Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Kort teckning af d:r Fjellstedts lif och werksamhet

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Inledning Biblia,
Det är All den Heliga Skrift
Med Förklaringar

Kort teckning af d:r Fjellstedts lif och werksamhet
Företal  →
På Wikipedia finns en artikel om Peter Fjellstedt. Författaren till denna levnadsteckning är okänd. (Sidindex)


[ sida ]

Kort teckning af d:r Fjellstedts lif och werksamhet.

Tänken på edra ledare, som hafwa talat Guds ord till eder, och efterföljen deras tro, skådande hwad utgång deras umgängelse hade. Ebr. 13: 9. Med dessa ord uppmanar den hel. skrift Guds församling att i trogen hågkomst bewara samt i tro och lif efterfölja sina rättsinniga lärare. Dessa äro sådana, hwilka, sjelfwa födda på nytt genom Guds lefwande ord (1 Petr. 1: 23), i lära och lefwerne föregå hjorden på Guds wägar samt i andens och kraftens bewisning rätt dela sanningens ord. Om sådana bepröfwade och rättskaffens arbetare uppmanar Herren sin kyrka att bedja (Matt. 9: 38); de äro en Herrens gåfwa till församlingen och hafwa det löftet, att deras frukt skall förblifwa (Joh. 15: 16).

Bland sådana Guds rikes gode skaffare, dem Herren i nåd skänkt sin swenska kyrka, war äfwen doktor P. Fjellstedt, hwilkens lefnadsteckning här i korthet meddelas, efter hans egna uppteckningar och andra källor.

Peter Fjellstedt föddes i Silleruds socken i Wermland den 17 Sept. 1802. Hans föräldrar woro ett fattigt och gudfruktigt bondfolk, och han war deras förstfödde son. Föga anade de wid hans födelse, att från deras torftiga hem skulle utgå en lärd teologie doktor och, hwad än mera är, en högt benådad Herrens tjenare som skulle blifwa till wälsignelse för tusenden.

Fjellstedts tidigare lefnadsår, intill det sjuttonde, förflöto under förhållanden, som woro wäl egnade att härda hans kropp för stundande wedermödor samt att ”hålla hans sinne i en stämning, der känslan af beroendet af Guds faderliga barmhertighet aldrig upphör”. Föräldrahemmets torftiga wilkor försämrades allt mer under hans uppwäxttid, genom allehanda olyckor och motgångar, såsom eldswådor m. m.

Wid sex års ålder hade F., med fadren till läromästare, tillegnat sig konsten att läsa och skrifwa. En brinnande läslust waknade nu hos honom, och han läste allt som han kunde öfwerkomma; detta bestod mest i bönböcker och predikningar. Någon bibel fanns ej att tillgå; en sådan bok war den tiden för dyr att egas af fattiga. — När han war tio år, inträffade ett swårt nödår; familjen hade då ej annan föda att tillgå, än bröd bakadt af bark, agnar och litet kli. — Då äfwen denna usla föda började tryta, måste Per lemna hemmet för att tjena sitt bröd hos andra, samt blef antagen till wallgosse hos en bonde.

Som wallgosse fick F. slita ganska ondt, så wäl genom knapp och dålig föda som genom ett hårdt behandlingssätt. Dock kände han sig nöjd och lycklig efter, såsom han sjelf säger, sin ”dåwarande måttstock på lycka”. Men ett störde dock hans ro — tanken på de synbarligen oöfwerwinneliga swårigheter, som ställde sig i wägen för hans högsta önskan: att få studera, blifwa prest och få en rik boksamling. ”Beherskad af denna önskan”, säger han, ”steg jag ofta upp på någon sten midt i skogen, och för kor, får och lamm höll jag predikningar, som beredde åtminstone mig sjelf stor glädje.”

Men till det mål, som då syntes honom oupphinneligt, började den himmelske fadrens hand småningom leda hans wägar. Följande winter blef han af en bonde i grannskapet kallad att gifwa dennes barn underwisning i att läsa och skrifwa. En dylik lärarewerksamhet utöfwade han sedan fem wintrar på olika ställen, hwaremot han om somrarne fortfarande tjenstgjorde som wallgosse. Men lärarekallet blef honom med tiden allt mera tungt, enär folket knotade att han war ”allt för dyr”, då han för hwart barn fordrade åtta skilling (16 öre) i weckan, för att kunna något litet understödja sina fattiga föräldrar. Han lärde sig derför snickare- och skräddare-yrket; och då han på hela weckor icke hade några beställningar, fick han under tiden arbeta med tröskning, wedhuggning, m. m.

