Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Mattei Evangelium

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Förord Biblia,
Det är All den heliga Skrift
Med Förklaringar

av Peter Fjellstedt

Mattei Evangelium
Marci Evangelium  →


[ band III, 11 ]

Mattei Evangelium.

Inledning.

Matteus war en Jesu Kristi apostel, och huru han kallades till apostlaembetet, beskrifwes i Matt. 9: 9. Det är ingenstädes skrifwet när Matteus författade sitt evangelium, men innehållet wisar, att det blef skrifwet före Jerusalems förstöring. Denne apostel wistades med wår Frälsare, ända ifrån det han kallades kort efter Jesu dop, och war således öron- och ögonwittne till Jesu lefwerne, tal och underwerk, till hans lidande och död, till hans uppenbarelse efter uppståndelsen och till hans himmelsfärd. Således kunde han såsom trowärdigt wittne beskrifwa allt detta, och den Helige Andes gåfwa, som han hade undfått, gjorde att han uti ingenting kunde fela. — Öfwerskriften lyder i grundspråket sålunda: Evangelium efter Matteus, således salighetens budskap enligt Mattei wittnesbörd. Så lyder öfwerskriften äfwen till de öfriga evangelierna. Evangelium är Jesu Kristi evangelium, som blifwit i skrift framstäldt af fyra evangelister. Evangelium är budskapet om Kristus och om återlösningen genom honom, och i sin fulla mening betyder det således hela salighetsläran.

De fyra evangelisternas berättelser kunna anses såsom en stad, sedd från fyra sidor. Man ser icke alltid samma föremål på samma sätt från den ena sidan som från den andra, nemligen i samma skick och gestalt. Så finna wi hos evangelisterna många berättelser gemensamma, men för öfrigt åtskilligt hos den ene, som saknas hos den andre. Alla fyra utgöra ett gudomligt helt. Matteus wisar isynnerhet, att Jesus af Nasaret är den sanne Messias. Han skref särskildt till Judarnes nytta, ådagaläggande framför allt, att profetiorna om Messias blifwit i Jesu person fullbordade. Derföre förekommer också ofta hos denne evangelist det uttrycket: på det att det skulle fullbordas. Markus beskrifwer början och utbredandet af evangelii predikan, och det i större korthet än de öfriga evangelisterna. Lukas skrifwer utförligast, och troligen närmast för kristna som woro omwända från hedendomen. Johannes har utförligast framstält Jesu tal, med hufwudsakligt ögonmärke, att wi skola tro, att Jesus är Kristus, Guds Son.

Då Matteus kallades till apostlaembetet, war han en publikan, han innehade en syssla wid tullwerket och upptog tull för de waror, som kommo öfwer sjön Genesaret till Kapernaum. — Det berättas att Matteus efter Kristi himmelsfärd predikat evangelium 8 år i Judalandet och sedan uti Partien och Persien, samt att han lidit martyrdöden år 62 e. Kr. f.

1 Kapitlet.

Jesu stamtafla, aflelse, namn, födelse.

Boken om Jesu Kristi, Davids sons, Abrahams sons, börd: Luk. 3: 23 f.

Boken om Jesu Kristi börd. Ordet börd heter i grundspråket Genesis, som betyder skapelse. Så kallas första Mosebok, det är skapelseboken. En hänsyftning derpå synes här wara gjord af Matteus. Hans bok, och särskildt detta kapitel, är att anse såsom nya testamentets skapelsebok, boken som börjar med hans stamtafla efter den menskliga härkomsten, genom hwilken återlösningen, mensklighetens nya skapelse, är fullbordad. Alla slägtregister eller stamtaflor i gamla testamentet hafwa sitt egentliga wärde derigenom, att de wisa wår Frälsares slägtledning ända från den förste Adam. Lukas går lika långt tillbaka, då han i sitt evangelium, kap. 3: 23-38, framlägger Marias, Jesu moders stamtafla. Han wisar således, huru Jesus, alla menniskors Frälsare, härstammar från hela menniskoslägtets stamfader. Matteus åter börjar med Abraham, för att wisa, huru Jesus härstammar från stamfadren för det särskilda folk, som fått löftena, således Judafolket. Han framställer detta genom att uppwisa Josefs, Jesu fosterfaders, slägtleder. Detta måste äfwen derföre ske, emedan Jesus i början af Judarne hölls för Josefs lekamliga son. En hufwudperson i dessa stamtaflor är David, hwarigenom det framhålles, att Frälsaren war af konungslig börd. Derföre kallas han Davids son, född af Davids säd efter köttet, Rom. 1: 3, eftersom Maria äfwen härstammade från David. Men om denna sin son talar David sjelf såsom sin herre (Ps. 110) och såsom Guds son (jfr Ps. 2: 712, likasom han ock i sistnämda psalm [ band III, 12 ](v. 2) nämner det namn, hwarunder Frälsaren wäntades. Detta namn är Messias eller Kristus, hwilka båda ord, det förra ebreiska, det senare grekiska, betyda smord. Detta är då wår Frälsares namn, såsom af Fadren smord eller utrustad med den Helige Andes gåfwor, wäl egentligen till konung, men äfwen till profet och öfwersteprest. Slägtregistret hörer förnämligast till bewiset, att Jesus är Kristus.

”Abraham och David warda förnämligen anförde, derföre att Kristus war isynnerhet dem lofwad” L.

2 Abraham födde Isak, Isak födde Jakob, Jakob födde Judas och hans bröder. 1 Mos. 21: 3. 25: 24. 29: 35.

Judas war Jakobs fjerde son och betecknades redan i Jakobs profetia såsom Messias’ stamfader. 1 Mos. 49: 8–10.

3 Judas födde Fares och Sara af Tamar, Fares födde Hesrom, Hesrom födde Aram. 1 Mos. 38: 27 f. 1 Krön. 2: 5 f.

Twillingbröderna Fares och Sara äro Perez och Serah. 1 Krön. 2: 4. En sådan bokstafsförändring i namn förekommer ofta. Så kallas i v. 7 Rehabeam Roboam.

4 Aram födde Aminadab, Aminadab födde Naasson, Naasson födde Salmon. Rut 4: 19 f.

5 Salmon födde Boes af Rakab, Boes födde Jobed af Rut, Jobed födde Jesse.

Jos. 2: 1. Rut 4: 17. Jesse heter på ebreiska Isai. Rakab war troligen den qwinnan i Jeriko, som kom till tro på Israels Gud och i tron fördolde och räddade Josuas spejare och blef derföre sjelf räddad och upptagen bland Israels folk. Är det denna qwinnan som här menas, så äro flera slägtleder här förbigångna, ty det war mellan henne och David omkring 300 år.

6 Jesse födde David, konungen, David födde Salomo af Urias’ hustru. 1 Sam. 17: 12. 2 Sam. 12: 24.

7 Salomo födde Roboam, Roboam födde Abia, Abia födda Asa. 1 Kon. 11: 43. 14: 31. 15: 8.

8 Asa födde Josafat, Josafat födde Joram, Joram födde Osias. 1 Kon. 15: 24. 2 Kon. 8: 1624.

Emellan Joram och Osias (ebr. Usia) äro tre leder uteslutna, nemligen Ahasia, Joas och Amazia; de uteslutas förmodligen derföre, att de ej hade bröder, så att det ej är twifwelaktigt, huru släglederna gingo genom dem. Osias hade bröder, derföre war det angeläget att wisa att det war genom honom slägtlederna fortsattes. I detta slägtregister nämnas icke blott stamfäder, utan äfwen några stammödrar till wår Frälsare, af hwilka twå, nemligen Rakab och Rut, woro hedningar, och twå, nemligen Tamar och Batseba, woro stora synderskor. Wi se häri ett kraftigt bewis, att hedningar och stora syndare hafwa andel i Kristus och icke förskjutas af honom. Att deremot tre leder här uteslutas, kan äfwen antyda, att ingen lekamlig slägtskap kunde gälla, och att inga blodsband göra en menniska salig, utan dertill hörer omwändelse och tro. Ahasia, Joas och Amazia härstammade nemligen från den gudlösa Atalia, en dotter af Akab. Denna slägt hotades med utrotande. 1 Kon. 21: 21, 22. Och ehuru icke detta fullkomligt gick i fullbordan lekamligen, så äro tre leder här uteslutna i denna heliga stamtafla, såsom Herren hotar att straffa fädernas missgerningar in på barnen intill tredje och fjerde led. Dessutom war Davids slägt under dessa tre konungar i fara att utslockna. Andra exempel finnas äfwen, att i slägtregister somliga leder förbigås. Esr. 7: 15. 1 Krön. 7: 13, 14. Neh. 11: 12.

9 Osias födde Joatam, Joatam födde Akas, Akas födde Hiskias. 2 Krön. 26: 23. 27: 9. 2 Kon. 16: 20.

10 Hiskias födde Manasses, Manasses födde Amon, Amon födde Josias. 2 Kon. 20: 21. 1 Krön. 3: 14. 2 Krön. 33: 25.

11 Josias födde Jekonias och hans bröder, wid förflyttningen till Babylon. 1 Krön. 3: 15, 16.

Jekonias står för Jojakim, 1 Krön. 3: 15, som jemte sitt wanliga namn Eliakim, 2 Krön. 36: 4, äfwen kallas Jojakim eller Jekonias, Josias’ son. — Denne Jojakims son Jojakin eller Jekonias bortfördes till Babel. 2 Kon. 24: 12, 13.

12 Men efter förflyttningen till Babylon födde Jekonias Salatiel, Salatiel födde Sorobabel. 1 Krön. 3: 17, 19. Esr. 3: 2.

I Babylon, sedan fångenskapen börjat, föddes Salatiel. Hans fader Jojakin fördes till Babel, då han war 19 år gammal, och i sitt 37:de år blef han af konung Evil Merodak försatt i större frihet. 2 Kon. 25: 27. Salatiel eller Sealtiel födde Phadaja, och Phadaja födde Sorobabel. Se Hagg. 1: 1–14. Esr. 1: 8. 1 Krön. 3: 17–19. Ordet son brukas stundom i stället för sonson, isynnerhet då en sonson blifwit upptagen i sons ställe. Profeten Jeremias förkunnade, kap. 22: 2430, att ingen af Jekonias’ slägt skulle sitta på Davids stol, och detta gick i fullbordan; Davids tron gick för dem förlorad.

13 Sorobabel födde Abiud, Abiud födde Eljakim, Eljakim födde Asor.

Abiud saknas, 1 Krön. 3: 19, 20; men detta kan förklaras antingen så, att han der är förbigången (se v. 8), eller att han hade ett annat namn.

14 Asor födde Sadok, Sadok födde Akim, Akim födde Eliud.

15 Eliud födde Eleasar, Eleasar födde Mattan, Mattan födde Jakob.

16 Jakob födde Josef, Marias man, [ band III, 13 ]och af henne föddes Jesus, som kallas Kristus.

Jesus är wår Herres eget namn. Kristus är hans höga embetsnamn. Denna skilnad bör märkas, när det heter: Jesus, som kallas Kristus. Ordet kallas i Guds Andes språk innebär eljest både här och flerstädes detsamma som wara. Att Jesus är Kristus utgör ock summan af nya testamentets innehåll.

17 Så äro alla lederna från Abraham intill David fjorton leder, och från David intill förflyttningen till Babylon fjorton leder, och från förflyttningen till Babylon intill Kristus fjorton leder.

Hela stamtaflan delas således i tre delar: fjorton leder i patriarkernas eller det dunkla löftets tid, fjorton i konungarnes eller den bestämda profetians, och fjorton i enskildas eller den närmaste wäntans tidehwarf. Af det heliga bemödandet att få dessa tal jemna kan ock förklaras, hwarföre en del slägtleder äro uteslutna. Jemwäl ses, att det, som här utmärker fjorton leder, egentligen skall beteckna lika många mansåldrar. Och de fjorton sista lederna heter det med eftertryck: intill Kristus, den wäntade Messias. I denna stamtafla äro många utmärkt helige män, som genom fast förtröstan på Herrens löften höllo sig wid den lofwade Kristus och blefwo saliga genom tron på honom.

18 Jesu Kristi födelse gick så till: Sedan Maria, hans moder, hade blifwit trolofwad med Josef, befans hon, förr än de kommo tillsamman, wara hafwande af den Helige Ande. Luk. 1: 27 f.

Här infaller Marias besök hos Elisabet. Luk. 1: 42, 43.

19 Men Josef, hennes man, som war rättsinnig och icke wille blottställa henne, tänkte hemligen skilja henne från sig.

Josef, sjelf en from man, kände Marias pålitliga, oskrymtade fromhet. Men det öfwernaturliga, som med henne skett, kunde han icke inse. För hans naturliga ögon måste händelsen förekomma misstänkt. Han wille derföre icke blottställa henne för offentlig skymf eller straff efter 5 Mos. 22: 20, 21, utan blott skilja henne från sig, d. w. s. gifwa henne skiljobref efter lagen, 5 Mos. 24: 1, och det hemligen, d. ä. utan uppgifwen orsak och inför twå wittnen. Swår måste hans inre strid, och djupt måste Marias lidande hafwa warit. Ty ju heligare den är, som lider, desto djupare är ett sådant lidande. Äfwen denna smälek hörde till Jesu förnedringstillstånd och framhålles af Judarne ända till denna dag. Han bar smäleken redan i moderlifwet, för att åt oss förwärfwa ära och härlighet. Ebr. 12: 2.

20 Men när han hade detta i sinnet, se, då uppenbarades för honom i en dröm en Herrens ängel, som sade: Josef, Davids son, räds icke att taga Maria, din hustru, till dig; ty det som är afladt i henne är af den Helige Ande.

Josef kallas Davids son, såsom Davids ättling och för att påminna honom om Herrens löfte till David om Messias’ födelse.

21 Och hon skall föda en son, och du skall gifwa honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk ifrån deras synder. Luk. 1: 31. 2: 21. Ap.G. 4: 12. 10: 43.

Genom ordet ty gifwes tillkänna, att namnet Jesus betyder en Frälsare från nöd till salighet. I så måtto war äfwen detta namn i gamla testamentet kungjort, som der i profetiorna och förebildernas dunkla språk war angifwet, hwad den kommande förlossaren skulle uträtta. Mycket ofta förekomma der sådana ord, hwilka hafwa samma stam, som ordet Jesus, och betyda frälsning, helsa, salighet. Se t. ex. 1 Mos. 49: 18 och dylika språk. Nu skulle Jesus i första rummet för sitt folk Israel wara hwad hans namn betyder. Men såsom han skulle frälsa dem från deras synder, så skulle han frälsa alla folk. Synderna äro all osalighets grund och orsak. Kom nu Jesus att borttaga synderna för alla, så är han ju en Jesus, en saliggörare, en orsak till salighet för hwar och en, ware sig Jude eller hedning, som anammar hans förtjenst med tron på hans namn.

22 Men allt detta har skett, på det att det skulle fullbordas, som war sagdt af Herren genom profeten, som sade:

23 ”Se, jungfrun skall warda hafwande och föda en son, och de skola gifwa honom namnet Immanuel”, hwilket betyder: Gud med oss. Es. 7: 14.

Det är Esaias’ profetia, 7: 14, som här anföres såsom fullbordad. Jungfrun skall warda hafwande, ett bestämdt uttryck med hwilket profetian likasom ”pekar med fingret på Maria”. B. — Hon skulle kalla sonen Immanuel, det betyder: med oss Gud. Gud kunde endast derigenom blifwa Gud med oss, att hans son frälste oss från synderna, hwilka wållade, att Gud war emot oss. Namnen Jesus och Immanuel betyda således i sjelfwa werket ett och detsamma. Efter Gud är med oss menniskor uti wår Frälsare, så will Gud wara för oss för wår Frälsares skull. Att Gud war i Kristus, att den gudomliga och menskliga naturen äro så förenade i wår Frälsares person: hwilken outsäglig hemlighet — obegriplig för förnuftet, tröstlig för tron!

24 När Josef hade waknat upp ur sömnen, gjorde han såsom Herrens ängel hade befalt honom och tog sin hustru till sig;

25 och han kände henne icke, till dess hon hade födt sin förstfödde son, och han gaf honom namnet Jesus. Luk. 2: 21.

Det ordet förstfödde innebär icke, att Maria sedan hade någon son, om äfwen så warit. Hwarje son, som war en moders första barn, [ band III, 14 ]kallades alltid den förstfödde, utan afseende på huruwida hon sedan någonsin födde ett annat barn eller icke. Se 2 Mos. 12: 29. 13: 2. — Det war wid omskärelsen på åttonde dagen Marias son kallades med det namn, som både hon och Josef fått befallning om. Luk. 2: 21.

2 Kapitlet.

De wise männen från österlandet. Herodes’ barnamord. Jesu flykt till Egypten och återkomst derifrån.

När Jesus war född i Betlehem i Judeen, i konung Herodes’ dagar, se, då kommo wise män från österlanden till Jerusalem Luk. 2: 1 f.

Betlehem i Judeen, äfwen kalladt Betlehem Efrata, nämnes så, för att skilja det ifrån ett annat Betlehem i Galileen. Jos. 19: 15. Det låg på en liten höjd af Juda berg, omkring tre timmars wäg sydost från Jerusalem. Såsom konung Davids födelseort kallas Betlehem Davids stad (Rut 2: 4; 4: 21, 22). Den är numera blott en stor by med omkring 3000 inwånare. De flesta af dessa äro kristna, mest naturligtwis klosterkristna. En präktigt utsmyckad underjordisk klosterkyrka är uppförd öfwer den jordhåla der man trott sig finna Kristi födelserum. I koret brinna lampor dag och natt.

I konung Herodes’ dagar. Denne Herodes hade tillnamnet den store. Hans fader, Antipater, war en Iduméer eller Edomit. Under honom, såsom en utländsk furste, hade således spiran redan börjat tagas från Juda. Också tåldes han icke af Judarne, och han hade genom en kedja af grymheter tillskansat sig regementet.

De wise männen, enligt grundtexten Mager, woro i naturlig wishet förfarne, förnäme män. Särdeles woro de förfarne i stjernkunnigheten. De kommo från österlanden, enligt grundtexten soluppgångens land, det land, der solen för en åskådare i Judalandet uppgick. De woro således hedningar, och förstlingen af de många, som bland hednafolken skulle tillfalla werldens Frälsare. Med skriftens egen ledning kunna wi finna de orsaker, som föranledde dem att nu begifwa sig till Jerusalem. Daniel sattes af konung Nebukadnezar till öfwerste öfwer de wisa i Babel. Dan. 2: 48. Deraf är det lätt att förklara, att kunskapen om Guds uppenbarade ord med profetiorna om Messias spred sig till de wisa i Babylonien och i Persien, och att denna kunskap allt ifrån den tiden bibehållit sig ibland dem. — Det gamla testamentets skrifter utgjorde sannolikt ett studium hos de lärdaste ibland dessa främlingar. På sådant sätt hade hos de wise män, som här omtalas, en längtan efter Messias uppstått, så att de forskade derefter.

2 och sade: Hwar är den nyfödde Judarnes konung? Ty wi hafwa sett hans stjerna i östern och hafwa kommit för att tillbedja honom. 4 Mos. 24: 17.

Den nyfödde Judarnes konung, den i profetiorna omtalade och länge wäntade. De fråga blott, hwar han war att finna; att han redan war född, derom woro de fullkomligt wissa. Det bestämda ordet hans stjerna wisar, att man på den tiden i österlanden wäntade denne konung, och att man trodde en stjerna skulle synas såsom tecken till hans födelse. Messias kallas sjelf en stjerna, som skall uppgå af Jakob, 4 Mos. 24: 17, och denna profetia kunde för dessa wise wara wäl bekant, såwäl som Es. 60: 1–3; 9: 2. De sågo utan twifwel denna stjerna i wester öfwer Israels land. För dem war den ett utomordentligt tecken, hwars innehåll och hänwisning de förstodo bättre än wi nu kunna fatta det. Det är ett förundranswärdt bewis på Guds nedlåtande barmhertighet, att han lät dessa wise män se ett sådant tecken, som de wäntade, för att ledsaga dem till Messias. Den oswikliga ledstjernan, som förer oss till honom, är Guds ord. Somliga lärda tro, att denna stjerna war den sammanträffning af de tre ljusa planeterna Venus, Mars och Jupiter, som på den tiden egde rum, och att de wise genom någon högre kunskap, som härledde sig ifrån Daniel, wisste att Kristi födelse skulle infalla på den tid, då dessa planeter sammanträffade med hwarandra på himmelen. Andra tro, att det war en underbar stjerna, som wisade sig för tillfället. — Det må nu hafwa warit hwilket som helst, så är det ett lika stort underwerk, att desse wise blefwo ledsagade till Jesus. — Desse män kommo en lång wäg för att tillbedja honom; för dig är icke wägen så lång, om du blott will komma.

3 När konung Herodes hörde detta, wardt han bestört och hela Jerusalem med honom,

Herodes, den gamle konungen (han war nu omkring sjuttio år gammal), blef bestört öfwer underrättelsen. En förutsägelse hade redan länge af Fariseerna satts i omlopp, att regementet skulle tagas från Herodiska familjen. Herodes fruktade derföre nu, att folket skulle göra uppror emot honom, om Messias wore kommen, på hwilken Israel wäntade såsom på sin rätte konung. Judarne i Jerusalem fruktade för nya grymheter af Herodes. De, som för öfrigt så länge wäntat hjelten och hjelpen af Sion, woro så wana wid det gamla, att de mottogo underrättelsen om Messias’ ankomst med bäfwan och misstroende.

4 och han församlade alla öfwerstepresterna och de skriftlärde bland folket och frågade dem, hwar Kristus skulle födas.

Öfwerstepresterna woro den öfwerste presten sjelf och de prester, som hörde till hans slägt och stodo i största anseende. De skriftlärde woro de, som hörde till Synedrium eller det höga rådet, och som woro kända såsom lärda i lagen och profetiorna. Bokstafwen kände de, anden war dem förborgad.

5 Och de sade till honom: I Betlehem i Judeen; ty så är skrifwet genom profeten:

6 ”Och du Betlehem, land i Juda, [ band III, 15 ]är ingalunda den minste bland Judas furstar; ty af dig skall utgå en furste, som skall wara en herde öfwer mitt folk Israel”. Mik. 5: 2. Joh. 7: 42.

Betlehem i Judeen, se v. 1, icke Betlehem i Sebulon. Genom profeten Mika hade Herren uppenbarat, att Kristus skulle födas i Betlehem, och Matteus anförer denna profetia så, att han tillika förklarar den. Betlehem war till omfånget liten och ringa, för att wara en stad, men den war ingalunda liten eller den minsta bland tusenden eller familjerna och deras stamfurstar i Juda, utan twärtom den upphöjdaste, såsom utsedd till salighetshöfdingens födelseort. Den utlofwade fursten skulle wara en herde öfwer sitt folk. Till Jesu konungaembete hörer hans kärleksrika herdewård.

7 Då kallade Herodes hemligen de wise männen till sig och sporde dem noga om tiden, då stjernan syntes,

Hemligen kallade Herodes de wise männen, på det icke folket måtte märka, att någon fråga efter Messias war gjord.

8 och sände dem till Betlehem och sade: Faren åstad och forsken noga efter barnet, och när I hafwen funnit det, så underrätten mig derom, att äfwen jag må komma och tillbedja det.

Herodes dolde sitt arga uppsåt, för att hos de wise männen icke wäcka misstroende. Han skickade ingen med dem, för att icke wäcka uppseende.

9 När de hade hört konungen, foro de åstad, och se, stjernan, som de hade sett i östern, gick framför dem, till dess hon kom och blef stående öfwer det ställe, der barnet war.

De foro åstad utan att låta sig förwillas eller uppehållas af de skriftlärdas likgiltighet. Stjernan hade en tid icke för dem warit synlig. Herren wille, att de skulle forska i Jerusalem efter Messias, på det Herodes och Judafolket måtte få anledning till eftertanke.

10 Och när de sågo stjernan, blefwo de mycket glade

11 och gingo in i huset och sågo barnet med Maria, dess moder, och föllo ned och tillbådo det och öppnade sina förråd och framburo åt det skänker, guld, rökelse och myrra. Ps. 72: 10. Es. 60: 6.

De sågo ingen yttre konungslig prakt och ära omkring detta barn. Likwäl tillbådo de honom (Maria tillbådo de icke). Deras tillbedjande kunde således icke åsyfta, att de wille hylla honom såsom jordisk, utan såsom andelig konung. Då man hyllade en konung, så war det brukligt att medföra skänker, 1 Sam. 10: 27, och inför Herren fick ingen komma tomhänd. 2 Mos. 23: 15.

I profetiorna war förkunnadt, att hedningarne skulle föra skänker till Messias. Es. 60: 6. Ps. 72: 10. Dessa profetior började nu gå i fullbordan och skola widare fullbordas, till dess alla folk hylla, tillbedja och tjena den himmelske konungen. Ps. 2: 12. Genom dessa dyrbara gåfwor erhöllo Josef och Maria hwad de behöfde, ty de woro fattige. Det är förundranswärdt, men ganska trösteligt, att han, som war rik och blef fattig för wår skull, emottog understöd af fromma hedningar i sin späda barndom. — Guld, rökelse och myrra woro wanliga skänker. Här kunna dessa gåfwor äfwen i andelig betydelse tillämpas, såsom trons guld, 1 Petr. 1: 7, bönens rökelse, Ps. 141: 2. Upp. 5: 8, och en sann bättrings och tålamods myrra, Ps. 45: 9. Hög. w. 1: 13.

12 Och sedan de hade fått uppenbarelse i en dröm att icke återwända till Herodes, foro de en annan wäg till sitt land igen.

13 Men när de hade farit bort, se, då uppenbarades en Herrens ängel för Josef i en dröm, sägande: Stå upp och tag barnet och dess moder med dig och fly till Egypten, och war der, till dess jag säger dig till; ty Herodes tänker söka efter barnet för att förgöra det.

Så öfwades Josefs och Marias tro.

14 Och han stod upp och tog med sig barnet och dess moder om natten och for bort till Egypten

I Egypten bodde på den tiden många Judar.

15 och war det intill Herodes’ död, på det att det skulle fullbordas, som war sagdt af Herren genom profeten, som sade: ”Utur Egypten har jag kallat min son”. 2 Mos. 4: 22. Os. 11: 1.

Af denna, ur Os. 11: 1 hemtade, profetias anförande och tillämpning här är det tydligt, att Israels utgång utur Egypten war en förebild af Jesusbarnets återkomst derifrån. Från den egyptiska träldomstiden kallas Israel Guds förstfödde son. (2 Mos. 4: 22). Så äro ock orden hos Osea att förstå, att Gud kallat Israel sin son, från den tiden han utfört honom ur Egypten. Men den höga benämning, egendomsfolket här får, tillkommer i egentligaste mening den enfödde, på hwilken alla löften hänsyftade. Genom honom öfwergår detta namn på de trogna, det andeliga Israel, nya testamentets församling. Äfwen de måste i andelig mening göra en wandring till och från Egypten, deras tålamod och tro måste under allahanda wederwärdigheter pröfwas. För öfrigt kan Jesu wistande i Egypten anses såsom ett förspel till kristendomslifwet i detta land. I kristendomens första tider uppstod nemligen här en blomstrande församling. Genom swåra förföljelser blef den sedermera förstörd. Men i en framtid skall åter ljuset uppgå öfwer Hams mörka land och skina klarligen. Es. 19: 25.

16 När du Herodes såg, att han [ band III, 16 ]hade blifwit gäckad af de wise männen, blef han mycket wred och sände ut och lät döda alla gossebarn i Betlehem och i hela dess nejd, från twå års ålder och derunder, efter den tid han hade noga utforskat af de wise männen.

Så blifwa äfwen sådane kloke män, som Herodes, genom Herrens skickelse bedragna och misslyckas i sina företag att skada Guds rike eller omintetgöra Guds folk. Job 5: 12–14. Herodes gjorde dock hwad han kunde. Han lät, såsom en annan Farao (2 Mos. 1: 16), döda de gossebarn i Betlehem, bland hwilka han trodde att barnet Jesus nödwändigt måste befinna sig. Man har fordom uppfattat de dödade barnens antal till flera tusen. Men detta är påtagligen ett misstag. Betlehem war en så liten stad, att de mördade barnens antal på sin höjd stigit till femtio. Detta mord war för en konung, som hade så många blodskulder på sitt samvete, en ringa sak.

Den judiske historieskrifwaren Josefus har ej heller aktat wärdt att nämna derom, då han annars berättar ur denne konungs historia, hwad han ansåg wara af wigt.

17 Då fullbordades det som war sagdt genom profeten Jeremias, som sade:

18 ”En röst hördes i Rama, mycken gråt och jemmer, Rakel begrät sina barn och wille icke låta trösta sig, ty de woro icke mer”. Jer. 31: 15. 1 Mos. 35: 19.

Orden hos Jeremias, Jer. 31: 15, afsågo närmast den klagan som hördes i Rama, en liten stad i närheten af Betlehem, och i hela trakten deromkring wid den tid då Israel bortfördes i fångenskap till Babel, jfr Jer. 40: 1, men nu uppfyldes de widare genom mödrarnes gråt och klagan. Benjamins, Rakels sons, stam gränsade till Juda. Deraf att Rakel här i synnerhet nämnes, hafwa några welat sluta till, att barn af båda stammarna träffats af swärdet. Såsom nu Rakel införes klagande wid mer än ett olyckstillfälle, så gå många profetior i fullbordan många gånger på olika sätt. Stundom måste äfwen de allraoskyldigaste lida förföljelse för Herrens skull.

19 Men när Herodes war död, se, då uppenbarades i en dröm en Herrens ängel för Josef i Egypten.

20 och sade: Stå upp och tag barnet och dess moder med dig och far in i Israels land; ty de äro döde, som traktade efter barnets lif.

Herodes dog ej lång tid efter Jesu födelse, under påskhögtiden och af en gruflig sjukdom, sedan han regerat 40 år. Han hade låtit afrätta sin son Antipater, fem dagar före sin död.

21 Och han stod upp och tog barnet och dess moder med sig och kom in i Israels land.

22 Men när han hörde, att Arkelaus war rådande öfwer Judeen i sin faders, Herodes’, ställe, räddes han att fara dit, och sedan han hade fått uppenbarelse i en dröm, for han bort till Galileens trakter.

Det synes såsom om Josef och Maria hade ämnat bosätta sig i Betlehem, men att de fruktade detta, då de hörde, att Arkelaus war rådande i sin faders ställe; ty äfwen denne war en ogudaktig man. De begåfwo sig då, efter Guds tillsägelse, till Galileen, der Herodes Antipas regerade såsom en lydfurste under den romerske kejsaren.

23 Och han kom och bosatte sig i en stad, som heter Nasaret, på det att det skulle fullbordas, som war sagdt genom profeterna: ”Nasaré skall han kallas”. Es. 4: 2. 11: 1. Sak. 3: 8.

Nasaré betyder den af Nasaret. Jesus skulle efter profetians ord födas i Betlehem, men enligt andra profetior skulle han kallas Nasareen. Denna benämning på wår Frälsare har en dubbel betydelse. Först återfinnes deruti det namnet Nezer, gren eller telning, såsom han kallas dels efter Es. 11: 1, dels efter betydelsen af Es. 53: 2, Jer. 23: 5; 33: 15, såsom en afkomling af Davids slägt och såsom en telning af menniskoslägtet, för att blifwa en ny stamfader. Men han förebildades widare genom nasareerna eller nasirerna i gamla testamentet, 4 Mos. 6, såsom den åt Gud inwigde och af Herrens Ande till heliga ändamål utrustade. I samma namn antydes således både hans förnedring och upphöjelse, men i synnerhet förnedringstillståndet, såsom det uttryckligen säges i Es. 53: 2. Detta fullbordades, ty Nasaret war ett litet föraktadt ställe, så att man derom sade: Kan något godt wara från Nasaret? Joh. 1: 46. På hans kors sattes den öfwerskrift: Jesus från Nasaret, Judarnes konung. Judarne kalla honom ännu i dag Nasareen för att dermed försmäda honom, och de kristne blefwo i de första tiderna kallade nasareer eller nasarener, såsom ett smädenamn. Således har Jesus lidit smäleken redan i sin barndom, och församlingen måste i sin barndom eller början deruti följa honom, ty den är kallad att häruti wandra i hans fotspår och hafwa tålamod. ”Låtom oss derföre gå ut till honom ’utanför lägret’, bärande hans smälek.” Ebr. 13: 13.

3 Kapitlet.

Johannes predikar och döper. Jesus döpes.

I de dagarna kom Johannes döparen och predikade i Judeens öken Mark. 1: 2 f. Luk. 3: 3 f. Joh. 1: 6 f.

I de dagarna, nemligen då Jesus bodde i Nasaret, då han der lefwat sitt stilla förberedelselif och nu i sitt trettionde år framträdde till utförande af det stora wärk, för hwilket han war kommen i werlden. I de dagarna eller i den tiden är ett talesätt, som wi ofta finna [ band III, 17 ]både hos profeterna i det gamla och hos evangelisterna i det nya testamentet: hos profeterna tydde det talesättet på en framtid, icke sällan just den messianska framtiden; hos evangelisterna nyttjas det merändels, när de öfwergå från en sak till en annan, utan att närmare bestämma tidsföljden. Johannes, döparen, förelöparen, hade redan börjat och en tid fortsatt sin dubbla werksamhet att predika och att döpa och sålunda bereda wäg för Messias, som nu framträdde. — Judeen hade flera öknar. I en af dessa wistades nu Johannes. Det bestämda uttrycket, i Judeens öken, torde emellertid afse en bestämd öken, måhända bekant såsom den, i hwilken flera af gamla testamentets profeter tidtals uppehållit sig, och såsom den, i hwilkens grannskap profetstäderna woro belägna. Dermed menas då utan twifwel öknen wid Jordan och Döda hafwet, der, hwarest Israels folk fordom under Josuas anförande gått öfwer till Kanaans land. Det skulle nu blifwa under Johannes ett andeligt öfwergångsställe för dem, som anammade hans bättringspredikan och döpelse.

2 och sade: Gören bättring, ty himmelriket är nära. Matt. 4: 17. Mark. 1: 15.

Det ord, som här heter gören bättring, heter egentligen ändren edert sinne. Utan denna sinnesändring frågar ingen efter det rike, hwari Kristus är konung. Det rike, som så länge warit wäntadt fjerranefter, är kommet nära. Himmelriket heter egentligen himlarnas rike. Det är det nåderike, som kommit med konungens, Messias’, ankomst: ty himmelen eller himlarne beteckna nåden, Davids wissa nåder (Es. 55: 3). Matteus skref i synnerhet för Judarne. Han hade derföre särskild anledning att utmärka Guds rike såsom himlarnas konungarike. Ty de fleste af Judarne wäntade sin Messias såsom en jordisk konung, och förberedde sig alltså på ett jordiskt konungarike, det han efter deras sinne och mening skulle upprätta. Detta jordiska sinne måste de ändra. Utan denna sinnesändring är en hwar fjerran från detta rike, som dock är så nära; och den werkas af Guds Ande med lagens upplysning, som wisar oss, att wi, sådane wi äro af naturen, äro utan rättfärdighet inför Gud och således stadde under lagens dom: du skall döden dö, fullkomligt obeqwäme för himmelriket. Med denna upplysning är det som lagen blifwer wår tuktomästare till Kristus, på det wi skola warda rättfärdiggjorda af tro, Gal. 3: 24, och genom tron ingå i himmelriket. Bättringens ändamål är att tukta och drifwa oss till Kristus.

3 Ty denne är den, om hwilken profeten Esais talade, då han sade: ”En ropandes röst i öknen: bereden Herrens wäg, gören hans stigar räta”. Es. 40: 3.

I Johannes’ döparens person wann således profetian (Es. 40: 3) sin fullbordan. Han utmärkes här såsom Messias’ härold och förelöpare. Det war ofta sed, att då en jordisk konung skulle framtåga, en härold sändes förut, som uppmanade folket att sätta de obanade wägarne i ordentligt skick. En sådan härold, en ropandes röst, war nu Johannes för den andelige och himmelske konungen. För honom, Kristus, Herren, som will hålla sitt intåg i menniskohjertan, banas den ojemna wägen och de krokiga stigarne genom den sanna bättringen.

4 Och Johannes hade kläder af kamelhår och en lädergördel om sina länder, och hans mat war gräshoppor och wildhonung. 2 Kon. 1: 8. Matt. 11: 818. Mark. 1: 6. Joh. 1: 23.

Allt detta påminner om Johannes såsom den andre Elias. Mal. 4: 5. Han liknade den forne profeten Elias ej blott i inre ande och kraft, utan ock i sitt yttre lefnadssätt. Luk. 1: :&17. 2 Kon. 1: 8. Han bar således en grof klädnad, uppbunden af en grof gördel. Hans mat war gräshoppor, af hwilka wissa slag i österlandet åtos af det fattigare folket, och wildhonung, som dels af wilda bin, dels af wissa träds saft, är på somliga ställen ymnig i det landet. Hans dryck war endast watten, enär han, såsom en Guds nasir, ej skulle smaka win och starka drycker. Hans lif war således ett försakelselif, sådant det höfdes den store bättringspredikant, hwilken förberedde folket på salighetshöfdingens ankomst.

5 Då gick Jerusalem och hela Judeen och hela landet omkring Jordan ut till honom,

Jerusalem, det är en stor del af dess inwånare, och hela Judeen och landet kring Jordan, det är, många från alla derstädes boende slägter.

6 och de läto döpa sig af honom i floden Jordan, bekännande sina synder.

De läto sig döpas af honom i Jordan, i det de bekände sina synder. Judarne iakttogo då för tiden före offren wissa reningar eller reningsceremonier (Joh. 3: 25), hwilka kunde anses för ett slags dop. Men härmed bör Johannes’ dop icke förblandas. Ännu mindre eller lika litet med proselytdopet, hwarmed de hedningar, som öfwergingo till judendomen, blefwo upptagne till förberedelse för omskärelsen, likasom nyfödda barn blefwo twagna högtidligen på bestämd tid och under bön, innan omskärelsen skedde. Äfwen bland de gamle hedningarne war ett slags högtidligt barndop brukligt, och i detta dop erhöllo barnen sina namn för lifstiden. Men allt detta war ännu ingenting annat än menniskostadgar och wedertagna bruk, som ingalunda liknade Johannes’ döpelse till innehåll och betydelse. Icke heller bör Johannes’ dop ställas lika med det af Frälsaren instiftade döpelsens sakrament, ehuru det härtill utgjorde en öfwergång. Wi få icke förgäta, att wi wid Johannes’ döpelse ännu befinna oss på gamla testamentets ståndpunkt. I nya testamentets sakramentdop bekänna menniskorna Kristus; i Johannes’ bättringsdöpelse bekände de sina synder. Johannesdopet, sålunda skildt från andra döpelser, war dock grundadt på flera profetior, såsom, Hes. 36: 25, Sak. 13: 1 m. fl. [ band III, 18 ]Med syndabekännelsen, fritt och öppet uttalad, uttalade de tillika sin öfwertygelse, att de ej genom någon lagsrättfärdighet kunde blifwa saliga, såsom Judarne i allmänhet trodde, utan att de för frälsningens winnade behöfde ingå i Messias’ nåderike, hwarpå de genom bättringens döpelse förbereddes, och alla som kommo till honom fingo syndernas förlåtelse genom tron på hans namn.

7 Men då han såg många af fariseerna och sadduceerna komma till dopet, sade han till dem: I huggormars afföda, hwem har ingifwit eder, att I skolen undfly den tillkommande wreden? Matt. 12: 34. 23: 33. Luk. 3: 7 f. Rom. 5: 9. 1 Tess. 1: 10.

Fariseerna, d. ä. afskilde eller afsöndrade, icke så som nasirerna, hwilka ödmjukt och efter Herrens wilja afskilt sig till Herrens tjenst, utan så, att de af högmod och efter egen wilja afsöndrat sig från det öfriga folket genom ett utwärtes förment heligt lefnadssätt. De föregåfwo sig kunna icke blott fullgöra lagen, utan äfwen göra mer än det lagen bjöd. Icke underligt alltså, om fariseernas sekt kunde winna stort anseende bland det lättrogna folket. Än mindre underligt, att Herren beskrifwer och bestraffar dem såsom skrymtare framför alla andra. Sadduceerna gingo till en annan ytterlighet, otron. De förkastade profeternas skrifter och ”fädernas stadgar”, som fariseismen antog; de nekade de dödas uppståndelse, änglarnes personliga tillwaro, och woro i det närmaste fritänkare. Bland de rika och förnäma hade den sadduceiska sekten sina mesta anhängare. Både fariseer och sadduceer woro framstående fiender till sanningen. Johannes döparen skär dem ock öfwer en kam, kallande dem huggormars afföda eller slägter. De närde ej blott i sitt sinne ormens list i allmänhet, utan gåfwo med sina falska läror huggormens giftiga bett. Johannes kände sitt folk. Han wille nu, att de ock skulle känna sig sjelfwa. Sättet, hwarpå de mottogo hans skarpa bestraffningstilltal, skulle wisa, i hwilken afsigt de infunnit sig till hans dop. I huggormars afföda, hwem har ingifwit eder, att I genom dopet skolen undfly den tillkommande wreden? Särskildt war det sistnämnda ordet ett ord för sadduceerna, som icke trodde den dagen komma, som kallas wredens dag (jemför Mal. 3: 2). Men lika litet som dessa, skulle fariseerna kunna då bestå eller undfly fördömelsen, om de ej gjorde bättring.

8 Bären fördenskull sådan frukt, som tillhör bättringen.

Ehuru skarpt Johannes bestraffar dem, så sköt han dem likwäl icke tillbaka eller förtwiflade om möjligheten af äfwen deras räddning. Men då skulle de ock göra wärdig frukt, nemligen bättringens, således låta sitt sinne undergå en genomgripande förändring och wisa detta i sitt lefwerne (Ap. G. 26: 20). En allwarlig syndaånger werkar ett allwarligt syndahat och öfwergifwande af alla synder.

9 och menen icke, att I kunnen säga inom eder sjelfwa: wi hafwa Abraham till fader; ty jag säger eder, att Gud är mägtig att af dessa stenar uppwäcka barn åt Abraham. Joh. 8: 39.

Johannes wisste, att de wid benämningen huggormars afföda skulle wilja inwända: wi hafwa Abraham till fader och äro således en helig säds afföda. En köttslig berömmelse, så länge de med bibelhållande af sina falska läror och sitt syndiga lefwerne wisade, att de woro skamfläckar, men icke wärdiga att kallas Abrahams barn. Judarne kunde wilja hänwisa Johannes på oförgängligheten af deras slägt, likasom wore Gud bunden wid dem; men Johannes wisade dem på de inför honom liggande stenarna och Guds magt att af dessa uppwäcka åt Abraham rätta, andeliga barn. I sjelfwa werket har detta blifwit uppfyldt genom hedningarnes kallelse, hwilka Judarne ej aktade annorlunda än såsom döda stenar.

10 Och redan är yxan satt till roten på träden; derföre warder hwart och ett träd, som icke bär god frukt, afhugget och kastadt i elden. Matt. 7: 19. Luk. 13: 7. Joh. 15: 26.

Är alltså himmelriket nära, till godo för dem, som göra bättringens frukt, så är ock straffet nära, så nära som yxan är roten, för dem, som förblifwa torra, ofruktbara träd. Det hugg, hwarmed Judarne hotades intill roten, följde wid Jerusalems jemmerliga förstöring. Häri spegle sig hwarje otrogen, fariseiskt eller sadduceiskt sinnad själ. Herren kan så wäl wred wara, som han nådelig är.

11 Jag döper eder med watten till bättring, men den som kommer efter mig är starkare än jag, hwilkens skor jag icke är wärdig att bära. Han skall döpa eder med den helige Ande och med eld. Mark. 1: 7 f. Luk. 3: 16 f. Joh. 1: 26. Ap. G. 1: 5. 2: 4. 11: 15 f. 13: 25. 19: 4.

Johannes hade förut sagt, att himmelriket war nära. Han nämner nu närmare orsaken, nemligen att den Herren war nära, med hwilken himmelriket kommer. I jemförelse med honom räknade sig Johannes så ringa, att han ansåg sig icke wärd att bära hans skor, således icke wärd att förrätta den ringaste tjenarens syssla. Det war ock en stor skilnad mellan Johannes’ och Kristi dop. Wäl kan den, som nu förrättar wattendopet i den treenige Gudens namn säga: mitt dop är Kristi dop. Men så kunde ej Johannes säga, så länge icke Herren instiftat döpelsens sakrament. Den skilnaden qwarstod ännu för honom, att hans dop war blott en bättringens döpelse. Watten och ande woro ännu icke här så förenade, som sedan blef fallet, till werkande af en ny födelse. Dopet med ande och eld, såsom det uppenbarade sig på pingstdagen, hade en djupare reningskraft än Johannes’ wattendop. ”Wattnet renar metallen blott på ytan; elden utbränner äfwen slagget.” Men dermed är icke sagdt, att Johannes’ dop [ band III, 19 ]hade blott en ytlig werkan. Twärtom: anammades det med syndaerkänsla, så hade det med sig kraft att förläna nåd, lika wisst som det war förenadt med Guds nådelöfte. Men denna nåd war mera ett föremål för det genom wattendopet upptända hoppets wäntan. Såsom en nödwändig bekräftelse af den sålunda åt hoppet gifna nåden, måste Kristi dop derföre tillkomma. Wi finna derföre, att Johannes’ lärjungar omdöptes, Ap. G. 19: 3–5. Hwad för öfrigt eldsdopet, betraktadt såsom något särskildt, beträffar, så fulländar det sig i de kristtrognas tuktan af Guds Ande, då derigenom de gamla otrosqwarlefworna liksom utbrännas och den inwertes menniskan förnyas dag från dag, och den Helige Ande uppfyller dem med sina nådegåfwor och med himmelska lifskrafter.

12 och han har sin kastskofwel i sin hand, och han skall göra sin loge ren och samla sitt hwete i ladan, men agnarna skall han uppbränna i osläcklig eld. Matt. 13: 30. Luk. 3: 17.

Med sitt wittnesbörd om Herren, så i denna som i föregående verser, afskär Johannes deras tankar, som menade, att Johannes war Messias. Derföre ligger ett stort eftertryck på det så ofta upprepade ordet han — han, Kristus, den tillkommande. Nu binder Johannes på det eftertryckligaste tillsamman Herrens första tillkommelse, som nu war för handen, med hans sista tillkommelse på wredens dag: allt i enlighet med Mal. 4: 1 och följande. Han war nu kommen att rensa sin loge grundligen och alltigenom. Wi erinra oss här, huru säden rensades i österlandet. Den utbreddes på fältet på en för winden öppen plats och uttröskades eller rättare uttrampades af oxar eller tröskwagnar. Halmen uppkastades med en kastskofwel eller trägaffel. Säden föll då genom sin egen tyngd till marken; agnarene bortdrefwos af winden. Men sedermera hopsamlades både halm och agnar till förbränning. Säden inbergades i ladorna. Så är nu evangelii rensande kastskofwel i sädens Herrens hand. Wäl dem, hwilka wid rensningen höra till den säd, som blir inbergad. We dem, som höra till agnarna eller, såsom det här egentligen betyder, den söndertröskade halmen, som skall kastas i osläcklig eld. Det gäller att wi antingen måste döpas med eld, underkastande oss Guds nådestuktan, eller förgås i den osläckliga elden på wredens dag.

13 Då kom Jesus från Galileen till Jordan till Johannes för att döpas af honom; Mark. 1: 9 f. Luk. 3: 21 f.

14 men han wägrade honom det, sägande: Jag behöfwer döpas af dig, och du kommer till mig!

Johannes kände ej Jesus förut personligen, Joh. 1: 31. Men han erkänner honom för den han är, så snart han framställer sig och begär dopet. Johannes hade fått löftet om Andens synliga tecken, som skulle för honom intyga, att Jesus war Kristus. Men han hade ej förestält sig, att detta tecken skulle wisa sig under det wilkor, som här skedde. Det wilkoret, att Herren, hwilkens skor han icke war wärdig att upplösa eller bära, skulle döpas af hans hand, war honom obekant och förunderligt. Deraf förklaras döparens inwändning. Dopet war ett reningsbad. Detta behöfde icke Jesus, som af ingen synd wisste. Han begär det likwäl, och således för wår skull. Det utgjorde en del af hans medlarekall. Genom detta dop har wår Frälsare låtit sig öfwerföras ur det gamla in i det nya förbundet. Himmelriket war nära. Till detta rikes förkunnande framträdde nu Jesus sjelf, efter en trettioårig förberedelse dertill. Genom sin döpelse har han alltså blifwit inwigd till sitt embete samt till lidandet, döden och uppståndelsen. Se Luk. 12: 50. Dertill döptes han för oss! Genom död till lif! Se Rom. 6: 3, 4. 2 Kor. 5: 14, 15. Behofwet, om hwilket Johannes talar, war både hans och wårt; men det war ock ett behof för Jesus, i det han trädt i syndares ställe. Genom sin döpelse har således Jesus helgat wårt dop. Också framlysa på det klaraste wid hans döpelse alla de stora förmåner, som genom dopet komma oss till godo. De hafwa sitt grundfäste i läran om den heliga treenigheten, hwilken lära härligt afspeglar sig i och öfwer Jesu dop.

15 Då swarade Jesus och sade till honom: Låt nu så ske; ty så höfwes det oss att uppfylla all rättfärdighet. Då tillstadde han honom det.

Det höfwes oss, säger Jesus, och innefattar deruti således både sig och Johannes, ja, alla menniskor. Det höfwes oss att uppfylla all rättfärdighet, men det är just förmågan dertill som af naturen fattas oss. Jesus höfwes det, såsom den der skulle fullborda Guds lag i wårt ställe. Jesu döpelse skulle göra det rätt åskådligt och tydligt, att han iklädde sig wår synd och skuld för att genomgå död och dom i wårt ställe, och för oss fullborda all rättfärdighet. Detta har han gjort och förwärfwat oss den rättfärdighet, som för Gud gäller. Oss tillhör det nu att i tron anamma hans förtjenst och således äfwen uppfylla all rättfärdighet i den kraft, som med tron följer. Luther säger: ”All rättfärdighet blifwer uppfyld, när wi låta all wår egen rättfärdighet och ära fara, på det Gud allena må warda hållen för den, som rättfärdig är, och gör dem rättfärdiga, som tro. Detta gör Johannes, i det han afhänder sig sin rättfärdighet och will såsom en syndare af Kristus warda döpt och rättfärdigad. Detta gör ock Kristus, den sig sin rättfärdighet och ära icke antager, utan låter sig döpa och döda såsom en annan syndare”, d. ä. såsom den der tog uppå sig alla syndares hela syndaskuld.

16 Och när Jesus war döpt, steg han strax upp ur wattnet, och se, då wardt himmelen öppnad, och han såg Guds ande nedfara såsom en dufwa och komma öfwer honom. Joh. 1: 32 f.

17 Och se, en röst från himmelen sade: Denne är min älskade Son, i hwilken jag har ett godt behag. [ band III, 20 ]Ps. 2: 7. Es. 42: 1. Matt. 12: 18. 17: 5. Luk. 9: 35. Kol. 1: 1319. 2 Petr. 1: 17.

Att himmelen eller egentligen himlarne öppnade sig, blef för Johannes redan ett wittnesbörd, att Jesus war den utlofwade Messias; ty himmelen upplåtes blott för den syndfrie. Än mer, då ur de öppnade himlarne Anden kom ned i dufwoliknelse. Ty dufwan är oskuldens likasom mildhetens och saktmodighetens bild. Med Guds Ande war wäl Kristus utrustad redan från sin mandomsanammelse, så att man redan derifrån kunde säga: I honom bor gudomens hela fullhet lekamligen. Kol. 2: 9. Men att så war, att Jesus war Kristus, den med Anden utan mått smorde, det blef nu till fullo uppenbart för Johannes och genom honom för oss ifrån den stunden. Det berättas icke, att dufwan återwände till himmelen. Derigenom må wara betecknadt, att Anden icke allenast kom öfwer, utan ock förblef på Jesus. Dertill kom Fadrens röst ur de öppnade himlarne, hwilken yttermera beseglade innehållet af den syn, Johannes såg. Wi skåda således wid Jordans döpelseflod i den högtidliga stunden Fadrens, Sonens och Andens werksamhet äfwen till tröst och hugnad för oss wid tanken på wårt dop, som skett i den treenige Gudens namn. Jesus utmärktes såsom Guds älskade Son. Genom dopet, i tron anammadt, blifwa wi ock Guds älskade barn för ende Sonens skull. Fadren förklarade sitt wälbehag till honom såsom den, som kunde och wille och skulle uppfylla all rättfärdighet. En fullkomlig rättfärdighet, med Fadrens kärlek och wälbehag, warder oss i dopet skänkt. Jesus utmärktes såsom den, som döper med den Helige Ande. Andens gåfwor utgjutas rikligen öfwer oss med döpelsewattnets bad. Dufwoenfalden warder oss alltså äfwen skänkt, i hwilken wi skola särskildt bewisa oss såsom hans lärjungar, som war mild och ödmjuk af hjertat. Så utrustad och befullmäktigad, som Jesus i sin döpelse blef, kunde han nu anträda sitt medlarekall och förkunna det himlarnes rike, som war öfwer honom öppnadt. Så utrustad och befullmäktigad genom sitt dop kan och skall en Kristen werka med wälsignelse i sin kallelse, deri Gud honom stält.

4 Kapitlet.

Jesus frestas af djefwulen, begynner predika, kallar lärjungar och botar sjukdomar.

Då wardt Jesus förd af Anden upp till öknen, på det att han skulle frestas af djefwulen. Mark. 1: 12. Luk. 4: 1 f.

Då, nemligen strax efter döpelsen, wardt Jesus förd af Anden ifrån Jordan upp till öknen; af Anden, hwarmed han blifwit i döpelsen utrustad. I denna rustning skulle han anträda sin embetsbana med strid. Ty ändamålet med detta förande war, att han skulle frestas af djefwulen. Stridsplatsen war först i öknen; men hwilken öken, står icke anfördt. De flesta hafwa gissat på den wilda öknen mellan Oljeberget och Jeriko, wid hwars norra sida reser sig en bergshöjd, som kallas Quarantania (fyratiodagsberget), emedan man menat, att det war der Jesus fastade de fyratio dagarne. Han, den andre Adam, införes sålunda i frestelsestriden för att försona den förste Adams fall. Hans frestelser woro treggehanda: till köttslig begärelse, till sjelftagen ära, till werldslig winning; ögonens begärelse, köttets begärelse och ett högfärdigt lefwerne, 1 Joh. 2: 16, d. ä. syndens tre djupaste källådror. Han wardt således frestad i allting, likasom wi, dock utan synd. Beklädd med wårt swaga kött, kunde han blifwa föremål för frestelsernas anfall utifrån. Men syndfri och stark i anden, öfwerwann han dem alla, ty de funno hos honom icke något det ringaste bifall.

2 Och när han hade fastat i fyratio dagar och fyratio nätter, blef han hungrig. 2 Mos. 34: 28. 1 Kon. 19: 8.

I de fyratio dygnens fasta hade Jesus haft Moses och Elias till föregångare. 2 Mos. 34: 28. 1 Kon. 19: 8. Denna fasta ändades för Jesus med en swår pröfning. Ty då blef han hungrig till slut, såsom det heter i grundt. Hwad detta innebär, kan endast den någorlunda klart föreställa sig, som känt hungern i sin höjd, hotande med det timliga lifwets upplösning.

3 Och frestaren gick fram och sade till honom: Är du Guds Son, så säg, att dessa stenar skola warda bröd.

Det låg i sakens natur, att den frestelsen skulle blifwa den första, med hwilken djefwulen nu gjorde sitt anfall. Han framträdde, denne frestaren, helt säkert i en synlig gestalt och utan twifwel förskapande sig i en ljusets ängel. På samma gång han frestar Jesus till köttslig begärelse, frestar han honom till misströstan. Jesus hade wid sitt dop blifwit förklarad såsom Guds käre Son. Detta will frestaren att han skulle sätta i fråga. Eller, som wille han säga: ”Är du Guds Son och således allsmägtig, hwadan denna hungersnöd? Ett ord bör ju wara tillräckligt att göra stenen till bröd i den ofruktbara öknen.” Frestaren gjorde här fullt skäl för sitt namn, att han heter djefwul, d. ä. anklagare, förtalare. Ty han anklagade Gud för brist på faderskärlek till den, som Gud hade kallat sin Son, och wille inleda Sonen i samma anklagelse och misstroende till Gud, hwarmed han frestade de första menniskorna. Jemf. 1 Mos. 3: 1–5.

4 Men han swarade och sade: Det är skrifwet: ”Icke af bröd allenast lefwer menniskan, utan af hwart och ett ord, som utgår af Guds mun.” 5 Mos. 8: 3.

Att göra Guds wilja, hade warit Jesu mat under hela fastetiden. Guds ord och wilja är det ock, han nu åberopar, och hwarmed han afwärjer den ondes försök att fresta honom till misströstan. Det språk, Jesus här anför, är just detsamma som Gud förehållit Israels barn uti öknen. De hade i många swårigheter fått röna dess sanning, äfwen då när de under ökenwandringen mer än en gång hotades af [ band III, 21 ]hungersnöd. Men de knotade likwäl gång på gång, så lika Adam i olydnad, som olika den undergifne trosfadren Abraham. Här se wi den, som skulle godtgöra både den enes olydnad och de andras knot. Under det dubbla lidandet af hungren och frestelsen bibehöll Jesus den fullkomligaste lydnad för den himmelske Fadrens wilja och tro på hans allsmägtiga ord.

5 Då tog djefwulen honom med sig till den heliga staden och stälde honom på templets utsprång

6 och sade till honom: Är du Guds Son, så kasta dig utföre; ty det är skrifwet: ”Han skall gifwa sina änglar befallning om dig, och de skola bära dig på händerna, att du icke skall stöta din fot emot någon sten.” Ps. 91: 11 f.

En kyrkofader säger: ”Det är icke underligare att Jesus låtit sig kringföras af djefwulen, än att han låtit sig korsfästas af djefwulens barn.” Djefwulen förde honom nu till den heliga staden, d. ä. Jerusalem, der man syntes kunna i synnerhet påräkna de heliga änglarnas beskydd. Men ändamålet war att göra frestelsen till sjelftagen ära rätt stor, då Jesus inför den i Jerusalem församlade folkmängden skulle kunna ådagalägga sin magt. Ett sådant tillfälle fans icke i öknen, der det för öfrigt fans brådstupande berg. Nedstörtandet från ett af dessa skulle således warit ändamålslöst. Jerusalems tempel låg på Moria berg. Bergets sidor woro huggna lodräta. Templets utsprång, hwarom här är fråga, war den högsta utbyggnaden öfwer den lodräta klippan. Från denna swindlande höjd såg man ned i en, ända till 400 alnar beräknad, brådstupande afgrund i Josafats dal. Kastade Jesus sig ned oskadad från denna höjd i folkets åsyn, så hade han wisat ett hjelteprof, hwarigenom han skulle erkännas för Messias. Så war djefwulens listiga förespegling. Hade han förut welat fresta Jesus till misströstan, så syntes han här wilja ingifwa honom förtröstans mod med åberopande af ett skriftspråk om änglawården. Gälde det, menade han, för Guds barn i allmänhet, så borde det gälla för Guds Son i synnerhet. Det war en frestelse till öfwerdåd och förmätenhet, likartad med den, då ormen i paradiset förledde qwinnan att söka ”blifwa lik Gud”.

7 Jesus sade till honom: Det är ock skrifwet: ”Du skall icke fresta Herren din Gud.” 5 Mos. 6: 16.

Skrift måste förklaras med skrift. Satans skriftlärdhet bringas sålunda på skam. Hans falska anwändning eller tillämpning af det anförda skriftspråket blottas och tillintetgöres af Jesus med anförande af ett annat. Att fresta Gud är att påräkna Guds bistånd i oträngda mål, eller liksom fresta och försöka, om Gud i de faror, hwari menniskan af öfwerdåd kastar sig sjelf, will förläna den hjelp, som han lofwat de sina i den nöd, hwari han låter dem till deras pröfning komma. Ett sådant frestande hade det warit, om Jesus kastat sig ned ifrån templets utsprång.

8 Åter tog djefwulen honom med sig upp på ett ganska högt berg och wisade honom alla riken i werlden och deras härlighet

9 och sade till honom: Allt detta skall jag gifwa dig, om du faller ned och tillbeder mig.

Satans yttersta och swåraste försök. Från det ganska höga berget kunde man se en ganska stor del af werlden, särdeles som med werlden, enligt uttrycket hos Lukas, menas de af Romarne beherskade länderna. Och hwad som icke kunde blifwa synligt för den lekamliga blicken, det kunde lätt förespeglas för den inre föreställningen. Ställningen i werlden war denna tid sådan, att den erbjöd det yppersta tillfälle för en, som med kunglig börd förenade kraft och beslutsamhet, att göra sig till werldens herre. Romerska folket suckade under den grymme kejsar Tiberii envåldsspira. Österländingarne sjelfwe längtade i sitt twång efter frihet. Messias hade ju fått löfte om alla folkslag till arf och werldens ändar till egendom (Ps. 2: 8). Frestelsen åsyftade, att Jesus skulle göra bruk af alla dessa omständigheter, för att göra en winning, den största jordiska, som kunde tänkas. Werldens furste har för det ändamålet blott ett wilkor, skenbart lätt att uppfylla. Genom ett knäfall skulle Jesus blott behöfwa erkänna honom såsom den, genom hwilkens magt och inflytande han kunde tillegna sig all denna härligheten. Frestelsen låg i det lockande, som denna härlighet kunde erbjuda. Den war af dylik art med den, för hwilken Eva föll, då hon såg, att trädet war godt att äta af och ljufligt att se uppå. Men nu hade frestaren rätt oförstäldt blottat, hwem han war. Den förmätne högmodsanden måste tillbakawisas med ett magtord af den Herrens mun, som genomskådat djupet af hans frestelser och öfwerwunnit dem alla.

10 Då sade Jesus till honom: Gå bort, Satan; ty det är skrifwet: ”Herren din Gud skall du tillbedja, och honom allena skall du dyrka.” 5 Mos. 6: 13. 10: 20.

Satan betyder motståndare. Motståndaren till Guds rike, som han wille att Jesus skulle göra till ett rike af denna werlden, bortwisas derföre med detta namn. Genom sina så besegrade frestelser har Jesus förwärfwat oss rättfärdighet och starkhet. Hans under frestelselidandet bewisade lydnad räknas dem till rättfärdighet, som tro. Han har ock derigenom förwärfwat oss Andens kraft att segra öfwer alla frestelser, som möta oss i hans fotspår. Är Satan en motståndare mot oss, så skola wi, likasom wår förelöpare, stå honom emot, och han måste fly med skam. Han wek nu från Kristus, men blott till en tid (Luk. 4: 13). De nu öfwerwunna frestelserna woro således blott en början till dem, som Jesus ytterligare hade att utstå; hans nu wunna seger följaktligen en begynnelse till den, som han fulländade på korset.

11 Då öfwergaf djefwulen honom, [ band III, 22 ]och se, änglar gingo fram och tjenade honom. Joh. 1: 51.

Änglarne framträdde såsom sändebud, genom hwilka Fadren förklarar sitt wälbehag med Sonens seger. De tjena honom ock såsom segerwinnare och Herre. Deras framträdande wid detta och andra tillfällen wisar äfwen, att wi hafwa del i änglawården för wår Frälsares skull. Det har uti sitt rätta sammanhang beseglat den af Satan i v. 6 missbrukade skriften.

Mellan den händelse, som nu är berättad, och den som följer i 12:te versen, tilldrogo sig de händelser, som förtäljas i Joh. 1: 19 till kap. 5. Efter sina frestelser uppehöll sig således Jesus ännu någon tid i Judeen; begaf sig sedan till Galileen, först till Kapernaum, derifrån till Nasaret och derifrån åter till Kapernaum; reste derpå till Jerusalem till (första) påskhötiden: derefter genom Samarien åter till Galileen, och sedan åter till Judeen.

12 Men när han hörde, att Johannes hade blifwit satt i fängelse, gick han tillbaka till Galileen Mark. 1: 14. Luk. 3: 20. 4: 14.

Johannes lärde och döpte slutligen i Galileen. I Galileen oc Pereen herskade nu tetraken eller fjerdingsfursten Herodes Antipas, en son af Herodes den store. En annan af hans söner, Filippus, regerade öfwer nordöstra Jordanlandet. Orsaken dertill att Johannes blef af nämnde tetrark fången och kastad i fängelsem se Matt. 14: 3, m fl.

13 och lemnade Nasaret och kom och bosatte sig i Kapernaum, som ligger wid hafwet på Sabulons och Neftalims gränser;

Jesus öfwergaf staden Nasaret, der han hittills bott, och tog numera sin boning i Kapernaum. Det senare kallas ock derföre sedermera Jesu stad. Hafwet, wid wilket den låg, är sjön Genesaret, som äfwen kallas Tiberias’ haf och Galileiska hafwet.

14 på det att det skulle fullbordas, som war sagdt genom profeten Esaias, som sade:

15 ”Sabulons land och Neftalims land, landet åt hafwet till, på den andra sidan Jordan, hedningarnes Galileen, Es. 9: 1 f.

16 det folk, som satt i mörkret, har sett ett stort ljus, och för dem som sutto i dödens ängd och skugga har ett ljus uppgått.”

Sabulons och Neftalims stammar woro norlidgast belägna af alla och således mest afskilda från Jerusalem och templet. Dessutom woro de mest blottställda för sammanblandningen med hedniska folk, som bodde omkring dem. Deraf benämningen hedningarnes Galileen. Följden war, att det folk, som bodde omkring Genesaret, war försänkt i djupt andeligt mörker. De sutto i dödens skugga, i allt det mörker och elände, som åtföljer den andeliga döden. Men Esaias’ profetia, att just i dessa nejder skulle det himmelska ljuset först uppgå, gick i fullbordan, när Kristus wistades ibland dem och boddde i Kapernaum.

17 Från den tiden begynte Jesus predika och säga: Gören bättring; ty himmelriket är nära. Matt. 3: 2. 10: 7. Mark. 1: 15.

Förut hade Jesus då och då uppträdt lärande i Narasrets synagogor (Luk. 4: 15). Men ifrån den tiden, då Johannes upphört, började Jesus offentligen predika. Han börjar sin predikan med samma ingångsspråk som Johannes. Skilnaden är blott den, att här är det konungen sjelf som förkunnar himmelriket. Detta är ock derföre med sina andeliga och himmelska förmåner närmare, än då Johannes bebådade det såsom nära.

18 Och när han wandrade omkring utmed det Galileiska hafwet, såg han twå bröder, Simeon, som kallas Petrus, och Andreas, hans broder, kasta ut nät i hafwet, ty de woro fiskare. Mark. 1: 16. Luk. 5: 1 f. Joh. 1: 42.

Enligt Joh. 1: 40, 41 hade dessa bröder redan förut lärt känna Jesus såsom Messias. Men likasom Jesus icke då ännu börjat offentligen predika, så hade de icke heller blifwit hans beständige följeslagare. Nu deremot blir detta deras kallelse för den kommande tiden.

19 Och han sade til dem: Följen mig, och jag skall göra eder till menniskofiskare.

Jemför Jer. 16: 16. Hwad Jesus här gör dem till, det gör han i kraft af sin gudomliga fullmagt. Såsom fiskare woro de olärde. Destomer framlyser ordets gudomliga kraft, som werkade så utomordentligt genom dem. Evangelium war numera det nät, som de skulle utkasta.

20 Strax öfwergåfwo de näten och följde honom.

21 Och när han hade gått widare derifrån, såg han twå andra bröder, Jakob, Sebedei son, och Johannes, hans broder, som jemte sin fader, Sebedeus, i båten lagade sina nät, och han kallade dem till sig.

22 Strax öfwergåfwo de båten och sin fader och följde honom.

23 Och Jesus gick omkring i hela Galileen och lärde i deras synagogor och predikade evangelium om riket och botade allt slags sjukdom och allt slags bräcklighet ibland folket. Matt. 9: 35. Mark. 1: 39. Luk. 4: 16, 33, 44.

Synagogor, d. ä. samlingsrum, en inrättning, som förskref sig från Esras tid. Sådana synagogor funnos i de flesta städer. Blott i Jerusalem säges det hafwa funnits flera [ band III, 23 ]hundrade. I dem höllos på sabbats- och högtidsdagarne föreläsningar af wissa afdelningar ur lagen och profeterna. Det skedde äfwen på andra och femte dagen i weckan. Dessutom hölls der dagligen morgon- och aftonbön. Detta allt war presternas befattning. Men äfwen andra kunde få tillåtelse dertill af synagogföreståndaren. En galileisk rabbi eller lärare egde då för tiden denna rättighet. I denna egenskap hade äfwen Jesus fritt tillträde till synagogornas lärorum. Det han lärde, war evangelium, det ljufliga budskapet om Guds rike. Hans predikan, kraftig i sig sjelf, fick en särskild wigt och bekräftelse genom de under han förrättade. Han botade icke allenast allahanda sjukdom, som angripit hela kroppen, utan ock allahanda bräcklighet, hwarmed särskilda kroppsdelar woro behäftade.

24. Och han rykte gick ut öfwer hela Syrien, och de förde till honom alla som ledo, behäftade med mångahanda sjukdomar och plågor, och besatta och månadsrasande och lama, och han botade dem. Mark. 1: 8.

Syrien war då för tiden en Romersk provins. Det utgjorde Palestinas gränsland i norr. Äfwen derifrån fördes sjuke till Jesus. De swåraste, då för tiden mycket gängse, sjukdomar warda här uppräknae. Besatta eller däminoserade woro sådane, som af dämoner eller onda andar woro jemmerligen drifna; de plågades således af kropps- och själsjukdom tillika, och det i den grad, att den wållade flera slags wansinne. Djefwulens magt öfwer de syndiga menniskorna war som störst, när Guds Son uppenbarades, som skulle nedslå djefwulens gerningar. 1 Joh. 3: 8. Månadsrasande woro de, hwilkas sjukdom berodde af månens af- och tilltagande. Sannolikt war denna sjudom ett slags fallandesot. Hwilken tafla af elände, af mångahanda eller, som det egentligen heter, af brokiga, mångskiftande sjukdomar, framstälde sig sålunda för den store nödhjelparen och undergöraren! Ingen gick ohulpen ifrån honom. Alla hans under woro wälgörande.

25 Och honom följde mycket folk ifrån Galileen och Dekapolis och Jerusalem och Judeen och från andra sidan Jordan. Mark. 3: 7. Luk. 6: 17.

Dekapolis (d. ä. ”Tio städer”), ett förbund af tio städer, alla utom en belägen öster om Jordan och Galileiska hafwet.

5 Kapitlet.

Jesu bergpredikan.

Och när han såg folket, steg han upp på berget; och när han hade satt sig, gingo hans lärjungar fram till honom.

Åsynen af folket eller egentligen folkhoparne war alltså bewekande för Jesus att uppträda med den predikan, som följer, kap. 5–7. Det tal, som innehålles i dessa trenne kapitel, kallar man Jesu Bergspredikan, efter det berg, på hwilket den hölls. En sådan upphöjd plats höfdes den höge predikanten. Det bestämda uttrycket, på berget, utmärker sannolikt, att det war samma berg, der han nyss utwalt sina apostlar (Mark. 3: 13–19), hwilka nu samlades närmast omkring honom. För öfrigt är oss ej närmare bekant, hwilket detta berg warit. En gammal berättelse uppgifwer såsom detsamma det berg, hwilket sedan fått namnet Saligheternas berg, berget Kurn Hattin ungefär halfwägs mellan Tabor och Kapernaum, strax wester om Tiberias. Dess utsigt är åt alla sidor underskön. Men ännu skönare äro de ord, Jesus talade från berget, hwilket detta berg än må hafwa warit. Bergspredikan hölls wid pingsttiden. Både af stället och af tiden erinras wi således om lagens utgifwande på Sinai. I detta sitt tal, det längsta wi af wår Frälsare ega, hänförer ock han, nya förbundets medlare och lagstiftare, sina ord alltigenom till Moses’ lag. Det gamla budet förklaras i nytestamentligt evangeliskt ljus. Berget, der Jesus talar, är ett förklaradt Sinai.

2 Och han öppnade sin mun, lärde dem och sade:

Här öppnas en källa, flödande af salighetens kunskap. Matt. 13: 35. Jesus wänder sitt tal förnämligast till sina lärjungar; dem lärde han, men så, att det gälde äfwen för det öfriga folket, hwilket ock särskildt tilltalas, v. 17 och följande.

3 Saliga äro de i anden fattiga, ty dem hörer himmelriket till. Luk. 6: 20 f.

Säll eller salig är det första ordet i psalmerna, Ps. 1: 1, i hwilka ock andens fattigdom så ofta framhålles. Salig är det första ord, som gång på gång i bergspredikans början flödar från saliggörarns läppar. ”Det är ju — läger Luther — en skön, ljuf, wänlig begynnelse af hans lära och predikan; ty han far ej fram såsom en laglärare med bud, hotelser och skrämskott; utan på det allra wänligaste, med idel uppmuntrande och lockande och ljufliga löften.” Med laglärare menas då de, som lära, att rättfärdighete kommer af lagen. De börja med att fordra något stort, att den skall hafwa något, som efter deras lära skall blifwa salig. Jesus börjar twärtom med att prisa dem salige, som äro fattige i anden. Desse, upplyste af lagen, känna sig intet hafwa utan blott andelig brist. De äro i sin ande såsom en torr och törstande jord. De behöfwa således uppfriskas af nådes regn, af salighetens evangelium. Kristus säger ock: Dem tillhörer det i gamla testamentet lofwade, nu komna himmelriket. Det fattigdom i anden är, det smakar evangelium wäl.

