Bibeln (Myrberg)/Hjobs bok

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Till läsaren Gamla Testamentet
öfversatt af
O. F. Myrberg

av Otto Ferdinand Myrberg

Hjobs bok
Psaltaren  →



[1]

Hjobs bok.

Doktor M. Luthers Företal till Hjobs bok.

Hjobs bok handlar om det spörsmålet: om äfven de fromma drabbas af olycka och lidande, som tillskickas dem af Gud? Här står Hjob fast och håller sig vid, att Gud låter äfven de fromma drabbas af lidande oförskyldt för sin egen äras skull allena, såsom äfven Christus Joh. 9 vittnar om honom, som var blind född.

Däremot sätta sig hans vänner och hålla långa tal, hvarmed de vilja försvara Gud, att han icke straffar någon som är from, utan straffar och plågar han någon, så måste denne hafva syndat. Och hafva så verldsliga och menskliga tankar om Gud och hans rättfärdighet, såsom vore han alldeles såsom vi menniskor äro, och hans rätt såsom verldens rätt är.

Dock talar äfven Hjob, såsom den der befinner sig i dödsnöd, allt för mycket emot Gud och syndar i sitt lidande. Fortsätter vid allt detta likväl att säga om sig, att han icke förskyllat sådant lidande framför andra, såsom det äfven i sanning är.

Men till sist kommer Gud och dömer, att hvad Hjob har talat emot Gud i sitt stora lidande, det har han talat orätt; men hvad han talat emot sina vänner om sin oskyldighet före lidandet, det har han talat rätt. Alltså blifver slutet på historien i denna bok det, att Gud är allena rättfärdig, och dock likväl kan en menniska vara rättfärdig och hafva rätt emot andra äfven inför Gud.

Men det är skrifvet oss till tröst att Gud låter sina stora helgon så stappla, besynnerligen då nöden gäller på. Ty förrän Hjob kommer i dödsångest, lofvar han Gud för förlusten af sina egodelar och sina barns död; men då döden träder honom under ögonen och Gud drager sig undan, gifva hans ord väl tillkänna, hvad för tankar en menniska (hon må vara så helig som helst) hafver emot Gud: [2]huru han tycker, att Gud icke är Gud, utan endast en sträng domare och vred tyrann, som far fram med våld och icke frågar efter någon menniskas goda lefverne. Detta är det högsta stycket i denna bok; men det förstå de allena, som äfven hafva fått erfara och känna, hvad det är att lida Guds vrede och dom och att hans nåd håller sig förborgad.



FÖRSTA DELEN.

Hjobs pröfningar.

Kap. 1:1—Kap. 2:10.

Kapitel 1

1.

1Det var en man i landet Uz vid namn Hjob, han var en from och rättsinnig man, som fruktade Gud och skydde det onda.[1] 2Och det föddes åt honom sju söner och tre döttrar; 3och hans egendom uppgick till sju tusen får och tre tusen kameler och fem hundra par oxar och fem hundra åsninnor. Och han hade en mycket stor mängd af tjenare och var vorden till en stor man framför alla i österlandet.

4Och hans söner plägade gå till hvarandra och hålla gästabud i dens hus, på hvilken dagen föll. Och de sände och bjödo sina tre systrar att äta och dricka med dem; 5och när gästabudsdagarna gått laget om, sände Hjob efter dem och helgade dem. Och han stod upp bittida om morgonen och offrade bränneoffer efter antalet af dem alla; ty Hjob tänkte: »Kanske hafva mina barn syndat och sagt Gud farväl i sitt hjerta.» — På så sätt gjorde Hjob ständigt.

6Och det skedde en dag, då kommo Guds söner för att inställa sig för HERREN, och äfven satan kom i sällskap med dem.[2] 7Och HERREN sade till satan: »Hvarifrån kommer du?» Och satan svarade HERREN och sade: »Från en färd på jorden och efter att hafva ströfvat omkring på henne.» 8Då sade HERREN till satan: »Hafver [3]du gifvit akt på min tjenare Hjob? Ty hans like finnes icke på jorden — en man så rättsinnig och from, som fruktar Gud och skyr det onda.» 9Då svarade satan HERREN och sade: »Är det väl för intet som Hjob fruktar Gud?[3] 10Har du icke omhägnat honom och hans hus och allt hvad honom tillhör från alla sidor? Hans händers verk har du välsignat och hans egendom har bredt ut sig i landet. 11Men sträck blott ut din hand och kom vid det allt som han eger: för visso, han skall säga dig farväl midt för ditt ansigte.» 12Då sade HERREN till satan: »Se, allt det honom tillhör är i ditt våld; blott till honom sjelf må du icke utsträcka din hand.» — Och satan gick bort från HERRENS anlete.

13Och det skedde en dag, att hans söner och hans döttrar åto och drucko vin i deras äldste broders hus. 14Då kom en budbärare till Hjob och sade: »Oxarne gingo och plöjde, och åsnorna betade vid sidan af dem: 15då föllo Sabeer öfver dem och togo dem, och tjenarne slogo de med svärdsegg och jag slapp ensam undan, att jag skulle båda dig det.»[4]

16Och ännu medan han talade, kom en annan och sade: »Guds eld har fallit från himmelen och slagit ned bland småboskapen och tjenarne, och förtärt dem, och jag slapp ensam undan, att jag skulle båda dig det.»

17Och medan han ännu talade, kom en annan och sade: »Kaldeer kommo i tre hopar och föllo öfver kamelerna och togo dem; och tjenarne slogo de med svärdsegg, och jag slapp ensam undan, att jag skulle båda dig det.»[5]

18Och medan denne ännu talade, kom en annan och sade: »Dina söner och dina döttrar åto och drucko vin i deras äldste broders hus, 19och se, då kom en stark vind från hinsidan öknen och stötte till husets fyra hörn, så att det föll öfver de unga och de omkommo. Och jag slapp ensam undan, att jag skulle båda dig det.»

20Då stod Hjob upp och sönderref sin mantel, och rakade sitt hufvud och föll till jorden och kastade sig framstupa[6] 21och sade: »Naken har jag utgått från min moders lif, och naken vänder jag åter dit, hvarifrån jag är kommen. HERREN gaf och HERREN tog; välsignadt vare HERRENS namn.»[7]

[4]22Vid allt detta försyndade sig Hjob icke, och utlät han sig icke opassande om Gud.

Kapitel 2

2.

1Och det skedde åter en dag, att Guds Söner kommo för att inställa sig för HERREN; och äfven satan kom i sällskap med dem.[8] 2Och HERREN sade till satan: »Hvarifrån kommer du? Och satan svarade HERREN och sade: »Från en färd på jorden och efter att hafva ströfvat omkring på henne.» 3Då sade HERREN till satan: »Hafver du gifvit akt på min tjenare Hjob? Ty hans like finnes icke på jorden — en man så rättsinnig och from, som fruktar Gud och skyr det onda. Och han står ännu fast i sin fromhet, och du eggade mig att jag skulle förderfva honom utan sak.»[9]

4Då svarade satan HERREN och sade: »Hud för hud;[not 1] och allt hvad en menniska har, gifver han för sig sjelf. 5Men sträck blott ut din hand och kom vid hans kött; för visso, han skall säga dig farväl midt för ditt ansigte. 6Då sade HERREN till satan: »Se, han är i din hand; allenast akta hans lif.»