Men under allt detta fortlefde hos honom med wäxande styrka begäret efter kunskaper. Han läste alla böcker han fick låna, och lärde sig dem nästan utantill. Kunde han på några dagar eller weckor få låna en bibel, war han synnerligen lycklig; eljest gick han om söndagarne ända till en half mil till ett ställe der en bibel fanns, i hwilken han då till sin glädje fick läsa flere timmar. ”Men denna min kärlek till bibeln hade då ännu icke sin grund i någon lefwande tro på dess innehåll. En utwärtes fromhet war hwad jag eftersträfwade; och då hwad derutöfwer gick war för mig främmande, så kom jag allt mer in i ett fariseiskt wäsende.”

På wintern 1819 dog hans moder. Han hade anländt till hemmet nästan i sista stunden för att få bewittna hennes hädanfärd. Då han framträdde till hennes läger, igenkände hon honom icke; men då han sade hwem han war, swarade hon: ”Gud wälsigne dig!” och ett par minuter derefter utandades hon sin sista suck.

Några månader derefter blef F., genom kärleksfulla menniskors hjelp, satt i tillfälle att kunna följa sin warmaste önskan, den att få studera. Han blef inskrifwen i Karlstads skola och började sina studier med en ihärdighet och flit, som icke af något lät sig störas. Under tre och ett halft år fortgick hans skolgång med oförminskad flit. Wid slutet af wårterminen 1820 insjuknade han i mässlingen, från hwilken han icke tillfrisknade förr än den öfriga skolungdomen redan war hemförlofwad. Stadd på wandring öfwerfölls han af en häftig feber. Då han förgäfwes bedt om nattherberge i de wid wägen belägna gårdarne, gick han slutligen in i en [ sida ]lada och lade sig på litet halm. Här låg han ett par dygn under tilltagande feber, tills en kwinna kom till stället och, förtörnad öfwer att han lagt sig der utan tillåtelse, sade till honom: ”Laga att du fort kommer härifrån! Du kunde annars ligga här och dö, och då finge wi beswäret att skaffa dig bort”.

Nu war den stund inne, då han kraftigare än någon gång tillförene skulle erfara hwad Herren till sitt folk talar om ”den tiden, i hwilken du sökt warder”. I sin nuwarande swåra nöd erinrade sig den arme ynglingen alla sina försummelser, alla sina brutna löften och gäckade bättringsuppsåt. Sina erfarenheter wid detta tillfälle beskrifwer han sjelf sålunda: ”Jag suckade till Herren, föresatte mig och lofwade att, om Han nu wille hjelpa mig, jag skulle blifwa hans lydiga barn. Wisserligen war det mer en yttre fromhet och flitigt bedjande, än hjertats förändring, jag nu tänkte på; ty kristendomens egentliga lif och kärna woro mig obekanta. Likwäl handlade Herren med mig icke efter min okunnighet och mina opålitliga föresatser, utan efter sin stora barmhertighet. Han hjelpte mig underbart. En timme efter kwinnans tilltal återfick jag på en gång nya krafter och febern förswann.”

Denna tilldragelse war, ehuru den icke genast ledde till en hel sinnesändring hos F., dock af stor wigt såsom en kraftig förberedelse dertill.

De följande fyra terminerna fortsatte han sitt skolarbete med sådan flit och allwar, att han allt fort war den förste i hwarje klass, hwarjemte han, såsom informator för några mindre gossar erhöll fri bostad och kost samt en årslön af 50 riksdaler. Han gladde sig innerligt öfwer denna förbättring i sin ställning och erkände deri den himmelske Fadrens hjelpande hand, men han fördes ej häraf till en djupare ödmjukhet. Det beröm, hans flit och skicklighet förskaffade honom från åtskilliga håll, wäckte hos honom sjelfbehag och egenkärlek. — Tuktan och warningar uteblefwo dock icke. Så war han en gång wid en badning nära att drunkna. Derom skrifwer han: ”Många gånger har jag sedan warit i lifsfara; men dödsstynget har jag aldrig känt så som wid detta tillfälle. Jag war glad öfwer min räddning, men intrycket blef ej waraktigt. Jag war fördjupad i studier, och döden, domen, ewigheten, Gud och det uppenbarade ordets dyra sanningar sysselsatte mig mindre än under de förra åren, och äfwen denna skarpa warning förfelade sin werkan.”