4 Saliga äro de bedröfwade, ty de skola blifwa hugswalade. Es. 61: 2.

De som äro bedröfwade öfwer egna och andras synder; för dem är hugswalelsen.

5 Saliga äro de saktmodiga, ty de skola ärfwa jorden. Ps. 37: 11.

[ band III, 24 ]Ps. 37: 11. De saktmodga äro de, som i psalmerna så ofta kallas elända och nämnas tillsamman med de fattiga. Likasom nu himmelriket hörer till de fattiga i anden och af werldens förtryckta, så skola de såsom saktmodiga, och således eftergifwande, ärfwa jorden, besitta den såsom ett arf. Deri ligger således antydt, att de äro Guds barn. Kanaans land war dem genom löftet tillsagdt. Detta löfte syntes de öfwermodige hafwa tagit i uteslutande anspåk, likasom ännu idag öfwermodet gör sig för det mesta till herre öfwer jorden. Men Jesus säger, att den till slut skall wara de saktmodigas besittning. Upp. 5: 10. ”Werlden förmenar sig besitta jorden och beskydda sitt, när hon öfwar wåld, men Kristus lärer, att man besitter jorden med saktmodighet.” L.

6 Saliga äro de som hungra och törsta efter rättfärdigheten, ty de skola blifwa mättade. Es. 55: 1 f. Joh. 6: 35.

Rättfärdigheten är hufwudämnet, det ämne, kring hwilket hela Jesu tal wänder sig. Det är den rättfärdighet, som kommer af tron eller gifwes åt tron, det är Kristi rättfärdighet. Jesus säger icke endast: salig äro de rättfärdige, utan: salige äro de, som hungra och törsta efter rättfärdigheten. Det är således trons hunger och törst, hwarom här är fråga. Hunger och törst uttrycker den ifrigaste längtan. Denna hunger och törst, som har den sanna för Gud gällande rättfärdigheten till föremål, uppkommer genom evangelium, som kungör och tillbjuder Jesu rättfärdighet såsom allena tillräcklig och gällande och med detsamma förklarar all egen rättfärdighet oduglig. De, som så hungra och törsta, skola blifwa mättade, och det med rättfärdigheten sjelf, såsom rättfärdiggjorda af nåd och barmhertighet.

7 Saliga äro de barmhärtiga, ty dem skall ske barmhertighet. Jak. 2: 13.

Detta språk måste sättas i noga sammanhang med de föregående, men särskildt med v. 3. De, som sjelfwa känna sin andeliga fattigdom och behof af Guds barmhertighet och nåd, måste bewekas att wara barmhertige mot andra menniskor i deras elände och brist. De, som hungra och törsta efter rättfärdighet af nåd, kunna icke annat än känna och bewisa barmhertighet mot andra, ware sig andeligen eller lekamligen, hungrande och törstande o. s. w. Men de som bewisa denna barmhertighet, äro just de som i tron anammat barmhertigheten i Kristus Jesus, och de skola få barmhertighet, så att de af Gud dermed warda allt mer och mer omfattade.

8. Saliga äro de renhjertade, ty de skola se Gud. Ps. 24: 4. 2 Kor. 13: 12. Ebr. 12: 14. 1 Joh. 3: 2.

Detta språk måste sättas i närmaste sammanhang med v. 4. Genom bedröfwelsen eller sorgen efter Guds sinne luttras menniskans hjerta. Den åstadkommer bättring till salighet (2 Kor. 7: 10), i det menniskan drifwes att söka Guds nåd och sina synders förlåtelse. Genom tron i Jesu blod, hwari hon winner det hon söker, får hon ett rent hjerta och winnlägger sig att bibehålla det i en daglig helgelse. Likasom detta är den helgelse, utan hwilken ingen får se Herren, så är det de renhjertades salighet, att de skola se Gud. Det öga, som ofta skymmes af den andeliga bedröfwelsens tårar, blifwer derunder dock alltmer renadt att se Gud, här genom en allt klarare kännedom om honom, der och egentligen genom hans åskådande ansigte mot ansigte i det ewiga lifwet.

9 Saliga äro de fridstiftande, ty de skola kallas Guds barn.

Detta språk måste sättas i närmaste sammanhang med v. 5. Saktmodigheten, som der framstod såsom en lidande, eftergifwande egenskap, wisar sig här såsom en flitig angelägenhet att werka för frid äfwen hos andra. De fridstifande äro således de, som mellan stridande, oeniga partier söka medla och ”göra, främja och uppehålla friden bland andra”. I synnerhet blifwa fridens barn rätt angelägna att, genom Guds nåd och de medel han gifwit, söka föra andra menniskor till Kristus, på det de måtte få frid med Gud. Detta är hufwudsaken i Guds barns fridstiftande werksamhet. De älska friden, de fara efter friden, de önska, bedja och arbeta, att Guds frid måtte blifwa rådande i menniskors hjertan. ”Frid på jorden!” är deras bön, under det de prisa och ära Gud i höjden. Det är ock deras kallelse och kraft, som wunnit frid med Gud i sina hjertan. Han är fridens Gud, och de fridstiftandes salighet är, att de skola kallas Guds barn eller offentligen derför förklaras. Följde med saktmodigheten jordens arfsbesittning, v. 5, så följer alltså med fridsamheten ett himmelskt arf, ty detta tillkommer dem, som kallas Guds barn.

10 Saliga äro de som lida förföljelse för rättfärdighetens skull, ty dem hörer himmelriket till. 2 Tim. 2: 12. 1 Petr. 3: 14.

Detta språk måste sättas i närmaste sammanhang med v. 6. De, som blifwit rättfärdiggjorda af Gud, winnlägga sig ock om lefwernets rättfärdighet, så att i allt wisa sig färdiga till det rätta, äfwen om de derföre skola lida förföljelse. Och denna förföljelse uteblifwer icke i en werld, som är blott färdig till det orätta. Men så osalige de kunna synas inför werlden genom förföljelselidandet, så salige äro de derigenom att himmelriket hörer dem till, härlighetens såwäl som nådens rike, hwars port öppnas för de fattiga i anden, v. 3.

11 Salige ären I, när de försmäda och förfölja eder och, ljugande, säga allt ondt mot eder för min skull. 1 Petr. 3: 14. 4: 14.

Försmädelsen, som i synnerhet yttrar sig i ord, och förföljelsen, som mera yttra sig i gerningar, måste Jesu lärjungar wara redo att lida för Jesu skull. Deras lidande är således endast ett lidande för rättfärdighetens och följaktligen för sanningens skull. De blir ock allt ondt, som werlden säger om dem, äfwen i deras frånwaro, dem genom lögnen pådiktadt. 1 Petr. 3: 14. 4: 14.

[ band III, 25 ]12 Glädjens och fröjden eder, ty eder lön är stor i himmelen; ty sammalunda hafwa de förföljt profeterna, som woro före eder. Matt. 23: 34. Ap. G. 5: 41. 7: 52.

Lidandet för Jesu skull, långt ifrån att wara ett sorgeämne, bör tillskynda dem glädje och fröjd: icke blott en stilla glädje under wanligt tålamod och midt i bedröfwelsen, utan äfwen en öfwerflödande fröjd, så att det ock utwertes framlyser, hwad de inwertes erfara. Dertill skola de finna sig kraftigt uppmanade ej blott af tanken på den härliga nådelönen i himmelen, som winkar dem under allt lidande på jorden, utan äfwen af de heliga profeternas exempel, som före dem gått genom samma lidande till samma lön.

13 I ären jordens salt; men om saltet mister sin sälta, hwarmed skall man salta det? Till intet duger det mer, om icke till att utkasta och nedtrampas af menniskorna. Mark. 9: 50. Luk. 14: 34.

Lönen är för Jesu trogna stor i himmelen. Lidandet är emellertid stort på jorden. De äro jordens salt. Saltet gör sweda, der det träffar en sjuk eller sårad kropp. Så äro de trogne ett swidande salt i de jordiskt sinnade menniskornas samweten. Swedan werkar hos dem måtstånd, som ofta öfwergår till förföljelse. Saltets ändamål är dock ej att förbittra, utan att förbättra. För offrens bewarande ifrån förruttnelse war saltets krydda oundgänlig. Den genom synden förderfwade menskligheten är ämnad att blifwa ett Gud behagligt offer. Hon skulle dock utan det salt, som Guds Ande genom de trogna och genom nådesinsättningen gifwer, hemfalla åt det andeliga förruttnelsen. De äro alltså det för jorden nödwändiga bewarande och helande saltet. Men dertill måste de sjelfwa bewara andens kraft, sin andeliga skärpa och luttringsförmåga. Föroras denna, förlorar saltet sin sälta, blir det skämdt och smaklöst, hwarmed skall man då salta det, hwarmed skall sältan och skärpan återwinnas? Det har då förlorat sin egenskap att motwerka förruttelsen och blir till ingenting nyttigt utan att utkastas och frötrampas. Så war det beskaffadt med det slags salt, som upplades för de levitiska offrens tjenst, men ofta blef odugligt, derigenom att det utlakades genom regnet och solen. Den enda tjenst, det sedan kunde göra, war att utkastadt bereda fasthet åt de slippriga stigarne, hwarpå menniskonra gingo fram på uppgången till brännoffersaltaret eller annorstädes. Förlora Jesu lärjungar sin andeliga wisdoms- och sannings-skärpa, så blifwa de sammalunda förkastade och förtrampade af menniskor, i det de ej widare kunna bereda åt sanningens ord någon högaktning. Härpå hafwa i all synnerhet lärarne i församlingen att gifwa akt. ”I sjelfa werket är ingenting owärdigare än en menniska, som har haft en andelig kraft och åter förspilt den. En blott werldsmenniska wanprydes icke så af sitt fåfängliga lefwerne.”

14 I ären werldens ljus. Icke kan en stad döljas, som ligger på ett berg: 2 Kor. 4: 6. Fil. 2: 15.

Werlden är stadd i syndens mörker. Jesus är werldens ljus. Hwad han är, det will han äfwen genom sina trogna bewisa sig wara. De äro werldens ljus i samma mån som de blifwit af honom upplyste och med honom införlifwade. Från den upphöjda plats, der Jesus satt, när han talade dessa orden, kunde man skåda flera bergstäder. Ju högre en sådan stads läge war, desto mindre kunde han döljas. Lika litet kunna Jesu trogne i allmänhet, och rätta lärare i synnerhet, såsom werldens lujs, förborgas. De hwarken kunna eller wilja dölja sin kristendom. De få icke heller träda tillbaka från sin kallelse att wara wärldens ljus, fastän werlden hatar och förföljer ljuset (jemför v. 11, 12). De måste icke heller lysa blott hwar och en för sig, utan samdrägtigt, såsom strålar af samma sol, såsom inbördes medlemmar af samma kristendomens stad. Det är en förening, som gifwer styrka, ljustets styrka att öfwerwinna den mörka werlden.

15 icke heller tänder man ett ljus och sätter det under skäppan, utan på ljusstaken, så att det lyser för alla dem som äro i hustet. Mark. 4: 21. Luk. 8: 16. 11: 33.

Härmed syftas på det bruket i österländska hus, att någon gång med en skäppa eller ett mått öfwertäcka ljuset, när man wille hafwa mörkt i rummet, utan att ljuset utsläcktes. Men ändamålet med ljusets upptändande war icke att sätta det under käppan.

16 Så lyse edert ljus inför menniskorna, att de må se edra goda gerningar och prisa eder Fader, som är i himmelen. 1 Petr. 2: 12.

De trognas ljus skall på jorden, i werlden genom deras gerningar lysa till den himmelske Fadrens pris. Således: på det menniskorna må se icke så mycket eder, som edra gerningar, skåda icke så mycket ljusstaken, som ljuset, prisa icke eder, utan Fadren, som har heliga barn.

17 I skolen icke mena, att jag har kommit för att upplösa lagen eller profeterna. Jag har icke kommit för att upplösa, utan för att fullborda;

En sådan mening, som den i versens första del beifrade, kunde uppkomma antingen genom ett falskt hopp eller genom en ogrundad fruktan. De kunde hysa den fruktan, att Kristus skulle upplösa eller upphäfwa Moses’ lag, som war deras dyraste egendom. I ett falskt hopp kan menniskan tänka sig, att Kristus kommit att fria henne ej blott från lagens förbannelse, utan ock från lagens efterlefnad. I båda fallen är hennes mening ogrundad. Lagen och profeterna äro ett gudomligt helt, ett af Guds ofröänderliga wishet och wilja sammanbundet wittnesbörd. Detta war icke Kristus kommen att upplossa eller upplösa, utan att fullborda. Ty han han är kommen icke att upplossa, utan att fullborda [ band III, 26 ]och förlossa. Detta har han gjort genom sin fullkomliga lydnad och laguppfyllelse. Han är således lagens ände till rättfärdighet för den, som tror. Rom. 10: 4. Men genom tron göra wi icke heller lagen om intet, utan wi upprätta lagen i trons kraft. Rom. 3: 31.

18 ty sannerligen säger jag eder: Förr än himmelen och jorden förgås, skall icke den minsta bokstaf eller en enda prick af lagen förgås, förr än allt har skett. Luk. 16: 17. 21: 33.

Det är så långt ifrån att Jesus skulle upplossa lagen, att han twärtom med ett högtidligt betygande förklarar lagens ewiga giltighet och bestånd i alla sina delar. Han säger det men ett sannerligen eller med det amen, som betyder de wissa orubbliga sanningen. Profeterna sade: så säger Herren. Apostlarne uttryckte sig wanligen: det står skrifwet. Kristus allena, såsom den sjelfständiga sanningen, betygar: Jag säger eder. Himmel och jord skola förgås, deras band skola brista. Men lagens band skall bestå oupplösligt. Den minsta bokstafwen i det ebreiska språket är iota. Flera bokstäfwer äro hwarandra så lika, att de blott åtskiljas genom en prick eller en liten krökning. Icke ett iota icke en enda sådan bokstaf eller prick, som tjenar till att sammanhålla lagen, skall förgås eller förfalla. Allt, det minsta med det största, är betydelsefullt, allt måste fullbordas. Allt är det skedt och och sker genom Jesus och i hans trogna. Rom. 8: 4.

19 Derföre, hwilken som upplöser ett af dessa minsta bud och lärer menniskorna så, han skall kallas minst i himmelriket; men hwilken som håller och lärer, han skall kallas stor i himmelriket; Jak. 2: 10.

Bland Judarnes skriftlärde funnos de, som delade buden i större och mindre. De minsta buden blefwo sålunda ansedda för obetydliga, likgiltiga. De, som så gjorde och lärde, upplöste Guds bud. Men såsom Guds bud ansågos och behandlades af dem, blifwa de sjelfwe ansedda och behandlade af Gud. Hwad de kallade somliga af Guds bud: de minsta, det blifwa de sjelfwa kallade: de minste i himmelriket. Men detta innebär, att de icke skola inkomma i härlighetens himmelrike; ty der finns ingen öfwerträdelse af Guds ord och bud. Stor eller högt aktad blifwer åter den, som i sitt görande och lärande bewisar, att han högt aktar alla Guds bud såsom stora och wigtiga.

20 ty jag säger eder, att om eder rättfärdighet icke öfwergår de skriflärdes och fariseernas, skolen I icke inkomma i himmelriket. Matt. 23. Luk. 11: 39 f.

Egentligen: Om eder rättfärdighet icke öfwerflödar mer än de skriftlärdes och fariseernas. Wid de sistnämnda orden är uttrycket rättfärdighet icke tillagdt, ehuru det förstås derunder. Hwad fariseerna kallade rättfärdighet förtjenade nemligen icke detta namn. Likwäl berömde de sig af en sådan rättfärdighet, som icke blott motswarade lagens kraf, utan äfwen öfwerflödade och således örwergick hwad Guds lag äskade. Detta öfwerflöd eller dessa öfwerloppsgerningar bestodo hufwudsakligen i menniskostadgar. Till ett så förwändt sinne kunde de endast komma genom ett ytligt betraktande af lagens bokstaf. Derföre måste wår rättfärdighet öfwerflöda mer än deras. Huru mycket? Utan twifwel mycket mer, som den rättfärdighet, hwilken kommer af tron, öfwergår den, hwilken kommer af lagens werk. Ty med den senare, huru öfwerflödande den må synas, kommer ingen in i himmelriket, som endast är öppet för tron.

21 I hafwen hört, att det är sagdt till de gamle: ”Du skall icke dräpa; men hwilken som dräper, han skall wara skyldig under domen”[1]. 2 Mos. 20: 13. 5 Mos. 5: 17.

22 Men jag säger eder: Hwar och en som förtörnas på sin broder, han skall wara skyldig under domen, och hwilken som säger ”raka”[2] till sin broder, han skall wara skyldig under stora rådet, och hwilken som säger: ”dåre”, han skall wara skyldig till eldens helwete. Ps. 4: 5. 1 Joh. 3: 1123.

I dessa och följande verser wisar Kristus genom exempel, hurudan de skriftlärdes och fariseernas rättfärdighet war såsom oduglig, och hurudan den rättfärdighet måste wara, hwilken lagen werkligen kräfwer. Exemplen, hemtade från tillämpningen af femte budet, äro de först framstående. De finare brotten mot detta bud woro de mest utöfwade och minst aktade. Lagen och profeterna förelästes styckewis offentligen alla sabbater. ”I hafwen då t. ex. hört, att det är sagdt till de gamle, fäderna ända från Moses’ tid: du skall icke dräpa.” Rätt så. Det är Herrens bud. Men huru hade det af de skriftlärde och fariseerna blifwit förklaradt och tillämpadt? Så, att endast den grofwa gerningen räknades för dråp, och efter dess mer eller mindre swåra beskaffenhet beifrades inför en högre eller lägre domstol. Kristus förklarar det annorlunda, såsom det låg i andan af lagen. ”Men jag säger eder.” Kristus talar således icke något nytt i motsats till Moses, utan i motsägelse till den oandeliga tolkningen af hans bud. Detta sker här med afseende på trenne hufwudsakliga fall: 1:o Wissa brott afdömdes wid de judiska underdomstolarne. En sådan domstol kallas här domen. Den hade tjugutre bisittare, i städerna eller på de orter, som räknade mer än 120 inwånare. Att wara skyldig under domen innebar således det, att wara saker till ett brott, som inför en sådan underdomstol borde beifras och afdömas. Dertill hörde äfwen dråp. Men Kristus säger, att dit hörde, enligt Guds lag, andeligen och rätt fattad, icke blott det grofwa dråp, som werkställes med handen, utan äfwen det fina, som sker i hjertat. Således [ band III, 27 ]äfwen: hwar och en som förtörnas eller wredgas på sin broder, och bröder äro här alla människor, han skall wara skyldig under domen. Det gifwes en helig wrede, i hwilken man wänder sig mot synden, under det man älskar syndaren. Men den oheliga wreden, i hwilken den ena menniskan närer ett, om än aldrig så fint hat till den andra menniskans person, är det Kristus här bestraffar, här benämner dråp; 2:o Andra brott, som woro af den swåraste art, kunde endast afdömas af stora rådet. Dermed menas det s. k. Synedrium i Jerusalem, hwilket bestod af sjuttiotwå bisittare med öfwerstepresten till ordförande. Att wara skyldig under rådet innebar således att wara saker till de allra gröfsta brott, t. ex. högförräderi, Guds förnekande o. s. w., och hemfallen till de swåraste straff, t. ex. att stenas. Men till sådana brott räknar Kristus äfwen wreden, när den uttrycker sig i skymfliga ord. Ett sådant ord war det, när någon sade till sin nästa: raka eller: du odugling, du stackare, du för det borgeliga samhället onyttige. Detta skymford war wanligt bland Judarne, utan att de fattade det såsom en egentlig förbrytelse mot Guds lag. Det är dock, likasom alla sådana af wreden framkallade tillmälen, i egentlig mening ett belialsord; ty belial betyder ock den oduglige. Den egentlige belialsmannen är således den, som nyttjar sådana ord om nästan; 3:o Men hwilken, som går ännu längre i ondska och säger: dåre, han är skyldig att kastas till eldens helwete eller eldens Gehenna. Gehenna är detsamma som Hinnoms dal, som war belägen söder om Jerusalem. Här war det som Israeliterna, förfallna till en gräslig afgudatjenst, fordom hade offrat barn åt afguden Molok (Jer. 7: 31. 2 Kon. 23: 10). Stället war fördenskull numera stämpladt med den yttersta afsky. Det anwändes till en afföringsplats för afskräden och orenlighet. Dessa uppbrändes i den eld, som här oupphörligen brann. Stället kallades derföre eldens Gehenna. Det blef således en bild af helwetet, af det pinorum, der de fördömdas mask icke dör, och elden icke utsläckes (Es. 66: 24). Till sådana orena afskräden, som i Gehenna uppbrändes, räknades äfwen de döda menniskokroppar, hwilka icke fingo hederligen begrafwas. Häraf förstå wi nu, till hwilket gräsligt brott den gjorde sig skyldig, som kallde sin nästa: du dåre, och hwilket förfärligt straff han i sjelfwa werket ådragit sig. Med tillmälet: raka förklarades den sålunda skymfade menniskan wara oduglig för det borgerliga samfundet. Den åter som kallade sin medmenniska: dåre, förklarade henne oduglig för det andeliga samfundet, oduglig att någonsin upptagas i Guds rike. Hon förklarades alltså tillika wara jemförlig med de styggelser, som uppbrändes i Gehenna. Men Kristus förklarar, att den, som med ett så förfärligt tillmäle förgrep sig på sin nästa, i sjelfwa werket gjort sig skyldig till nämnda straff. – Alltså: wreden i hjertat, de hatfulla skymforden och de fördömande tillmälena äro inför Gud lika straffwärda brott, som de, hwilka bestraffades af Judarnes underdomstolar, af deras stora råd och i deras Gehenna. Nu är wisst, att de brotten hwarken så af de oandeliga Judarne ansågos eller kunde inför deras domstolar beifras; men lika wisst, att de af Gud så anses, och äfwen, att de som så fördöma sin nästa, derest menniskan dör med sitt hatfulla sinne oförändradt, inför Guds dom, i hans råd warda så upptagna och med helwetets eld bestraffade.

23 Derföre, om du offrar din gåfwa på altaret och der kommer ihåg, att din broder har något emot dig, Matt 6: 14. Mark. 11: 25.

24 så lägg der din gåfwa ned framför altaret och gå först bort och förlik dig med din broder och kom sedan och offra din gåfwa.

Frälsaren anför här ett exempel, som allra tydligast wisar på en gång wådan äfwen af den finare ofriden, och angelägenheten af ett fridsamt och försonligt sinnelag. Altaret är det upphöjda rum, som högt wittnar mot all ofrid. Den offrande Israeliten fick icke sjelf nedlägga sitt offer på altaret. Derföre heter det egentligen: om du frambär din offergåfwa till altaret, d. w. s. till gallret, som afskilde folkets förgård och presternas. Dit framburet mottogs offret af presten, som slagtade och nedlade det på brännofferaltaret. Det war en högwigtig stund för Israeliten. Han sökte här försoning och frid med Gud. Huru skulle detta kunna winnas, om hans hjerta bar oförsonlighet till någon medmenniska, under det handen frambar det åt Gud bestämda offret? Alltså, om han ock först i den afgörande stunden kom ihåg, att en broder hade något utestående med honom, så måste en förlikning med brodren sökas först, så kärt honom wore att winna förlikning med Gud. Blotta hågkomsten t. ex. af att med raka eller dåre eller något annat belialsord hafwa förtörnat en broder, wore anledning nog till uppskof med offret. Allt detta har i nya förbundets dagar sin första tillämpning wid den heliga nattwardens begående. War answaret stort för gamla förbundets Israelit, att utan försonlighet frambära sitt offer till altaret, ännu större är det att med ett oförsonligt sinne nalkas altarets sakrament. Det är ett ondt tecken, om menniskan icke förr än i den stunden kommer ihåg, hwad hon har utestående med sina medmenniskor. Men om detta minne ock först skulle wäckas under sjelfwa skriftermålet, så får ingen menniskoblygsel afhålla henne att träda tillbaka, för att söka den förlikning, hwartill det wäckta samwetet manar. Endast under detta wilkor, i upprigtig botfärdighet uppfyldt, kan hon wänta sig, att wid den blifwande nattwardsgången rättfärdighet och frid skola kyssas uti hennes hjerta. Derföre heter det kom sedan, ty då först kan du wara wälkommen.

25 War mot din wederdeloman benägen till wänskap snart, medan du ännu är med honom på wägen, att icke din wederdeloman må antwarda dig åt domaren och domaren antwarda dig åt tjenaren; och så skall du kastas i fängelse. Luk. 12: 58. Ef. 4: 26.

[ band III, 28 ]26 Sannerligen säger jag dig: Du skall icke utkomma derifrån, förr än du har betalt den yttersta skärfwen.

Liknelsen är tagen af förhållandet mellan twenne twistande parter, som woro instämda för en judisk underdomstol. Åklagaren, som här kallas wederdeloman, hade i nödfall rättighet att med wåld draga den anklagade inför domaren. Blef den anklagade fäld eller förklarad skyldig, måste domaren strängt tillämpa lagen. Han öfwerlämnade honom således åt rättsbetjänterna att kastas i fängelse. För att undwika detta och alltså få saken uppgjord, innan det war för sent, borde han söka ett uppgörande i godo, medan han med sin wederdeloman war på wägen till domaren. Wi äro alla på wägen till den högste domaren. Huru lång denna wäg är, wet menniskan icke. Och från Guds öfwerdomstol eger intet wädjemål rum. Hwad hon derföre har utestående med sin nästa, måste uppgöras snart, medan de äro med hwarandra på wägen. Herren är i sin ransakning nogräknad, ända intill den yttersta skärfwen. Är nu menniskan icke nogräknad med sina förbrytelser mot nästan och således icke heller angelägen att söka försoning, så blir det henne swårt att med sin wederdeloman träda inför domaren. Hans tjenare, änglarne, få hans befallning att kasta henne i det yttersta mörkret. Aldrig skall hon utkomma derifrån, då tillgången till försoning aldrig mer står henne öppen.

27 I hafwen hört, att det är sagdt till de gamle: ”Du skall icke göra hor”. 2 Mos. 20: 14. 5 Mos. 5: 18.

28 Men jag säger eder: Hwar och en som ser på en qwinna till att begära henne, han har redan gjort hor med henne i sitt hjerta. Job 31: 1.

Äfwen det sjette budets bokstaf utlade de fariseiske skriftlärde på bekostnad af dess anda. Wäl hette det hos några af dem rätt, att öga och hjärta äro syndens båda underhandlare. Men likwäl fattades allmänt det sjette budet så, som gälde det blott den grofwa gerningen. En lättsinning uppfattning af Guds bud föder den lättsinnighet i lefwernet, som också war allmän bland Judafolket. Den otuktiga blicken wittnar om äktenskapsbrott i hjertat. Hwar och en således, som ser på en qwinna till att begära henne, eller med syndig begärelse till henne, han har just derigenom redan gjort hor med henne i sitt hjerta. Gud ser till hjertat; han ser dertill, om hans tempel hålles rent från syndiga lustar.

29 Och om ditt högra öga är dig till förförelse, så rif det ut och kasta det från dig; ty det är dig bättre, att en af dina lemmar förloras, än att hela din kropp kastas till helwetet. Matt. 18: 8 f. Mark. 9: 43 f.

30 Och om din högra hand är dig till förförelse, så hugg henne af och kasta henne från dig; ty det är dig bättre, att en af dina lemmar förloras, än att hela din kropp kastas till helwetet.

Förförelse kallas allt det, som ligger i wägen eller till hinder för en menniskas salighet. Det måste således rödjas ur wägen, om detta ock skall ske med den största uppoffring. Hwad större och dyrbarare har wäl en menniska att uppoffra, än ögat, än handen? En lust kan stegras så, att dess tillfredsställande synes lika omistligt som ögat; ett föremål kan blifwa så kärt, att det synes lika oumbärligt som handen. Men både den lusten och den kärleken, om de äro till förförelse, är det högra öga, som måste utrifwas, den högra hand, som måste afhuggas. Det otuktiga ögonkastet, som omnämnes i v. 28, är blott ett af de mångfaldiga exemplen, som bewisa, hwad der menas med det förföriska ögat. Swåra äro de sjukdomsfall, der det sårade ögats utrifwade eller den sårade handens aftagande, eller hwilken enskild kroppsdel det wara må, göres till wilkor för hela kroppens räddning. Detsamma gäller om sjelfförsakelsen och uppoffringen af det käraste föremål, då den är nödwändig för själens räddning, för undgående af faran att kastas till helwetet. Det är således icke fråga om det lekamliga ögat eller den lekamliga handen; ty med dess utrifwande och afhuggande kan dock den syndiga wiljan, lustan och begäret qwarblifwa.

31 Det är sagdt: ”Hwilken som skiljer sin hustru från sig, han gifwe henne skiljebref”. 5 Mos. 24: 1. Matt. 19: 7 f. Mark. 10: 4 f.

32 Men jag säger eder: Hwilken som skiljer sin hustru från sig utom för hors skull, han kommer henne till att göra hor, och hwilken som tager en frånskild till hustru, han gör hor. Luk. 16: 18. 2 Kor. 7: 10.

Enligt 5 Mos. 24: 1 kunde en man skilja sig wid sin hustru för någon olusts skull. Strängt taget betyder olust här något skamligt, något ärekränkande. För öfrigt hade Moses tillåtit skilsmessa af sådan orsak för deras hjertas hårdhets skull. Emellertid hade Moses’ ord blifwit af en del fariseiskt lärda så uttydda, d. w. s. misstydda, som skulle en man kunna skilja sig wid sin hustru efter godtycke och för hwad orsak som helst. Deraf härleder sig frågan i Matt 19: 3. Också woro sådana skilsmessor med dem åtföljande skiljobref mycket wanliga bland Judarne. Mot detta ständiga missbruk ställer Kristus sitt ord om den enda giltiga grunden till äktenskapsskilnad. Såsom en sådan grund erkänner han blott werkligt hor.

33 Åter hafwen I hört, att det är sagdt till de gamle: ”Du skall icke swärja falskt, utan du skall gälda Herren dina eder”. 2 Mos. 20: 7. 3 Mos. 19: 12. 4 Mos. 30: 3. 5 Mos. 5: 11. Es. 65: 16. Jak. 5: 12. Es. 66: 1.

Att swärja falskt är detsamma, som att begå mened. För att undgå en sådan fara, måste [ band III, 29 ]man gälda Herren sina eder eller fullgöra hwad man med ederna wid Herrens namn förbundit sig till. Rätt hade fariseerna i denna förklaring, som för öfrigt icke finnes ordagrant i G. T. Men desto orättare hade de i den tillämpning, hwarmed de sökte undgå faran af mened. Detta, menade de, kunde ske, om man swor wid något annat än wid Gud sjelf. Således, om man swor vid himmelen, eller wid jorden, eller wid sitt hufwud o.s. w. Med sådana eders hållande eller fullgörande behöfde man, enligt deras förwända föregifwande war ock en källa till det myckna lättsinniga swärande, som bland Judarne egde rum på Jesu tid.

34 Men jag säger eder, att I skolen alls icke swärja, hwarken wid himmelen, ty han är Guds tron,

35 eller wid jorden, ty hon är hans fotapall, eller wid Jerusalem, ty det är den store Konungens stad. Ps. 48: 3.

36 Ej heller må du swärja vid ditt hufwud, ty du förmår icke göra ett enda hår hwitt eller swart;

37 utan edert tal skall wara: ”ja ja”, ”nej nej”; hwad derutöfer är, det är af ondo.

Kristus förbjuder således allt swärande, nemligen der det är tillräcklig med ja och nej. Deremot kan det icke tagas såsom ett förbud mot eden, der Guds ära ock menniskors wäl fordrar den. Detta bewisas bäst af Jesu eget exempel (Matt. 26: 21), ock af apostlarnes (t. ex. Gal. 1: 20). Så är edgång ej blott tillåtlig, utan en pligt, när öfwerheten enligt lag kräfwer den. Luther säger: ”Här swärjer icke du, utan domaren, som befaller dig, ock du är domarens mun.” Widare: ”Allt swärande ock edgång, som menniskan af sig sjelf gör, är här förbjudet; men om kärlek, befallning, nöd, nästans nytta eller Guds ära det kräfwer, är det wäl gjordt; likasom äfwen wreden är förbjuden, ock dock loflig, när han fordras af kärlek ock till Guds ära.” Dermed förklaras allt sådant swärande wara af ondo, som fariseerna lättsinnigt förklarade wara utan betydelse. I eden blir den sak, hwarwid man swärjer, satt likasom i pant för edens uppfyllande. Men då måste den saken wara i den swärandes wåld. I denna mening är det ej en gång tillständigt att swärja wid Gud, utan Guds namn måste blott åkallas såsom wittne ock hämnare, derest eden icke fullgöres. Men den, som swor wid himmelen, eller jorden o. s. w., han swor i sjelfwa werket wid Gud, ty himmel, jord, Jerusalem, hufwud, allt är det Guds skapelse, werk ock tillhörighet. Således, då fariseerna swuro wid dessa föremål, gjorde de sig just förfallna till det answar, de derigenom wille undwika, nemligen att swärja wid Gud sjelf, swärja, falskt, begå mened. Rätt har man derföre sagt, att ju mer än menniska i dagligt tal brukar eder, desto mindre förtjenar hon att blifwa trodd på sina ord. I en Kristi bekännares mun skall ja wara ja, ock nej wara nej. Sanningen skall tala för sig sjelf, utan allt biträde af öfwerdådiga eder.

38 I hafwen hört, att det är sagdt: ”Öga för öga ock tand för tand”. 2 Mos. 21: 24. 3 Mos. 24: 20. 5 Mos. 16: 21.

Så lyder den gudomliga wedergällningsrätten, som skulle tjena öfwerheten till rättesnöre wid rättskipningen. Men den straffdom, Gud nedlagt i embetets hand, han icke öfwerlåtit åt den enskilde. Äfwen denna lag misstydde Judarnes skriftlärde derhän, som skulle den gifwa den enskilda menniskan rätt att hämna sig sjelf. Ock detta, oaktadt det war af Moses med uttryckliga ord förbjudet. 3 Mos. 19: 18. Om det nu redan genom Moses’ lag borde wara tydligt, i hwilket förhållande wedergällningsrätten stod till den allmänna kärleken, så måste det blifwa ännu tydligare genom nya testamentets ljus. I de följande werserna wisar ock Kristus genom ordspråklika exempel, hwilket kärlekens sinnelag han kräfwer hos sina bekännare. Långt ifrån att hämnas, långt ifrån att wara trätlystne, motsträfwige ock njugge, skola de finnas redobogne att lida, tåla, göra ock gifwa dubbelt.

39 Men jag säger eder, att I icke skolen motstå den som är ond; utan om någon slår dig på det höra kindbenet, så wänd honom ock det andra till; Luk. 6: 29 f. Ords. 20: 22. 24: 29. Rom. 12: 17. 1 Tess. 5: 15. 1 Petr. 3: 9.

Det onda, som man enligt Kristi kärleksbud icke skall motstå, ware sig med ord eller gerningar, är naturligtwis icke synden, utan det wåld eller den oförrätt, som tillfogas en. Det swåraste exemplet af detta onda framställes i denna wers. Ty kindpustandet war den yttersta grad af skymf, som någon kunde lida. Det wågades den tiden knappast mot andra än slafwar. Kristus wisar således, att de, som hafwa hans kärlekssinne, icke en gång få hämnas det skymfligaste lidande, utan wara redo att willigt lida ännu mer. Nu inträffar wäl sällan det fall, att en Kristen skulle kunna till Guds ära bokstafligen uppfylla den tillsägelsen, att, slagen på det ena kindbenet, wända det andra till. Det skulle möjligen kunna twärtom ske så, att det lände det kristna namnet till försmädelse. Ty det skulle kunna ske så, att högmodet deraf hade sin näring. Emellertid hwad werlden anser för galenskap, det måste de trogne anse för wishet. ”Den andeliga klokheten lärer ock Guds barn, huru de wid särskilda tillfällen skola iakttaga dessa (här och i följande twenne werser framstälda) bud, mer eller mindre efter bokstafwen. Kristi ord är icke det naturliga menskliga lifwets, utan ewiga lifwets ord”. (Bengel.)

40 ock om någon will gå till rätta med dig och taga lifklädnad från dig, så låt honom få manteln med; 2 Kor. 6: 7.

Lifklädnaden war den klädnad, som bars närmast lifwet. Manteln war öfwerklädnaden. Redan såsom större än lifklänaden war den dyrbarare. Den fattige österlänningen anwände [ band III, 30 ]den äfwen till täcke om natten. Jemför lagen med anledning deraf. 2 Mos. 22: 26. Lifklädnden war således den oumbärligaste klädnaden. Äfwwn det oumbärligaste måste man jemte det mindre oumbärliga låta fara, hellre än att i oträngdt mål gå med sin owän till rätta.

41 och om någon twingar dig en mil, så gå twå med honom.

Om t. ex. någon wille wåldsamt twinga en annan att wara wägwisare, bära en börda o. s. w., så hellre än att i ett sådant fall sträfwa emot, skall en Kristen willigt följa ej blott de t. ex. ifrågasatta tusen steg, som utgjorde en romersk mil, utan gå ännu tusen dertill.

42 Gif den som beder dig, ock wänd dig icke bort ifrån dem som will låna af dig. 5 Mos. 15: 7. 1 Joh. 3: 17.

43 I hafwen hört, att det är sagdt: ”Du skall älska din nästa ock hata din owän”. 3 Mos. 19: 18.

Orden: du skall hata din owän, hwarken stodo eller kunde stå bland Guds bud. De orden woro således en skadlig tillsats af de skriftlärdes hand. Men desse menade sig dock hafwa derför ett stöd i skriften. T. ex. 5 Mos. 23: 6; 25: 19 m. fl. kunde tjena dem till en sådan misstydning. Det war till följe häraf blott få Judar, som räknade andra än landsmän och wänner för sin nästa. Främlingar woro för dem på det hela likbetydande med fiender eller owänner, dem de trodde sig hafwa rätt att hata. Judarnes hat till menniskoslägtet blef ock ett ordspråk bland Romarne. Någon sanning låg wisserligen till grund för denna anklagelse, om den ock sjelf war en öfwerdrift, som åter hade sin grund i hedningarnes owilja mot Guds folks författning.

44 Men jag säger eder: Älsken edra owänner, wälsignen dem som förbanna eder, gören wäl mot dem som hata eder, ock bedjen för dem som försmäda och förfölja eder. Luk. 6: 27 f. 2 Mos. 23: 4 f. Ords. 25: 21. Luk. 23: 34. Ap. G. 7: 60. Rom. 12: 1420. 2 Kor. 4: 12.

Äfwen owänner eller fiender höra alltså till dem, som kallas wår nästa, dem wi således böra älska, men ingalunda hata. De må nu wisa sig såsom owänner deri, att de banna eller önska oss ondt, att de hata oss, göra oss skada genom skymfliga tillmäten eller timliga oförrätter och förfölja oss, så skola wi bewisa oss såsom Jesu lärjungar och den himmelska Fadrens barn i den kärlek, som wälsignar eller önskar dem godt, gör wäl emot dem och beder för dem.

45 på det att I skolen wara eder Faders barn, som är i himmelen, ty han låter sin sol gå upp öfwer onda och goda ock låter regna öfwer rättfärdiga och orättfärdiga.

46 Ty om I älsken dem som älska eder, hwad fån I för lön? Göra icke äfwen publikanerna[3]detsamma?

47 Och om I wisen wänlighet endast mot edra bröder, hwad synnerligt gören I? Göra icke äfwen publikanerna sammalunda?

Publikanerna woro tullnärer, uppbördsmän af de offentligt utarrenderade tullinkomsterna. Dessa indrefwos äfwen i Judarnes land för den romerska öfwerhetens räkning. Redan derföre war publikanernas yrke för de mera rättrådige Judarne förhatligt. Än mer derföre, att det war förbundet med underslef ock allehanda bedrägerier. En Jude, som åtog sig detta förwärf, ansågs derföre föga annorlunda än såsoms en hedning. Också finna wi orden publikaner ock syndare ställas såsom nästan likbetydande bredwid hwarandra. De sträfwade blott efter en jordisk lön, likgiltiga om lönen i himmelen. Likwäl, ock just för den jordiska lönens skull, förstodo de att älska dem, af hwilka de älskades tillbaka. De brukade ock att wisa wänlighet mot eller helsa sina bröder. Det wanliga helsningsordet lydde så: frid ware eder. Det beswarades på samma sätt. Men så aktade en wanlig Jude icke wärdt att helsa hedningar eller owänner. Om nu en Jesu lärjunge wille bete sig på samma sätt, hwad synnerligt eller mer, än hwad den yttre werkligheten eller ock publikanbruket kunde åstadkomma, gjorde han då? Derföre, så mycket som barnaskapet hos Gud öfwergår alla menskliga förträden, och den himmelska nådelönen öfwerstiger den jordiska, så måste den kristliga kärleken wara upphöjd öfwer den blott och bart naturliga wänskapens kraf.

48 Waren fördenskull i fullkomlige, såsom eder himmelske Fader är fullkomlig. 3 Mos. 11: 44. 19: 2. 29: 7, 26.

Detta är summan af Kristi kärleksbud, det är målet för de trognas sträfwan. Också betyder fullkomligheten det, som är öfwerensstämmande med sitt mål. Publikanen betyder egentligen den, som har sitt mål i den jordiska lönen. Fariseens mål kom icke heller högre, oaktadt all yttre lagrättfärdighet. Men Jesu trognas mål är ett himmelskt, är Gud sjelf. Jemför 1 Mos. 15: 1. Han är fullkomlig. Honom skola de likna. Till detta mål närma de sig och blifwa alltså fullkomlige i samma mån, som de likna honom i kärleken. Kärleken är fullkomlighetens band. Kol. 3: 14. Såsom den himmelske Fadren icke utesluter någon menniska från sin barmhertighet, utan will att alla menniskor skola blifwa frälste ock komma till sanningens kunskap, 1 Tim. 2: 4, och såsom han har utgifwit sin son till allas återlösning och frälsning och emottager alla syndare, som komma såsom den förlorade sonen för att bedja om nåd, så skola Jesu lärjungar utsträcka sin kärlek till alla. Denna kärlek skall wara så fullkomlig, att ingen uteslutes. Det är i kärleken den fullkomlighet måste finnas, som Herren Jesus här menar.

[ band III, 31 ]

6 Kapitlet.

Fortsättning af Jesu bergspredikan.

Akten eder, att I icke öfwen eder rättfärdighet inför menniskorna för att blifwa sedde af dem; annars hafwen I ingen lön hos eder Fader, som är i himmelen. Rom. 12: 8.

Läran om den sanna rättfärdigheten, detta hufwudämne i bergspredikan, fortfar Jesus att äfwen i detta kapitel widare utföra, med tillämpning på enskilda delar eller hufwudstycken. Trenne sådana hufwudsakliga stycken wid rättfärdighetens utöfwande woro almosan, bönen och fastan. Således trenne stycken, som afse pligterna mot nästan, mot Gud och mot oss sjelfwa. Wid hwar och en af dessa pligters utöfning måste menniskan gifwa akt på hwad hon gör, att det må wara gjordt i Gud och till Guds ära. Eljest blir hennes gerning skrymteri, då hon gör den, för att dermed wara sedd och lysa för menniskor. Ty ordet skrymtare betecknar egentligen i grundtextens språk en skådespelare, en som, iklädd en annans person, framställer sig för att i den lånta drägten blifwa sedd af menniskor. Och just det ord, som i grundtexten motswarar att blifwa sedd, är det, som nyttjas om skådespelarne, när de framträda offentligen för att wisa sig. Faran är mångfaldig, och ej minst skrymterifaran, för wårt hjertas, werldens och Satans skull.

2 Derföre, då du gifwer almosa, må du icke stöta i basun för dig, såsom skrymtarne göra i synagogorna och på gatorna, att de skola warda prisade af menniskorna. Sannerligen säger jag eder: De hafwa fått ut sin lön.

Ordet almosa är i grundtexten ett ord, som betyder barmhertighetswerk. De egenrättfärdige wille göra almosan till rättfärdighet. Men för att wara ett barmhertighetswerk i sann mening, får almosan icke wara ett egenkärlekswerk. Egenkärleken stöter gerna på ett eller annat sätt i basun för sig. Detta bewisade fariseerna, på hwilkas bruk Kristus här närmast syftar. Om de, när de skulle utdela almosor, genom offentligt stötande i basun sammankallade de fattige, eller på hwad sätt de gjorde sig skyldiga till det skryt, som Kristus här bestraffar, är ej närmare kändt. Nog af, ändamålet war icke Guds ära, utan att winna menniskors pris. När de wunno detta, så hade de ock fått all den lön, de kunde wänta. I wåra dagar winnes menniskoprisets lön mestadels genom allmänna tidningar, der barmhertighetswerken utbasunas. Mången prisas sålunda som ett menniskowän, och det klingar wäl i hans öra, om han wid sin almosas utdelande drifwits af den oordentliga egenkärleken. Den rätte, ödmjuke almosegifwaren icke så.

3 Men du, när du gifwer almosa, låt din wenstra hand icke weta hwad den högra gör,

Egenkärleken kan anses som den wenstra handen. ”Den kan”, säger Luther, ”då den icke wet hwad den högra gör, ej heller utsträcka sig, för att mottaga äran och derigenom hålla sig skadeslös för hwad som utgifwes.” Wi böra, så mycket som möjligt, för oss sjelfwa förborga wåra goda werk. Kunna och böra de icke alltid förborgas för andra menniskor, så böra de wara dolda för oss sjelfwa, så att wi önska att andra prisa icke oss, utan den himmelske Fadren (Matt. 5: 16).

4 på det att din almosa må wara i det fördolda, och din Fader, som ser i det fördolda, skall wedergälla dig uppenbarligen. Luk. 14: 14.

Hwad godt, som göres i löndom eller i det förborgade till Herrens pris, blir ock af Herren wedergäldt uppenbarligen. Uppenbarligen få hans barn ofta redan här i tiden många bewis derpå. Men egentligen gifwes den uppenbarliga wedergällningen på den sista dagen. Då få de sin lön; en härlig nådelön warder dem tilldömd.

5 Och när du beder, skall du icke wara såsom skrymtarne; ty de stå gerna och bedja i synagogorna och i gathörnen, på det att de må warda sedde af menniskorna. Sannerligen säger jag eder: De hafwa fått ut sin lön.

I bönen skall menniskan hafwa helt och hållet att göra med Gud. Desto swårare är de menniskors skrymteri, som bedja, för att synas af menniskor. Sådane woro en del fariseer, som i detta ändamål framstälde sig med sin böneandakt ej blott i synagogorna, utan ock i gathörnen, der de kunde tilldraga sig mångas uppmärksamhet. Derwid kom dem det bruket wäl till pass, enligt hwilket Judarne förrättade sina böner på wissa timmar och merändels stående. Slog nu bönetimmen, medan de woro på gatan, så ansågo de sig böra twärstanna för att fullgöra bönepligten. Skrymtaren kunde alltid laga så, att detta inträffade. Den lön, han då sökte och wann, war den åskådande hopens bifall eller beundran för hans andäktighet.

6 Men du, när du beder, gå in i din kammare och stäng din dörr och bed din Fader, som är i det fördolda, och din Fader, som ser i det fördolda, skall wedergälla dig uppenbarligen. *2 Kon. 4: 33.

Icke förbjudes här deltagandet i den offentliga bönen, der man gemensamt utgjuter hjertat för Gud. Just det gemensamma i böneandakten aflägsnar för den enskilde faran af det sken, som Frälsaren förkastar. För att ock aflägsna denna fara wid särskilda bönetillfällen, förmanas menniskan att innesluta sig i sin kammare. En sådan afskild kammare fans wanligen i öfre wåningen af de österländska husen. Den, som nu saknar ett särskildt rum i det hus, der han bor, saknar dock icke tillfälle att någorstädes dessutom uppsöka sig ett ställe till bönekammare, der han hemligen eller i det fördolda [ band III, 32 ]kan utgjuta sitt hjerta för Gud. De österländska öfwerkamrarne woro tillika förråds- eller förwaringsrum. Så måste ock bönekammaren wara, der den bedjande menniskan innesluter sig, att hon förwarar sitt hjerta för egenkärleken. Egenkärleken är en tjuf, för hwilken hjerte- och kammardörren bör wara tillsluten. Den beröfwar henne eljest det nådesgoda, hon skulle förwara och genom bönen få förökadt, samt hela den nåde-lön, hwarmed Gud will wedergälla den ödmjuke och fördolde bedjaren.

7 Och när I bedjen, skolen I icke wara mångordige såsom hedningarne; ty de mena, att de skola blifwa hörde för sina många ords skull.

Att wara mångordig heter egentligen: att pladdra genom ofta upprepande af samma ord. Så gjorde hedningarne wid sina böner. De bådo alltså, och hade mångtaliga böner likasom mångfaldiga gudar. Men deras gudar ”hafwa öron och höra intet”. Likwäl trodde de sig kunna med det idkeliga upprepandet af samma ord beweka dem både att höra och bönhöra. En sådan mening låg till grund för ropet ”Baal, hör oss”. 1 Kon. 18: 26. Jemför Ap. G. 19: 34. Likasom nu desse bedjande hedningar blefwo jemmerligen bedragne, så är de Kristnes sjelfbedrägeri icke mindre stort, hwilka mena, att de skola för sina många eller ofta upprepade ords skull warda hörde af Gud. Ett sådant sjelfbedrägeri är särdeles allmänt i den romersk-katolska eller påfwiska kyrkan. Det bönesätt, Kristus bestraffar såsom en stor synd, är i den kyrkan till och med ansedt för ett förtjenstfullt bruk. De äro mångordiga i bokstaflig mening, alldeles ”såsom hedningarne”. Ty de göra helgonen till afgudar, och ställa äfwen till dem sina böner, Särdeles är jungfru Maria ett afgudiskt föremål för den katolska wantron. De hafwa sina rosenkransar och radband, efter hwilka de ända till 150 gånger upprepa sitt Ave Maria. Och när de bedja till Gud, sker det wanligen på samma sätt. Sjelfwa bönen Fader wår, således just den bön, hwilken Kristus uppstält mot den hedniska mångordigheten, missbrukas derhän. För en sådan kyrka med denna och andra dess widriga gerningsläror, måste derföre en hwar wakta sig, som will lyda Jesu ord och rädda sin själ. Men böneord utan andakt äro idel skrymteri, som, ty wärr! äfwen i wår kyrka är wanligt.

8 Waren fördenskull icke like dem; ty eder Fader wet hwad I behöfwen, förr än I bedjen honom.

Gud behöfwer icke wår bön, men wi behöfwa Guds nåd. För att uttrycka detta wårt behof, är bönen sjelf ett behof för oss. Men Gud wet, att allt detta, som wi bedja om, göres oss behof. Han behöfwer således icke först underrättas derom, såsom ett hedniskt sinne med sin mångordighet menar.

9 Derföre skolen I bedja sålunda: Fader wår, som är i himmelen! Helgadt warde ditt namn; Luk. 11: 2 f.

Faderwårsbönen innehåller i en kort och skön sammanfattning allt hwad wi behöfwa bedja om. Dess 7 bönepunkter äro ock stälda just i den ordning, i hwilken bönen bör ske. De främst stälda åkallelse-orden äro de härligaste uppmuntringsord: i ordet Fader höra wi den egentliga uppmuntringen till tro; i ordet wår uppmuntringen till kärlek, och ordet som är i himmelen uppmuntrar till hopp. Ty wi skola bedja såsom Guds barn förtröstansfullt, med och för hwarandra om allt himmelskt, andeligt och lekamligt godt. Hwad särskildt det lockande ordet Fader beträffar, så förekommer det ytterst sparsamt i gamla testamentet. Desto rikligare i det nya, sedan Sonen förklarat Fadrens namn. I Jesu namn skola wi alltså bedja till Fadren, såsom ock endast den kan rätt barnsligt bedja, som tror på Sonen. — Det första wi då hafwa att önska och bedja, är att Guds namn må warda helgadt d. ä. äradt och prisadt. Med Guds namn förstås a) alla Guds egenskaper; wi bedja således, att dessa må prisas hos oss, att Gud må af oss hållas för allt han i sig sjelf är och om sig i ordet uppenbarat; b) Guds ord; derföre säger Luther, att Guds namn helgas när Guds ord rent och klart läres och efterlefwes; i denna första bön inneslutes alltså förbönen i synnerhet för läroståndet; c) särskildt Guds Fadersnamn, eftersom wi lära bedja: Fader wår; och det helgas, när wi barnsligt bedja och ”såsom Guds barn egnar, heligt lefwa.”

10 tillkomme ditt rike; ske din wilja, såsom i himmelen så ock på jorden;

Guds rike är nådens himmelrike, af Jesus förwärfwadt och kungjordt. Det kommer med ordets rena predikan. Det kommer till oss, när ”wi här genom Guds Andes nåd sätta tro till Guds ord”. I denna bön bedja wi alltså om tron och Andens gåfwa. Guds rike skall ock komma dit, der det ännu icke kommit, äfwen till andra, än oss, ja, äfwen till de mörka hednalanden. I denna bön inneslutes således särskildt förbönen för hedningarne. — Der Guds wilja sker hos oss, der blifwer himmelen afbildad på jorden. Men Guds wilja sker hos oss i samma mån, som wår egen wilja försakas. Såsom nu detta sker genom en daglig helgelse eller förnyelse, så innesluter denna bön särskildt förbönen för alla heliga bröder.

11 wårt dagliga bröd gif oss i dag;

Wårt dagliga bröd, ”hwaraf behofwet alltid sträcker sig från den närwarande till den påföljande dagen”. Denna bön om det lekamliga goda, i hwilken wi hufwudsakligen bedja om ett förnöjsamt sinne med det som Gud gifwer, är stäld midt emellan de öfriga bönerna, att wi må se, huru wi först och sist skola bedja om det andeliga; ty då få wi, och då kunna wi äfwen i en rätt trostillförsigt bedja om det timliga. Till det lekamliga brödet hörer ock, enligt Luthers förklaring, ”en god, trogen öfwerhet”. I denna bön manas wi således att särskildt hålla förböner för konungen och alla öfwerhetspersoner. 1 Tim. 2: 1, 2.

12 och förlåt oss wåra skulder, såsom och wi förlåta dem oss, skyldiga äro;

Wåra skulder äro wåra synder. Men såsom det är Guds barn, som bedja, så är det om den [ band III, 33 ]dagliga syndaförlåtelsen här bedes, om förlåtelse för hwad wi, såsom Guds barn, dagligen och i mångahanda måtto synda af swaghet. Detta utmärkes ock dermed, att denna bön genom ordet och sammanbindes med den föregående. Såsom wi nu wänta förlåtelse af Gud för wåra skulder, så skola ock wi förlåta dem, som emot oss bryta. Att wi förlåta dem, är således icke en grund till wår förlåtelse af Gud, utan dels twärtom en följd af den förlåtelse, Gud skänker oss, dels ett nödwändigt wilkor, hwarunder wi allena kunna wända till Gud med wår bön. Denna bön innesluter tillika förbönen för alla öfwerträdare, att de ock må få nåd till bättring och syndaförlåtelse.

13 och inled oss icke i frestelse, utan fräls oss från ondo; ty riket ar ditt och magten och härligheten i ewighet. Amen.

Genom ordet och förbindes äfwen denna bön med den föregående. Med bönen om daglig syndaförlåtelse förbindes alltså bönen om nåd att icke komma i frestelser till nya synder och syndafall: således om nåd att genast wid en frestelses början göra den ett segrande motstånd. Denna bön innesluter tillika förbönen för alla de Guds barn, som lida andeliga anfäktningar. — Den fulla frälsningen eller förlossningen ifrån ondo winnes genom en salig död. Denna är slutmålet för alla en sann Kristens böner. Denna slutbön manar ock till särskild förbön för alla döende Kristna, att de måtte få nåd att i tron somna hädan. — Slutorden, som äro satta efter bönen Fader wår, utgöra en lofsägelse: ty riket är ditt m. m. Den innehåller på en gång den wissa grunden för bönhörelsen, och den glada tacksägelsen, som följer på en hörd bön. Ordet amen betyder ock ”wisshet”: ”det är wisserligen sant”, att så ske skall, som wi i tron bedit. Således den, som wid bönens början kunnat i sanning säga ordet Fader, kan ock wid dess slut säga amen; ty bönens Ande beseglar det ena ordet så wäl som det andra.

14 Ty om I förlåten menniskorna deras öfwerträdelser, så skall ock eder himmelske Fader förlåta eder; Matt. 5: 23. Mark. 11: 25. Kol. 3: 13.

Ordet ty wisar tillbaka på femte bönens tillägg: ”såsom ock wi förlåta.” En sådan wigt har detta wilkor, att det här återupptages och särskildt inskärpes.

15 men om I icke förlåten menniskorna deras öfwerträdelser, så skall eder Fader icke heller förlåta edra öfwerträdelser. Matt. 18: 35. Jak. 2: 13.

16 Och när I fasten, så sen icke bedröfwade ut, såsom skrymtarne; ty de wanställa sina ansigten, att de må synas för menniskorna med sin fasta. Sannerligen säger jag eder: De hafwa fått ut sin lön.

Fasta betyder i allmänhet sjelfförsakelse. Särskildt innebär den afhållsamhet för en wiss tid från det, som eljest hörer till kroppens nödtorft, så widt som den kan wara ett wilkor för att befordra själens behof. I så måtto kan således fastandet innebära en pligt mot oss sjelfwa, som det hos oss befrämjar allwaret att tjena Gud. Men här är faran för skrymteriet nära till hands, och behofwet stort att wakta sig för sin egen ande. De skrymtare, hwilka Kristus här närmast bestraffar, förwandlade sitt fastande från sjelfförsakelse till sjelfafguderi. Det skedde förnämligast på de twenne enskilda fastedagarne i weckan, hwilka de iakttogo utöfwer de i lagen anordnade offentliga fastetiderna. Men äfwen det, som borde ske enskildt, sökte skrymtarne att göra så uppenbart som möjligt, för att winna menniskopris. Att de woro bedröfwade heter egentligen surmulna, att de antogo ett dystert och sorgbundet utseende. Detta wans derigenom att de underläto den wanliga twagningen och smörjelsen. På sådant sätt wanstälde de sitt ansigte. Egentligen heter det: de göra sina ansigten osynliga, att de skola synas med sitt fastande.

17 Men du, när du fastar, smörj ditt hufwud och twå ditt ansigte,

18 på det att du icke må synas för menniskorna med din fasta, utan för din Fader, som är i det fördolda; och din Fader, som ser i det fördolda, skall wedergälla dig.

Att smörja hufwudet med olja, war och är ännu brukligt i österlandet. Det är ett tecken till glädje; hwadan den Hel. Ande kallas glädjens olja (Ebr. 1: 9). Wid sorgliga tillfällen uraktläts derföre smörjelsen och twagningen. Alltså: hellre än att gifwa dig ett uttryck af sorg, som kunde wända menniskors uppmärksamhet på ditt fastande, såsom wore det dels företaget af twång, dels såsom en förtjenst, så iakttag en glad uppsyn, så att menniskor icke märka, hwad som föregår mellan dig och Gud.

19 Samlen eder icke skatter på jorden, der mal och rost förstöra, och der tjufwar bryta sig in och stjäla, Ords. 23: 4.

Det är icke samlandet och förwarandet af jordiska egodelar, i och för sig sjelf betraktadt, som Jesus här förbjuder, så framt de anwändas efter Herrens wilja. Se kap. 14: 20. 2 Kor. 12: 14. Men Jesus warnar för det samlandet af skatter på jorden, som sker, likasom menniskan wore här för deras skull. Orätt och en Kristen owärdigt är samlandet, så snart hjertat det ringaste fäster sig wid de jordiska egodelarne. De skola genom ett rätt anwändande för egen och andras räkning blott wara ett medel för befrämjandet af de skatter, som samlas i himmelen.

20 utan samlen eder skatter i himmelen, der hwarken mal eller rost förstöra, och der tjufwar icke bryta sig in ej heller stjäla; Matt. 19: 21. Luk. 12: 33 f. Ap. G. 2: 45. 1 Tim. 6: 917 f.

De förnämsta skatterna, som samlades hos [ band III, 34 ]österländingen; woro, utom silfwer och guld, kornförråder och dyrbara kläder (Jak. 5: 2, 3). Af dessa skatter, alla blottställda för tjufwens inbrott, woro kornförråder särskildt i fara för kornmasken, kläderna för mott och mal. Den skatt, som samlas i himmelen och således är oförgänglig, oåtkomlig för rost, mal och tjufwar, sammanfattas i Guds wälbehag. Detta winnes eller samlas i samma mån, som menniskan finner och förwarar trons oförgängliga guld, Guds ords närande kornförråd och rättfärdighetens kostbara skrud.

21 ty der eder skatt är, der är ock edert hjerta.

Det som utgör menniskans käraste tankeämne, det är hennes skatt, den må nu wara samlad i himmelen eller på jorden; och likaså: der hon har sin skatt, der är, eller närmare, der måste nödwändigt hennes hjerta, hela hennes håg, diktan och traktan wara. Det hon räknar för sin högsta skatt, är ock den magnet, som drager hennes hjerta till sig; antingen den är i himmelen, så att den drager hjertat ditupp, eller den är på jorden, så att den drager hjertat hitned.

22 Kroppens ljus är ögat. Om derföre ditt öga är oförderfwadt, så warder hela din kropp ljus. Luk. 11: 34 f.

Så är det ock med själens, hjertats, förståndets öga. Det är oförderfwadt, då det är andeligen friskt, så att det kan se och ser allena efter Gud och den skatt, som samlas i himmelen. Då blir ock hela hjertat ljust, så att menniskan allt klarare ser det himmelska mål, efter hwilket hon sträfwar.

23 Men om ditt öga är ondt, så warder hela din kropp mörk. Om nu ljuset, som är i dig, är mörker, huru stort warder då icke mörkret!

Så är ock själens öga ondt, när det är sjukt, förwändt, skådar dubbla föremål på en gång. Således, när menniskan söker på en gång att samla skatter i himmelen och på jorden, och att hafwa hjertats kärlek fäst lika mycket wid båda, då är hennes själs öga ondt. Då blir ock hela själen mörk, så att sinnet är oroligt, wandringen owiss och oregelbunden. Hjertat omhöljes af ett skrymteris mörker, och den, som wandrar deri, wet icke hwart han går (Joh. 12: 35). Hwad Jesus här liknelsewis talar, det förklarar han widare i det följande.

24 Ingen kan tjena twå herrar; ty antingen skall han hata den ene och älska den andre, eller skall han hålla sig till den ene och förakta den andre. I kunnen icke tjena Gud och Mamon[4]. Luk. 16: 13.

En tjenares herre war i forntiden den, som rådde öfwer tjenaren såsom sin egendom. Lika litet som nu twenne herrar kunde ega samma träl eller tjenare, lika litet kunde tjenaren tjena twå herrar. Således lika litet och ännu mindre kan en menniska tjena twå så olika herrar, som Gud och Mamon. Mamons tjenst är alltså en afgudatjenst, hwartill den menniskan förfaller, som håller de jordiska egodelarne för sitt högsta goda. Att wara så sinnad och på samma gång med rätt kärlek tjena Gud såsom sitt högsta goda är omöjligt. Den som tjenar Herren försummar icke sina timliga pligter och göromål, men han tänker på det himmelska såsom hufwudsak, och i det jordiska följer då samwetsgrannhet såsom en frukt och werkan af tron. De jordiska omsorgerna, så widt de hota att draga hjertat från Gud, äro det första steget till Mamons tjenst. Derom underwisar Jesus warnande sina lärjungar i de följande verserna.

25 Derföre säger jag eder: Sörjen icke för edert lif, hwad I skolen äta och hwad I skolen dricka, eller för eder kropp, hwad I skolen kläda eder med. Är icke lifwet mer än maten, och kroppen mer än kläderna? Luk. 12: 22 f. Fil. 4: 6. Ebr. 13: 5. 1 Petr. 5: 7.

Jesu lärjungar, som här närmast tilltalas, woro de, som öfwergifwit allt för att följa Jesus. Att med misströstande omsorg då tänka på framtiden, innebure ett otacksamt misstroende till den wård, Gud lemnat dem i det förflutna, Sörja innebär i grundtextens ord just ett misströstande bekymmer, ett sådant som delar hjertat mellan werlden och Gud. Det år således icke den nödiga omtanken i det timliga, som här förbjudes. En sådan omtanke i den jordiska kallelsens trogna skötande är fastmer af Gud befald. (Rom. 12: 8.) Men det oroliga sörjandet för det jordiska är en Jesu lärjunge owärdigt. Det är ock i allo onödigt. Har Gud utan eder omsorg gifwit eder lifwet (själen) och kroppen, således det som mer är, skulle han icke också gifwa eder det som mindre är, således äfwen födan och kläderna?

26 Sen på foglarna under himmelen! De så icke och skörda icke heller och insamla icke i lador, och eder himmelske Fader föder dem. Ären I icke mycket mer än de? Job 39: 3. Ps. 147: 9.

En allwarsam blick på foglarna lärer oss särskildt, huru oförståndigt det är att sörja för födan. Foglarne samla icke något winterförråd, såsom en del andra djur. Ofta blifwa de ock af menniskor förjagade. Likwäl sakna de icke sin föda. Den warder dem gifwen af eder himmelske Faders hand. Skulle han då låta 'eder sakna det nödtorftiga? Ären I icke mycket mer än de? I hafwen ju redan såsom Guds barn stora företräden framför andra menniskor. Eder wisshet, att Gud sörjer för edert uppehälle, bör då wara så mycket större, wara ostörd af de omsorger, som qwälja andra, och wara grundad på ett barnsligt förtroende.

27 Och hwilken af eder kan med sin omsorg sätta en aln till sin lifslängd?

Uttrycket aln sättes här för äfwen det [ band III, 35 ]minsta mått. Det kan menniskan icke sätta till ware sin lifslängd eller sin kroppslängd; ty ordet i grt. betyder bådadera. Kan du icke med din omsorg åstadkomma detta, mycket mindre har du i din magt de skapade warelser, af hwilka wi hemta hwad lifwets uppehälle och tillwäxt tillhörer. Den omsorgen är således icke blott onödig, utan ock onyttig; den uträttar intet.

28 Och hwarföre sörjen I för kläder? Skåden liljorna på marken, huru de wäxa: de arbeta icke, ej heller spinna de.

29 Men jag säger eder, att icke ens Salomo i all sin härlighet war så klädd som en af dem.

De skönaste blommor wäxa i det förlofwade landet wildt på marken. Bland dem utmärker sig i synnerhet för sin färgprakt den purpurröda kungsliljan. Hon wäxer dessutom till en ansenlig höjd. Hwad nu denna lilja war bland blommorna, det war Salomo bland konungarna. Han war i sin praktfulla skrud det högsta, som judarne kunde tänka sig af jordisk härlighet. Men ”icke ens” han war så härligt klädd, som en af de otaliga liljorna, hwilka stodo inför lärjungarnes ögon.

30 Kläder nu Gud så gräset på marken, hwilket i dag står och i morgon kastas i ugnen, skall han icke mycket mer kläda eder, I klentrogne?

Ofta händer i det förlofwade landet, att både gräs och blommor inom ett dygn förwissna. En sådan förstörande kraft har den brännande sydostwinden, som kommer från öknen. De förtorkade wäxterna anwändas sedan, särdeles på skoglösa orter, till bränsle. Deras slutliga lott blef således densamma, som till en del den uttröskade halmens, att kastas i ugnen. Och likwäl, oaktadt denna liljornas förgänglighet och korta waraktighet, kläder Gud dem så präktigt. Skulle han då försumma att kläda eder, som hafwen en högre bestämmelse, som ären hans barn, hans andeliga liljor? Hafwen I blifwit till edra själar iklädda hans Sons rättfärdighet, denna himmelska liljeskrud, ännu skönare än de sköna liljornas på marken: skullen I då behöfwa klentroget tänka, att han icke sörjer tillräckligt för kroppens beklädnad? I kraft af sin allmänna försyn wårdar sig Gud om allt hwad han skapat, således äfwen om foglarna och liljorna; i sin särskilda försyn drager han omsorg om menniskorna, jemwäl de onda; men i sin särskildaste försyn har han en faderlig wård om sina barn. Dessa böra då allra minst wara klentrogna.

31 Hafwen derföre icke bekymmer, sägande: Hwad skola wi äta, eller hwad skola wi dricka, eller hwad skola wi kläda oss med?

32 Ty allt detta söka hedningarne. Ty eder himmelske Fader wet, att I behöfwen allt detta. Ps. 55: 23.

Hedningarne äro de, som icke känna något högre att sörja för än allt detta, som jordelifwet tillhörer. De weta intet af Gud; de weta icke, att den himmelske Fadren wet, att allt detta göres dem behof; de kunna således icke tro, att han sörjer för dem, utan mena att de måste sjelfwa ängsligt söka hwad de behöfwa. Men Guds barn weta det. Detta medwetande af hans magt och godhet bör då wisa sig i en tro, som förtager alla hedniska omsorger.

33 Men söken först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall allt detta derjemte tillfalla eder. 1 Kon. 3: 13. Ps. 37: 25.

Guds rike är den rätta spisen, likasom hans rättfärdighet är den rätta klädningen. Detta böra wi söka. Då skall allt detta, som hörer till kroppens uppehälle och beklädnad, tillfalla oss såsom ett tillägg. Hufwudsaken, det wi ”först” böra ”söka”, skall äfwen under det jordiska arbetet wara wårt ögonmärke. Wi skola arbeta med oförtrutenhet, likasom berodde wälsignelsen af wårt arbete; men wi skola finna den, när den kommer, ej annorlunda än såsom om wi icke haft ringaste möda. Tag emot Guds rättfärdighet i Kristus, så får du hela himmelriket, och då gifwer han dig derjemte allt det jordiska, som du behöfwer.

34 Waren derföre icke bekymrade för morgondagen; ty morgondagen skall hafwa sina egna bekymmer. Hwar dag har nog af sin egen plåga.

Lika litet som en Kristen behöfwer sörja för den närwarande dagens behof, lika litet skall han sörja för den kommande. Wisar det sig, att du genom Guds försorg har nog i dag, så öfwerlemna desto tryggare morgondagen med dess behof åt samma försorg. Du wet icke ens, om Gud gifwer dig morgondagen: men det kan du weta, att om den skänkes dig, så tillfaller dig äfwen då af Guds godhet hwad du behöfwer. Det är nog, att hwar dag har sin egen plåga, utan att du skall öka den med flere dagars omsorg.

7 Kapitlet.

Slutet af Jesu bergspredikan.

Dömen icke, på det att I icke mån warda dömde; Luk. 6: 37 f. Rom. 2: 1. 2 Kor. 4: 5.

Det dömande, för hwilket här warnas, är det, som sker utan kärlek och nödwändighet. Ty det rätta dömandet, det som sker i kraft af en menniskas borgerliga eller kristliga kallelse, är ingalunda förbjudet. Det är twärtom befaldt, då det, blifwer en pligt. Joh. 7: 24. 1 Tess. 5: 21. 1 Joh. 4: 1, m. fl. Men den menniskan, som dömer på egen hand, utan en sådan kallelse, blifwer sjelf så dömd, som hon dömer andra. Ty hon griper in i Guds majestätsrätt, hwilket han ingalunda kan lemna ostraffadt.

2 ty med den dom, hwarmed I dömen, skolen I warda dömde, och med det mått, hwarmed I mäten, skall det mätas åt eder. Ords. 19: 17. Gal. 6: 7.

Detta är den gudomliga [ band III, 36 ]wedergällningsrätten. Det otillbörliga dömandet är bewis på kärlekslöshet, samt tillika ett bewis derpå, att den som så gör icke känner sig sjelf och icke dömer sig sjelf. Derföre har han sina synder och sin dom i behåll. Se Jak. 2: 13.

3 Hwarföre ser du grandet, som är i din broders öga, men blifwer icke warse bjelken i ditt öga? Luk. 6: 41.

Detta ordspråk innebär, att egenkärleken gör menniskan blind mot henne sjelf, men skarpsynt i seende på andras fel. Det otidiga dömandet bewisar, att hennes egna fel, hwilka hon icke ser, äro stora som en bjelke, och i jemförelse dermed äro nästans fel, hwilka hon ser, såsom ett grand.

4 Eller huru kan du säga till din broder: Låt mig taga ut grandet ur ditt öga, och se, bjelken är i ditt öga?

5 Du skrymtare, tag först ut bjelken ur ditt öga; sedan skall du se klart nog för att uttaga grandet ur din broders öga.

Skrymtare betyder här enligt grt. just en sådan, som ser och dömer skeft, eller den der likasom ser under bjelken i det egna ögat efter grandet i den andres och dömer öfwer detta. Först när högmodsbjelken blifwit borttagen genom en sann omwändelse, kan menniskan med fri, öppen och kärleksfull blick skåda grandet i nästans öga, för att med hopp om framgång bidraga till nästans andeliga förbättring. Hwar och en, som icke blifwit omwänd, är en skrymtare.

6 Gifwen icke det heliga åt hundarna, och kasten icke edra perlor för swinen, att de icke nedtrampa dem med sina fötter och wända sig om och rifwa eder.