7Då gick satan bort från HERRENS anlete och slog Hjob med onda bulnader från hans fotablad ända till hans hjessa. 8Och han tog till sig en skärfva för att skrapa sig med, der han satt midt i askhögen. 9Och hans hustru sade till honom: »Står du ännu fast i din fromhet? Säg farväl åt Gud och dö.»[10] 10Men han sade till henne: »Såsom en af de dåraktiga qvinnorna talar, så talar du. Taga vi emot det goda af Gud, skola vi då icke äfven taga emot det onda?»

Vid allt detta syndade icke Hjob med sina läppar.[11]


ANDRA DELEN.

Hjob och hans tre vänner.

Kap. 2: 10—kap. 31:40.

11Och tre af Hjobs vänner fingo höra om allt detta onda som öfvergått honom, och kommo hvar från sin ort, [5]nemligen Eliphas från Theman, och Bildad från Schuach, och Zophar från Naama, och träffade tillsammans efter aftal för att gå till honom och beklaga honom och trösta honom.[12] 12Och då de upplyfte sina ögon på afstånd, kunde de icke igenkänna honom; och de upphofvo sin röst och greto, och sönderrefvo hvar och en sin mantel och strödde stoft på sina hufvud och upp mot himmelen. 13Och de suto med honom på jorden sju dagar och sju nätter, och ingen talade till honom ett ord; ty de sågo, att hans plåga var mycket stor.

Kapitel 3

3.

1Derefter upplät Hjob sin mun och förbannade sin födelsedag. 2Och Hjob tog till orda och sade:

3Må den dagen förgås då jag föddes, och den natten, som sade: »En man är aflad.»[13] 4Den dagen, den varde bytt i mörker; Gud från höjden fråge icke efter honom, och intet dagsljus skine öfver honom. 5Mörker och dödsskymning återbörde honom; svarta moln lägre sig öfver honom; förmörkelser af dagens ljus förskräcke honom! 6Den natten — må kolsvart mörker taga henne i besittning; må hon ej komma med i årets dygn och ej ingå i månadernas tal.

7Ja den natten, må hon vara ofruktsam och intet jubel på henne varda hördt. 8Förbanna henne må dagsbesvärjare, konstfärdige i att väcka upp draken.[not 2] 9Förmörkas må hennes gryningsstjernor och hon bida efter ljus, men intet följa. Ja, må hon aldrig skåda morgonrodnadens ögonlock: 10derföre att hon icke tillslöt dörrarne till moderlifvet för mig, och gömde undan eländet för mina ögon.

11Hvi fick jag icke dö i moderlifvet, icke gifva upp anden strax, då jag kom ifrån min moders sköte? 12Hvi hafva knän välkomnat mig, och räcktes modersbröst åt mig att dia? 13Jag låge annars nu och hade ro, finge slumra och hvila mig; 14hvila med konungar och landsherrar, som byggt åt sig sina öde hvilostäder;[not 3] 15eller med guldrika penningfurstar, som uppfyllt sina hus med silfver. 16Eller vore jag aldrig till lik en lönnlagd missbörd, såsom de barn, hvilka aldrig skådat ljuset.

[6]17Der[not 4] hafva de ogudaktige upphört att rasa, och der få de maktlöse hvila. 18Der få alla fångar njuta af lugnet och höra icke pådrifvarens röst. 19Den ringe och den store äro der ett, och trälen är fri från sin herre.

20Hvi låter han den olycklige se ljuset, och skänker lifvet åt de djupt bedröfvade, 21som vänta efter döden och den kommer ej; som skulle gräfva efter honom mera än efter skatter,[14] 22som skulle glädja sig och fröjdas, så att de utbruste i jubel, om de nådde grafven? 23Skänker det åt en sådan, hvars väg är höljd i mörker, och som Gud har kringskansat på alla sidor?[15]

24Ty mina suckar äro för mig i stället för bröd, och mina klagorop äro såsom ett forsande vatten. 25Ty det värsta, som jag fruktat, har drabbat mig, och allt, för hvilket jag grufvar mig, kommer öfver mig. Intet lugn och ingen ro eller hvila förunnas mig, utan den ena oron följer på den andra.

*              *
*

Kapitel 4

4.1Då svarade Eliphas från Teman och sade:

2Skall det förtryta dig, om uian försöker att tala ett ord till dig? Dock hvem kan hålla inne med sitt tal? 3Se, du har förmanat många, och styrkt maktlösa händer. 4Dina ord hafva upprättat den som stapplat, och svigtande knän har du gjort fasta. 5Men när det nu drabbar dig sjelf, så blifver du otålig; när det träffar dig, så förlorar du din fattning.

6Är icke din gudsfruktan det, hvarpå du förtröstar, och ditt hopp? Men huru är det med dina vägars oskyldighet? 7Tänk dock efter, när såg du väl en oskyldig förgås, eller de fromma lemnade åt undergången? 8Så långt jag har sett, få de, som plöja syndens mark och utså elände, äfven uppskära det.[16] 9För flägten af Guds Ande förgås de, för hans vredes storm taga de en ände. 10Då tystnar lejonets rytande; det rytande lejonets röst, och de unga lejonens tänder sönderbrytas. 11Då förgås det gamla lejonet af brist på föda, och lejonungarne förskingras.

12Se, till mig smög sig ett ord, och mitt öra uppfångade en hviskning derifrån. 13I tankar födda af nattens syner, [7]den stund då sömnens tyngd faller på menniskorna, låg jag; 14då kom fruktan och bäfvan på mig, så att en rysning gick genom hela min varelse.[17] 15Och en ande skred förbi mitt anlete, och håren på min kropp reste sig. 16Han stadnade, men jag kunde ej urskilja hans utseende; en skepnad stod inför mina ögon, den var tyst en stund, då hörde jag en röst:

17»Kan väl en menniska vara rättfärdigare än Gud, eller den man finnas, som är renare än sin skapare? 18Se, på sina egna tjenare kan han icke lita, och hos sina englar märker han huru mycket som fattas;[18] 19huru mycket mera då hos dem, som bo i lerhus, som leda sin härkomst från stoftet och krossas så lätt som ett mal![19] 20Inom dygnet blifva de sönderslagna i spillror, och förgås för alltid utan att någon gifver akt på det. 21Alls intet blifver öfrigt efter dem, och så dö de, men icke i vishet.»

Kapitel 5

5.1Ropa bäst du vill; tror du, att någon skall svara dig? Eller till hvem af de helige vill du vända dig? 2Nej dårens förbittring dräper honom, och den oförståndiges häftighet dödar honom.

3Jag såg med mina ögon en dåre rota sig, men plötsligt fick jag ropa ve öfver hans hem.[20] 4Från hans barn vek lyckan fjerran; förkrossande utslag fäldes öfver dem i porten, och ingen räckte handen till räddning. 5Hungriga uppåto hans gröda och inga törnhäckar hindrade dem från att taga, och ränkmakare voro glupske efter deras egendom.