Slutligen gick den sista terminen af hans wistelse i Karlstads skola. Om sitt inre tillstånd wid denna tid skrifwer han: ”Ehuru jag wunnit i kunskaper under de år, som flytt sedan jag lemnade min hembygds dalar, hade jag till hjertats beskaffenhet blifwit försämrad. Lusten till Guds ord war förswunnen, och bönen försummades helt och hållet. Ingen dragningskraft till himmelen kände jag mer i min själ, och sällan tänkte jag allwarligt på Gud.”

Wid denna tid, slutet af år 1822, lemnade F. nu Karlstads lärowerk. Han war nära färdig för studentexamen, emedan han genom enskilda studier hade inhemtat kunskaper wida utöfwer den klass, i hwilken han befann sig. I latin, grekiska, hebreiska, tyska, franska och engelska, geografi, werldshistoria och botanik war han långt före sina kamrater, och sedan han under följande termin ifrigt studerat på egen hand, beslöt han att begifwa sig till Lunds universitet. På ett par timmerskutor fick han fri resa till Göteborg, och från Göteborg gick han på sex dagar den 29 mil långa wägen till Lund. Genom bemedling af en wälwillig professor erhöll han tillstånd att taga examen, ehuru han hwarken hade betyg från skolan eller från sitt stifts biskop, ej heller genomgått gymnasium. Examen lyckades.

Stor war nu hans glädje, men nöden trängde snart på. Han fick ofta hungra och måste för att få mat sälja många af sina kära böcker. Men nöden dref honom att åter börja bedja till Gud, och hjelpen kom. Han erhöll ett litet stipendium och en fördelaktig kondition hos en adelsman på landet. Men när nöden war öfwer, och han i stället fått goda dagar, började böneifwern snart att aftaga. Äfwen hans arbetshåg slappades; han försjönk i onyttigt versmakeri, romanläsning och naturdyrkan. Dock — när han nu syntes som längst bortkommen, war den stunden nära, då den gode Herden skulle återfinna sitt borttappade får.

Oaktadt F. ännu war främmande för det sanna troslifwet i Herren, hyste han alltjemt den lifligaste önskan att få predika. Han erhöll nu tillåtelse dertill, och den unge informatorn fick för första gången såsom ordets förkunnare beträda en predikstol.

Detta war, säger en hans lefnadstecknare, för honom ett lika nytt som angenämt nöje, och det dröjde icke länge, innan han ånyo lät höra sig i den lilla landskyrkan. Att en sådan blott för nöjes skull bedrifwen predikowerksamhet skulle bära någon andlig frukt, får man naturligtwis icke wänta. Alldeles utan sådan blef den dock icke, och åtminstone wardt den på indirekt sätt medlet att werka en genomgripande sinnesförändring hos ett menniskobarn — predikanten sjelf. Huru detta tillgick, må wi förnimma af hans egen mun. Han förtäljer derom sålunda:

”Då jag hade predikat tredje gången, kom en bonde följande dagen och uttryckte den önskan att i förtroende få tala ett ord med mig. Han sade sig wara kommen för att tacka mig för min predikan; ty genom den samma hade det blifwit honom tydligt, att ett stort förderf bodde i hans hjerta. Men derwid hade det dock genom min predikan icke blifwit för honom klart, huru detta förderf skulle kunna afhjelpas, och derför bad han mig om upplysning. Jag kom i stor förlägenhet och wisste knapt hwad jag nu skulle säga. Dock sökte jag hjelpa mig med min dåwarande ringa kunskap och hänwisade honom till Guds bud, hwilka man helt måste uppfylla. Men han wisade mig deremot, att detta icke war möjligt, och framställde kristendomens sanningar så klart och tydligt, att jag måste förundra mig. Jag wille nu hellre wara hans lärjunge än hans lärare, talade med honom länge, och hans ord föllo icke på jorden, ty det war sanningens ord. Ganska nedslagen gick jag till mig sjelf och önskade af hjertat blifwa en sann kristen. Min tygellösa inbillningskraft blef tyglad af sanningens kraft. Alla luftslott, som jag [ sida ]bygt, blefwo nu af nådens fläkt tillintetgjorda; det sjelfupptända ljuset slocknade, och all sjelfberedd själaspis kunde icke mer mätta mig. Jag började lida af andlig hunger, hwilket för mig war något nytt och owant, och jag sade med den förlorade sonen: ”jag will stå upp och gå till min fader!” Detta gjorde jag, och Han kom emot mig med sin faderliga kärlek. Jag kunde nu säga folket af egen erfarenhet, att en menniskas farligaste tillstånd icke är det, då hon anser sig förlorad och alldeles icke kan finna något godt hos sig, utan när hon tror, att hon eger det rätta lifwet och att ingenting fattas henne, ehuru hon ligger i andlig död.”