Det fariseiska skrymteriet, som skådar efter grandet i brodrens öga, medan bjelken sitter i det egna, är en swår synd. Det kainiska skrymteriet är det ej mindre, som frågar: skall jag taga wara på min broder? 1 Mos. 4: 9, och frågar så med en falsk tillämpning af Jesu förbud att döma. Det otidiga dömandet är en swår synd; men likgiltigheten att pröfwa andarna och döma en rätt dom, är icke mindre orätt. Att tillrättawisa andra är en bepröfwad och bepröfwande Kristens pligt, derwid fordras kristlig frimodighet; men derwid fordras äfwen kristlig wishet. Frimodighet utan wishet bringar en Kristen i fara att kasta det heligt är för hundarna och perlor för swin. Båda dessa djur woro hos Judarne orena. Wid det heliga offerköttet i templet fick intet orent komma (3 Mos. 22); än mindre fick det kastas åt hundarna. Offren förebildade Kristi försoning. Försoningens hemlighet är den medelpunkt, kring hwilken evangelii sanningar wända sig. Det är det heliga, som skall tillbjudas de återlöste. Men wid sanningens enskilda meddelande måste tillses, att detta heliga icke kastas för hundar, således icke för de menniskor, som för sitt orena sinnes skull liknas wid dessa djur (2 Petr. 2: 22). Wid de perlfisken, der skalen, ur hwilka perlorna togos, kastades för swinen, kunde någongång hända, att en perla följde med det utkastade skalet. Swinet, uppretadt öfwer perlans hårdhet, der det wäntade sig föda, ej blott trampade perlan under sina fötter, utan wände sig ock hämndlystet om mot den, som utkastat perlan. Sådana perlor äro de af Gud åt en Kristen anförtrodda nådens skatter, trons hemligheter. Att uppenbara dessa för menniskor, som oförsynt söla sig i lustarnes och lasternas orenlighet, är att kasta perlor för swin. Werkan deraf blir den, att dessa menniskor, hwilka icke förstå perlornas wärde, trampa dessa under sig med hån; att de wända sig om, icke i bättring till Gud, utan i förbittring mot hans tjenare; att de rifwa och bita dem med förföljelsens ursinnighet. Det fordras således stor wishet för att så meddela och tillämpa ordets sanningar, att det werkar icke förbittring, utan förbättring; eller för att undwika såwäl skrymteriets öfwerdåd, som menniskofruktans tweksamhet. Om denna wishet måste en Kristen med särskild angelägenhet bedja. Jak. 1: 5.

7 Bedjen, och eder skall warda gifwet; söken, och I skolen finna; klappen, och eder skall warda upplåtet; Matt. 21: 22. Mark. 11: 24. Luk. 11: 9 f. Joh. 14: 13. 15: 7. 16: 23 f. 1 Joh. 3: 22. Jak. 1: 5 f.

Bedjen ej blott om wishet, Jak. 1: 5, utan ock om allt som eder fattas; söken den förlorade eller ock eljest behöfliga nåden, söken genom ordets flitiga ransakande och med ihållande bön; synes bönhörelsen än så länge dröja, så klappen dock på nådens port med enträgen åkallan. Sådant bedjande, sökande, klappande är ej förgäfwes.

8 ty hwar och ett som beder, han får, och den som söker, han finner, och för den som klappar warder upplåtet.

Denna starka försäkran om bönhörelse gifwer wår Frälsare för att ännu mera upplifwa oss till bön och förtröstan. Men af dessa ord följer äfwen, att den, som icke beder, han får intet af nådens gåfwor; den, som icke söker, han finner intet, och för den, som icke klappar, warder icke upplåtet.

9 Eller hwilken är den man ibland eder, som, då hans son beder honom om ett bröd, gifwer honom en sten?

10 Och om han beder om en fisk, icke gifwer han wäl honom en orm?

Twenne exempel, tagna ur den menskliga erfarenheten, tjenande till handgripligt bewis, att den som beder, han får o. s. w. Den yttre likheten mellan en sten och ett bröd kan wara så stor, att ett barn lätt kunde taga stenstycket för ett brödstycke. En del fiskar hafwa en stor yttre likhet med ormen. Knappast finnes nu en menniska så omensklig, en jordisk fader så onaturlig, att han gäckar sitt barns enfald, så att han bjuder det en sten i stället för bröd, eller [ band III, 37 ]räcker det en skadlig orm i stället för fisk. Sådant förbjuder redan den naturliga ömhetskänslan, fastän menniskan är af naturen ond, med arfsyndens benägenhet till det onda, och kanske obehindradt följer denna benägenhet i andra stycken.

11 Om nu I, som ären onde, förstån att gifwa edra barn goda gåfwor, huru mycket mer skall icke eder Fader, som är i himmelen, gifwa dem godt, som bedja honom!

12 Derföre, allt hwad I wiljen att menniskorna skola göra eder, det gören I ock dem; ty detta är lagen och profeterna. Luk. 6: 31. Matt. 22: 39 f. Rom. 13: 8. Gal. 5: 14. 1 Tim. 1: 5.

Detta är en hufwudsumma af den kärleksbudets förklaring, som Jesus gifwit i de föregående kapitlen. Försätt dig, enligt detta bud, i andra menniskors ställe. Du will då t. ex. att andra skola döma mildt om dig: du will, att andra skola hjelpa dig i din nöd, gifwa dig, när du behöfwer o. s. w. Det göre du ock dem; och du gör det, om du känner Guds faderssinne och har lärt att bedja, söka, klappa på hos honom. Ty detta, som du i kärleken skall göra åt medmenniskor, är, jemte kärleken till Gud, innehållet af lagen och profeterna. Men lagen och profeterna bebåda Guds rikes ankomst genom Kristus. Allenast genom inträdet i detta rike genom tron blir menniskan iståndsatt att älska Gud och nästan, såsom lagen och profeterna innehålla. Angelägenheten af detta inträdande framställer derföre Jesus i det följande.

13 Gån in genom den trånga porten; ty den porten är wid, och den wägen är bred, som drager till förtappelsen, och många äro de som gå in genom honom; Luk. 13: 24.

Den porten, genom hwilken man ingår i himmelrikets stad, är alltså trång. Det är bättringens och sjelfförsakelsens port, som just derföre är trång, att menniskan ej kommer igenom, med mindre han lemnar ifrån sig all syndakärlek och egenrättfärdighet. Med denna börda belastad, kommer man deremot beqwämt genom den wida porten och fram på den breda wägen. Så många derföre, som älska synden och äro nöjda med sin egen rättfärdighet, så många äro ock de, som gå in genom den wida porten och följaktligen gå fram på den breda wägen.

14 och den porten är trång, och den wägen är smal, som drager till lifwet, och få äro de som finna honom.

Här gifwes således ingen medelwäg, såsom de köttsligt sinnade drömma om; ty det gifwes ej heller något medeltillstånd efter döden. Nej: antingen tro eller förgås, antingen omwändas eller förtappas. Få äro emellertid de, som finna den trånga porten: ty många äro de som antingen alls icke söka eller ock söka så, att de icke kunna finna. För att finna den trånga porten och dermed lifwets wäg, är alltså ett allwarligt sökande af nöden. Den wida porten träffar man utan att söka den. Här uttalas den hemska sanningen, att de flesta menniskor gå förlorade.

15 Wakten eder för de falske profeterna, som komma till eder i fårakläder, men inwertes äro glupande ulfwar. Mik. 3: 5. 2 Tim. 3: 5.

För att inkomma genom den trånga porten och fram på den smala wägen, måste menniskan kämpa sig genom många hinder. Med sökandet måste således förbindas waksamhet. Men swårast äro de hinder, som uppställas af falska profeter. För dem måste man alltså i synnerhet wakta sig. Falska profeter eller egentligen ”lögnprofeter” äro de, som annorlunda lära än lagen och profeterna. Men för att lyckas häri, måste de smycka sin lögn med sken af den profetiska sanningen och sig sjelfwa med fårakläder. De gamle Guds profeter hade en egen klädedrägt. Denna war stundom af fårskinn. (Ebr. 11: 37. Jemför Sak. 13: 4). Men den, som iklädde sig en sådan fåradrägt, war icke strax derföre en rätt profet. En falsk lärare är den han är, äfwen om han kläder sitt språk med evangeliska ordasätt eller sin wandel med skenbara dygder. Under all denna wackra yta äro de dock inwertes glupande ulfwar. De komma till eder. Det utwisar beställsamhet, det utwisar nit. Men det är ett nit för lögnens rike. Det går ut på att göra den smala wägen bred, att förwilla, bedraga och derigenom uppsluka fåren eller dem, som wilja weta och gå himmelrikets wäg. Ju större skenet är på den ena sidan till att förwilla, desto angelägnare är waksamheten på den andra, att man ej må genom falsk lära dragas bort ifrån Herren. Ännu ega Bengels ord tillämpning: ”Nu för tiden är det fariseer och falska profeter, som mest slå omkring sig med (tillmälena) fariseer och falska profeter.”

16 Af deras frukt skolen I känna dem. Icke hemtar man wäl windrufwor af törnen eller fikon af tistlar?

Trädets art röjer sig i frukten. En menniskas inre art röjer sig likaså i allt det, som ur denna art utwecklar sig. Af fårakläderna kan man lika litet sluta till en lärares inre beskaffenhet, som man af en påhängd frukt kan sluta till trädets. Men af den frukt, som man wet att trädet sjelf frambringat, förwissas man om trädets natur. En falsk lärare måste på något sätt i lära och gerningar röja, hwad hans inre själaart kan frambringa. De blifwa då den frukt hwaraf han kännes. Men till sitt inre är han törne- och tistelartad. I österlandet funnos törnbuskar, hwilkas bär hade en likhet med windrufwor. Likaså tistelstånd, hwilkas knoppar liknade fikon. Den, som af denna yttre likhet föranleddes att hemta windrufwor af törnen och fikon af tistel, måste snart röja sitt misstag. Likaså den, som af en falsk lärares yttre likhet med en sann, föranledes att hos honom hemta tröstens drufwosaft eller underwisningens närande fikon. Den tröst, man hos honom får, [ band III, 38 ]är bitter som törnefrukten. Den underwisning, han gifwer, lemnar efter sig en skarp tistelsmak, andelig tomhet, större willrådighet. Säkerhet, ljumhet, lagtwång, skrymteri och upprigtiga själars bekymrande är hwad falska lärare åstadkomma, äfwen under sken af nit för Guds rike. Sådan är den frukt, hwaraf de skola kännas; så att endast den, som will blifwa bedragen, blifwer det.

17 Så bär hwart och ett godt träd god frukt, men det dåliga trädet bär ond frukt. Matt. 12: 38 f. Luk. 6: 43 f.

Egentligen: ”Men det ruttna (förskämda) trädet gör (frambringar) onda frukter”.

18 Ett godt träd kan icke bära ond frukt, icke heller kan ett dåligt träd bära god frukt.

19 Hwart och ett träd, som icke bär god frukt, afhugges och kastas i elden. Matt. 3: 10. Joh. 15: 26.

20 Alltså skolen I känna dem af deras frukt.

21 Icke skall hwar och en inkomma i himmelriket, som säger till mig: Herre, Herre, utan den som gör min Faders wilja, som är i himmelen. Os. 8: 2. Luk. 11: 28. Rom. 2: 13. Jak. 1: 22.

Icke warder således den inkommande i himmelriket, som blott gifwer goda ord. Att åkalla Jesus såsom Herre är dertill nödwändigt; men med ett åkallande, som wisar sig i lydnad för hans och Fadrens wilja: således ett åkallande i tron, hwilket ingen kan utan genom den Helige Ande. 2 Kor. 12: 3. Då följer ej blott goda ord, utan ock goda gerningar. 2 Kor. 4: 20. Endast genom munnens och lefwernets bekännelse förenade wisar det sig, att Herre-Herre-sägandet är sanning.

22 Många skola säga till mig på den bagen: Herre, Herre, hafwa wi icke i ditt namn profeterat och i ditt namn utdrifwit onde andar och i ditt namn gjort många kraftiga gerningar?

Att tro det wara nog med blotta Herre-Herre-sägandet, utan nyfödelse och förnyelse, är ett sjelfbedrägeri, som många skola bibehålla ända till domedagen. De hafwa icke i tron känt och omfattat Guds barmhertighet i Kristus, hwarpå allt kommer an. Deremot hafwa en del af dem fattat Guds allmagt och wishet med en så stor tillförsigt, att de ock gjort under i den tillförsigten. Men en sådan undertro är icke den saliggörande tron. Särdeles många sådana undergörare hafwa i den romersk-katolska kyrkan blifwit efter döden kanoniserade eller förklarade för helgon, som på yttersta dagen förklaras för ogerningsmän. ”En menniska kan wisa stor flit i sitt embete, stor trofasthet i sina ord och gerningar, hon kan weta hela bibeln, tappert och ståndaktigt bekänna den sanna läran, ja ock besegla den med sitt blod, och oro församlingens tillstånd så fordrar, och Gud så will, göra tecken och under i Jesu namn; men kan ändock icke dess mindre fara till helwetet och har icke Guds barns rätta kännetecken.” (Pontoppidan.)

23 Och då skall jag bekänna för dem: Jag kände eder aldrig; gån bort ifrån mig, I ogerningsmän. Ps. 6: 9. Matt. 25: 1241. Luk. 13: 25 f.

Jag kände eder aldrig, nemligen såsom mina, oaktadt allt edert åberopande af och werkande i mitt namn. I ogerningsmän, egentligen: ”I som werkat laglösheten”; ty den, som werkar utan den hjerteomskapande tron på evangelium, kan icke werka till upprättande af den kärlek och lydnad, hwarigenom Guds lag efterlefwes och hans wilja sker.

24 Derföre, hwar och en som hör dessa mina ord och gör dem, honom skall jag likna wid ett klok man, som byggde sitt hus på hälleberget. Luk. 6: 47 f.

Verserna 24–27 innehålla en sluttillämpning af bergspredikan. Den sanna kristendomen är en byggnad (2 Kor. 3: 9–11), som uppföres på klippan Kristus, grundlägges i tron och eger bestånd genom görandet af Jesu ord. Bergspredikan börjar med att likasom utwisa byggnadens port i andens fattigdom. Den slutar med att wisa, huru byggnaden pröfwas och håller stånd i alla motgångar, om den blifwit rätteligen grundlagd, uppförd och widmagthållen. Detta sker genom att ej blott höra, utan ock göra Jesu ord, ej blott säga Herre, Herre, utan ock göra Herrens wilja.

25 Och slagregnet föll, och floderna kommo, och wädren blåste och stötte mot det huset, och det föll icke, ty det war grundadt på hälleberget.

Denna liknelse är hemtad af de österländska wintrarne, som utmärkas af ihållande störtregn, öfwerswämningar och stormar. Det hus som skulle ega bestånd och icke falla omkull, när dessa stötte eller ”föllo inpå”, måste wara bygdt på fast grund och af fasta byggnadsämnen. Ett sådant hus är den sanna kristendomen, den sanna trosbyggnaden. Den består mot pröfningarnes slagregn, mot förföljelsernas floder och mot anfäktningarnes stormwäder.

26 Och hwar och en som hör dessa mina ord och icke gör dem, han skall liknas wid en fåwitsk man, som byggde sitt hus på sanden.

27 Och slagregnet föll, och floderna kommo, och wädren blåste och slogo mot det huset, och det föll, och dess fall war stort.

Att bygga på egen rättfärdighet, såsom den gör, hwilken äfwen med flit hörer Jesu ord utan att göra derefter, är att bygga på lösan sand. De ljufwaste känslor, de wackraste föresatser, de ymnigaste almosor m. m. äro då lösa byggnadsämnen. En sådan kristendom liknas wid de österländska hus, som dels uppfördes på sandhöjder, ofta liknande bergshöjder, dels hade [ band III, 39 ]swaga tak och af ler swagt hopfogade wäggar. De platta taken instörtade för slagregnet, de lösa wäggarne höllo ej stånd för de på alla sidor stötande windarne, och sandgrunden undergräfdes af floden. I solskensdagarne kan den, som är nöjd med en utwertes wacker, men i grunden lös kristendom, tycka sig wara en wis man. I nöden, särdeles i döds- och domsnöden, wisar det sig, att han warit en fåwitsk.

28 Och det begaf sig, att när Jesus hade lyktat detta tal, häpnade folket öfwer hans lära,

De försattes i den djupaste förundran, intagne af ordets hjerteskakande kraft.

29 ty han lärde dem såsom en som har magt och icke såsom deras skriftlärde. Mark. 1: 22. Luk. 4: 32. Joh. 7: 46.

Han hade magt eller fullmakt, nemligen af Gud sjelf. Icke så de skriftlärde, de som wäl woro i skriftens bokstaf lärde, men för skriftens ande främmande. De woro wäldiga i spetsfundiga utläggningar, men deras ord och predikan hade ingen wäckande och omskapande kraft på åhörarnes sinnen.

8 Kapitlet.

Jesus renar en spetelsk, botar höfwitsmannens tjenare, Petri swärmoder och andra, stillar stormen på hafwet och utdrifwer onde andar.

Men när han gick ned från berget, följde honom mycket folk.

2 Och se, en spetelsk man kom och tillbad honom och sade: Herre, will du, så kan du göra mig ren. Mark. 1: 40 f. Luk. 5: 12 f.

Se: Det föregående kapitlet slutade med att wisa magten af Jesu ord i tal och predikan. Detta börjar med att wisa magten af Jesu ord i under. Kap. 8 och 9 framwisa alltigenom bewis af Jesu gudomliga underkraft och af trons härlighet. Ett sådant bewis skåda wi här först i den spetelskes botande. Spetelskan war och är ännu en i de warma länderna ytterst swår hudsjukdom. Wi läsa derom i 13 och 14 kapitel. Den deraf angripne led de smärtsammaste qwal. Hela kroppen öfwerkläddes med stinkande sår. Själen intogs af en odräglig ångest. Oftast war denna sjukdom obotlig. Den war ock i hög grad smittosam. Den sjuke måste derföre afhålla sig från andra menniskors umgänge. Men intet elände war så stort, att icke Jesus kunde bota det. Äfwen den spetelske tordes således nalkas honom med hopp om hjelp, då eljest all menniskohjelp war ute. Den spetelske mannen kom således och tillbad honom, eller egentligen föll ned för honom med djup wördnad. Ett sådant sätt att betyga högre personer sin wördnad war wanligt i österlandet. Men wid detta och dylika tillfällen bewisade det, att Jesus erkändes såsom större än alla, såsom den store profeten, mägtig i ord och gerningar. Will du, eller: om du will, så kan du. Detta är en trons bön, Det behöfwer således icke anses uttrycka misstroende till Jesu wilja. Det uttrycker fastmer den undergifwenhet, i hwilken tron alltid säger: om du will, tillika med den förtröstan, i hwilken tron säger: du kan. Anmärkningswärda äro likwäl Luthers ord: ”Wi tro ock lätt, att Kristus kan hjelpa, icke så lätt, att han äfwen will.”

3 Då räckte Jesus ut handen och rörde wid honom, sägande: Jag will; blif ren. Och strax wardt han ren från sin spetelska.

Jesus hade kunnat bota honom allena med sitt allsmägtiga ord. Men han nedlät sig ock i sin kärlek att widröra honom med sin helande hand. Det synes hafwa skett äfwen till ett tecken, att Jesus ej behöfde befara den swåra smittan. Ingen kroppslig sjukdom är en tydligare bild af synden, än spetelskan. Så har Jesus trädt i gemenskap med oss syndare och wår synd, utan att sjelf blifwa af synden besmittad.

4 Och Jesus sade till honom: Se till, att du säger det för ingen; utan gå bort och wisa dig för presten och offra den gåfwa, som Moses har påbjudit, till ett wittnesbörd för dem. 3 Mos. 14: 2.

Wid flera af sina underwerk förbjöd Jesus deras offentliggörande. Orsakerna kunde wara olika för olika tillfällen. En bland dessa orsaker kunde hemtas från angelägenheten för den hulpne att hållas i ödmjukhet. En otidig beställsamhet kan skada lika mycket som en otidig förbehållsamhet. Den kunde wara menlig för personen sjelf och för Jesu sak. Äfwen med bästa wälmening att wilja wäcka wördnad och kärlek för Jesus hos andra, kunde en motsatt werkan uppkomma genom det förhastade omtalandet af Jesu under. Den från spetelskan helade borde derföre i all stillhet fullgöra hwad honom ålåg efter lagen. Det hade tillhört honom, när spetelskan brutit ut, att wisa sig för presten, som då dömde honom oren. Det tillhörde honom nu, sedan han blifwit botad, att wisa sig för presten, för att af honom förklaras ren. Det i lagen anbefalda offret efter en sådan helbregdagörelse fick icke heller förgätas. På så sätt blef det till ett wittnesbörd för dem, nemligen presterna. Det blef ett wittnesbörd för dem, om de föranleddes att tro på Jesus såsom deras rätte Messias. Men det blef äfwen ett wittnesbörd mot dem, om de, så tydliga tecken oaktadt, fortforo i sin otro och twifwel om Jesu gudomliga sändning. De skulle åtminstone icke kunna förebära, att Jesus upphäfde lagen, alldenstund han så noga föreskref de helbregdagjorda att iakttaga lagens kraf.

5 Men när Jesus hade gått in i Kapernaum, kom en höfwitsman[5] till honom och bad honom, Luk. 7: 1 f.

Höfwitsman (eller centurion) betyder en ”befälhafware öfwer hundrade”, nemligen romerska soldater. Att han war en judisk proselyt, och i så måtto öfwergången från hedendomen, se wi [ band III, 40 ]af berättelsen hos Lukas. Den berättelsen är ock utförligare än hos Matteus. Lukas berättar icke, att höfwitsmannen kom sjelf, utan blott att han kom genom sändebud. Men det ena utesluter icke det andra. I känslan af sin owärdighet att sjelf tala med Jesus, kan han hafwa hållit sig på afstånd, medan hans förespråkare framförde ärendet och troget återgåfwo hans ord. Eller sedan de talat å hans wägnar, kan han hafwa kommit Jesus personligen närmare och sålunda slutligen sjelf talat med honom.

6 sägande: Herre, min tjenare ligger hemma förlamad och plågas swårligen.

7 Och Jesus sade till honom: Jag skall komma och bota honom.

8 Då swarade höfwitsmannen och sade: Herre, jag är icke wärdig, att du går in under mitt tak, utan säg allenast ett ord, så warder min tjenare helbregda.

Ju mera ödmjukhet, desto mera tro. Denna tro hade blifwit på samma gång pröfwad och uppmuntrad, då Jesus sagt sig wilja komma, ehuru han hade med sitt blotta ord kunnat bota tjenaren genast. Mannens tro åter uttalar sig i ödmjuk bekännelse af sin owärdighet. Judarne sade: han är wärd det (Luk. 7: 4). Han bedömer sig sjelf annorlunda: jag är icke wärdig. Hans tro uttalar sig ock i öfwertygelsen, att densamme som med ett ord förmått skapa werlden, kunde äfwen med ett ord återställa den sjukes helsa.

9 Ty äfwen jag är en menniska, som står under befäl och har krigsmän under mig, och jag säger till en: gå, och han går, och till en annan: kom, och han kommer, och till mitt tjenare: gör det, och han gör så.

Som wille han säga: ”Äro mina ord så mägtiga, huru mycket mägtigare äro då dina ord! Jag är en menniska; du är mer. Jag är en menniska, som står under högre myndighet; de som äro öfwer mig hafwa rätt att påräkna punktlig lydnad af mig; och jag har likwäl rätt att påräkna lika punktlig lydnad af dem, öfwer hwilka jag blifwit satt att befalla, men du är Herren öfwer alla herrar och härar; på ett ord, på en wink af dig, måste sjelfwa sjukdomshärarne lyda.”

10 När Jesus hörde detta, förundrade han sig och sade till dem som följde honom: Sannerligen säger jag eder: Icke ens i Israel har jag funnit så stor tro.

Israel eller Israeliterna hade Guds löften. Enligt dessa wäntade de Kristi ankomst. Han kom, och sökte en sådan tro, som uppenbarade sig hos höfwitsmannen. Men Jesus fann icke hwad han hade skäl att söka hos egendomsfolket. Fastmer måste han förundra sig öfwer deras otro (Mark. 6: 6), Israel betyder Guds kämpe. Israeliterna hade en tro att kämpa för, som hednafolket saknade. Men de kämpade så, att denne höfwitsmannen, uppfödd i hedendomen, war en större troskämpe, än någon af dem. Hans tro wäcker derföre Jesu förundran, lika mycket som Judarnes otro. O, huru beklaganswärd är de kristnas otro!

11 Men jag säger eder: Många skola komma från öster och wester och sitta till bords med Abraham, Isak och Jakob i himmelriket, Mal. 1: 11. Luk. 13: 28.

Hwad så många profeter i gamla testamentet förutsagt om hedningarnes omwändelse, det förutsäger Kristus här ännu tydligare. I de wise männen från österlanden sågo wi första exemplet af de profetiornas uppfyllelse. Men icke blott från österlanden, utan äfwen från westerlanden, således från de mest skilda trakter af jorden, skola många denne höfwitsmannens likar komma, lika honom i anseende till den hedniska börden, lika honom i anseende till den lefwande tron. Men tron gör en menniska delaktig i himmelrikets ewiga glädje och salighet, som här framställes under den judiska bilden af en måltid. De skola alltså sitta till bords med trosfäderna Abraham, Isak och Jakob.

12 men rikets barn skola warda utkastade i mörkret utanför; der skall gråten och tandagnisslan wara. Matt. 21: 43. 13: 42. 22: 13. 24: 51. 25: 30.

Rikets barn nämnas Judarne, såsom de der woro genom sjelfwa födelsen kallade till barnaskap och arfsrätt i himmelriket. Men genom otron omintetgjorde de för sig frukten af denna kallelse. Himmelriket är ett ljusets rike. Det är således tillslutet för dem, som lefwa och dö i otrons mörker. Detta är en dom, som äfwen drabbar Judarna, oaktadt de härstamma från Abraham. Så många af dem, som icke trott på Kristus Jesus, skola derföre uteslutas från den himmelska måltiden. De skola i stället warda utkastade i det yttersta mörkret, i det mörker, som är utanför måltidssalen. Der skall wara gråt och tandagnisslan. Saknaden af glädjen inuti gästabudssalen medförde gråt och jemmer för dem, som kastats ut i mörkret utanför. Men mörkret medförde ock köld, och kölden tändernas skakning eller gnidande mot hwarandra. Sammalunda skall gråten och tandagnisslan wara i det yttersta ewiga mörkret. Den blir mycket större och swårare, ju närmare menniskans kallelse warit till himmelrikets glädje och frid, hwarifrån hon skall se sig utkastad. ”I jemförelse med denna gråt är all jemmer i werlden ett intet.” Denna tandagnisslan kommer af arg otålighet öfwer egen jemmer och harm deröfwer, att den frälsning de sjelfwe försummat, tillfallit andra, dem de icke unnat den. ”De företräden, på hwilka Judarne hoppades, tillföllo de troende hedningarna; de straff åter, som de otrogne Judarne önskade åt hedningarna, träffade dem sjelfwa.”

13 Och Jesus sade till höfwitsmännen: Gå; såsom du trodde, så ske dig! [ band III, 41 ]Och i samma stund wardt hans tjenare helbregda.

14 Och när Jesus kom i Petri hus, såg han hans swärmoder ligga i feber, Mark. 1: 30 f. Luk. 4: 38 f.

15 och han rörde wid hennes hand, och febern öfwergaf henne; och hon stod upp och tjenande dem.

Petrus war således gift. Hans swärmoder plågades af en brännande feber (enligt grt.). Det under, som Jesus genom hennes återställande till helsan bewisade, tjenande äfwen till att styrka lärjungens tro.

16 Men när det hade blifwit afton, förde de till honom många besatta; och han dref ut andarne med ord, och alla sjuka botade han, Mark. 1: 32 f. Luk. 4: 40 f.

Den starka hettan om dagen war ofta beswärlig för de friska; än mer för de sjuka. Dessa måste således passa på aftonstunden såsom den tjenligaste. Swårast deran woro de, som woro besatte med orena andar. Men Jesus utdref andarne med ord. Det heter här egentligen likasom i v. 8 med ett ord. De orena andarne woro likasom krigshärar, som förde ett wåldsamt regemente öfwer den af den besatta menniskan. Men på salighetshöfdingens Jesu kommandoord måste de utrymma den fästning, de sålunda intagit.

17 på det att det skulle fullbordas, som war sagdt genom profeten Esaias, som sade: ”Han tog på sig wåra skröpligheter, och wåra sjukdomar bar han.” Es. 53: 4.

I sjelfwa profeten Esaias’ namn ligger en profetia om Jesus. Ty de båda namnen Esaias eller Jesaia och Jesus äro i så måtto likbetydande, att de komma af samma stamord, som betyder frälsa, hela, hjelpa. Också är Esaias den ibland profeterna, som plägar kallas ”gamla testamentets evangelist”, emedan han utförligare än någon af de öfriga beskrifwer den wäntade frälsarens försoningslidande. Detta sker isynnerhet uti Es. 53 kap. Men i det Jesus bar wåra synder, själens krankhet och sweda, så har han äfwen tagit på sig wåra kroppsliga sjukdomar och skröpligheter. Icke så, som skulle han upptagit sjukdomarne uti sin kropp, för att borttaga deras krankheter, hwilka han gjorde helbregda. Ty han blef lika litet i denna mening delaktig af det kroppsliga eländet, som han, derigenom att han påtog sig menniskornas synder, blef af synden delaktig eller upptog den uti sin själ. Nej; men all kroppslig sjukdom och sweda har sin yttersta rot i synden. Derföre hafwa de anförda Esaias’ ord äfwen tillämpning på Jesu under, hwarigenom han upphäfde de kroppsliga sjukdomarna såsom syndens följder. Ty de utgjorde en del af den tryckande börda, som med wår syndaskuld blifwit lagd på honom. Han led också för dem; han hade ett werkligt medlidande med syndare i alla hänseenden. Kraften och wälsignelsen af detta medlidande wederfors dem äfwen till kroppslig helsa, ehwad denna kraft meddelade sig genom hans widrörande, eller genom hans blotta ord.

18 Men när Jesus såg mycket folk omkring sig, bjöd han, att man skulle fara öfwer till andra stranden.

Nemligen till andra stranden af sjön Genesaret, wid hwars nordwestra kust Kapernaum war beläget.

19 Och en skriftlärd kom fram och sade till honom: Mästare, jag will följa dig hwart helst du går. Luk. 9: 57 f.

Mästare, d. ä. lärare eller läromästare, såsom ordet egentligen betyder. Mannen som sade detta ord, war sjelf en skriftlärd. Det war och är ännu sällsamt att någon af de lärde erkänner Jesus för sin mästare. Ett mägtigt intryck synas Jesu under hafwa gjort på denne skriftlärde. Men ännu mägtigare war dock intrycket af werlden och dess beqwämlighet. Han förstod icke, att Jesus gick till ära genom smälek, till härlighet genom försakelse. Hans förklaring: jag will följa dig hwart helst du går, war derföre lika förhastad, som den synes wittna om beslutsamhet.

20 Och Jesus sade till honom: Räfwarna hafwa kulor, och himmelens foglar hafwa nästen; men Menniskosonen har icke någon plats, der han kan nedluta sitt hufwud.

”Menniskosonen” eller menniskans son är den benämning, Jesus mestadels nyttjar om sig i sitt förnedringsstånd. Den tillhör ock honom allena i egentligaste mening. Så kallas Jesus såsom den andre Adam, såsom den der antagit menniskonatur, för att göra menniskorna delaktiga i Guds natur. Märk hwad Dan. 7: 13, 14, säger om denne menniskosons storhet och ära. Men märk ock hwad Menniskosonen här sjelf säger om sina ringa wilkor. Han hade icke en egen bostad, nej icke en egen plats, der han kunde nedluta sitt hufwud. Du har således wäl att bereda dig på stor härlighet, men i första rummet på stor försakelse, om du will följa Jesus hwart helst han går.

21 Och en annan af hans lärjungar sade till honom: Herre, tillåt mig först gå bort och begrafwa min fader.

En annan, icke en af de tolf, som beständigt följde Jesus.

22 Men Jesus sade till honom: Följ mig, och låt de döda begrafwa sina döda.

Lärjungens begäran war helt naturlig. Att bewisa de döda, och i synnerhet döda föräldrar den sista äretjensten är, det sistnämnda enligt fjerde budet, en helig pligt. Under andra omständigheter hade derföre Jesus wisst icke nekat lärjungen att fullgöra den pligten. Men här kom en högre pligt, en angelägnare kallelse, emellan. Den tålde intet uppskof. Profwet war stort, kanske swårt och påkostande. Men intet prof bör anses såsom för stort, ingen försakelse för swår, när Jesu efterföljelse kräfwer den. Då gäller äfwen såsom regel: följ mig, som är [ band III, 42 ]det ewiga lifwet, och låt de andeligen döda begrafwa sina lekamligen döda. Hwem wet, om icke återwändandet just denna gången till de andeligen dödas krets hade medfört för lärjungen en frestelse att icke mer söka Jesu sällskap? Wid begrafningstillfällen och andra dylika, i sig sjelfwa heliga, sammanträden tillgår det just icke alltid heligt och uppbyggeligt. Huru gjorde nu dessa båda, den skriftlärde och den andre lärjungen? Evangelisten nämner det icke. I stället för att fråga, huru de gjorde, så pröfwom oss sjelfwa, huru wi skulle hafwa gjort, om wi fått samma tillsägelse.

23 Och då han steg i båten, följde hans lärjungar honom. Mark. 4: 35 f. Luk. 8: 22 f.

24 Och se, en stor storm uppkom på hafwet, så att båten öfwerhöljdes af wågorna; men han sof.

En storm, egentligen en skakning, samma ord, som eljest brukas om jordbäfningar. Under denna häftiga rörelse, som uppkom i hafwet, låg Jesus i stilla sömn och war så lugn, som Genesaretssjön wanligen plägade wara. ”Jesu sömn under elementernas uppror wittnar derföre både om kroppens trötthet och om själens lugn.”

25 Och hans lärjungar gingo fram och wäckte honom, sägande: Herre, hjelp; wi förgås.

26 Och han sade till dem: I klentrogne, hwarföre ären I rädde? Då stod han upp och näpste wädren och hafwet, och det wardt alldeles lugnt. Job 26: 12.

Lärjungarnes hjertan woro lika hafwet. Båda woro oroliga och häftigt uppskakade. Jesus stillar först deras hjertan, sedan hafwets wågor. Att de gingo till Jesus i sin nöd, bewisar, att de woro trogne; att de förskräcktes, bewisar, att de woro klen-trogne eller att de trodde litet, der de hade skäl att tro mycket, att tro med förtröstans fasthet, som är raka motsatsen till den oroliga wågen. — Och det wardt alldeles lugnt, egentligen ett stort lugn. Eljest plägar hafwet efter stormarna lägga sig så småningom, efter flera dyningar. Här lade det sig genast på Jesu ord, såsom en jemn spegel. Det afspeglade såmedelst Jesu undermagt och kärlek. Detta under wäckte ock allas förundran.

27 Men menniskorna förundrade sig och sade: Hwad är denne för en, att både wädren och hafwet äro honom lydiga?

På denna fråga kan swaras: Immanuel, d. ä. Gud med oss, i lifwet, i nöden, i döden. Men frågar någon af de trogna, som är stadd i stora, ware sig lekamliga eller andeliga motgångar, likasom Gideon (Dom. 6: 13): är Herren med oss på tidens haf, hwi wederfares oss då allt detta? så läsa wi ju här swaret. Det wederfares oss till trons pröfning, till bönens, tålamodets och hoppets öfning, och till angelägenhet att bättre lära känna wår frälsare och friden i hans namn.

28 Och när han kom till andra stranden, till Gadarenenas land, mötte honom twå besatte, som kommo ut ur grifterna och woro ganska wåldsamme, så att ingen kunde komma fram på den wägen. Mark. 5: 1 f. Luk. 8: 26 f.

Gadarenerna bodde i staden Gadara och dess omnejd sydost om Genesaret. Just i den trakten hafwa nyare resande påträffat dylika grifter, som här omtalas. Sådana finnas eljest mångenstädes i österlandet. Dessa grifter äro stora berggrottor, dels murade, dels uthuggna i klipporna. På sådana ställen plägade de af orena andar besatta hellre uppehålla sig, än på bebodda platser. Mark. 5: 3.

29 Och se, de ropade och sade: Hwad hafwa wi att göra med dig, Jesus, Guds Son? Har du kommit hit för att plåga oss, förr än tid är?

Likasom den besatta menniskans kropp är de orena andarnes inkräktade boning, så är hennes mun det språkrör, ur hwilket de tala. Huru andewerlden kan inwerka på sinnewerlden, kunna wi icke fatta. Således kunna wi icke heller begripa, huru de onda andarne kunna ”besätta” menniskans warelse såsom sin bostad. Hwad som är oförklarligt måste wi lemna oförklaradt. Men af den wissa berättelsen här och annorstädes se wi, att denna inwerkan kan wara ganska stor. De orena andarne gåfwo här genom sitt rop tillkänna, att de wisste hwem Jesus war. Guds Sons närmande war för dem en stor tillökning i deras plågor. De frågade: Har du kommit hit för att plåga oss? Som wille de säga, hit, till denna ort, som wi utsett åt oss. De säga: ”förr än tid är.” De wänta alltså en tid, då Jesu ankomst skall för dem medföra ett förfärligen ökadt mått af deras plågor. Detta inträffar på domedagen. 2 Petr. 2: 4.

30 Och långt ifrån dem gick en talrik swinhjord i bet.

31 Och de onde andarne bådo honom och sade: Om du utdrifwer oss, så låt oss fara in i swinhjorden.

De onda andarne insågo, att de måste sin kos. De wille då hellre besitta en djurkropp, än ingen; ty de wille hellre göra någon skada än ingen. Gäller det om wissa onda menniskor, att de hafwa en större plåga, så länge de icke få göra skada, så måste det gälla ännu mer om de onda andarne. De fingo dock ej en gång tillskynda djuren en sådan skada, utan Jesu tillstädjelse. Sannolikt wille de äfwen göra Jesus förhatlig genom den skada, de bådo om tillåtelse att utföra.

32 Och han sade till dem: Faren åstad. Och de foro ut, och foro in i swinen. Och se, hela hjorden störtade sig utför branten i hafwet, och de omkommo i wattnet;

[ band III, 43 ]Swinkött war förbjudet hos Judarne. Om nu swinhjorden tillhört de ibland Judarne boende hedningarne, så war den Judarne till men och förargelse. Men om den tillhörde Judar, som af winningslystnad uppfödde en sådan hjord för att till hedningarne sälja fläsket, så är den dom, som öfwergick swinen, så mycket lättare att förklara. Desse Judar woro då lagbrytare i dubbel mening. Ty deras konung Hyrkanus (omkr. 100 f. K.) hade utfärdat den lag, att de icke fingo drifwa en sådan handtering, och kejsar Augustus hade stadfäst den lagen. När då swinen störtade i hafwet, öfwergick ett rättmätigt straff deras egare. De flesta af Jesu underwerk woro uteslutande nådesunder. Det, som här förrättades, war ett ibland straffundren. Men Jesus gjorde intet straffunder, som icke tillika innebar nåd och wälsignelse. Så ock här. De besatte helades. Wägfarandes säkerhet betryggades. En stor frestelse till lagöfwerträdelse för Judarne undanröjdes. Traktens inbyggare war ett prof förelagdt, antingen de skattade mest en timlig fördel eller sin ewiga salighet.

33 men herdarne flydde och gingo bort till staden och berättade alltsamman och det som hade händt de besatte.

Staden Gadara.

34 Och se, hela staden gick ut att möta Jesus; och när de fingo se honom, bådo de, att han wille gå bort ifrån deras gränser.

9 Kapitlet.

Jesus botar en lam, kallar Matteus, underwisar om fastan, stillar en qwinnas blodgång och uppwäcker Jairi dotter, gör twå blinde seende och botar en döfstum.

Och han steg i en båt och for öfwer och kom till sin egen stad.

Sin egen stad, Kapernaum (se kap. 4: 13).

2 Och se, de förde till honom en lam, som låg på en säng. Och när Jesus såg deras tro, sade han till den lame: War wid godt mot, min son; dina synder förlåtas. Mark. 2: 3 f. Luk. 5: 18 f.

Tron ser efter Jesus, och Jesus ser efter tron. Det war i denna tro, som männen buro den lame, och denne lät bära sig till Jesus. Men det war en tro, i hwilken den lame ej blott såg efter kroppslig hjelp, utan äfwen efter andelig helsa. Således uppfylles hans förnämsta behof med förkunnandet af syndernas förlåtelse. Ordet: ”war wid godt mod”, ger tillkänna, att mannen djupt sörjde öfwer sina synder, måhända ock öfwer särskilda synder, såsom orsak till hans kroppsliga elände. Äro synderna det enda egentliga sorgeämnet, så följer på tillsägelsen om syndernas förlåtelse ett godt mod, en sann tröst. Jesus säger: min son, egentligen barn. Med syndaförlåtelse följer ock barnaskap hos Gud. Genom tron warder menniskan både rättfärdiggjord och pånyttfödd.

3 Och se, några af de skriftlärde sade för sig sjelfwa: Denne hädar.

De menade, att syndaförlåtelsens wissa afkunnande är den dom, som endast tillhör Gud. Att nu tillmäta sig något, som allena tillkommer Gud, wore att häda Gud. Således, dels menade de, att ingen wisshet om syndaförlåtelse gifwes på jorden, dels wille de icke erkänna, att Jesus war något mer än en menniska.

4 Och när Jesus såg deras tankar, sade han: Hwarföre tänken I ondt i edra hjertan?

I versen 2 heter det: Jesus såg deras tro; här: Jesus såg deras tankar. Både de botfärdigas trosbegär och de ogudaktigas otrostankar äro blotta och uppenbara för Jesu ögon.

5 Ty hwilket är lättare, att säga: dina synder förlåtas, eller att säga: stå upp och gå?

För en menniska är det ena lika swårt som det andra; för Gud, och således för Guds Son, är det ena lika lätt som det andra. Nu trodde desse skriftlärde icke mer än det de sågo. De kunde således ytterligare inwända, att det wore wäl lätt att säga: dina synder förlåtas, men huru weta, att det ock sker, hwad som sålunda säges?

6 Men på det att I mån weta, att Menniskosonen har magt på Jorden att förlåta synder — då sade han till den lame: Stå upp, tag din säng och gå hem.

Nu sågo de ett under. De måste således tro, att Jesus hade denna magt, som han för deras ögon bewisade på den lame. Men i kraft häraf borde de bringas till blygsel öfwer sina otrostankar och weta, att Jesus är den menniskosonen, som komma skulle enligt profetiorna, och således har magt på jorden att förlåta synder; ja, också medan han wandrade på jorden, denna skådeplats både för synd och nåd. ”Nu kunna wi säga: huru mycket mer har han denna magt, sedan han är uppstånden och till himlen uppfaren”. Kap. 28: 18. Ap. G. 5: 31.

7 Och han stod upp och gick hem.

8 Och när folket såg det, förskräcktes de och prisade Gud, som hade gifwit en sådan magt åt menniskorna.

Sådan magt att förlåta synder; åt menniskorna, nemligen först och främst åt den ena menniskan Jesus Kristus, och genom honom åt andra menniskor, som dertill äro hans utwalda tjenare, och för alla menniskor till godo, som känna och bekänna sitt behof af Guds nåd i Kristus.

9 Och när Jesus derifrån gick förbi, såg han en man, som hette Matteus, sitta wid tullen, och han sade till honom: Följ mig. Då stod han upp och följde honom. Mark. 2: 14 f. Luk. 5: 27 f.

Matteus, densamme som skrifwit detta evangelium. Han berättar således om sitt eget apostlaembete, hwartill han nyss förut blifwit kallad [ band III, 44 ](Se Luk. 6: 15). Han hette eljest Levi (Mark. 2: 14. Luk. 5: 27). Hans egentliga apostlanamn Matteus betyder detsamma som det grekiska namnet Teodor, Guds gåfwa. Tillförene hängifwen åt det syndiga winstbegäret, såsom publikan, gaf han sig numera åt Gud i Jesu efterföljd, såsom kallad till apostel. Mellantiden mellan den första och andra kallelsen hade utan twifwel begagnats att ordna den tulluppbörd, han haft om händer. Härefter widtog han dagliga och beständiga efterföljden i Jesu sällskap.

10 Och det begaf sig, att när han satt till bords i huset, se, då kommo många publikaner och syndare och sutto tillsamman med Jesus och hans lärjungar.

Med ”huset” förstås här Mattei boning, ty han gjorde åt Jesus ”ett stort gästabud i sitt hus” (Luk. 5: 29). Man Matteus hwarken säger: ”i mitt hus”, ej heller nämner han ”ett stort gästabud”. Hwad andra evangelister kunde säga om honom till nådens pris, det tillåter honom hans ödmjukhet icke att säga om sig sjelf. Detta gästabud, som war tillstäldt för Jesu räkning, blef tillika en afskedsmåltid för många af evangelistens forna yrkesbröder. Han fick sålunda tillfälle att göra många publikaner och syndare bekanta med Jesus och hans förbarmande kärlek mot syndare.

11 Och när fariseerna sågo det, sade de till hans lärjungar: Hwarföre äter eder mästare med publikanerna och syndarne?

Fariseerna menade, att heligheten kräfde afsöndring från sådant groft och oheligt folk, som publikanerna i deras ögon woro. I sin förmenta helighet umgingos de derföre aldrig sjelfwa med sådana. De stötte sig derföre på Jesus, som handlade efter andra helighetsgrundsatser. Men de dristade icke wända sig med sitt knot till mästaren sjelf, utan blott till hans lärjungar.

12 Men när Jesus hörde det, sade han till dem: De helbregda behöfwa icke läkare, utan de kranka.

”I, som inbillen eder wara helbregda, borden ju wara de förste att inse och erkänna, att läkaren är till för de sjuka, icke för de friska.” Så kommer Jesus, den trofaste mästaren, sina lärjungar till hjelp mot fariseerna.

13 Men gån och lären eder hwad det är: ”Jag har lust till barmhertighet och icke till offer”; ty jag har icke kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare. Os. 6: 6. Matt. 12: 7. 18: 11. 1 Tim. 1: 15.

De kunde gå in i sin synagoga och läsa i sin bibel både uti Os. 6: 6 och i andra språk (t. ex. 1 Sam. 15: 22. Ps. 50) om barmhertighetens företräde för offren. Offren woro wisserligen af Gud anbefalda, men offer utan barmhertighet äro Herren misshagliga. Barmhertigheten sjelf är en nödwändig frukt af tron på det enda sanna försoningsoffret. Matt. 5: 7, Detta behöfde fariseerna gå att lära sig, de som längesedan trodde sig wara mästare att kunna lära andra. De skulle då tillika finna, att de sjelfwa woro fullt ut så själskranka genom synden, som någon publikan, och det ju mer de inbillat sig wara helbregda genom egen rättfärdighet. Syndare är det som af Jesus kallas till bättring och derigenom till själens helbregdagörelse. ”Stor barmhertighet är det att rädda själar från förderfwet.” Jak. 5: 19, 20.

14 Då kommo Johannes’ lärjungar till honom och sade: Hwarföre fasta wi och fariseerna mycket, men dina lärjungar fasta icke? Mark. 2: 18 f. Luk. 5: 33 f.

Man ser häraf, att icke på en gång alla Johannes’ lärjungar läto wisa sig till Jesus. En del höllo sig, liksom fariseerna, till lagbudets twång, utan att förstå evangelii frihet. Af fariseerna synas de ock ha blifwit drifna till att göra sin fråga; jemför Luk. 5: 33. Anledning dertill togs af måltiden, särdeles om den hölls på en judisk festdag.

15 Då sade Jesus till dem: Icke kunna wäl bröllopswennerna sörja, så länge brudgummen är med dem? Men dagar skola komma, då brudgummen skall tagas ifrån dem, och då skola de fasta.

Fienderna hoppades säkerligen, att Kristus skulle bestraffa Johannes och lärjungarna för deras bruk af fastan. De hade då fått desto mer anledning att klandra Kristus sjelf. Men genom hans swar se de sig bedragna i sin wäntan. Liknelsen, hwarmed detta swar framställes, är hemtad från en bröllopshögtidlighet. Jesu lärjungar kallas derföre bröllopsswennerna, egentligen ”brudgemakets söner”, i likhet med de bröllopsswenner, som plägade beledsaga brudgummen, då bruden fördes till honom. Denna liknelse förstodo Johannes’ lärjungar desto snarare, som Johannes benämnt Jesus ”brudgummen” och sig sjelf ”brudgummens” wän (Joh. 3: 29). Gamla testamentets dagar woro öfwer hufwud en fastetid, såsom en wäntetid på brudgummens ankomst. Men ändamålet med sörjandet och fastandet är uppfyldt, då brudgummen är kommen. Bröllopets firande innebär glädje och aflägsnar tanken på den ofta sorgbundna fastan. Denna fasta instälde sig ånyo för lärjungarne, när brudgummen wardt tagen ifrån dem genom den död på korset, som han med dessa sina ord antyder. ”Det gifwes tweggehanda lidande, ett af eget wal påtaget, såsom munkreglerna: såsom när Baals prester stungo sig sjelfwa (1 Kon. 18: 28). Sådant lidande håller hela werlden, jemwäl fariseerna, och Johannes’ lärjungar höllo det för stort; men Gud har dertill intet wälbehag. Rom. 14: 23. Det andra lidandet tillskickas oss af Gud, utan wårt wal; detta lidande, willigt buret, är rätt och Gudi behagligt. Derföre säger Kristus, att hans lärjungar fasta icke, så länge brudgummen är när dem, d. ä. så länge Gud icke tillskickat dem något lidande och Kristus ännu war hos dem och beskyddade dem, uppdikta de sig ingen plåga, men då Kristus war död, då måste de fasta och lida, — Hwar Kristus [ band III, 45 ]bewisar sig wänlig, såsom en brudgum, der måste wara glädje; men hwar han sig annorlunda bewisar, der måste wara sorg.” (L.)

16 Och ingen sätter en lapp af owalkadt tyg på en gammal klädnad, ty det tillsatta rifwer bort af klädnaden, och hålet warder wärre.

Det gamla lagwäsendet, hwartill fastan hörde, liknar ett gammalt kläde eller en gammal klädning. Den passar icke alls till bröllopsklädning, der brudgummen är närwarande. Dertill passar allenast det nya wäsendet, alstradt af en genomgripande nyfödelse, werkad af den Helige Ande. Detta är det nya klädet. En lapp af ett owalkadt okrympt tyg, satt på en gammal klädning rifwer bort något af denna, när det genom wätan sammandrager sig. Det gör refwan större än den war. Sammalunda, om en lapp af evangelii rättfärdiggörelses lära fästes på den gamla, föråldrade, murkna, orena fariseiska rättfärdighetsklädnaden. Det blir blott ett lappwerk som icke håller stånd i pröfningen. När man derföre märker ett hål i egenrättfärdighetsklädnaden, så botas det ej genom en lapp eller ett och annat stycke af evangelium. Den är helt och hållet ohjelplig, oduglig och måste genom en sann bättring afläggas, för att lemna rum för den sanna rättfärdighetens bröllopsskrud, som iklädes genom tron.

17 Icke heller slår man nytt win i gamla läglar; annars sprängas läglarna, och winet spilles ut, och läglarna förderfwas; utan man slår nytt win i nya läglar, och så blifwa båda bewarade.

Detta är en ännu skarpare liknelse. Anledning dertill hemtades utan twifwel af sådana gamla winläglar, som funnos wid måltiden. Läglarne woro wåtwarukärl, beredda af djurhudar. Gamla läglar woro sköra genom åldern. De kunde derföre icke uthärda nytt win, utan brusto sönder, när det nya winet jäste. Det föll wäl derföre ingen in att slå nytt win i gamla läglar. Kristus talar lika litet här som annorstädes mot det gamla testamentet, utan endast mot dem, som i fariseiskt lättsinne missförstodo dess bokstaf, obekanta med dess anda. Sådana menniskor äro gamla läglar. Evangelii nya win kan icke gjutas i dem, utan att både läglarne förderfwas och winet spilles ut. Den gamla naturen är otjenlig att mottaga evangelii tröst och kraft. Det måste derföre blifwa en ny skapelse i menniskan. Genom nya födelsen sker denna skapelse, hwarigenom menniskan blir en af de nya läglar, hwarmed Jesus betecknar sina lärjungar i motsats till fariseerna.

18 Under det han talade detta till dem, se, då kom en synagogföreståndare och tillbad honom, sägande: Min dotter har just nu dödt, men kom och lägg din hand på henne, så får hon lif igen. Mark. 5: 22 f. Luk. 8: 41 f.

Om denne synagogföreståndare, som hette Jairus, och om det underwerk, Jesus förrättade i hans hus, berättas utförligare hos Markus och Lukas. Af deras berättelser finna wi, att när Jairus begaf sig hemifrån, war dottren ännu wid lif. Här säger han, att hon nyss blifwit död. Antingen förutsatte han således, att, då han lemnat henne döende, hon nu förwisso måste wara död, eller hade han under wägen fått underrättelse derom.

19 Och Jesus stod upp och följde honom med sina lärjungar.

20 Och se, ett qwinna, som hade lidit blodgång i tolf år, nalkades bakifrån och rörde wid det yttersta af hans klädnad,

Enligt 3 Mos. 15: 20 och följande war denna qwinna oren. Medwetandet härom höll henne tillbaka, men tron gjorde henne driftig. Om beskaffenheten af klädafållen, hwilken hon widrörde, se 4 Mos. 15: 38. Nu är evangelium såsom Jesu klädnad med sina rika, wida nådelöften, som wi få widröra och fatta med trons hand.

21 ty hon sade inom sig sjelf: Om jag blott får röra wid hans klädnad, så blifwer jag hulpen.

22 Och då Jesus wände sig om och såg henne, sade han: War wid godt mod, min dotter; din tro har hulpit dig. Och qwinnan wardt hulpen från den stunden.

23 Och när Jesus kom i föreståndarens hus och såg flöjtblåsarne och folket, som sorlade, Mark. 5: 38 f. Luk. 8: 49 f.

För att uttrycka sorgen öfwer sina döda brukade man leja flöjtblåsare, som uppstämde ett slags dödsmusik. Dertill hörde, att äfwen ett antal qwinnor woro närwarande, såsom gråterskor, de der jemrade sig öfwer den döde.

24 sade han: Gån härifrån; ty flickan är icke död, utan hon sofwer. Och de gjorde spe af honom.

Innan Jesus ännu inträdt i den kammare, der den döda flickan låg, säger han de anförda orden. Han säger dem i den fulla wisshet, att icke blott alla döda lefwa för Gud, Luk. 20: 38, utan ock att detta aflidna barnet skulle strax, ofelbart och utan möda wäckas till lif igen. Detta är för honom lika så lätt, som att uppwäcka en sofwande. Derföre säger Jesus: flickan är icke död, utan hon sofwer. De andre, som wisste att hon war död, trodde icke på Jesu kraft att återställa henne till lifwet. Derföre gjorde de åtlöje af hans ord. Djupare och allwarligare är icke den lejda och förstälda sorgen, än att den sålunda kan wändas i ett syndigt löje.

25 Men när folket war utdrifwet, gick han in och tog henne wid handen, och flickan stod upp.

26 Och ryktet derom gick ut öfwer hela det landet.

27 Och när Jesus gick derifrån, följde honom twå blinde, som ropade och [ band III, 46 ]sade: O Davids son, förbarma dig öfwer oss!

Davids son war det bland folket wanliga namnet på Messias. Derföre, när de twå blinde så ropa, är det det samma som de wille säga: du utlofwade Messias, Frälsare och Konung! Honom hade många konungar och profeter längtat att se (Luk. 10: 24). Redan derföre war de blindas nöd ett så stort elände, att de icke kunde se den så länge wäntade, nu komne förlossaren. Redan derföre war deras begär efter att få sin syn så trängtande.

28 Och när han kom in i huset, gingo de blinde fram till honom, och Jesus sade till dem: Tron I, att jag kan göra detta? De sade till honom: Ja, Herre.

Jesu ögon se efter tron. Först will han hafwa hos dem detta själens öga klart, innan han gör deras lekamliga ögon seende.

29 Då rörde han wid deras ögon och sade: Ske eder efter eder tro!

30 Och deras ögon öppnades, och Jesus tillsade dem strängeligen: Sen till, att ingen får weta det.

Jemför Matt. 8: 3, 4.

31 Men de gingo ut och utspridde ryktet om honom öfwer hela det landet.

De lydde således icke Jesu förbud, de glömde det i sin glädje öfwer det under, Jesus på dem bewisat. Att de beryktade ut det, kunde anses såsom ett tacksamhetens offer. Men de hade utan twifwel bort besinna, att lydnad är bättre än offer.

32 Men när dessa gingo ut, se, då förde de fram till honom en döfstum menniska, som war besatt. Luk. 11: 14 f.

33 Och när den onde anden hade blifwit utdrifwen, talade den döfstumme. Och folket förundrade sig och sade: Sådant har aldrig warit sedt i Israel.

34 Men fariseerna sade: Med den onde andarnes furste utdrifwer han de onde andarne. Matt. 12: 24. Mark. 3: 22.

De kunde ej neka undrets werklighet, men de sökte tillskrifwa det en mägtig, men ond kraft. De dristade ännu ej framställa detta sitt fräcka tal för Jesus sjelf, utan blott inför folket, för att göra folket afwogt mot honom. Men sedermera gingo de längre i sin ondska, och skredo från detta första spår af synd mot den Helige Ande till denna syndens fullbordan.

35 Och Jesus gick omkring i alla städerna och byarna, lärde i deras synagogor och predikade evangelium om riket och botade allt slags sjukdom och allt slags bräcklighet bland folket. Mark. 6: 6.

36 Men när han såg folkskarorna, warkunnade han sig öfwer dem, emedan de woro misshandlade och öfwergifna, såsom får, som icke hafwa någon herde. Mark. 6: 34. 4 Mos. 27: 17. Sak. 10: 2. 1 Petr. 2: 25.

Öfwerallt der det heter, att Jesus warkunnade sig, heter det egentligen, att han upprördes i sitt innersta eller intogs af det innerligare medlidande. De woro öfwergifna eller utmattade, likasom af en mödosam gång, af brist på ledning och näring.

37 Då sade han till sina lärjungar: Skörden är mycken, men arbetarne äro få. Luk. 10: 2. Joh. 4: 35.

Skörden, nemligen den skörd, som i nya testamentet följer på utsädet i det gamla testamentet. Den är mycken, som det kan ses af de många hjelpbehöfwande menniskorna; men arbetarne, nemligen duglige arbetare, åt hwilka det wigtiga ärendet kan uppdragas, äro få.

38 Bedjen fördenskull skördens Herre, att han utsänder arbetare till sin skörd.

Detta är den af Jesus anwisade utwägen att få trogna lärare. Jesus har uttryckligen anbefalt församlingen att bedja denna bönen.

10 Kapitlet.

Jesus utsänder sina tolf lärjungar.

Och han kallade till sig sina tolf lärjungar och gaf dem magt öfwer orene andar till att utdrifwa dem och till att bota allt slags sjukdom och allt slags bräcklighet. Mark. 3: 13 f. Luk. 6: 12 f. Joh. 1: 40 f.

Redan före bergspredikan woro bland Jesu lärjungar de tolf särskildt kallade. Här åter omtalas deras högtidliga kallelse och inwigning till apostlaembetet. Skördens Herre sänder dem såsom utwalda arbetare i sin skörd. De kallas derföre apostlar, ty apostel betyder sänd eller sändebud. Tolf äro de, enligt antalet af Israels stammar. Wi se således i dem likasom tolf nya patriarker eller stamfurstar för det andeliga Israel, som Jesus kom att upprätta. Utomordentlig war deras kallelse, och med utomordentliga gåfwor wordo de utrustade. Den undergörande förmåga, som Jesus här gifwer dem, blifwer den fullmagt, hwarmed de bewisa sig wara sände af Gud.

2 Och dessa äro de tolf apostlarnes namn. Den förste, Simon, som kallas Petrus, och Andreas, hans broder; och Jakob, Sebedei son, och Johannes, hans broder;

De tolf apostlarne uppräknas på fyra ställen: nemligen här af Matteus; widare af Markus, 3: 16 f., samt af Lukas, dels i evangelium 6: 14 f., dels i Ap. G. 1: 1326. Wid uppräknandet följes alltid en wiss ordning. Ty wi finna deras namn liksom uppstälda i trenne afdelningar med fyra i hwarje afdelning, Petrus nämnes [ band III, 47 ]alltid först i den första, Filippus först i den andra, och Jakob, Alfei son, först i den tredje afdelningen. De öfriga namnens ordning omwexlar. Blott bör det om Judas Iskariot anmärkas, att så länge han förekommer, sättes han alltid sist. För öfrigt utsändes apostlarne parwiS twå och twå. Simon Petrus är begåfwad med ett wisst företräde ibland de öfriga. Han kallas derföre den förste. Likwäl icke den förste öfwer, utan ibland de andra; icke utom, utan uti apostlaembetet. Andreas, se Joh. 1: 40. Om Jakobs död, se Ap. G. 12: 2. Johannes, se Matt. 4: 21.

3 Filippus och Bartolomeus; Tomas och Matteus, publikanen; Jakob, Alfei son, och Lebbeus med tillnamnet Taddeus;

Filippus, se Joh. 1: 43. 14: 9. Bartolomeus är sannolikt densamme som Natanael, Joh. 1: 45. Tomas, Joh. 11: 16. 20: 24. Matteus, se Matt. 9: 9. I ödmjuk känsla af sin owärdighet, tillsätter han hwad han förr warit, nemligen en publikan. Af samma orsak är det utan twifwel ock, att han sätter sitt namn sist af de fyra andra i afdelningen, ehuru det ställes framom Tomas’ i Mark. 3: 18 och Luk. 6: 15. Owisst är det, om Jakob, Alfei son, är densamme som Jakob den lille (eller yngre, Mark. 15: 40). Lebbeus heter hos Lukas Judas, Jakobs son; namnet ”Lebbeus” betyder antingen ”från Lebba” (en ort i Galileen), eller ock ”behjertad”; det senare kan äfwen Taddeus betyda, hwilket tillnamn han sannolikt fått till skillnad från Judas Iskariot.

4 Simon Kananiten och Judas Iskariot, densamme som förrådde honom.

Simon Kananiten, d. ä. Simon ”Ifraren”. Han kallas ock derföre hos Lukas: Simon Zelotes, ty zelot betyder också ifrare eller nitälskare. Zeloter kallades på den tiden ett parti, som häftigt ifrade för statens wäl, men på ett wåldsamt sätt skridande till werket. Man har trott, att Simon förut hört till detta parti och deraf fått sitt tillnamn. Iskariot betyder mannen från Kariot eller Keriot (se Jos. 15: 25).

5 Dessa tolf utsände Jesus och bjöd dem och sade: Gån icke bort på hedningarnes wäg och gån icke in i en Samaritisk stad,

Denna och följande verser innehålla den embetsinstruktion, som apostlarne skulle ställa sig till efterrättelse wid deras första utsändning. De skulle ännu ej gå på hedningarnes wäg, d. w. s. dit, der hedningarne bodde. Samariterna woro wäl icke helt och hållet hedningar. Twärtom, de tillbådo den ende Guden, antogo Moses’ fem böcker och hoppades på Messias. Men de woro ursprungligen ett hedniskt blandfolk, och ännu war deras religion mycket blandad med hedniska beståndsdelar. De kunde således icke anses höra till Israels hus, ehuru en del af de tio Israels stammar längesedan förenat sig med dem. Jemför Joh. 4: 22. Jesu samtal med den Samaritiska qwinnan är wäl ett härligt bewis för Samaritiska folkets blifwande delaktighet i salighetens evangelium; men ännu war tiden icke inne för evangelii utbredande ibland dem. Derföre skulle apostlarne ej heller ännu gå in i någon Samaritisk stad, om de ock icke kunde alldeles undwika att beträda deras wäg på färden mellan Judeen och Galileen.

6 utan gån hellre till de förlorade fåren af Israels hus. Matt. 9: 36. 15: 24. Ap. G. 13: 46.

7 Och gån och prediken och sägen: Himmelriket är nära. Matt. 3: 2. 4: 17. Luk. 9: 2 f. 10: 9.

8 Boten sjuka, gören spetelske rena, uppwäcken döda, utdrifwen onde andar. I hafwen fått för intet; gifwen för intet.

För intet hade de fått kraften att göra så stora gerningar. För intet skulle de ock derföre gifwa, och således utan afseende på annan winning än medmenniskors andeliga och timliga wäl. Oegennytta är en Kristi tjenares hufwudegenskap.

9 Skaffen eder icke guld ej heller silfwer ej heller koppar i edra bälten, Mark. 6: 8. Luk. 10: 4. 22: 35.

De skulle gifwa för intet. Likwäl behöfde de icke sörja för sitt uppehälle. Den omtanke för uppehället, som eljest är både loflig och befald, skulle de icke ens hafwa af nöden. Det wigtiga wärf, för hwilket de utgingo, skulle upptaga all deras tid och omtanke. Deras himmelske Fader wisste nog utwäg att försörja dem. I full förtröstan derpå kunde de gå åstad. Således heter det: Skaffen eder icke, uppehållen icke tiden med att bereda eder bättre tillgångar, än I redan hafwen; icke guld, icke heller silfwer, d. ä. större mynt, icke heller koppar, d. ä. småmynt, i edra bälten;' ty i den gördel eller bälte, hwarmed österländingen uppbar sina långa kläder, brukade han äfwen hafwa ett förwaringsrum för penningar.

10 icke rensel ej heller twå lifklädnader ej heller skor ej hellet staf; ty arbetaren är wärd sin mat. 2 Kor. 9: 7 f. 1 Tim. 5: 18.

De skulle icke anskaffa sig något, som kunde wara dem till hinder på deras wigtiga färd. Således icke rensel eller reswäska; widare icke twå lifklädnader (jemför Matt. 5: 40); icke skor, utan det skulle wara nog med sandalerna eller de sulor, som uppbundos med remmar; och ingen staf skulle de skaffa sig, om de icke redan hade en sådan; ty enligt Mark. 6: 8 tillåtes dem att medföra en staf. Men trogne arbetaren är wärd sin mat, och detta skulle Gud ingalunda låta dem fattas, som utgingo i hans tjenst. Den, hwilkens hjerta öppnades för deras predikan, skulle ofelbart äfwen öppna sitt förråd till deras nödtorftiga underhåll.

11 Men i hwilken stad eller by I ingån, utforsken, hwilken som derinne är wärdig, och stannen der, till dess I gån derifrån. Luk. 10: 8 f.

Jesus är den himmelska wisheten, i hwilkens ärende apostlarne utgingo. Den israelit war wisheten wärd, som så ransakade i skriften, att [ band III, 48 ]hans hjerta war öppet för mottagandet af evangelii budskap. En sådan skulle apostlarne i den stad eller by, dit de kommo, efterfråga, i hans hus skulle de ingå. En sådan wård höfdes sådana gäster. Der skulle de ock förblifwa, till dess de gingo derifrån, nemligen från den orten. Ty de skulle wäl gå från ort till ort, men icke från hus till hus i samma stad eller by.

12 Och när I kommen in i ett hus, så helsen det.

Det wanliga helsningsordet war: frid ware med eder (Joh. 20: 1921) eller: frid ware detta hus (Luk. 10: 5).

13 Och om huset är wärdigt, så komme eder frid öfwer det; men om det icke är wärdigt, så wände eder frid tillbaka till eder.

Om det huset är wärdigt sina gäster och öppet för den frid, med hwilken de helsat det, så komme eder frid öfwer det. Är det icke wärdigt, så wände eder frid tillbaka till eder; ”så att I genom edert samwetes wittnesbörd skolen wara tröstade och lugnade, såsom de der gjort sin pligt.” (B.)

14 Och om man icke mottager eder eller icke hör edra ord, så gån ut ur det huset eller den staden och skudden stoftet af edra fötter. Mark. 6: 11. Luk. 9: 5. Ap. G. 13: 51.

Att skudda stoftet af sina fötter, är en ibland de sinnebildliga handlingar, som äro mycket brukliga i österlandet. Så skulle nu apostlarne göra, till tecken af den stadens eller ortens förkastelse inför Gud, som förkastat hans fridsbebådelse. Sjelfwa stoftet måste anses orent på en ort, hwars inbyggare icke aktat om Jesu rena ord. Ett sådant stoft borde icke låda wid apostlarnes fötter, utan afskakas till ett wittnesbörd öfwer dem (Mark. 6: 11), som wisat sig sätta mer wärde på jordens stoft än på evangelii himmelska wälsignelse. Dessutom tillägger Luther denna förklaring: ”Så alldeles intet skolen I af dem taga, att I ock skudden deras stoft af edra fötter, på det de må förstå, att I icke hafwen sökt eder nytta, utan deras salighet.”

15 Sannerligen säger jag eder: För Sodoms och Gomorras land skall det wara drägligare på domedag än för den staden. Matt. 11: 24.

Så mycket som apostlarnes predikan öfwergick Lots, så mycket blifwer ock deras answar och fördömelse, som förkastat evangelii budskap, större än inwånarnes i Sodom och Gomorra, som förkastade Lots warningsord.

16 Se, jag sänder eder såsom får midt ibland ulfwar. Waren derföre kloke såsom ormarna och menlöse såsom dufworna. Luk. 10: 3. Rom. 16: 19.

Herren gör sina tjenare sålunda strax; uppmärksamma på deras stora faror för framtiden och deras skyddsmedel derwid. Se, jag (eder Herre, på hwilkens beskydd I kunnen förlita eder) sänder eder: detta är Jesu sändebuds säkra lejd eller höga förswar; fastän för öfrigt wärnlöse, såsom får midt ibland ulfwar: detta är deras fara. De sändas att antaga sig de förlorade fårens räddning (v. 6): detta kunna ulfwarne icke lida, utan skola wända sin bitterhet mot dem såsom mot de andra fåren. Skyddsmedlet är detta: waren, egentligen blifwen, bewisen eder mer och mer kloke såsom ormarna och menlöse såsom dufworna. Ormaklokheten består i ett klokt eller försigtigt undwikande af faran; apostlarne skulle således hwarken wara oförberedda på farorna eller oförsigtigt gå dem till mötes. Men med denna klokhet måste de sammanpara dufwans menlöshet, så att icke klokheten urartade till list eller till begagnande af köttsliga wapen. Såsom Anden kom öfwer Kristus i dufwoliknelse, så will han ock lära de sina den menlöshet, med hwilken de skola möta fiendernas anfall, både utan öfwermod och utan försagdhet. Likasom dufwan saknar yttre wapen men har till räddningsmedel snabba wingar att fly till sitt bo eller gömma sig i bergsklyftorna, så skola Kristi lärjungar wäl anwända nödig klokhet såsom ”wisdomens barn” men såsom andeliga stridsmän endast bruka andens wapen. I farans stund flyr den troende själen med trons wingar till Jesu får!

17 Men wakten eder för menniskorna; ty de skola antwarda eder till domstolar, och i sina synagogor skola de gissla eder, Matt. 24: 9. Luk. 21: 12 f. Joh. 16: 2.

18 och äfwen inför höfdingar och konungar skolen I framdragas för min skull, till wittnesbörd för dem och för hedningarne. Ap. G. 12 kap. 25: 23 f.

Inför höfdingar och konungar. ”De högt uppsatte i werlden höra Guds ord mestadels blott då af Jesu wittnen, när dessa komma i förhör inför domstolar.” Emellertid blir det bekant på denna omwäg, som fientligheten banar. Det blir då egentligen till wittnesbörd för dem och för hedningarne, så att dessa ändå få höra evangelii läras sanning och blifwa desto mer utan ursäkt om de ej tro.

19 Men när de antwarda eder, så waren icke bekymrade, huru eller hwad I skolen tala; ty det skall gifwas eder i den stunden hwad I skolen tala. Mark. 13: 11 f. Luk. 12: 11 f. 2 Tim. 4: 17.

20 Ty det är icke I, som talen, utan det är eder Faders Ande, som talar i eder.

I eder, såsom hans werktyg, beredda genom bön om wishet och genom tålamod och hopp under nöden.

21 Och den ene brodern skall antwarda den andre till döden, och fadern sitt barn, och barn skola sätta sig upp mot föräldrar och tillskynda dem döden.

Icke en gång blodsbandet skall wara tillräckligt att hindra och mildra förföljelsen. Denna Jesu förutsägelse bekräftas af martyrernas historia och af kyrkohistorien genom alla tider.

22 Och I skolen blifwa hatade af [ band III, 49 ]alla för mitt namns skull; men den som håller ut intill änden, han skall warda frälst. Matt. 14: 913.

För mitt namns skull, som är förhatadt af werlden. Otron föder hat, likasom tron föder kärlek.

23 Och när de förfölja eder i en stad, så flyn till en annan; ty sannerligen säger jag eder: I skolen icke hafwa genomgått Israels städer, förr än Menniskosonen kommer.

I behöfwen ej wara bekymrade, att I för snart hinnen omkring och sedan ej torden hafwa någon ort öfrig, förrän Menniskosonen kommer. Längre fram talar Kristus uttryckligare om sin andra ankomst till doms öfwer Israel, hwilket skedde wid Jerusalems förstöring.

24 Lärjungen är icke öfwer mästaren, och icke heller tjenaren öfwer sin herre. Luk. 6: 40. Joh. 13: 16. 15: 20.

25 Det är nog för lärjungen, att han blifwer såsom hans mästare, och för tjenaren, att han blifwer såsom hans herre. Om de hafwa kallat husbonden Beelsebul, huru mycket mer skola de icke så kalla hans husfolk! Matt. 12: 24. Mark. 3: 22. Luk. 11: 15.

