hafwer utskiftat eder de folk, som ännu qwar äro, genom lott hwarje slägten sin arfwedel allt ifrån Jordan, och alla de folk, som jag utrotat hafwer och ifrån stora hafwet westerut.

5. Och HERren eder Gud skall utdrifwa dem för eder och utrota dem ifrån eder, så att I skolen intaga deras land, såsom HERren eder Gud eder sagt hafwer.* *2 Mos. 14: 14; cap. 23: 27.

Den åldrige härföraren höll sig fast wid Herrans löfte, att de Canaaniter, som ännu woro qwar, äfwen skulle blifwa utrotade.

6. Så warer nu fast frimodige, att I hållen och gören allt det, som skrifwet står i Mose lagbok; att I icke wiken derifrån antingen på den högra sidan eller på den wenstra;* *5 Mos. 5: 32; cap. 17: 11, 20; cap. 28: 14. Jos. 1: 7.

7. Att I icke kommen ibland dessa återlefda folken, som med eder ännu äro; och I icke ihågkommen eller swärjen [ band I, 435 ]wid deras gudars namn eller tjenen dem eller tillbedjen dem;* *Ps. 16: 4. Jer. 5: 7. Zeph. 1: 5.

8. Utan håller eder intill HERran eder Gud, såsom I intill denna dag gjort hafwen.* *5 Mos. 11: 22.

9. Så skall HERren fördrifwa för eder stora och mäktiga folk: och ingen hafwer kunnat stå eder emot allt intill denna dag.

10. En af eder skull jaga tusende; ty HERren eder Gud strider för eder, såsom Han eder sagt hafwer.* *3 Mos. 26: 8. 5 Mos. 28: 7; cap. 32: 30.

11. Derföre bewarer edra själar granneligen, att I hafwen HERran eder Gud kär.

12. Men om I wänden eder härifrån, och hållen eder intill dessa återlefda folken, och befrynden eder med dem i giftermål, så att I kommen ibland dem, och de ibland eder:

13. Så weter, att HERren eder Gud skall icke mer fördrifwa alla dessa folken för eder; utan de skola eder warda till snara och nät, och till en stake i eder sida och till en törnegadd i edra ögon,* till dess Han förgör eder utur det goda landet, som HERren eder Gud eder gifwit hafwer. *4 Mos. 33: 55. Dom. 2: 21.

Warningen för affall ifrån Herran, 5 Mos. 32, förnyas nu af Josua, innan han skiljes ifrån sitt folk.

Stake, grt.: piska, gissel.

14. Si, jag går i dag all werldens wäg,* och I skolen weta af allt hjerta och af all själ, att icke ett ord felat hafwer på allt det goda, som HERren eder Gud eder sagt hafwer; allt är skedt, och intet tillbaka blifwet.† *1 Kon. 2: 2. †Jos. 21: 45.

15. Likasom nu allt det goda kommet är, som HERren eder Gud eder sagt hafwer, så skall ock HERren låta komma öfwer eder allt ondt,* till dess Han förgör eder utur detta goda landet, som HERren eder Gud eder gifwit hafwer: *Jos. 24: 20.

16. Om I HERrans eder Guds förbund öfwerträden,* som Han eder budit hafwer, och gån bort och tjenen andra gudar, och tillbedjen dem; så att HERrans wrede förgrymmat sig öfwer eder, och snarligen förgör eder utur det goda landet, som Han eder gifwit hafwer. *3 Mos. 26: 14. 5 Mos. 28: 15.

24. Capitel.

Josua afskedstal, wittnesbörds sten, död. Josephs ben och Eleazars.

Och Josua församlade alla Israels slägter till Sichem, och kallade* fram de äldsta i Israel, höfwitsmän, domare och embetsmän. Då de woro framträdde för Gud, *Jos. 23: 2.

Sichem låg halfannan mil norr om Silo. Här wille nu Josua före sin bortgång ur tiden högtidligt taga afsked af folket och dessförinnan förnya folkets förbund med Herran, förmana dem till tro och lydnad, likasom Mose gjorde före sin skilsmessa ifrån dem. Med Sichem woro många stora minnen förenade; det war här, som Gud för första gången uppenbarade sig för Abraham efter hans inträde i Canaan, och gaf honom löfte om detta lands besittning, 1 Mos. 12, och samma löfte blef på sednare tid till Jacob förnyadt, 1 Mos. 35. Här war nu också för sjutton år tillbaka, efter Israels intåg i Canaan, förbundet med Herran högtidligt stadfästadt, på de twå bergen Ebal och Garizim, mellan hwilka Sichem låg. Hela denna nejd kunde liksom upphäfwa sin röst och predika wäldigt för folket, som nu för sista gången war församladt inför den gråhårige, fromme mannen, hwilken fört dem torrskodda öfwer Jordan och i tron befallt sol och måne att stå stilla, för att fullända sina segrar. Troligen hade förbundets ark nu blifwit förd till Sichem, och således war folket församladt inför Herran. Se v. 26.