6Ty ofärden skjuter icke upp ur stoftet, och olyckan växer icke upp ur jorden, 7utan menniskan födes till olyckan,[not 5] och då flyga eldsgnistorna högt i höjden.[not 6]8Men jag skulle söka Gud och anbefalla min sak åt hans gudomsmakt, 9ty han gör stora ting, dem ingen kan utgrunda; under så många, att de icke kunna räknas.[21]

10Han är den, som låter regna på jordens yta och sänder vattnet ut öfver fälten; 11som lyfter de låga i höjden, [8]och hjelper upp de bedröfvade;[22] 12som gör de klokas tankar om intet, att deras händer icke förmå uträtta något sannskyldigt; 13som fångar de vise i deras klokhet, och låter de slugas planer förolyckas, så att[23] 14de råka i mörker midt på dagen, och trefva omkring på ljusa dagen såsom om natten.[24]

15Så räddar han från svärdet, som utgår från deras mun, räddar den fattige från den öfvermäktiges hand. 16Och åt den svage skänkes hopp, och orättfärdigheten måste tillsluta sin mun.

17Se, salig är den menniska, som Gud tuktar, derföre förakta icke den Allsvåldiges aga.[25] 18Ty han sårar och han förbinder åter, han slår och hans händer hela.[26] 19I sex trångmål skall han frälsa dig, och i sju skall intet ondt nå dig.[27]

20I tid af hungersnöd skall han frälsa dig från död, och i krig från svärdshugg. 21För tungors gissel skall du gå trygg, och icke frukta för härjares framfart, när den kommer. 22Åt förhärjelse och hunger skall du le, och för vilddjuren på jorden du ej behöfva frukta. 23Ty med fältets stenar skall du stå i förbund, och fältets djur skola hålla fred med dig.[28]

24Och du skall erfara, att ditt tält är omhägnadt af frid, och då du mönstrar ditt hus, så skall du intet sakna. 25Och du skall erfara att din ätt varder stor, och dina ättlingar såsom gräset på marken. 26I fullmogen ålder skall du nedstiga i grafven, såsom kärfven föres in i sin tid. — 27Se, detta hafva vi utforskat och så är det; hör det och akta derpå för din del.

*              *
*

Kapitel 6

6.

1Och Hjob svarade och sade:

2O att de blefve grundligt vägda i en vågskål, min »förbittring» och mitt elände, och lyftes upp tillsammans. 3Det skulle visa sig då, att detta är tyngre än sanden i hafvet; derföre hafva mina ord varit så hejdlösa. 4Ty den Allsvåldiges pilar sitta i mig, och min ande indricker deras glöd; Guds förskräckelser ställa sig i slagtordning emot mig.[29]

[9]5Skriar vildåsnan på gröna betet, eller råmar oxen med sitt blandfoder framför sig? 6Tycker man om spis, som är fadd och osaltad, eller finner man smak i slemmet, som omgifver äggulan? 7Men hvad min själ vägrat att vidröra, det är nu min äckliga spis.

8O att min bön måtte gälla och Gud uppfylla mitt hopp. 9Måtte det behaga Gud att krossa mig, täckas honom att uträcka sin hand och afskära min lifstråd. 10Då hade jag ännu en tröst öfrig, och jag skulle jubilera i min skoningslösa smärta; ty jag har icke förnekat den Heliges ord.[not 7]

11Hvad är min kraft, att jag skulle hålla ut med att bida, och hvad är mitt slut, att jag skulle hafva tålamod? 12Är min kraft då af sten, eller mitt kött af koppar? 13Eller är kanske icke all hjelp ute för mig, och utvägen till räddning för mig afskuren?

14Den förtviflade har rätt att bemötas med mildhet af sin vän, skulle denne äfven icke fråga efter den Allsmäktiges fruktan. 15Men mina bröder hafva svikit såsom en regnbäck, såsom flodbädden efter regnbäckar, som förrunnit.[30] 16De blifva grumliga af is, snön gömmer sig i dem, 17men då den tiden kommer, att de träffas af solens brand, utsina de; då hettan kommer försvinna de från sitt rum.

18Karavanerna vända om och tåga derifrån, fördjupa sig i ödemarken och förgås. 19Temas karavaner se hän till dem, Sebas fortåg hoppas på dem,[31] 20men komma på skam med sin förtröstan: de komma till dem och stå der med blygd.

21Så ären äfven I nu vordne för mig; I sågen huru förskräckligt det var, och skyggaden. 22Men har jag då sagt: Gifven mig någonting, och skänken något af eder förmögenhet för mitt behof? 23Eller frälsen mig ur fiendehand, och köpen mig fri från våldsmenniskors hand?

24Undervisen mig, så vill jag tiga, och lären mig, hvad fel jag har begått. 25Huru inlysande är ej sanningens ord! Men hvad tillrättavisar tillrättavisningen från eder sida? 26Tänken I nagelfara med ord af en förtviflad, som höra vinden till? 27Då kunnen I lika väl kasta lott om den faderlöse, och köpslå om eder vän.

[10]28Och nu, om det behagar eder, sen på mig; skulle jag väl ljuga midt i ansigtet på eder? 29Gören det ännu en gång, och må ingen orätt ega rum! Gören det återigen! Alltjemnt står min rättfärdighet fast. 30Hvem vill säga att orätt är på min tunga, eller att min gom icke kan urskilja hvad ondt är?

*              *
*


Kapitel 7

7.

1För visso, en krigstjenst är menniskans lott på jorden, och såsom en dagakarls dagar äro hennes dagar:[32] 2likasom trälens, som flämtar efter skuggan, och likasom dagakarlens, som väntar på sin lön. 3Så har jag fått på min lott månader af fåfäng väntan, och nätter af vedermöda hafva skiftats ut åt mig.

4Då jag lägger mig, så tänker jag: När skall jag uppstå, och när aftonen gått till ända, blifver jag mätt af att kasta mig af och an till daggryningen. 5Med mask och skorpa af mull är mitt kött öfverdraget, och min hud rynkar sig tillsamman och spricker sönder. 6Mina dagar ila åstad snabbare än en väfspole, och försvinna i hopplöshet.[33]

7Tänk uppå att mitt lif är en flägt; aldrig skall mitt öga mera skåda sällheten. 8Dens öga, som såg mig, skall icke mera skåda mig; då dina ögon söka mig, så är jag icke mer. 9Såsom ett moln försvinner och far bort, så stiger den, som gått ned i dödsriket, ej upp. 10Han vänder icke mera åter till sitt hus, och det ställe, der han varit, känner honom icke mera.[34]

11Derföre vill jag icke heller tiga och tillsluta min mun; jag vill tala i min andes ångest, klaga i min själs bitterhet. 12Är jag då ett haf eller ett odjur, att du måste sätta ut vakt emot mig? 13Då jag tänker: Min bädd skall trösta mig, mitt läger hjelpa mig att bära min jemmer, 14så förskräcker du mig med drömmar och förfärar mig med syner, 15så att min själ valde hellre att blifva strypt, döden hellre än detta benrangelslif. 16Jag afskyr detsamma, jag vill icke lefva till evig tid.[not 8] Hör upp och lemna mig, ty mitt lif är en flägt.[35]

[11]17Hvad är en dödlig, att du gör så mycket af honom, ja, att du äfven lägger märke till honom?[36] 18Och så hemsöker du honom hvarje ny dag, och pröfvar honom alla ögonblick! 19Huru länge skall du icke hafva undseende med mig, icke lemna mig så mycket anderum, som fordras för att svälja min spott![37] 20Hafver jag syndat, hvad skulle jag göra dig med det, du menniskornas väktare? Hvi hafver du då satt mig till ett mål för ditt anfall, att jag skulle blifva en börda för mig sjelf? 21Och hvarföre förlåter du icke min synd och tager bort min missgerning?[not 9] Ty snart nu så hvilar jag i stoftet, och då du söker mig, så är jag icke mer.