Beelsebul war en förwridning af Beelsebub, d. ä. flugherren, en filisteisk afgud, 2 Kon. 1: 2. Hans namn ändrade Judarne till Beelsebul, d. ä. ”boningens (husets) herre” eller ock ”smutsens herre” och öfwerflyttade det på Satan. När de nu äfwen gåfwo detta namn åt Jesus, så hade de sagt om honom det afskywärdaste de kunde. Jesus war sina lärjungars husherre, men de fiendtlige Judarne yttrade, att han war det i samma mening, som Beelsebul kallades Filisteernas husherre. Kristi kyrka är hans hus; ty namnet ”kyrka” betyder Herrens hus. Kyrkan utgöres af hans lärjungar. De äro således hans husfolk. Hafwa nu owännerna kallat honom, husbonden, för Beelsebul, huru mycket mer skola de kalla hans husfolk, och anse dem ringa såsom flugor, orena såsom smuts eller afskrap (2 Kor. 4: 13), samt hans kyrka såsom en ohelig afgudaboning o. s. w.? Ja, mycket mer, ty de, som höra till husfolket, hafwa dock mycket mindre kraft, än husbonden, och hafwa deremot sina bräckligheter, dem werlden förstår att utpeka.

26 Rädens derföre icke för dem; ty intet är fördoldt, som icke skall warda uppenbart, och intet är hemligt, som icke skall warda kändt. Mark. 4: 22. Luk. 8: 17. 12: 4 f. 1 Petr. 3: 14.

Jesu lärjungar sågo, han war förhatad och förkättrad; de skulle fördenskull icke annat wänta, än att blifwa detsamma. Men de sågo ock, huru han ändå icke fruktade; fördenskull skulle icke heller de frukta sig för fienderna, så många och hatfulla dessa än woro, utan frimodigt gå åstad i sitt kall. Ty fastän werlden önskade att ju förr desto hellre utrota sanningens wittnen, så skall det ändå icke lyckas på långt när; så är ändå intet fördoldt, hwarken af evangelii hemlighet eller af menniskohjertats art, som icke genom Jesu wittnens tjenst skall warda uppenbart o. s. w.

27 Hwad jag säger eder i mörkret, det sägen i ljuset, och hwad som säges eder i örat, det prediken på taken.

I mörkret, d. ä. i den stilla, afslutna ensamheten; det sägen utan fruktan i ljuset. Och hwad som säges eder, egentligen, hwad I hören i örat. Detta talesätt synes grunda sig på bruket i de judiska synagogorna. Der förelästes gamla testamentets heliga skrifter på ebreiska grundspråket. Men detta förstods numera icke klart af menigheten. Det behöfdes således en tolk. Föreläsaren sade då med sakta röst grundtextens ord i tolkens öra. Tolken uttalade det sedan för folket på talspråket. Kristus will således säga: hwad I af mig hören hemligt i örat, det prediken på taken, alltså offentligen. I österlandet äro taken platta, omgifna med gallerwerk. De begagnas äfwen till samlingsställen. Att predika på taken will således säga: att förkunna något offentligen.

28 Och rädens icke för dem som dräpa kroppen, men icke hafwa magt att dräpa själen, utan rädens mer för den som har magt att förderfwa både själ och kropp i helwetet.

Tapperhet utan gudsfruktan är öfwermod. Den barnsliga räddhågan för Gud gifwer det rätta hjeltemodet och öfwerwinner all otidig menniskofruktan.

29 Säljas icke twå sparfwar för en skärf? Och icke en af dem faller till jorden eder Fader förutan,

Sträcker Gud sålunda sin wård till den minsta af sina skapade warelser, huru mycket mer till sina barn och tjenare.

30 men på eder äro till och med alla hufwudhåren räknade. 2 Sam. 14: 11. Luk. 21: 18. Ap. G. 27: 34.

Således sträcker Gud sin wård till den minsta del af menniskans kropp.

31 Rädens derföre icke; I ären mer wärde än många sparfwar. Luk. 12: 24.

32 Derföre, hwar och en som bekänner mig inför menniskorna, honom skall ock jag bekänna inför min Fader, som är i himmelen. Mark. 8: 38. Luk. 12: 8 f. Upp. 3: 5.

33 Men den som förnekar mig inför menniskorna, honom skall ock jag förneka inför min Fader, som är i himmelen. Luk. 9: 26. 2 Tim. 2: 12.

34 I skolen icke mena, att jag har kommit för att sända frid på jorden. Jag har icke kommit för att sända frid, utan swärd. Luk. 12: 49 f.

[ band III, 50 ]Kristi rike är wisserligen ett fridsrike. Såsom sådant war det förutsagdt, Ps. 72: 27. Es. 2: 4 m. fl., och såsom sådant bewisar det sig. Men werlden menar, att Jesus är kommen att sända frid mellan det goda och onda på jorden. Det skola hans lärjungar icke mena. Ty den frid, han kom att sända, är en frid, som endast under strid hinner till fullbordan; således icke en frid, som werlden will hafwa, utan swärdet, i det att werlden måste wäpna sig mot fridens sändebud, när hon icke af evangelii predikan låter afwäpna sig och befria sig ifrån sitt fiendtliga sinne.

35 Ty jag har kommit för att söndra en menniska från hennes fader, och dottern från hennes moder, och sonhustrun från hennes swärmoder, Mik. 7: 6.

Jesus är kommen med en lära, som måste medföra denna skarpa skilsmessa. En son, som anammade Jesu lära i tron, måste således blifwa skiljaktig emot sin fader, om denne blef qwar i sitt oomwända och köttsliga sinne o. s. w. Werlden har fördenskull på sitt wis rätt, när hon om de omwända menniskorna säger, att de bringa ofrid i familjerna. Hon har rätt i så måtto, att den omwände familjemedlemmen icke längre kan wara ett med de oomwända i deras syndiga tänke- och handlingssätt, och att de genom honom störas i sin säkerhet. Se dock Matt. 5: 9. Kristi lärjungar äro fridsamme och ”fridstiftande”.

36 och menniskans husfolk warda hennes fiender. Ps. 41: 10. 55: 14. Joh. 13: 18.

37 Den som älskar fader eller moder mer än mig, han är mig icke wärd, och den som älskar son eder dotter mer än mig, han är mig icke wärd, Luk. 14: 26.

38 och den som icke tager sitt kors och följer efter mig, han är mig icke wärd. Matt. 16: 24. Mark. 8: 34. Luk. 9: 23. 17: 33. Joh. 12: 25.

Det lidande, som en kristen har i Jesu efterföljd, kallas en kristens kors. Hwad detta innebar blef tydligare, sedan Jesus sjelf lidit döden på korset. Jesus säger icke: mitt, utan sitt kors; ty det kors, Jesus tog, kunde ingen annan taga, men det kors, som bäres i hans efterföljd, har sitt namn och sitt wärde af likheten med Jesu kors.

39 Den som finner sitt lif, han skall mista det, och den som mister sitt lif för min skull, han skall finna det.

Den som förnekar eller wedersakar Kristus, för att finna eller rädda sitt lekamliga lif, han förlorar sitt egentliga lif, det ewiga lifwet, och twärtom. Till lärjungawilkoren hörer alltid redebogenhet att försaka allt intill sjelfwa lifwet för Jesu skuII, om och när det så fordras.

40 Den som mottager eder, han mottager mig, och den som mottager mig, han mottager den som har sändt mig. Matt. 18: 5. Luk. 10: 16. Joh. 13: 20.

41 Den som mottager en profet för hans namn af profet, han skall få en profets lön, och den som mottager en rättfärdig för hans namn af rättfärdig, han skall få en rättfärdigs lön; 1 Kon. 17: 10 f. Ebr. 6: 10.

Jesu utgående lärjungar skulle ej sakna allt deltagande af menniskan om de ock skulle bereda sig på att blifwa förskjutne af många. Den som mottager en profet för hans namn af profet, d. ä. för det att han är en profet, som talar i Guds namn och å Guds wägnar, skall icke göra det förgäfwes. Han skall få en profets lön, blifwa så behandlad af Gud, som den af Gud älskade profeten.

42 och hwilken som gifwer en enda af dessa små allenast en bägare kallt watten att dricka för hans namn af lärjunge, sannerligen säger jag eder: Han skall icke mista sin lön. Matt. 25: 40. Mark. 9: 41.

Att gifwa en bägare kallt watten, kan synas wara en ringa kärlekstjenst. Men i de heta länderna kunde en sådan tjenst befinnas ganska stor och owärderlig. Ty der är i allmänhet icke sådan tillgång på friska källwatten, som hos oss. Ofta måste det derföre betalas som en dyr wara. Jesus talar således här om en af de största jordiska wälgerningar, som kunde bewisas en uttröttad wandrare. Denna wälgerning, räckt åt en af Jesu ringaste lärjungar, får dock sitt egentliga wärde deraf, att den gifwes åt en Herrens lärjunge för hans namn af lärjunge, således icke blott af naturligt medlidande, icke med afseende på belöning, utan just för det att han är en Jesu lärjunge. Kan han icke sjelf wedergälla det, så blifwer dock gifwaren icke olönt. Jesus sjelf, som kan gifwa så mycket rikligare wedergällning, betygar med ett ”amen” (sannerligen): han skall icke mista sin lön.

11 Kapitlet.

Johannes’ sändebud till Jesus. Jesus wittnar om Johannes och om folkets otro, prisar sin Fader och tröstar de betungade.

Och det begaf sig, att när Jesus hade slutat att gifwa sina tolf lärjungar dessa bud, gick han widare derifrån för att lära och predika i deras städer.

Lära i umgänget, och predika offentligen i deras städer, jemför kap. 10: 23.

2 Men när Johannes i fängelset försporde Kristi gerningar, sände han bud med sina lärjungar Luk. 7: 18 f.

Orsaken till Johannes döparens fängslande läses i kap. 14: 3. Hans fängelse war i fästningsstaden Makerus (i landet Pereen), der fjerdingsfursten Herodes Antipas hade sitt residens. Han hörde om Kristi gerningar. Det heter ej Jesu gerningar, utan Kristi, d. ä. Messias’; ty under detta namn war han utlofwad i gamla testamentet, och dessa gerningar skulle beteckna Kristi person. Om det war egna [ band III, 51 ]anfäktningspröfningar och behof af särskild trosstyrka, som föranledde Johannes att så befråga sig, som här står, är owisst. Det will så synas af v. 6. Desto wissare är, att hans lärjungar behöfde den sökta stadfästelsen, då de nu skulle helt öfwerlemnas åt Jesus.

3 och sade till honom: Är du den som skall komma, eller skola wi förbida någon annan?

Den som skall komma, egentligen den kommande, således den, hwilkens ankomst enligt Ps. 118: 26. Mal. 3: 1 och andra skriftställen är wäntad. Eller skola wi förbida någon annan? Forbidandets eller wäntandets tid war nu ute. Den sjuttionde årsweckan hos Daniel war den enda som återstod.

4 Och Jesus swarade och sade till dem: Gån och berätten för Johannes hwad I hören och sen:

5 blinda få sin syn och halta gå, spetelske blifwa rena och döfwa höra och döda stå upp och för fattiga förkunnas evangelium. Es. 35: 5. Es. 61: 1.

6 Och salig är den som icke tager anstöt af mig.

Jesus war just då sysselsatt med sådana undergerningar och med evangelii förkunnande. Hörandet nämnes först. ”Kristi ord war på wisst sätt förr till hands för tron, än hans gerningar. Joh. 14: 11. Äfwen här talar Jesus ödmjukt. Han säger icke: hwad jag talar och gör.” Emellertid anföras sjelfwa gerningarne först i ordningen. Herren anför trenne grunder, på hwilka man skulle känna och erkänna honom såsom den wäntade Messias eller Kristus. Alla dessa grunder wisa tillbaka på tydliga förutsägelser i gamla testamentet. Den första grunden är, ”hwad de sågo: wälgörande underwerk. Es. 35: 5, 6. Widare hwad de hörde: evangelium eller det ljufliga och glada frälsningsbudskapet predikadt för de fattiga. Es. 40: 1–5. Härtill just egentligen war Kristus smord. Es. 61: 1–3. Detta är den andra grunden, af hwilken de kunde finna, att likasom intet annat evangelium till salighet, Gal. 1: 7, så icke heller någon annan Kristus wore att förbida. Den tredje grunden: en gestalt och ett lefnadssätt, hwaraf menniskor lätt kunde taga anstöt. Es. 8: 14; 52: 14; 53: 2, 3. Salig blifwer en menniska genom evangelium. Men Kristi evangelium är förbundet med försakelse, stundom med fängelse och martyrdöd. Salig är således den, som i tron anammar Kristi evangelium, men derwid icke tager anstöt af honom, eller stöter sig på hans utwertes armod och ringhet, på hans krubba, kors och motsägelser.

7 Men när dessa gingo, begynte Jesus tala till folket om Johannes: Hwad gingen I ut i öknen till att se? Månne ett rör, sam drifwes hit och dit af winden? Luk. 7: 24 f.

När dessa gingo, då talade Jesus det som följer om Johannes, ty döparens lärjungar kunde ännu icke bära sin mästares pris. Det hörde icke heller till det, som de skulle inberätta för honom. Salige äro de, hwilka likasom Johannes äro af Kristus högre skattade, än de sjelfwa weta af. Johannes hade aflagt ett godt wittnesbörd om Kristus. Kristus afgifwer nu ett godt wittnesbörd om Johannes. Af det ärende, i hwilket Johannes skickat sina twå lärjungar, kunde möjligen folket hafwa fattat om honom de tankar, hwilka Kristus först wederlägger. De hade i öknen wid Jordans strand, der Johannes lärt, skådat rör, som drefwos hit och dit af wädret. Sådana rör äro de, som drifwas omkring af allehanda lärdomswäder; som än låta intaga sig af menniskors bifall (Luk. 3: 15), än skrämma sig af deras hot. Men en sådan war icke Johannes. Gingen I ut till att se en sådan? Derpå måste de swara: nej. Men det hindrar icke, att på samma gång herren prisar Johannes’ ståndaktighet, bestraffar han deras ostadighet och lättsinne, som welat i Johannes finna en motbild till sig sjelfwa. I sjelfwa den upprepade frågan: hwad gingen I ut till att se? synes ligga en antydning derom, att de till stor del wid sitt utgående drifwits af en köttslig nyfikenhet, alldeles så som nu för tiden många synas gå i templet mera för att se sig omkring, än för att med frälsningsangelägenhet höra Guds ord.

8 Eller hwad gingen I ut till att se? Månne en menniska, klädd i fina kläder? Se, de som bära fina kläder äro i konungahusen.

Fina kläder stå här som en motsats till Johannes’ kamelhårsklädning.

9 Eller hwad gingen I ut till att se? Månne en profet? Ja, säger jag eder, och mer än en profet.

Willen I se ett rör? Nej. — Willen I se en menniska i fina kläder? Nej. — Willen I se en från all ostadighet och weklighet skild profet? Ja, rätt så; men jag säger eder ock: mer än en profet.

10 Denne är det, om hwilken det är skrifwet: ”Se, jag sänder min ängel före ditt ansigte, som skall bereda din wäg framför dig.” Mal. 3: 1.

Sålunda utlägger Kristus Mal. 3: 1. Fadren ar den som sänder. Ängel betyder sändebud. Jesus är förbundets ängel. Johannes är den ängel, som sändes före Jesu ansigte, d. w. s. närmast förut. De förra profeterna hade förkunnat om Kristus fjerranifrån. De hade till och med förkunnat om hans förelöpare. Men att se hans ansigte, d. w. s. hans person, war en lycka, som tillföll ingen af dem. Den tillföll Johannes. Således war han en profet, i det han bebådade Kristi nära ankomst, men ock mer än en profet, i det han såg honom, och kunde med fingret wisa på honom såsom den närwarande och komne frälsaren. Joh. 1: 29.

11 Sannerligen säger jag eder: Bland dem som äro födde af qwinnor har ingen större uppstått än Johannes döparen, [ band III, 52 ]men den mindre i himmelriket är större än han.

Har ingen uppstått, nemligen före Johannes. — Himmelriket, Kristi rike, nya testamentets nådeanstalt, särdeles sådan den uppenbarades efter Kristi uppståndelse. Här göres en skilnad på större och mindre allt efter en större eller mindre nådesförkofran. I jemförelse med gamla testamentets profeter och heliga war Johannes den störste; men han stod likwäl med dem inom gamla testamentets område; i jemförelse deremot med de kristna, med dem som helt inträdt i nya testamentets borgerskap och undfått Kristi Ande, är Johannes mindre än den minste af dem. Ty hwar och en af dem har en större kunskap om Kristus än Johannes kunde hafwa. Det är således icke de menskliga personernas wärde Kristus så mycket upphöjer, som fastmer wärdet af evangelii predikan; icke så mycket det menskliga kärlet, som fastmer de gudomliga gåfwor, hwilka det fått emottaga.

12 Och från Johannes döparens dagar intill denna stund lider himmelriket wåld, och wåldsamme rycka det till sig.

himmelriket sjelf griper omkring sig med wåld eller wäldighet. Dess nära ankomst hade Johannes wäldigt förkunnat. Hans bättringspredikan hade uppwäckt många till angelägenhet derom, och gjort dem wäldiga i sökandet. De måste trånga sig igenom många fördomar och mycket motstånd från fariseernas och andra fienders sida. Men just såsom wäldige eller ihärdigt kämpande rifwa de himmelriket till sig såsom ett trons byte.

13 Ty alla profeterna och lagen hafwa profeterat intill Johannes. Luk. 16: 16.

14 Och, om I wiljen tro det, han är den Elias, som skulle komma. Mal. 4: 5. Matt. 17: 12. Mark. 9: 13. Luk. 1: 17.

Om I wiljen. Ingen tänke, att himmelriket skall öfwerwäldiga honom mot hans wilja. Johannes är den andre Elias, den om hwilken gamla testamentets sist skrifwande profet, Malaki, förkunnat; den, med hwilkens uppträdande nya testamentets skrift hos Markus begynner; den Elias, som skulle uppwäcka fädernas och barnens hjerta att rifwa himmelriket till sig. Mal. 4: 5.

15 Den som har öron till att höra, han höre. Matt. 13: 9, 43. Upp. 2: 7.

Denna uppmaning gifwer Frälsaren flerestädes, der något särdeles wigtigt fordrar en särdeles stor uppmärksamhet och eftertanke. Det är ett uppmaningsord likt Sela i Psalmerna.

16 Men wid hwad skall jag likna detta slägte? Det är likt barn, som sitta på torgen och ropa till sina kamrater Luk. 7: 31 f.

Detta slägte: det nu lefwande judiska folket. Det är i afseende på Johannes och Kristus likt de ostadiga barnen.

17 och säga: wi hafwa spelat för eder, och I hafwen icke dansat, wi hafwa sjungit sorgesång för eder, och I hafwen icke jemrat eder.

Det ena barnet will ett, det andra ett annat; det ena will hafwa något muntert före, då det andra will twärtom o. s. w. Sammalunda wille af judiska folket den ene hafwa Johannes sådan han war, den andre annorlunda o. s. w. Ingen, ware sig Johannes eller Kristus, kunde göra alla menniskor till lags.

18 Ty Johannes kom, och han hwarken äter eller dricker, och de säga: Han har en ond ande.

Johannes hwarken åt annan mat, än den som öfwerensstämde med den särskilda fastelag, han hade att följa, eller drack win och starka drycker, emedan det stred mot hans nasirlöfte. Men de wille icke förstå denna hans kallelse såsom af Gud. Det som war ett bewis på Johannes’ ödmjukhet och undergifwenhet under Guds wilja, togo de som bewis på högmod och egensinne. De sade derföre: han har en ond ande, som gör honom till en sådan stolt enstöring. De jemförde honom med de besatta, som tyckte om att wistas i enslighet och ödemarker och ofta hårdt handterade sig sjelfwa.

19 Menniskosonen kom, och han äter och dricker, och de säga: Se, hwilken fråssare och windrinkare, publikaners och syndares wän! Men wisheten har blifwit, rättfärdigad af sina barn.

Äter och dricker, d. ä. han förer således ej ett så i yttre måtto afsöndradt och strängt lefnadssätt som Johannes. Men det behagar dem lika litet som Johannes’ lefnadssätt. Det hånas af dem med lögnens öfwerdrift, såsom af barn, missbelåtna med allt. Men wisheten har blifwit rättfärdigad af sina barn, d. ä. de som lyda Guds i Kristus uppenbarade wishet, de måste bära henne det wittnesbördet, att hon är den rätta wisheten. Kristus kallas Wisheten i Ords. 8. Wishetens ord äro tydliga för den förståndige. Ords. 8: 9.

20 Sedan begynte han förewita de städer, i hwilka hans flesta krafter hade blifwit gjorda, att de icke hade gjort bättring:

Förewita, d. ä. förebrå, bestraffa, Krafter, d. ä. underwerk.

21 We dig, Korasin, we dig, Betsaida! Ty om i Tyrus och Sidon de krafter blifwit gjorda, som hafwa blifwit gjorda i eder, skulle de länge sedan hafwa gjort bättring i säck och aska. Luk. 10: 12 f.

Korasin och Betsaida woro städer wid Galileiska hafwet i grannskapet af Kapernaum. Tyrus och Sidon woro twenne gamla, djupt förderfwade, kananiterstäder wid Medelhafwet. Korasin kan betyda en klippstad; i så måtto sättes den i motsats till Tyrus, som äfwen betyder klippstad. Betsaida betyder fiskareort; Sidon [ band III, 53 ]liknar det både till ljud och betydelse. Nu war Korasin en obetydlig klippstad i jemförelse med hwad Tyrus hade warit, och Betsaida en obetydlig fiskareort i jemförelse med hwad Sidon hade warit. Men af obetydligare orters inwånare wäntar man snarare ett ödmjukt anammande af det andeliga goda, än man wäntar af de rikare orternas. Likwäl hade Korasin och Betsaida wisat ett sådant förakt för evangelii budskap, som ej en gång de stora syndastäderna Tyrus och Sidon skulle wisat, om de blifwit hugnade med samma nåd. De senare skulle i så fall länge sedan hafwa gjort bättring, och det så allwarligt, att de skulle suttit i säck eller botdrägt och i aska, som de botgörande brukade strö öfwer sina hufwuden. Tyrus och Sidon hade deremot länge sedan blifwit förstörda af konung Alexander den store. Det we, som profeterna förkunnat öfwer dem, hade sålunda gått i fullbordan. Men större blifwer det we, som drabbar de städer, hwilka förskjutit Jesu nådesanbud.

22 Men jag säger eder: För Tyrus och Sidon skall det wara drägligare på domedag än för eder.

23 Och du Kapernaum, som har warit upphöjd ända till himmelen, du skall warda nedstörtad ända till afgrunden; ty om i Sodom de krafter blifwit gjorda, som hafwa blifwit gjorda i dig, hade det stått intill denna dag.

Kapernaum betyder ”tröstens, wederqwickelsens by”. Det kallades så för sitt sköna läge. Men det förtjenade ännu mer detta namn genom Jesu evangelium, som der förkunnades. Staden tros ock hafwa haft ett högt läge. Men sin sanna upphöjdhet erhöll den derigenom, att Herren af himmelen der tog sin boning. Derigenom wardt den upphöjd allt intill himmelen. Desto djupare blef dess fall, då den icke wisste att uppskatta sitt höga företräde. Sodom hade kanske ock sitt namn af sitt sköna och fruktbara läge. Se 1 Mos. 13: 10. Det omstörtades dock och sjönk i djupet, då dess afskywärda synder stigit till sin höjd. Likwäl skulle det förblifwit ståndande, om det blifwit föremål för samma nåd, som Kapernaum. Ty antingen hade dess inwånare då icke begått sådana synder, som de begingo, eller hade de genom sann bättring låtit föra sig till rätta.

24 Dock säger jag eder, att för Sodoms land skall det wara drägligare på domedag än för dig. Matt. 10: 15.

25 I den tiden swarade Jesus och sade: Jag prisar dig, Fader, himmelens och jordens Herre, att du har dolt detta för wisa och kloka och uppenbarat det för enfaldiga. Luk. 10: 21 f. 2 Kor. 1: 1926.

Swarade: detta kan ock betyda: ”började tala”, äfwen utan yttre anledning. Den inre anledningen till detta swar eller tal war utan twifwel det, som föregick i Jesu sinne med afseende på Fadrens rådslut, på hans egna tankar, och på hans lärjungars sinnesstämning. Men yttre anledning gafs ock i de sjuttio lärjungarnes återwändande, Luk. 10: 17 f. — Detta, d. ä. dessa ting, som angå gudaktighetens hemlighet om Fadren och Sonen. Detta är och förblifwer doldt för de blott köttsligt wisa och kloka. Deremot har Fadren uppenbarat eller egentligen afslöjat det för enfaldiga (egentligen ”för barn”). Sådana woro de tolf och de sjuttio, såsom barn ödmjuka, enfaldiga och öppna för den himmelska sanningen. Matt. 16: 17.

26 Ja, Fader; ty så har warit behagligt för dig.

27 Allt har blifwit mig öfwerlåtet af min Fader; och ingen känner Sonen, utom Fadren, icke heller känner någon Fadren, utom Sonen och den, för hwilken Sonen will uppenbara det. Ps. 8: 7. Matt. 28: 18. Joh. 3: 35. 17: 2. Ef. 1: 21 f. Joh. 1: 18. 6: 46. 10: 15.

28 Kommen till mig, I alla, som arbeten och ären betungade, och jag skall wederqwicka eder.

Här följer nu, för hvilka Sonen will uppenbara Fadren. Kommen, utan dröjsmål, I alla som arbeten under lagens hårda träldomsok, och ären betungade af syndens eller menniskostadgarnas tryckande börda, kap. 23: 4, och jag skall wederqwicka eder, genom Fadrens kännedom. Dessa ord äro för alla syndare, som känna att de behöfwa nåd, en allmän uppmaning att skynda till Jesus.

29 Tagen på eder mitt ok och lären af mig; ty jag är mild och ödmjuk i hjertat, och I skolen finna ro till edra själar, Jer. 6: 16.

Tagen, genom ett helt öfwerlemnade af eder sjelfwa i min tukt, på eder mitt ok och lären af mig, ty jag är icke en sträng och uppblåst mästare, såsom fariseerna, utan mild (saktmodig) och ödmjuk i hjertat. ”Ej något får i herdens famn, Ej dufwan hos sin maka, Ej seglaren i stilla hamn Från stormen länd tillbaka, Ej något barn i moderns sköt, Ej sjuklingen som lika njöt, Ej fången fri från länker: Nej, ingen känna kan och tro, Hur ljuf, o Jesu, är den ro, Du trötta själar skänker.” (Hiller.)

30 ty mitt ok är ljufligt och min börda är lätt.

Ljufligt eller mildt, det som således bäres med lust, medförande lust till Guds bud, att menniskan af fri kärlek gör Guds wilja.

12 Kapitlet.

Lärjungarne plocka ax på sabbaten. Jesus botar en förtwinad hand. Judarnes bitterhet mot Jesus. Warning för synd mot den Helige Ande. Jesu moder och bröder.

I den tiden gick Jesus på sabbaten genom sädesfält, och hans [ band III, 54 ]lärjungar blefwo hungrige och begynte afrycka ax och äta. Mark. 2: 28 f. Luk. 6: 1 f.

2 Och när fariseerna sågo det, sade de till honom: Se, dina lärjungar göra det som icke är lofligt att göra på sabbaten. 2 Mos. 20: 10. 5 Mos. 23: 25.

Att plocket ax på nästans åker war ej olofligt, enligt 5 Mos. 23: 25. Men det war ett arbete, ett slags skörd. Derföre menade fariseerna sig kunna beifra det såsom ett sabbatsbrott. — Genom twenne exempel ur gamla testamentet wederlägger Herren dem.

3 Men han sade till dem: Hafwen I icke läst hwad David gjorde, när han och de som woro med honom blefwo hungrige, 1 Sam. 21: 6.

4 huru han gick in i Guds hus, och de åto skådebröden, hwilka det icke war lofligt för honom att äta, ej heller för dem som woro med honom, utan allenast för presterna? 2 Mos. 29: 32 f.

Häremot kunde fariseerna intet inwända. Ty det föll dem icke in att klandra David; och han hade till och med ingått i tabernaklet och ätit skådobröden. 1 Sam. 21: 6.

5 Eller hafwen I icke läst i lagen, att på sabbaten bryta presterna sabbaten i templet och äro likwäl utan skuld? 4 Mos. 28: 9 f.

Presterna åligger det hufwudsakligast att upprätthålla lagen. Enligt lagen ohelgas sabbaten genom jordiskt arbete. Men presterna måste ju slagta offerdjuren, tillreda offret och framlägga skådobröden. Detta war arbete. Derigenom bröto (egentligen ohelgade) de sabbaten. Och likwäl woro de derwid utan skuld; ty det arbetet war ett nödwändigt wilkor för sabbatens helgd.

6 Men jag säger eder: Här är det som är mer än templet.

Och således är det lika litet att klandra hwad Jesu lärjungar i hans tjenst utöfwa på sabbaten. De göra då intet annat i arbetswäg, än hwad nödfall ålägger kärleken, och hwad kärleken bestämmer som nödfall.

7 Men wissten I hwad det är: ”Jag har lust till barmhertighet och icke till offer”, så haden I icke fördömt dem som äro utan skuld, Matt. 9: 13. Os. 6: 6.

Icke till offer, ehuru offren utgjorde (i g. t.) en hufwudsaklig del af gudstjensten. Men barmhertigheten står dock öfwer offerlagen, ty kärleken år lagens fullbordan. Wissheten I detta, så haden I icke så obefogadt och obarmhertigt fördömt dem som äro utan skuld, dessa mina lärjungar, som icke gjort sig skyldiga till sabbatsbrott, i det de blott gjort hwad barmhertigheten kräft.

8 ty Menniskosonen är herre öfwer sabbaten.

Såsom templets och all tings Herre, är Menniskosonen Herre öfwer sabbaten. Han wet bäst, huru sabbatsbudet skall tillämpas. Af honom beror ock hans lärjungars frihet. Och hwad som utöfwas af kristlig barmhertighet, blir icke frihetens missbruk. Kristus, som är lagens ände och fullbordan, och som satt evangelium till lagens förklaring och tillämpning, har ock genom sina apostlar i sin församling förordnat den första dagen till hwilodag i stället för den sjunde.

9 Och han gick widare derifrån och kom till deras synagoga. Mark. 3: 1 f. Luk. 6: 6 f.

Detta skedde på en annan sabbat derefter, enligt Markus och Lukas.

10 Och se, der war en man, som hade en förtwinad hand. Och de tillsporde honom, sägande: Är det lofligt att hela på sabbaten? på det att de måtte anklaga honom.

Att hela innebar, enligt deras mening, ett arbete. De wille således ytterligare få tillfälle att anklaga Jesus för sabbatsbrott.

11 Och han sade till dem: Hwilken är den menniska bland eder, som har ett får och, om detta på sabbaten faller i en grop, icke fattar uti det och drager det upp? Luk. 14: 5.

12 Huru mycket mer är nu icke en menniska än ett får! Alltså är det lofligt att göra godt på sabbaten.

13 Derefter sade han till mannen: Räck ut din hand; och han räckte ut henne, och hon wardt helbregda igen såsom den andra.

Mannen wisste wäl, att han icke hade någon kraft i sin hand till att uträcka den, men i förtröstan på Jesu ord försökte han att lyda, och då kunde han. Så är det äfwen med dig, du som af Herren Jesus kallas till bättring och tro, du har dertill ingen kraft i dig sjelf, men will du lyda Jesu ord och tro, att han gifwer kraften, så kan du: din troshand blifwer helbregda i samma stund du bjuder till att uträcka den titt Herren Jesus.

14 Och fariseerna gingo ut och höllo råd mot honom, huru de måtte förgöra honom.

Axplockandet hade fordrat åtminstone något arbete. Ett fårs dragande ur gropen fordrade än mer. Mannens helande, som hade den förlamade handen, förrättade Jesus allenast med ett ord. Det war en ren wälgerning utan arbete; och likwäl höllo de blinda menniskorna det för ett sabbatsbrott. Så kan ett blindt nit utsläcka anden i Guds ord!

15 Men när Jesus förnam det, gick han bort derifrån, och många följde honom, och han gjorde dem alla helbregda.

[ band III, 55 ]16 Och han tillsade dem strängeligen, att de icke skulle uppenbara honom,

Egentl. ”att de icke skulle göra honom uppenbar”: de skulle icke bekantgöra stället, der han war, för de förbittrade fienderna, v. 14. Den himmelska wisheten fruktar ingen fara, men undwiker till och med skenet af att wilja reta fiendernas förföljelsenit.

17 på det att det skulle fullbordas, som war sagdt genom profeten Esaias, som sade:

Jesu stilla och wälsignade handlingssätt war raka motsatsen till hans wedersakares uppförande, hans saktmodighet till deras högfärd, hans frälsningswerksamhet till deras mordlust, hans wishet till deras samråd o. s. w. Derigenom uppfyldes profetian hos Es. 42: 1–4.

18 ”Se, min tjenare, hwilken jag har utwalt, min älskade, i hwilken mitt själ har ett godt behag! Jag skall låta min Ande hwila öfwer honom, och han skall förkunna hedningarne dom. Es. 42: 1 f. Matt. 3: 17. 17: 5.

Dom, hwarigenom synd och rättfärdighet skiljas från hwarandra. Joh. 16: 11. Det är en nådesdom för dem som tro. Den kom Jesus att förkunna ej blott för Judarne, utan ock för hedningarne.

19 Han skall icke kifwa eller ropa, ej heller skall någon höra hans röst på gatorna.

Icke kifwa eller ropa, fastän utöfwande all rättmätig stränghet, v. 34. Ej heller skall någon höra hans röst på gatorna, när han talar i huset. Han far sakta fram, Ps. 68: 5. Anden, som är satt på honom, är fridens, ödmjukhetens och saktmodighetens Ande.

20 Ett krossadt rör skall han icke sönderbryta, och en rykande weke skall han icke utsläcka, till dess han har fört domen till seger;

Icke sönderbryta,' utan fastmer stärka, kap. 11: 28: icke utsläcka, utan med evangelii milda flägt uppelda den; till dess han, allt widare från den ena trakten af jorden till den andra, har fört domen till full seger, då slutligen öfwerallt intet motstånd mer skall wisa sig. Der nådens werk är börjadt, der will han ock fullborda det. Fil. 1: 6. 1 Tess. 5: 24.

21 och på hans namn skola hedningarne hoppas”.

Hedningarne, äfwen de som bo längst bort på werldshafwets öar. Se Es. 42: 4.

22 Derefter framfördes till honom en besatt, som war blind och döfstum, och han gjorde honom helbregda, så att den blinde och döfstumme talade och såg. Matt. 9: 33 f. Luk. 11: 14 f.

23 Och allt folket häpnade och sade: Icke är wäl denne Davids son?

24 Men när fariseerna hörde det, sade de: Denne utdrifwer icke de onde andarne utan med Beelsebul, de onde andarnes furste. Mark. 3: 22 f.

25 Men då han wisste deras tankar, sade han till dem: Hwart och ett rike, som är söndradt mot sig sjelf, warder förödt, och hwarje stad eller hus, som är söndradt mot sig sjelf, skall icke hafwa bestånd.

Satans rike är wisserligen ett twedrägtens rike, likasom Satan är all söndrings upphof; men huru söndrade Satans tjenare eljest kunna wara sinsemellan, så hålla de ihop emot Herrens och hans Smordes rike. Det wisar Herodes’ och Pilati exempel. Luk. 23: 12. Det wisar fariseernas exempel, som woro eljest oeniga med sadduceerna, men höllo ihop med dem i motståndet emot Kristus. ”Enighet ger styrka.” Derföre, för att bibehålla sin styrka och ej blifwa öde, måste Satans rike wara enigt uti bemödandet att bringa oenighet in i Kristi rike och i allmänhet att göra skada. Således kunna Satans tjensteandar wäl åstadkomma ett sådant elände, som wi här se på den besatte mannen, v. 22, men ingalunda skulle de wilja åstadkomma hans helbregdagörelse, äfwen om de kunde.

26 Om nu Satan utdrifwer Satan, så är han söndrad mot sig sjelf. Huru skall då hans rike hafwa bestånd?

27 Och om jag utdrifwer de onde andarne med Beelsebul, med hwem drifwa då edra barn dem ut? Derföre skola de wara edra domare.

Edra barn, söner, d. ä. lärjungar. Hos Judarna funnos så kallade beswärjare. Ett exempel på sådana, som lyckades dermed i Kristi namn, utan att wara Kristi lärjungar, se wi Mark. 9: 38. De måste ha warit fariseernas lärjungar; ty icke kunde de tillhöra sadduceerna, som ej trodde på andars tillwaro. Nu smädade fariseerna icke dessa sina söner, utan blott Kristus. De wisade dermed en fiendtlig partiskhet. Med sitt wittnesbörd skola således sönerna wara deras domare eller fördöma dem i den yttersta domen, v. 41, 42.

28 Men om jag utdrifwer de onde andarne med Guds Ande, så har ju Guds rike kommit till eder.

Med de onde andarnes utdrifwande gjordes Satans rike det största afbräcket. Men detta kunde endast ske med Guds Ande och således med Guds rike. Detta borde äfwen den blindaste farisé lära sig att inse. De borde då inse, att Guds rike redan kommit till dem, egentligen inpå dem, innan de märkt det, för att locka och draga dem ur förderfwets willor och mörker.

29 Eller huru kan någon gå in i den starkes hus och plundra hans bohag, utan att han först binder den starke? Och sedan utplundrar han hans hus.

[ band III, 56 ]Bohag, egentligen werktyg, wapen. — När de sålunda sågo Jesus förstöra Satans werk, så måste de ju inse, att Jesus gjorde det genom en högre magt, genom Guds magt. Blott genom Guds kraft kan djefwulen öfwerwinnas; djefwulen är mägtig, han måste först bindas och utdrifwas ur menniskans hjerta, som han gjort till sitt hus, och sedan kunna hans onda werktyg bortrensas, de synder och lustar öfwerwinnas, som han i hjertat nedlagt. Icke i egen kraft, utan blott i Jesu kraft kan menniskan öfwerwinna synden, djefwulen och werlden.

30 Den som icke är med mig, han är mot mig, och den som icke församlar med mig, han förskingrar.

I Jesu rike och werksamheten för detsamma gäller ingen halfhet. Antingen med eller mot. De fiendtliga fariseerna woro bestämdt emot honom. Men äfwen andra woro och äro, som gifwa ett yttre bifall till sanningen och hafwa aktning för Jesu rike, men icke helt låtit uttaga sig ur Satans rike. De synas wara med Jesus, men de äro emot honom. De kunna ock i sitt oförändrade, ehuru blödiga och wälmenta, sinne deltaga i ett slags werksamhet för Jesu rike. De synas således församla med honom, men i sjelfwa werket förskingra de.

31 Fördenskull säger jag eder: All synd och hädelse skall förlåtas menniskorna, men hädelsen mot Anden skall icke förlåtas menniskorna. Luk. 12: 10. Ebr. 6: 4. 10: 26. 1 Joh. 5: 16.

Hädelse mot Gud är det swåraste slag af synd. Ty dermed angripes sjelfwa det gudomliga majestätets ära. Men till och med en sådan synd kan förlåtas, då den botfärdigt ångras och afbedes. Endast ett slags synd kan icke förlåtas, det är hädelse mot Anden. Mången synd begås emot den Helige Ande, utan att wara hädelse. Endast hädelsen är det som icke skall förlåtas. Hwad detta innebär, inskärpes eftertryckligare i efterföljande vers.

32 Och hwilken som säger något mot Menniskosonen, honom skall det warda förlåtet, men hwilken som säger något mot den Helige Ande, honom skall det icke warda förlåtet, hwarken i denna werlden eller i den tillkommande.

Menniskosonen är den benämning, som Jesus oftast nyttjar om sig i sitt förnedringstillstånd. Att tala något emot Menniskosonen, är således att smäda honom för hans ringa menskliga wilkor, för hans tjenaregestalt o. s. w. Detta är wisserligen en af de swåraste synder, men kan dock förlåtas. Den härleder sig ofta från okunnighet (Ap. G. 3: 17). Så försmädade Paulus före sin omwändelse Kristus, och fick likwäl förlåtelse. Men annat är förhållandet med synden mot den Helige Ande. Kristus war smord med Anden utan mått. I Andens kraft förrättade han sina under. Dessa woro sådana, att hwar och en, som wille, kunde se, att de hade ett gudomligt ursprung. Att likwäl tillskrifwa dem onda andars inflytande, att försmäda uppenbara Guds-werk såsom djefwuls-werk, detta war, att begå synd emot den helige Ande. De fariseer, som här omtalas, woro åtminstone på wäg att begå den synden, som icke kan förlåtas. På wäg att råka i samma synd är den menniskan, som försmädar Andens werk hos sanna Kristna, likasom wore det ett werk af egensinnighet, af djefwulska konster o. s. w. Men ännu mer den menniskan, som i sitt eget hjerta erfarit Andens nådewerk till ny födelse, men sedan icke blott affaller utan försmädar det han erfarit, likasom hade det blott warit bedrägeri och galenskap. Att synd emot den Helige Ande icke skall förlåtas, röjer sig deri, att den menniskan, som begått denna synd, aldrig will, att den skall förlåtas. Ty han har genom den synden stält sig utom nåderikets gräns, så att Guds ord ej mer kan på henne werka till ånger och tro. Derföre lika wisst detta är, lika wisst är det ock, att en menniska icke har begått den synden, då hon fruktar att hon har begått den.

33 Gören antingen trädet godt och dess frukt god, eller gören trädet dåligt och dess frukt dålig; ty af frukten känner man trädet. Matt. 7: 17. Luk. 6: 44 f.

Den, som gör eller antager, att trädet är godt, måste äfwen antaga att frukten är god, och så twärtom.

34 I huggormars afföda, huru kunnen I tala något godt, då I ären onde? Ty hwaraf hjertat är fullt, deraf talar munnen. Matt. 3: 7. 23: 33.

Just med sitt ogudaktiga tal hade dessa motståndare bewisat sitt inre wäsendes onda grund; de hade med sin lögn bewisat, att de woro huggormars afföda, barn af lögnens fader, Joh. 8. Talet kan wäl stundom wara skrymtaktigt, då det synes godt, men så snart det är ondt, bewisar det ofelbart, att hjertat ännu är ondskans tillhåll.

35 Den goda menniskan frambär godt ur hjertats goda förråd, och den onda menniskan frambär ondt ur sitt onda förråd;

En god menniska är blott den, som är rättfärdiggjord genom tron på Jesus och inympad i winträdet; ty af naturen äro alla onda. Matt. 7: 11. Allt eftersom hjertat är beskaffadt, är det ett förrådshus af godt eller ondt.

36 men jag säger eder, att för hwart och ett fåfängt ord, som menniskorna tala, skola de göra räkenskap på domedag;

Icke blott för hwarje ondt ord, utan till och med för hwarje fåfängt, owerksamt, onyttigt ord skola menniskorna afgifwa räkenskap: huru mycket mer för hwarje lögnaktigt, och huru ännu mycket mer för hwarje försmädligt ord mot Guds Son och den helige Ande, så framt det icke är förlåtet i Kristus!

37 ty af dina ord skall du warda [ band III, 57 ]rättfärdigad, och af dina ord skall du warda fördömd.

Orden wittna om hjertats grund: goda ord, såsom blott en rättfärdiggjord menniska kan tala dem, wittna om ett genom nåden godt hjertas grund, o. s. w.

38 Då swarade honom några af de skriftlärde och af fariseerna och sade: Mästare, wi wilja se tecken af dig. Matt. 16: 1 f. 2 Kor. 1: 22.

Dessa synas icke hafwa warit försmädare. Men fulla af otro woro de. Det under, de nyss sett, war dem icke nog. De wille se ännu påtagligare tecken, för att tro. Så är det som mången med förwett bemantlar sin otro.

39 Men han swarade och sade till dem: Ett ondt och horiskt slägte söker efter tecken, och intet annat tecken skall gifwas det än profeten Jonas’ tecken; Luk. 11: 29 f.

Guds förbund med Israel framställes ofta under liknelsen af en äktenskaplig förening. Se t. ex. Os. 2: 19. Horiska fallas derföre i andelig mening de, som woro affälliga från Gud. De förföllo derigenom i en öppen eller fördold hedendom. Derföre hänwisas de på ett tecken, som war skedt för Nineviterna, hwilka woro hedningar. Detta war ytterst förödmjukande för dessa Israeliter, som menade sig stå högt öfwer hedningarna, men i otro oupphörligt sökte efter tecken.

40 ty likasom Jonas war tre dagar och tre nätter i den stora fiskens buk, så skall Menniskosonen wara tre dagar och tre nätter i jordens sköte. Jon. 2: 1.

Jonas wardt ett tecken för Nineviterna, i det utan twifwel ryktet om hans underbara räddning blifwit dem bekant. Ett dylikt tecken skulle Judarne se i Jesu död och uppståndelse. Ty genom de yttre lika omständigheterna hade Jonas äfwen blifwit ett förebådande tecken till Jesus i hans död och uppståndelse. Tre dagar och tre nätter låg Jonas i den stora fiskens buk. Denna fisk antages ha warit den så kallade Jonashajen, som ofta förekommer i Medelhafwet. Lika lång tid låg Jesus i jorden, egentligen ”i jordens hjerta”. Men då måste detta fattas i widsträckt mening om hela tiden från Jesu yttersta lidandes början, eller från skärtorsdagsmorgonen ända till påskdagsmorgonen. Också war Jesus äfwen i sitt lidande för Judarne ett tecken. Men egentligen låg Jesus blott en mycket kortare tid i jorden, i grafwen. Det är dock enligt med Judarnes räknesätt, att det ändå kan heta: tre dagar och tre nätter. Ty de inberäkna hela dygnet, äfwen om blott en mindre del deraf är i fråga. Således, fastän Jesus blott en del af långfredagens slut och af påskdagens början låg i grafwen, räknas det här enligt Judarnes sätt så, som om han legat der hela de dagarne, ja hela dygnen. Så är det ock enligt med wårt räknesätt att säga ”åtta dagar” för det jemna talets skull, der wi blott mena sju dagar.

41 Nineves män skola uppstå i domen med detta slägte och fördöma det; ty de bättrade sig efter Jonas’ predikan, och se, här är mer än Jonas. Jon. 3: 5.

42 Söderlandets drottning skall uppstå i domen med detta slägte och fördöma det; ty hon kom från jordens ändar för att höra Salomos wishet, och se, här är mer än Salomo. 1 Kon. 10: 1. 2 Krön. 9: 1.

Från jordens ändar, d. w. s. från längst bort belägna länder. Med söderlandet menas här Saba i Arabien. — Salomo war den wisaste konung. Men här är mer än Salomo; här är den himmelska wisheten sjelf (Luk. 11: 49), och det så nära, att man ej behöfwer gå långt för att finna den.

43 Men när den orene anden har farit ut från menniskan, wandrar han genom torra platser och söker efter hwila och finner ingen. Luk. 11: 24 f.

Här fortsätter Jesus det tal, hwars närmaste sammanhang skönjes af v. 30. Men det angår tillika de ostadiga sinnen, som alltjemt sökte efter tecken. Jesus hade nyss botat en besatt (v. 22). Något dylikt försökte äfwen den tidens beswärjare åstadkomma (v. 27). Men hwad Herren Jesus gjorde fullständigt, det kunde de på sin höjd blott till en ringa del uträtta. Deras helningsförsök war blott halft, owaraktigt. Derefter blef den sjukes tillstånd wärre. Den orene anden drefs wäl ut, wandrade omkring på wattenlösa och således menniskotomma platser, der han följaktligen ej kunde finna den ro, han sökte, men återwände till sitt gamla rum, der han förut haft denna ro. Härmed jemföres de menniskors tillstånd, som wäl mottagit intryck af Jesu gudomlighet, men låta det ej hos sig komma till ett fullbordadt nådewerk, utan äro ostadige, som desse fariseer, hwilka wilja hafwa flera tecken, om de skola tro.

44 Då säger han: Jag will wända tillbaka till mitt hus hwarifrån jag utgick. Och när han kommer, finner han det ledigt, sopadt och prydt.

Ledigt, i farlig owerksamhet, der den Helige Ande ej fått taga sin boning, och sopadt, i utwertes ärbarhet, och prydt eller smyckadt med sken till gudaktighet; således i alla afseenden oförwaradt och oförswaradt, utan tro, waksamhet och bön.

45 Då går han och tager med sig sju andra andar, som äro wärre än han sjelf, och de gå in och bo der, och den menniskans sista warder wärre än det första. Så skall det ock gå med detta onda slägte. Ebr. 6: 4 f. 10: 26. 2 Petr. 2: 20.

[ band III, 58 ]Detta onda slägte, hwilket genom Jesu magt hade bekommit så mycken befrielse. Äfwen de bättre sinnade ibland dem woro till det mesta ljumma och ostadiga.

46 Medan han ännu talade till folket, se, då stodo hans moder och hans bröder utanför och wille tala med honom. Matt. 13: 55. Mark. 3: 31 f. Luk. 8: 19 f.

47 Då sade någon till honom: Se, din moder och dina bröder stå utanför och wilja tala med dig.

Äfwen syskonbarn och kusiner benämndes hos Judarne med namnet bröder. De, som här kallas Jesu bröder, torde hafwa warit söner af Josefs broder Klopas och Maria, Jakob den lilles moder. Det bör härwid märkas, att wäl flerstädes Maria och Jesu bröder sammanställas, men att det ingenstädes heter: Maria och hennes söner. Frågas kan ock, om wäl Herren Jesus på korset skulle hafwa öfwerlemnat sin moder åt Johannes’ wård, i fall hon haft lekamliga söner och det sådana, som redan i Ap. G. 1: 14 räknas ibland de trogna. Huru härmed må hafwa warit, så fäster Jesus i sin profetiska werksamhet intet afseende på sina köttsliga anförwandter. Allra minst, då de såsom här, wille inblanda sig i Jesu werkamhet. Sjelfwa Maria, Jesu moder, war derifrån icke fri. Mark. 3: 2131. Derföre angick äfwen henne det allwarsamma besked, som Jesus gaf.

48 Då swarade han och sade till den som talade till honom: Hwilken är min moder, och hwilka äro mina bröder?

49 Och han räckte ut handen mot sina lärjungar och sade: Se, min moder och mina bröder!

50 Ty hwar och en som gör min Faders wilja, som är i himmelen, han är min broder och syster och moder. Joh. 15: 14.

Min Faders wilja: efter denna wilja warda Guds barn och Kristi bröder födde, genom sanningens ord, Jak. 1: 18. Sin himmelska Fader föredrager Jesus oändligen långt framför sin lekamliga moder.

13 Kapitlet.

Liknelser om himmelriket.

På den dagen gick Jesus ut från huset och satte sig wid hafwet. Mark. 4: 1 f. Luk. 8: 4 f.

Huset, nemligen hans wanliga bostad i Kapernaum. Hafwet eller sjön Genesaret.

2 Och till honom samlades mycket folk, så att han steg i en båt och satte sig, och allt folket stod på stranden.

3 Och han talade till dem mycket i liknelser, sägande: Se, en såningsman glck ut till att så.

Förut hade Jesus wanligast i egentliga ord lärt folket uti Galileen. Här börjar ett sammanhängande tal i idel liknelser. Matt. 13:de kunde kallas kapitlet om de sju liknelserna. Att tala och skrifwa i liknelser är uti österlandet särdeles brukligt. Herren Jesus följer detta bruk. De ord, han här talar, utgöra, så att säga, en sjöpredikan, som ock erbjuder wissa jemförelsepunkter med bergspredikan. Här, likasom der, möttes ögat af de skönaste omgifningar. Trakten kring Genesaret war rikt odlad och blomstrande. En mycket befaren stråkwäg gick der fram. Allt detta gaf en yttre anledning till de liknelser här framställas. Men de hafwa, såsom alla Jesu liknelser, en djup inre anledning. De hafwa ej blott tillämpning på enskilda menniskor; de innehålla äfwen en profetisk teckning af sju tidehwarf i kyrkans historia. De kunna jemföras med de sju brefwen i Upp. 2 och 3 kap. På båda ställena föranledes indelningen i fyra och tre. De fyra första liknelserna höra nemligen närmare tillsamman, talade till folket. Så höra ock de tre sista närmare tillsamman, föredragna för lärjungarne.

4 Och när han sådde, föll somt wid wägen, och foglarna kommo och åto upp det.

Wägen, den hårdt tilltrampade stigen bredwid åkern, der sädeskornen blefwo liggande ofwanpå.

5 Men somt föll på stengrunden, der det icke hade mycken jord, och det gick snart upp, emedan det icke hade djup jord;

Stengrunden, stenig mark, som endast war täckt af ett tunnt jordlager.

6 men när solen hade gått upp, förbrändes det, och emedan det icke hade rot, förtorkades det.

Men när solen hade gått upp, d. w. s. högre upp på himmelen, efter wintrens slut.

7 Och somt föll bland törnena, och törnena wäxte upp och förqwäfde det.

8 Och somt föll i den goda jorden och bar frukt, dels hundrafaldt, dels sextiofaldt och dels trettiofaldt.

Den goda jorden, den mjuka, djupa, rensade. Hundrafaldt: en i wåra länder oerhörd fruktbarhet. Men i österlanden är den ej så owanlig. I synnerhet i wissa delar af Egypten frambringar sjelfwa hwetet det hundrade kornet och deröfwer. Äfwen wissa delar af det förlofwade landet förete prof af en lika stor fruktbarhet, och det just i synnerhet i Galileen.

9 Den som har öron till att höra, han höre. Matt. 11: 15.

10 Och lärjungarne gingo fram och sade till honom: Hwarföre talar du till dem i liknelser? Mark. 4: 10 f.

11 Men han swarade och sade: Eder är gifwet att förstå himmelrikets hemligheter, men dem är det icke gifwet; Luk. 8: 10. 2 Kor. 2: 10. 1 Joh. 2: 27.

[ band III, 59 ]12 ty hwilken som har, honom skall warda gifwet, och han skall hafwa öfwer nog, men hwilken som icke har, från honom skall tagas äfwen det han har. Matt. 25: 29. Mark. 4: 25. Luk. 8: 18. 19: 26.

Detta är en af grundlagarna i nådens rike. Hwilken som har, den som tager wara på ordet, ”hafwer” och behåller det ej blott i minnet, utan ock i hjertat med noggrant öfwerwägande. Han skall hafwa öfwer nog, egentligen öfwerflöda; samma ord, som i Joh. 10: 10. Men andelig kunskapsbrist, i stället för öfwerflöd, får den, som icke har, icke förwarar. Äfwen ”det han har”, insamladt och uppfattadt i minnet, skall tagas ifrån honom, blifwa utan frukt, utan nytta, men dock till stort answar.

13 Fördenskull talar jag till dem i liknelser, emedan de, seende, icke se och hörande icke höra och icke förstå.

Emedan de o. s. w. Mark, och Luk. hafwa: på det att de. På förra stället uttryckes samma sak såsom orsak, hwilken på de senare ställena uttryckes såsom ändamål och följd. Ofta hade Jesus förut talat till dessa menniskor utan liknelser. Men det hade på dem intet uträttat. De hade sett hans under, men det war såsom om de icke sett dem; de hade hört hans ord, men det war såsom om de icke hade hört dem, eller såsom om de tillslutit ögon och öron. Detta war en orsak dertill, att Jesus nu talade genom liknelser; ty genom dessa omhöljdes sanningen för den köttsliga mängden, så att de ej skulle förstå och missbruka den. Detta war således ock ändamål, då det war ett rättwist straff, att de ej skulle förstå, för det de icke welat rätt se, höra och förstå. De förstå icke, d. ä. de kunna icke förstå eller fatta det med hjertat, änskönt de förstå den bokstafliga ordalydelsen.

14 Och på dem fullbordas Esaias’ profetia, som säger: ”Med öronen skolen I höra och icke förstå, och seende skolen I se och icke förnimma;

15 ty detta folks hjerta är förstockadt, och med öronen höra de illa, och sina ögon hafwa de igenlyckt, att de icke må se med ögonen och höra med öronen och förstå med hjertat och omwända sig och jag hela dem”. Es. 6: 9. 29: 10. Joh. 12: 40. Ap. G. 28: 26.

Esaias’ profetia: den hade blifwit fullbordad i anseende till det ohörsamma folket på profetens tid; den fullbordades nu på det folk, om hwilket Jesus här talar; den fullbordas i alla tider på dem, som likna de menniskorna i ohörsamhet och lättsinne, förblindelsen och förhärdelsen är på en gång skuld och straff.

16 Men saliga äro edra ögon, att de se, och edra öron, att de höra. Matt. 16: 17. Luk. 10: 23 f.

Att emottaga ljus och nåd af herren genom ordet är salighet för hela menniskan, högsta sällhet och tillfredsställelse för hela själen och för hela hjertat.

17 Ty sannerligen säger jag eder: Många profeter och rättfärdiga åstundade se det I sen och fingo icke se det, och höra det I hören och fingo icke höra det. 1 Petr. 1: 10 f.

18 Hören derföre I liknelsen om såningsmannen. Mark. 4: 14 f. Luk. 8: 11 f. 1 Tim. 6: 9.

Liknelsen, nemligen till dess mening och betydelse.

19 Hwar någon hör ordet om riket och icke förstår det, kommer den onde. och rifwer bort det som blifwit sådt i hans hjerta. Det är den som såddes wid wägen.

Den onde är således betecknad under sinnebilden af foglarne (v. 4), och jemwäl af roffoglarne; ty det heter: och rifwer, egentligen ”röfwar” det bort med wåld och stor behändighet. Den som såddes wid wägen: här liknas menniskan och hennes hjerta wid jordmånen, som blir besådd. Men detta hjertats jordmån är, såsom wägen, hårdt tilltrampad af otro och wanesynder. Ordets säd faller utanpå och får ej komma in i hjertat.

20 Men den som såddes på stengrunden, det är den som hör ordet och mottager det strax med glädje;

21 men han har icke rot i sig, utan står till en tid, och när bedröfwelse eller förföljelse påkommer för ordets skull, strax tager han anstöt.

Har icke rot i sig; ty i sig sjelf är han ännu oförkrossad, stenhjertat är ännu obrutet, ordet kan blott slå en hastig rot i den utanpå hjertat befintliga lösa jordmånen. Känslotron warar blott till en tid. Hon uthärdar ej den swårare bedröfwelsens eller trångmålets pröfwande solglöd i allmänhet. Hon fördrager icke en påkommande förföljelse för ordets skull i synnerhet, äfwen om den bestode blott i en föraktlig min eller i ett halft bespottande tilltal. Strax tager hon anstöt. Ordet stöter mot klipphjertat, menniskan stöter sig på bedröfwelsen och förföljelsen för ordets skull. Det gör hon strax, snart, lika snart, som hon tog eller anammade ordets ljufliga kallelse. Snart fått, snart gått, då det ej förwaras. Lätt rörd, lätt förförd och förstörd! Märk häraf, att det hörer till nådens hushållning att med andelig torka pröfwa dem, som i hjerta emottagit Guds ord. Den kännbara nåden drages undan, och pröfningar komma; det måste wisa sig om de wilja fasthålla hwad de hafwa fått och blifwa beståndande, eller tröttna och draga sig tillbaka.

22 Och den som såddes bland törnena, det är den som hör ordet, och denna werldens bekymmer och rikedomens swek förqwäfwa ordet, och han blifwer utan frukt.

[ band III, 60 ]Hos sådana menniskor har ordet slagit djupare rot än hos de förre. Men hwad de förre fattas i grundlighet, det fattas dessa i rensning. De hjertedelande bekymren få trängas med ordet om hjertats djup och winna omsider en förqwäfwande öfwermagt. Ordet wet af intet swek, 1 Petr. 2: 2. Rikedomens swek är så mycket större. Der werldens bekymmer eller omsorger i allmänhet och rikedomens swek i synnerhet får innästla och rotfästa sig, der hindra de ordet, att det ej får komma till blomning eller åtminstone ej till frukt.

23 Och den som såddes i den goda jorden, det är den som hör ordet och förstår det, hwilken nu bär frukt och gifwer dels hundrafaldt, dels sextiofaldt, dels trettiofaldt.

Ofta bringar något af det hårda ordet hos en och samma åhörare hundrafald frukt o. s. w., när denne gör en enda lärdom wid hundrade tillfällen sig och andra till nytta.

Hos dessa menniskor är ordets emottagande åtföljdt af dess rätta anwändande; de emottaga och behålla och lefwa i sanningen. Icke lika mått af frukt, men sann frukt bär sanningen hos dem alla. Märkom, huru i förklaringen menniskorna göras till ett med den sådda säden och sammansmälta dermed. Just af ordets förfelade eller sanna werkan i menniskosjälen gestaltar sig hennes egentliga wäsende för ewigheten; såsom hon anwänder ordet, sådan blir hon först i sitt inre lif här i tiden och sedan fullkomligt i ewigheten. Ingen menniska är af naturen en god jord, men den som emottager nåd att rätt anwända ordet blifwer derigenom en andeligen fruktbar jordmån för det himmelska utsädet.

Denna första liknelse om fyrahanda sädesåker har i kyrkohistoriskt hänseende sin särskilda tillämpning på kyrkans första tid, då Jesus, såningsmannen sjelf, och hans apostlar utsådde ordets säd.

24 En annan liknelse framstälde han för dem, sägande: Himmelriket är likt en man, som hade sått god säd i sin åker.

Det är: med himmelriket, nådens rike, förhåller det sig så, som när en man har fått god säd o. s. w.

25 Men när folket sof, kom hans owän och sådde ogräs midt ibland hwetet och gick sin wäg.

När folket, menniskorna, som skulle bewaka åkern, sof, d. ä. om natten. Den följande jemförelsen är hemtad af ett särskildt slags ogräs, som har mycken likhet med hwetet; likasom en uppblandad lärdom kan ha sken till likhet med Guds rena ord, eller såsom en menniska med falsk andelighet kan förete en stor utwertes likhet med en rätt andelig.

26 När nu säden wäxte upp och bar frukt, då syntes ock ogräset.

27 Och husbondens tjenare gingo fram och sade till honom: Herre, sådde du icke god säd i din åker? Hwarifrån har han då ogräs?

28 Och han sade till dem: En owän har gjort detta. Och tjenarne sade till honom: Will du då, att wi gå och hemta det tillhopa?

En owän, egentligen ”en fiendtlig menniska”. Men här betyder det ”fienden”, djefwulen.

29 Men han sade: Nej; på det att, när I hemten ogräset tillhopa, I icke mån tillika med detta upprycka hwetet.

Upprycka, egentligen upprycka med rötterna, hwilket lätt kunde ske, då hwetets och ogräsets rötter woro med hwarandra sammanflätade.

30 Låten båda wäxa tillsamman intill skörden, och i skördetiden skall jag säga till skördemännen: Hemten först ogräset tillhopa och binden det i knippor för att uppbränna det, men samlen hwetet i min lada. Matt. 3: 12.

Skördetiden inträffar, då frukten är mogen. Då hwetet således, med rotens qwarlemnande, afskäres, kan afsöndringen från ogräset ske utan all fara för hwetet sjelf.

Denna andra liknelse har i kyrkohistoriskt hänseende särskild tillämpning på den närmaste tiden efter apostlarnes bortgång. Så länge de lefde, hölls ogräset med stor kraft tillbaka. Dertill bidrog mycket den allwarliga kyrkotukt, som anwändes. Men då apostlarne afsomnat, fick owännen öppnare tillfälle att utså sitt ogräs. Falska läror och lärare uppstodo i mängd, efter första århundradet, hwilka beswärade kyrkans åkerfält. Apostoliska män och sanna kyrkofäder sågo det med bekymmer. En del af de rättrogna wille bota den uppkomna skadan genom det medel, Herren här förbjuder, nemligen genom wåldsamt frånskiljande af alla till ogräset hörande medlemmar. Afskiljandet har Herren förbehållit sig sjelf. Matt. 25: 31–46.

31 En annan liknelse framstälde han för dem, sägande: Himmelriket är likt ett senapskorn, som en man tog och sådde i sin åker, Mark. 4: 31. Luk. 13: 19.

32 hwilket wäl är mindre än alla andra frön, men när det har wäxt upp, är större än andra kryddwäxter och blifwer ett träd, så att himmelens foglar komma och bygga sina nästen på dess qwistar.

Större än andra kryddwäxter eller ”kålgårdswäxter”. De kunna icke kallas träd. Men senapskornet uppwäxer till och med till ett träd, högt och stort. I österlandet talas också om senapsträdet. Senapskornet war emellertid hos Judarne en bild af de minsta föremål, den de ordspråkswis begagnade. Ringa utwertes, som detta korn, har Kristi kyrkas begynnelse warit. Man hon har wäxt upp och wäxer alltjemt till den höjd och utwidgning, Kristus här omtalar.

[ band III, 61 ]Denna liknelse har således sin tillämpning på Guds rikes begynnelse och tillwäxt hos hwarje enskild troende menniska, på hwarje församling, men framför allt på hela kyrkans tillstånd efter början af fjerde århundradet då kejsar Konstantin antagit dopet. Förut war kristendomen förtryckt, nu upphöjdes hon till statsreligion; förut war kyrkan en af mängden förskjuten planta, nu wäxte hon i hast upp till ett af staten skyddadt träd. Med foglarna betecknas de folk, som samlade sig i kyrkans sköte. Wid den nämnda tiden inträffade de stora folkwandringarne. De hit och dit wandrande hedniska folken woro många, wilda och oroliga. De upptogos alla till slut i Kristi kyrkas skygd, och funno ej hwila, ej ro, ej fasta hemwist, förr än detta skett.

33 En annan liknelse sade han till dem: Himmelriket är likt en surdeg, hwilken en qwinna tog och blandade i tre mått mjöl, till dess alltsamman blef syradt. Luk. 13: 21.

Här talas om en god, likasom på andra ställen om en ond surdeg (2 Kor. 5: 6). Surdegen är i sig sjelf icke något förkastligt; den är twärtom, anwänd i ett rätt mått, nödig att befordra brödets smak. Hela menskligheten och hwarje menniska är i sig sjelf osmaklig och widrig i tänke- och handlingssätt, der hon icke genomtränges af Kristi rikes goda surdeg. I den föregående liknelsen talar Jesus om den yttre utwidgning och tillwäxt, som himmelriket här i tiden erhåller, men surdegen syftar på den inre, fördolda kraft, som ligger uti ordet och sakramenten och i Anden, som i församlingen werkar så, att den förändrar och omskapar både det inre lifwet och det yttre lefwernet hos menniskan och äfwen samhällslifwets förhållanden, seder, bruk och tänkesätt o. s. w.

Denna liknelse har en särskild tillämpning på kyrkans tillstånd efter början af nionde århundradet. Påfwedömet hade uppkommit, och kyrkans tillstånd råkade genom det i allt djupare förfall. De jemmerligaste menniskosatser hotade att förtränga kristendomens rena läror. Likwäl tog den i det fördolda ut sin rätt, likasom surdegen fördoldt, genomsyrar hela den deg, hwari den blandas. Äfwen i det nämnda mörkrets tidehwarf utgingo flera rättsinniga män i werlden med ljusets evangelium för att sålunda heligt genomsyra den från Noas tre söner härstammande menskligheten. Det war också under denna tid som kristendomen infördes i wårt land.

34 Allt detta talade Jesus i liknelser till folket, och utan liknelse talade han intet till dem, Mark. 4: 33 f.

35 på det att det skulle fullbordas, som war sagdt genom profeten, som sade: ”Jag skall öppna min mun i liknelser, jag skall uttala det som har warit doldt från werldens grundläggning”. Ps. 78: 2.

Uttala, betyder egentligen ”gifwa ett rikligt utflöde, såsom en källa”.

36 Derefter skilde Jesus folket ifrån sig och gick hem. Och hans lärjungar gingo fram till honom och sade: Uttyd för oss liknelsen om ogräset i åkern.

37 Och han swarade och sade till dem: Den som sår den goda säden är Menniskosonen.

38 Åkern är werlden, och den goda säden, det är rikets barn, men ogräset är den ondes barn. Joh. 8: 44. Ap. G. 13: 10. 1 Joh. 3: 8.

I den första liknelsen är Guds ord den goda säden. I denna liknelsen åter menas med den goda säden rikets barn, d. w. s. Guds rikes barn, de pånyttfödda menniskorna, de som blifwit födda på nytt genom sanningens ord. Jak. 1: 18.

39 Owännen, som sådde det, är djefwulen; skördetiden är werldens ände, och skördemännen äro änglar. Joel 3: 13. Upp. 14: 15.

I v. 28 hette det: en fiendtlig menniska. Här åter i liknelsens förklaring heter det: owännen — är djefwulen, hwarföre? Derföre att djefwulen är den ande, som werkar i otrons barn, i de fiendtligt sinnade, honom således lika sinnade menniskorna. Werldens, egentligen werldsloppets, werldstidens, ände. Emedan hwetet och ogräset då skola skiljas, så följer ock, att båda delarne allt mera mogna och allt mera skilja sig till bestämd motsats mot hwarandra, ju närmare det lider till ändens tid. Denna mognad framskrider fort i wåra dagar.

40 Såsom nu ogräset hemtas tillhopa och uppbrännes i eld, så skall det ske wid denna werldens ände.

41 Menniskosonen skall sända sina änglar, och de skola hemta tillhopa ur hans rike alla förargelser och dem som göra orätt,

Alla förargelser, och således dem, som hindra det godas tillwäxt hos andra, och äfwen dem, som göra orätt för egen del. Det tillhör kyrkans tjenare att, äfwen med kyrkotuktens tillhjelp, ur wägen rödja förargelsen så mycket som möjligt. Men mycket kommer alltid att återstå. Först wid skördetiden skall all förargelse borttagas.

42 och de skola kasta dem i den brinnande ugnen; der skall gråten och tandagnisslan wara. Matt. 8: 12.

'Den brinnande ugnen, egentligen: ”eldens ugn”. Det båtar då icke en menniska att blott utwertes hafwa hört till församlingen. Det gagnar icke ogräset att hafwa stått midt ibland hwetet.

43 Då skola de rättfärdiga skina såsom solen i sin Faders rike. Den som har öron till att höra, han höre. Dan. 12: 3. 2 Kor. 15: 41.

[ band III, 62 ]Skina, egentligen ”utstråla”. Tillförene hafwa de mestadels warit undanskymde, likasom solen ofta skymmes undan af moln, men derefter sprider ut sina strålar i så mycket härligare glans. Så skola ock de rättfärdiga skina, såsom himmelswidt åtskilda från den ondes barn.

44 Åter är himmelriket likt en skatt, som war dold i en åker, hwilken en man fann och dolde; och i sin glädje går han bort och säljer allt det han har och köper den åkern. Fil. 3: 7.

Skatt i en åker, jemför Jer. 41: 8. Fann, osökt, oförmodadt. Dolde, alltså är det förborgadt nyss före och strax efter fyndet. En kristen hvarken will eller kan fördölja sin kristendom, men först måste han wara befäst och wiss om det han hafwer, innan han till gagn och ej till skada för sig och andra må uppenbara hwad han funnit. Åkern betyder här Guds ord och kyrkan i sin yttre inrättning och bestånd. I denna åker ligger den himmelska skatten förborgad för den naturliga menniskan, men då själen blifwer upplyst och finner skatten, lärer hon att rätt känna kyrkans wärde, och för att komma i full besittning af denna skatt, måste hon försaka all sin egenrättfärdighet och synden och werlden, och således liksom sälja alla sina egna besittningar; och det pris, som derföre erhålles, är ett fullkomligt intet. Sedan man sålunda blifwit alldeles utfattig och kommer och köper för intet, så får man för intet hela åkern, ja hela himmelriket, med alla dess fördolda skatter.

Denna femte liknelsen har särskild tillämpning på en tid, då kyrkan har ett mera förborgadt tillstånd, då det är både swårt och nödwändigt att söka upp Guds rikes werkliga skatter ur det, som falskeligen ger sig ut derför. En sådan tid war nyss före och wid Luthers reformation. Luther fann rättfärdiggörelseläran såsom en skatt fördold i en åker och således okänd för de allra flesta den tiden. Han fördolde den skatten till någon tid, tills han, befäst i sin tro om dess besittning, driftade framträda och för hela werlden predika om sitt stora fynd.

45 Åter är himmelriket likt en köpman, som sökte efter goda perlor;

Sökte! i förra liknelsen fans fyndet mera osökt.

46 och när han hade funnit en kostbar perla, gick han bort och sålde allt det han hade och köpte henne.

En kostbar, nemligen en ojemförligt dyrbar. Alla sanningar äro goda, kostbara perlor. Att finna trosklarhet i någon till en tid af dunkel omhöljd sanning är ojemförligt kostbart. Den måste man då köpa eller i ödmjuk tro tillegna sig, med säljande eller försakande af allt eget tycke, alla egna beräkningar, korteligen af allt, som står i wägen för perlans besittning.

Denna sjette liknelse har särskild tillämpning på en tid, då Guds rikes sanningar äro öppet tillgängliga, men underkastade olika tolkningsförsök, hwilka fordra noggrann pröfning. En sådan tid inföll efter reformationstidehwarfwet.

47 Åter är himmelriket likt en not, som kastades i hafwet och församlade fiskar af alla slag.

48 Och när hon wardt full, drogo de henne upp på stranden och satte sig ned och samlade det goda i käril, men det odugliga kastade de ut.

49 Så skall det ske wid werldens ände: änglarne skola gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga Matt. 25: 32.

50 och kasta dem i den brinnande ugnen; der skall gråten och tandagnisslan wara.

Denna sjunde liknelse har, likasom de öfriga, sin tillämpning på alla tider, men särskildt på kyrkans mycket blandade tillstånd i den yttersta tiden. Jordens olika och talrika folk äro hafwet, hwari evangelii not mer och mer utkastas, tills insamlings- och afskiljningsdagen kommer.

51 Då sade Jesus till dem: Hafwen I förstått allt detta? De swarade honom: Ja, Herre.

52 Och han sade till dem: Derföre, hwar och en skriftlärd, som blifwit gjord till himmelrikets lärjunge, han är lik en husbonde, som ur sitt förråd bär fram nytt och gammalt.