2. Sade han till hela folket: Så säger HERren Israels Gud: Edra fäder bodde i förtiden på hinsidan elfwen. Tharah, Abrahams och Nahors fader,* och tjente andra gudar. *1 Mos. 11: 2631.

Josua talade i Herrans namn såsom propheterna. I få verser, v. 2—13, anförer han hela Guds underbara styrelse med sitt folk, huru det genom Herrans nådawal, af stor barmhertighet, ifrån Abrahams kallelse allt intill denna dag, hade blifwit uppfostradt och ledsagadt af Hans mäktiga hand.

3. Då tog jag eder fader Abraham på hinsidan elfwen, och lät honom wandra i hela Canaans land,* och förökade honom hans säd, och gaf honom Isaac:† *1 Mos. 12: 1. †cap. 21: 2.

Abrahams wandring öfwer hela landet Canaan war ett tecken till den framtida besittningen.

4. Och Isaac gaf jag Jacob och Esau;* och gaf Esau det berget Seir till att besitta;† men Jacob och hans barn drogo neder uti Egypten.** *1 Mos. 25: 2124; †cap. 36: 8; **cap. 46: 1.

5. Då sände jag Mose och Aaron,* [ band I, 436 ]och plågade† Egypten, såsom jag ibland dem gjort hafwer. *2 Mos. 3: 10; †cap. 7, [et]c.

6. Sedan förde jag eder och edra fäder utur Egypten,* och när I kommen till hafwet, och de Egyptier jagade efter edra fäder med wagnar och resenärer intill Röda hafwet;† *2 Mos. 12: 37; †cap. 14: 9.

7. Så ropade de till HERran, och Han satte ett mörker emellan eder och de Egyptier,* och förde hafwet öfwer dem, och öfwertäckte dem;† och edra ögon sågo hwad jag i Egypten gjorde; och I bodden i öknen i en lång tid. *2 Mos. 14: 20; †cap. 14: 28.

8. Och jag förde eder uti de Amoreers land, som bodde på hinsidan Jordan;* och då de stridde emot eder, gaf jag dem i edra händer, så att I besatten deras land, och förgjorden dem för eder. *4 Mos. 21: 21, [et]c.

9. Då reste sig upp Balak, Zipors son,* de Moabiters konung, och stridde emot Israel, och han sände bort och lät kalla Bileam, Beors son, att han skulle förbanna eder: *4 Mos. 22: 2.

10. Men jag wille icke höra honom, och han wälsignade eder; och jag frälste eder utur hans händer.

Jag wände i wälsignelse den förbannelse, som han öfwer eder wille uttala.

11. Och då I gingen öfwer Jordan.* och kommen till Jericho, stridde Jerichos inbyggare emot eder, de Amoreer, Phereseer, Cananeer, Hetheer, Girgaseer, Heveer och Jebuseer; men jag gaf dem i edra händer.† *Jos. 3: 16; †cap. 6: 20; cap. 10: 8; cap. 11: 8.

12. Och sände getingar* framför eder, de drefwo dem ut för eder, de twå Amoreers konungar; icke genom ditt swärd eller genom din båge. *2 Mos. 23: 28. 5 Mos. 7: 20.

Här omtalas uppfyllelsen af det 2 Mos. 23: 28 och 5 Mos. 7: 20, gifna löftet. Denna plåga hade öfwergått Sihon och Og, 5 Mos. 2 och 3, och troligen sedan äfwen andra Canaanitiska folk, hwilket Israeliterna icke förr än långt efteråt fått weta.

13. Och gaf eder ett land, der I intet på arbetat haden, och städer, som I icke uppbyggt haden; att I skullen bo deruti, och skullen äta af wingårdar och oljoberg, som I icke planterat haden.* *5 Mos. 6: 10, 11. Ps. 44: 4.

14. Så frukter nu HERran, och tjener Honom troliga och rättsinneliga: och låter fara de gudar, som edra fäder tjent hafwa på hinsidan elfwen och i Egypten; och tjener HERran.