Den genomgripande förändring, hans inre tillstånd sålunda undergått, och den han hwarken wille eller kunde dölja, förrådde sig äfwen i hela hans yttre skick och wäsen samt gaf derjemte åt alla hans önskningar och sträfwanden en helt förändrad riktning. I stället för den ”trefliga prestgården”, det af böcker fulla rummet och den af åhörare fylda kyrkan, som han i sina barndomsdrömmar skådat såsom det härligaste lefnadsmål, böjade nu hans tankar hägra ett lif fullt af mödor och försakelser bland de folkslag, som ännu föga eller intet hört af frälsningens evangelium. Att gå ut till dessa såsom missionär, lifnärande sig, likasom apostelen Paulus, med sina händers arbete, det blef nu målet för hans tankar och förhoppningar. Paulus hade ju blott kunnat ett handtwerk; han hade lärt sig twå — huru mycket lättare borde ej han derför kunna taga sig fram! Och allt för ung kristen att ännu hafwa kommit till full erfarenhet af sin egen oduglighet och oförmåga, skådade han i andanom stora segrar, dem han med sitt brinnande nit skulle winna öfwer mörkret.

Från början af år 1826 till hösten 1827 förestod F. en lärareplats wid en uppfostringsanstalt i Göteborg. Under denna tid utwecklades allt mer hans andliga lif, så wäl genom troget forskande i den heliga skrift, hwilken han läste på dess grundspråk, som ock genom umgänget med äldre upplysta kristna. Äfwen studerade han här italienska, tyska, franska och engelska språken.

I maj 1828 blef F. ändtligen prestwigd i Karlstad och önskade nu intet högre än få begifwa sig ut till missionsfältet. Men nya swårigheter yppade sig. Såsom swensk prest måste han erhålla permission för att resa utrikes. Dertill fordrades ock på den tiden att ”ställa borgen för sig”. Dessutom egde F. icke ens nog respenningar för att komma öfwer swenska gränsen; och slutligen funnos den tiden många, som ansågo missionssaken såsom något okyrkligt och derför sökte qwarhålla honom i fäderneslandet.

Men det ena hindret efter det andra undanröddes; och så stod F. ändtligen redo att lemna fädernejorden, för att till aflägsna nejder bringa kunskapen om den lära, hwilkens sanning han på sitt eget hjerta erfarit. Sällan fans wäl ock en för missionärskallet bättre utrustad person. Hans lätthet att lära främmande språk war lika owanlig som hans lätthet att tala de språk han lärt. Han kunde tala 12 språk, samt förstod och kunde läsa 18 andra dertill.

Fjellstedt begaf sig nu till missionsinstitutet i Basel, hwarifrån han emellertid snart af engelska episkopala missionssällskapet kallades till London, dit han anlände den 23 Mars 1829. Af K. M:t erhöll han samtidigt tillåtelse att utgå i egenskap af evangelisk predikant i nämda sällskaps tjenst under sex års tid, räknade från den 1 Januari 1829, och att wid återkomsten till fäderneslandet få tillträda sitt prestembete.

Ändtligen, i början af 1831 hade F. nått sin längtans mål. Han hade mottagit kallelsen från det Londonska missionssällskapet och begaf sig till Ostindien. I Tinnewelli begynte nu hans werksamhet såsom missionär, i det han dels tjenstgjorde som lärare wid ett prestbildningsseminarium för infödda, dels predikade på tamuliska för hedningarna.