Skriftlärd, noga bekant med bibeln, då för tiden gamla testamentets läror. Gjord till lärjunge, till att känna och forska evangelium om Guds rike, i det nya testamentet uppenbaradt. Nytt och gammalt: nytt, såsom en Kristi lärjunge; gammalt, såsom en skriftlärd.

53 Och det begaf sig, att när Jesus hade lyktat dessa liknelser, gick han derifrån.

54 Och sedan han hade kommit till sin fädernestad, lärde han dem i deras synagoga, så att de häpnade och sade: Hwarifrån har denne sådan wishet och sådana krafter? Mark. 6: 1 f. Luk. 4: 16.

55 Är denne icke timmermannens son? Heter icke hans moder Maria, och hans bröder Jakob och Joses och Simon och Judas? Joh. 6: 42.

De menade: Han härstammar ju från oansenliga, ringa och olärda menniskor. Timmermannens son: af denna fråga will det synas, att Josef, Jesu fosterfader, redan war med döden afgången. Bröder, se kap. 12: 46.

56 Och hans systrar, äro de icke alla hos oss? Hwarifrån har han då allt detta?

57 Och de togo anstöt af honom. Och Jesus sade till dem: En profet [ band III, 63 ]är icke föraktad utan i sin fädernestad och i sitt hus. Mark. 6: 4 f. Luk. 4: 24. Joh. 4: 44.

De stötte sig på hans ringa wilkor. Om man icke åtskiljer det, som är wanligt och borgerligt, ifrån det andeliga, så stöter man sig på det, som man skulle göra sig till nytta. Det förra är obekant för de främmande; derföre skatta dessa en profet eller lärare blott efter det andeliga. — Utan, nemligen ingenstädes så föraktad som i sin fädernestad och allra mest i sitt eget hus, der det förtroliga umgänget lätteligen wållar missaktning.

58 Och han gjorde icke der många krafter för deras otros skull.

För och på de menniskor, hos hwilka icke en gång troswilja finnes, kan intet nådesunder ske. Ingen nådesdelaktighet kan bibringas genom twång. Hwad som här och annorstädes wisat sig hända Jesus, Herren och mästaren sjelf, genom menniskornas otro, det måste ännu mer kunna hända tjenare i predikoembetet.

14 Kapitlet.

Johannes döparens halshuggning. Fem tusen män bespisas. Jesus går på wattnet.

I den tiden fick tetrarken[6] Herodes höra ryktet om Jesus

I den tiden. Jesus hade nu redan omkring ett års tid offentligen gjort sig bekant. Tetrarken Herodes. Denne Herodes Antipas war broder till Arkelaus (kap. 2: 22) och således son till Herodes den store. Titeln tetrark (d. ä. fjerdingsfurste) erhöll han af kejsar Augustus, som gaf honom Galileen och Pereen att regera öfwer. Ordet tetrark betyder wäl egentligen en som regerar öfwer fjerdedelen af ett rike, men så kallades äfwen understundom mindre furstar. Stundom kallas Herodes Antipas af folket till och med konung (v. 9). Äfwen af werldsliga författare beskrifwes han såsom en lättsinnig furste. Han war gift med arabiska konungen Aretas’ dotter. Henne försköt han, för att lefwa tillsamman med Herodias. Deraf följde ett krig med Aretas, hwilket just wid denna tiden pågick. Detta gjorde wäl, att han sent hörde ryktet om Jesus. Bengel anmärker: Wid stora hof har man tidningar i mängd. Men de egentligaste underrättelser om Guds rike har man ofta der senast och minst pålitliga, och gör sig ock föga nytta deraf. Dock gifwes i detta afseende goda undantag.

2 och sade till sina tjenare: Denne är Johannes döparen. Han har uppstått från de döda, och derföre werka dessa krafter i honom. Luk. 9: 7. Mark. 6: 14.

Sade till sina tjenare. Wid en hastig förskräckelse utlåta sig de stora också för de ringare mer, än deras höghet annars tillåter dem. Det Herodes sade till dem wittnar om fruktan. Han war en sadducé. Han hörde således till dem, som icke trodde läran om de dödas uppståndelse. Nu drefs han dock af sitt skuldbelastade samwete att frukta denna läras sanning, fastän på ett widskepligt sätt. Ofta wisar det sig, att de största otroslejon äro de största wantrosharar. De, som icke wilja anamma Guds rena ord, omfatta icke sällan med stor lättrogenhet orena menniskosagor. Likasom trons gerningar följa efter dem, som dö i Herranom, så följa synder och brott med de otrogna in i ewigheten, så att själen deraf täres och frätes och wåndas.

3 Ty Herodes hade gripit Johannes och bundit honom och satt honom i fängelse för Herodias’, sin broder Filippi hustrus, skull, Matt. 4: 12. Mark. 6: 17 f. Luk. 3: 19 f.

Detta skedde i fästningsstaden Makerus uti landskapet Pereen, der Herodes uppehöll sig för det nämnda krigets skull. — Filippus och Herodes Antipas woro halfbröder, födda af samma fader, men af olika mödrar, Herodias war dotter af Aristobulus, äfwenledes Herodes den stores son. Hon war således på en gång brorsdotter, swägerska och gemål till Herodes Antipas. Och det sistnämnda, oaktadt Filippus ännu lefde.

4 ty Johannes hade sagt till honom: Dig är icke lofligt att hafwa henne.

Herodes hörde Johannes i många stycken gerna. Mark. 6: 20. Men Johannes sade honom äfwen sådant, som han icke gerna hörde. Johannes har med detta sitt exempel wisat, att äfwen hofpredikanter måste wara botpredikare, icke hofsmickrare. Owärdiga, d. w. s. oomwända hofpredikanter hafwa utan twifwel största answaret för hofsynderna. Rättsinniga hofpredikanters lott har ofta warit att fördrifwas eller fängslas, som Johannes. Fresenius wisste ingen swårare och answarsfullare befattning på jorden. Kallad till en sådan, förskräcktes han af den kallelsen mer än af förföljelsen 1734. Men när han och hans likar nödgades antaga en sådan kallelse, woro de oförskräckte i sanningens bekännande, likasom Johannes Döparen.

5 Och han wille döda honom, men han räddes för folket, emedan de höllo honom för en profet. Matt. 21: 26. Luk. 20: 6.

6 Men när Herodes’ födelsedag firades, dansade Herodias’ dotter inför dem, och hon behagade Herodes.

Herodias’ dotter, den hon hade i äktenskapet med Filippus.

7 Derföre lofwade han med ed att gifwa henne hwad helst hon begärde.

8 Då sade hon, såsom hennes moder förut hade intalat henne: Gif mig här på ett fat Johannes döparens hufwud.

Hennes moder, Herodias, hade samma sinne mot Johannes, som Isebel mot Elias. 1 Kon. 19: 2. Herodes Antipas war en Akab.

9 Och konungen blef bedröfwad, men [ band III, 64 ]för edernas och bordsgästernas skull befalde han, att det skulle gifwas henne.

Blef bedröfwad: samwetet började hafwa ett ord med i laget. De gladaste gästabud, firade med synd, störas derigenom af den bittraste sorg. Dan. 5: 6. Eden, som Herodes gjort, war en stor synd, dess hållande war en ännu större. Han borde hafwa sagt: du begär mer, än jag kunnat lofwa, ty Johannes’ hufwud är mer än halfwa, ja mer än hela mitt rike. Men de stora äro angelägna att hålla sitt så kallade ”hedersord”, fastän det ofta är den största wanheder. För bordsgästernas skull. De synas således hafwa tegat och samtyckt, i stället för att warna konungen och inlägga en förbön för Johannes. Det är att göra sig delaktig i andras synd. Så blir de ogudaktigas bord dem till en snara. Ps. 69: 23. Det är en wanlig erfarenhet, att wällust och grymhet äro nära beslägtade. Det ena så wäl som det andra är begärelse efter kött och törst efter blod. Wällusten förenar sig med dryckenskap, dryckenskapen föder lättsinnigt skämt, skämtet lättsinniga nöjen, nöjena lättsinniga eder, ederna gräsliga gerningar, mord o. s. w. En hel kedja af synder och förderf kan sålunda inom få ögonblick smidas samman. Men den sista länken är syndarens egen undergång. Både Herodes och Herodias blefwo till slut landsförwiste och dogo i elände.

10 Och han sände och lät afhugga Johannes’ hufwud i fängelset.

11 Och hans hufwud wardt framburet på ett fat och gifwet åt flickan; och hon bar det till sin moder.

12 Och hans lärjungar kommo och togo hans lik och begrofwo honom och gingo och berättade det för Jesus.

13 Och när Jesus hade hört detta, for han afsides derifrån i en båt till en öde trakt. Och när folket fick höra det, kommo de efter honom till fots ifrån städerna. Mark. 6: 30 f. Luk. 9: 10 f. Joh. 6: 1. Matt. 15: 32 f.

14 Och när han hade stigit i land, fick han se mycket folk, och han warkunnade sig öfwer dem och gjorde deras kranka helbregda.

15 Men när det hade blifwit afton, gingo hans lärjungar till honom och sade: Trakten är öde, och tiden är redan framskriden. Skilj folket ifrån dig, att de må gå bort i byarna och köpa sig mat.

Tiden, till att äta eller hemta spisning.

16 Och Jesus sade till dem: De behöfwa icke gå bort; gifwen I dem att äta.

17 Men de sade till honom: Wi hafwa här icke mer än fem bröd och twå fiskar.

18 Då sade han: Bären dem hit till mig.

19 Och han bjöd folket sätta sig ned på gräset och tog de fem bröden och de twå fiskarna, såg upp till himmelen och wälsignade och bröt och gaf lärjungarne bröden, och lärjungarne gåfwo åt folket. 1 Tim. 4: 3. 6: 17.

Tackade. Det war en from sed hos Judarna, att wid hwarje måltids början husfadren höll öfwer brödet, som han bröt, en tacksägelsebön. Denna kallades Wälsignelsen. Jesus har helgat denna sed för oss kristna. Att gå till och från bordet antingen utan bön eller med ett tanklöst hopknäppande af händerna, utmärker stor otacksamhet och lättsinnighet. När nu Jesus tackade eller wälsignade de fem bröden och de twå fiskarna, blef wälsignelsen underbar; näringsämnet förökades under hans händer genom ett underwerk.

20 Och de åto alla och blefwo mätta. Och de upptogo det öfwerblifna af styckena, tolf korgar fulla.

Blefwo mätta. Ordet i grundtexten betyder egentligen: mättas eller betas, såsom fåren, med det gröna gräset, Folket war såsom får. Mark. 6: 34. De mättades nu lika rikligt, som en stor fårahjord skulle mättats af det gräs, på hwilket folket satt sig ned. De upptogo: Guds frikostighet måste anwändas med sparsamhet. Frikostighet mot behöfwande i förening med sparsamhet af det, som blir öfwer, är den rätta hushållningen.

21 Men de som åto woro omkring fem tusen män utom qwinnor och barn.

22 Och strax nödgade han sina lärjungar att stiga i båten och fara före honom till andra stranden, till dess han hade skilt folket ifrån sig. Mark. 6: 45 f. Joh. 6: 16 f.

Orsaken, se Joh. 6: 15.

23 Och när han hade skilt folket ifrån sig, gick han upp på berget afsides för att bedja. Och när det hade blifwit afton, war han der allena.

Af Jesus sjelf lära wi, att bönen i stilla ensamhet och i hjertats djup är nödwändig för wårt inre lif och att wi just derigenom få hemta för själ och ande det rätta brödet från himmelen.

24 Men båten war redan midt på hafwet, hårdt ansatt af wågorna, ty winden låg emot.

25 Och i den fjerde nattwäkten kom Jesus till dem, gående på hafwet.

Fjerde nattwäkten. Judarne indelade natten i fyra wakter. Hwardera bestod af tre timmar. Den första nattwäkten inföll ungefär mellan kl. 6—9 e. m. Den fjerde således mellan kl. 3—6 om morgonen. När lärjungarne följaktligen woro länge öfwade i nöden, och Jesus i bönen, kom han till dem. Jesu gång på [ band III, 65 ]hafwet war ett förespel till hans kropps förklaring, hwarigenom han utan möda går öfwer wågen och är när de sina alltid och öfwerallt.

26 Och när lärjungarna sågo honom på hafwet, blefwo de bestörte och sade: Det är en wålnad och de ropade af räddhåga.

Blefwo de bestörte, likasom förut för stormen. En wålnad, egentligen ”en andesyn”.

27 Men strax talade Jesus till dem och sade: Waren wid godt mod; det är jag, rädens icke.

Då själen är inswept i pröfning och mörker, så känner hon icke heller Herren sjelf i hemsökelsen och agan, utan hon försräckes, till dess han tilltalar henne med det hulda ordet: det är jag, räds icke. Då du blifwer förfärad af skräckgestalter i pröfningar, så märk wäl, att Herren Jesus sjelf aldrig will hålla dig i mörk förskräckelse, utan uppenbarar genast orsaken till den bestraffning eller nöd, hwarmed du pröfwas. Alla annan förskräckelse, som åtföljes af mörk och oförklarlig wånda, den kommer alltid från Satan.

28 Och Petrus swarade honom och sade: Herre, är det du, så bjud mig komma till dig på wattnet.

29 Och han sade: Kom. Och Petrus steg ned ur båten och gick på wattnet och kom till Jesus.

Kom: Den, som erbjuder sig till något synnerligt, måste ock sedan rätt skicka sig deruti.

30 Men när han såg wädret, blef han förskräckt, och då han begynte sjunka, ropade han och sade: Herre, hjelp mig!

Petrus begynte sjunka i hafwet, när tron begynte sjunka i hjertat. En stark tro hade äfwen hållit honom uppe i wågorna.

31 Och strax räckte Jesus ut handen och fattade i honom och sade till honom: Klentrogne, hwarföre twiflade du?

Hwarföre twiflade du, nu först, sedan du hade erbjudit dig sjelf till detta trosprof? Förebråelsen gäller blott lärjungens fruktan.

32 Och när de hade kommit upp i båten, stillade wädret sig.

33 Men de som woro i båten gingo fram och tillbådo honom, sägande: Wisserligen är du Guds Son.

34 Och de foro öfwer och gingo i land wid Gennesaret. Mark. 6: 53 f.

35 Och när folket derstädes igenkände honom, utsände de bud i hela trakten der omkring och förde till honom alla sjuka.

36 Och de bådo honom, att de allenast måtte få röra wid det yttersta af hans klädnad; och alla som rörde derwid blefwo helbregda. Luk. 6: 19.

Så utgår af Herren Jesus ännu i denna stund en kraft, som botar alla, som komma till honom och widrören honom med trons hand, en kraft, som gör dem helbregda till själen och gifwer sydernas förlåtelse och andeligt lif, ja, äfwen lekamlig helbregdagörelse, så widt det är honom täckeligt. Har du fattat hans klädafåll i ordet, som är hans mantel, så har du redan funnit den hjelpen.


15 Kapitlet.

Jesus bestraffar de skriftlärdes och fariseernas skrymteri, bönhör den Kananeiska qwinnan, befspisar fyra tusen män.

Då kommo skriftlärde och fariseer ifrån Jerusalem till Jesus och sade:

Då, i största otid, kommo hycklarne helt twärt fram.

2 Hwarföre bryta dina lärljungar de äldstes stadgar? Ty de twå icke sina händer, när de äta bröd. Mark. 7: 1 f.

De äldstes stadgar. Dessa utgjordes dels af förklaringar af Guds bud, dels af sjelftagna tillsatser. Sådana funnos i stor mängd, tid efter annan tillkomna genom muntligt eller skriftligt arf från ansedda fäder. Samma stadgar samlades, utlades, och höllos till och med i större wärdnad än Guds egna bud. Alldeles så som det sedermera gått i den romerska eller påwiska krukan. Likasom hon med ändalösa menniskostadgar uppstält en spetsgård kring evangelium, till troslärans förfalskande, så hade fariseernas skriftlärde uppstält en spetsgård kring lagen. Till dessa stadgar hörde äfwen den om handtwagningen före måltiden. Denna twagning war hos Judarna sedwanlig. Såsom ett fritt, renligheten befordrande bruk, war den ej förkastlig. Såsom ett twång, såsom en för saligheten nödwändig sak, war den desto förkastligare.

3 Men han swarade och sade till dem: Hwarföre bryten och I Guds bud för edra stadgars skull?

Mot skrymtarnes hwarföre har sanningen alltid ett annat hwarföre att förehålla dem.

4 Ty Gud har bjudit och sagt: ”Hedra din fader och din moder” och ”Den som bannar fader eller moder, han skall döden dö”. 2 Mos. 20: 12. 5 Mos. 5: 16. Es. 6: 2. 2 Mos. 21: 17. 3 Mos. 20: 9. Ords. 20: 20.

5 Men I sägen: Hwilken som säger till sin fader eller moder: en offergåfwa är det, hwarmed du af mig kunde hjelpas — då sker, att han icke hedrar sin fader eller moder.

Jesus framdrager här ett exempel på de menniskostadgar, som mest förnärmade Guds bud. Det war ett förfärligt undantag från fjerde budet, de gjorde, när de sade: Hwilken som säger till sin fader eller moder: en offeråfwa (åt Gud) är det, hwarmed du af mig kunde hjelpas. Som wille de säga: det, hwarmed du, fader eller moder, skulle hjelpas af mig, är [ band III, 66 ]bestämdt till korban (Mark. 7: 11) eller offer åt Gud; du kan således icke få den hjelpen, och du måste anse ändamålet bättre wunnet med den heliga bestämmelse, gåfwan fått. För att rikta templet tillåto sålunda fariseerna barnen att undandraga föräldrarne det understöd, de woro dem skyldiga i kraft af fjerde budet. Dermed lärde de i sjelfwa werket att barnen icke widare behöfde hedra sin fader eller sin moder. På samma sätt handlade sedermera många, som åt kyrkor och kloster bestämde sina egodelar, så att föräldrarne ledo nöd. På samma sätt de, som ännu i dag åberopa sig på fattigförsörjningen, hwartill de bidraga. Denna fattigskatt är för dem ett korban. Dit hänwisa de sina fattiga förädrar i deras nöd. De otacksamme mena sig hafwa gjort nog, då de bidragit till de fattigas underhåll i allmänhet, och glömma sin särskilda pligt mot fader och moder. Så betungas församlingen med en öfwerflödig fattigwård för otacksamma barns skull. Ett sådant barn är argare än en hedning (1 Tim. 5: 8).

6 I hafwen så gjort Guds lag om intet för edra stadgars skull.

7 I skrymtare, rätt profeterade Esaias om eder, då han sade:

8 ”Detta folk hedrar mig med sina läppar, men deras hjerta är långt ifrån mig; Es. 29: 13.

9 men fåfängt dyrka de mig, då de lära läror, som äro menniskors bud”.

10 Och han kallade sig folket och sade till dem: Hören och förstån.

11 Icke det som går in i munnen orenar menniskan, men det som går ut från munnen, det orenar menniskan.

Allt hwad Gud skapat är godt. All af Gud gifwen spis kan tagas med tacksägelse och utan fruktan, att den skall orena menniskan, äfwen om den bäres till munnen med otwagna händer. En annan sak är det wäl med swalg och dryckenskap. Men icke är det maten eller drycken, som i sig sjelf besmittar, utan missbruket, öfwerflödet, ja, den syndiga afsigten, som redan utgått ur hjertat, innan närings- eller förtäringaämnet ingått genom munnen.

12 Då gingo hans lärjungar fram och sade till honom: Wet du, att fariseerna togo anstöt, när de hörde det ordet?

Guds ord, då det rätt tillämpas på menniskan, werkar wäckelse, syndasorg och tro på Herren Jesus; men då menniskan icke will på detta sätt anamma ordet, så förargar hon sig deröfwer.

13 Men han swarade och sade: Hwarje planta, som min himmelse Fader icke har planterat, skall uppryckas med roten. Joh. 15: 2.

Hwarje planta, sådan som menniskostadgarne woro, den falska tron, den egna rättfärdigheten, de sjelftagna tröstegrunderna o. s. w., allt, det må hafwa ett än så wackert utseende, det måste dock uppryckas såsom ogräs.

14 Låten dem fara. De äro blindas blinde ledare; men om en blind leder en blind, så falla de båda i gropen. Matt. 23: 16. Luk. 6: 39.

Dessa ledare woro sjelfwa utan sanningens kunskap, och det blinda folket lät sig ledas af dem; ty det wille icke söka upplysning i Guds ord. Ingen menniska behöfwer fortfara i sin blindhet äfwen om lärarne äro blinde, ty Guds ord, som öppnar ögonen och sprider ljus i själen, står öppet för alla.

”De äro blindas blinde ledare”, på en gång ledare och förledare. Es. 9: 16.

15 Då swarade Petrus och sade till honom: Uttyd för oss denna liknelse.

Denna liknelse, v. 11.

16 Men han sade; Äre ock I ännu oförståndige?

17 Fastån I icke, att allt det som går in i munnen, det går ned i buken och har sin naturliga utgång?

18 Men det som går ut från munnen, det kommer från hjertat, och det är detta, som orenar menniskan.

Hjertat är den sanna renlighetens eller orenlighetens hemwist. Intet orenlighetsställe är så wederwärdigt som ett menniskohjerta utan ny födelse.

19 Ty från hjertat utgå onda tankar, mord, hor, skörlefnad, stölder, falska wittnesbörd, hädelser. 1 Mos. 6: 5. 8: 21. Jer. 17: 9.

Onda tankar, sådana som t. ex. fariseerna hyste. Det orena hjertat är en werkstad eller källa för allehanda sådana tankar. Hwar det kommer till mord, hor o. s. w. i ord och gerningar, der äro dessa ett utflöde af mordtankarna, otuktstankarna o. s. w. i hjertat.

20 Detta är det som orenar menniskan, men att äta med otwagna händer, det orenar icke menniskan.

21 Och Jesus gick derifrån och drog sig undan till Tyri och Sidons trakter. Mark. 7: 24 f.

22 Och se, en Kananeisk qwinna kom från dessa gränstrakter och ropade och sade: Herre, Davids son, förbarma dig öfwer mig; min dotter är swårt besatt af en ond ande.

En kananeisk qwinna, en qwinna af Kanaans efterkommande. Herre, Davids Son: hon hade således någon kunskap om Jesu persons höghet. Lite kunskap, wäl använd, medför större wälsignelse än mycken kunskap, illa begagnad.

23 Men han swarade henne icke ett ord. Då gingo hans lärjungar fram och bådo honom och sade: Skilj henne [ band III, 67 ]från dig; ty hon följer oss efter med rop.

Jesu tystnad war betänklig. Den gaf qwinnan att betänka sin owärdighet, såsom stående utom löftesförbundet. Men den lände henne tillika till trospröfning. Äfwen lärljungarnes kärlek pröfwades derunder. De inlade för henne en förbön: Skilj henne från dig, med hjelp.

24 Och han swarade och sade: Jag är icke utsänd utan till de förlorade fåren af Israels hus. Matt. 10: 5. Ap. G. 13: 46.

Utsänd, såsom en herde, att predika och göra under. Denna Jesu sändning angick egentligen blott egendomsfolket. Först när Jesu medlareembete war fulländadt på korset, som borttog skilnaden mellan Judar och hedningar, Ef. 2: 14. så utsändes Jesu apostlar äfwen till hedningarne med ordets predikan.

25 Men hon kom och tillbad honom, sägande: Herre, hjelp mig.

Hon kom: förut hade hon följt efter och ropat; nu träder hon framför Herren Jesu ögon, och stänger wägen för honom. Troskampen ökas genom sjelfwa afslaget. Och tillbad, kastade sig ned för honom. Ordet tillbedja betyder här egentligen att såsom en hund kasta sig ned för någons fötter.

26 Men han swarade och sade: Det är orätt att taga barnens bröd och kasta det åt hundarna.

Brödet på bordet, tillhörande barnen i ”Israels hus”. Med Judarne sjelfwa plägade Jesus tala skarpt, men mildt om dem inför främlingar, Joh. 4: 22. Hundarna (egentligen småhundarna) woro orena djur. Många Judar kallade heningarna med denna benämning. Kanaan war dömd att wara en träl. 1 Mos. 9: 25. Kananiterna räknades således af Judarna i synnerhet till hundarna. Men Jesus nyttjar denna benämning, emedan qwinnan sjelf genom sin ödmjukt tillbedjande ställning gaf tillkänna, att hon ej ansåg sig annorlunda än såsom en af de små hundarne i jemförelse med Israels barn. Hon finner derföre icke denna benämning för hård.

27 Men hon sade: Ja, Herre; ty äfwen hundarna äta ju af de smulor, som falla ifrån deras herrars bord.

Tron finner ofta i det hårdaste ord ett evangelium. Ett tal föranleder det andra. Trons ande gifwer de bästa böneorden. Att bedja om nådesmulorna är wägen till delaktighet i hela nådesförrådet. Hwad andra förslösa och missbruka kommer den nådehungrande wäl till godo. En gammal rättskaffens kyrkofader säger: ”Ser du wäl denna qwinnas ödmjukhet? Hör, huru Judarne skryta: wi äro Abrahams säd och hafwa aldrig någons trälar warit. Icke så denna qwinna; hon kallar sig en hund och Abrahams barn sina herrar. Derföre blef hon ett barn.” Judarne åter hafwa förblifwit lagens trälar intill denna dag.

28 Då swarade Jesus och sade till henne: O qwinna, din tro är stor. Ske dig såsom du will. Och hennes dotter blef helbregda från den stunden.

Att med så litet kunskapsljus, som hon hade, med så stor ödmjukhet, som hon ådagalade, med så stor ihärdighet, oaktadt gång på gång förnyade afslag, bryta sig igenom, det bewisar en stor tro. Ett owanligt beröm, som denna qwinna får! Hennes stora ödmjukhet gjorde, att hon kunde mottaga det utan fara att förhäfwa sig. Hon hade bestått en troskamp såsom Jakob, då han fick namnet Israel, Guds kämpe. Hon släppte ej Herren, förrän hon fick den stora wälsignelsen. Genom denna tro blef hon i sjelfwa werket en rätt Israelitinna.

Här uppenbarar sig den kämpande och segrande tron i sin fulla och härliga kraft; hon liksom binder Herren Jesus med hans egna ord, hon tager honom på orden såsom om hon wille säga: Ja, Herre, hwad du säger är fullkomligt rätt, wi hedningar äro alldeles owärdige, att du skulle komma till oss och utdela rikligen nådens bröd ibland oss, såsom ibland Judafolket: men hundarne äta af de smulor, som falla utaf deras herrars bord, gif mig så mycket som denna liknelse låter mig hoppas. Hon förödmjukar sig, hon underkastar sig fullkomligt Herrens dom och gifwer honom rätt, hon håller sig fast wid hans ord och fortfar att bedja och hoppas. Så uppenbarade sig hennes segrande tro, som nu blef krönt med så härlig framgång.

Hennes tro war stor; ty den gaf icke wika för det motstånd, som Jesus syntes göra, den war förenad med sådan ödmjukhet, att hon icke sökte någon wärdighet hos sig sjelf, och med en sådan fasthet, att den segrade just genom den kraft, som hon fick af Jesu egna ord. Och nu fick hon hwad hon önskade, hjelpen war gifwen, hennes dotter war befriad från den onde anden. Den bedjande tron får alltid hwad den begär; ty då själen beder med sådan tro och i Jesu namn, så kan det icke wara en bön om något, som är emot hans wilja. Äfwen en bön om ett underwerk, om den wore förenad med en sådan tro, skulle blifwa uppfyld.

Jesus war således sjelf Guds första sändebud äfwen till hedningarna, och denna qwinna är en förstling, som lofwar stora ting om hedningarnes omwändelse och salighet. Detta lärer oss äfwen, att Jesu kärlek är så stor, att hwarest han ser en menniskosjäl, som will låta hjelpa sig af honom, till den själen kommer han med hjelpen. Denna qwinna kunde icke komma till honom: den stora nöden hindrade henne; men Jesus kom till henne. Han gick icke utom gränsen in i det hedniska landet, men han gick så nära, att hon kunde komma. Henens tro och längtan efter hjelp hade fattat hans frälsarekärlek och drog honom dit, han gick dit för hennes skull, och ännu går han omkring genom sitt ord och sin ande och med sina tjenare för att uppsöka och frälsa det, som borttappadt är.

29 Och Jesus gick widare derifrån och kom till det Galileiska hafwet och gick upp på berget och satte sig der. Mark. 7: 31 f.

30 Och till honom kom mycket folk, [ band III, 68 ]som hade med sig halta, blinda, döfstumma, lytta och många andra och kastade dem för Jesu fötter, och han botade dem, Es. 35: 5.

31 så att folket förundrade sig, när de sågo döfstumma talande, lytta färdiga, halta gående och blinda seende, och de prisade Israels Gud.

Israels Gud, v. 24.

32 Och Jesus kallade sina lärljungar till sig och sade: Jag ömkar mig öfwer folket, ty de hafwa nu i tre dagar dröjt hos mig och hafwa intet att äta, och jag will icke låta dem gå ifrån mig fastande, att de icke må uppgifwas på wägen. Mark. 8: 1 f. Matt. 14: 19.

33 Och hans lärjungar sade till honom: Hwarifrån skola wi i öknen få så många bröd, att wi kunna mätta så mycket folk?

De hade således icke behållit i klart minne det förra brödundret, kap. 14. Så lätt förgätes Herrens hjelp.

34 Och Jesus sade till dem: Huru många bröd hafwen I? Och de sade: Sju, och några små fiskar.

35 Och han tillsade folket att sätta sig ned på marken.

36 Och han tog de sju bröden och fiskarna, tackade och bröt och gaf åt sina lärjungar, och lärjungarne gåfwo åt folket.

37 Och de åto alla och blefwo mätta; och de upptogo det öfwerblifna af styckena, sju korgar fulla.

38 Och de som åto woro fyra tusen män utom qwinnor och barn.

39 Och när han hade skilt folket ifrån sig, steg han i båten och for till Magadans gränser.

Magadan, en obekant ort wid sjön Genesaret.

16 Kapitlet.

Jesus bestraffar fariseerna och sadduceerna, som begära tecken. Petri bekännelse. Jesus talar om sitt och sina bekännare lidande.

Och fariseerna och sadduceerna gingo fram och frestade honom och begärde, att han wille låta dem se ett tecken från himmelen. Matt. 12: 38 f. Mark. 8: 11 f.

Från himmelen: tecknet med bröden höllo de för jordiskt eller åtminstone ej större, än att det kunde ske af mången annan. De torde ha grundat sin djerfwa fordran på Joel 2: 30, 31 och följande. I det onda woro fariseerna och sadduceerna enige, ehuru de eljest i mycket woro oense.

2 Men han swarade och sade till dem: Om aftonen sägen I: Det blifwer klart wäder, ty himmelen är eldröd, Luk. 12: 54 f.

3 och om morgonen: Det blifwer owäder i dag, ty himmelen är eldröd och dyster. I skrymtare, förftån I att döma om himmelens utseende, men kunnen icke döma om tidernas tecken?

Skrymtare, kap. 7: 5. De gifwa så noggrann akt på detta lifwets angelägenheter, att de icke kunna se och döma om tidernas tecken. Sålunda blefwo af dem äfwen de undertecken, som Jesus gjorde, förbisedda och missförstådda. Hwarje tid förer med sig sina wissa tecken. Alltså bör man wäl först i allmänhet af tecknen sluta till tiden, men sedan också af tiden sluta till tecknen. Tecknen wisade Kristi tid. Kristi tid medförde inga undertecken på himmelen, utan wälgörenhetstecken på jorden. Tecknen från himmelen skola i sinom tid icke uteblifwa. Men syndens menniska skall låta eld falla af himmelen och således motswara denna begäran af otrons barn. Upp. 13: 13. I fyratio år såg Israels folk i öknen tecken från himmelen, men de föllo der för sin otros skull. Inga underwerk kunna öfwerwinna otron hos dem, som sätta sig emot Guds nåd.

4 Ett ondt och horiskt slägte söker efter tecken, och intet annat tecken skall gifwas det än Jonas’ tecken. Och han öfwergaf dem och gick sin wäg. Jon. 2: 1.

Än... tecken: det blef ett tecken utur jorden.

5 Och när lärjungarne hade kommit till andra stranden, hade de förgätit att taga bröd med sig. Mark. 8: 14 f.

6 Och Jesus sade till dem: Sen till, att I tagen eder till wara för fariseernas och sadduceernas surdeg. Luk. 12: 1.

Lärjungarne torde hafwa tyckt, att Herren bort tillfredsställa fariseernas och sadduceernas begäran om tecken. De warnas derföre för deras surdeg, för sadduceernas såwäl som för fariseernas. Är läran sann och ren, så werkar den andeligt lif, men är läran falsk, så werkar den förstörande jäsning och andelig förruttnelse.

7 Då öfwerlade de för sig sjelfwa och sade: Wi togo inga bröd med oss.

8 Men då Jesus märkte det, sade han till dem: Hwarföre öfwerläggen I för eder sjelfwa, I klentrogne, derom, att I icke togen bröd med eder?

Märkte, att de woro mer bekymrade om sin oomtänksamhet i det timliga än om sin brist på tro.

9 Förstån I icke ännu, eller minnens [ band III, 69 ]I icke de fem bröden för de fem tusen, och huru många korgar I upptogen, Matt. 14: 17 f. Mark. 6: 41 f. Luk. 9: 13 f. Joh. 6: 9.

10 icke heller De sju bröden för de fyra tusen, och huru många korgar I upptogen? Matt. 15: 34.

11 Huru kommer det till, att I icke förstån, att det icke war om bröd som jag sade eder, att I skullen taga eder till wara för fariseernas och sadduceernas surdeg?

12 Då förstodo de, att han icke hade sagt, att de skulle taga sig till wara för bröds surdeg, utan för fariseernas och sadduceernas lära.

Fariseernas lära gick mera ut på skrymtaktig wantro, sadduceernas på grof otro. Men all falsk lära har i grunden samma källa och förer till samma mål.

13 Men när Jesus som till trakten omkring Cesarea Filippi. frågade han sina lärjungar och sade: Hwem säga menniskorna mig, Menniskosonen, wara? Mark. 8: 27 f. Luk. 9: 18 f.

Cesarea betyder kejsarstad. Förut hade den haft andra namn. Den kallades nu Cesarea, till kejsar Tiberii ära. Fjerdingsfursten Filippus hade gifwit den detta namn. Den kallades derföre äfwen Cesarea Filippi, och låg wid foten af berget Libanon, samt bör således skiljas från det Cesarea, som omnämnes i Ap. G. 9: 30 och annorstädes. Det war nu blott omkring sju weckor intill Jesu lidande. Lärjungarne hade således lång tid haft tillfälle att höra och fråga honom, sin mästare. De borde ha mognat för mottagande af den pröfwande fråga, Jesus här ställer till dem, v. 15. Jesus kallar sig sjelf Menniskosonen, såsom wanligen under hela sin förnedringstid. Ingen af hans lärjungar finnes hafwa kallat honom så. Men att denna benämning ”Menniskosonen” war likbetydande med Kristus, Guds Son, skulle lärjungarne först småningom fatta och förstå.

14 Då sade de: Somliga Johannes döparen, men andra Elias, och andra Jeremias eller en af profeterna. Matt. 14: 2.

En del trodde Johannes döparen wara uppstånden och att han gick igen i Jesu person. Den meningen war temligen allmän, att Elias skulle än en gång uppenbara sig i werlden. Detsamma trodde en del Judar om Jeremias i synnerhet, men äfwen om andra af de gamla profeterna. Sådana meningar hörde till den surdeg, som skulle utrensas.

15 Han sade till dem: Men hwem sägen I mig wara?

Det är icke nog att weta andra menniskors mångahanda meningar, som till äfwentyrs alla äro willfarande. Jag måste sjelf weta, på hwem jag tror.

16 Och Simon Petrus swarade och sade: Du är Kristus, den lefwande Gudens son. Joh. 6: 69. 11: 27. Ap. G. 8: 37. 9: 20. 1 Joh. 4: 15. 5: 5.

Simon Petrus förer här, såsom ofta annars, ordet för de andra lärjungarna. Du är Kristus, den ”smorde”, den utlofwade, wäntade, konungen.

17 Och Jesus swarade och sade till honom: Salig är du, Simon, Jonas’ son, ty kött och blod har icke uppenbarat det för dig, utan min Fader, som är i himmelen. 2 Kor. 2: 10.

I en sådan trosbekännelse, då den går af hjertat, ligger salighet; den, som har en sådan tro, har derigenom det ewiga lifwet och är förenad med Kristus, som är salighetens grundwal. Kött och blod, eller naturligt förstånd, kan icke för menniskan uppenbara denna sanning, utan det är en gåfwa af den himmelska Fadren. Men denna gåfwa will Fadren gifwa åt hwar och en, som icke gör uppsåtligt motstånd, såsom de blinda och de blindas blinde ledare.

18 Jag säger ock dig, att du är Petrus;[7] och på denna klippa skall jag bygga min församling, och dödsrikets portar skola icke warda henne öfwermägtiga. Joh. 1: 42. Ef. 2: 20.

Du är Petrus: ett ljufligt eko till Petri bekännelseord: Du är Kristus. Förut (Joh. 1: 42) hette det: du skall heta; här heter det: du är Petrus. Petrus eller Kefas betyder klippa eller hälleberg. Här gifwes Petrus ett särskildt löfte. Ty med sin kunskap och bekännelse tog han ett försteg för de andra lärjungarna, och efter allt utseende hade då ingen annan warit så färdig som han med det swar, han gaf. På denna klippa, säger Kristus, att han skall bygga sin församling. Förlamlingen eller kyrkan d. ä. ”Herrens hus” fick sin uppbyggelse efter Andens utgjutande på pingstdagen. Denna klippa, på hwilken kyrkan uppbygges, är nu egentligen den bekännelsen, att Jesus är Guds Son. Men som Petrus först uttalade denna bekännelse, så får också han denna benämningen klippa, ehuru de öfriga trogne apostlarne ej äro dermed uteslutna, utan bilda tillsamman kyrkans grundwal, Ef. 2: 20. Upp. 21: 14. Ty de byggde gemensamt på samma grundbekännelse. Ingen har efterträdt dem i deras höga apostoliska wärdighet, således icke heller i det företrädet att wara Petri efterträdare såsom församlingens hälleberg. Att Petrus warit biskop i Rom är en dikt af den romerska kyrkan. Det är således en dikt, att påfwarne äro Petri efterträdare. Att de på samma lösa grund tillegna sig samma ära, som den Herren här tillerkänner Petrus, är den gräsligaste förmätenhet. Det är twärtom alldeles så, att påfwedömet tillhör dödsrikets portar genom sitt antikristiska sätt att strida mot Kristi församling. Portar betyder magt. Dödsrikets portar betyder således all helwetets och dödens magt. Så stor den warit och är, skall den dock [ band III, 70 ]icke warda Kristi församling öfwermägtig. I striden mellan dödsriket med dess portar och Kristi församlings hus eller kyrkan med dess lefwande bekännelse, skall kyrkan behålla öfwerhanden.

19 Och jag skall gifwa dig himmelrikets nycklar, och allt hwad du binder på jorden, det skall wara bundet i himmelen, och allt hwad du löser på jorden, det skall wara löst i himmelen. Matt. 18: 18. Joh. 20: 28.

Och jag skall gifwa dig. Detta skedde Joh. 20: 23. Nycklar sättes i motsats till portar. Båda betyda magt (Upp. 1: 18). Med nycklarne tillslutes och öppnas. Med himmelrikets nycklar förstås således magten att tillsluta och öppna himmelriket, d. w. s. magten att tillsluta eller öppna tillgången till nådens förmåner. Men det heter här icke tillsluta och öppna, utan binda och lösa. Detta uttryckssätt grundar sig på forntidens sed, att bruka nycklar med widfogade kedjor eller band, som ombundos eller lossades, allt eftersom man wille tillsluta dörren eller upplåta den. Men nu liknas menniskans syndaskuld i skriften wid ett band. Nyckelmagten utöfwas således, när en menniska löses från sin syndaskuld eller bindes fastare derwid, när den botfärdige förklaras fri från sina synder, ben obotfärdige åter wid dem häftad, när således för den botfärdige himmelriket med syndaförlåtelsens förmån öppnas, men för den obotfärdige tillstänges. Denna magt gafs först Petrus, sedan och jemte honom de öfriga apostlarna och tillhör Kristi sanna kyrka, himmelrikets nycklar innebära den fullmagt, som Jesus gaf åt sina lärjungar, Matt. 28: 19. Mark. 16: 16; och det löfte, att han wille gifwa dem sin Andes ljus att både skrifwa och predika salighetens lära rätt och fullkomligt efter hans wilja, samt att han wille werka med ordet, så att det skulle blifwa ett salighetens evangelium för alla som tro. Nycklarne äro således apostlafullmagten. Jesus talar här till Petrus och säger dig och du, emedan Petrus hade aflagt bekännelsen i allas namn, men det angår alla de öfriga apostlarne lika mycket, som honom; såsom man kan se deraf, att Jesus tilltalar dem alla, då han gifwer dem den Helige Andes gåfwa, som till embetet behöfdes, Joh. 20: 22, 23. I Jesu ord ligger det fasta löfte och den försäkran, att den lära, som är af hans apostlar förkunnad och skrifwen och i nya testamentet förwarad, är den af honom sjelf gifna salighetsläran, att syndernas förlåtelse, lif och salighet gifwes på det sätt, som i detta ord är förklaradt, så att alla de, som tro på detta ord, blifwa lösa från sina synder, men att de, som icke tro, äro i sina synder bundna, samt att Kristus sjelf löser och binder i himmelen, såsom detta ord löser och binder på jorden, och att domen en gång skall fällas efter detta ord. Tron på ordet löser syndaren, men otron binder honom ännu starkare i blindhetens och syndens band. Det är således apostlarne, som med sitt ord lösa och binda. Denna försäkran af Jesus är hans inseget på det nya testamentets skrifter. Hwad löse- och bindenyckeln i läroembetet beträffar, så kommer det alltid derpå an, om den som löser och binder har Kristi Ande, som war i apostlarne, och att lösandet eller bindandet sker genom Herrens ord och icke efter menskligt magtspråk och menskligt godtycke. I apostlarnes ord har du din salighet, om du tror; i apostlarnes ord har du din dom, om du icke tror. I detta ord är ewighetsdomen redan fäld. Se Joh. 3: 19. Kol. 1: 13.

20 Derefter bjöd han lärjungarne, att de icke för någon skulle säga, att han war Kristus. Matt. 17: 9.

Jesu lidande war nu nära. Men om Petrus icke ännu kunde förlika med hwartannat läran om Guds Son och om hans lidande (v. 22), huru skulle folket ännu kunna det? Ett förtidigt uppenbarande af den stora sanning, om hwilken apostlarne nu blifwit öfwertygade, skulle ha wållat skada. Hos några skulle det kunna wålla upproriska företag för Jesu sak, i det de wille göra honom till en jordisk konung; hos andra kunde det föranleda desto swårare och answarsfullare förgripelser mot hans höga person. Derföre bjöd Jesus lärjungarne att tiga med hwad de nu wisste om hans persons höghet.

21 Från den tiden begynte Jesus förklara för sina lärjungar, att han måste gå till Jerusalem och lida mycket af de äldste och af öfwerstepresterna och af de skriftlärde och dödas och på den tredje dagen uppstå igen. Matt. 20: 17 f. Mark. 8: 31 f. Luk. 9: 21.

Från den tiden: förut hade Jesus blott på förblommeradt wis hänsyftat derpå. Kännedomen om hans person borde förut wara befäst, innan de kunde bära det klart uttalade ordet om hans lidande. Petrus särskildt behöfde denna underrättelse, för att icke uppblåsas af det pris, han fått för sin sköna bekännelse. Detta behof wisar sig strax.

22 Och Petrus tog honom till sig och begynte tillrättawisa honom och sade: Beware dig Gud, Herre. Icke skall detta wederfaras dig.

23 Men han wände sig om och sade till Petrus: Gå bort ur min åsyn, Satan; du är för mig en stötesten, ty du besinnar icke det Gud tillhörer, utan det menniskor tillhörer.

En sådan förmätenhet, att lärjungen will underwisa och till och med näpsa mästaren, förtjenar en allwarlig näpst. Gå bort ur min åsyn, egentligen, ”gå bakom mig”, nemligen i stället för att stå mig i wägen. Du skall icke wara en rådgifware utan efterföljare. Satan betyder motståndare, wedersakare. Så god Petri bekännelse nyss warit, så ondt war nu hans råd. Genom detta war han för Herren en stötesten. Med det, hwarigenom en menniska wisar sig wara Jesus och hans rike till motstånd och anstöt, liknar hon Satan, går hans ärende, förtjenar hans namn. Den korsskygge Petrus besinnade denna gång blott det menniskor tillhörer, som äro kött och blod (v. 17), och som, [ band III, 71 ]öfwerlemnade åt sig sjelfwa, stöta sig på ordet om lidandet och se mera på ”förskoning” än på försoning. Mången gång kan i menniskors wälwilja och wälmening i andeliga ting dölja sig en satanisk list att motwerka Guds rike, utan att menniskan wet det. Så t. ex. all så kallad humanitet, som sätter menniskokärlek i stället för tro på Herrens ord: den har här fått sin dom. Då Jesus sade: du Satan, så menade han icke egentligen Petrus, utan Satan sjelf, som ingaf Petrus att motsäga Jesu ord. Ingen motsägelse mot Herrens ord får gälla; utan den har sitt ursprung från frestaren, äfwen om den sker i största wälmening. Att wilja upprätta Guds rike på menniskowis är också ett sådant ondt råd: då besinnar man icke det Gud tillhörer, utan det menniskor tillhörer. Hit hörer allt det, som går ut på att minska försakelsen eller smäleken i Kristi efterföljelse och att göra himlawägen bredare.

24 Då sade Jesus till sina lärjungar: Om någon will efterfölja mig, han förneke sig sjelf och tage sitt kors på sig och följe mig. Matt. 10: 38 f. Mark. 8: 34 f. Luk. 9: 23 f.

Matt. 10: 38. Efterfölja mig, heter närmare, ”gå i mina fotspår” eller ”bakom mig”, såsom i v. 23. ”När förnekar Petrus sig sjelf? När han gör så emot sig sjelf, som han gjorde mot Jesus, då han förnekade Jesus.” (Bengel.)

25 Ty hwilken som will bewara sitt lif, han skall mista det, men hwilken som mister sitt lif för min skull, han skall finna det. Joh. 12: 25.

26 Ty hwad skall det hjelpa en menniska, om hon winner hela werlden, men förlorar sin själ? Eller hwad kan en menniska gifwa till lösen för sin själ?

Se Ps. 49: 8, 9.

27 Ty Menniskosonen skall komma i sin Faders härlighet med sina änglar och skall då löna hwar och en efter hans gerningar. Sak. 14: 5. Matt. 25: 31. 26: 64. Rom. 2: 6. Jud. Ep. v. 14. Upp. 2: 23.

Efter hans gerningar: egentligen ”enligt hans handlingssätt (praxis)”. En god eller ond menniska har ett enda godt eller ondt handlingssätt, allteftersom han tjenar Kristus eller buken; och af det enda handlingssättet flyta sedan många goda eller onda gerningar.

28 Sannerligen säger jag eder: Några äro bland dem som här stå, hwilka icke skola smaka döden, förr än de hafwa fått se Menniskosonen komma i sitt rike.

Några, i synnerhet Petrus, Jakob och Johannes. Hwilka det skulle wara, nämnes icke här med namn, och detta gaf dem alla en uppmuntran. I sitt rike, såsom konung i härlighet, sedan han genomgått sitt lidande. Flera prof af en sådan Jesu ankomst i sitt rike följde, medan ännu apostlarne lefde. I synnerhet skedde det ännu i samma mansålder, då wid Jerusalems förstöring det gamla wäsendet upphörde. Då uppenbarade Jesus sin härlighet på ett sätt, som war ett förespel till det som skall ske, då han kommer att uppenbara sig i sin härlighet på den sista dagen.

17 Kapitlet.

Jesus förklaras, botar en månadsrasande, förkunnar sitt lidande, betalar tempelskatten.

Och sex dagar derefter tog Jesus med sig Petrus och Jakob och Johannes, hans broder, och förde dem afsides upp på ett högt berg. Mark. 9: 2 f. Luk. 9: 28 f.

Petrus, Jakob och Johannes, de samme tre, som sedermera woro wittnen til hans swåra lidande i Getsemane. För dessa sina förtrognaste lärjungar skulle Jesus, före sitt lidande, stadfästas i den wärdighet, de redan hos honom warseblifwit. På ett högt berg: nämnes icke hwilket det warit. Man har redan mycket tidigt förmodat, att det warit Tabor (Jer. 46: 18), ett af de skönaste berg i Israels land.

2 Och han wardt förwandlad inför dem, och hans ansigte sken såsom solen, och hans kläder wordo hwita såsom ljuset.

Den gudoms härlighet, som eljest fördoldes af tjenareskepelsen, bröt med magt fram. Här sågo lärjungarne hwad de hittills trott och bekänt, kap. 16: 16. Joh. 1: 14. I hans ansigtes sken sågo de hwad som står i början af Ebr. 1: 3. Gudomsklarheten genomträngde äfwen hans kläder. Så framlyste härligheten af den rättfärdighetsskrud, som han gick att åt oss förwärfwa.

3 Och se, dem syntes Moses och Elias, samtalande med honom.

Så framträda äfwen himmelska wittnen till Jesu förklaring. Moses och Elias hade båda på ett owanligt sätt gått ur tiden. De framträda såsom hufwudmän (representanter) af lagen och profeterna, dem Kristus skulle helt uppfylla. Wid Jesu förklaring förklaras således tillika enheten af det gamla och nya förbundet.

4 Men Petrus swarade och sade till Jesus: Herre, här är oss godt att wara. Will du, så låtom oss här göra tre hyddor, åt dig en och åt Moses en och åt Elias en.

Tre hyddor, enligt löfhyddornas sätt. I Kristi hydda wille de sjelfwa, såsom hans lärjungar, finna sin plats. När wi hafwa Kristus (evangelium) jemte Moses och Elias (lagen), då är lagen icke wår fiende, utan wår wän, med hwilken wi gerna äro.

5 Medan han ännu talade, se, en ljus sky öfwerskyggde dem, och se, en röst ur skyn sade: Denne är min älskade Son, i hwilken jag har ett godt behag; honom hören! Matt. 3: 17. 2 Petr. 1: 17.

En ljus sky: denna mildrade den himmelska klarhetens starka glans för deras dödliga ögon. [ band III, 72 ]Hören honom, 5 Mos. 18: 15. De hade hittills hört honom; nu skulle de på nytt gifwa honom gehör, då han begynte tala om korset. Att höra Jesus och lyda hans ord är hufwudsaken. Den detta gör, får stundom också likasom i känbar förnimmelse smaka och se något af den tillkommande werldens kraft. Det är högtidliga förklaringstillfällen af Jesus för själen. Det är påkommande sabbatsstunder, hwilkas fröjd åsyftar uppmuntran till desto oförtrutnare tros- och kärleksarbete för ewigheten. Nu hördes åter från himmelen samma wittnesbörd, som förut, då Jesus döptes i Jordan, då han först började sitt medlarekall. Dopet war den första inwigningen dertill, och nu blef han ännu mera genom den Helige Andes omätliga fullhet utrustad och inwigd till den swåraste delen af detta kall, som war lidandet och döden. Genom dessa wittnesbörd från himmelen, genom döden och uppståndelsen, genom andens, wattnets och blodets fortfarande wittnesbörd i församlingen, har hwar och en tillräckliga bewis, att Jesus är Guds Son, werldens frälsare. Derigenom är hwar och en förpligtad att höra, tro och lyda honom, och den, som icke tror, ådrager sig just derigenom domen, se Matt. 3: 17. I denna molnsky war nu icke något mörker, såsom molnstoden uti öknen för det mesta war dunkel, ty denna sky omkring den förklarade medlaren afbildade evangelii ljus af Kristi klarhet, det ljus, som Gud bjöd utur mörkret lysa. Det är en upplysning af Guds klarhets kunskap i Jesu Kristi ansigte. 2 Kor. 4: 6.

6 Och när lärjungarne hörde det, föllo de på sina ansigten och blefwo storligen förfärade.

7 Och Jesus gick fram och rörde wid dem och sade: Stån upp och rädens icke.

8 Men då de upplyfte sina ögon, sågo de ingen utan Jesus allena.

Jesus allena, Sonen, den man höra skall.

9 Och när de stego ned från berget, bjöd Jesus dem och sade: Omtalen icke synen för någon, förr än Menniskosonen har uppstått från de döda. Matt. 16: 20. Mark. 9: 9. Luk. 9: 36.

Uppstått: förklaringen på berget war ett förespel till förklaringen i uppståndelsen, Jesu uppståndelse skulle för sjelfwa de tre lärjungarne först klart säga dem hwad den förra förklaringen innebar. Då först kunde det ock blifwa troligt för andra, hwad de förtäljde om sin erfarenhet på det heliga berget. I denna förklarings ljus skola alla trogna se ett tecken till sina kroppars förklaring i den sista uppståndelsen.

10 Och hans lärjungar frågade honom och sade: Hwarföre säga då de skriftlärde, att Elias måste komma först?

Elias: lärjungarne menade, att med denna synen wore profetian om Elias uppfyld. De insågo då ej, hwarföre synen borde hållas hemlig. De insågo ej heller, huru talet om döden skulle rimma sig med Mal. 4: 5, 6.

11 Men han swarade och sade till dem: Elias kommer wisserligen först och skall återupprätta allt. Mal. 4: 5. Matt. 11: 14. Mark. 9: 11 f.

12 Men jag säger eder, att Elias har redan kommit, och de erkände honom icke, utan gjorde med honom allt hwad de wille. Sammalunda skall ock Menniskosonen lida af dem. Luk. 1: 17.

13 Då förstodo lärjungarne, att han hade talat till dem om Johannes döparen.

Om Johannes döparen, således icke om den Elias som de nyss hade sett, v. 3.

14 Och när de kommo till folket, gick en man fram till honom, föll på knä för honom Mark. 9: 17 se Luk. 9: 37 f.

15 och sade: Herre, förbarma dig öfwer min son; ty han är månadsrasande och lider swårligen, ty han faller ofta i elden och ofta i wattnet.

Månadsrasande, ett sådant sjukdomstillstånd, som till- eller aftog efter månens beskaffenhet och skiften. Detta naturliga inflytande bidrog att öka det onda, som egentligen bestod i den onde andens inwerkan, af hwilken personen war lekamligen besatt, Berättelsen om denna persons elände, som förekommer så strax efter förklaringen, bidrager till att höja förklaringstaflan, likasom skuggan bidrager till ljusets förhöjande på hwilken tafla som helst. Båda berättelserna i detta sammanhang wisa oss, att Jesus är den, för hwilken alla knän skola böja sig, deras, som äro i himmelen, såsom Moses och Elias, deras, som äro på jorden, såsom lärjungarne och mannen, v. 14, och deras, som äro under jorden, såsom den onde anden, hwilken Jesus här utdrifwer, Fil. 2: 10.

16 Och jag förde honom till dina lärjungar, och de kunde icke bota honom.

17 Men Jesus swarade och sade: O. du otrogna och wrånga slägte! Huru länge skall jag då wara med eder? Huru länge skall jag då fördraga eder? Fören honom hit till mig.

O du otrogna och wrånga (förwända) slägte! Detta näpsande tilltal träffade i synnerhet lärjungarna.

18 Och Jesus näpste honom, och den onde anden gick ut från honom, och pilten wardt botad från den stunden.

Jesus näpste den onde anden och botade den besatte.

19 Då gingo lärjungarne fram till Jesus afsides och sade: Hwarföre kunde icke wi utdrifwa honom?

20 Men Jesus sade till dem: För eder otros skull. Ty sannerligen säger jag eder: Om I hafwen tro såsom ett [ band III, 73 ]senapskorn, så skolen I kunna säga till detta berg: flytta dig härifrån dit bort, och det skall flytta sig, och intet skall wara omöjligt för eder. Matt. 21: 21. Mark. 11: 23. Luk. 17: 6.

Lärjungarne hade den tro på Messias, som är nödig till saligheten, men de hade icke wid detta tillfälle den särskilda starka tro, som war nödwändig till ett underwerk; deras tro war blandad med misströstan eller twifwel, om de skulle kunna göra denne sjuke helbregda, och denna misströstan war otro. Tro som ett senapskorn, äfwen det minsta grand af sann och full tro på Kristus, utan någon misströstan, kan förrätta huru stora underwerk som helst i Jesu namn. Ordspråkswis brukades bland Judarne jemförelsen mellan senapskorn och berg, då de wille uttrycka motsatsen mellan mycket små och mycket stora ting. Med tron menas här icke saliggörande, utan undergörande tro. Man kan hafwa en full och wiss saliggörande tro, utan att ändå kunna förrätta underwerk, och man kan hafwa en tro, som gör underwerk, men icke gör salig. 2 Kor. 13: 1, 2.

21 Men detta slag utgår icke utan genom bön och fasta.

Detta särskilda slag af onda andar kan icke öfwerwinnas, utan med fasta och bön. Till den tro, som war nödwändig för att kunna utdrifwa detta slag, måste de beredas och stärkas med innerlig bön, och till sådan bön bidrog äfwen fastande. Att fasta är icke befaldt i nya testamentet, men på flera ställen se wi tydligt, att fastandet är både nyttigt och nödwändigt till en djupare andakt och själens innerligare förening med Gud.

22 Och medan de wistades i Galileen, sade Jesus till dem: Menniskosonen skall nu antwardas i menniskors händer; Matt. 16: 21 {20: 18. Mark. 9: 31. Luk. 9: 44.

I Galileen, således ännu långt ifrån lidandesorten.

23 och de skola döda honom, och på tredje dagen skall han uppstå igen. Och de blefwo storligen bedröfwade.

24 Och när de hade kommit till Kapernaum, gingo de som uppburo skattepenningen[8] fram till Petrus och sade: Betalar icke eder mästare skattepenningen?

25 Han swarade: Jo. Och när han hade kommit in i huset, förekom honom Jesus, sägande: Hwad synes dig, Simon? Af hwilka taga jordens konungar tull eller skatt, af sina söner, eller af de främmande? Matt. 22: 21. Rom. 13: 7.

Af Petri swar synes det, att Jesus förut plägat betala tempelskatten.

26 Petrus sade: Af de främmande. Då sade Jesus till honom: Så äro ju sönerna frie.

Här göres skilnad mellan den borgerliga skatten och tempelskatten. Konungarne på jorden ställas i jemförelse med Herren i himmelen. Men de taga icke skatt af sina söner. På samma grund behöfde Jesus, såsom den himmelska konungens Son, icke heller betala skatt till templet, hans Faders hus. Detta kunde Petrus inse, som afgifwit bekännelsen om Guds Son, kap. 16: 16. Men Petrus skulle ock inse, att kärleken är lika stor som friheten.

27 Men på det att wi icke må gifwa dem anstöt, så gå till hafwet och kasta ut en krok och tag den fisk, som först kommer upp, och när du har öppnat hans mun, skall du finna ett mynt[9]; tag det och gif åt dem för mig och dig.

Gifwa dem anstöt. Detta undwiker den kärlek, som är i den rätta friheten. De menniskorna förstodo icke, hwarföre Jesus och hans lärjungar, i kraft af barnaskapet, kunde betraktas fria från erläggande af skatten. De skulle derföre hafwa tagit anstöt, om skattepenningen icke betalts. Äfwen i detta stycke har Jesus lemnat oss ett härligt föredöme. Hans barn, kyrkans rätte medlemmar, Guds husfolk äro i sjelfwa werket fria från alla menniskostadgar. Men redan för att icke wäcka förargelse, böja de sig willigt under alla ordningar, som icke strida emot Guds bud. Att göra twärtom, wore icke att wara fri, utan att wara en träl under sin egen wilja. — Då Jesus nu friwilligt underkastade sig en mensklig lag, så wille han med detta underwerk förswara sitt anseende såsom Messias och bewisade härmed sin magt öfwer de skapade tingen, så att han äfwen kunde, när han wille, låta upphemta utur djupet ehwad skatt han behagade. — Penningen, som fans i fiskens mun, utgjorde så mycket som twå dubbeldrakmer, så att den war just det som skulle gifwas för twå personer, nemligen för honom sjelf och för Petrus, som war huswärd i Kapernaum. De öfriga lärjungarne betraktas blott såsom husfolk, och för dem fordrades intet, men det företräde, som Petrus härwid fick röna, gaf troligen anledning till den fråga, som (kap. 18: 1) genast blef framstäld.

Sammanhanget i detta kapitel är oändligen lärorikt för en Kristens hela lif. Förklaringen på berget, den sjukes helbregdagörelse, lidandets förutsägelse, skattens gifwande för att undwika anstöt och det underwerk, som förrättades för att framskaffa denna ringa summa, då den behöfdes, allt detta skall lära oss huru en Kristens wandel måste wara beskaffad. De troende följa Jesus. Stundom få de wara med honom på förklaringsberget, stundom erfara de sin wanmagt att hjelpa lidande medmenniskor, stundom genomgå de ångest och bedröfwelse. De uppfylla menskliga pligter och gifwa den skatt, som bör gifwas, och lyda all mensklig lag, som icke [ band III, 74 ]är emot Guds ord. Under allt detta hafwa de Herren med sig, som sjelf hjelper och helbregdagör och befaller sjelfwa djupet och andra skapade ting att stundom på ett förunderligt sätt gifwa dem det de behöfwa. Men icke mera! Penningen i fiskens mun war just så mycket, som för tillfället behöfdes. Aldrig gjorde Jesus något underwerk för att skaffa ett förråd af penningar eller något annat förråd för en längre tid. Häraf skola wi lära både förtröstan och förnöjsamhet och att med redligt arbete förwärfwa wårt bröd och wår skatt, likasom Petrus i sitt wanliga yrke såsom fiskare skulle på wanligt sätt fånga fisken, och den hade penningen i munnen. Du får icke wänta ett sådant underwerk, att fisken skulle komma till dig utan ditt bemödande, eller att du utan arbete skalle få ditt dagliga bröd. Man ditt arbetes frukt under tro och bön har en förborgad skatt i sin mun. Så lefwer en Kristi efterföljare ett twåfaldigt lif och i twenne werldar. Han umgås med Herren och med de saliga, han umgås med lidande menniskor, arbetar, ängslas och bedröfwas och förtröstar och gifwer skatt, men får sjelf dagligen emottaga andeliga och lekamliga skatter, genom Guds wälsignelse, från himmel, jord och haf.

18 Kapitlet.

Jesus lärer om ödmjukhet och om det rätta förhållandet mot felande bröder.

I den stunden gingo lärjungarne till Jesus och sade: Hwilken är wäl störst i himmelriket? Mark. 9: 33 f. Luk. 9: 46 f.

Der hade nyss talats om barnens frihet och om att undwika anstöt. Det förra fäste sig lärjungarne wid. Det senare inskärper Jesus desto allwarligare. Hwilken är störst? Denna fråga gjorde lärjungarne ofta. Det dröjde länge, innan de klart förstodo läran om ödmjukheten. En sådan fråga war synnerligen egnad att göra förargelse.

2 Och han kallade till sig ett barn och stälde det midt ibland dem

3 och sade: Sannerligen säger jag eder: Utan att I omwänden eder och warden såsom barnen, skolen I alls icke inkomma i himmelriket. Matt. 19: 14. 2 Kor. 14: 20.

Icke så som om barnen wore utan synd och medfödd benägenhet för det onda; utan i anseende till den wanmagt och det hjelpbehöfwande tillstånd, som barnen lätt hos sig erkänna, i anseende till deras ödmjukhet och ringa tankar om sig sjelfwa, är det som de framställas till exempel. Alls icke, icke en gång inkomma i himmelriket, således ännu mindre der få en högre plats. Grt. Ett litet barn, se kap. 2: 16, 18, 20. Ett litet barn känner ingen otro utan, tror hwad det hörer, det känner ingen högfärd. För att ingå i nådens rike genom tro på Kristus måste otron och egenrättfärdigheten och stoltheten och den egna kraften brytas, så att ett ödmjukt, böjligt och lydigt barnasinne uppstår, som Will låta lära sig, leda och wårda sig och emottaga för intet hwad det behöfwer. Derföre liknas de trogna wid barn, såsom födde af Gud, som gifwit dem trons och kärlekens och lydnadens barnasinne.

4 Hwilken som nu så ödmjukat sig som detta barn, han är den störste i himmelriket.

Detta barn; det framstälda barnet måste ju hafwa warit ett sådant ödmjukt, anspråkslöst och wälartadt barn, som kunde tjena till föresyn. Den störste. Det gifwes således grader i himmelrikets salighet. Men de bestämmas af barnasinnets ödmjukhet och enfald. Ju ringare och mindre alltså en menniska är i sina egna ögon, desto större blifwer han i Guds rike genom nåden. Ju mera den gamla menniskan dödas, desto mer befrämjas den nya menniskans tillwäxt i Kristus Jesus.

5 Och hwilken som mottager ett enda sådant barn i mitt namn, han mottager mig. Matt. 10: 42.

Här wisas den gudomliga omsorgen för enskilda själar. I mitt namn, för min skull, derföre att det tror på mig.

6 Men hwilken som förför en enda af dessa små, som tro på mig, honom är det bättre, att en qwarnsten hänges wid hans hals och han sänkes ned i hafwets djup. Mark. 9: 42. Luk. 17: 1 f.

Förför, retar till synd, ware sig med ord eller gerning; egentligen lägger en stötesten i wägen. Det sättes i motsats till mottaga. Qwarnsten, egentligen ”åsneqwarnsten”, en stor sten hörande till en af åsnor dragen qwarn. Den war betydligt större än handqwarnstenen. Alltså: Hwilken som med onda ord eller exempel lägger stötestenar för, om det ock wore blott en enda af de små, som tro på Jesus, honom wore det bättre, att en tung qwarnsten bundes wid hans hals, o. s. w. Bättre: ty det wore för honom att dö den hastigaste död, på det han icke måtte råka i så mycket swårare fördömelse.

7 We werlden för förförelsernas skull! Ty förförelserna måste komma; dock we den menniska, genom hwilken förförelsen kommer! 2 Kor. 11: 19.

Hwad dömer Gud om förförelserna? We; ett dubbelt We, först öfwer werlden, som förföres, och ännu mer öfwer den menniskan, som stiftar förförelse. Måste komma, för den myckna otrons och deraf följande förwändhetens skull.

8 Men om din hand eller din fot är dig till förförelse, så hugg honom af och kasta honom från dig. Det är dig bättre att ingå i lifwet lytt eller halt, än att hafwa twå händer eller twå fötter och kastas i den ewiga elden. Matt. 5: 30. Mark. 9: 43 f. Kol. 3: 5.

9 Och om ditt öga är dig till förförelse, så rif det ut och kasta det från dig. Det är dig bättre att ingå i [ band III, 75 ]lifwet enögd, än att hafwa twå ögon och kastas till eldens helwete.

Är dig till förförelse,' och just dermed gifwer anledning till förförelse för medmenniskor. Se kap. 5: 29, 30. Här betyda de orden hand, fot och öga sådana menniskan som för ett samhälle synas lika nödwändiga, som hand, fot och öga äro nödwändiga för kroppen. De som förföra andra till synd eller gifwa ondt exempel eller utströ otrons och willfarelsens gift, böra straffas och göras oskadliga, åtminstone från kyrkans kropp afskiljas, äfwen om de äro de allra wigtigare personer.

10 Sen till, att I icke förakten någon enda af dessa små; ty jag säger eder, att deras änglar i himmelen se alltid min Faders ansigte, som är i himmelen. Ps. 34: 8.

Förakta är att tänka likgiltigt om någon. Att t. ex. tala eller göra något förföriskt i barnens närwaro, likasom betydde det ingenting, hwad barnen få se och höra, det är att förakta dem. De äro högt aktade af Gud. De stå med ett särskildt företräde under änglawården. Deras änglar se alltid den himmelska Fadrens ansigte, för att på minsta wink skynda till deras förswar. Änglarne, som på den yttersta dagen skola församla utaf Jesu rike alla förargelser, alla som äro till anstöt eller förförelse (Matt. 13: 41), så wisst ofta särskilda befallningar att utföra straffdomar mot dem, som förföra och förakta de små. Denna wård kommer nu alla dem till godo, som äro Guds barn, hafwa barnasinne och således betrakta sig såsom små i sina egna ögon. Man grunden till den store faderswården och änglawården ligger icke i någon barnens oskuld, utan i Jesu återlösning. Derföre säger Jesus med eftertryck de se alltid min Faders ansigte. Derpå beror ock ordet ty i följande vers.

11 Ty Menniskosonen har kommit för att frälsa det förtappade. Luk. 19: 10.

Det förtappade eller förlorade, hela det fallna menniskoslägtet, barnen deri inbegripna. Å ena sidan framställas barnen såsom mönster, v. 3, å andra sidan såsom i sig sjelfwa förlorade, frälsningsbehöfwande, genom Jesus frälsta, för honom och hans Fader kära.

12 Hwad synes eder? Om en man har hundra får, och ett af dem farit wilse, öfwergifwer han icke de nio och nittio på bergen och går bort och söker efter det som far wilse? Luk. 15: 4 f.

13 Och händer det så, att han finner det, sannerligen säger jag eder: Han glädes mer öfwer detta än öfwer de nio och nittio, som icke foro wilse.

14 Så är ock icke eder himmelske Faders wilja, att en enda af dessa små skall förtappas.

15 Men om din broder syndar mot dig, så gå och tillrättawisa honom mellan dig och honom allena. Om han hör dig, så har du wunnit din broder. 3 Mos. 19: 17. Luk. 17: 3. Gal. 6: 1. Jak. 5: 19 f.

Din broder, den som på Jesu räkning har samma himmelska Fader, som du; syndar, begår något som kunde förarga dig; så gå, efter Jesu exempel, v. 11, 12; tillrättawisa honom för hans förbrytelse. Wunnit, återwunnit för dig, för Gud och för det ewiga lifwet; i detta afseende skola wi wara mycket winningslystna. Förut har Jesus talat om sin kärlek till menniskorna, både små och stora, och huru han söker de wilseförda. Häraf skall hwar och en, som tror på honom, lära att hafwa en öm omtanke om sin nästas andeliga wälfärd. Felar din broder emot dig, så förehåll honom det i enlighet med den kristliga kärlekens ömhet, mildhet och allwar. Du får ej tiga och hysa agg emot honom. Ännu mindre får du tala illa om honom inför andra.

16 Men om han icke hör dig, så tag med dig ännu en eller twå, på det att hwar sak må bestämmas efter twå eller tre wittnens utsago. 5 Mos. 19: 15. Joh. 8: 17. 2 Kor. 13: 1. Ebr. 10: 28.

Detta är det första steget, som måste tagas i sann kyrkotukt. Offentlig anstöt måste offentligen beifras. Men Kristi kärlekslag bjuder, att början sker med den minska offentlighet, som är möjlig, eller med ett eller twå wittnens tillkallande, då enskild warning icke hjelper.

17 Men hör han dem icke, så säg det till församlingen. Hör han icke heller församlingen, wå ware han för dig såsom hedningen och publikanen. Rom. 16: 17. 2 Kor. 5: 9. 2 Tess. 3: 14. 2 Joh. v. 10.

Detta är en strängare grad af kyrkotukt, som måste anwändas, der den förra och lindrigare icke welat hjelpa. Första ändamålet dermed är att hålla församlingen fredad från faran af sådana medlemmar, som äro till offentlig anslöt. Ty denna kyrkotukt måste anwändas mot ”bröder”, som uppenbart synda, således mot dem, som wilja hafwa del i församlingens förmåner, utan att wörda församlingens höga rättigheter. Fortfar en sådan broder, äfwen efter denna offentliga bestraffningsförmaning, med sin ohörsamhet, så skall han förklaras utan del i församlingens af honom missbrukade förmåner; ty han skall då hållas såsom en hedning, eller såsom en uppenbart syndande, ej botfärdig, publikan, d. ä. hans umgänge skall undwikas af dem, som ej wilja göra sig delaktiga i andras synder. Hos Judarna kunde en församling bildas af tio män. På den tiden, när Jesus talade dessa orden, kunde med församlingen icke menas detsamma som efter pingstdagen, efter hwilken först Kristi egentliga församling stiftades. Men dessa Jesu ord om kyrkotukten gälla dock såsom grundlag i hans kyrka och för hwarje rätt ordnad kyrkoförfattning. Ty så hafwa apoftlarne sedermera tillämpat dem.

[ band III, 76 ]18 Sannerligen säger jag eder: Allt hwad I binden på jorden, det skall wara bundet i himmelen, och allt hwad I lösen på jorden, det skall wara löst i himmelen. Matt. 16: 19. Joh. 20: 23.

Nyckelmagten, som kap. 16: 19 gafs åt Petrus, tillerkännes här åt hela församlingen.

19 Åter säger jag eder, att om twå af eder komma öfwerens på jorden, hwilken sak det wara må, som de bedja om, skall den beskäras dem af min Fader, som är i himmelen. Matt. 21: 22. 1 Joh. 3: 22. {5: 14. Jak. 4: 8.

Twå, jemför v. 16. I sann, broderlig gemenskap ligger stor wälsignelse. Äfwen när fråga är om att binda och lösa, har den förenade tros- och bönegemenskapen stor kraft, till och med om blott twenne äro sålunda förenade till bön.