*              *
*

Kapitel 8

8.1Då svarade Bildad från Schuach och sade:

2Huru länge skall du tala på detta sätt? Ett våldsamt väder äro ju din muns ord. 3Skulle han, som är Gud, vränga rätten; eller den Allsvåldige, skulle han vränga rättvisan?[38]

4Kanske hafva dina barn syndat mot honom, och han derföre lemnat dem i deras synds våld.[39] 5Men om du sjelf på allvar söker Gud och beder till den Allsvåldige om nåd; 6om du sjelf är ren och rättsinnad: då skall han för visso vaka öfver dig och återställa din rättfärdighets hem.[40] 7Och ditt första skall vara en obetydlighet emot ditt sista, så väldigt skall det tillväxa.[41]

8Ty spörj de slägten, som förut hafva varit, och märk uppå hvad deras fäder hafva utrönt; 9ty vi äro från gårdagen och veta intet, ja en skugga är vårt lif på jorden![42] 10För visso, de skola undervisa dig, de skola tala till dig och säga dig ord hemtade ur deras skatt af förstånd.

11Växer papyrusröret upp utom på sumpiga ställen? Eller frodas säfven utan vatten? 12Bäst den står i sin grönska, innan den skördats och före allt gräs, förtorkar den då. 13Så går det alla dem, som förgäta Gud; så göres den ogudaktiges hopp om intet.[43] 14Då tager hans [12]säkra tillit en ände, och en spindelväf varder hans förtröstan.

15Han stöder sig på sitt hus, men det håller icke stånd; han hänger sig fast vid det, men det lemnar honom i sticket. 16Han står såsom en saftig växt i solskenet, och hans skott sträcka sig ut öfver hans lustgård. 17Hans rötter slingra sig omkring stenfoten, och han skådar på sitt hus uppbyggdt af sten. 18Men när Gud förgör honom från sitt rum, förnekar det honom och säger: »Jag har aldrig sett dig.»

19Se, detta är den glädje han får af sin väg; och ur stoftet efter honom spira de andra upp. 20Ty se, Gud förskjuter icke den fromme, och gifver icke ogudaktiga sin handräckning. 21Och han skall ännu uppfylla din mun med löje, och dina läppar med jubel.[44] 22Dina hatare skola höljas med blygsel, och de ogudaktigas tält icke mera vara att finna.

*              *
*

Kapitel 9

9.1Och Hjob svarade och sade:

2Helt visst; jag vet att så är, men huru kan en dödlig menniska få rätt emot Gud?[45] 3Om det behagar honom att gå till rätta med henne, så kan hon icke svara honom en gång af tusen.[46] 4Han är stor i vishet och väldig i kraft; hvem har satt sig upp mot honom, och fått röna, att det gått honom väl?

5Han förflyttar bergen, innan de märka det, huru han omstörtar dem i sin vrede. 6Han kommer jorden att skälfva, så att hon hoppar från sitt rum och hennes grundpelare darra. 7Han säger till solen, och hon går ej upp, och han förseglar stjernorna.

8Han utspänner himmelen allena, han skrider fram öfver hafvets höjder.[47][not 10] 9Han har skapat karlavagnen, Orion och sjustjernorna och sydhimmelens gemak.[48] 10Han gör stora ting, som ingen kan utgrunda, under, som ingen kan räkna.[49]

11Se, han drager fram mot mig, och jag ser honom ej; han skrider förbi, och jag märker honom ej. 12Se, [13]han griper tag; hvem vill hålla honom tillbaka? Hvem säga till honom: Hvad gör du? 13Gud viker icke för någon, då han vredgas; under honom måste alla trotsiga hjelpare böja sig.[50]

14Huru skulle då jag kunna svara honom, och välja rätt mina ord mot honom? 15Må jag än så mycket hafva rätt, så kan jag icke svara honom, utan måste bedja till min vedersakare om förbarmande. 16Om jag instämde honom och han svarade derpå, skulle jag dock icke tro, att han ville lyssna till min röst.

17Ty han anfaller mig med storm, och tillfogar mig sår på sår utan sak. 18Han låter mig icke hemta anden, utan mättar mig med bitterheter. 9Gäller det makt: »Se här den som är stark!» Eller gäller det rättvisa: »Hvem vill ställa mig till ansvar?»[51]

20Om jag än är rättfärdig, så måste min egen mun fördöma mig; om jag än är oskyldig, så gör han mig dock till brottslig. 21Oskyldig är jag; jag förstår icke mig sjelf, jag afskyr mitt eget lif. 22Det gör detsamma, så säger jag derföre; den oskyldige och den ogudaktige förgör han lika.[52]

23När gisslet plötsligt sprider död omkring sig, så ler han åt de oskyldigas förtviflan — 24Ett land gifves i de ogudaktigas våld; det är han som höljer för dess domares anlete. Hvar om icke, hvem är det då?

25Mina dagar hafva varit mera snabbfotade än en löpare, de hafva flyktat utan att skåda sällheten. 26De hafva skjutit förbi såsom fartyg af säf, såsom en örn, som slår ned på sitt byte.

27Tänker jag: Jag vill förgäta min jemmer, jag vill lägga bort min sorgsna uppsyn och se glad ut, 28så förskräckes jag för alla mina lidanden. Jag vet att du icke låter min oskuld gälla; 29jag måste vara brottslig sådan jag är: hvarföre skulle jag då möda mig fåfängt?

30Om jag än tvådde mig i snö och gjorde mina händer rena i asklut, 31skulle du dock sänka mig i polen, så att mina egna kläder afskydde mig. 32Ty han är icke en menniska såsom jag, att jag skulle kunna svara honom: »Låt oss gå med hvarandra till domstolen.»

33Det finnes ingen som kan döma mellan oss, eller har makt öfver oss båda. 34Må han låta sitt gissel vika [14]från mig, och sin förskräckelse upphöra att förfära mig! 35Då vill jag tala och icke frukta för honom; ty icke så stäldt är det med mig i mina tankar.