Således hade Israeliterna äfwen warit smittade af det afguderi, som de hade sett i Egypten, se 2 Mos. 32: 1. Hes. 23: 3–8, 19. Här säges nu icke uttryckligen, att yttre afguderi utöfwades ibland folket, men sannolikt rådde hos mången en stark böjelse deruti, derföre talar här den gamle anföraren, som war sitt folks fader, så warmt och rörande, så kraftigt och bestämdt.

15. Tycker eder icke godt wara, att I tjenen HERran, så utwäljer eder i dag, hwem I tjena wiljen; antingen den Gud, som edra fäder tjent hafwa på hinsidan elfwen, eller de Amoreers gudar, i hwilkas land I bon; men jag och mitt hus wilja tjena HERran.

Ingen kan tjena twå herrar, ingen kan tjena Gud och afgudar, derföre uppmanar Josua folket till ett bestämdt wal, att det icke skulle försöka att dela hjertat emellan Herran och afgudarne, utan hellre öppet och bestämdt förklara sig wilja tjena främmande gudar, än offra åt Herran och hemligen hafwa afgudar i hjertat.

Alltid måste wi komma ihåg, att Christus och Belial kunna icke förlikas.

16. Då swarade folket och sade: Bort det, att wi skulle öfwergifwa HERran, och tjena andra gudar;

17. Ty HERren wår Gud hafwer fört oss och wåra fäder utur Egypti land, utur träldomens hus; och hafwer för wåra ögon gjort så stora tecken, och bewarat oss på hela wägen, som wi dragit hafwa, och ibland alla de folk, genom hwilka wi gångna äro.

18. Och HERren hafwer utdrifwit för oss alla de Amoreers folk, som bodde i landet: derföre wilja wi ock tjena HERran, ty Han är wår Gud.

Folket swarade nu utan twifwel med rörda hjertan och god wilja, att de wille tjena Herran; men de kände icke sin stora swaghet. På samma sätt swarade också Petrus och de andra lärjungarne, att de hellre wille dö med Herran Jesum, än förneka Honom; men detta löfte gafs utan rätt ödmjukhet och tro, i förlitande på egen kraft, och denna kraft war ingen! Den naturliga menniskan är ofta lätt upprörd, den fattar då goda uppsåt och gör lätteligen löften, som hon icke kan hålla. Känslorna swalna likwäl snart, men ändå will man gerna till någon del uppfylla de goda föresatserna, och då uppstår lätt ett farligt skrymteri.

19. Josua sade till folket: I kunnen icke tjena HERran, ty Han är en helig [ band I, 437 ]Gud och en nitälskande Gud, den eder icke förlåter eder öfwerträdelse och synder.

För denna stora fara för skrymteri, halfhet och obestämdhet i den sanne Gudens dyrkan warnar nu Josua detta folk och säger till alla uttryckligen, att de icke kunde tjena Honom, så framt de icke wille gifwa hela hjertat åt Honom, emedan Han är en helig och nitälskande Gud, som icke kan förlåta synder och öfwerträdelser, så länge hjertat är sålunda deladt. Folket skulle således lära att bedja Gud om ett helt, om ett uppriktigt, ett rent hjerta. Ps. 51: 12.

20. När I nu öfwergifwen HERran, och tjenen en främmande gud, så skall Han wända sig och göra eder ondt; och förgöra eder, sedan Han eder godt gjort hafwer.* *Jos. 23: 15.

21. Men folket sade till Josua: Icke så, utan wi wilja tjena HERran.

Folket upprepade sitt löfte, likasom Petrus, och utan twifwel woro de i allmänhet uppriktiga wid detta högtidtiga tillfälle.

22. Då sade Josua till folket: I ären wittnen öfwer eder, att I hafwen eder utwalt HERran, att I skolen tjena Honom; och de sade: Ja.

23. Så lägger nu ifrån eder de främmande gudar, som ibland eder äro, och böjer edra hjertan till HERran Israels Gud.

24. Och folket sade till Josua: Wi wilja tjena HERran wår Gud och lyda Hans röst.

25. Så gjorde Josua på den samma dagen ett förbund med folket och satte dem lag och rätt före i Sichem.

26. Och Josua skref allt detta i Guds lagbok, och tog en stor sten, och reste honom der upp under en ek,* som war wid HERrans helgedom; *1 Mos. 35: 4. Dom. 9: 6.

Med folkets högtidliga förklaring och bifall förnyades nu förbundet med Herran, och allt detta blef af Josua upptecknadt i denna bok, och den lades till de fem Moseböckerna wid förbundets ark, som således nu för tillfället hade blifwit ställd under en ek i Sichem. Denna ek war ett gammalt heligt minnesmärke från fädrens tid. 1 Mos. 35: 4. Tabernaklet war i Silo.