20 Ty hwarest twå eller tre äro församlade i mitt namn, der är jag midt ibland dem.

I mitt namn, egentligen ”till mitt namn”. Jesu namn är föreningspunkten och bönhörelsegrunden. Till Jesu namns ära syfta de trognas företag. Der är Jesus midt ibland dem, till att uppfylla deras åstundan. Äfwen om den församling af troende, som fattar ett sådant beslut, är så liten, att den blott består af twå eller tre, så gäller dock det de besluta, ty Jesus sjelf är med dem, då de göra i hans namn och för hans skull, det de göra. De få äfwen bedja för den, som blifwer utesluten eller för den, som ar fallen, att han måtte komma till bättring och blifwa frälst. Huru stor wälsignelse och kraft ligger uti de trognas gemenskap och förenade bön är af dessa orden tydligt. Det är alltså af stor wigt, att trogna hjertan i betraktelse och bön förena sig med hwarandra inför Herren, icke blott i den offentliga gudstjensten, utan äfwen sins emellan.

21 Då gick Petrus fram och sade till honom: Herre, huru ofta skall min broder synda mot mig, och jag förlåta honom det? Månne ända till sju gånger? Luk. 17: 4.

Frågan göres med anledning af v. 15.

22 Då sade Jesus till honom: Jag säger dig: Icke ända till sju gånger, utan ända till sjuttio gånger sju.

D. w. s. huru många gånger som helst.

23 Fördenskull är himmelriket likt en konung, som wille hålla räkenskap med sina tjenare.

24 Och när han begynte räkna, fördes fram till honom en, som war skyldig honom tio tusen pund.[10]

Tio tusen pund utgjorde således en summa af flera millioner. Härmed utmärkes, att i den räkenskap, som den himmelska Konungen med oss anställer, uppdagas en omätlig skuld; skuldpundens tusental äro lika många som buden i Guds lag. Mot hwart och ett af dem finner den uppwäckta menniskan sig hafwa syndat på tusen sätt, i tankar, ord och gerningar.

25 Men då han icke kunde betala, befalde husbonden, att han och hans hustru och barn och alltt hwad han egde skulle säljas och skulden betalas.

Säljas; så plägade det tillgå efter sträng rätt 3 Mos. 25: 39. 2 Kon. 4: 1.

26 Då föll tjenaren ned och bad honom och sade: Herre, haf tålamod med mig, så skall jag betala dig allt.

Betala allt. Så är det ock ofta med den andeligen uppwäcka menniskan, att han i första upptäckten af sin syndaskuld och i förskräckelsen deröfwer erbjuder sig ej blott att sjelf betala, utan ock att betala allt, fastän hon har intet att betala med. Egenrättfärdighetens hopp och försök att aftjena skulden blifwer dock alltid fruktlöst.

27 Och husbonden förbarmade sig öfwer tjenaren och lät honom gå och efterskänkte honom hwad han war skyldig.

Förlåta, efterskänka är barmhertighetens första werk. Efterskänkte: detta hade den tjenaren ej wågat begära. Han hade blott bedt om anstånd. Den nådige konungen gjorde mer, än den arme tjenaren begärde, han lät honom gå och efterskänkte den stora skulden. Efter lagen fäldes domen, men då den arme bad om nåd, så fick han mera nåd än han bad om, och så får den ångerfulle syndaren nåd, så snart han förödmjukar sig och ropar derom och åberopar sig på försoningen i Kristus Jesus! Genom denna nådeförsäkran å Herrens sida är det just rättfärdiggörelse och ny födelse skall åstadkommas, så framt menniskan emottager och tror denna försäkran.

28 Men när denne tjenaren gick ut, fann han en af sina medtjenare, som war skyldig honom hundra penningar,[11] och han tog fast honom och fattade honom wid strupen och sade: Betala mig hwad du är skyldig.

Hundra penningar eller 67 kronor war alltså en ringa summa mot de tio tusen punden. Och hwad äro nästans fel emot oss i jemförelse med wår skuld inför Gud!

29 Då föll hans medtjenare till hans fötter och bad honom och sade: Haf tålamod med mig, så skall jag betala dig allt.

Samma bön, som han sjelf förut gjort, v. 26. Han borde derwid hafwa känt sig träffad och bragt till besinning.

30 Men han wille icke, utan gick bort och kastade honom i fängelse, till dess han betalade skulden.

[ band III, 77 ]31 Då nu hans medtjenare sågo det som skedde, blefwo de storligen bedröfwade och gingo och berättade för sin husbonde allt det som hade händt.

32 Då kallade husbonden honom till sig och sade till honom: Du onde tjenare! Allt det du war skyldig efterskänkte jag dig, emedan du bad mig.

33 Skulle icke äfwen du hafwa förbarmat dig öfwer din medtjenare, såsom jag förbarmade mig öfwer dig?

34 Och hans husbonde blef wred och antwardade honom åt bödlarne, till dess han betalade allt det han war honom skyldig.

Så förfar Herren efter sträng rätt med dem, som efter sträng rätt förfara med andra. Det är dom utan barmhertighet. Jak. 2: 13. Till dess, d. w. s. aldrig; ty kunde han icke betala den stora summan, medan han war fri, så ännu mindre, sedan han war kastad i fängelset; kan en syndare icke betala sin skuld, medan han är i tiden, så kan han det ännu mindre, sedan han efter nådens försummande och missbrukande blifwit kastad i det ewiga fängelset.

35 Så skall ock min himmelske Fader göra eder, om I icke af hjertat förlåten, hwar och en sin broder det de bryta. Matt. 6: 14. Mark. 11: 26.

19 Kapitlet.

Jesus lärer om äktenskapet, wälsignar barnen, underwisar den rike ynglingen om lifwets wäg och lärjungarne om den sanna försakelsens lön.

Och det begaf sig, att när Jesus hade lyktat detta tal, bröt han upp från Galileen och gick på andra sidan Jordan till Judeens gränser. Mark. 10: 1 f.

2 Och mycket folk följde honom, och han botade dem der.

3 Och fariseerna gingo fram till honom, frestande honom, och sade: Är det lofligt för en man att skilja sin hustru från sig för hwilken orsak som helst?

En del af fariseerna lärde, att detta war tillåtet. Det war den grofwa lättsinnighetens lagtolkare. De trodde sig dock hafwa Moses på sin sida. Andra lärde, att det war blott tillåtet i fall af äktenskapsbrott. Detta war enligt med Moses. Så hade ock Kristus redan wisat. Matt. 5: 32. Man nu frestade fariseerna honom med sin fråga, i tanke att han skulle afgifwa ett swar, som wore i strid med Moses’ lag eller stridande mot deras stora sedeförderf och falska lagtolkning, på det de måtte på det ena eller andra sättet kunna anklaga honom.

4 Men han swarade och sade till dem: Hafwen I icke läst, att den, som skapade från begynnelsen, skapade dem man och qwinna 1 Mos. 1: 27. {5: 2.

5 och sade: ”Fördenskull skall en man öfwergifwa sin fader och sin moder och hålla sig till sin hustru, och de tu skola warda ett kött”? 1 Mos. 2: 24. 2 Kor. 6: 16. 7: 10 f. Es. 5: 31.

Ett kött, så att de äro ett, en personlighet, på det allra innerligaste förenade, så länge de äro i köttet eller befinna sig i detta jordiska lifwet. Det heter dock icke en ande, utan ett kött; ty det andeliga är oberoende af den äktenskapliga föreningen, ehuru denna förening icke bör wara oberoende af det andeliga.

6 Så äro de icke mer tu, utan ett kött. Hwad således Gud har sammanfogat må menniskan icke åtskilja.

Åtskilja. Ett sådant åtskiljande sker i sjelfwa werket, så snart endera makan begår trohetsbrott eller häller sig till någon annan än den person, med hwilken hon är till ett kött förenad. Derföre är ock ett sådant brott den enda grunden till en rättmätig skilsmessa. Men ännu bättre är, om den oskyldiga makan will förlåta och fördraga i kristlig kärlek, och icke yrka på skilsmessa från den brottslige.

7 Då sade de till honom: Hwarföre bjöd då Moses, att man skulle gifwa skiljobref och skilja henne från sig? 5 Mos. 24: 1. Matt. 5: 31 f.

8 Han sade till dem: För edert hjertas hårdhets skull tillstadde Moses eder att skilja edra hustrur från eder, men från begynnelsen war det icke så.

Tillstadde. Således påbjöd Moses icke, utan blott tillät äktenskapsskilnad i wissa fall. Så måste ofta en mindre olägenhet tillstädjas, för att förekomma ett större ondt. Ofta anför menniskan, likasom desse fariseer, till sitt eget rättfärdigande det, som i sjelfwa werket destomer utskämmer henne. Den menniskan kan icke wara en sann kristen, som lättsinnigt åberopar hwad Moses gaf såsom tillstädjelse, icke såsom bud. Med ett sådant yrkande på skilsmessa från sin maka, wisar menniskan, att hon redan skilt sig i otro från Kristi och hans kyrkas gemenskap.

9 Men jag säger eder: Hwilken som skiljer sin hustru från sig, utom för hors skull, och gifter sig med en annan, han gör hor, och den som tager en frånskild till hustru, han gör hor. Luk. 16: 18. 2 Kor. 7: 10 f.

Han gör hor, egentligen ”han begår äktenskapsbrott.” Jesus gifwer här en lag för sina lärjungar och för samwetet. Hos dem, som wilja följa Herren Jesus får icke finnas den hjertats hårdhet, för hwilkens skull undantagstillåtelser, såsom för werldsmenniskor, behöfwa göras.

10 Lärjungarne sade till honom: Förhåller sig mannens sak med hustrun så, då är det icke godt att gifta sig.

[ band III, 78 ]Detta sade de, sedan fariseerna woro borta. Mark. 10: 10. Förhåller sig mannens sak så, att äktenskapet är oupplösligt, och han måste dragas med en hustru, ehwad obehag hon ock må medföra, då [et]c.

11 Men han sade till dem: Icke alla fatta detta ord, utan de, åt hwilka det blifwit gifwet. 2 Kor. 7: 7 f.

Detta ordet, nemligen om att lefwa ogift och ändå behålla sig kysk och obesmittad. Gifwet såsom en särskild nådegåfwa af Herren.

12 Ty det finnes snöpingar, som äro så födde från moderlifwet, och det finnes snöpingar, som af menniskor blifwit snöpte, och det finnes snöpingar, som hafwa snöpt sig sjelfwa för himmelrikets skull. Den som kan fatta det, han fatte det.

Snöpingar, d. ä. frie från könsbegär. Somliga äro så födde, somliga män stympas af menniskor, såsom det brukas med dem, som beredas till hoftjenare i österlanden o. s. w. Somliga qwäfwa och döda detta begär för himmelrikets skull, nemligen icke för att dermed förwärfwa himmelriket, utan för att kunna werksammare bidraga till att utbreda det och åt detta arbete egna odeladt hjerta, odelade krafter och odelad tid. Den, som kan göra detta, den som kan fatta och taga och förblifwa uti denna försakelse, såsom en gåfwa af Gud, må göra det, då det sker i kyskhet: eljest är äktenskapet bättre. 2 Kor. 7: 3335. ”Det tredje slags snöpandet måste wara andeligt, nemligen en sjelfwillig kyskhet, eljest wore det ett med det andra, som lekamligt är.” L.

13 Då framburos barn till honom, att han skulle lägga händerna på dem och bedja, men lärjungarne näpste dem. Mark. 10: 13 f. Luk. 18: 15 f.

Nemligen späda barn, se Luk. 18: 15, der ordet betyder späda barn, som näras wid bröstet och bäras på armarna, se Mark. 9: 13. De som framburo barnen wisade tro på Jesus så till wida, att de trodde att hans händer och bön skulle göra barnen delaktiga af wälsignelse från Gud. Händernas påläggande, då man wille wälsigna, war af ålder wanligt, se 1 Mos. 48: 14, 15, och Jesus brukade lägga händerna på de sjuka, då han gjorde dem helbregda. Lärjungarne näpste dem, som framburo barnen, och dessa woro wäl barnens föräldrar. Lärjungarne tyckte, att deras mästare blef allt för mycket beswärad och öfwerlupen, och tänkte måhända äfwen, att de små barnen, som ännu icke hade besinning, icke heller kunde hafwa nytta deraf, att Jesus lade händerna på dem o. s. w. Det är detta inkast, som en del okunnigt folk ännu göra, då de säga, att man icke bör underwisa barn i Guds ord och lära dem bedja, innan deras förstånd kan rätt fatta det, m. m. De besinna icke, att Herren skapar af det, som intet är, att han lätt kan nedlägga ett andeligt lifsfrö i den späda själen, som ännu icke wet något derom, likaså lätt, som han kan gifwa lekamligt lif, innan barnet wet något derom, och uppwäcka en död, som ännu icke kan se på honom och tro på honom. Befallningen är klar: Låten barnen komma till mig!

14 Men Jesus sade: Låten barnen wara och förmenen dem icke att komma till mig; ty sådana hörer himmelriket till. Matt. 18: 3.

Likasom Jesus förut förswarat äktenskapets rättigheter, så förswarar han här barnens. Låten barnen wara, lemnen dem i frid och hindren dem icke. Här är uttryckligen sagdt, att himmelriket tillhörer barnen, så wäl som de äldre, och att de äldre måste blifwa såsom barn, för att blifwa rätte medlemmar i Guds rike.

15 Och när han hade lagt händerna på dem, gick han derifrån.

Handpåläggningen war icke ett blott yttre bruk utan inre wälsignelse, åtminstone när Jesus och hans apostlar anwände det sättet. Med Jesu handpåläggning meddelade sig således en lifskraft af honom till barnen. Men detta förutsätter, att barnen måste kunna emottaga den kraften och wälsignelsen. Hwad hindrar då, att de äfwen kunna mottaga döpelsens wälsignelserika förmåner?

Efter denna berättelse om barnen, följer nu om en man, som hade inwecklade förståndsförmögenheter, utan att han mer än barnen af sig sjelf förstod Jesu rikes natur. Ofta äro barnen öppnare för mottagandet af andelig kunskap än äldre förståndsmenniskor.

16 Och se, en gick fram och sade till honom: Gode Mästare, hwad godt skall jag göra, att jag må få ewigt lif? Mark. 10: 17 f. Luk. 18: 18 f.

17 Då sade han till honom: Hwarföre kallar du mig god? Ingen är god utan Gud allena. Men will du ingå i lifwet, så håll budorden. Hwilka? sade han.

Dels hade mannen ett förwänd föreställning om det goda, dels en orätt tänke om Jesu person. Detta wille Jesus med sin fråga gifwa honom att betänka. Han höll Jesus för att wara en högt begåfwad menniska, en särdeles utrustad mästare eller lärare, men icke för att wara Guds enfödde Son tillika. Huru kunde han då kalla Jesus god? Han menade, att det goda icke helt och hållet saknades honom sjelf, men att det behöfde en tillökning. Detta trodde han kunde genom utwertes lärdom winnas. Men att kraften dertill blott winnes genom hjertats förändring i en ny födelse, det war honom fördoldt; trons wäg till lifwet war honom förborgad, ty han frågade blott: hwad godt skall jag göra? Men blef frågan om hwad som är att göra, så stod det i Guds lag. Nu är gerningarnes eller lagsrättfärdighetens wäg till salighet för den i synd fallna menniskan omöjlig. För att lära den unge mannen inse detta och föra honom till sjelfkännedom, måste Jesus påminna honom om budorden.

[ band III, 79 ]18 Och Jesus sade: ”Du skall icke dräpa, du skall icke göra hor, du skall icke stjäla, du skall icke bära falskt wittnesbörd; 2 Mos. 20: 12 f. 5 Mos. 5: 16 f.

19 hedra din fader och din moder” och ”Du skall älska din nästa såsom dig sjelf”. Matt. 15: 4. Ef. 6: 2. 3 Mos. 19: 18. Matt. 22: 39. Rom. 13: 9. Gal. 5: 14. Jak. 2: 8.

Den unge mannen frågar, hwilka budord menas, ehuru Jesus talat om alla. Då nämner Jesus buden ur senare taflan, efter hwilka det är lättare att pröfwa sig än efter den förra taflans bud.

20 Då sade den unge mannen till honom: Allt detta har jag hållit från min ungdom. Hwad fattas mig ännu?

I detta swar wisar sig rätt ögonskenligt, huru ytligt han betraktade lagens innehåll, alldeles såsom många tro sig rättfärdigade derigenom, att de kunna säga: jag har icke mördat, icke stulit o. s. w.

21 Jesus sade till honom: Om du will wara fullkomlig, så gå bort och sälj det du har och gif åt de fattiga, och du skall få en skatt i himmelen, och kom och följ mig. Matt. 6: 19 f. Luk. 12: 33.

Emedan den unge mannen frågat efter mer, så förelägges honom mer. Härigenom borde hans hjertas förwända art blifwa uppdagad. Det hängde ännu wid det jordiska. Hade han full mening med att weta hwad som fordras för att wara fullkomlig, så att intet mer skulle fattas honom för att ingå i lifwet, så förelägges honom här ett afgörande prof. Jesus erbjuder honom en plats bland sina närmaste lärjungar, att komma och följa honom, likasom de. Dertill kräfdes en sådan försakelse, som den här anwisas. Det är således ett försakelseprof, som icke fordras af alla och för alla tider. Men hwarje menniska, som will winna en ”skatt i himmelen”, har sitt försakelseprof att genomgå på jorden. Derpå bör han akta och ej anse någon uppoffring för stor. Den, som går in derpå, och kommer och följer Jesus, får då widare besked om wägen till lifwet, och lär känna Jesus såsom den gode, härigenom salighetens fulla kunskap winnes.

22 Men när den unge mannen hörde detta, gick han bedröfwad bort, ty han hade många egodelar.

Den arme ynglingen kunde icke skilja sig wid afgudarne, han som eljest efter lagen war en ärans man i yttre måtto och kunde säga: allt detta har jag hållit från min ungdom! Ack, huru många äro icke de, som förgås i samma afguderi som han!

23 Och Jesus sade till sina lärjungar: Sannerligen säger jag eder: För en rik är swårt att ingå i himmelriket. 1 Tim. 6: 9 f.

24 Och åter säger jag eder: det är lättare, att en kamel går genom ett nålsöga, än att en rik kommer in i Guds rike.

Detta är ett ännu i österlandet brukligt ordspråk. Nålsögat betecknar en trång dörr eller port. Rikedomens hinder är såsom en kamelpuckel, hwilken gör det för den jordiskt rike så swårt att ingå genom försakelsens trånga port, himmelrikets nålsöga.

25 När lärjungarne hörde detta, blefwo de mycket häpne och sade: Hwem kan då warda frälst?

26 Men Jesus såg på dem och sade till dem: För menniskor är detta omöjligt, men för Gud är allt möjligt. Jer. 32: 17. Sak. 8: 6. Luk. 1: 37.

Allt: således äfwen att förändra en rik menniskas hjerta, så att det warder löst från kärleken till de jordiska tingen.

27 Då swarade Petrus och sade till honom: Se, wi hafwa öfwergifwit allt och följt dig; hwad skola wi då få? Mark. 10: 28 f. Luk. 18: 28 f.

Se ... öfwergifwit allt, således icke dragit oss tillbaka såsom den rike ynglingen; hwad skola wi då få, hwilken är den skatt wi skola få, v. 21? Intet af egen förtjenst, allt af nåd.

28 Men Jesus sade till dem: Sannerligen säger jag eder, att I, som hafwen efterföljt mig, skolen i den nya födelsen, när Menniskosonen skall sitta på sin härlighets tron, sitta äfwen I på tolf troner och döma Israels tolf slägter. Luk. 22: 29 f.

I den nya födelsen, då, efter den yttersta domen, allting warder nytt. Då sker den fulla förklaringen af den nya födelse, som föregår i menniskans hjerta genom tron. — Något särskildt härligt framför andra trogna utlofwas åt de tolf apostlarna. Judas förspilde sin plats. Den intogs af en annan, så att löftet till de tolf ändå går i fullbordan.

29 Och hwar och en som har öfwergifwit hus eller bröder eller systrar eller fader eller moder eller hustru eller barn eller åkrar för mitt namns skull, han skall få hundrafaldt och ärfwa ewigt lif. 5 Mos. 33: 9. Job 42: 12.

Hundrafaldt, redan i detta lifwet, om icke i jordisk ersättning, så mycket mer i andeliga egodelar. En af kyrkofäderna säger härwid: ”I stället för anförwandter efter köttet, skola de få gemenskap och umgänge med Gud; i stället för åkrar, paradiset; i stället för hus af sten, det himmelska Jerusalem; i stället för föräldrar församlingens äldste; i stället för sin hustru, alla kristliga hustrur i helig, andelig (tros-) gemenskap” o. s. w.

30 Men många de första skola wara de sista och de sista de första. Matt. 20: 16. Mark. 10: 31.

[ band III, 80 ]

20 Kapitlet.

Liknelsen om arbetarne i wingården. Jesus förkunnar sitt lidande, tillrättawisar Sebedei söner och gifwer twå blinde deras syn.

Ty himmelriket ar likt en husbonde, som gick ut bittida om morgonen för att lega sig arbetare för sin wingård.

Ty: med detta ord wisas det nära sammanhanget af detta kapitel med slutet af det föregående. Der hade Petri fråga fått ett swar, som utmärkte apostlarnes höga förmåner och företräden. Men i Petri fråga röjde sig ock spår till egenrättfärdighet och tankar på egen förtjenst. Dessa tankar måste i grunden nedslås. Det sker genom denna liknelse om arbetarne i wingården. Guds wingård är hans kyrka. Arbetarne äro i synnerhet lärarne, men också andra kristna, ty hwar och en, som tillhör Kristi kyrka, är kallad till något wisst arbete i wingården, och arbetet der är af många slag. Hwar och en har sitt kall, och för alla gäller den befallningen: allt det I gören med ord eller gerning, det gören allt i Herren Jesu namn. Det ordet lega har afseende på den nådelön, som Herren lofwar, v. 4, 7, men hör egentligen mera till sjelfwa liknelsen. Dock är att märka, att alltid, då Herren kallar menniskan till att ingå i nådens rike, så äro nådelöften med kallelsen förenade, se Matt. 19: 21. Man så snart hos menniskan det rätta barnasinnet är inplantadt af Herrens ande, så är det Kristi kärlek som twingar själen, och icke den lofwade nådelönen. På arbetet följer lön efter arbetets beskaffenhet. Men det är helt och hållet en nådelön. Arbetarne i wingården äro wäl i synnerhet först apostlarne, sedan alla ordets tjenare i församlingen, men ock alla troende menniskor i allmänhet, som hwar och en har fått sin sig anwisade arbetsplats och werksamhetsuppgift. Bittida om morgonen war t. ex. då apostlarne kallades, wid början af Jesu läroembete. Bittida om morgonen är ock, då en menniska kallas tidigt i ungdomen och antager kallelsen till arbete i Jesu wingård o. s. w.

2 Och när han hade kommit öfwerens med arbetarne om en penning[12] för dagen, sände han dem till sin wingård.

Liknelsen i denna del är således hemtad af den wanliga dagspenningen, hwarför då för tiden en legd arbetare åtog sig ett dagsarbete.

3 Och när han gick ut wid tredje timmen,[13] såg han andra stående fåfänge på torget

4 och sade till dem: Gån ock I uti wingården, och hwad skäligt är skall jag gifwa eder.

5 Och de gingo. Och när han åter gick ut wid sjette och wid nionde timmen, gjorde han sammalunda.

6 Och när han gick ut wid elfte timmen, fann han några andra stående fåfänge, och han sade till dem: Hwarföre stån I här hela dagen fåfänge?

7 De sade till honom: Emedan ingen har legt oss. Då sade han till dem: Gån ock I uti wingården, och hwad skäligt är skolen I få.

Emedan ingen har legt oss. De hade således wäntat på arbete eller att någon skulle lega dem. Detta syftar utan twifwel på det bruket i wissa städer, att på torgen samlade sig arbetssökande, som stodo tillreds, ifall någon kom, som behöfde deras tjenst och legde dem för dagen.

8 Och när det hade blifwit afton, sade wingårdsherren till sin förwaltare: Kalla fram arbetarne och gif dem deras lön, begynnande med de siste intill de förste.

9 Och de som hade kommit wid elfte timmen gingo fram och fingo hwar och en sin penning.

10 Men när de förste kommo, menade de, att de skulle få mer, och fingo äfwen de hwar sin penning.

11 Men när de hade fått den, knorrade de mot husbonden

12 och sade: Dessa sista hafwa arbetat en enda timme, och du har gjort dem lika med oss, som hafwa burit dagens tunga och hetta.

Hettan, egentligen den brännande winden. Med den från öknen kommande heta östanwinden jemföres den största mödan wid arbetet under den hetaste delen af dagen, en möda, som de undgått, hwilka först började arbetet på de senare timmarna. Den dagspenning, som war åt dessa lofwad, blef icke minskad, och de hade således ingen rätt att knota. Men just i detta knot uppenbarar sig orsaken, hwarföre de icke fingo mera. De wisa afund mot sina medarbetare samt oförnöjsamhet och en wiss trotsighet emot husfadren. De wilja sjelfwe wärdera sitt arbete och tro sig hafwa förtjent mera än de fingo. Detta wisar tydligt, att med aftonen icke menas dödsdagen, eller den yttersta domen, och att med dagspenningen icke menas den ewiga saligheten; ty ingen som får ingå i himmelen kan knota, utan de erkänna med ödmjukhet sin owärdighet. Kap. 25: 37, 39. Men här i nådetiden händer ofta, att äfwen sanna kristna känna en inre otålighet eller till och med ådagalägga ett knotande sinne, då de se, att andra trogna få åtnjuta företräden framför dem, t. ex. om en äldre redlig lärare ser en yngre trogen lärare rikt begåfwad och krönt med mera framgång i arbetet och med mera synbar wälsignelse, eller då en äldre kristen, som ett lång tid arbetat under lagen, ser en själ, som nyligen blifwit wäckt, komma snart till evangelii frihet, frid [ band III, 81 ]och fröjd i den Helige Ande, eller ock då man får se yngre kristna hafwa större framgång än man sjelf fått röna, o. s. w.

13 Då swarade han en af dem och sade: Min wän, jag gör dig ingen orätt; kom du icke öfwerens med mig om en penning?

14 Tag det som ar ditt och gå. Men jag will gifwa åt denne siste lika mycket som åt dig.

15 Eller må jag icke göra hwad jag will i det som är mitt, eller ser du med ondt öga, att jag är god?

Egentligen: ”Är ditt öga ondt, derföre att jag är god?” Såsom husfadren i liknelsen wisade både nåd och rätt, så handlar Gud både med nåd och rättfärdighet, då han utdelar gåfwor till menniskorna. De som helt och hållet bygga på Kristus, med dem handlar han helt och hållet efter Kristi rättfärdighet och sin fria nåd. Med de andra hushållar han till någon del efter lagen, derföre att de ännu icke alldeles låtit befria sig ifrån träldomssinne och egenrättfärdighet. De öfwerlemna icke hela saken åt Guds fria nåd och de wisa äfwen brist på kärlek till sina medbröder.

16 Alltså skola de sista wara de första, och de första de sista ty många äro kallade, men få utwalda. Matt. 19: 30. Mark. 10: 31. Luk. 13: 30. Matt. 22: 14.

Med dessa ord gör Jesus sjelf tillämpningen af denna liknelse och leder åter lärjungarnes uppmärksamhet till uppmaningen, kap. 19: 30. Alla Jesu efterföljare skola derföre wäl wakta sig, att de icke blifwa de ytterste och komma bakefter dem, som senare ingått i wingården, de skola wakta sig för att till sin fördel jemföra sig med andra, wakta sig för all sjelfbelåtenhet, wakta sig för afund och för allt hårdt omdöme om sina medwandrare på wägen till ewigheten, ty detta är icke tillåtet, kap. 6: 1. Då medkristna synda, har Kristus lärt oss hwad som är att göra, kap. 18: 15—18. Med utwalda menas här icke utwalda till ewinnerligt lif, ty alla dessa arbetare i wingården kunna genom Guds nåd blifwa salige, och äfwen de första kunna, genom den förödmjukelse de få erfara, komma till det rätta evangeliska barnasinnet; utan här menas med utwalda sådane utmärktare arbetare i wingården, som sjelfwe anse sig för owärdige, och lyda kallelsen och helt och hållet förtrösta på nåden allena.

Liknelsen kan äfwen tillämpas på Kristi kyrkas hela planteringstid och bestånd. Arbetare kallas oupphörligt att ingå i denna wingård, somliga arbeta längre, andra kortare tid, somliga mera lagiskt, andra mera evangeliskt. Och på wissa tider märkes särskildt ett husbondens utgående för att kalla arbetare. Så wisade sig ett sådant utgående i reformationstiden, och nu i wår tid wisar sig ett utgående dels deruti, att Herren uppwäcker många trogna lärare för att i kristenheten uppbygga församlingen, dels deruti, att Herren hos så många kristna wäckt ett innerligt nit om hedningarnes omwändelse, så att lärare utsändas till dem med evangelii ord, på det ock hedningarne må blifwa planterade i wingården.

Ingalunda får af denna liknelse dragas den slutsats att det är lika godt, om man tidigt eller sent blifwer omwänd till Herren. Wår frälsare har blott welat wisa, att hufwudsaken är, att menniskan sjelf blifwer i sina egna ögon intet, och att Kristus blifwer allt.

17 Och när Jesus gick upp till Jerusalem, tog han de tolf lärjungarne afsides till sig på wägen och sade till dem: Matt. 16: 21. Mark. 10: 32 f. Luk. 18: 31 f.

18 Se, wi gå upp till Jerusalem, och Menniskosonen skall antwardas åt öfwerstepresterna och de skriftlärde, och de skola döma honom till döden

19 och antwarda honom åt hedningarne till att begabbas och gisslas och korsfästas, och på tredje dagen skall han uppstå igen. Joh. 18: 30 f.

20 Då trädde Sebedei söners moder fram till honom med sina söner, tillbad honom och begärde något af honom. Matt. 4: 21. Mark. 10: 35 f.

Denna moders namn war Salome, kap. 27: 56. Hennes söner woro Johannes och Jakob, twå lärjungar, som woro högt älskade af Jesus och som jemte Petrus hade warit med honom på berget.

21 Och han sade till henne: Hwad will du? Han sade till honom: Säg, att dessa twå mina söner skola sitta, den ene på din högra och den andre på din wenstra sida i ditt rike.

Utur löftet i kap. 19: 28 om de tolf tronerna utwäljer hon det största företrädet.

22 Men Jesus swarade och sade: I weten icke hwad I begären. Kunnen I dricka den kalk. som jag skall dricka, eller döpas med det dop, hwarmed jag döpes? De sade till honom: Det kunna wi. Matt. 26: 3942. Joh. 18: 11. Luk. 12: 50.

De twå lärjungarne woro närwarande och instämde i modrens bön, derföre talar Jesus egentligen till dem och säger dem, att de hwarken kände sina krafter, ej heller rikets beskaffenhet, eller den wäg, på hwilken äreplatser i detta rike kunna uppnås. Detta skulle Jesus sjelf snart wisa och dricka bedröfwelsens kalk och döpas i lidandets flod. Kalken betyder mera de egentliga själsqwalen, men dopet betyder också det kroppsliga lidandet och blodsdopet i döden. Dopet plägade ske genom nedsänkning i watten, och liknelsen betyder här Kristi lidande och död. Hwad lärjungarne beträffar, måste de wara [ band III, 82 ]beredde på att följa honom i ringhet och försakelse, smälek och förföljelse, lidande och död. Detta War den ära, de hade att wänta i detta lifwet, och denna kalk och detta dop är wägen till härligheten, der de trogna få regera med Kristus.

23 Han sade till dem: Min kalk skolen I dricka, och med det dop, hwarmed jag döpes, skolen I döpas, men att sitta på min högra och på min wenstra sida, det tillkommer icke mig att gifwa, utan det skall gifwas dem, åt hwilka det är beredt af min Fader.

Skolen I döpas, se Ap. G. 12: 2. Upp. 1: 9. Tillkommer icke mig, nu, för det närwarande, då jag sjelf ännu icke är genom lidande ingången till härlighet.

24 Och när de tio hörde detta, wordo de misslynte på de twå bröderna.

Med detta missnöje wisade de tio, att de ännu ledo af samma fel som de twå, öfwer hwilka de blefwo misslynte. Detta är ganska wanligt; då kärleken lider afbräck, så faller man just i det fel, som man klandrar hos sin nästa. ”Köttet will alltid hellre hållas härligt än korsfästas; hellre upphöjas, än förnedras.” L.

25 Då kallade Jesus dem till sig och sade: I weten, att folkens furstar herska öfwer dem, och att de store hafwa magt öfwer dem. Luk. 22: 25 f.

26 Men så skall det icke wara bland eder, utan hwilken som will blifwa stor bland eder, han skall wara eder tjenare,

27 och hwilken som will blifwa främst ibland eder, han ware eder dräng;

28 likasom Menniskosonen icke har kommit för att låta tjena sig, utan för att tjena och gifwa sitt lif till lösen för många. Joh. 13: 14. Fil. 2: 7. Ef. 1: 7. 1 Tim. 2: 6. Tit. 2: 14. 1 Petr. 1: 1921.

Till lösen för många, d. ä. för alla, för hela den syndförderfwade menniskoskaran. Så wisar Jesus sina lärjungar med sitt eget exempel, att han icke war kommen att wara en jordisk konung, och att de icke hade någon jordisk höghet och ära att wänta. Såsom han war kommen i sjelfförnedring för att tjena och uppoffra sig till menniskoslägtets tjenst och derföre wandrade i en tjenares skapelse, så skulle också lärjungarne i ringhet och ödmjukhet under smälek och förföljelse tjena hans återlösta med evangelii predikan. Honom förestod försoningsdöden för menniskoslägtet; dem förestod lidande och bloddop i hans efterföljelse. Detta war swaret på deras ännu fåwitska sträfwande efter ära i hans rike, emedan de ännu tänkte, att det skulle blifwa ett rike af denna werlden.

29 Och när de gingo ut från Jeriko, följde honom mycket folk.

30 Och se, twå blinde sutto wid wägen, och när de hörde, att Jesus gick förbi, ropade de och sade: Herre, Davids son, förbarma dig öfwer oss! Mark. 10: 46 f. Luk. 18: 35 f.

Twå blinde. Markus och Lukas berätta blott om en. Men Matteus berättar ofta i mera korthet. Han förbigår att nämna om Sakkeus m. m. Så slår han talet om twenne blinda tillsamman, af hwilka den ene torde hafwa blifwit helad wid ingången, den andre wid utgången ur Jeriko. Det bör märkas, att i österlandet förekomma särdeles många blinda, så att Herren hade företrädeswis ofta tillfälle att på sådana bewisa sin magt och barmhertighet.

31 Och folket näpste dem, att de skulle tiga. Då ropade de ännu högre och sade: Herre, Davids son, förbarma dig öfwer oss!

32 Och Jesus stannade och kallade dem till sig och sade: Hwad wiljen I att jag skall göra eder?

33 De sade till honom: Herre, att wåra ögon må öppnas.

34 Då warkunnade sig Jesus öfwer dem och rörde wid deras ögon, och strax återfingo deras ögon sin syn, och de följde honom.

Folket näpste de blinda och tyckte ropet war beswärligt, men Jesus näpste dem icke, utan gjorde deras ögon seende. Märk: menniskors otålighet och Jesu tålamod och förbarmande! Är du i nöd, så tröttna menniskorna snart wid dig, men till Jesus får du ropa så mycket du will, till dess du finner nåd, han tröttnar aldrig och näpser ingen, som åkallar honom.

21 Kapitlet.

Jesus rider in i Jerusalem, renar templet, förbannar fikonträdet, tillspörjes om sin magt och bestraffar i liknelser öfwerstepresterna och fariseerna.

Och när de nalkades Jerusalem och kommo till Betfage wid oljeberget, då sände Jesus twå lärjungar, Mark. 11: 1 f. Luk. 19: 29 f. Joh. 12: 12 f.

Betfage (fikonhus) war en liten by, i synnerhet uppfyld af presternas landthus. Den war belägen på östra sidan af oljeberget, och wid dess westra sida låg Jerusalem.

2 sägande till dem: Gån in i byn, som ligger midt framför eder, och strax skolen I finna en åsninna bunden och en fåle med henne. Lösen dem och fören dem till mig.

3 Och om någon säger något åt eder, så skolen I säga: Herren behöfwer dem; och strax skall han släppa dem.

Häri uppenbarade Jesus sin fullkomliga magt, att allt måste på denna högtidliga dag lyda honom. Underbar förening af befallande majestät och fullkomlig lydnad i djupaste förening! Utan [ band III, 83 ]twifwel war djurens egare med Jesus känd och honom tillgifwen.

4 Men allt detta skedde, på det att det skulle fullbordas, som war sagdt genom profeten, som sade:

5 ”Sägen till dottren Sion: Se, din konung kommer till dig, saktmodig och ridande på en åsna, på en arbetsåsninnas fåle!” Es. 62: 11. Sak. 9: 9.

Dottren Sion, d. w. s. Sions inbyggare. Profeten säger utförligare: Se, din konung kommer till dig, en rättfärdig och en hjelpare (frälsare), fattig, hwilket är detsamma, som hos evangelisten saktmodig. Att han behöfde för sitt konungsliga inträde en annans djur, deri wisade sig Jesus såsom fattig. Men detta djur war tillika ett fridens tecken; deri wisade det sig, att Jesus war saktmodig. Han red på en åsna, icke på en stridshäst. Han kommer såsom fridens och rättwisans konung, saktmodig och rättfärdig.

6 Och lärjungarne gingo bort och gjorde såsom Jesus hade befalt dem;

7 och de förde åsninnan och fålen till honom och lade sina kläder på dem, och han satte sig deruppå.

Det war en stor ärebetygelse, att de lade sina kläder, nemligen sina ”öfwerkläder” på de djur, Jesus begagnade för sitt intåg. Han fatte sig deruppå, egentligen på desamma, så att han red på fålen (Joh. 12: 15), medan den äldre åsninnan gick bredwid.

8 Men de flesta bland folket bredde sina kläder på wägen, och andra skuro qwistar af träden och strödde på wägen.

Också det att strö qwistar af träd på wägen för en hög person, war äfwen i österlandet brukligt wid högtidliga tillfällen. Det war i synnerhet af palmträden, som sådana bladrika qwistar skuros. Äfwen dermed utmärktes Jesus såsom den der som saktmodig eller såsom fridens konung, ty palmen är både segrens och fridens tecken. I andelig måtto sker samma dubbla ärebetygelse af den menniska, som bortkastar sin egen rättfärdighets kläder, för att af honom, den rättfärdige, få den rätta rättfärdighetsdrägten.

9 Och folket, både de som gingo före honom och de som följde efter, ropade och sade: Hosianna Davids son![14] Wälsignad ware han, som kommer i Herrens namn! Hosianna i höjden! Ps. 118: 25 f. Matt. 23: 39. Luk. 19: 38.

Hosianna, gif seger åt Davids son, den wäntade och komne Messias och konungen; — hosianna, hjelp du honom, Gud som är i höjden. Psalmen 118, ur hwilken orden äro hemtade, brukade sjungas wid den glada löfhyddohögtiden. Ordet hosianna blef således i allmänhet ett jubelrop. Men det sades också wid frambringandet af slagtoffren, äfwensom wid slutet af påskalamsmåltiden. Jesus höll nu sitt intåg ej blott såsom konung utan ock såsom Guds Lam, som lät sig slagtas till werldens försoning. Ropet hosianna (hjelp du) war således egentligen ett ord för Jesus, såsom den der som såsom en hjelpare, en frälsare, försonare. Der låg alltså större betydelse denna gång i det ordet hosianna, än de, som så ropade, sjelfwa förstodo. Från denna händelse på palmsöndagen intill Jesu fängslande, skärtorsdagen, äro fem dagar.

10 Och när han kom in i Jerusalem, kom hela staden i rörelse och sade: Hwem är denne?

11 Men folket sade: Denne är Jesus, profeten från Nasaret i Galileen. Matt. 2: 23.

12 Och Jesus gick in i Guds tempel och utdref alla dem som sålde och köpte i templet och stötte omkull wexlarenas bord och dufwomånglarnes säten 5 Mos. 14: 25. Mark. 11: 15 f. Luk. 19: 45 f. Joh. 2: 14 f.

Tempel, egentligen ”helgedom.” Dertill hörde ej blott den egentliga tempelbyggnaden, utan äfwen förgården. I förgården fingo äfwen hedningar ingå. Derföre aktades den ringa af de werkliga fariseerna. Den uppläts således till sådan köpenskap, som den Kristus här beifrar. Der sutto de, som höllo lammen till salu till påskhögtiden. För de fattigares räkning, som wille anställa andra offer, såldes här äfwen dufwor. Wexlare hade ock här uppstält sina bord. Deras hufwudsakliga syssla war att utbyta de främmande penningesorterna mot det heliga myntet, som war bestämdt till tempelskatten. Att detta skedde på ett heligt rum, war i sig sjelf orätt. Det blef så ännu mer genom det oheliga sorl, som derwid uppkom. Winstbegäret födde utan twifwel allehanda bedrägerier. Det ena med det andra blifwer föremål för Jesu nit. Han är templets Herre. I kraft af sitt profetiska embete och sin konungsliga magt renar han sin helgedom från dessa yttre wederstyggligheter. Han kommer wäl saktmodig, men i saktmodet är allwar. Will du hafwa Jesus till konung, så måste du låta honom komma in i ditt hjertas tempel, och då får det icke längre wara syndens röfwarekula, utan då will han göra det till ett bönehus och bereda det till sin boning. Märkom äfwen: att då hans kyrka har blifwit förwandlad till en röfwarekula, så förestår en tid, då han kommer att rensa den, och wid sådan rensning går det icke an att endast tala om huru mild och kärleksfull och saktmodig han är. Han är så kärleksfull, att han är kommen för att frälsa syndare och hjelpa alla, som wilja frälsas; men han är så helig, stäng och rättfärdig, att synden måste utrensas. Pröfwa dig sjelf och se wäl till, om ditt hjerta ännu är en röfwarekula, eller om Jesus får göra det till ett bönehus!

13 och sade till dem: Det är skrifwet: [ band III, 84 ]”Mitt hus skall kallas ett bönehus”; men I gören det till en röfwarekula. Es. 56: 7. Jer. 7: 11.

14 Och till honom kommo blinda och halta i templet, och han botade dem.

15 Men när öfwerstepresterna och de skriftlärde sågo de under, som han gjorde, och barnen, som ropade i templet, sägande: Hosianna Davids son, blefwo de misslynte

16 och sade till honom: Hör du hwad dessa säga? Men Jesus sade till dem: Ja, hafwen I aldrig läst: ”Af barns och spenabarns mun har du berett dig lof”? Ps. 8: 3.

Barnen följde här ett godt exempel af de äldre. Detta förtröt de oheliga presterna och skriftlärda. Guds lof är i deras öron ett missljud. De menade, att Jesu ödmjukhet ej skulle fördraga en sådan ära. Men det som sig af deras obekantskap med skriften, huru skriftlärda de än woro. Lofwet är en magt, Ps. 8: 3. Denna magt bryter fram ur de eljest magtlösas mun, och det emot ”owännen och den hämndgiriga.” De woro Jesu owänner, och detta lof skar i deras hjertan. Så skär ännu Herrens ord och Herrens lof smärtsamt in i alla oheliga hjertan.

17 Och han öfwergaf dem och gick ut ur staden till Betania och tog herberge der.

18 Och när han på morgonen återwände till staden, blef han hungrig. Mark. 11: 12 f. 20 f.

19 Och han sin se ett fikonträd wid wägen och gick till det och fann intet annat än löf derpå och sade till det: Aldrig mer warde frukt af dig. Och strax förtorkades fikonträdet.

Fikonträdets blad wäxa eljest först efter frukten. Här hade all dess kraft gått upp i bladen. Det motswarade alltså icke sin bestämmelse. Det blef sålunda en bild af det andeligen ofruktbara Judafolket. Judarne woro nu ock nära den förbannelsedom, som här sinnebildligt öfwergick fikonträdet. Det är ock ett tecken till hwad som förestår hwar och en menniska, den der blott frambringar wackra gerningsblad, utan trons fruktbarhet.

20 Och när lärjungarne sågo det, förundrade de sig och sade: Huru har fikonträdet så i hast blifwit förtorkadt?

21 Men Jesus swarade och sade till dem: Sannerligen säger jag eder: Om I hafwen tro och icke twiflen, så skolen I icke allenast göra sådant som skedde med fikonträdet, utan till och med om I sägen till detta berg: häf dig upp och kasta dig i hafwet, så skall det ske. Matt. 17: 20. Luk. 17: 6.

22 Och allt det I bedjen i bönen, troende, det skolen I få. Matt. 7: 7 f. {18: 19. Luk. 11: 9. Joh. 15: 7. 1 Joh. 3: 22. Jak. 1: 5 f.

23 Och när han hade kommit in i templet, gingo öfwerstepresterna och folkets äldste till honom, der han lärde, och sade: Af hwilken magt gör du detta, och hwem har gifwit dig denna magt? Mark. 11: 27 f. Luk. 20: 1 f. Ap. G. 4: 7. {7: 27.

24 Men Jesus swarade och sade till dem: Äfwen jag skall spörja eder ett ord, och om I sägen mig det, så skall jag ock säga eder, af hwilken magt jag gör detta.

25 Hwarifrån war Johannes' döpelse? Från himmelen eller från menniskor? Då öfwerlade de för sig sjelfwa och sade: Om wi säga: från himmelen, så skall han säga till oss: Hwarföre trodden I honom då icke?

26 Men om wi säga: från menniskor, så rädas wi för folket, ty alla hålla Johannes för en profet. Matt. 14: 5. Mark. 6: 20.

27 Och de swarade Jesus och sade: Wi weta det icke. Då sade ock han till dem: Icke heller säger jag eder, af hwilken magt jag gör detta.

Eder, otrogne, och blott af falskhet frågande menniskor.

28 Men hwad synes eder? En man hade twå söner, och han gick till den förste och sade: Min son, gå i dag och arbeta i min wingård.

29 Men han swarade och sade: Jag will icke. Sedan ångrade han sig och gick.

30 Och han gick till den andre och sade sammalunda. Då swarade han och sade: Ja, herre! och gick icke.

31 Hwilken af de twå gjorde det fadern wille? De sade till honom: Den förste. Jesus sade till dem: Sannerligen säger jag eder: Publikanerna och skökorna ingå i Guds rike förr än I. Luk. 7: 29 f.

Förr än I; ty de äro lättare att omwända än de egenrättfärdige och sjelffromma. Luthers anteckning: ”Mycket möjligare är det, att skökor och skälmar blifwa saliga, än högfärdiga, werkheliga skrymtare; ty de förra måste till slut komma till känsla af sin synd, men de senare [ band III, 85 ]dö i sin egen helighet, derest de icke underbarligen blifwa omwända.”

32 Ty Johannes kom till eder på rättfärdighetens wäg, och I trodden honom icke; men publikanerna och skökorna trodde honom, och ehuru I sågen det, ångraden I eder icke efteråt, ja att I trodden honom. Luk. 3: 11 f.

Dessa skrymtare hade låtsat nit om Guds sak. Men ”denna nitälskan anser Kristus wara detsamma, som om en son med orden lofwade sin fader lydnad, men bedroge honom. Publikanerna och skökorna urskuldar Herren icke, utan liknar dem wid en uppstudsig son, som först föraktar sin faders befallningar, men sedermera på hans uppmaning besinnar sig.”

33 Hören en annan liknelse. Det war en husbonde, som planterade en wingård och satte stängsel omkring honom och gräfda en press derinne och byggde ett torn och öfwerlemnade honom åt wingårdsmän och for utrikes. Ps. 80: 9. H. W. 8: 11. Es. 5: 1. Jer. 2: 21. Mark. 12: 1 f. Luk. 20: 9 f.

Wingården betecknar här den israelitiska församlingsinrättningen, i synnerhet på Moses’ tid; 'stängslet omkring den war lagen, hwarigenom Israeliterna wordo afsöndrade såsom Guds egendomsfolk; pressen war prestadömet; tornet, konungariket; wingårdsmannen, föreståndarne i werldsliga och andeliga embeten. Till dessa öfwerlemnades wingården mot något wisst af dess afkastning. Så förhåller det sig med magten i kyrkosaker. Wingården, den yttre synliga kyrkan, är ännu utlemnad till byggningsmännen. De kunna såsom föreståndare handla efter godtycke och egennytta, som om de wore wingårdens herrar sjelfwa. De kunna misshandla Herrens rätte tjenare. De kunna förwända kyrkolagen efter sin wilja och onda uppsåt, och wäl ej mera döda, men dock förtränga arfwingen sjelf. Men ändtligen kommer hemsökningens tid.

34 Men när frukttiden nalkades, sände han sina tjenare till wingårdsmännen för att uppbära hans frukt.

35 Och wingårdsmännen grepo hans tjenare; en hudflängde de, den andre dräpte de, den tredje stenade de.

Tjenare, utomordentliga Guds sändebud, sådana som profeterna i gamla testamentet och apostlarna samt utmärkta andeliga män i det nya. De blifwa wanligen illa mottagne och behandlade utaf wingårdsmännen eller de ordentliga föreståndarne.

36 Åter sände han andra tjenare, flera än de förste, och de gjorde med dem sammalunda.

37 Men sist sände han till dem sin son, sägande: De skola hafwa försyn för min son.

38 Men när wingårdsmännen sågo sonen, sade de sins emellan: Denne är arfwingen; kommen, låtom oss dräpa honom och behålla hans arf. Matt. 26: 3 f. 27: 1. Joh. 11: 53.

Judarnes förnämste, menade, att om blott Jesus wore röjd ur wägen, så skulle de få den bästa tid och de bästa förmåner. Jesu fiender känna hemligen, fastän de icke wilja erkänna det, att han är den rätte egendomsherren, den de woro förbundna att lyda och tjena. Men när owiljan och hatet får bemägtiga sig hjertat, så utwälja de att spjerna emot sanningens udd och i motståndet mot Jesus söka sin wälmagt.

39 Och de togo honom och drefwo honom ut ur wingården och dräpte honom.

Så förutsäger Jesus warnande deras blodiga uppsåt mot honom. Men de aktade lika litet på warningen, som Judas aktade på de warningar, han erhöll, innan han fullbordade förräderiet.

40 När nu wingårdens herre kommer, hwad skall han göra dessa wingårdsmän?

Denna ankomst eller återkomst skedde wid Jerusalems förstöring, den första stora förebilden i nya testamentet till den stundande sista werldsdomen.

41 De sade till honom: Såsom illgerningsmän skall han illa förgöra dem, och wingården skall han öfwerlemna åt andra wingårdsmän, som skola gifwa honom frukten i dess rätta tid.

De sade: han skall illa förgöra dem, förgöra dem på ett sätt, som swarar mot deras ondska o. s. w. De fälla här sjelfwa sin dom, den dom, som sedermera drabbade dem.

42 Jesus sade till dem: Hafwen I aldrig läst i skrifterna: ”Den sten, som byggningsmännen förkastade, han har blifwit en hörnsten. Af Herren har han blifwit detta, och är underbar i wåra ögon”? Ps. 118: 22 f. Es. 8: 14 f. 28: 16. Ap. G. 4: 11. Rom. 9: 38. 1 Petr. 2: 7.

Wåra, de trognas.

43 Fördenskull säger jag eder, att Guds rike skall tagas ifrån eder och gifwas åt ett folk, som gör dess frukt.

Ett folk, som gör dess frukt, genom att tacksamt anwända den tillbjudna, af Judarna förskjutna, nåden.

44 Och den som faller på den stenen, han skall krossas, men den på hwilken stenen faller, honom skall han slå i stycken. Dan. 2: 34. Sak. 12: 3.

Den som genom otro stöter emot och faller på den ännu i förnedringstillstånd liggande stenen, han skall krossas, såsom ett lerkärl mot klippan; men den på hwilken stenen [ band III, 86 ]ofwanifrån, i domstillkommelsen, oförmodadt faller, honom skall han slå i stycken.

45 Och när öfwerstepresterna och fariseerna hörde hans liknelser, förstodo de, att han talade om dem.

46 Och de sökte att gripa honom, men de räddes för folket, ty de höllo honom för en profet.

Menniskofruktan, men icke gudsfruktan! Fastän de hos Jesus sågo Guds kraft, fruktade de dock icke honom, men de fruktade för folket!

22 Kapitlet.

Jesus framställer liknelsen om bröllopskläderna, lärer om skattepenningen, om uppståndelsen, om det stora budet i lagen och om sin härkomst såsom den utlofwade Messias.

Och Jesus swarade och talade åter till dem i liknelser, sägande:

Swarade, d. ä. fortfor att tala till ytterligare beswarande af de frågor, som dels i det föregående kapitlet blifwit gjorda, dels i det förborgade ännu gjordes.

2 Himmelriket är likt en konung, som gjorde bröllop åt sin son Es. 25: 6. Luk. 14: 16 f. Upp. 19: 79.

Denna liknelse står i omedelbart sammanhang med det föregående och är wänd emot Judarnes wägran att lyda kallelsen och ingå i wingården, kap. 21: 28, 32, samt lyda wingårdsherrens tjenare och hans egen son, v. 33, 41. Himmelriket på jorden är en nådeanstalt, genom hwilken Gud, den himmelska konungen, tillreder Bröllop åt sin son, som är Messias. Bruden är församlingen, som födes, uppfostras och beredes här i nådens rike, se Upp. 19: 7–9. Äfwen denna liknelse war för Judafolket bekant af gamla testamentet, och dess betydelse förstådd. Ingen kan blifwa en medlem af brudförsamlingen, utan att först blifwa en gäst, som lyder kallelsen och kommer.

3 och sände ut sina tjenare för att kalla dem som woro bjudna till bröllopet; och de wille icke komma.

4 Åter sände han ut andra tjenare och sade: Sägen dem som äro bjudna: se, jag har tillredt min måltid, mina oxar och min gödboskap äro slagtade, och allt är redo; kommen till bröllopet. Ords. 9: 2 f.

Dem som äro bjudna: i första rummet Judarne, som fått den första bjudningen eller kallelsen genom nådeförbundet med Abraham. Den fortsattes sedan allt intill Kristus. Den skedde genom Kristus sjelf och widare genom hans apostlar. Bröllopsmåltiden är en middagsmåltid. Middagsmåltiden är i österlandet ej så betydande som afton- eller nattwardsmåltiden. Hela Kristi kyrkas tid är en förberedande middagsmåltid för den sista nattwardsmåltiden, som är Lammets bröllop. Inbjudningen sker förnyade gånger. Allt ar redo genom Jesu försoningsdöd. Endast de, som antagit kallelsen till bröllopsmiddagsmåltiden på jorden, äro redo att kunna ingå till bröllopsnattwardsmåltiden i himmelen. Till bröllopsmåltiden höra alla de nådens håfwor, som finnas i Kristus och hans kyrka, hwilken är beredelseanstalten till det fullkomliga himmelska bröllopet. Allt, som hörer till detta bröllop, är redan tillredt, rättfärdighet, lif och salighet äro af Kristus förwärfwade, och menniskan behöfwer icke att sjelf draga någon försorg om dessa håfwors förwärfwande; de äro tillreds. Kom och tag emot! Så bjuda desse andre tjenare, nemligen apostlarne och ordets förkunnare i det nya testamentet. Dessa hänwisa till den korsfäste och uppståndne frälsaren och säga: allt är redo! kommen till bröllopet! Så snart en själ emottager denna bjudning och kommer, så inträder hon uti en innerlig förening med honom. Han håller nattward med henne, och hon med honom. Han är själens brudgum, och han är tillika sjelf själens högska spis, så att hon får äta och dricka af honom sjelf, och lefwa med honom såsom af ett andeligt himmelsbröd, likasom Israeliterna i öknen fingo manna från himmelen och hade fått påskalammet till resekost, då de gingo utur Egypten. De själar, som lyda kallelsen till Lammets bröllop, få honom sjelf både till brudgum och till påskalam, som blifwer deras beständiga näring på wandringen till himmelen, der det bröllop fulländas, som här i tiden börjas.

5 Men de aktade det icke, utan gingo bort, den ene till sitt jordagods, den andre till sin köpenskap.

De aktade det icke, wårdade sig icke derom, i oförstånd och motstånd.

6 Och de öfriga togo fatt på hans tjenare, misshandlade och dödade dem.

Jordagods och köpenskap beteckna alla de jordiska hinder, genom hwilka så många låta afhålla sig från himmelriket. Judarne förföljde och dödade somliga af Herrens tjenare, som kallade dem, och på samma sätt hafwa andra folk gjort i alla tider.

7 Men när konungen hörde det, wardt han wred och sände sina härar och förgjorde dessa dråpare och brände upp deras stad.

Så skedde wid Jerusalems förstöring. Då sände Gud Romarne såsom sina härar. De förgjorde dessa dråpare, Judarna, som dräpit många af Guds tjenare, profeterna, i det gamla testamentet, korsfäst Guds Son och hädat och allt intill blodig död förföljt hans profeter. Deras stad Jerusalem blef på det förfärligaste sätt uppbränd af de romerska härarne.

8 Sedan sade han till sina tjenare: Bröllopet är tillredt, men de bjudna woro icke wärdiga.

9 Gån derföre ut på wägskälen och kallen till bröllopet alla som I finnen.

Wägskälen, som föra till åtskilliga werldstrakter, således de wägar, på hwilka evangelium föres till hedningarne.

[ band III, 87 ]10 Och dessa tjenare gingo ut på wägarne och församlade alla, så många de funno, både onda och goda, och bröllopssalen blef fullsatt af bordsgäster.

Både onda, beryktade syndare, och goda, personer af godt rykte. Och bröllopssalen blef fullsatt af bordsgäster. Så samlades med evangelii not både onda och goda, kap. 13: 47, 48. De blefwo insamlade i den synliga kyrkan, som aldrig war ämnad att här i tiden wara en förening af idel pånyttfödda och trogna själar, ehuru lärarne skola göra allt hwad göras kan för att wäcka och underhålla trons lif och från församlingen afskilja dem, som synda och icke wilja bättra sig. Se kap. 18: 15, 17.

11 Men då konungen gick in för att bese gästerna, såg han der en man, som icke war klädd i bröllopskläder, 2 Kor. 5: 3. Ef. 4: 24. Kol. 3: 1012. Upp. 3: 4 f. 16: 15. 19: 8.

Gu utgallring kommer att företagas bland medlemmarna af den synliga församlingen, som är blandad af onda och goda, döpta, som stå i tron, och döpta, som sakna sann tro. När detta sker, då beser konungen gästerna. — I österlandet är en urgammal sed, att de som inbjudas till en furste, erhålla hwar och en wid inträdet en särskild klädnad, i hwilken man måste wisa sig för fursten. Om en gäst icke skulle emottaga denna högtidsklädning, så skulle han derigenom högeligen förtörna fursten eller herren, som bjudit honom, och det hjelper icke huru skön och dyrbar hans egen klädning är. Så låter den himmelske konungen tillbjuda dem, som kallas till bröllopet, en skön och kostelig bröllopsklädnad, nemligen Kristi rättfärdighet, som de skola ikläda sig genom tron. De skola ikläda sig Kristus, Gal. 3: 27. De som tro hafwa således i Kristus både bröllop och bröllopskläder — allt, allt i honom!

Mannen utan bröllopskläder är en menniska, som insmyger sig i sin egen rättfärdighet. Egenrättfärdighetsdrägten kan stundom hafwa till förwillande likhet samma färger och utseende som den rätta bröllopsskruden. Alla gästerna kunna således icke märka skilnaden. Men den är desto uppenbarare för konungens skarpa blick, och det röjes, när han beser gästerna.

12 och sade till honom: Min wän, huru kom du härin, då du icke har bröllopskläder? Och han förstummades.

Denne gäst hade således tyckt, att hans egen klädning war så kostelig, som behöfdes; ehuru han wisste, att konungen wille se sina gäster i sådana kläder, som han sjelf skänkte dem, så hade han dock wågat att trotsa konungens wilja. Så göra alla de menniskor i Kristi kyrka, som försumma att i tron ikläda sig Kristus, under det de inbilla sig, att deras egen rättfärdighet, deras egen dygd, deras egen werkhelighet, skall wara tillräcklig att dermed bestå inför Gud.

13 Då sade konungen till tjenarne: Binden hans händer och fötter och kasten honom i mörkret utanför. Der skall gråten och tandagnisslan wara. Matt. 8: 12. 13: 41 f. 25: 30.

Straffet blir swårt, emedan det är ett trots emot konungen, att af högmod eller egensinnighet försmå den tillbjudna bröllopsklädnaden.

14 Ty många äro kallade, men få utwalda. Matt. 20: 16.

Många blifwa de, hwilka det så går, som det gick denne man utan bröllopskläder, att egenrättfärdighetssäkerheten blir upptäckt och straffad med ewig blygd. Många äro kallade att wara medlemmar i den synliga kyrkan, men få äro de utwalda, så äro de, som i hjertat emottaga och tillegna sig Kristi rättfärdighet, se kap. 7: 21. Om mörkret utanför, se kap. 8: 12. Bröllopssalen, der konungen beser gästerna, betyder icke den himmelska bröllopssalen, ty dit inkommer ingen, som ej har bröllopskläder, utan här menas kyrkan eller nådesinrättningen i tiden, och derifrån blifwa de, som icke hafwa bröllopskläder, slutligen genom döden utkastade. Här nämnes blott en gäst såsom ett warnande exempel för alla sådana gäster.

15 Då gingo fariseerna bort och rådslogo, huru de skulle snärja honom med ord. Mark. 12: 13 f. Luk. 20: 20 f.

16 Och de sände till honom sina lärjungar med Herodianerna, och de sade: Mästare, wi weta, att du ar sannfärdig och lärer Guds wäg rätt och sköter om ingen, ty du ser icke till menniskors person.

Herodianerna, d. w. s. de, som hörde till fjerdingsfursten Herodes Antipas’ parti. De woro gemenligen till tänkesätt sadduceer. Redan i detta fall woro de motsatsen till fariseerna. Dessutom lärde fariseerna, att inga främmande, sådana som den edomitiska slägten Herodes war, fingo herska öfwer Guds folk. Men i fiendtlighet mot Jesus gjorde de båda oliktänkande partierna gemensam sak med hwarandra. Att nu säga något mot herodianerna, war detsamma, som att tala mot den romerska kejsaren, hwilken upphöjt dem till wäldet. Det war till detta motsägande de wille locka Jesus, när de sade: du sköter om ingen, wore det ock kejsaren sjelf; som wille de säga: du skall således icke af menniskofruktan eller menniskogunst gifwa ett orätt swar.

17 Säg oss derföre: hwad synes dig? Är det lofligt att gifwa kejsaren skatt eller icke?

Wid denna fråga tänkte de sig tre fall, genom hwilka Jesus kunde snärjas och sättas. Teg han, så skulle det förklaras för räddhåga; hans anseende hos folket skulle då med detsamma wara förloradt. Talade han för skattens erläggande, så skulle han i deras tanke ådraga sig folkets hat, emedan han då uppträdde såsom en wän af Romarne, af det främmande wäldet, ej såsom förswarare af Guds ära. Utlät han sig åter mot skattens erläggande, så wore detta ett [ band III, 88 ]statsbrott, för hwilket de närwarande herodianerna skulle wittna mot honom.

18 Men Jesus, som märkte deras ondska, sade: Hwarföre fresten I mig, I skrymtare?

19 Låten mig se skattepenningen. Och de räckte honom en penning.[15]

Denna penning utgjorde den wanliga mantalsskatten och hade kejsarens prägel.

20 Och han sade till dem: Hwilkens bild och öfwerskrift är detta?

21 De sade till honom: Kejsarens. Då sade han till dem: Gifwen då kejsaren det kejsaren tillhörer och Gud det Gud tillhörer. Rom. 13: 7.

Judarne stodo derpå, att Gud war deras rättmätige öfwerherre. Rätt så. Men genom folkets affall från Gud hade de, sig till en straffdom, kommit under främmande folks werldsliga öfwerwälde. Denna tiden war romerska kejsaren deras öfwerherre. Bewiset derför hade de i handen med det i Judalandet gällande och gångbara myntet, som bar kejsarens bild och öfwerskrift. De woro således i borgerligt hänseende förpligtade att gifwa kejsaren hwad honom tillhörde, den skatt som wederborde. Detta skalle för ingen del hindras deraf, att de borde gifwa Gud det Gud tillhörde, ware sig särskildt tempelskatten, den skatt, som plägade erläggas till Guds tempel, eller i allmänhet sitt hjerta, sin lydnad, sin andeliga tjenst. Den andeliga friheten upphäfwes således icke genom underdånighet under öfwerheten eller genom åtlydnad för den menskliga ordningen. Ty det fjerde budet står icke i någon strid med det första. Gälde detta för Judarna, som hade en helt och hållet hednisk öfwerhet, att de skulle troget lyda den i de stycken, der den hade att befalla; så måste det ännu mer gälla för oss, som stå under en kristlig öfwerhet och kristliga lagar. En god kristen är den bäste medborgare. Den menniskan, som har Guds bild eller beläte hos sig upprättadt och således söker att lefwa till Guds ära, missaktar icke den werldsliga regentens bild, han må heta kejsare eller konung, eller hwilket furstenamn som helst. Olydnad och trots mot öfwerheten kan endast den wisa och råda till, som icke fruktar Gud, utan åtskiljer hwad Gud förenat och söker förena hwad Gud har åtskilt.

22 Och när de hörde det, förundrade de sig och öfwergåfwo honom och gingo sin wäg.

Så slående war Jesu swar för dessa skrymtare, som welat beslå honom med orden. Så snärjas de ogudaktiga i sin egen snara, Ords. 5: 22. De förundrade sig öfwer wisheten i Jesu swar. Men deras förundran förblef blott köttslig. Med harm och förlägenhet gingo de ifrån honom.

23 På den dagen kommo till honom sadduceer, som säga, att det icke gifwes någon uppståndelse, och frågade honom, Mark. 12: 18 f. Luk. 20: 27 f.

Sadduceerna woro grofwa otrosmenniskor. De stodo längre från sanningen än fariseerna, De senare förswarade läran om de dödas uppståndelse; men de hade derom mycket köttsliga föreställningar, hwilket gjorde, att denna lära desto mer blef ett föremål för sadduceernas gäckeri. Nu försökte ock sadduceerna fresta Kristus med en fråga. Otro och lättsinne höra tillsamman. Detta röjer sig i denna fråga, som handlar om äktenskapet och dess kärleksförhållande.

24 Sägande: Mästare! Moses har sagt: ”Om någon dör barnlös, skall hans broder såsom swåger taga hans hustru till äkta och uppwäcka säd åt sin broder”. 5 Mos. 25: 5.

Ett sådant äktenskap kallades levirats- eller swåger-äktenskap. Dess ändamål war att widmagthålla de enskilda judiska slägterna.

25 Nu woro hos oss sju bröder, och den förste gifte sig och dog, och emedan han icke hade någon afkomma, efterlemnade han sin hustru åt sin broder.

26 Sammalunda ock den andre och den tredje, allt intill den sjunde.

27 Men sist af alla dog ock qwinnan.

28 När nu uppståndelsen sker, hwilken af de sju skall få henne till hustru? Ty de hafwa alla haft henne.

Denna fråga wisar, huru otron äfwen alstrar blindhet i förståndet. För att understödja sin otro; att ingen uppståndelse kunde finnas, förutsatte de godtyckligt och tanklöst, att om det funnes en uppståndelse, så måste samma förhållande ega rum i det tillkommande, som i det närwarande lifwet. De försökte på detta sätt att göra läran om uppståndelsen löjlig och orimlig. På samma sätt göra otrons barn ännu i dag, de uppfinna dåraktiga spörsmål för att framställa kristendomens sanningar såsom orimliga.

29 Då swarade Jesus och sade till dem: I faren wilse, emedan I icke förstån skrifterna ej heller Guds kraft.

Läran om de dödas uppståndelse war äfwen i de gammaltestamentliga skrifterna flerstädes framhållen. Okunnighet om dessa skrifter war grunden till otrosmenniskornas fråga. De fattade denna lära, såsom alla läror, köttsligt. Såsom nu skrifterna woro af dem oförstådda och misskända, så förstodo de icke heller Guds kraft, hwad Gud förmår, att hans allmagt äfwen sträcker sig till att uppwäcka de döda.

30 Ty i uppståndelsen hwarken gifta de sig eller bortgiftas, utan de äro såsom Guds änglar i himmelen.

Såsom: Menniskorna blifwa således i uppståndelsen icke änglar, utan såsom änglar. De, som blifwa delaktige i lifwets uppståndelse, Warda såsom Guds änglar. De andra äro likasom de syndiga, från Gud affallna änglarne. I uppståndelsen blifwer det icke heller fråga om en sådan äktenskaplig förening, som utgör grundwalen för den naturliga samfundsordningen på [ band III, 89 ]jorden. Der firas blott den himmelska föreningen mellan Kristus och församlingen, hwilken förening inträder i sin fulla kraft, när de andeliga kropparne inträda i gemenskap med själarna i uppståndelsen.

31 Men angående de dödas uppståndelse, hafwen I icke läst hwad eder är sagdt af Gud, som sade:

32 ”Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud”? Gud är icke dödas utan lefwandes Gud. 2 Mos. 3: 616. Ap. G. 7: 32. Ebr. 11: 16.

Långt efter det Abraham, Isak och Jakob woro döda, kallar sig Gud deras Gud; men Gud är icke de dödas, utan de lefwandes Gud, och häraf följer, att Abraham, Isak och Jakob lefde, och att de skulle uppstå. Det hörer nemligen till oföränderligheten och orubbligheten af förbundet mellan Gud och de trogna, att det aldrig skall upphöra. Det är ett ewigt förbund, och dermed har den lefwande och lifgifwande Guden förbundit sig att gifwa lif åt dem, som tro, ett lif som skall räcka för ewigt; ty eljest blefwe det slut med förbundet, såsom ett förbund mellan twå menniskor alltid är slut, så snart den ene är död. Det hörer således alltid till Guds rättfärdighet och trofasthet, att de, som honom tillhöra, skola lefwa ewinnerligen. Men det hörer också till Guds kärlek, att han icke kan låta dem dö, som tillhöra honom. Han inplantar hos dem den kärlek, att de önska för ewigt höra honom till, och det hörer till hans kärlek, att han ide will mista dem. Det ligger redan i den rätta menskliga kärleken, att man icke will genom döden mista dem man älskar, och att om man kunde, skulle man förwara dem emot döden så länge man lefde sjelf. Skulle då icke Gud wara likaså trogen i sitt förbund och i sin kärlek! Han som har magt att gifwa lif och att uppwäcka från de döda!

Kristus har med detta exempel wisat, huru oändligt djupt den hel. skrifts innehåll är i hwarenda rad. Att icke blott själ och ande, utan äfwen kroppen hörer till menniskans wäsende, kunde sadduceerna äfwen af Guds ord hafwa funnit. Se Dan. 12: 2; Ps. 48: 15; Os. 13: 14; Es. 26: 19.

33 Och när folket hörde det, häpnade de öfwer hans lära. Matt. 7: 28.

34 Men när fariseerna hörde, att han hade stoppat munnen till på sadduceerna, församlade de sig,

35 och en af dem, som war en lagklok, frågade honom, frestande, och sade:

36 Mästare, hwilket är det yppersta budet i lagen? Mark. 12: 28 f.

Det yppersta, egentligen ”ett stort bud”. Judarne sysselsatte sig då för tiden mycket med den frågan, hwilket det förnämsta budet war. De gjorde en sådan köttslig skilnad, emedan de blott fäste sig wid det yttre.

37 Då sade han till honom: ”Du skall älska Herren din Gud af allt ditt hjerta och af all din själ och af allt ditt förstånd”. 5 Mos. 6: 5.

38 Detta är det yppersta och främsta budet.

Egentligen: ”Detta är det stora och första budet”.

39 Det andra är detta likt: ”Du skall älska din nästa såsom dig sjelf”. 3 Mos. 19: 18. Rom. 13: 9. Gal. 5: 14. 1 Tim. 1: 5. Jak. 2: 8.

Såsom dig sjelf, såwida du står i Guds kärlek, och alltså älskar dig sjelf på ett rättmätigt wis. Wi skola älska nästan ej mer än oss sjelfwa, utan såsom oss sjelfwa. Kärleken till Gud, grundad i tron på Guds kärlek till oss, wisar sig i en rätt kärlek till oss sjelfwa och nästan.

40 På dessa twå buden hänger hela lagen och profeterna. Matt. 7: 12.

Hänger, hwilar, beror. Hela lagen och alla profeternas särskilda bud äro blott en utweckling af de twå alltomfattande buden om kärleken till Gud och nästan. Alla de tio buden hänga innerligt tillsamman, såsom länkarne i en kedja. På denna kedja hänger hela lagen och profeterna, så att ock deras gudomliga 'sammanhang hwilar på kärlekens grund.

41 Och när fariseerna woro församlade, frågade Jesus dem

42 och sade: Hwad synes eder om Kristus? Hwilkens son är han? De sade till honom: Davids. Mark. 12: 35 f. Luk. 20: 41 f.

Davids. Rätt; men detta war icke allt. De förstodo dock icke mer än hwad deras jordiska sinne kunde fatta. Ju mera jordiskt sinnad en menniska är, desto likgiltigare är hon för läran om Kristi gudom, på hwilken dock den rätta insigten i både tros- och kärleksbudet beror. Det är kristendomens lifsfråga.

43 Han sade till dem: Huru kan då David i Anden kalla honom herre, sägande:

I Anden, i profetisk ande, af Guds Ande ingifwen. 2 Kor. 12: 3. Jesu första fråga i templet war, om de icke wisste, att Gud är hans fader, Luk. 2: 49, och hans sista fråga i templet gick derpå ut, att han är Davids Herre.

44 ”Herren sade till min Herre: Sätt dig på min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender under dina fötter”? Ps. 110: 1. Ap. G. 2: 34. 2 Kor. 15: 25. Ebr. 1: 13. 10: 12 f.