*              *
*


Kapitel 10

10.1Min själ ledes vid mitt lif; jag vill lemna fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bitterhet 2och säga till Gud: 3Fördöm mig ej, låt mig veta, för hvad du går till rätta med mig. Är det din lust att öfva våld och förkasta mig, som dina händer gjort, under det du låter ditt ljus lysa öfver de ogudaktigas anslag? 4Har du köttsliga ögon, eller ser du allt med en dödlig menniskas blickar?[53]

5Äro dina dagar månne såsom en dödlig menniskas dagar, eller dina år såsom en mans dagar, 6eftersom du så söker efter min missgerning och letar efter min synd? 7Ehuru du vet, att jag icke är brottslig, och ingen kan rädda ur din hand!

8Dina händer hafva gjort och förfärdigat mig till alla delar, och så vill du förderfva mig![54] 9Kom dock i håg, att du har format mig såsom ler, och skall låta mig åter blifva till stoft.[55] 10Du har ju gjutit mig i gjutformen såsom mjölk och ystat mig såsom ost; 11i hud och kött har du klädt mig, med ben och senor har du hopflätat mig. 12Lif och allt af din godhet har du gifvit mig, och din försyn har bevarat min ande.

13Och så har du gömt på allt detta i ditt hjerta! Nu har jag förstått, att detta var din mening: 14Om jag syndade, så skulle du hafva det i minnet och icke frikalla mig ifrån min skuld. 15Vore jag ogudaktig, så ve mig; och vore jag rättfärdig, skulle jag icke få upplyfta mitt hufvud, mättad af smälek och med mitt elände inför min åsyn. 16Reste det sig, skulle du jaga mig som ett lejon och på nytt bevisa din gudomsmakt mot mig:[56] 17uppställa nya vittnen emot mig, hopa din ogunst mot mig än mera med ständigt nya skaror och en hel krigshär att strida mot mig.

18Hvi hafver du låtit mig utgå ur moderlifvet? Jag skulle hafva dött, innan någons öga skådat mig,[57] 19borde hafva kommit till såsom den der aldrig hade varit, skulle [15]hafva burits från moderlifvet till grafven. — 20Huru få äro mina lefnadsdagar! Så upphör då och haf undseende med mig, att jag må vederqvickas något litet, 21innan jag går bort och vänder icke åter. Går bort till ett land af mörker och dödsskymning;[58] 22ett land, der kolsvart mörker råder såsom midnattens, der dödsskymning och kaos råda, och ljuset sjelft är såsom nattligt mörker.

*              *
*


Kapitel 11

11.1Då svarade Zophar från Naama och sade:

2Skall ett sådant ordsvall blifva utan svar, eller en stortalare få rätt? 3Skall ditt lösa tal bringa män till tystnad, och du få lof att håna, utan att någon kommer dig på skam ?

4Du säger: »Ren är min lära och ren är jag sjelf.» Ja, i dina ögon;[59] 5men o att Gud ville tala och öppna sina läppar mot dig,[60] 6och uppenbara för dig sin vishets hemligheter: att den väger mångdubbelt i värde mot din! Då skulle du förstå, att Gud af skonsamhet mot dig åt glömskan lemnar mycket af din syndaskuld.[61]

7Kan du väl fatta Guds djuphet, eller nå botten af den Allsvåldige? 8Der är högt såsom himmelen; hvad vill du göra? Der är djupare än afgrunden; kan du utgrunda det? 9Der är längden längre än jorden, och bredden vidare än hafvet.

10Om han drager fram, sätter i fängelse och håller dom — hvem kan hindra honom?[62] 11Han känner de falska och genomskådar deras ondska utan betänketid. 12Men lika lätt som en man utan vett får förstånd, lika lätt födes en ung vildåsna om till menniska.

130m du nu styr ditt sinne och utbreder dina händer till honom — 14och om någon synd låder vid din hand, så skilj henne långt ifrån dig och låt ingen orätt bo i dina tält — 15då, ja då skall du upplyfta ditt anlete utan fläck och stå såsom en gjuten bildstod fri från fruktan. 16Ja då skall du förgäta din vedermöda; såsom ett vatten, som förrunnit, skall du icke mera tänka på henne.

17Och din lifstid skall vara och förblifva klarare än middagsljuset, och mörkret sjelft likt morgonen. 18Och du [16]skall känna dig trygg, ty ditt hopp skall hvila på en fast grund; och har du förr fått blygas, så skall du nu lägga dig; till hvila i trygghet. 19Ja, du skall hvila, och ingen skall störa din ro, och många skola smeka ditt ansigte.[63]

20Men de ogudaktigas ögon skola täras bort; all tillflykt skall gå förlorad för dem, och deras hopp uppgifva anden.[64]

*              *
*

Kapitel 12

12.1Och Hjob svarade och sade:

2Ja i sanning, I ären de rätte männerna, och med eder kommer visheten att dö! 3Men äfven jag har förstånd så väl som I; jag ligger icke under för eder, och hvem vet ej detta allt?

4Ett åtlöje för egna vänner måste jag vara, jag som blott behöfde åkalla Gud, så svarade han; ett åtlöje, ehuru jag är rättfärdig och ostrafflig. 5Föraktet hör olyckan till, tänker den säkre; det är bestämdt för dem, som vackla med sina fötter. 6Våldsverkarne tillkommer att bo lugnt i sina tält, och allsköns säkerhet dem, som trotsa Gud: honom, som gör sin egen hand till Gud!

7Fråga dock endast fänaden, så skall den lära dig; och himmelens fåglar, så skola de säga dig det. 8Eller vänd dina tankar till jorden, så skall hon lära dig, och till hafvets fiskar, så skola de förtälja för dig. 9Hvem har icke förstått vid allt detta, att HERRENS hand hafver gjort detsamma: 10att han är den, i hvars hand allt lefvandes själ och allt menskligt kötts ande är?[65]

11Skall icke örat pröfva orden, likasom gommen smaken af spisen? — 12»Hos de gamle finnes vishet, och långt lif gifver förstånd» (sägen I). 13En är den, som besitter vishet och kraft; en är den, som besitter klokhet och förstånd!

14Se, han rifver ned och ingen bygger upp; han tillsluter för en menniska, och ingen upplåter. 15Se, han håller vattnet inom skrankor, och det uttorkar; han släpper det löst och det förhärjar landet.[66] 16Hos honom är makt och det som har bestånd; både den vilse far och den vilse för stå under honom.

[17]17Han låter rådsherrar vandra barfota i fångenskap, och gör de styrande till narrar.[67] 18Han gör konungars tyranni om intet, och omgjordar deras länder med fängsel. 19Han låter prester gå barfota i fångenskap, och störtar dem, som stå helt säkre.

20Han beröfvar de talföra målet, och förtager de gamles klokhet. 21Han utgjuter förakt öfver furstar, och lossar de mäktiges bälte. 22Han drager mörkrets täckelse från djupen, och bringar dödsmörkret i dagsljuset.