Sedan Fjellstedt här werkat 4 à 5 år, nödsakades han till följd af sin genom klimatet förswagade hälsa att återwända till England. Han sändes imellertid genast åter ut på missionsfältet, denna gång till Turkiet, der han fick sin station i Magnesia, ej långt från Smyrna. Der qwarstannade han till år 1840, då hans förswagade hälsa åter twang honom att wända tillbaka till Europa. Bland det som F. i Turkiet hann werka, war äfwen en revision af den turkiska bibelöfwersättningen, hwilken sedan länge anwändes, då en ny upplaga blef behöflig. — I omkring tio år arbetade F. således personligen i missionens tjenst.

Återkommen till Europa war F. de följande fem åren anstäld i Baselska missionssällskapets tjenst och werkade dels såsom lärare i tamuliskan wid dess missionsinstitut i Basel, dels såsom resepredikant, hufwudsakligen i ändamål att genom offentliga tal wäcka intresse för missionen. I egenskap af resepredikant besökte han åren 1843–1845 Schweiz, Elsass, norra och södra Tyskland, Danmark och Swerige.

Sedan han i sitt hemland wäckt ett allt lifligare intresse för evangelii utbredande till hednaländerna, fick F. den tillfredsställelsen att se äfwen en swensk förening grundas med uppgift att söka främja denna sak. Det war missionssällskapet i Lund, som stiftades den 2 Juli 1845 och hwars stadgar samma år stadfästes af regeringen. Detta sällskap wille förnämligast werka för upprättandet af ett swenskt evageliskt-lutherskt missionsinstitut, med ändamål att ”upptaga studenter, som kände en inre kallelse att warda missionärer, för att på samma gång de wid akademien fingo sin presterliga bildning, gifwa dem den särskilda förberedelse och fostran, som för missionärskallet är nödwändig”. — Uppmanad att söka docenturen i exegetik wid teologiska fakulteten i Lund, antog F. dock hellre anbudet att blifwa lärare wid nämda missionsinstitut. Han återwände således 1846 till fäderneslandet och började med största allwar och nit egna sig åt denna sin nya werksamhet. Oaktadt ett wisst misstroende från åtskilliga håll redan i början af missionsinstitutets tillwaro förspordes, war dock det förtroende F. hos alla missionswänner egde så mäktigt, att institutet icke kom att sakna lärjungar. Bland dem, som under de första åren af dess werksamhet åtnjöto underwisning, må nämnas K. J. Fast och A. Elgqwist, hwilka blefwo missionärer i Kina och af hwilka den förre 1852 wid 28 års ålder led martyrdöden [ sida ]derute. Bland öfriga utsända märkas A. Ouchterlony, G. F. Lundgren och A. Rydén, hwilka samtlige blefwo missionärer i Indien.

I tio år fortgick institutets werksamhet under Fjellstedts ledning i Lund. År 1856 flyttades det till Stockholm. F. fortfor till år 1859 att med hjelp af biträdande lärare hafwa ledningen af skolan, som nu fick till uppgift ”att gifwa den förberedande bildningen dels åt sådana kristligt sinnade ynglingar, som wille egna sig åt missionskallet, dels åt sådana, som pröfwades lämpliga att blifwa prester här hemma”, äfwensom skolan wille ”söka att bilda kristliga och dugliga skollärare och kateketer för lappmarken och för wårt land i allmänhet”. Kateketafdelningen skildes dock snart från skolan, som sistnämda år flyttades till Upsala. — Då F. år 1861 erhöll och mottog presterlig kallelse till Småland, nämligen såsom brukspredikant på Öfwerum, måste han lemna sin befattning såsom föreståndare för skolan i Upsala. Denna fortgår dock ännu under namn af ”f. d Fjellstedtska skolan”, ehuru dess plan sedan en missionsskola blifwit af Ev. Fosterlandsstiftelsen upprättad i närheten af Stockholm, på det sättet förändrades, att den nu mera ”uteslutande skall wara en förberedande bildningsanstalt för sådana allwarligt sinnade ynglingar, som jemte begåfning för predikoembetet känna en inre kallelse att warda prester”.