45 Om nu David kallar honom herre, huru kan han då wara hans son?

Efter sin gudomliga natur är Jesus Davids Herre, likasom han efter sin menskliga natur är Davids son.

46 Och ingen kunde swara honom ett ord. Och från den dagen dristade sig ej heller någon att fråga honom något mer.

[ band III, 90 ]Ej heller någon, utom hans lärjungar. Fienderne dristade ej fråga honom på samma sätt som förut. Härefter gjorde de blott mordplaner. Men deras dom hade Jesus uttalat med orden i v. 44.

23 Kapitlet.

Jesu werop öfwer de skriftlärde och Jerusalem.

Då talade Jesus till folket och till sina lärjungar

2 och sade: På Moses’ stol sitta de skriftlärde och fariseerna. Neh. 8: 4.

På Moses’ stol sitta, egentligen ”hafwa satt sig”, de skriftlärde och fariseerna, såsom Moses’ efterföljare i den yttre läroembetsmagten. De hade intagit Moses’ embetsstol och ”satt sig der”. De sutto der således icke med full rätt. Inkräktandet af denna höga läroplats hade skett med undanträngande af dem, som woro profeternas rätta efterföljare i anda och sanning. Omkring 150 år hade de innehaft högsta anseendet bland folket. De hade wunnit det i striden med det sadduceiska partiet. Båda partierna hade tagit miste om sanningen i det profetiska ordet, ehuru fariseerna på långt när icke så mycket som sadduceerna. Det ena partiets öfwerwigt öfwer det andra berodde till stor del på regentens beskaffenhet. Den mackabeiske konungen Alexander Janneus, som regerade åren 106—79 före Kristi födelse, war en sadducé. Han förföljde derföre fariseerna på det grymmaste sätt. Likwäl insåg han wid sin död, att de skulle få öfwerhanden. Han gaf derföre på dödsbädden sin gemål det rådet, att kasta sig i deras armar. Hon gjorde så och bibehöll sig derigenom i sitt wälde. Från den tiden woro fariseerna rådande. De togo hela skriftunderwisningen och bibeltolkningen om händer. Men huru förwändt de derwid gingo till wäga, röjer Jesus i sina bestraffningar och i sitt åttafaldiga we öfwer deras skrymteri. Eftersom de hade största inflytandet på folket, så wänder Kristus sina bestraffningar emot dem. Af samma orsak sysselsätter han sig så litet med sadduceerna, eftersom dels deras läror stodo i öppnaste strid med skriften, dels deras inflytande på folket war på långt när icke så stort som de andres.

3 Derföre allt hwad de säga eder, det hållen och gören, men efter deras gerningar gören icke. Ty de säga, men göra icke;

Derföre allt hwad de säga eder, således derföre att de sitta på Moses’ stol; allt som de bjuda i enlighet med Moses’ ord. Luthers anmärkning: ”Om man lärer annorlunda och mer än Moses, så sitter man icke på Moses’ stol; derföre förkastar han (Herren) ock deras werk och (alla derur framgående) menniskoläror.” De säga wäl hwad Moses befalt, men göra dock sjelfwa icke derefter. Så ock många andeligen döda lärare och predikanter, efter hwilkas ord man dock skall göra, för så widt de öfwerensstämma med den rätta läran.

4 och de binda tunga och odrägliga bördor tillsamman och lägga dem på menniskornas skuldror, men de wilja icke sjelfwa röra dem med sitt finger. Luk. 11: 46. Ap. G. 15: 10. Gal. 6: 13.

Odrägliga, som äro swåra att draga eller bära. Sådana bördor bundo fariseerna tillsamman genom hela knippen af menniskotillsatser, mot och utöfwer lagen. Dessa tunga och odrägliga bördor, som påläggas af dem, hwilka icke känna trons wäg, äro motsatsen till Jesu ljufliga ok och lätta börda, Matt. 11: 30.

5 Och alla sina gerningar göra de för att blifwa sedde af menniskorna. Ty sina tänkeskrifter[16] göra de breda och tofsarna på sina kläder stora. Matt. 6: 1 f., 5, 16. 5 Mos. 6: 8. 4 Mos. 15: 38. 5 Mos. 22: 12.

Dessa tänkeskrifter som också kallades ”bönesedlar”, fingo äfwen sedermera hos fariseerna benämningen ”förwaringsmedel”, emedan de betraktades såsom medel att förwara sig mot onda andars inflytande. Sålunda blefwo de ock i mer eller mindre mån wantrosmedel, såsom det alltid blir, när menniskan i yttre ting söker andelig båtnad. Att fariseerna gjorde sina tänkeskrifter breda, wisade att de tänkte mindre på de der infattade bibelspråkens innehåll än på sin egen ära för fromhet inför menniskor. På samma grund bestraffar Frälsaren bruket af de stora tofsarna. Dessa bestodo i nedhängande tofsar, som i de fyra snibbarne af öfwerklädnaden fästes med gula snören. Detta bruk hade wisserligen sin grund i 4 Mos. 15: 38, men missbruket hade sin grund i det andeliga högmod, som Kristus här bestraffar.

6 De älska högsätet wid gästabuden och främsta platserna i synagogorna Mark. 12: 38 f. Luk. 20: 46.

7 och helsningarna på torgen och att af menniskorna kallas Rabbi, Rabbi.

Rabbi betyder ”store”, d. ä. herre, mästare. Det war en äretitel för lärare.

8 Men I skolen icke låta kalla eder Rabbi, ty en är eder mästare, men I ären alla bröder. Jak. 3: 1.

9 Och I skolen icke kalla någon på jorden eder fader, ty en är eder Fader, han som är i himmelen.

Fader, en ännu högre äretitel för sekternas hufwudmän. En sådan betraktades såsom ofelbar i sina bud och åtgärder, som kräfde owilkorlig lydnad. Missbruket med detta namn har äfwen inom den kristna kyrkan blifwit mångenstädes bedrifwet, särdeles hos påfwens folk. När påfwen låter kalla sig ”allra heligaste fader”, så måste detta wara en stor gudsförsmädelse. Härmed är icke sagdt, att hwarje fadersbenämning inom läroståndet är förkastlig. Hwarje rättsinnig lärare måste wara en andelig lärofader. När denna benämning icke går utöfwer fjerde budets innehåll, så är den god. ”Gud lider wäl fäder under sig, men icke jemte och öfwer sig”.

[ band III, 91 ]10 Och I skolen icke låta kalla eder mästare, ty en är eder mästare, Kristus.

Ordet mästare betyder i denna och 8 versen egentligen ”ledare”, förare. Den som will wara en ledare öfwer Kristus eller jemte Kristus, och icke helt och hållet under Kristus, han blir icke en rätt andelig ledare, utan en förledare.

11 Och den som är ypperst ibland eder, han skall wara eder tjenare. Matt. 20: 26 f.

12 Och den som upphöjer sig, han skall warda förnedrad, och den som förnedrar sig, han skall warda upphöjd. Job 22: 29. Ords. 29: 23. Luk. 14: 11. 18: 14. 1 Petr. 5: 5.

Dessa ord innehålla just sjelfwa grundlagen i Messias’ rike och anföras på flera ställen. Ehwar wi således se någon, som bjuder till att upphöja sig sjelf, så är det en menniska, som försyndar sig emot en bestämd grundlag i den himmelske konungens rike. Bland dessa är påfwen ett framstående exempel i stort, men påfweanden är mycket allmän.

13 We eder, skriftlärde och fariseer, I skrymtare, att I tillsluten himmelriket för menniskorna! Ty I gån icke in, och dem som äro på wägen dit in tillstädjen I icke att ingå. Luk. 11: 52.

We: här följa åtta we, hwilka kunna jemföras med de åtta saligheterna i 5 kap. Jesus öppnar himmelriket för andens fattigdom, fariseerna tillslöto det i andeligt högmod och blindhet med menniskostadgar. En rätt ledare kan således blott wara den, som icke drager själarne till sig sjelf, utan wisar dem till Herren Jesus.

14 We eder, skriftlärde och fariseer, I skrymtare, att I uppäten enkornas hus, medan I såsom en förewändning hållen långa böner! Fördenskull skolen I få hårdare dom. Mark. 12: 40. Luk. 20: 47.

Girighetens utwägar äro af många slag. En af de afskywärdare är, att winningslystnaden begagnar sig af de swagas och wärnlösas lättrogenhet. I högsta måtto afskywärdt war det således, när fariseerna förtärde enkors hus eller förmögenhet. Ännu afskywärdare blef detta, emedan de under gudaktigheten sken tillockade sig de armas lekamliga gods. Desto swårare är det we, Jesus förkunnar öfwer sådana, desto hårdare deras fördömelse. Egentligen heter det: ”fördenskull skolen I få en desto mera öfwerflödande fördömelse”. Alltså, ju större brist en menniska wållar sin arma nästa, helst då det sker under skrymtaktigt föregifwande, att Gud skall tjenas med den aflockade uppoffringen, desto mera öfwerflödande blir den menniskans fördömelse.

15 We eder, skriftlärde och fariseer, I skrymtare, att I faren omkring öfwer watten och land för att göra en proselyt, och när han har blifwit det, gören I honom till ett helwetets barn dubbelt mer än I ären!

En sådan falsk omwändelseifwer fans hos många af fariseerna på den tiden. Proselyt betyder tillkomling, en som från hedendomen kom öfwer till judendomen. Det gafs twå slags proselyter: portproselyter och rättfärdighetsproselyter. Portproselyterna kallades så efter 5 Mos. 31: 12: ”främlingen som i dina portar är.” De förbundos blott att iakttaga de sju såkallade Noaks bud: att afsäga sig afgudatjensten, att helga Guds namn, att undwika mord, hor, rofferi, att ära öfwerheten och icke äta något förqwäfdt. Exempel på sådana portproselyter af bättre slag äro den etiopiske kamereraren (Ap. G. 8: 27), Kornelius (Ap. G. 10) m. fl. De omtalas ofta i Ap. G. under benämningen ”gudfruktige”. Rättfärdighetsproselyterna kallades de, som helt och hållet öfwergingo till judendomen genom antagande af omskärelsen och hela lagen. Det är detta slags proselyter, som Kristus här menar. Att göra en enda sådan proselyt, utgjorde ofta föremålet för de skrymtaktiga fariseernas största ifwer. Winningsbegär eller ärelystnad war bewekelsegrunden till deras omwändelsenit. Sjelfwa woro de likgiltiga för sanningen. Det kunde således icke wara utbredandet af sanningens kännedom, som ledde dem på omwändelsefärden, antingen denna färd enkom företogs för att göra proselyter, eller stod i gemenskap med affärsresor. De gjorde således sin proselyt till helwetets barn dubbelt mer än de sjelfwa woro, emedan han icke aflade det hedniska sinnelaget och dertill antog det fariseiska skrymteriet.

16 We eder, blinde ledare, I som sägen: Hwilken som swär wid templet, det är intet, men hwilken som swär wid guldet i templet. han är bunden deraf! Matt. 15: 14. 5: 33.

17 I dåraktige och blinde, hwilket är då för mer, guldet eller templet, som har helgat guldet?

18 Och: Hwilken som swär wid altaret, det är intet, men hwilken som swär wid offret, som ligger deruppå, han är bunden deraf!

19 I dåraktige och blinde, hwilket är då för mer, offret eller altaret, som helgar offret? 2 Mos. 29: 37.

20 Derföre, den som swär wid altaret, han swär wid detta och wid allt som ligger deruppå.

21 Och den som swär wid templet, han swär wid detta och wid den som bor deruti. 1 Kon. 8: 13. 2 Krön. 6: 2.

22 Och den som swär wid himmelen, han swär wid Guds tron och wid den som sitter deruppå.

[ band III, 92 ]23 We eder, skriftlärde och fariseer, I skrymtare, att I gifwen tionde af mynta och dill och kummin, men hafwen låtit fara det som är wigtigare i lagen, nemligen domen och barmhertigheten och tron! Detta borde man göra och det andra icke låta. 4 Mos. 18: 21. Mik. 6: 8. Luk. 11: 42.

Domen mellan det goda och det onda, och i båda delarne mellan det mer eller mindre wigtiga. Barmhertigheten, kap. 9: 13. Tron betyder här troheten, den hjertliga upprigtigheten. Detta: det ringare, som I gören. Äfwen i ringa ting kan och skall man wisa stor trohet. Det andra: det wigtigare, som I underlåten, skulle man icke låta bestå, icke underlåta.

24 I blinde ledare, som silen myggan och swäljen kamelen!

Bilden i detta ordspråk år hemtad af bruket att, wid winets renande, medelst en sil frigöra det från äfwen de minsta orenligheter. Luthers anteckning: ”I gören eder samwete af ringa ting, men frågen icke efter de stora”. Härmed ogillas ingalunda den noggranna sorgfälligheten i Guds buds iakttagande, utan Jesus bestraffar sålunda fariseernas skenhelighet.

25 We eder, skriftlärde och fariseer, I skrymtare, att I gören bägaren och fatet rena utantill, under det att de innantill äro fulla af rof och omättlighet. Matt. 15: 20. Mark. 7: 4. Luk. 11: 39. Tit. 1: 15.

Rof, jemför v. 14. Omåttlighet, skamligt öfwerflöd. Med denna liknelse bestraffas de, som winnlägga sig om yttre ärbarhet och anständighet, medan det inre, hjertat, är fullt af winningslystnad och orena begär.

26 Du blinde farisé, gör först rent det inre af bägaren och fatet, att ock det yttre af dem må warda rent.

27 We eder, skriftlärde och fariseer, I skrymtare, att I ären like hwitmenade grafwar, som utantill synas sköna, men innantill äro fulla af dödas ben och all orenlighet! Luk. 11: 44.

Hwitmenade, kalkstrukna. Israeliternas grafwar, anlagda eller uppbyggda i bergsgrottor, woro öfwerstrukna med kalk. Det skedde dels för prydnads skull, dels på det de skulle så tydligt äfwen på afstånd synas, att ingen skulle röra wid dem och således orena sig.

28 Så synens ock I utwertes för menniskorna rättfärdige, men inwertes ären I fulle af skrymteri och orättfärdighet.

29 We eder, skriftlärde och fariseer, I skrymtare, att I uppbyggen profeternas grafwar och pryden de rättfärdigas grifter Luk. 11: 47.

Uppbyggen: för en skrymtare blifwer ock det till synd, som i sig sjelf icke wore orätt. B.

30 och sägen: Om wi hade lefwat i wåra fäders dagar, skulle wi icke hafwa warit delaktige med dem i profeternas blod!

31 Så wittnen I då om eder sjelfwa, att I ären söner af dem som dräpte profeterna.

32 Uppfyllen ock I edra fäders mått.

Det är: fullborden I hwad de hafwa begynt. Deras förfäder hade mördat profeterna, ehuru det icke är uppgifwet i skriften, hwilka dessa profeter warit. Efter babyloniska fångenskapens tid hade de dödat många, som woro de gamle profeternas efterföljare och wäl äfwen kunde kallas ”profeter” och ”rättfärdige”. Jesus genomskådade de inför honom lefwande fariseernas hjertan, att de hade samma mordiska sinnelag, som deras förfäder, oaktadt all wård om de döda profeternas grafwar. Detta skulle snart wisa sig i deras uppförande mot Jesus sjelf och mot hans apostlar.

33 I ormar, I huggormars afföda, huru skolen I undfly helwetets dom? Matt. 3: 7. 12: 34.

34 Se, fördenskull sänder jag till eder profeter och wise och skriftlärde. Somliga af dem skolen I dräpa och korsfästa, och somliga af dem skolen I gissla i edra synagogor och förfölja från den ena staden till den andra, Luk. 11: 49 f. Ap. G. 5: 40. 22: 19. 2 Kor. 11: 24. Ebr. 11: 36.

35 på det att öfwer eder skall komma allt rättfärdigt blod, som är utgjutet på jorden, från den rättfärdige Abels blod intill Sakarias’, Barakias’ sons, blod, hwilken I dräpten mellan templet och altaret. 1 Mos. 4: 8. 2 Krön. 24: 21 f.

Allt: de ogudaktiga fäderna betraktas tillsamman med deras dem liksinnade barn eller efterkommande såsom ett sammanhängande helt. Derföre hwilar Guds wrede öfwer den ena af dem så wäl som öfwer den andra, alla delaktiga i hwarandras syndaskuld. Den i 2 Krön. 24: 20, 21, omtalade Sakarias war egentligen Jojadas son, men namnen Jojada och Barakias hafwa enahanda betydelse. Tilläfwentyrs är namnet Barakias här sjelft waldt i profetisk blick på det mord, som fyratio år derefter begicks, då en annan Sakarias, Baruks son dödades af de ursinniga Judarna på templets inre borggård, der bränneofferaltaret stod. Att mordet skedde på en så helig plats, som mellan templet och bränneofferaltaret, gjorde det så mycket afskywärdare.

36 Sannerligen säger jag eder: Allt detta skall komma öfwer detta slägte.

Det inträffade fyratio år efter detta talet.

37 Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem som [ band III, 93 ]äro sände till dig, huru ofta har jag ej welat församla dina barn, likasom hönan församlar sina kycklingar under sina wingar, och I hafwen icke welat! Es. 31: 5. 65: 2. Jer. 7: 13. Luk. 13: 34 f.

38 Se, edert hus skall lemnas eder öde. Es. 1: 7. Mik. 3: 12.

Edert hus, Jerusalems tempel.

39 Ty jag säger eder: Härefter skolen I icke se mig, förr än I skolen säga: Wälsignad ware han, som kommer i Herrens namn! Ps. 118: 26. Matt. 21: 9.

Detta kommer att gå i sin slutliga och egentliga fullbordan wid Judarnes omwändelse till Kristus. Då skall det folk, som så länge warit såsom under en förbannelse kringströdt på jorden, blifwa en wälsignelse, i det de församlas i Jesu namn och wälsigna den Herren, hwilken de så länge förbannat och förkastat. Märkwärdigt är det, att Herren Jesus med ett sådant löfte afslutar sitt offentliga läroembete ibland Judarna. Det, som sedan af detta läroembetets utöfning ännu följer före hans död, är mera inskränkt till hans lärjungar.

24 Kapitlet.

Jesus lärer om Jerusalems förstöring och om sin tillkommelse.

Och Jesus kom ut och gick från templet, och hans lärjungar gingo till honom för att wisa honom templets byggnader. Mark. 13: 1 f. Luk. 21: 5 f.

För sista gången hade Herren nu warit i templet. Han wandrade fram under fri himmel. Han intog sålunda en plats, som war särskildt lämplig för det föredrag, han skulle hålla om de tillstundande stora werldshändelserna och om werldens ände. Hwad han sagt om templets ödeläggelse förekom hans lärjungar förunderligt. Utkomna ur tempelgården, togo de det i så mycket noggrannare skärskådande. Tempelbyggnaden hade med utomordentlig prakt blifwit uppförd af Herodes den store. Ännu war den icke fullt färdig. Den blef det först några år före dess förstöring. Men förwånande war dess glans och härlighet. Den war flerstädes betäckt med guldplåtar. För öfrigt war den uppförd af hwita marmorstenar. Några af dessa stenar woro utomordentligt stora. All denna prakt gjorde, att till och med Jesu lärjungar hade swårt att tänka sig den förstörelse, som han förutsagt. De wille liksom ytterligare utfråga hans mening derom, när de gingo till honom, för att wisa honom det ståtliga templet med de särskilda byggnader, hwaraf det utgjordes; ty i tempelgårdarne woro många praktfulla byggnader, lärosalar, etc.

2 Och han swarade och sade till dem: Sen I icke allt detta? Sannerligen säger jag eder: Här skall icke lemnas sten på sten, som icke skall nedbrytas. 1 Kon. 9: 7 f. Mik. 3: 12.

Detta gick i fullbordan först wid Jerusalems jemmerliga förstöring af Romarne; och sedermera då i fjerde århundradet efter Kristus försöket gjordes att återuppbygga templet, då sjelfwa grundwalarne sammanstörtade. Plogen gick öfwer den mark, der det härliga templet stått. Nu för tiden står på det gamla tempelberget (Moria) ett turkiskt, således hedniskt, bönehus.

3 Och när han satt på oljeberget, gingo hans lärjungar afsides till honom och sade: Säg oss, när skall detta ske, och hwad skall wara tecknet för din tillkommelse och werldens ände?

Oljeberget, beläget på östra sidan om Jerusalem, war ganska högt. Härifrån kunde det midt framför liggande templet så mycket tydligare åskådas. Det war ock på samma plats som Jerusalems belägring sedermera tog sin början. Lärjungarne göra tre frågor. Hwad de härwid i sin ännu oklara föreställning sammanblandade, det utreder Jesus för dem, wisande att hwart och ett har sin tid. Wi kunna urskilja trenne afdelningar i Jesu tal uti detta och följande kapitel. De hafwa alla något gemensamt, men ock något särskildt, som hörer till de särskilda werldsdomarne. Den första afdelningen, kap. 24: 4—14, innehåller en allmän inledning eller öfwersigt af det hela, och af tecknen till Jesu tillkommelse. Den andra afdelningen består af twenne hufwudstycken: först v. 15—28, om Jerusalems förstöring, sedan v. 29kap. 25: 1—30, om det som derefter följer med afseende på förberedelserna och tiden intill den yttersta domen. Om den yttersta domen och werldens ände handlar uteslutande den tredje afdelningen, kap. 25: 31—46, ehuru sådant, som utmärker denna sak, redan förefinnes i den andra afdelningen.

4 Och Jesus swarade och sade till dem: Sen till, att ingen wilseleder eder; Ef. 5: 6. Kol. 2: 8. 2 Tess. 2: 3.

Lärjungarne hade frågat om tiden. I stället för att swara derpå, wisar Herren dem på det som war wigtigare att weta: att och hwarföre och huru de måste akta sig för förförelsen.

5 ty många skola komma i mitt namn och säga: jag är Kristus, och de skola wilseleda många.

I mitt namn, likasom wore hwar och en af dem den jag är. I synnerhet efter Jerusalems förstöring uppstodo sådana falska Krister. En ibland de många war en Jude, som kallade sig Bar-Kokba, det betyder ”stjernans son”, och gaf sig ut för att wara den ”stjerna”, som omtalas i 4 Mos. 24: 17. Han förförde särdeles många Judar till ett uppror. När upproret misslyckades, blef han kallad ”lögnens son”. Hans, likasom de många andras, förförelse på olika tider låg deruti, att han förstod gifwa sken af sanning åt det han sade: jag är Kristus, jag är den utlofwade Messias, och återställaren af Judafolkets frihet.

[ band III, 94 ]6 Och I skolen få höra krig och rykten om krig; sen till, att I icke blifwen förfärade; ty allt måste ske, men ännu är icke änden.

Sen till, att I icke blifwen förfärade, låten icke bringa eder till en förtidig flykt. Ty ... ännu är icke änden. Guds domar gå steg för steg i werkställighet.

7 Ty folk skall resa sig mot folk och rike mot rike, och det skall wara hungersnöd och farsoter och jordbäfningar på den ena orten efter den andra.

Werldshistorien har till punkt och pricka bekräftat denna Jesu förutsägelse. Så skedde det under den följande tiden intill år 70, då Jerusalem förstördes. Romerska riket i hwars alla provinser Judar woro kringspridda, är händelsernas skådeplats. Uppresningar skedde nästan öfwerallt i de af Romarne eröfrade länderna. Romerska riket styrdes af de mest ogudaktiga regenter, som wållade missnöje och affall. Den ene undanträngde den andre i blodiga krig. Fyra kejsare under den nämnda tiden dödades med swärdet. Farsoter rasade tidtals på olika ställen. Endast under kejsar Klaudii regeringstid inträffade fyra hungersnöder, af hwilka den ena hårdt drabbade Judalandet. Bland jordbäfningarna förstörde den, som inträffade år 60, många städer uti Mindre Asien.

8 Men allt detta är begynnelsen till födslosmärtor.

Werldens pånyttfödande liknas således wid den lekamliga födelsen (jemför kap. 19: 28). Herren syftar i synnerhet på de smärtor, som träffade Judafolket, och måste föregå detta folks slutliga pånyttfödelse.

9 Då skola de antwarda eder till lidande och dräpa eder, och I skolen wara hatade af alla folk för mitt namns skull. Matt. 10: 17. Joh. 15: 19 f. 16: 2 f.

Jesus döljer icke för sina lärjungar, att de skola få sin dryga del i den allmänna wedermödan. De blefwo hatade och förföljde såsom de, för hwilkas skull de stora olyckorna skedde, enligt, de wantrogna hedningarnas mening.

10 Och då skola många taga anstöt och förråda hwarandra och hata hwarandra,

Taga anstöt, stöta sig på en lära, som är förbunden med så mycket lidande, och stöta ifrån sig tron. Derpå följer ett så mycket större förräderi och hat; ty affallna kristna blifwa wanligen de bittraste fiender.

11 och många falska profeter skola uppkomma och wilseleda många.

Falska profeter, som wäl ej utgifwa sig för detsamma som de falska Krister, v. 5, men lära andra tröstegrunder än de, som hemtas af evangelium.

12 Och emedan laglösheten får öfwerhand, skall kärleken kallna hos de flesta.

När laglösheten, orättfärdigheten, i laster, uppror m. m. får öfwerhand hos de ogudaktiga, så medför den en tryckning äfwen på dem, som hafwa någon kärlek i behåll. Denna tryckning hotar att förqwäfwa ej blott den andeliga, utan till och med den naturliga kärlekens låga, så att den ock werkligen hos de flesta förkolnar. Den förkolnade kärleken förbyter sig då hos de affallna i otålighet och hat. Många återgingo af denna anledning från kristendomen till judendomen, som wi i synnerhet af brefwet till Ebreerna kunna lära.

13 Men den som håller ut intill änden, han skall warda frälst.

Men den som icke låter den öfwerhandtagande ondskan förleda sig till misströstan och affall, utan håller ut i tron, kärleken och hoppet, intill änden eller slutet af försökelsen, han skall warda frälst undan förderfwet. Såsom detta närmast gälde om den wid Jerusalems förstörelse påkomna försökelsen, så gäller det ock om alla tiders försökelser och pröfningar för Jesu trogna.

14 Och detta evangelium om riket skall warda predikadt i hela werlden till ett wittnesbörd för alla folk, och då skall änden komma.

Detta inträffade redan före Jerusalems förstöring, så att evangelium om det af Kristus förwärfwade riket med dess nådesförmåner wardt predikadt i hela den då bekanta werlden, förrän den änden kom, hwarom v. 6 talar. Men detta war ett förspel till det, som skall föregå allt intill werldens ände, att, innan den kommer, evangelium skall predikadt warda för alla jordens folk, af hwilka största delen ännu är obekant med nådens ord.

15 När I nu fån se förödelsens styggelse, om hwilken är taladt af profeten Daniel, stå på heligt rum — den som läser det, han gifwe akt derpå! — Dan. 9: 27. 12: 11. Luk. 17: 31.

Om förödelsens styggelse har Daniel mer än en gång talat. När lärjungarne sågo denna styggelse stå på det heliga rummet, så skulle det wara för dem tecknet, hwarefter de skulle rätta sig. Templet war ett heligt rum, men oljeberget war det äfwen. I templet hade redan under mackabeiska tiden en förödelsens styggelse stått, då Antiokus lät sätta en afgudabild på Guds altare, 1 Mack. 1: 57. Men ännu större war den hedniska styggelse, som bedrefs, då Jerusalem och dess tempel föröddes af Romarne. Då hade förderfwet nått sin höjd, och Daniels profetia fick sin egentliga fullbordan. Men när det kommit ända så långt, war det säkerligen för sent för lärjungarne att fly. Redan när de romerska krigshärarne med sina afgudiska fälttecken inträdt på oljeberget, så stod förödelsens styggelse på ett heligt rum. Då kunde lärjungarne skåda uppfyllelsen af Jesu förutsägelser i detta kapitel, så widt de rörde hans tillkommelse i straffdomen öfwer Jerusalem, och tillika se, att tiden war inne för dem att fly undan. Hwari emellertid förödelsens styggelse såsom ett bestämdt särskildt tecken för dem bestod, kunna wi icke närmare finna. De funno och förstodo det sjelfwa [ band III, 95 ]så mycket bättre, likasom hwar och en, som rätt aktar på tidens tecken, aldrig skall behöfwa taga miste om just det tecknet, hwarefter han i ett särskildt fall har att till sin räddning rätta sig. Den som läser det hos Daniel, han gifwe akt derpå, war det råd, som lärjungarne skulle följa. Rådlös blir icke heller någon, i hwilken nöd som helst, som gifwer akt på ordets warningar och lärdomar, för att derefter bedöma sin egen och werldens ställning. Denna förutsägelse kommer slutligen att fullkomligt fullbordas, då det sker, som beskrifwes i Upp. 11: 2 och 13: 14, 15. Då blifwer wilddjurets bild den förödelsens styggelse, hwarpå denna profetia till slut syftar. Hos profeten Daniel betyder det ordet: förödelsens styggelse alltid ett afgudabeläte, och denna fullbordan håller nu på att förberedas. Romarne förorenade icke templet genom afgudiska styggelser, utan de förstörde det, och detta gjorde de efter Herrens wilja. Luther tillämpar profetian äfwen på påfwen, som står såsom en förödelsens styggelse i Kristi kyrka.

16 då flykte de som äro i Judeen upp till bergen,

De, de trogne, flykte de, må de fly ofördröjligen.

17 och den som är på taket stige icke ned för att hemta något ur sitt hus,

Från de platta taken ledde trappor omedelbart ned på gården eller gatan.

18 och den som är ute på marken wände icke tillbaka för att hemta sin mantel.

På marken eller fältet, der man wid arbetet war lätt och utan omsorg klädd.

19 Men we dem som äro hafwande och dem som gifwa di i de dagarna!

Sådana personers ställning gjorde dem särdeles obeqwäma för en hastig flykt. Deras we eller olycka kunde blifwa så mycket större, som de råa hedniska krigarne i forntiden hade ofta för sed att upprista hafwande qwinnor och mörda de späda barnen.

20 Men bedjen, att eder flykt icke sker om wintern eller på sabbaten;

Wintern i österlandet är icke så swår genom sin köld som genom sin wäta. Det starka ihållande regnet gör wägarne stundom alldeles ofarbara. Sabbaten skulle i mer än ett afseende förswåra flykten. På den dagen fingo Judarne hwarken bära bördor eller gå längre än 2000 steg utom stadsporten. Mången, som eljest gerna skulle hafwa flytt, kunde lätt anse sig derifrån förhindrad af sabbatslagen. Dessutom gör en sådan samlingsdag det särskildt swårt att i trängseln med hast komma undan.

21 ty då skall warda en stor wedermöda, sådan som icke har warit från werldens begynnelse intill nu, icke heller någonsin skall warda.

Wedermödan, jemren, nöden, blef för de otrogna Judarna så mycket större, som de fortforo att lita på sin gudstjensts oförgänglighet och sitt tempels bestånd, till dess deras trosgrund sammanstörtade med stadens och templets grundwalar.

22 Och om de dagarna icke hade blifwit förkortade, så skulle intet kött hafwa blifwit frälst, men för de utwaldas skull skola de dagarna blifwa förkortade.

Intet kött, ingen lefwande menniska. För de utwaldas och deras böners skull. Äfwen deras bön, att flykten icke skulle ske om wintern, gick i fullbordan. Jerusalems belägring skedde om wåren. De utwaldas bön hjelper, der att annan utwäg till hjelp synes stängd. Jak. 5: 16. Gud gör det afseende på de sinas böner, att en afkortning sker af hemsökelsens dagar. Det wisade sig i den stora nödens tid wid straffdomen öfwer Judafolket. Det har wisat sig alltsedan. Det skall förnämligast bewisa sig i den sista stora antikristiska nöden. Jesu ord wisa tydligt, att han förnämligast syftar på en tid, som ännu förestår, och på en bedröfwelse, som äfwen skall öfwergå kristenheten; ty då Jerusalem förstördes woro de kristna redan räddade, och den jemmer, som då öfwergick det otrogna Judafolket, öfwergick icke de trogna eller de utwalda.}}

23 Om någon då säger till eder: se, här är Kristus, eller der, så tron det icke. Luk. 17: 23. 21: 8.

24 Ty falske Krister och falske profeter skola uppstå och göra stora tecken och under, så att de, om möjligt, skola wilseleda äfwen de utwalda. 2 Tess. 2: 11.

Under de åren, när det judiska kriget fördes, uppträdde ingen falsk Kristus, men detta hafwa wi ännu att wänta, se 2 Tess. 2. Upp. 13. Falske Krister och falske profeter skola komma. Antikrist och den falska profeten hafwa sina förelöpare, och slutligen uppträda de med tecken och under, som äro så förföriska, att äfwen de utwalde skulle blifwa förförde, om de icke genom Guds nåd blefwe bewarade. På den tid, då Jerusalem förstördes, skedde ingenting af allt detta hwarken bland Judarne eller bland de kristna. Om de falska underwerken, se 2 Tess. 2: 9, 10. Upp. 13: 13.

25 Se, jag har förutsagt eder det.

26 Derföre, om de säga till eder: se, han är i öknen, så gån icke ut; se, han är i kamrarna, så tron det icke.

27 Ty såsom ljungelden går ut från öster och synes ända till wester, så skall Menniskosonens tillkommelse wara. Luk. 17: 24.

Här talar Jesus om sin sista tillkommelse, för så widt de alltid skulle hålla sig på den beredda. Den blifwer, såsom blixten, hastig, så att man ej behöfwer bemöda sig att uppsöka den, och uppenbar, så att man ej kan taga miste derom. Åtanken derpå skulle stärka dem mot frestelsen att akta på förförarens röst, som wille bestämma tid och sätt. Detta härliga frälsningslöfte, att Herren, då nöden är som allra störst, skall komma med en plötslig och underbar hjelp [ band III, 96 ]för att rädda sitt folk, wisar ännu tydligare, att profetian syftar på en tid, som ännu är att wänta, ty på sådant sätt kom han icke till att rädda Judafolket på den tiden, icke heller för att rädda de kristna, ty de woro räddade förut. Om denna profetias fullbordan, se Upp. 19: 1116.

28 Hwar helst åteln är, dit skola örnarna församla sig. Job 39: 33. Luk. 17: 37.

Åtel, d. ä. as, kroppen af döda djur. Härmed menas den andeligen döda och till förruttnelse mogna judiska samfundskroppen. Örnarna äro dels de nämnda förförarne, dels de romerska krigshärarne. Egentligen slå sig icke örnarne ned på döda kroppar. Ordet i grundtexten kan megifwa att tänka på gamarne, som äro roffoglar med denna art. Men här nämnas örnar, emedan Romarne hade örnens bild till fälttecken. Så hastigt som nu roffogeln störtar sig på åteln, så skall straffdomen komma öfwer ett förderfwadt menniskoslägte.

29 Men strax efter de dagarnas nöd skall solen förmörkas och månen icke gifwa sitt sken, och stjernorna skola falla ifrån himmelen, och himlarnas krafter skola bäfwa. Es. 13: 10. Hes. 32: 7. Joel 2: 1031. 3: 15 f. Mark. 13: 24 f. Luk. 21: 25 f. Ap. G. 2: 20. Upp. 6: 12.

Strax, ehuru mycket skulle gå emellan Jerusalems förstöring och werldens ände. Men emedan alla straffdomar, som efter de nämnda wedermödodagarne inträffa, hafwa ett allt närmare afseende på den yttersta dagen, så säger Jesus ”strax”. Egentligen syftar wäl detta ords närmaste betydelse på de tre och en half dagar som nämnas i Upp. 11: 11.

30 Och då skall Menniskosonens tecken wisa sig på himmelen, och då skola alla jordens folk jemra sig, och de skola se Menniskosonen komma på himmelens skyar med stor magt och härlighet. Dan. 7: 1013. Matt. 25: 31. Ap. G. 1: 11. 1 Tess. 4: 16. Upp. 1: 7.

Menniskosonens tecken. Lärjungarne hade frågat efter ett tecken, v. 3. Här är swaret. Det blir ett tecken, hwarpå det tydligt och klart skall igenkännas, att Menniskosonen är domaren, som kommer. Menniskosonens tecken på jorden är korset. Men hwari ”menniskosonens tecken på himmelen” egentligen består, måste framtiden utwisa. Alla jordens folk, förnämligast de tolf judiska folkets stammar.

31 Och han skall utsända sina änglar med starkt ljudande basun, och de skola församla hans utwalda från de fyra wäderstrecken, från himmelens ena ände till den andra. Matt. 13: 41. 2 Kor. 15: 52. 1 Tess. 4: 16.

Med starkt ljudande basun. Hos Judarna plägade folket sammankallas med trumpeter wid högtidliga tillfällen. Så skall ock med de sista trumpeterna eller basunerna hela Guds folk sammankallas till Lammets högtid. De utwalda, lefwande och afsomnade, samlas Herren till mötes i skyn, 1 Tess. 4: 17, och här på jorden samlas folken till hans nåderike, Rom. 11: 26.

32 Men af fikonträdet lären en liknelse. När dess qwist redan har blifwit mjuk och löfwen hafwa spruckit ut, då weten I, att sommaren är nära. Mark. 13: 28 f. Luk. 21: 29 f.

Fikonträdet är bland alla träd det, som sist slår ut. Det är derföre det säkraste kännetecknet till sommarens annalkande. Af alla träd war det fikonträdet alltså, som Jesus här snarast kunde anwända i liknelsen. Efter pröfningarnes winterstormar och wårfloder följer för Guds barn en andelig och ewig sommar, hwarefter de wänta.

33 Likaså äfwen I, när I sen allt detta, så weten, att det är nära för dörren.

Allt detta. Sammanhanget med nästa vers wisar. att här förstås allt det, som Jesus sagt i det föregående om Jerusalems förstöring. Uppfyllelsen häraf skulle för Jesu första lärjungar wara ett bewis, att det är hardt för dörren eller nära för handen, som skulle fröjdefullt utweckla sig ur den stora nöden; det således, att Guds rike efter den swåra tiden skulle på ett hugneligt sätt utbreda sig.

34 Sannerligen säger jag eder: Detta slägte skall icke förgås, förr än allt detta har skett.

Detta slägte, det då lefwande slägtet skall icke förgås, icke dö ut, förr än allt detta, som blifwit sagdt om stadens och templets förstöring, werkligen har skett. Så mycken och så nära upplysning gifwer Jesus dem om tiden, hwarefter de frågat, v. 3. ”Allt detta skall börja ske ännu i eder lifstid, (Luthers anteckning.) Profetians första fullbordan skedde trettiosju år derefter. Apostelen Johannes icke blott upplefde den, utan öfwerlefde den i nära trettio år. Men med detta slägte kan särskildt menas Judafolket, som, fastän förskingradt och kringkastadt på jorden, icke skall förgås, förrän allt skett, som måste ske intill werldens ände.

35 Himmelen och jorden skola förgås, men mina ord skola icke förgås. Ps. 102: 27. Es. 40: 8. Ebr. 1: 11.

Mina ord, såwäl om Jerusalems förstöring, som om werldens ände.

36 Men om den dagen och stunden wet ingen, icke ens änglarne i himmelen, utan Fadren allena. Ap. G. 1: 7.

Lärjungarne hade, v. 3, förestält sig, att Jerusalems förstöring och Jesu sista tillkommelse skulle sammanträffa liktidigt. Nu hade de fått weta om tiden för den förra händelsen så mycket, som de borde och behöfde känna. Men om den wida aflägsnare dagen för Menniskosonens andra tillkommelse och den stunden, då domen skall ske, kunde de ej få samma noga besked.

[ band III, 97 ]37 Och såsom Noas dagar woro, så skall Menniskosonens tillkommelse wara. Luk. 17: 26 f. 1 Petr. 3: 20.

38 Ty likasom i dagarna före floden de åto och drucko, gifte sig och bortgifte intill den dagen, då Noa gick in i arken, 1 Mos. 6: 2. 7: 7.

De åto och drucko, obekymrade, gifte sig, o. s. w., likasom om eljest intet wore att göra och betänka. Ju mer de timliga bestyren, äfwen sådana, som i sig sjelfwa äro lofliga, upptaga menniskans sinne och uppmärksamhet, desto bekymmerslösare blir hon om det, som rörer hennes ewiga wäl.

39 och de wisste intet af, förr än floden kom och tog bort dem alla; så skall ock Menniskosonens tillkommelse wara.

40 Då skola twå wara ute på marken; en upptages och en lemnas qwar. Luk. 17: 34 f.

Då, wid Kristi tillkommelse. En, som arbetar för fältet, med Gud i hjertat och ewighetsangelägenheten för sina ögon, upptages, likasom Noa och hans hus; en, som blott arbetar för jorden, blifwer qwarlemnad, i sin nöd och sitt oberedda tillstånd wid den inbrytande faran, likasom folket, som ej upptogs i arken, utan förgicks i syndafloden.

41 Twå qwinnor mala på qwarnen; en upptages och en lemnas qwar.

Hos Judarna brukades då för tiden handqwarnar, på hwilka i synnerhet qwinnor malde. Så nära förenade med hwarandra i denna eller annan sysselsättning, och dock så åtskilda, om de twenne arbetat, den ena med jordiska, den andra med andeligt sinne. De som Kristus tillhöra och lefwa, då allt detta sker, blifwa upptagna till hans möte, 1 Tess. 4: 17. De andra blifwa qwarlemnade, ty detta är ännu icke den yttersta domens tid. Se Upp. 20: 1–6.

42 Waken fördenskull; ty I weten icke, hwilken stund eder Herre kommer. Matt. 25: 13. Mark. 13: 3335.

Tänk ej: hwem lefwer upp den dag? Din dödsdag gör i saken slag.

43 Men det skolen I weta, att om husbonden hade wetat, hwilken nattwäkt tjufwen skulle komma, skulle han för wisso hafwa wakat och icke tillåtit, att man bröt sig in i hans hus. {{byt:Användare:Lavallen/M|Luk. 12: 39. 1 Tess. 5: 2. 2 Petr. 3: 10. Upp. 3: 3.

Det skolen I weta, kan ock betyda: det weten I ju.

44 Fördenskull waren ock I redo; ty den stund I icke menen, kommer Menniskosonen.

45 Hwilken ar nu den trogne och kloke tjenaren, hwilken hans herre har satt öfwer sitt husfolk för att gifwa dem deras mat i rätt tid? Luk. 12: 42 f. 2 Kor. 4: 2.

46 Salig den tjenare, hwilken hans herre finner så görande, när han kommer!

47 Sannerligen säger jag eder: Han skall sätta honom öfwer alla sina egodelar. Matt. 25: 2123. Luk. 22: 29 f.

48 Men om den onde tjenaren säger i sitt hjerta: min herre dröjer,

49 och han begynner slå sina medtjenare och äter och dricker med de druckne,

50 så skall den tjenarens herre komma den dag han icke wäntar och den stund han icke wet

51 och hugga honom i stycken och gifwa honom hans lott ibland skrymtarne. Der skall gråten och tandagnisslan wara. Matt. 8: 12. 13: 42. 25: 30.

Hugga i stycken: att lefwande sönderhugga eller söndersåga någon war det förfärligaste dödsstraff i det gamla österlandet (1 Sam. 15: 33). En dylik förfärlig känsla, som wid ett sådant straff erfors, får den menniskan i andelig måtto röna, som träffas af den här angifna wredesdomen. Hennes själ skall i den tillkommande Werlden ej glädja sig af kroppen, ej heller kroppen af själen, utan den ena delen dödligt qwälja den andra.

25 Kapitlet.

Jesus framställer liknelser om de tio jungfrurna och om de betrodda punden och lärer om den yttersta domen.

Då skall himmelriket warda likt tio jungfrur, som togo sina lampor och gingo ut att möta brudegummen.

Då, wid Kristi ankomst. Tio jungfrur m. m. Liknelsen är hemtad af bruket wid Ebreernas bröllop. Bruden fördes till brudgummens hus, i det han gick henne till möte. Under wägen wäntade honom jungfrur eller brudtärnor med brinnande lampor eller facklor, ty det högtidliga bröllopståget försiggick om natten. De hade således alla gått brudgummen till möte. Men icke alla hade beräknat ett möjligt dröjsmål för hans ankomst. Om ett sådant dröjsmål inträffade, war behofwet af olja i särskilda käril gifwet. Derpå hade de fåwitska jungfrurna icke tänkt. Och det war för sent att tänka derpå, när ändtligen brudgummens ankomst af de utstälde wäktarne förkunnades; ty det passade icke att komma emot brudgummen utan brinnande lampor. Brudgummen är Kristus, bruden är den redan fulländade församlingen: de tio jungfrurna betyda alla de menniskor öfwer hela werlden, som då lefwa och höra till hans kyrka, så att de såsom jungfrur äro fria från falsk lära och allt det afguderi, som äfwen inträngt i kristenheten. Att wår Frälsare här talar om tio [ band III, 98 ]jungfrur wisar, att han omfattar församlingen i sin helhet ty tiotalet är en bild af fullkomlighet, och att församlingen i yttre afseende då han kommer ännu är delad i olika benämningar.

2 Men fem af dem woro wisa och fem fåwitska.

3 De fåwitska togo sina lampor och togo ingen olja med sig;

4 men de wisa togo olja i sina käril tillika med sina lampor.

Lamporna betyda sanningens ord och den rena bekännelsen, och oljan betyder den Helige Andes nåd, som uppehåller tron och det inre lifwet och som gör, att lampan brinner, lyser och wärmer. Hjertat är kärilet, hwari oljan förwaras. Tillräckligt oljeförråd samlas genom flitigt och troget bruk af Guds ord och den heliga nattwarden samt under innerligt böneumgänge med Herren. Brist på olja uppkommer således genom försummelse i nådemedlens bruk. Trons och kärlekens eld måste då omsider utslockna genom brist på näring. Det besinnade icke de fåwitska jungfrurna. I denna besinningslöshet och försummelse bestod deras dårskap.

5 Då nu brudgummen dröjde, blefwo de alla sömniga och somnade.

Alla, äfwen de wisa eller kloka äro icke utan stor fara att förlora den andeliga sansen. Wid uppwaknandet ur tröghetsslummern hade de dock olja nog. Men under en sådan slummer eller sömn förtäres oljan för dem, som förut hafwa intet deraf i sina käril, utan blott i lamporna.

6 Men wid midnattstid wardt ett anskri: Se, brudgummen! Gån ut att möta honom.

Midnatten, då allt låg i djup sömn. En sådan midnatt betecknar tiden, då det antikristiska mörkrets magt kort före Jesu ankomst skall hafwa stigit till det högsta. Det kommer att hafwa ett söfwande inflytande äfwen på de trogna eller wisa. Anskri, se 1 Tess. 4: 16.

7 Då stodo alla dessa jungfrur upp och tillredde sina lampor.

8 Och de fåwitska sade till de wisa: Gifwen oss af eder olja; ty wåra lampor slockna.

Sammalunda söka många på dödsbädden att få, hwad som är försummadt, ersatt genom de trognas förböner.

9 Men de wisa swarade och sade: Nej, det torde då icke räcka till för oss, och eder. Gån hellre till dem som sälja och köpen åt eder sjelfwa.

De wisa: Just i deras nekande swar röjer sig deras wishet eller klokhet. Hwar och en måste tro för sig sjelf.

10 Men under det de gingo bort för att köpa, som brudgummen, och de som woro redo gingo in med honom till bröllopet, och dörren tillstängdes.

11 Sedan kommo ock de andra jungfrurna och sade: Herre, Herre, låt upp för oss! Luk. 13: 25 f.

12 Men han swarade och sade: Sannerligen säger jag eder: Jag känner eder icke. Matt. 7: 23.

I kap. 7: 23 heter det: jag kände eder aldrig såsom mina, ty de hade aldrig haft sann. tro. Till de fåwitska jungfrurna åter: jag känner eder icke, ty de hade dock warit jungfrur, hade haft troslampor; Herren hade således känt dem förr såsom sina, men han känner dem icke numera så. Bland alla, som gå förlorade, äro de särdeles beklaganswärda, som warit nära att blifwa saliga, som en gång ingått genom den trånga porten, men fallit tillbaka och fördenskull icke få inkomma i den himmelska bröllopssalen.

13 Waken fördenskull; ty I weten icke dagen, ej heller stunden. Matt. 24: 4244. Mark. 13: 3335. Luk. 21: 35. 2 Kor. 16: 13. 1 Petr. 5: 8. Upp. 16: 15.

Waken, att icke blott lamporna äro brinnande till en wiss tid, utan ock att icke olja fattas i kärilen!

14 Ty det skall ske, likasom när en man, som for utrikes, kallade sina tjenare och öfwerlemnade åt dem sina egodelar Luk. 19: 12 f.

I denna liknelse är mannen, som for utrikes, Kristus, som i sina lärjungars åsyn uppfor till himmelen. Ap. G. 1: 9, 10. Tjenarne äro alla som tro, men isynnerhet ordets tjenare i församlingen. Egodelarne, som Herren anförtrott dem, äro ordet och sakramenten, och nådens håfwor, som i kyrkan äro nedlagda, se Joh. 15: 5. 1 Petr. 4: 5. Rom. 12: 3–6. Och hit kunna äfwen räknas alla de naturliga gåfworna, kropps- och själskrafter, timliga egodelar och den ställning i lifwet, som en kristen innehar.

15 och gaf åt en fem pund[17], åt en annan twå och åt den tredje ett, åt hwar och en efter hans förmåga, och reste strax utrikes.

Dessa pund äro således alla de lekamliga och andeliga gåfwor, som hwar och en kristen af Herren har undfått i olika mått. Att han for bort betyder blott, att han är osynlig under denna förwaltning, men dock är han närwarande efter sitt löfte: se, jag är med eder alla dagar intill werldens ände.

16 Den som hade fått de fem punden for och handlade med dem och förwärfwade andra fem pund.

17 Äfwen den som hade fått de twå wann likaledes ock andra twå;

De tjenare, som anwända trohet i förwaltningen af de förlänta gåfworna, winna derigenom frukt till Herrens ära. De bidraga till Guds rikes tillwäxt på jorden, de winna själar för himmelen och de tillwäxa i nåden.

18 men den som hade fått det ena [ band III, 99 ]gick bort och gjorde en grop i jorden och gömde sin herres penningar.

Denne tjenaren war således icke en bof eller slösare, som förstörde hwad han hade fått, men han war en försumlig, otrogen lätting, som icke gjorde något bruk af det anförtrodda pundet, utan trodde, att det war nog, att han förwarade det. Så göra alla egenrättfärdiga menniskor, som förwara sin naturliga dygd och redlighet så till wida, att de icke förfalla i grofwa synder, de anwända själs- och kroppskrafter till jordiska ändamål och begrafwa både döpelsenåden och sin själ i jorden och tänka: det är nog dermed, att de så wilja lemna allt tillbaka åt Herren, då han kommer; de framställa sig oomwände eller sådane, som de af naturen äro. Ännu närmare syftar detta på de lärare, som äfwen begrafwa embetet i jorden, i det de sjelfwa akta det jorden tillhörer och icke tänka på himmelen och på Herren, som kallat dem till sina skaffare.

19 Men en lång tid derefter kom dessa tjenares herre och höll räkenskap med dem.

Då Herren kommer måste alla göra räkenskap, men i synnerhet ordets tjenare.

Hiller sjunger: Herre, alla wåra håfwor Äro af din hand blott gåfwor, Räkenskap du fordra skall; Är det ett pund eller flera, Du blott ser wid beggedera På wår trohet i wårt kall.

20 Då kom den fram, som hade fått de fem punden, och bar fram fem andra pund och sade: Herre, du öfwerlemnade åt mig fem pund; se, fem andra pund har jag wunnit med dem.

Denne tjenaren berömmer icke sig sjelf och säger icke, att han med sitt arbete, utan med Herrens gåfwor, hade wunnit den frukt han hade att frambära.

21 Då sade hans herre till honom: Wäl, du gode och trogne tjenare; i ringa ting har du warit trogen; jag skall sätta dig öfwer mycket: gå in i din herres glädje. Matt. 24: 47. Luk. 22: 29 f.

Nu utdelar Herren en nådelön åt denne trogne tjenaren. Och denna nådelön är outsägligt stor i jemförelse äfwen med det högsta och bästa, som en menniska kan hafwa undfått. De högsta och skarpa gåfwor, som någon här har undfått, äro ringa, emot de gåfwor, som åt trogna tjenare anförtros i det tillkommande lifwet. Om det som anförtros, se Luk. 22: 29, 30. De skola regera med Kristus. Detta innebär magt och werksamhet.

22 Då kom ock den fram, som hade fått de twå punden, och sade: Herre, du öfwerlemnade åt mig twå pund; se, twå andra pund har jag wunnit med dem.

23 Då sade hans herre till honom: Wäl, du gode och trogne tjenare; i ringa ting har du warit trogen; jag skall sätta dig öfwer mycket: gå in i din herres glädje.

Efter de olika punden är också winsten olika, men Herren säger till hwardera samma nådiga bifallsord; han hafwer lika wälbehag till alla trogna, fastän salighetsmåttet blifwer olika, allt efter deras olika förmåga att emottaga himmelska besittningar. Luk. 19: 1719.

24 Och äfwen den som hade fått det ena pundet kom fram och sade: Herre, jag wisste om dig, att du är en sträng man, som skördar der du icke fått och upphemtar der du icke utstrött;

Och upphemtar der du icke utstrött, ”sammanför (i ladorna), derifrån du intet kringströdde”. Den köttsliga räddhågan föder tröghet. Trögheten föder försummelse. Försummelsen söker ursäkta sig. Den otrogne tjenaren skjuter skulden på Herren, likasom om Herren låtit honom frestas öfwer sin förmåga och fordrat mer än det, hwartill han sjelf welat gifwa tillräcklig kraft.

25 och jag war rädd och gick bort och gömde ditt pund i jorden. Se, här har du det dig tillhörer.

Denne tjenare inser hwarken Herrens rättighet eller sin skyldighet och förbrytelse. I stället för en ödmjuk bekännelse och anklagelse mot sig sjelf uppträder han egenrättfärdigt med en anklagelse mot Herren, såsom en hård och sträng man. Både säkra menniskor i allmänhet och de, som stå under lagen, tänka så i sina hjertan, som denne tjenaren; och tala på detta sätt redan här i tiden och sedan i sjelfwa domen. De wilja hafwa rätt och att Herren skall hafwa orätt. Samma orättwisa klagan emot Gud gör den menniska, som ursäktar sin obotfärdighet dermed, att hon säger sig wara för swag till att lyda Herrens ord och anwända det rätt. I sig sjelf är menniskan icke blott för swag, utan alldeles oförmögen dertill, men Herren har just i ordet och sakramenten tillbjudit genom sin Ande den nåd och kraft, som menniskan behöfwer för att blifwa ett Guds barn. Och den som icke will antaga och begagna denna erbjudna nåd begrafwer också sitt pund i jorden.

26 Och hans herre swarade och sade till honom: Du onde och late tjenare, wisste du, att jag skördar der jag icke sått och upphemtar der jag icke utstrött?

27 Du borde då hafwa satt in mina penningar hos wexlarena, så att, när jag kommit hem, jag hade fått mitt igen med ränta.

De orden: wexlare, penningar och ränta höra här till liknelsen. Penningarne betyda alla de anförtrodda gåfworna; wexlarena betyda alla sådane tjenare i Kristi kyrka, som wilja arbeta för hans rike och som denne tjenare hade kunnat biträda med sin gåfwa, efter som han war för lat att anwända den sjelf; och räntan är hwarje förmån, som till Herrens ära winnes.

28 Tagen derföre från honom pundet [ band III, 100 ]och gifwen det åt den som har de tio punden.

29 Ty åt hwar och en som har skall warda gifwet, och han skall hafwa öfwer nog, men den som icke har, från honom skall tagas äfwen det han har. Matt. 13: 12. Mark. 4: 25. Luk. 8: 18.

De som hafwa troget anwändt hwad Herren anförtrott dem, erhålla ett ännu större mått af gåfwor; men de som icke rätt anwändt hwad de undfått och således ingenting hafwa, som de dermed wunnit, från dem blifwa de gåfwor tagna, som de hade, men icke anwände. Icke blott jordiska egodelar och den jordiska kallelsen och lekamliga krafter och allt sådant, som menniskan måste lemna efter sig i döden, äro för alltid borttagna från otrogna tjenare, utan i domen tages också ifrån dem allt andeligt ljus och alla naturligen goda själsegenskaper, som de hade haft, all naturlig kärlek, all naturlig rättskänsla, godhet och mensklighet och all naturlig dygd, så att de blott behålla hwad som är deras eget, synden i dess fasansfulla bitterhet och kärlekslöshet och ormens beläte i all dess wederstygglighet, så att hos de osaliga förswinner allt det naturligt goda och älskwärda, hwarpå de i tiden förtröstade. De få icke behålla någon qwarlefwa af Guds beläte, ingen enda naturligt god egenskap, utan uppfyllas helt och hållet af onda lustar, orena känslor och djefwulska tankar.

30 Och kasten den onyttige tjenaren ut i mörkret utanför. Der skall gråten och tandagnisslan wara. Matt. 8: 12. 22: 13. 24: 51.

I mörkret utanför eller pinorummet finnes således ingen, som har en god egenskap i behåll. Häruti kan man finna swar på den frågan, huru det är möjligt, att menniskor kunna gå förlorade, som hafwa så mycket naturligt godt, fastän de icke tro på Kristus. De som utkastas mista förut allt det goda de haft. De hata sedan med outsläckligt hat både Gud och hwarandra.

Gråt, i stället för glädje, v. 21, 23.

31 Men när Menniskosonen kommer i sin härlighet och alla heliga änglar med honom, då skall han sitta på sin härlighets tron, Sak. 14: 5. Matt. 16: 27. 1 Tess. 4: 16. 2 Tess. 1: 7. Jud. Ep. v. 14.

först, men icke så tidigt, som lärjungarne, kap. 24: 3, förmodade. Domen öfwer Jerusalem war således blott en förebild af den yttersta domen öfwer all werlden.

32 och inför honom skola församlas alla folk, och han skall skilja dem från hwarandra, såsom herden skiljer fåren ifrån getterna. Rom. 14: 10. 2 Kor. 5: 10. Hes. 34: 1720.

Församlas, efter uppståndelsen. Församlade, skala de fullkomligt åtskiljas, af Herren såsom herde och konung. Konungar kallades i forntiden ofta folkens herdar, så att herde och konung betydde detsamma. Får och getter betade hos Judarna tillsamman. Fåren äro stilla, fredliga, tåliga, renliga djur; getterna och bockarna wilda, öfwermodiga, bångstyriga, orena. Samma åtskilnad mellan de olika menniskorna genomskådar Herren alltid och uppdagar inför alla genom åtskiljandet i domen.

33 Och fåren skall han ställa på sin högra sida och getterna på den wenstra.

34 Då skall Konungen säga till dem som äro på hans högra sida: Kommen, I min Faders wälsignade, och tagen i besinning det rike, som eder är tillredt från werldens grundläggning.

I min Faders wälsignade. Härmed utmärkes både barnaskapet och dess grund. Såsom Fadrens tillhörighet äro de barn. De hafwa blifwit det i kraft af utkorelsen och af tron, i hwilken de äro wälsignade tillika med Abraham, trosfadren. Med barnaskapet följer arfsrätt. Derföre heter det: tagen i besittning, egentligen: ”tagen i arfbesittning”, det härlighets-riket, som eder genom ewig utkorelse är tillredt från werldens grundläggning.

35 Ty jag war hungrig, och I gåfwen mig att äta; jag war törstig, och I gåfwen mig att dricka; jag war främling, och I herbergeraden mig; Es. 53: 7. Hes. 18: 7.

Ty I hafwen bewisat eder tro genom kärlekswerk. Efter sådana kärleks- och barmhertighetswerk, som äfwen äro uppenbara för de otrogne, hwilka icke förstå trons natur och kraft, sker ransakningen och fälles utslaget.

36 naken, och I klädden mig; jag war sjuk, och I besökten mig; jag war i fängelse, och I kommen till mig. Jak. 1: 27.

Det är icke dessa gerningar, utan blott tron på Kristus, som är medlet till deras salighet, och Kristus sjelf är den enda grunden. Men här nämnes icke sjelfwa tron, utan trons frukter, såsom bewis derpå, att tron hos dem har funnits, såsom man känner ett träd, då man ser dess frukt. Så blifwa också inför menskliga domstolar ord och gerningar framdragna, såsom bewis på deras tankar och uppsåt, som skola dömas. Dessa bewisen nämner Herren Jesus derföre, att han will, att alla förnuftiga wäsen skola inse, att han dömer med den allra fullkomligaste rättwisa och rättfärdighet. Allt det de trogna göra för Kristi skull, det anser han såsom gjorde de det mot honom sjelf. Detta gäller i att synnerhet då de bewisa kärlek emot dem, som tro på honom. Om tron, werksam genom kärleken, se Gal. 5: 6. 1 Petr. 1: 7.

37 Då skola de rättfärdiga swara honom och säga: Herre, när sågo wi dig hungrig och gåfwo dig mat, eller törstig och gåfwo dig att dricka?

De rättfärdiga äro de, som hafwa trons rättfärdighet. De bygga icke på lefwernets rättfärdighet eller sina goda gerningar. De hafwa deri funnit idel brist. De otrogne skatta högt [ band III, 101 ]det goda, de menat sig göra. De rättfärdige weta icke ens af det goda, som de werkligen gjort. Domaren wet det så mycket nogare, och det warder af honom erkändt och uppenbaradt.

38 Och när sågo wi dig såsom främling och herbergerade dig, eller naken och klädde dig?

39 Och när sågo wi dig sjuk eller i fängelse och kommo till dig?

Just detta swar är ett bewis, att de icke hafwa satt sitt hopp på dessa gerningar eller på egen rättfärdighet; de weta icke, att de hafwa gjort något för Herren. Blott hans förtjenst och barmhertighet är grunden till deras hopp.

40 Och Konungen skall swara och säga till dem: Sannerligen säger jag eder: Så widt I hafwen gjort det mot en enda af dessa mina minsta bröder, hafwen I gjort det mot mig. Ords. 19: 17. Ebr. 6: 10.

Så widt I hafwen gjort det mot en, om ock blott en enda af dessa mina här inför eder stående minsta, för werlden swaga, oansenliga och förbisedda, bröder, hafwen I gjort det mot mig. De trogna hafwa äfwen gjort godt emot de otrogna, enligt den allmänna kärleken. Men det goda de gjort, enligt den broderliga kärlekens lag, är dock det wigtigaste, det som hufwudsakligen kommer i fråga. Det lidande, som Jesu bröder haft, har warit hans. Den lättnad och det goda, som man bewisat dem såsom sådana, har derföre gjorts honom, emedan det skett i tron på honom, med afseende på honom och för hans skull, se Jak. 2: 13.

41 Då skall han ock säga till dem på wenstra sidan: Gån bort ifrån mig, I förbannade, till den ewiga elden, som är tillredd åt djefwulen och hans änglar. Ps. 6: 9. Matt. 7: 23. Luk. 13: 27.

De trogna kallas wälsignade, v. 34, emedan de hafwa emottagit Fadrens wälsignelse genom Sonen; de otrogna kallas förbannade, emedan de hafwa skilt sig och bannlyst sig sjelfwe från himmelriket och stött ifrån sig genom otro och obotfärdighet den nåd, som blef dem tillbjuden i evangelium.

42 Ty jag war hungrig, och I gåfwen mig icke att äta; jag war törstig, och I gåfwen mig icke att dricka;

43 jag war främling, och I herbergeraden mig icke; naken, och I klädden mig icke; sjuk och i fängelse, och I besökten mig icke.

Här talas icke om otron såsom den egentliga orsaken till deras förtappelse, utan här talas om kärlekslöshetens gerningar såsom bewis på otron; de hafwa i tiden förkastat Guds Son såsom frälsare, och nu hafwa de honom såsom domare.

44 Då skola ock de swara och säga: Herre, när sågo wi dig hungrig eller törstig eller såsom främling eller naken eller sjuk eller i fängelse och tjenade dig icke?

De kunna nu icke förneka Guds Son såsom domare, då de se honom allsmägtig, men ännu hafwa de det gamla sinnelaget i behåll, de motsäga i sista stunden de ord, som de få höra af hans egen mun, de beskylla honom, att han gör dem orätt, likasom de här i tiden hafwa efter sitt egna förnuft satt sig till domare öfwer hans ord och förkastat det, om icke med orden, dock med gerningarne. I detta swar wisar sig deras hårdhet och obotfärdighet, de disputera ännu med honom, som sitter på domstolen.

45 Då skall han swara dem och säga: Sannerligen säger jag eder: Så widt I icke hafwen gjort det mot en enda af dessa minsta, hafwen I icke heller gjort det mot mig.

Dessa minsta, af eder förbisedda och ringa aktade. Jesus tillägger icke här ordet bröder. Detta är en wärdighet, som de orättfärdige icke förstå. Hwarest ingen kärlek och barmhertighet mot Herrens trogna är till sinnandes, der är icke heller någon kärlek till Gud. Fråga dig sjelf, om du älskar eller om du hatar dem, som älska Guds ord!

46 Och dessa skola gå bort till ewigt straff, men de rättfärdiga till ewigt lif. Dan. 12: 2. Joh. 5: 29.

Den fälda domen går genast i fullbordan. Pinan blifwer lika ewig, som de rättfärdiges ewinnerliga lif.

26 Kapitlet.

Jesus begjutes med smörjelse, förrådes, håller påsk, instiftar nattwarden, ängslas, beder, gripes, förhöres inför rådet, förnekas af Petrus.

Och det begaf sig, att när Jesus hade lyktat alla dessa ord, sade han till sina lärjungar:

Sedan Jesus hade lyktat eller fulländat sina tal om det, som hörde till hans konungsliga embete, så öfwergår han till talet om sitt lidande, och således om det, hwarigenom han skulle fullborda sitt öfwerstepresterliga eller medlareembete.

2 I weten, att twå dagar härefter warder påsk, och Menniskosonen skall antwardas till att korsfästas. Matt. 20: 18 f. Mark. 14: 1 f. Luk. 22: 1 f.

Påsken ingick med påskalammets ätande torsdagsaftonen.

3 Då församlade sig öfwerstepresterna och de skriftlärde och folkets äldste i öfwersteprestens palats, hwilken hette Kaifas,

4 och rådslogo, att de måtte gripa Jesus med list och döda honom.

5 Men de sade: Icke under högtiden, att ett upplopp icke må warda bland folket.

Icke under högtiden, då så mycket folk [ band III, 102 ]warder församladt. De fruktade för folket, som höll Jesus för en profet, och således lätt kunde göra ett upplopp till hans förswar. Rom. 3: 18.

6 Och då Jesus war i Betania, i Simon den spetelskes hus, Mark. 14: 3 f. Joh. 12: 3 f.

För sammanhangets skull med Jesu lidandes historia, berättar Matteus denna händelse på detta ställe, oaktadt den skedde sex dagar före påsk, enligt Joh. 12: 1 o. f. Simon den spetelske war sannolikt en man, som af Jesus blifwit botad från denna sjukdom.

7 framträdde till honom en qwinna, som hade en alabasterflaska med dyrbar smörjelse, och utgöt den öfwer hans hufwud, då han satt till bords.

En qwinna, Maria, Lasari och Martas syster. En alabasterflaska, egentligen ett alabasterkäril, hwari dylika wälluktande salwor plägade förwaras. Denna handling war i österlandet den högsta ärebetygelse, man kunde wisa en gäst. Gästen wälkomnades först med rent watten och sedan med wälluktande smörjelse. Maria begöt dermed både Jesu hufwud och fötter, Joh. 12: 3. Satt, egentligen låg till bords; ty i det landet hade man wid måltiderna med kuddar belagda bänkar, på hwilka man sträckte fötterna utåt, och alltså snarare låg än satt till bords. Det blef då också desto lättare att göra, det Maria här gjorde med smörjelsen.

8 Och då hans lärjungar sågo det, blefwo de misslynte och sade: Hwartill denna förspillning?

Det war Judas Iskariot, som talade dessa ord, Joh. 12: 4; men det synes, att några af de andra lärjungarne blefwo förledde att i första ögonblicket instämma häruti, se Mark. 14: 4. Judas kallade det förspillning eller slöseri och talade om de fattiga, men Johannes säger oss, att han derwid ide tänkte på de fattiga, utan på pungen, som han hade om händer. Så är talet om menniskokärlek och wälgörenhet ofta en larv, som skall betäcka Mamons tjenst, ärelystnad, lösaktighet och andra synder.

9 Ty detta hade kunnat säljas dyrt och gifwas åt de fattiga.

10 När Jesus förnam detta, sade han till dem: Hwarföre gören I qwinnan bekymmer? Ty en god gerning har hon gjort mot mig.

Såsom den wälluktande smörjelsen flöt ur alabasterkärilet, så flöt Marias gerning ur tron och kärleken till Jesus, och war detta offer en söt lukt för Herren. Sköna tröst för henne och alla dem, hwilkas kärlekswerk misskännas och illa bedömas af en girig Judas eller till och med af kortsynta medlärjungar!

11 Ty de fattiga hafwen I alltid bland eder, men mig hafwen I icke alltid.

12 Ty då hon utgöt denna smörjelse på min kropp, gjorde hon det för att tillreda mig till begrafning.

De dödas kroppar plägade nemligen wid begrafningen inbalsameras med wälluktande smörjelser. Maria bewisar Jesus denna sista äretjenst, medan han lefwer, antingen hon nu icke wisste eller hade en aning om hans snart förestående död. Jemför Mark. 16: 1. Huru förundranswärd är Jesu mildhet och tålamod, att han, som så wäl genomskådade den förrädiske lärjungens hjerta, ändå icke yppade honom, utan gaf blott den underwisning, som de uttalade orden om de fattiga gjorde behöflig. Fattiga finnas alltid, hwilka man kan bewisa barmhertighet, men Kristus war nu nära att skiljas från denna jorden, och denna sista ärebetygelse af ett kärleksfullt hjerta, som nu bewisades honom före hans död, borde lärjungarne unna honom såsom en del af begrafningskostnaden, som man aldrig brukar missunna någon. Fattiga finnas alltid, men icke alltid finnas fattiga, som äro Jesu lemmar och i hwilka man kan bewisa honom sjelf kärlek och ära, derföre bör man begagna tillfället, då man finner sådana och göra godt emot dem just derföre att de tillhöra Jesus. Märkom äfwen huru den kärleksfulle frälsaren gifwer åt Marias kärleksbewisning emot honom en så hög tydning och betydelse, hwarpå hon aldrig hade tänkt. Ingen ting, som göres af ren kärlek till Herren Jesus är förloradt. Af den kostbara smörjelsen hade han wisserligen ingen wäsendtlig nytta, men Marias kärlek behöll sitt fulla wärde. Den kostbara uppoffringen war ett bewis på kärlekens fullhet, liksom en andelig wällukt, som utströmmade från hennes hjerta och stod wida högre, än all lekamlig nytta och jordisk beräkning. Det war plägsed, att med kostbar salwa smörja liken, innan man begrof dem, och Jesus förutsade nu, att hans begrafning tillstundade.

13 Sannerligen säger jag eder: Hwar helst detta evangelium warder predikadt i hela werlden, skall ock hwad hon har gjort warda sagdt henne till åminnelse,

Emedan uti den handling, som Maria hade gjort, ligger en outtömlig rik kristlig lärdom, som låter alla trogna blicka in i det andeliga förhållandet mellan Kristus och hwarje sådant hjerta, som helt och hållet will utgjuta sig för honom, är detta skrifwet till åminnelse. Luther säger härom: ”deraf ser man, att allena tron gör gerningarna goda; ty allt förnuft hade fördömt denna gerningen såsom ock apostlarne sjelfwe gjorde. Ty de werk äro de bästa, hwilka man icke wet, huru goda de äro.” L.

14 Då gick en af de tolf, som hette Judas Iskariot, till öfwerstepresterna Matt. 10: 4. Mark. 14: 10 f. Luk. 22: 3 f.

Judas hade af warningen, v. 10, icke blifwit förödmjukad. Sålunda bestraffad, ökade han sitt hat.

15 och sade: Hwad wiljen I gifwa mig, för att jag skall förråda honom åt eder? Och de uppwägde åt honom trettio silfwerpenningar[18]. Sak. 11: 12.

Hwad . . . gifwa mig? Här röjde Judas [ band III, 103 ]uppenbart, hwad som redan röjt sig i frågan i Joh. 12: 5, att girigheten war roten till allt det onda, som han utöfwade. Likwäl icke blott girigheten, utan den mer och mer inrotade fiendskapen. Ty summan, för hwilken han wågade så mycket, war icke stor. Det war samma summa, som enligt lagen utgjorde dels skadeersättning för en ihjelstångad slaf (2 Mos. 21: 32), dels en simpel herdedrängs årslön. Tanken härpå skulle wid de öfwerstepresternas anbud hafwa försatt Judas i en helsosam förskräckelse, om han ej redan blifwit förhärdad genom syndens bedrägeri.

16 Och från den tiden sökte han lägligt tillfälle att förråda honom.

17 Men på första sötebrödsdagen gingo lärjungarne till Jesus och sade till honom: Hwar will du att wi skola tillreda för dig att äta påskalammet? 2 Mos. 12: 17 f. Mark. 14: 12 f. Luk. 22: 7 f.

På första sötebrödsdagen, egentligen ”på den första af de osyrade brödens dagar”. Så kallades alla dagarne i påskhögtiden, då endast sådant bröd, som war osyradt, fick ätas. Dessa dagarne woro åtta. Såsom den första räknades den, på hwilken påskalammet slagtades och förtärdes. Detta war den 14 i Judarnes första månad, eller månaden Nisan. Denna dag war torsdag. Följande dagen war ”tillredelsedag” för sabbaten, som inföll på lördag. På de följande dagarne i högtiden fick man arbeta, undantagande den sista, som åter war en festsabbat. Utan twifwel har Jesus spisat påskalammet samma dag som andra Judar. Lärjungarne kände Mästarens undergifwenhet under lagen äfwen i denna del. Derföre fråga de icke om, utan blott hwar han wille äta påskalammet. Ett sådant lam skulle förtäras af hwarje husfader tillsamman med hans familjemedlemmar. Så war Jesus sina lärjungars husfader, och de hans husfolk.