27. Och sade till allt folket: Si, denna sten skall wara wittne emellan oss; ty han hafwer hört allt HERrans tal, som Han med oss talat hafwer: och skall wara ett wittne öfwer eder, att I eder Gud icke försaka skolen.

Denna sten skulle wara ett tecken till förbundets bekräftelse, som nu skett, ett wittne, liksom altaret cap. 22: 27, och skulle liksom uttala, att detta förbund måste wara fast såsom sjelfwa stenen. Denna sten skulle wittna på samma sätt som stenarne skulle ropa, Luc. 19: 40.

28. Alltså lät Josua folket gå, hwar och en i sin arfwedel.* *Dom. 2: 6.

29. Och det begaf sig, när detta skedt war, att Josua, Nuns son, HERrans tjenare blef död, då han hundrade och tio år gammal war:* *Dom. 2: 8.

30. Och de begrofwo honom i hans arfwedels gräns i ThimnathSerah, som ligger på Ephraims berg, på norra sidan wid det berget Gaas.* *Dom. 2: 9.

31. Och Israel tjente HERran, så länge Josua lefde och de äldste, hwilka i lång tid lefde efter Josua, och wisste alla HERrans gerningar, som Han med Israel gjort hade.

32. Och Josephs ben, som Israels barn hade fört utur Egypten,* begrofwo de i Sichem, i det åkerstycket, som Jacob köpte af Hemors barn, Sichems faders, för hundrade penningar;† och wardt Josephs barns arfwedel. *1 Mos. 50: 25. 2 Mos. 13: 19. †1 Mos. 33: 19.

33. Blef ock Eleazar, Aarons son, död, och de begrofwo honom i Gibeath, Pinehas hans sons, det honom på Ephraims berg gifwet war.

Josua bok är en bild af wårt lif, som slutar med likbegängelse. Herrans tjenare, v. 29, är det högsta beröm och den bäste grafskrift, som åt en menniska kan gifwas. Han war en trogen tjenare i Herrans stora hushållning; så menniskor hafwa en så hög kallelse och ett så rikt mått af Herrans Ande, som Josua; men äfwen den ringaste af Herrans trogna är kallad att wara Herrans tjenare, ja, att wara barn i fadrens hus i Christo Jesu, och kan således i tron dö den rättfärdiges död och blifwa förenad med de heligas samfund i himmelen.

Nu war Israels folk liksom faderlöst efter Josua bortgång; borta woro nu de stora män, på hwilka Herrans Ande med sådana höga krafter hade hwilat, och folket började snart efter sina egna tankar gå hwar och en sin egen wäg. En frihetstid hade de, då hwar och en gjorde hwad han tyckte för honom godt wara, Dom. 17: 6. Men denna tid medförde många och swåra olyckor. Folket öfwergaf sin himmelske konung, och något egentligt synligt öfwerhufwud hade de icke mera, utan wandrade såsom får, de ingen herde hade.

Nu war folket inkommet i Canaans land, och huru lyckligt hade det kunnat wara der, om det hade wandrat i Herrans bud. Då hade [ band I, 438 ]Canaan kunnat blifwa en rätt sinnebild och förebild af det himmelska fäderneslandet. Men de afföllo ifrån Herran och wandrade sina egna wägar; derföre fingo de icke i Canaan åtnjuta den sällhet och frid, som war dem ämnad. Synden borttager frid och sällhet både ur menniskans hjerta och ur det yttre lifwet. Från Egyptens träldom hade folket blifwit förlossadt. I Canaan, i sjelfwa löftets land, kom det i träldom flere gånger efter hwarandra under åtskilliga hedniska folkslag, och hwarje gång är en predikan om den sanningen, att synd är fångenskap och förer till fångenskap, träldom och lidanden. I andligt afseende går det ännu i dag på samma sätt: om en menniska, sedan hon blifwit fattad af nåden och frigjord genom Evangelium, så att hon kommit till delaktighet af Jesu rättfärdighet och de heligas arfwedel i ljuset, derefter blifwer trög och kallsinnig, så att hon låter hjertat fästa sig wid werlden, fåfängligheten och allahanda lustar, och försummar att motstå och utrota frestelserna, såsom Israels folk försummade att utrota Canaaniterna och deras afgudar; så kommer en sådan menniska på nytt under afgudars makt och i andlig träldom. Med denna träldom förena sig oro, samwetsförebråelser och lidanden. I sådant tillstånd äro många, som haft eller hafwa namnet att de lefwa, men äro döde, såsom församlingen i Sardis. Uppb. 3: 1.

Ände på Josua Bok.