Sedan F. en kortare tid bestridt sin befattning såsom brukspredikant, uppehöll han sig åtskilliga år i Göteborg, utan att dock derstädes hafwa någon fast anställning. Men här likasom på hwarje plats, der han wistades, allt sedan sin återkomst till fäderneslandet, wisade F. en aldrig tröttnande ifwer i att så wäl muntligen som skriftligen sprida kännedomen om Kristi evangelium och wägen till det ewiga lifwet. Utwecklande en rörlighet som få, färdades han under årens lopp omkring i de flesta trakter af fäderneslandet, öfwerallt förkunnande hwad han sjelf erfarit wara sanning, på ett språk genomandadt af den warmaste öfwertygelse, lika lättfattligt för den olärde som den lärde, och trängande såsom warning eller tröst till tusende hjertan.

Hwad angår hans werksamhet såsom andlig skriftställare må nämnas, att han 1846 började utgifwa twänne tidskrifter, nämligen Lunds missionstidning och Bibelwännen, hwilka wunno en ganska stor spridning. Widare utgaf Fjellstedt under åren 1856–61 det bibelwerk, som här ånyo erbjudes åt den swenska allmänheten, och hwilket säkerligen är det mest lästa i sin wäg. Det har upplefwat åtta upplagor, jemte en nionde upplaga af Nya Testametet. Af hans öfriga skrifter märkas en Andaktsbok för fångar, en ny upplaga af Symboliska böckerna samt Några grunddrag af N. Test:s lära om det andeliga presterskapet och församlingens embeten.

Från sitt fäderneslands myndigheter erhöll F. föga erkännande af sin lärdom och förtjenstfulla werksamhet; men sådant erkännande gafs honom deremot från utlandet, bland annat af universitetet i Halle, då dess teologiska fakultet år 1853 promoverade F. till teol. doktor.

Åren 1877–79 tillbragte d:r F. bland själsfränder i den lilla würtembergska byn Kornthal. De senaste åren af sin lefnad war han bosatt i Upsala, der han ock slöt sin skiftesrika och af Herren wälsignade lefnad, den 4 Jan. 1881. Han insomnade stilla, i sin Frälsares namn; hans sista ord woro: ”Nåd — lif — salighet!”

I sitt enskilda lif war F. enkel, anspråkslös, wänlig och tillgänglig. Hans wäsen ingaf kärlek och wördnad, men egde intet af denna konstlade, sjelfgjorda ’wärdighet’, som werkar frånstötande och afskräcker de försagda. Dertill war han mycket försakande och sparsam för egen del, men mot andra synnerligen hjelpsam och tjenstwillig. Också war han mycket älskad af alla, som rätt lärde känna honom, och bland kärnan af wårt folk åtnjöt han allmän wördnad och tillgifwenhet. Wäl fick äfwen han dela alla Guds rätta tjenares lott att erfara werldens och fariseernas fiendskap, enligt Herrens ord: ”Salige ären I, när menniskorna försmäda och förfölja eder och, ljugande, säga allt ondt mot eder för min skull”; men Herren wände till slut allt till hans bästa, och nu får han bekräfta äfwen det ordet: ”Den rättfärdiges minne förbliwer i wälsignelse.”

Ett för Fjellstedts andliga skaplynne utmärkande drag är ock det, att han aldrig sökte bilda något eget parti inom kyrkan, utan endast och allenast wille draga själar till Herren Kristus och hans församling. Derför hafwa han och hans lärjungar, likasom kyrkans rätta trogna i alla tider, endast tillhört ”det parti, som kallades de nazareers” (Apost. G. 24: 5), d. w. s. föreningen af alla dem, hwilka i anda och sanning hållit sig till Kristus och till evangelii rena lära, och för den skull fått röna werldens försmädelse och förföljelse. Då i denna tid så många berömma sig af sina jordiska mästare, så finnes det, trots Fjellstedts mångåriga arbete som sannerligen icke warit utan frukt, inom kyrkan inga, hwilka hylla honom såsom sin lärofader. F. har endast welat wisa till Kristus och till hans återlösta ropa: ”Allt är redo, kommen till bröllopet!” ”Sen Guds lam, som borttager werldens synd”

Tänken på edra ledare, som hafwa talat Guds ord till eder, och efterföljen deras tro, skådande hwad utgång deras umgängelse hade. Jesus Kristus är den samme i går och i dag och i ewighet. Låten eder icke förföras af mångahanda och främmande läror; ty det är godt, att hjertat göres fast genom nåden. Ebr. 13: 7–9.