18 Och han sade: Gån in i staden till den och den och sägen till honom: Mästaren säger: Min tid är nära; hos dig will jag hålla påsk med mina lärjungar.

Mästaren: således war huswärden, till hwilken de gingo, äfwen en Jesu lärjunge.

19 Och lärjungarne gjorde såsom Jesus hade befalt dem och tillredde påskalammet.

Till denna beredelse hörde, att påskalammet skulle slagtas såsom offer i tempelgården, och sedan i huset beredas.

20 Och när det hade blifwit afton, satte han sig till bords med de tolf.

21 Och under det de åto, sade han: Sannerligen säger jag eder: En af eder skall förråda mig. Mark. 14: 18 f. Luk. 22: 14, 21 f. Joh. 13: 21 f.

Här sättes talet om förrädaren före den heliga nattwardens instiftande. Hos Lukas förekommer det efter. Alltså blef derom taladt både före och efter. Båda delarne skedde under påskalamsmåltiden, som både föregick och fortsattes efter den heliga nattwardsinstiftelsen.

22 Och de wordo swårligen bedröfwade, och hwar och en af dem begynte säga till honom: Icke är det wäl jag, Herre?

23 Men han swarade och sade: Den som med mig har doppat handen i fatet, han skall förråda mig.

Den bittra rätten stod i flera skålar på bordet. Judas war således bland de lärjungar, som sutto närmast intill Jesus och doppade sitt osyrade bröd i samma skål med honom, se Ps. 41: 10. Så äro ock många förrädare ibland dem, som spisa med Jesus wid hans bord i altarets sakrament, det nya testamentets påskalam.

24 Menniskosonen går bort, såsom det är skrifwet om honom; men we den menniskan, genom hwilken Menniskosonen warder förrådd! Det wore godt för den menniskan, att hon icke wore född. Ps. 41: 10.

Menniskosonen skall lydigt och tåligt gå sitt lidande till mötes, Es. 53. Men ehuru Jesu lidande war i Guds rådslut bestämdt före werldens begynnelse, så ådrager sig dock förrädaren ett förskräckligt we. Att menniskors onda gerningar af Gud äro tagna i beräkning till utförandet af hans afsigter i werldsstyrelsen och i nådens rike, kan icke göra dessa gerningar mindre syndiga än de äro. Kristus warnade och underwisade Judas, och så blifwer hwarje menniska i samwetet och på annat sätt warnad för det onda.

25 Och Judas, som förrådde honom, swarade och sade: Rabbi, icke är det wäl jag? Då sade han till honom: Du sade det.

26 Och medan de åto, tog Jesus brödet, wälsignade och bröt det och gaf lärjungarne och sade: Tagen, äten. Detta är min lekamen. Mark. 14: 22 f. Luk. 22: 19 f. 2 Kor. 11: 23 f.

Medan de åto: härmed sättas påskalamsmåltiden och den nya nattwarden såsom twenne wäsendtligen åtskilda måltider. Bådadera kallas nattward i anseende till tiden, på hwilken de skedde. De yttre omständigheterna wid båda woro ock lika. Till den wanliga, årligen firade, påskalamsmåltiden hörde äfwen kalken eller winbägaren. Man drack nästan blott rödt win, något blandadt med watten. Häraf förklaras jemförelsen mellan win och blod, och hwarföre det förra kallas ”winbärsblod” (1 Mos. 49: 11). Wid början af måltiden tog husfadern kalken och wälsignade den med en tacksägelsebön. Han drack först sjelf derutur och räckte den sedan åt alla, som med honom till bords lågo. Derpå infördes bordet med det stekta påskalammet jemte de bittra kryddorna, de osyrade tunna brödkakorna och en skål med bitter sås. Kalken gick nu åter omkring. En tacksägelsebön gjordes öfwer brödet. Derpå bröt husfadern brödet, och [ band III, 104 ]doppade det i såsskålen. De öfrige gjorde det senare efter honom. Husfadren sade derwid: ”detta är eländets bröd, som wåra fäder åto i Egypten.” Derpå följde förkunnandet af måltidens bruk. Till detta förkunnande hörde orden: ”detta är påskens lekamen.” Ty så kallades påskalammet. Winbägaren gick derefter ännu några gånger omkring. Både före och efter måltiden sades en lofsång. Före måltiden nyttjades Ps. 113 och 114, af hwilka den senare beprisar Israels förlossning ur Egypten, till hwars åminnelse påskalamsmåltiden war instiftat; och efter måltiden Ps. 115, 116, 117, 118 och 136, af hwilka i synnerhet Ps. 118 är en profetia om Kristus, den wäntade förlossaren, som skulle utföra den andeliga befrielsen, och på hwilkens ankomst gamla förbundets påskalamsmåltider syftade. Detta hade nu nått sin fullbordan, när Jesus sista gången firade påsk med sina lärjungar. Här sammanträffa det gamla testamentets slut och det nyas början. I den gamla åminnelsemåltidens ställe instiftades derföre en ny. Denna nya instiftelse gjordes medan de åto, medan den gamla påskalamsmåltiden fortgick, när påskalammet war redan ätet, och den andra bägaren wäl redan hade gått omkring, men sjelfwa måltiden ännu icke war afslutad. Då tog Jesus ännu en gång brödet, wälsignade och bröt det, talande instiftelseorden till den heliga nattwarden, under det han ock sammalunda särskildt ännu en gång tog kalken. Särskildt således wälsignade han wid brödets tagande, d. w. s. uttalade tacksägelsebönen öfwer brödet, likasom det skett wid brödet, som hörde till påskalamsmåltiden. Med denna särskilda tacksägelse wälsignades det till ett det nya testamentets nattwardsbröd. Med detta bröd följer Jesu lekamens delaktighet. Såsom brödet bröts, så utmärkte det Jesu i wåldsam död brutna lekamen. ”Detta är min lekamen, som brytes för eder”, 2 Kor. 11: 24. ”Detta är min lekamen.” Jesus säger icke: detta brödet är min lekamen, utan blott detta, nemligen detta som jag gifwer med brödet. Men detta, som Jesus dermed gifwer, icke blott betyder Jesu lekamen, utan är werkligen, sannfärdigt och närwarande, Jesu lekamen.

27 Och han tog kalken, tackade och gaf dem och sade: Dricken häraf alla.

28 Ty detta är mitt blod, det nya förbundets, hwilket warder utgjutet för många till syndernas förlåtelse. Matt. 20: 28. Rom. 5: 15.

Särskildt således tackade Jesus wid kalkens tagande, d. w. s. uttalade tacksägelsebönen öfwer winet, såsom det skett wid winet, som hörde till påskalamsmåltiden. — ”Detta är mitt blod.” Jesus säger icke heller här: detta winet, utan blott detta, nemligen detta, som jag gifwer med winet. Men detta, som Jesus dermed gifwer, är werkligen, sannfärdigt och närwarande, Jesu blod. Detta blod är det nya förbundets. Härmed skiljes det från det gamla förbundets blod, som i offren årligen utgöts, förebildande det enda gällande försoningsblodet, som skulle utgjutas för werldens synder. I detta Jesu utgjutna försoningsblod är det nya testamentet skiftadt. Ett testamente blifwer först giltigt eller werkstäldt genom dens död, som testamentet gjort, Ebr. 9: 17. Så ock Jesu testamente genom hans död. Man Jesu död skedde genom hans blods utgjutelse. Således är nya testamentet ett testamente i hans blod. Med Jesu blod förwärfwades syndernas förlåtelse. Det wardt utgjutet för många, ej blott för Israeliterna, utan för alla menniskor, till syndernas förlåtelse. Men der syndernas förlåtelse är, der är ock lif och salighet. Således den som i tron anammar Jesu blod, winner ock delaktighet i allt det nådesgoda, som Jesus med sitt blods utgjutande förwärfwat, winner syndernas förlåtelse, andeligt lif, barnaskap och ewig salighet. Och på allt detta får den troende det härligaste insegel eller underpant i den heliga nattwarden.

I sakramentet är något synligt och jordiskt och något dermed genom Guds löftesord förbundet osynligt och himmelskt. Så ock i nya testamentets andra sakrament, den heliga nattwarden. Det synliga och jordiska är brödet och winet, spis och dryck för den jordiska kroppen, och dermed förbindes det osynliga, himmelska, Jesu för oss i döden utgifna lekamen och utgjutna blod, spis och dryck för själen.

Jesus instiftade den heliga nattwarden för sina lärjungar. Om än Judas war närwarande äfwen wid denna måltid, Luk. 22: 21, så är dock den heliga nattwarden en måltid blott för Jesu lärjungar. Blott de inbjudas. Men både wärdiga och owärdiga gäster kunna infinna sig. För alla blifwer sakramentet werkligt sakrament, för alla är Jesu lekamen och blod närwarande då brödet och winet anammas. Men den stora skilnaden i följden af ätandet och drickandet för olika nattwardsgäster har aposteln Paulus beskrifwit 2 Kor. 11: 27. Jesu lekamen mottages af alla, men till wälsignelse endast af dem, som i tron besinna, hwarför Jesu lekamen blef bruten i döden. Jesu blod mottages af alla, men till wälsignelse endast af dem, som likaledes i tron besinna, hwarför Jesu blod blef utgjutet. Och wälsignelsen är befäst delaktighet i syndaförlåtelsens nåd. Alla äta och dricka lekamligen i nattwarden, men till wälsignelse endast de, som tillika äta och dricka andeligen, d. ä. såsom nådehungrande och törstande Jesu lärjungar. Ty den heliga nattwarden är inrättad till stärkande af det andeliga lifwet. Men der det andeliga lifwet skall stärkas, måste det förut finnas åtminstone upptändt. Den heliga nattwarden är lifsmeddelning, men der detta skall ske, måste åtminstone det trosbegär finnas, åt hwilket Jesus skall kunna meddela sin lifskraft. Och det finnes blott hos Jesu rätta, om än så trosswaga lärjungar.

Den heliga nattwarden är en testamentsmåltid. Men testamentet gick först i fullbordan med Jesu död. När han således satt tillsamman med sina lärjungar före sin död, kunde han wisst icke då wilja gifwa dem sin ännu ej utgifna lekamen och sitt ännu ej utgjutna blod. Men från Jesu dödsstund begynte åtnjutandet af hans för oss utgifna lekamen och hans för oss utgjutna blod, som numera äro andeliga och förklarade.

Hwad wi få genom den heliga nattwarden, är genom Jesu ord klart; men huru det sker, [ band III, 105 ]att han med wälsignadt bröd och win meddelar sin lekamen och blod, är en hemlighet för allt menniskoförnuft. Jesu ord: detta är, måste med ödmjuk tro desto starkare fasthållas. Det war endast ett köttsligt förnufts förmätenhet, som wille ”förklara” det ordet, så att der i nattwarden blott skulle wara en betydelse eller ock ske en förwandling af bröd till Jesu lekamen och af win till Jesu blod.

Den ödmjuka tron betraktar Jesus 1) ”såsom allsmägtig Gud, som wäl kan hålla hwad han lofwat, äfwen om det torde synas otroligt och omöjligt för wårt förnuft; 2) såsom wår Herre, wid hwilkens förordning wi måste noga och oryggligen förblifwa; 3) såsom wår allwise lärare, hwilken wäl wetat, huru han skulle tala; 4) såsom wår gode frälsare, som icke med flit skulle hafwa welat genom twifwelaktiga, förblommerade, figurliga och inbundna uttryck bringa oss i fara för misshag och missförstånd.” (Speners anteckn.)

29 Men jag säger eder: Härefter skall jag icke dricka af denna winträdets frukt intill den dagen, då jag dricker det nytt med eder i min Faders rike. Luk. 22: 18.

Af denna jordiska winträdets frukt drack nu Jesus med sina lärjungar för sista gången. En annan kalk, lidandets swåra kalk förestod. Den drack han ej med dem, utan för dem. Men dermed förwärfwades det fröjdewin, som han med de sina skall dricka wid den stora nattwarden i härlighetens rike, i Fadrens rike, der de alla såsom barn skola sitta till bords och åtnjuta den ewiga fullheten af Sonens förtjenst.

30 Och när de hade sjungit lofsången, gingo de ut till oljeberget. Mark. 14: 26 f.

Lofsången, se anmärkningen till v. 26.

31 Då sade Jesus till dem: I denna natt skolen I alla taga anstöt af mig, ty det är skrifwet: ”Jag skall slå herden, och fåren i hjorden skola warda förskingrade.” Sak. 13: 7. Joh. 16: 32.

Det är skrifwet: ingenstädes åberopar Jesus skriftens wittnesbörd så ofta som wid och under sitt lidande. Sak. 13: 7 f. war den profetia, som här gick i fullbordan.

32 Men sedan jag har uppstått, skall jag gå före eder till Galileen. Matt. 28: 6 f.

I Galileen hade Jesus församlat sina lärjungar. Dit skulle de återwända. Efter sin uppståndelse församlade Jesus dem der åter. Han gick då såsom den slagne, men nu såsom den segerstarke herden före dem, såsom sina wäl nyss förskingrade men nu åter församlade får.

33 Och Petrus swarade och sade till honom: Om än alla taga anstöt af dig, skall jag dock aldrig taga anstöt.

34 Jesus sade till honom: Sannerligen säger jag dig: I denna natt, förr än hanen gal, skall du tre gånger förneka mig. Luk. 22: 34 f. Joh. 13: 38.

35 Petrus sade till honom: Om jag än måste dö med dig, skall jag dock icke förneka dig. Sammaledes sade ock alla lärjungarne.

Lärjungarne hade blifwit frisagde från förräderisynden, i hwilken allena Judas gick bort. Denna frisägelse gör dem så säkra, att säkerheten yttrar sig i motsägelse mot Jesu försäkran. Till en sådan motsägelse, som den Petrus här gör, kunde han icke komma utan att hafwa förlorat sin andeliga sans. Hans till högmod gränsande frimodighet är motsatsen till den ödmjukhet, Jesus lärt. Men högmod går före fall. Petri fall följde ock snart efter. I sjelfwa werket hade han derföre i stället för det han sade, kunnat såga: Om ock ingen förargades och förnekade dig, så torde jag blifwa så olycklig och falla i denna synd! O, Herre bewara mig!

36 Då kom Jesus med dem till en landtgård, som kallas Getsemane, och sade till lärjungarne: Sitten här, medan jag går dit bort och beder. Mark. 14: 32 f. Luk. 22: 39 f. Joh. 18: 1.

Då, sedan han äfwen hållit det tal och den öfwerstepresterliga förbönen, som läses i Joh. 1417 kap. Getsemane betyder oljopress. Det war en landtgård på westra sidan af oljeberget och hade sitt namn af de olivplanteringar, hwarmed den war försedd.

37 Och han tog Petrus och Sebedei twå söner med sig och begynte bedröfwas och ängslas. Matt. 4: 21.

Samma tre lärjungar, som warit med honom på förklaringsberget. De, som warit wittnen till hans härlighet i idel ljus, skulle äfwen wara wittnen till hans lidande i den mörka ångestens natt. De skulle skåda menniskoslägtets medlare inför Guds dom. Plötsligt begynte han bedröfwas och ängslas, i den hemska förkänslan och åsynen af Guds wrede, som han måste bära tillika med alla syndares alla synder. hwilka blefwo på honom kastade.

38 Då sade han till dem: Min själ är djupt bedröfwad intill döden; blifwen här och waken med mig. Joh. 12: 27.

Bedröfwad intill döden, betyder, att wår frälsares själ nu war uppfyld af den ewiga dödens qwal. Belials bäckar eller de oändliga qwalen, som hela menniskoslägtet i ewighet skulle hafwa lidit för sina synders skull, gingo nu såsom förskräckliga böljor öfwer Jesu heliga själ. Guds wrede och lagens förbannelse måste han nu utstå, under det han war liksom nedsänkt i ett haf af synd; wredeskalken måste han nu dricka i hela det syndiga menniskoslägtets ställe. Och under detta oändliga lidande begagnade han sig icke af sin gudomliga magt för att minska qwalen eller förminska sin känsla deraf, utan twärtom; han kände och led oändligt just derigenom, att hans menskliga natur war genomträngd af gudomens oändlighet. Härigenom blef hans lidande icke blott oändligt till sitt wärde, utan det war gränslöst och oändligt i utsträckning [ band III, 106 ]och djup. Men under lidandets qwal och kamp kände han också i sin menskliga naturs swaghet fruktan, bäfwan och dödsångest. Många martyrer hafwa utstått förskräckliga kroppsliga dödsqwal med glädje och fröjd och prisat Gud. Hwad war då orsaken, att Kristus, den helige och fullkomlige, Guds egen Son kände sådan ångest? Martyrerna hade syndernas förlåtelse och kände en försmak af saligheten för enfödde Sonens skull, och till dem war Guds blida ansigte wändt i wälbehag, men nu stod Jesus såsom löftesmannen för hela det syndiga menniskoslägtet, belastad med werldens synder, inför den rättfärdige Gudens domstol. Således skulle nu försoningslidandet fullkomnas, innan Gud kunde wända sitt kärleksfulla anlete till honom såsom medlaren och fullkomnaren. Jesu ångest och qwal förorsakades äfwen af djefwulen. Då djefwulen hade frestat Jesus i öknen, så gick han ifrån honom till en tid, men nu kom han tillbaka med helt andra frestelser, såsom också Jesus sjelf sade: detta är eder stund och mörkrets magt. I öknen hade Kristus öfwerwunnit alla de frestelser, som gingo ut på att locka honom till fall, genom något syndigt begär, som kunde hafwa sken af att wara oskyldigt och rätt eller förande till något stort ändamål, men nu blifwer hans lydnad satt på prof genom helwetets ångest och förskräckelse, under det hans själ måste dricka qwalens kalk, som innehöll wåra synders oändliga straff. Således måste Jesus fullkomna både den görande och lidande lydnaden för att åstadkomma fullkomlig tillfyllestgörelse, se Ebr. 4: 15; kap. 5: 7, 8. Ps. 22. Es. 53. ”Sådan ångest har wår käre Herre Kristus welat lida, sin himmelske Fader till ära och oss menniskor till salighet: på det wi framdeles måtte ega en herre öfwer ångesten, när ansigtet blifwer infallet, ögonen mörka och dunkla, och tungan icke kan tala; att wi då hålla oss till denne man, som öfwerwunnit och i sig sjelf fördränkt dessa fasor.” (Luther.)

39 Och han gick litet längre fram, föll ned på sitt ansigte, bad och sade: Min Fader, om det är möjligt, så gånge denna kalk ifrån mig. Dock icke såsom jag will, utan såsom du! Joh. 6: 38. Ebr. 5: 7.

Jesu menskliga natur blir öfwerwäldigad af själslidandets swårhet. Möjligheten af att den swåra lidandeskalken skulle kunna undgå honom war endast i ett ögonblick af den djupa anfäktningen tänkbar. Men Jesus undergifwer äfwen denna sin bön helt och hållet Fadrens wilja. Så blef Jesu lydnad pröfwad under lidande. Den har ock segrat till wår försoning, Ebr. 5: 7.

40 Och han gick till lärjungarne och fann dem sofwande och sade till Petrus: Förmådden I så icke waka en enda timme med mig?

Petrus hade lofwat mest, derföre gäller ock warningen mest honom. De förmådde icke waka en enda timme med Jesus, oaktadt de nyss gjort så stora försäkringar om trohet i döden. Bitterheten af Jesu lidandeskalk måste ha ökats genom lärjungarnes sömnaktighet.

41 Waken och bedjen, att I icke mån komma i frestelse. Anden ar willig, men köttet är swagt. 1 Petr. 4: 7. Gal. 5: 17.

Waken och bedjen, såsom jag sjelf wakar och beder. Jesus sjelf förnam, att anden är willig, men köttet är swagt. Men genom ihållande waksamhet och bön öfwerwann och stärkte han det swaga köttet, när det wille duka under i striden. Genom försummelsen att waka och bedja förmådde lärjungarne icke upprätthålla den williga, wid Jesus fästa anden eller inwertes menniskan, utan den dukade under för det swaga köttet, då det saknade waksamhetens och bönens motståndskraft. Hade lärjungarne lydt Jesu förmaning, så skulle de icke kommit in i den frestelse, för hwilken de sedan gåfwo efter.

42 Åter gick han bort för andra gången och bad, sägande: Min Fader, om denna kalk icke kan gå från mig, med mindre jag dricker honom, så ske din wilja.

Här se wi att Jesus redan hade wunnit en mägtig seger. Han underkastar sin wilja under den himmelske Fadrens wilja på sådant sätt, att han icke ens nämner sin, utan blott Fadrens wilja. Jesu menskliga wilja war nu likasom förswunnen i fullkomlig lydnad och alldeles försänkt i Fadrens wilja. Han will nu genomgå allt, äfwen det swåraste, som det icke står i menniskomagt att fatta, nemligen, att han äfwen skulle känna sig af Gud öfwergifwen.

43 Så kom han och fann dem åter sofwande, ty deras ögon woro tunga.

Den stora bedröfwelsen tillika med mörkrets inflytelse och förskräckelse försatte dem likasom i wanmägtig dwala.

44 Och han lät dem wara och gick åter bort och bad för tredje gången, sägande samma ord.

45 Derefter kom han till lärjungarne och sade till dem: Sofwen nu och hwilen eder. Se, stunden är nära, att Menniskosonen skall antwardas i syndares händer.

Det är en starkare förmaning än tillförene, v. 41.

46 Stån upp, låtom oss gå; se, den är nära, som förråder mig.

Se: I Jesu sista tilltal till lärjungarna yttrar sig det segrande lugn, hwarmed han utgått ur den swåra örtagårdskampen. Lugn och frimodig och full af förtröstan går han sina fiender till möte. Desto mer öfwerraskade blefwo lärjungarne af fiendernas ankomst. Detta måste wäcka dem med bestörtning, sedan Jesu förnyade kärleksrika uppmuntringar warit fruktlösa till att hålla dem wakna och bedjande.

47 Och medan han ännu talade, se, då som Judas, en af de tolf, och med honom en stor folkskara, med swärd och [ band III, 107 ]stafwar, från öfwerstepresterna och folkets äldste. Mark. 14: 43 f. Luk. 22: 47 f. Joh. 18: 3 f.

48 Men den som förrådde honom hade gifwit dem ett tecken, sägande: Den som jag kysser, han är det; gripen honom.

49 Och strax gick han fram till Jesus och sade: Hell dig, Rabbi, och kysste honom ifrigt.

50 Och Jesus sade till honom: Min wän, för hwad är du här? Då gingo de fram och buro händer på Jesus och grepo honom.

Min wän: detta ord brukades wanligen, äfwen då man bestraffande eller förebrående tilltalade någon. Judas kom såsom en falsk wän, såsom en förrädare af den wänskap och kärlek, Jesus så länge bewisat honom. I det ljufwa helsningsordet (wän) måste hafwa legat den grufligaste förebråelse, om Judas ännu warit det ringaste öppen för kraften af ett warnande tilltal.

51 Och se, en af dem som woro med Jesus räckte ut handen, drog ut sitt swärd och slog öfwersteprestens tjenare och högg af hans öra.

En af dem, nemligen Petrus, Joh. 18: 10. Med flit undwika de andra evangelisterna att här nämna Petri namn, ty de skrefwo, medan Petrus ännu lefde. Johannes åter nämner det, ty han skref sitt evangelium efter Petri död.

52 Då sade Jesus till honom: Stick ditt swärd tillbaka i dess rum; ty alla de som taga till swärd skola förgås med swärd. 1 Mos. 9: 6. Upp. 13: 10.

”De sägas taga till swärd, som bruka det utan wederbörlig magt och myndighet.” (Luthers anteckning.)

53 Eller menar du, att jag nu icke kunde bedja min Fader, och han skulle sända till min hjelp mer än tolf legioner änglar?

Tolf legioner änglar, i stället för de tolf apostlarne. Romerska krigshären indelades i legioner. En legion bestod af omkring 6,000 man.

54 Huru blefwe då skrifterna fullbordade, att så måste ske? Es. 53: 10.

Skrifterna, nemligen att Kristus skulle genom lidande ingå i sin härlighet.

55 I samma stund sade Jesus till folket: Såsom mot en röfware hafwen I gått ut med swärd och stafwar för att fasttaga mig. Hwar dag har jag suttit bland eder, lärande i templet, och I hafwen icke gripit mig.

56 Men allt detta har skett, på det att profeternas skrifter skulle fullbordas. Då öfwergåfwo alla lärjungarne honom och flydde. Ps. 88: 9.

Men... fullbordas, d. ä. I skullen icke heller nu kunnat gripa mig, om icke profeternas skrifter, som innehålla Guds ewiga rådslut, just nu skulle gå i fullbordan.

57 Men de som hade gripit Jesus förde honom bort till öfwerstepresten Kaifas, hos hwilken de skriftlärde och äldste woro församlade. Mark. 14: 53 f. Luk. 22: 54 f. Joh. 18: 1324.

58 Och Petrus följde honom på afstånd ända till öfwersteprestens palats och gick in och satte sig bland tjenarne för att se utgången.

Palats, egentligen borggård. Sjelfwa palatset hade 4 flyglar, och i midten af dem war en stor fyrkantig gård. Här höllos ofta wigtiga sammankomster. En sådan war den, som nu hölls af det stora rådet. De hade redan beslutit Jesu dödsdom, för så widt det stod i deras magt att fälla den. De sökte blott omgifwa sig med skenet af en laglig undersökning. De brott, som de menade att Jesus begått emot Guds lag och templet, hörde under stora rådets ransakningsdom. Derföre måste den sålunda anklagade först och främst inför dem blifwa instäld. Petrus följde på afstånd efter, för att se utgången på saken.

59 Och öfwerstepresterna och de äldste och hela rådet sökte falskt wittnesbörd mot Jesus för att kunna låta döda honom; men de funno intet; Mark. 14: 55 f.

60 och ehuru många falska wittnen framträdde, funno de intet. Men slutligen framträdde twå falska wittnen

61 och sade: Denne har sagt: Jag kan bryta ned Guds tempel och på tre dagar bygga upp det. Joh. 2: 19.

De förwredo Jesu ord, Joh. 2: 19. Wittnena stämde icke heller öfwerens. Lögnen snärjer sig i sina egna band.

62 Och öfwerstepresten stod upp och sade till honom: Swarar du intet till det som dessa wittna mot dig?

63 Men Jesus teg. Och öfwerstepresten swarade och sade till honom: Jag beswär dig wid den lefwande Guden, att du säger oss, om du är Kristus, Guds Son. Luk. 22: 66 f.

Jesus teg. Ty 1) war hans död redan besluten, och allt förswar hade tjent till ingenting; 2) Woro de förhörande döfwa för sanningens wittnesbörd; 3) ett sådant förswarade hade lätt kunnat få det utseende, som om Jesus welat rädda sitt lif, hwilket han dock war willig att för oss uppoffra. Så war Jesu stillatigande en del af Jesu goda bekännelse. — Öfwerstepresten, förifrad, beswär derpå Jesus att säga, om han [ band III, 108 ]war Kristus, Guds Son. Hufwudwigten i denna fråga lades på uttrycket ”Guds Son”. Ty att bekänna detta om sig ansågo Judarne för den yttersta hädelse. De tänkte sig wäl sin wäntade Kristus eller Messias såsom Guds Son, men icke såsom Guds Son i denna höga mening, i hwilken Jesus bekänt sig wara Guds Son och Gud hans Fader.

64 Jesus sade till honom: Du sade det. Dock säger jag eder: Härefter skolen I få se Menniskosonen sitta på kraftens högra sida och komma på himmelens skyar. Ps. 110: 1. Matt. 16: 27. 24: 30. 25: 31. Rom. 14: 10. 1 Tess. 4: 16. Upp. 1: 7.

Du sade det, i din fråga sjelf, hwem jag är; ja, jag är så. Dock, I mågen säga dertill hwad I wiljen. Jesu rike framställer idel ringhet för fiendernas ögon, och dock framskrider derunder hans herradöme allt närmare sin fulla härlighet.

65 Då ref öfwerstepresten sönder sina kläder och sade: Han har hädat. Hwad behöfwa wi mera några wittnen? Se, I hafwen nu hört hans hädelse.

Att rifwa sönder sina kläder war hos Judarna ett wanligt sätt att tillkännagifwa den högsta smärta och fasa. Att öfwerstepresten wid detta tillfälle så gjorde, war förställning. Han hade just welat framkalla en sådan bekännelse af Jesus, för att kunna fälla honom för det högsta tänkbara brott, som war Guds försmädelse eller hädelse.

66 Hwad synes eder? Men de swarade och sade: Han är skyldig till döden.

De dömde så enligt 3 Mos. 24: 16.

67 Då spottade de honom i ansigtet och slogo honom med knytnäfwarna, och somliga kindpustade honom Es. 50: 6. Matt. 27: 30. Luk. 22: 63 f.

All denna skymf och misshandling tilläto de sig nu mot Jesu person, sedan de ansågo honom öfwerbewisad om att wara en gudsförsmädare.

68 och sade: Profetera för oss, Kristus, hwem det war, som slog dig.

Och sade, sedan de, enligt Mark. 14: 65, bundit för hans ögon. Profetera, wisa nu din profetiska förmåga och säg, hwem ibland så många det war, som slog dig. Jesus wisste wäl, hwem det war, som slog honom; men de wisste icke, hwem de slogo och begabbade.

69 Och Petrus satt utanför på gården, och en tjensteqwinna kom till honom och sade: Du war ock med Jesus, Galileern. Mark. 14: 66 f. Luk. 22: 55 f. Joh. 18: 17, 25 f.

Fönstren eller öppningarne till det förhörsrum, der Jesus stod, wette åt den inre borggården. Petrus kunde således uppfatta något af förhöret.

70 Men han nekade inför alla och sade: Jag wet icke hwad du säger.

71 Och när han hade kommit ut i porten, såg honom en annan qwinna och sade till dem som woro der: Denne war ock med Jesus, Nasareen.

I porten, eller portgången. Genom denna kom man ut på gatan. Der Petrus söker undkomma den iråkade faran, möter honom en ny.

72 Och åter nekade han och swor: Jag känner icke menniskan.

73 Och litet derefter gingo de fram, som der stodo, och sade till Petrus: För wisso är du ock en af dem, ty äfwen ditt uttal röjer dig.

Det galileiska tungomålet war, i anseende till ljudet, betydligt olika med det, som talades i Judeen. Derföre, ju mer Petrus talade, destomer röjde han sig, hwem han war. Märkwärdigt, att de icke anwände mot honom det ännu swårare bewis, som de kunnat anföra, v. 51. Att de förbisågo detta bewis, som till och med kunnat blifwa farligt för Petri lif, deri röjer sig Guds beskydd af de sina, äfwen wid deras största faror.

74 Då begynte han förbanna sig och swärja: Jag känner icke menniskan. Och strax gol hanen.

Nu hade Petri förnekelse hunnit sin swåraste höjd. Första gången nekade han rätt och slätt, v. 70; andra gången kom dertill en ed, v. 72; slutligen ej blott swor han, utan ock förbannade sig.

75 Då kom Petrus ihåg Jesu ord, hwilka han hade sagt honom: Förr än hanen har galit, skall du tre gånger förneka mig. Och han gick ut och grät bitterligen. Matt. 26: 34.

Hanens galande och ännu mera en påminnande blick af Jesu milda öga wäckte nu den swage lärjungen till besinning och till en djup och innerlig förödmjukelse och ånger. Han gick ut och grät bitterligen. O, att alla syndare gjorde på samma sätt, så skulle de också finna nåd såsom Petrus.

27 Kapitlet.

Judas Iskariot dödar sig sjelf. Jesus förhöres af Pilatus, dömes, misshandlas, korsfästas, dör och begrafwes.

När det hade blifwit morgon, höllo alla öfwerstepresterna och folkets äldste råd mot Jesus, att de måtte döda honom. Mark. 15: 1 f. Luk. 22: 66.

Af v. 5 finna wi, att de höllo detta råd i templet, nemligen i en af templets sidobyggnader, deras wanliga samlingsrum. Här skulle de högtidligen bekräfta den dödsdom som i öfwersteprestens palats blifwit på förhand besluten. Nu höllo de tillika råd om sättet att werkställa den. Detta hade de då för tiden icke sjelfwa rättighet till. Ty ej långt förut hade denna rättighet [ band III, 109 ]öfwer lif och död blifwit Judarne fråntagen af Romarne. För att derföre få domen werkstäld, måste de wända sig till den romerska embetsmyndigheten i landet.

2 Och de bundo honom och förde honom bort och antwardade honom åt landshöfdingen Pontius Pilatus. Luk. 23: 1. Joh. 18: 28.

Pontius Pilatus war den sjette i ordningen af de romerska landshöfdingar, som blifwit tillsatte att upprätthålla den borgerliga ordningen och det romerska wäldet i Judeen.

Både Judarne och hedningarne gjorde sig skyldiga till den stora synd, att Guds Son blef förkastad och korsfäst. Härmed har den fallna werlden fält den dom öfwer sig sjelf, att hon hatar sanningen, rättfärdigheten och ljuset och att hon hatar den Helige i hans personliga uppenbarelse. Judar och hedningar, således hela menniskoslägtet, hafwa förkastat honom, begabbat honom, lifdömt honom, korsfäst honom, och just med allt detta har menniskan uppenbarat hwad hon i sitt innersta är: synden har uppenbarat sig såsom allmän fiendskap emot Gud.

3 När då Judas, som förrådde honom, såg, att han war dömd, ångrade han sig och bar igen de trettio silfwerpenningarna till öfwerstepresterna och de äldste

När Judas såg, att Jesus war dömd till döden, så såg han, hwad han wisserligen icke wäntat få se; ty han hade icke tänkt, att det skulle komma så långt. Utan twifwel hade han trott, att Jesus skulle nu som förr på ett underbart sätt rädda sig undan sina fiender. Han ångrade sig, men hans ånger war icke af samma art, som Petri ånger. Judas’ ånger war icke en smärta öfwer synden, utan blott en rysning öfwer sin handlings följder. Derföre war den tröstlös. Men innan han i sin förtwiflan bortgick, måste han gå fram med ett offentligt intyg om Jesu oskuld.

4 och sade: Jag har syndat, då jag förrådde oskyldigt blod. Då sade de: Hwad kommer det oss wid? Du må se dig om.

5 Och han kastade silfwerpenningarna i templet och begaf sig derifrån och gick bort och hängde sig, Ap. G. 1: 18 f.

Just det, som före gerningen war lockmaten, är derefter det olidligaste för syndaren. Sådan är den wänskap, som beror på gemenskap i synden. Judas fann icke medlidande hos dessa hårda menniskor och blef i sin förtwiflan icke tröstad med ett enda wänligt ord.

6 Men öfwerstepresterna togo silfwerpenningarna och sade: Det är icke lofligt att kasta dem i offerkistan, ty det är blods wärde.

I sitt skrymteri nitälska de om templets ära, under det de ej göra sig samwete af att befordra templets Herre till döden.

7 Och när de hade hållit råd, köpte de för dem krukomakarens åker till begrafningsplats för främlingarne.

Främlingarne, antingen pilgrimer, som icke hade några familjegrafwar wid Jerusalem, eller ock de många hedningar, som der funnos såsom portproselyter.

8 Derföre har den åkern blifwit kallad blodsåker intill denna dag.

Med inköpandet af denna åkerplats kommo de således att sjelfwe stifta en minneswård af sin egen missgerning.

9 Då wardt fullbordadt det som war sagdt genom profeten Jeremias, som sade: ”Och de togo de trettio silfwerpenningarna, wärdet för den wärderade, hwilken de hade wärderat å Israels barns wägnar; Sak. 11: 12 f. Jer. 32: 6–15.

De öfwerstepresterne, desse förnämste af ”Israels barn”, hade så ringa wärderat eller uppskattat wärdet af Jesus, då de erbjödo Judas den lumpna summan för förräderiet. Detta wisar sig nu äfwen wid inköpandet af krukomakarens åker. Härom hade Jeremias på sitt sätt profeterat genom den handling, som omtalas i Jer. 19: 1 o. f. Men profeten Sakarias omtalar samma sak i ännu tydligare ord, Sak. 11: 12, 13.

10 och de gåfwo dem för krukomakarens åker, såsom Herren hade befalt mig”.

Såsom Herren hade befalt mig. Dessa ord motswara orden hos de nämnda profeterna: ”de ord, som jag säger dig”, och ”Herren sade till mig”. Herren hade sålunda befalt dem att dels genom en sinnebildlig handling, dels genom uttryckliga ord kungöra hwad som framdeles skulle ske genom Judas’ och de öfwerstepresternas förhållande med de trettio silfwerpenningarne. Främlingar hade ingen begrafningsplats i Jerusalem, och nu blef för detta blodspris ett hwilorum köpt för dem. Så är för Jesu blod ett hwilorum förwärfwadt åt alla, som blifwa främlingar i denna werlden och söka Guds rike. Herren sjelf wille ännu såsom herde sköta sådana af sin hjord, som för sitt motstånds skull redan woro får, hwilka skulle snart gifwas till spillo och derföre kallas slagtefår; motståndet fortfar, herden nedlägger embetet och fordrar sin lön. 30 silfwerpenningar bjudas såsom ett tecken till stort förakt, och denna summa befaller Herren att kasta till krukomakaren. Sak. 11: 12. I denna profetias fullbordan blef det Judas, en af Jesu lärjungar, som erhöll detta pris, som Jesus ansågs wara wärd för sin herdetjenst för hela sitt embetes tid, som han tillbragt att lära och göra under. Men dessa penningar emottog icke Herren i templet, utan styrde så, att de, enligt profetian, blefwo gifna åt krukomakaren för en åker till begrafningsplats åt främlingar: den blef kallad blodsåker, och detta namn är intill domedag ett wittnesbörd, icke blott om en blodsskuld, utan derom att den fallna menniskan, då synden mognat, gerna skulle wilja döda Gud sjelf, om hon kunde, profetian anföres här af evangelisten med egna ord i ett kort fullständigt [ band III, 110 ]sammandrag. Hwar och en, som förråder sin frälsare, gör sig skyldig till denna blodsskuld, och Wittnesbördet derom fortfar i den ewiga döden.

11 Och Jesus stod inför landshöfdingen, och landshöfdingen frågade honom, sägande: Är du Judarnes konung? Och Jesus sade till honom: Du säger det. Mark. 15: 2 f. Luk. 23: 3. Joh. 18: 3337. 1 Tim. 6: 13.

Inför de otrogna Judarna war det den swåraste förbrytelsen, att Jesus bekänt sig wara Kristus, Guds Son. Denna bekännelse war tillrådlig inför dem till en dödsdom. Det hade derföre ock warit tillräkligt, för att sätta dödsdomen i werket, om de dertill haft rättighet. Men emedan de det icke hade, så måste de försöka anklaga Jesus för ett brott, som inför den romerska öfwerheten kunde anses göra honom skyldig till döden. Ett sådant brott war det att gifwa sig ut för en konung. Nu wille de judiske anklagarne, att det skulle uttydas så, som om Jesus welat upphäfwa sig till en werldslig konung, och således omintetgöra kejsarens wälde. Det är då den fråga, som den romerske landshöfdingen PilatuS hade att ställa på Jesus: är du Judarnes konung? Jesus bekänner att han så är, nemligen på samma grund som han är Kristus. Pilatus insåg till en del, hwad de öfwerste presterna icke wille inse, att Jesu konungadöme war icke ett sådant, som stod i strid med den kejserliga magten. Men anklagelsen hade för mycket sken af sanning, för att Pilatus skulle med sitt otrogna sinne hafwa wågat att låta saken förfalla. Hos honom kämpade samwetsöfwertygelsen om Jesu oskuld med fruktan att blottställa sig för den misstänksamme kejsar Tiberii owilja. I denna strid fick menniskofruktan öfwerhanden.

12 Och när han blef anklagad af öfwerstepresterna och de äldste, swarade han intet.

13 Då sade Pilatus till honom: Hör du icke, huru mycket de wittna mot dig?

14 Och han swarade honom icke på ett enda ord, så att landshöfdingen förundrade sig storligen.

Jesu tystnad förundrade Pilatus, så mycket mer, som anklagelsen gälde lifwet, då man annars är mån om att tala och förswara sig i det yttersta.

15 Men wid högtiden plägade landshöfdingen gifwa åt folket en fånge lös, hwilken de wille. Mark. 15: 6 f. Luk. 23: 17 f. Joh. 18: 39 f.

Genom denna plägsed sökte de romerske landshöfdingarne eller ståthållarne att ställa sig in hos folket och minska den owilja, de såsom hedningar hade emot sig hos Judarne.

16 Och de hade då en beryktad fånge, som hette Barabbas.

17 Då de nu woro församlade, sade Pilatus till dem: Hwilken wiljen I att jag skall gifwa eder lös, Barabbas, eller Jesus, som kallas Kristus?

Namnet Barabbas betyder fadrens son. Att han war ett barn af den fadren djefwulen, som är en mandråpare af begynnelsen, hade han ådagalagt genom de mordgerningar, för hwilka han war kastad i fängelse. Desto starkare är motsatsen till den oskyldige Jesus, den himmelske Fadrens Son, som sattes i walet. Men Judarne aktade icke om denna motsats. Luther säger, att ”Pilatus har welat föreslå den största mördare, på det att Judarne icke skulle kunna inlägga en befrielseförbön för honom; men de hade förr bedit djefwulen sjelf lös, än de welat hafwa Guds Son frisläppt”.

18 Ty han wisste, att de af afund hade utlemnat honom.

19 Men medan han satt på domaresätet, sände hans hustru till honom och sade: Befatta dig icke med denne rättfärdige man; ty jag har i dag i drömmen lidit mycket för hans skull.

Äfwen otrogna hade den tiden stor fruktan för oroliga drömmar. Denna Pilati hustrus dröm måste hafwa warit en mägtig skickelse af Gud, enär hon icke kunde berga sig med mindre hon gick ända fram till domstolen för att warna sin man.

20 Men öfwerstepresterna och de äldste öfwertalade folket, att de skulle begära Barabbas och förgöra Jesus.

21 Och landshöfdingen swarade och sade till dem: Hwilken af de twå wiljen I att jag skall gifwa eder lös? Och de sade: Barabbas. Ap. G. 3: 14.

I det Judarne begärde Barabbas i stället för Jesus gjorde de ett wal, hwars djupa betydelse de ingalunda anade; de walde dermed den gröfste förbrytaren i stället för den helige och rättfärdige. Barabbas hade med sina gerningar bewisat, hwars andes barn han war, såsom Jesus sagt till Judarne: I ären af den fadren djefwulen, och eder faders begär wiljen I efterkomma, Joh. 8: 44. De walde således ett barn af lögnens fader och dermed lögnen sjelf i stället för sanningen, mörkret i stället för ljuset, döden i stället för lifwet. De förkastade Guds Son och walde hellre den oheligaste än den heligaste. Här wisar sig den naturliga menniskans sinnelag; här wisar sig, huru hon wäljer, då hon skall wälja efter eget tycke och egen wilja. Här wisade det sig att menniskan icke har af naturen ett godt hjerta. Så wäljes antikrist, då han kommer, och Kristus blifwer förkastad af mängden.

22 Pilatus sade till dem: Hwad skall jag då göra med Jesus, som kallas Kristus? De sade afla: Låt honom korsfästas.

Låt honom korsfästas, således lida det skymfligaste af alla dödsstraff. Ty korsfästelsestraffet anwändes hos Romarne blott på slafwar, lönnmördare, stråtröfware och upprorsstiftare. Med [ band III, 111 ]de gröfsta missgerningsmän har Guds Son blifwit likräknad. Es. 53: 12.

23 Då sade landshöfdingen: Hwad ondt har han då gjort? Då skriade de öfwerljudt och sade: Låt honom korsfästas!

24 När nu Pilatus såg, att han icke kunde uträtta något, utan att sorlet ökades, tog han watten och twådde sina händer i folkets åsyn och sade: Oskyldig är jag i denne rättfärdige mans blod. I mån se eder om.

Pilatus sökte nu, då han wille göra de gudlösa menniskorna till wiljes, att äfwen tillfredsställa sitt samwete, så godt sig göra lät. Han begagnade sig derwid af en plägsed, som af gammalt war bruklig hos Judarna, att, till tecken af sin oskuld, twå sina händer i watten. 5 Mos. 21: 6, 7. Men ju mer Jesu fiender försöka twå sig rena, desto mer synes deras ondska, och ju mer Jesus blifwer öfwerhöljd med anklagelser och smälek, desto mer synes hans oskuld. Jer. 2: 22. Detta måste äfwen Pilatus intyga. Han måste intyga, att den, han dömde till döden, war en rättfärdig man, erkännande dermed sin hustrus ord, fastän han ej aktade om hennes warning. Så måste den menskliga domen förklara, att Jesus, då han gick att offra sig för werldens synder, war rättfärdig och oskyldig, likasom de förebildande offren måste förut förklaras utan wank. — I mån se eder om, säger Pilatus. Han will dermed kasta answaret på Judarne. De togo det på sig, men dermed kunde de icke taga answaret ifrån Pilatus. Han undgick icke en gång den jordiska nöd, han önskade wända ifrån sig med den orättfärdiga domen. Ty några år derefter blef han afsatt för särskilda förbrytelser. Enligt några skall han till slut hafwa sjelf afhändt sig lifwet.

25 Och allt folket swarade och sade: Hans blod komme öfwer oss och öfwer wåra barn.

”Blifwer hans blod oskyldigt utgjutet, så hämne Gud denna blodskuld på oss och wåra barn”. Denna förfärliga utsago har hittills gått på de fleste Judarnes efterkommande i fullbordan, de der irra omkring i sitt otroselände. Ps. 109: 17.

26 Då gaf han dem Barabbas lös, men Jesus lät han gissla och utlemnade honom till att korsfästas. Joh. 19: 16.

Gisslingen gick hos Romarne alltid före korsfästelsen. En sådan gissling skedde med läderremmar, i hwilka kulor woro inflätade, eller jerntaggar fästa. Kroppen sönderslets derwid ofta på det ömkanswärdaste sätt. Trycker dig bördan af dina synder, så fäst ögonen rätt på det sargade blödande offerlammet; han är sargad för wåra missgerningars skull och slagen för wåra synders skull; näpsten ligger uppå honom, på det att wi skulle frid hafwa, och genom hans sår äro wi helade.

27 Då togo landshöfdingens krigsmän Jesus till sig in i palatset och samlade hela skaran omkring honom Mark. 15: 16 f. Joh. 19: 2 f.

Framför det herodianska palatset som Pilatus bebodde, stod den domstol, på hwilken han satt, då han förde förhandlingar med Judarne. Men han begaf sig derifrån emellanåt till palatset, nemligen till borggården, der han förhörde Jesus allena. Dit ingingo nemligen icke Judarne, ”för att icke blifwa orenade”. Skaran, som nu församlades dit, bestod således ock blott af romerska krigsknektar.

28 och afklädde honom och klädde på honom en röd mantel

29 och flätade en krona af törnen, hwilken de satte på hans hufwud, och gåfwo honom ett rör i hans högra hand och föllo på knä framför honom och begabbade honom och sade: Hell dig, Judarnes konung!

På alla dessa sätt sökte de att drifwa spe med Jesu konunganamn och wärdighet. Konungar woro klädda i purpur. Derföre kastades en röd mantel på Jesus. De romerske befälhafware buro sådana skarlakansröda mantlar. Måhända war det en af dessa, som nu begagnades för ändamålet att smäda Jesus. Kronan är konungars förnämsta prydnad. Derföre sattes nu en krona af törnen på Jesu hufwud. I stället för konungaspiran, sattes ett rör i Jesu hand. Den inför konungar wanliga knäböjningen skedde derefter. Äfwenså den wanliga lyckönskningen (”hell”, lycka till!), hwarmed konungar plägade helsas af sina folk. Hwad dem skedde till ära, det wederfors Jesus till begabberi. Men de, som så begabbade Jesus, wisste icke hwad de gjorde; de wisste icke att han just under denna djupa förnedring werkligen gick att intaga sitt rike. Detta war wägen till högsta ära och härlighet för honom och hans frälsta församling.

30 Och de spottade på honom och togo röret och slogo hans hufwud. Es. 50: 6. Matt. 26: 67.

31 Och sedan de hade begabbat honom, afklädde de honom manteln och klädde på honom hans kläder och förde honom bort till att korsfästas.

32 Men när de gingo ut, funno de en man från Cyrene, som hette Simon. Honom twingade de att bära hans kors. Mark. 15: 21 f. Luk. 23: 26.

De, som dömdes till korsfästelsestraffet, måste sjelfwa bära sitt kors till afrättsplatsen. Så gjorde ock Jesus i förstone. Men emedan han dertill blef för wanmägtig, antogs en annan att bära det i hans ställe. Simon af Cyrene (i Libyen, Ap. G. 2: 10) twingades dertill. Hwad ett dylikt twång innebar, se Matt. 5: 41.

33 Och när de kommo till ett ställe, som kallas Golgata, det betyder hufwudskalleplats, Luk. 23: 33 f. Joh. 19: 17 f.

[ band III, 112 ]Den yttre likheten med en hufwudskalle antages hafwa gifwit platsen namnet Golgata, som just betyder hufwudskalle. Dertill kom, att Golgata war en afrättsplats. Den låg ett godt stycke utom Jerusalem, Ebr. 13: 12, 13.

34 gåfwo be honom att bricka ättika, blandad med galla, och när han hade smakat derpå, wille han icke dricka. Ps. 69: 22.

Det hade hos Judarne blifwit en sed att, innan dödsstraffet werkstäldes, gifwa missdådare en dryck af starkt, med myrra kryddadt win, för att döfwa deras smärtor. Ords. 31: 6, 7. Men Kristus wille dö med fullt medwetande, och wisade derföre ifrån sig den döfwande drycken.

35 Och sedan de hade korsfäst honom, delade de hans kläder mellan sig, kastande lott om dem. Ps. 22: 19.

Korsfästelsen gick oftast så till, att korsträdet sjelft först fästes i jorden; sedan uppdrogs den lidande derpå, hwarefter armarne fastbundos och sedan med spikar fästes wid korsets twärbjelke. Likaså genomnaglades fötterna. Intet straff war så nesligt som korsfästelsestraffet; och icke heller medförde något timligt straff så mycket lidande och qwal. Stundom skedde fastspikandet, innan korset upprestes.

36 Och de satte sig der och höllo wakt om honom.

37 Och öfwer hans hufwud satte de hans sak, så skrifwen: ”Denne är Jesus, Judarnes konung”.

Sak, d. ä. ”orsaken”, för hwilken han blifwit anklagad och dömd.

38 Då korsfästes jemte honom twå röfware, den ene på den högra sidan och den andre på den wenstra. Es. 53: 12. Mark. 15: 27 f. Luk. 23: 32 f. Joh. 19: 18 f.

39 Och de som gingo förbi hädade honom och riste sina hufwud Ps. 22: 8.

40 och sade: Du, som bryter ned templet och bygger upp det på tre dagar, hjelp dig sjelf. Är du Guds Son, så stig ned från korset. Matt. 26: 61. Joh. 2: 19.

Att Jesus sagt de orden, som stå i Joh. 2: 19, war något, som de fiendtliga Judarne icke kunde glömma. Men i hwad mening Jesus sagt dem, kunde de icke heller förstå. Nu begagnade de sig åter af dem, för att utösa det bittraste hån mot Jesus, som allra minst i sin nuwarande ställning syntes kunna uppfylla hwad de menade honom hafwa hotat. Men i den mening, i hwilken han sagt de orden, gingo de werkligen inom tre dagar i fullbordan, då hans i döden nedbrutna kroppstempel återuppbyggdes i uppståndelsen. — Äfwen hånade fienderna Jesu öfwer korset skrifna namn. Som wille de säga: eftersom du heter Jesus, en hjelpare eller frälsare, så hjelp, egentligen fräls, dig sjelf.

41 Sammaledes begabbade honom ock öfwerstepresterna med de skriftlärde och de äldste och sade:

42 Andra har han hulpit; sig sjelf kan han icke hjelpa. Är han Israels konung, så stige han nu ned från korset, och wi skola tro honom.

43 Han har förtröstat på Gud; han frälse honom nu, om han har lust till honom; ty han har sagt: Jag är Guds Son. Ps. 22: 9.

44 Och på samma sätt skymfade honom ock de röfware, som woro korsfäste med honom. Luk. 23: 39.

Lukas berättar, att blott den ene röfwaren hädade eller smädade Jesus. Matteus synes berätta det så, som om begge begått denna synd. Likwäl war det enligt med språkbruket att så uttrycka sig äfwen om det icke gälde mer än om den ene, hwad här anföres om räfwarne. Matteus uttrycker sig helt allmänt, utan att lägga wigt på antalet. Men det kan ock wara, att begge röfwarne werkligen deltagit i smädelseropet. Desto härligare bewisar sig Guds nåd på den, som gjorde bot. För öfrigt uttrycker Matteus saken med ett lindrigare ord än Lukas. Hos den förre heter det, att de skymfade honom. Hos Lukas heter det om den obotfärdige röfwaren, att han hädade Jesus; hwilket oro innebär den swåraste förnärmelse mot någons person och långt swårare än skymfandet.

45 Men från sjette timmen[19] wardt mörker öfwer hela landet ända till nionde timmen. Mark. 15: 33 f. Luk. 23: 44 f.

Alltså från kl. 12 intill kl. 3 e. m. Det mörker, som då inträffade, war icke någon naturlig solförmörkelse, ty det war påsk och således fullmåne, då en solförmörkelse omöjligen kan inträffa. Det war ett af de under, hwarmed Gud beseglade wittnesbördet på denna stora försoningsdag. Således ett af de under, hwarmed sjelfwa den yttre naturen måste bewittna storheten af den händelse, att naturens Herre lider och dör på korset. Under dessa tre mörka timmar led Herren Jesus de allra grufligaste plågorna, men korsfästelsen skedde redan kl. 9 förmiddagen. Nu gick domen öfwer synden. Synden och straffet lågo uppå Guds helige, och detta yttre mörker war ett tecken till det inre lidandets mörker, hwaraf han plågades, då han utropade: min Gud, min Gud, hwarföre har du öfwergifwit mig! under det ljuset af Fadrens milda ansigte war för honom bortskymdt af wåra synder. Detta mörker war tillika ett tecken, att mörkrets magt nu framstod emot honom med det förskräckligaste wälde. Alla Belials bäckar och helwetets fasor wille nu fördränka wår medlare och göra försoningen om intet. Nu hade också Satans wälde uppnått sin högsta höjd, och nu begicks den största synd, som är möjlig, för hwilken sjelfwa solen bortgömde sitt ansigte med [ band III, 113 ]ett sorgeflor. Rättfärdighetens sol war nedsänkt i wåra synders mörka haf, och då höljdes äfwen den skapade solen i mörker.

46 Och wid nionde timmen ropade Jesus med hög röst och sade: Eli, Eli, lama sabaktani? det är: Min Gud, min Gud, hwarföre har du öfwergifwit mig? Ps. 22: 2.

Detta utrop uttrycker höjden af Jesu lidande. I Getsemane, der den swåra lidandeskalken mottogs, kunde han ännu säga: Fader. På korset, der lidandeskalken tömdes till sista droppen, kände han sig i den förfärligaste stunden af Gud öfwergifwen. Outsägligt war detta lidande, ty det war af oändlig natur. Jesus smakade då dödens bitterhet i ett mått, som öfwerstiger all wår föreställning, och led helwetets ångest, den ewiga pina, som wi skolat lida för wåra synder, om de icke blifwit just så af honom försonade, som i sin gudamenskliga person kunde lida det oändliga och ewiga straffet, utan att för honom dertill erfordrades ewighetens oändlighet. — De flesta dragen till den både kropps- och själslidandeshistoria, som Jesus genomlefde på korset, finnas i Ps. 22, Ps. 40, Ps. 69, Ps. 88, Ps. 109.

47 Men några af dem som stodo der och hörde det sade: Han åkallar Elias.

48 Och strax lopp en af dem och tog en swamp och fylde den med ättika och satte den på ett rör och gaf honom att dricka. Joh. 19: 29 f.

Detta skedde, sedan Jesus sagt: Jag törstar. Det är swårt att säga, om de räckte Jesus ättikan i god afsigt eller om äfwen detta skedde till hån. Ty då somliga missförstodo och misstydde ordet Eli, likasom hade han åkallat profeten Elias, då han åkallade Gud, så kunde de andre misstyda ett annat ord, likasom han ropat på den wederqwickande ättiksdrycken, då Han sade Eli. Ty der fans ett annat ord, som betydde ättika, hwilket ord hade en likhet med ordet Eli.

49 Men de andra sade: Håll, låtom oss se, om Elias kommer för att hjelpa honom.

50 Åter ropade Jesus med hög röst och gaf upp andan.

51 Och se, förlåten i templet remnade i twå stycken, från ofwan och ända ned, och jorden skalf och hällebergen remnade; 2 Mos. 26: 31.

Allt detta War idel under i naturen, genom hwilka Gud lät beteckna de stora nådeting, som wunnos genom Jesu död. Förlåten war det förhänge, som åtskilde det heliga och det allraheligaste i templet. Genom denna förlåt ingick den öfwerstepresten blott en gång om året, nemligen på den stora försoningsdagen, in i det allraheligaste. Att denna förlåt, som war gjord af tjockt, starkt wirkadt siden, remnade midt itu, kunde endast ske genom ett under. Det skedde nu till ett bewis, att genom Jesu död det rätta försoningsoffret war framburet, att gamla testamentets offertjenst ej mer behöfdes, att tillträdet till det allraheligaste i himmelen ej mer är stängdt genom någon förlåt för menniskorna, utan att de numera i tron på Jesu förtjenst hafwa ett fritt tillträde till Gud. Förlåtens remnande sätter i synnerhet Lukas före Herrens död; men Matteus och Markus sätta det efter. Således hafwa båda delarne skett på en gång, i ett nu.

52 och grafwarna öppnades och många de afsomnade heligas kroppar stodo upp,

53 och de gingo ut ur sina grafwar efter hans uppståndelse och ingingo i den heliga staden och uppenbarades för många.

Så berättar Matteus den händelse, som skedde efter Jesu uppståndelse, då många de heliga gingo ur sina i klipporna uthuggna grafwar, tillsamman med förberedelserna dertill i Jesu dödsstund, då grafwarne öppnades. Båda delarne bewisade, att Jesus warit, såsom strax i sin död lefwandegjord efter anden, också Herren öfwer lefwande och döda. Hans döds- och försoningskraft meddelades då åt dessas själar, hwilkas grafwar nu öppnades. Men hans lifskraft, äfwen till deras kroppars uppwäckelse, meddelades först genom och efter Jesu uppståndelse, då alla frukterna af hans seger öfwer synd och död framträdde i dagsljuset. Att de uppenbarades eller wisade sig för många, bidrog i högsta måtto att hos andra befästa tron på Jesu döds försoning och på hans segerrika uppståndelse.

54 Men när höfwitsmannen och de som med honom höllo wakt om Jesus sågo jordbäfningen och de ting, som skedde, blefwo de högeligen förskräckte och sade: För wisso war denne Guds Son.

55 Och der woro många qwinnor, som på afstånd sågo derpå, hwilka hade följt Jesus från Galileen och tjenat honom. Luk. 8: 2.

56 Bland dessa war Maria Magdalena och Maria, Jakobs och Joses’ moder, och Sebedei söners moder.

57 Men när det hade blifwit afton, kom en rik man från Arimatea, wid namn Josef, hwilken ock hade blifwit en Jesu lärjunge. Mark. 15: 42 f. Luk. 23: 50 f. Joh. 19: 38 f.

58 Denne gick till Pilatus och begärde Jesu kropp. Då bjöd Pilatus, att kroppen skulle gifwas honom.

59 Och Josef tog hans kropp och swepte honom i en ren linneduk

60 och lade honom i sin nya graf, hwilken han hade uthuggit i hälleberget, och wältrade en stor sten för dörren till grafwen och gick derifrån. Es. 53: 9.

61 Och der woro Maria Magdalena [ band III, 114 ]och den andra Maria, sittande midt emot grafwen.

62 Och följande dagen, som war dagen efter tillredelsedagen, kommo öfwerstepresterna och fariseerna tillsamman till Pilatus

Tillredelsedagen war fredag; dagen efter war således lördag, som tillika war den stora sabbaten.

63 och sade: Herre, wi hafwa erinrat oss, att denne förförare sade, när han ännu lefde: Efter tre dagar skall jag uppstå.

Jesu fiender synas hafwa haft Jesu förutsägelse om uppståndelse i bättre minne än sjelfwa lärjungarne. — De säga: Denne förförare. Det är märkwärdigt, att wi ingenstädes finna, att de öfwerste bland Judarne nämnt Jesus med hans eget namn. Alltid uttrycket de sig föraktligt och harmfullt om honom.

64 Bjud fördenskull, att grafwen bewakas intill den tredje dagen, att icke tilläfwentyrs lärjungarne komma och stjäla honom bort och säga till folket: han är uppstånden från de döda; och så blifwer den sista willan wärre än den första. Matt. 28: 13.

Willan, förwillelsen, bedrägeriet. De tänkte då ej, att de sjelfwe genom sin wakthållning wid grafwen just skulle hjelpa till att befästa den saken såsom sann, hwilken de nu ansågo såsom en willa.

65 Då sade Pilatus till dem: Der hafwen I wakt; gån och bewaken bäst I kunnen.

66 Och de gingo bort och bewakade grafwen med wakten, sedan de hade förseglat stenen.

Så förunderligt styrde Gud, att nu dessa fiender måste på ett sådant sätt bidraga till att göra Jesu uppståndelse fullkomligt wiss för hwarje förnuftig menniska. Stenen wid grafwens ingång förseglades, och romerska soldater sattes till wäktare. Det hade warit omöjligt för någon att borttaga Jesu lekamen, om någon hade önskat det. Men ingen önskade det. Lärjungarne woro alla förskräckta, knappt någon af dem hade något hopp om hans uppståndelse, och ännu mindre föll det någon af dem in, att utan honom wilja försöka upprätta det jordiska Messias-rike, som de hade wäntat. Messias’ rike i dess rätta mening war för dem ännu en hemlighet. Men genom öfwerstepresternas och f ariseernas försiktighetsmått, genom öfwerhetens sigill och den romerska wakten blef det äfwen omöjligt för Jesu wänner att flytta honom från den graf, der han war lagd, om de ock hade önskat det. Ljuflig är sömnen i det sista hwilorummet för alla, som insomna i tron på honom, som öfwerwunnit döden och lefwer ewinnerligen. Gud ware tack, som gifwer oss segern genom wår Herre Jesus Kristus!

28 Kapitlet.

Jesus uppstår från de döda, gifwer lärjungarne det fulla uppdraget, instiftar läroembetet och döpelsen.

Men wid sabbatens slut, i gryningen till första dagen i weckan, gingo Maria Magdalena och den andra Maria för att bese grafwen. Mark. 16: 2 f. Luk. 24: 1 f. Joh. 20: 1 f.

Wid sabbatens slut, grt.: sent om sabbaten, eller när (den kap. 27: 62 nämnda stora) sabbaten war framliden; i gryningen till första dagen i weckan, således bittida om söndagsmorgonen. Hos Markus heter det: då solen gick upp. Söndag betyder soldag, solens dag, så företrädeswis kallad hos hedningarna, fastän den naturliga solen upp- och nedgår hwarje dag. Men nu har söndagens namn fått sin sanna kristliga betydelse såsom den dag, på hwilken Kristus, rättfärdighetens sol, är uppgången. Så äro ock alla dagar Herrens, och likwäl kallas söndagen särskildt ”Herrens dag”, Upp. 1: 10, emedan Herren på denna dag uppstått ifrån de döda. Wi bruka nu kalla Jesu uppståndelsedag för påskdag; ty likasom gamla testamentets påskdag firades till minne af utgången ur Egypten och befrielsen från den lekamliga träldomen, så fira wi wår påskdag till minne af Jesu utgång ur grafwen och den andeliga befrielse, han åt oss wunnit. Genom Jesu uppståndelse är inseglet satt på hans lära och på hans försoningsdöd. Allt, hwad evangelisterna berätta om händelserna wid och efter Jesu uppståndelse, är derföre af så stor wigt, emedan de äro lika många wittnesbörd om Jesu uppståndelses sannfärdighet. Men den ene evangelisten berättar icke allt det som den andre. De hafwa alla anfört de wigtiga tilldragelserna från olika synpunkter. Hwarderas berättelse är lefwande och åskådlig. Men åskådligheten af det hela blir så mycket större, när wi jemföra alla fyra evangelisternas berättelser och sammanställa dem med hwarandra. Först berättas det att flera qwinnor gingo till grafwen, för att bese den och smörja Jesu lekamen, hwarmed de måste uppskjuta på den föregående sabbatsdagen.

2 Och se, det wardt en stor jordbäfning, ty en Herrens ängel steg ned från himmelen och gick och bortvältrade stenen från dörren och satte sig på honom.

3 Och hans utseende war såsom en ljungeld och hans klädnad hwit såsom snö.

4 Och wäktarne skälfde af fruktan för honom och wordo såsom. döde.

5 Men ängeln swarade och sade till qwinnorna: Rädens icke I; ty jag wet, att I söken Jesus, den korsfäste.

6 Han är icke här, ty han är [ band III, 115 ]uppstånden, såsom han hade sagt. Kommen och sen rummet, der Herren har legat; Matt. 12: 40. 16: 21. 17: 23.

7 och gån strax och sägen hans lärjungar, att han är uppstånden från de döda. Och se, han går före eder till Galileen; der skolen I få se honom. Se, jag har sagt eder det. Matt. 26: 32.

Jordbäfningen skedde förr, än qwinnorna kommo fram till grafwen. Wäktarne skälfde eller ”bäfwade” likasom jorden. De förskräcktes af den räddhåga, som följer med ett ondt samwete. Men qwinnorna, då de kommit till grafwen, uppmanas af ängeln, att icke rädas. Hatet hade fört wäktarne till grafwen. Kärleken till den korsfäste förde qwinnorna dit. Den, som ledes af denna kärlek, behöfwer icke rädas. Jemför 1 Joh. 4: 18. Sitt bekymmer på wägen om stenens bortwältrande finna de afhulpet wid framkomsten till grafwen. Så afhjelpes både hos dem och de öfriga lärjungarna det ena bekymret efter det andra, tills de blifwa förwissade om Jesu uppståndelse, hwarigenom all sorg blifwer wänd i glädje. Bland de qwinnor, till hwilka ängeln sade 5:te versens ord, war icke Maria Magdalena. Ty strax, då hon kommit och funnit stenen afwältrad och grafwen tom, skyndade hon bestört tillbaka, att berätta saken för Petrus och Johannes. Men innan dessa kommo till grafwen, så infunno sig emellertid de andra qwinnorna derstädes, som wordo bekymrade deröfwer, att de icke funno Jesu lekamen. Den tröst, som de fingo af den ene ängeln, fingo de äfwen af den andre, ehuru Matteus och Markus blott omtala den ene, då åter Lukas och Johannes omtala twenne.

8 Och de gingo hastigt ut från grafwen med räddhåga och stor glädje och lupo att kungöra det för hans lärjungar.

Med räddhåga och dock tillika med stor glädje öfwer det nytända hoppet. Jemför Ps. 2: 11.

9 Men när de gingo att kungöra det för hans lärjungar, se, då mötte Jesus dem och sade: Hell eder! Och de gingo fram och fattade om hans fötter och tillbådo honom. Mark. 16: 9 f.

10 Då sade Jesus till dem: Rädens icke; gån och kungören det för mina bröder, att de må gå till Galileen; och der skola de få se mig. Joh. 20: 17. Ap. G. 1: 3. 13: 31. 2 Kor. 15: 5.

Jesu uppenbarelser i Galileen framhållas med synnerlig flit af Matteus, som sjelf war ifrån Galileen, likasom de flesta lärjungarne. Dit skulle de gå enligt Jesu ord, dem han redan före sitt lidande sagt. Matt. 26: 32. Der, i Galileens aflägsna bergstrakt, kunde utan uppseende det stora afskedssammanträdet ega rum. Men ännu återstodo fem dagar af högtiden i Jerusalem, Först således efter dessa dagar kunde wäl återwändandet till Galileen ske, dit Jesus helsar sina bröder wälkomna. Bröder kallar han dem, sedan han genom sin död förwärfwat och genom sin uppståndelse beseglat deras tillgång till Fadren. Wi märka således denna stegring i benämningen: först lärjungar och tjenare, sedan wänner, och slutligen bröder. Det första och sista af dessa namn war det, som de sedermera mestadels bibehöllo inbördes.

11 Och under det de gingo, se, då kommo några af wakten till staden och kungjorde för öfwerstepresterna allt det som hade händt.

12 Och de församlade sig med de äldste, och de höllo råd och gåfwo en stor summa penningar åt krigsmännen Matt. 27: 64.

13 och sade: Sägen, att hans lärjungar kommo om natten och stulo honom bort, medan wi sofwo.

14 Och om detta kommer för landshöfdingens öron, wilja wi ställa honom tillfreds och så laga, att I kunnen wara obekymrade.

15 Och de togo penningarna och gjorde såsom de hade blifwit lärde. Och detta tal har blifwit allmänt gängse bland Judarne intill denna dag.

Detta tal, det uppdiktade föregifwandet, att Kristi kropp blifwit om natten bortstulen, bidrog att stärka många Judar i otron. Men de wille tro lögnen!

16 Och de elfwa lärjungarne gingo till Galileen, till det berg, der Jesus hade stämt möte med dem.

Sannolikt war det här Jesus uppenbarades för mer än fem hundra trosbröder på en gång. 2 Kor. 15: 6.

17 Och när de fingo se honom, tillbådo de honom; men somliga twiflade.

18 Och Jesus gick fram och talade till dem och sade: Mig är gifwen all magt i himmelen och på jorden. Ps. 8: 7. Matt. 11: 27. Joh. 3: 35. 13: 3. 17: 2. Ef. 1: 22. Ebr. 1: 2. 2: 8.

Jesu menskliga natur är i kraft af uppståndelsen upphöjd till den härlighet, som han hade förrän werlden war. Denna försäkran utgör grundwalen för den följande befallningen till lärjungarna. De behöfde icke frukta sig för det swåra uppdragets fullgörande, emedan de gingo i salighetshöfdingens ärende, som har all magt äfwen på jorden.

19 Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar, döpande dem till Fadrens och Sonens och den Helige Andes namn, Mark. 16: 15. Luk. 24: 47.

Gån fördenskull ut och gören alla folk till (mina) lärjungar, döpande dem (de personer, som göras till lärjungar) till Fadrens och Sonens och den Helige Andes namn. Att döpa [ band III, 116 ]till den treenige Gudens namn innebär dels, att hans namn, således hans kraft och wäsende, är werkande i dophandlingen, dels att den döpte tillegnar sig den salighet, som Guds namn innefattar; alltså att menniskan i tron får Gud Fader till sin Fader, Guds Son till sin frälsare och Gud den Helige Ande till sin heliggörare. Således såsom Fadren, Sonen och den Helige Ande wisa sig wid Jesu eget dop, så äro ock alla tre gudomspersonerna werksamma wid och i hwarje menniskas döpelse, och med det kristliga dopet är summan af den saliggörande läran och bekännelsen förbunden.

20 lärande dem att hålla allt det jag har befalt eder. Och se, jag är med eder alla dagar intill werldens ände.

Intill werldens ände, så länge werlden warar. Således gäller detta löfte för alla trogna både lärare och andra rättsinniga lärjungar i församlingen ända till dess Herren återkommer i stor magt och härlighet! Sedan skall Herren hemta dem hem, hwilka han under tiden är när, att de skola wara hos honom ewinnerligen.

.
  1. Här syftas på den lägre domstol, hwilken war anordnad i alla landets städer och hade att döma dem som begått dråp
  2. Syriskt skymford.
  3. Så kallades de uppbördsmän, som woro anstälde i de romerske tullförpaktarnes tjenst ock hwilka woro allmänt hatade för sina prejerier.
  4. Med ordet Mamon betecknas den jordiska rikedomen, hwilken under detta namn af somliga hednafolk dyrkades såsom en gud.
  5. Romersk centurion eller kapten.
  6. Lydfurste öfwer en del af landet.
  7. Detta namn är bildadt af ett Grekiskt ord, som betyder klippa.
  8. Enligt urskriften: dubbeldrakm, ett mynt, som motswarande 1+13 krona och erlades i skatt till templet af hwar mansperson öfwer 20 år.
  9. Det i urskriften förekommande ordet statär betecknar ett wärde af 2-3 kronor.
  10. Det i urskriften begagnade ordet talent betecknar sannolikt ett wärde af omkring 4,000 kronor.
  11. I urskriften: denarer. En denar motswarar 67 öre.
  12. I urskriften: denar. Se Matt. 18: 28.
  13. D. ä. kl. 9 på morgonen. Dagen börjar efter Judarnes beräkning kl. 6 på morgonen.
  14. D. ä. Hjelp, eller gif seger åt Davids son! Se Ps. 118: 25, 26.
  15. I urskriften denar. Se Matt. 18: 28.
  16. Remsor, som lindades om pannan och wenstra handlofwen och woro fullskrifna med wissa språk ur Moses’ böcker, t. ex. 2 Mos. 13: 6. 5 Mos. 6: 8.
  17. Se 18: 24.
  18. Omkring 80 kronor.
  19. D. ä. kl. 12 på dagen. Se Matt. 20: 3.