23Han gifver tillväxt åt folken, och han förgör dem; han låter folken fritt utbreda sig, och han leder dem. 24Han tager bort förståndet hos höfdingarne öfver jordens folk, och låter dem irra omkring i väglös ödemark. 25De trefva i mörker utan en ljusglimt, och han låter dem kringirra såsom druckne.[68]

*              *
*

Kapitel 13

13.1Se, allt detta har mitt öga sett, och mitt öra hört och lagt märke till. 2Äfven jag vet så mycket som I; jag ligger icke under för eder.[69] 3Men jag skulle vilja tala till den Allsvåldige, jag skulle hafva lust att styrka min rätt inför Gud. 4Ty I påbörden mig osanning; usle läkare det är hvad I ären allesamman. 5O att 1 rent af tegen, så skulle det räknas eder till vishet![70]

6Så hören nu mitt rättfärdigande, och lyssnen till mina läppars gensagor.

7Viljen I försvara Gud med orättrådigt tal, eller viljen I tala falska ord till hans försvar? 8Viljen I öfva mannamån mot honom, eller göra eder till sakförare åt Gud? 9Vore det eder kärkommet, om han hölle räfst med eder för detta? Eller tanken 1 drifva gäck med honom, såsom man drifver gäck med en menniska?[71] 10För visso, han skall låta rätten gå öfver eder, om I bakom hans rygg öfven mannamän! 11Skall hans höghet då ej förskräcka eder, och bäfven I för honom ej?

12Edra påminnelser äro ej mera värda än aska; edra balverk äro bålverk af lera. 13Tigen stilla för mig; ty jag vill tala, det må hända mig hvad som helst. 14Hvarföre skulle jag hänga mig fast vid mitt kött med mina tänder? [18]Nej, jag vill taga min själ uti min hand; 15se, han dödar mig, jag väntar icke annat: må jag blott få rättfärdiga mina vägar inför hans anlete! 16Det skulle redan vara mig till räddning, ty en gudlös får icke komma inför honom.[72]

17Hören, hören mitt tal, och låten min förklaring ljuda i edra öron. 18Se, jag är beredd till att föra min talan; jag vet, att jag är den som har rätt. 19Eller hvem är den, som vill göra mig det stridigt? Tege jag nu, skulle jag gifva upp anden. 20Endast från två ting försköne du mig; då skall jag ej behöfva gömma mig för ditt anlete. 21Låt din hand vika från mig; och låt skräcken af dig upphöra att förfära mig.[73] 22Kalla på mig sedan, så skall jag svara; eller låt mig tala, och genmäl mig du!

23Hvad mig än må vidlåda af öfverträdelser och synder, så låt mig veta, hvilken min öfverträdelse och synd är. 24Hvi döljer du ditt anlete, och räknar mig som en fiende till dig?[74] 25Skall du förskräcka ett flygande löf, och förfölja ett torrt halmstrå? 26Ty du utfärdar mot mig den grufligaste dom, och låter mig bära upp min ungdoms synder.[75] 27Du sätter mina fötter i stocken; du vaktar på alla mina vägar, och hakar dig fast vid mina fotsålor. 28Och detta i fråga om en, som faller sönder som ett maskfrat, likt en klädnad, som förtäres af mal![76]

Kapitel 14

14.1Menniskan född af qvinna, huru kort är hennes lif; och dock så mättadt af oro! 2Som ett blomster växer hon upp och faller af, såsom skuggan så flyr hon bort och förblifver ej.[77] 3Och till en sådan lägger du märke med dina ögon! Och mig drager du fram att stå till rätta inför dig! 4Kan en ren då komma från de orena? Nej icke en enda![78]5Då hennes dagar, hennes månaders tal står så fast utstakadt för dig; då du har satt för dem denna gräns, som hon ej kan öfverskrida:[79] 6o så vänd din blick bort från henne, att hon må få ett uppehåll, till dess hon som en dagakarl afslutar sitt dagsarbete![80]

7Ty för trädet gifves ett hopp; när det hugges ned, så skjuter det upp igen, och dess skott försummar sig ej. 8Äldras äfven dess rot i jorden och dör dess stubbe i mullen — 9när det känner lukten af vattnet, slår det ut [19]och grenar sig såsom nyplanteradt. 10Men dör en man, sa är det förbi med honom; uppgifver en menniska anden, hvar är hon mera att finna? 11Såsom vattnet förrinner ur en sjö, såsom en flod utsinar och uttorkar, så lägger menniskan sig ned och står ej mera upp. 12Så länge himmelen har sitt bestånd vaknar hon ej, och uppväckes icke ur sin sömn.[81]

13O att du dolde mig i underjorden; hölle mig der undangömd till dess din vrede upphör; satte ett visst mål för mig, och sedan tänkte på mig![82] 14Men när en menniska dör, månne hon då åter lefver upp? Ja, då skulle jag tåligt bida hela min tjenstetid, till dess stunden för min aflösning vore inne.[83] 15Du skulle ropa, och jag skulle svara dig; du skulle längta efter dina händers verk. 16Nu håller du räkning med mina steg, men då skulle du icke mera gömma på min synd. 17Nu är min öfverträdelse förseglad i pungen, men då skulle du stryka öfver min skuld.[84]

18Men såsom ett instörtande berg grusas, och en klippa flyttas från sitt rum; 19såsom vattnet nöter stenar, och dess flöden bortskölja jordens stoft: så har du gjort den dödliges hopp om intet.[85] 20Du affärdar honom för alltid, och han går bort; med förvandladt anlete låter du honom gå. 21Komma hans barn till ära — han vet icke deraf; eller blifver ringhet deras lott — han förmärker det ej. 22Han har nog med sig sjelf och sitt qval på kroppens vägnar, sin sorg på själens.

*              *
*

Kapitel 15

15.1Då svarade Eliphas från Theman och sade:

2Skall en vis man svara så i vädret, och blåsa upp sig sjelf med östanvind? 3Skall han försvara sig med tal, som intet båtar, och med ord, som intet gagna? 4Du sjelf just är det som lösgör dig från all gudsfruktan, och icke besinnar, hvad som som bör besinnas, då man träder inför Gud. 5Ty din egen mun undervisar oss om din synd, och du tycker om de sjelf klokes tungomål. 6Din egen mun fäller domen öfver dig, dina egna läppar vittna emot dig.

[20]7Är du den menniska, som först föddes till verlden; eller är du aflad, innan bergen funnos? 8Har du lyssnat i Guds rådkammare, och der ryckt till dig visheten:[86] 9Hvad vet du, som vi icke veta; hvad förstår du, som icke vi äfven förstå?[87] 10Gråhårsmän och gamle finnas äfven bland oss; den som är mera framskriden till lefnadsåren, än din fader. 11Hafva Guds hugsvalelser då intet att gälla för dig, eller ett ord taladt till dig med saktmod?

12Hvarthän för dig ditt hjerta, och hvarföre blinkar du på detta sätt med dina ögon? 13Ty du låter din vrede utbryta emot Gud, då du utstöter sådana ord ur din mun. 14Men hvad är en dödlig, att han skulle vara ren, och en af qvinna född, att han skulle vara rättfärdig?[88] 15Se, till sina heliga sätter han ej lit, och himlarne äro icke rena för honom:[89] 16huru mycket mindre då en varelse, som är så afskyvärd och så förderfvad — en menniska, hvilken dricker i sig orättfärdighet som vatten!

17Jag vill undervisa dig — lyssna till mig — och förtälja hvad jag har sett; 18förtälja, hvad vise män hafva förkunnat, och icke hållit hemligt från deras fäders tid. 19Åt dem allena var landet gifvet, och ingen främmande hade ännu inträngt bland dem.

20Den ogudaktige plågas af oro i alla sina dagar, och de år, som förvaras åt våldsverkaren, äro räknade.[90] 21 Allt hvad han hör förskräcker honom, midt under freden är han rädd att fienden skall öfverfalla honom. 22Han tror icke på en återgång ur mörkret, och han är utsedd åt svärdet. 23Han irrar omkring för att söka sitt bröd, och vet icke, hvar han skall finna det; han känner, att mörkrets dag är för honom nära förhanden. 24Nöd och ångest öfverfalla honom plötsligt; de anfalla honom likt en konung rustad till striden.

25Ty han har uträckt sin hand mot Gud, och betett sig trotsigt emot den Allsvåldige. 26Han har rusat å stad emot honom med lyftad hals, med sina hoppackade sköldars bucklor.[not 11][91] 27Han har öfverdragit sitt anlete med fett [21]och sina länder med ett lager af fetma.[92] 28Derföre skall han bo i förstörda städer, i hus der ingen bor, på väg att falla i grus.[93] 29Hans rikedom skall upphöra, och hans välmakt ej sta bi; ja, deras välmågas äring skall ej tyngas ned till jorden.[not 12] 30Han skall aldrig komma ur mörkret; hans skott skall glödhetta förtorka, och han sjelf skall rymma fältet för en flägt af Guds mun.

31Må han icke förlita sig på lögnen, der han färdas på sin villoväg; ty lögn skall han få till lön för det. 32Innan hans dag är kommen, skall den fullt utgå, och hans palmqvist upphöra att grönska. 33Hans kart skola afskakas såsom på vinträdet, och han skall fälla sina blom såsom olivträdet. 34Ty den gudlöses hus skall vara ofruktsamt, och elden skall förtära de tjäll, som mutor uppbyggt. 35Han går hafvande med elände, och föder ofärd; ja, deras eget sköte bereder åt dem en frukt, som sviker.[94]

*              *
*

Kapitel 16

16.1Då svarade Hjob och sade:

2Hört hafver jag öfvernog af detta allt; usle tröstare ären I alle.[95] 3Skall det icke blifva ett slut på edra tomma ord? Eller hvad eggar upp dig till att så svara? — 4Äfven jag skulle kunna tala likt eder, om I voren i mitt ställe. Jag skulle kunna hålla llnga tal om eder, och skaka mitt hufvtid öfver eder;[96] 5skulle kunna styrka eder med mitt munväder, och lindra eder smärta genom att röra på mina läppar.

6Nu må jag än tala, så upphör ej min smärta; och om jag afstår från det, så viker den på intet sätt från mig. 7Min kraft har han uttömt; mitt hela hus har du förödt 8och slagit mig i bojor. Det har blifvit till ett vittnesmål; ja, min aftärda kropp har stått upp emot mig, och anklagar mig midt i ansigtet. 9Hans vrede har sönderslitit och förföljt mig; han har gnisslat mot mig med sina tänder; likt en fiende till mig hvässer han sina ögonkast mot mig.[97]

10Spärrat har man upp sin mun mot mig, slagit mig på mina kinder med hånfullt tal, och rustat sig af all sin [22]makt emot mig. 11Gud har gifvit mig till pris åt öfvermagar, och lemnat mig utan nåd i händerna på ogudaktiga. 12Jag satt i ro, då sönderbröt han mig, grep mig i min nacke och slog mig i stycken. Han gjorde mig till en skottafla för sig;[98] 13hans pilar flögo omkring mig; han genomborrade mina njurar utan försköning, och utgöt min galla på jorden.[99] 14Med sina murbräckor gjorde han bräcka på bräcka i mig, anföll mig med storm såsom en krigskämpe.

15Jag har sömmat säckduk om min hud, och sudlat mitt horn med stoft.[100] 16Mitt ansigte är högrödt af gråt, och mina ögonlock äro nedtyngda af dödsmörker: 17ehuru ingen orätt vidlåder mina händer, och min bön är ren! 18Jord, göm ej mitt blod; och må intet rum stänga inne min klagan.[101]

19Dock se, äfven nu är mitt vittne i himmelen, och en som gifver mig vittnesbörd i höjden. 20Mina vänner håna mig, men mitt öga ser tårhöljdt upp till Gud;[102] 21och han skall skaffa en man rätt i hans sak med Gud, och en menniskoson i hans sak med sin nästa. 22Ty mitt korta lif löper till ända, och jag vandrar den väg, som jag ej vänder åter.[103]

Kapitel 17

17.1Min ande är bruten, mitt lif utsläckt, grafvens djup är min lott.

2Ja, för visso, med hån undfägnas jag, och mitt öga måste oupphörligt se deras genstridighet mot mig. 3Gå dock i god och var min löftesman hos dig sjelf; eller hvem annan skulle gifva mig sitt handslag?[104] 4Ty deras hjerta har du stängt för visheten; derföre må du icke låta dem få öfverhanden. 5Den som gifver sina vänner till pris, hans barns öeron skola äfven försmäkta.[not 13]

6Men han har gjort mig till en visa för hela verlden, till en sådan, som man spottar i ansigtet, är jag vorden.[105] 7Derföre är mitt öga förtärdt af grämelse, och mina lemmar äro alla som en skugga.[106] 8De rättsinnige häpna öfver sådant, och den oskyldige uppröres mot den gudlöse. 9Men den rättfärdige håller fast vid sin väg, och den som har rena händer stärkes ännu mera.

[23]10Så välan, träden fram ännu en gång, I alle! — Skall jag då icke finna någon vis bland eder? 11Min tid har gått till ända, mina planer, mitt hjertas skötebarn, äro sönderrifna. 12Och så gör man natt till dag och säger, att ljuset är nära, under det att mörkret inbryter.

13När jag bidar efter dödsriket såsom mitt hem, och har bäddat åt mig mitt läger i mörkret; 14när jag ropar till grafven: »Du är min fader»; till maskarne: »Min moder, min syster»;[107] 15hvar är då mitt hopp? Ja, mitt hopp, hvem kan varsna det? 16Det är på väg ned till dödsrikets bommar; när vi der förenas, få vi hvila i stoftet.

*              *
*

Kapitel 18

18.1Då svarade Bildad från Schuach och sade:

2När skolen I (af detta sinnet) sluta med sådant tal? Tagen edert förnuft till fånga, och må vi sedan tala med hvarandra. 3Hvi äro vi aktade såsom oskäliga djur, och gälla såsom orena i edra ögon?[108] 4Du, som söndersliter dig sjelf i din ursinnighet — vill du kanske, att jorden för din skull skall utrymmas, och berghällarne flyttas från sitt rum?

5Det blifver dock dervid: Den ogudaktiges ljus skall slockna, och hans elds låga skall icke gifva sitt sken.[109] 6Ljuset i hans tält skall bytas i mörker, och hans lampa skall för honom slockna. 7Rummet skall göras trångt för hans väldiga steg, och hans eget rådslag skall störta honom.

8Ja, hans egna fötter skicka honom i nätet, och hans gång för honom öfver en gillrad grop. 9Snaran skall gripa om hans häl, och garnet skall hålla honom fast. 10Fallrepet för honom ligger gömdt i jorden, och fällan för honom är nedlagd på stigen.

11Förskräckelse på förskräckelse öfverfaller honom från alla sidor, och jagar honom hvar han går.[110] 12Hans olycka hungrar efter honom, och hans ofärd står färdig att bringa honom på fall. 13Hans hud och lemmar skall han uppfräta, skall dödens förstfödde[not 14] uppfräta.

[24]14Han skall bortryckas ur sitt tält, der han kände sig trygg, och nödgas vandra till förskräckelsens konung. 15Främlingar för honom skola bo i hans tält, och svafvel skall blifva utströdt öfver hans bostad. 16Hans rot nedtill skall förtorka, och hans krona upptill skall afhuggas.

17Hans minne skall dö ut i landet, och namnlös skall han vara, så långt jorden sträcker sig derutanför.[111] 18Han skall blifva utstött ur ljuset i mörkret, och förvisas utur verlden. 19Barn och blomma skall han icke hafva, och ingen skall finnas öfrig efter honom, som bor i hans gårdar.

20De som bo i vester skola häpna öfver hans olycksdag, och de som bo i öster skola rysa deröfver.[112] 21Se, så går det de orättfärdiges boningar, och så sker det med hans hem, som icke vill veta af Gud.

*              *
*

Kapitel 19

19.1Och Hjob svarade och sade:

2Huru länge skolen I bedröfva min själ, och förkrossa mig med edra ord? 3Väl tio gånger hafven I nu skymfat mig, och icke haft försyn för att tillfoga mig kränkning. 4Har jag äfven verkligen förgått mig, så får jag sjelf svara för min förseelse. 5Men tänk, om det i stället skulle vara så, att I förhäfven eder emot mig, och gören den smälek, jag lider, till en anklagelse mot mig!

6Förstån då en gång, att Gud har gjort mig orätt, och omslutit mig med sitt nät. 7Se, jag ropar: »våld!», men får intet svar; jag skriar, men får ingen rättvisa.[113] 8Min väg har han stängt, så att jag icke kommer fram; och öfver mina stigar utbreder han mörker.[114] 9Min ära har han afklädt mig, och tagit kronan från mitt hufvud.

10Han har nedrifvit mig på alla sidor och låtit mig gå; han har ryckt upp mitt hopp såsom ett träd. 11Han har låtit sin vrede upplåga mot mig, och räknat mig såsom en hufvudfiende till sig.[115] 12Hans härskaror hafva ryckt fram tillsammans, och uppkastat sin vallgång emot mig, och slagit läger rundt omkring mitt tält.

[25]13Mina bröder bar han skilt långt ifrån mig, och de som känna mig, hafva blifvit i grund främmande för mig.[116] 14Mina närskylda hafva dragit sig tillbaka, och mina förtrognaste vänner hafva förgätit mig.[117] 15Mitt hus lydfolk och mina tjensteqvinnor räkna mig såsom en främling, en vildt främmande person är jag vorden i deras ögon. 16Då jag ropar på min tjenare, svarar han icke; jag måste bönfalla hos honom med min mun.

17Min andedrägt är vidrig för min hustru, och stanken af mig för sönerna af samma moderlif. 18Äfven pojkslynglar visa mig förakt; då jag reser på mig, sända de mig glåpord. 19Alla mina umgängesvänner afsky mig, och de, som jag älskat, hafva vändt sig emot mig. 20Mina ben låda vid min hud och vid mitt kött, och det är knappt som jag får behålla min tandhud.[not 15][118]

21Förbarmen eder öfver mig, förbarmen eder öfver mig, I mina vänner, ty Guds hand har träffat mig.[119] 22Hvarföre förföljen I mig såsom Gud, och kunnen icke blifva mätte på mitt kött?[120] 23O att mina ord blefve uppskrifna; o att de blefve upptecknade i en bok, 24att de med griffel af jern och utfylda med bly för evigt blefve uthuggna i klippan!

25Dock jag vet jag, att min hämnare och förlossare lefver; och han skall uppstå till sist på min döda mull.[121] 26Och qvitt min söndertrasade hud, som ser ut på detta sätt, och skild från min kropp skall jag skåda Gud:[122] 27skåda honom på min sida; och mina ögon skola se honom och ingen annans. Derefter försmäkta mina njurar af trängtan i mitt inre;[123] 28ty då skolen I säga: »Hvarföre förföljde vi honom?» och roten till saken skall blifva funnen i fråga om mig.

29Så frukten eder då för svärdet; ty sådana gerningar äro förbrytelser hemfallna åt svärdet, på det I skolen veta att det finnes en dom.

*              *
*

Kapitel 20

20.1Då svarade Sophar från Naama och sade:

2När jag tänker på hvad du har sagt, måste jag svara, ty jag känner mig upprörd inom mig. 3Tillrättavisning, [26]som är skymflig för mig, har jag måst höra, men anden hemtar svaret derpå ur mitt förstånd.

4Är detta hvad du har erfarit från uråldrig tid, från det menniskan blef satt på jorden? 5Nej, de ogudaktiga äro de, hvilkas jubel är kortvarigt, och den gudlöse är det, hvilkens fröjd blott varar ett ögonblick. 6Stege hans höghet än upp till himmelen, nådde hans hufvud än upp till skyarne,[124] 7så skall han dock förgås för evigt såsom den träck, som går af honom. De som sågo honom, skola säga: »Hvar är han?»[125]

8Såsom en dröm förflyger han, och man finner honom ej; såsom en nattlig syn flyktar han.[126] 9Det öga, som skådade honom nyss, gör det icke mera; och hans eget hem ser honom icke längre.[127] 10Hans barn måste betala hans skuld till de fattige, och hans händer gifva tillbaka det gods, som han har samlat.[128] 11Bäst hans ben äro fulla af ungdomskraft, ligger denna med honom i stoftet.

12När synden smakar som sötast i hans mun, förtager Gud sötman under hans tunga. 13Han sparar derpå och vill ej släppa den, men Gud låter honom ej behålla den i sin gom. 14Hans spis förvandlas i hans inelfvor, och varder till huggormsgift i hans inre. 15Man har slukat rikedom, men han måste utspy den igen; Gud drifver den ut ur hans buk. 16Han har insugit huggormsgift, och huggormsgadd skall döda honom.

17Ej skall han få mera se sin lust på sina bäckar, sina stora floder af honing och af grädde! 18Han måste lemna tillbaka frukten af allt sitt arbete och får icke njuta deraf; af sina vunna skatter får han icke glädjas.[129] 19Han har krossat och öfvergifvit de arma, han har röfvat till sig deras hus; derföre skall han icke bygga sitt eget. 20Han har icke kunnat stilla sin lystnad, derföre skall han icke slippa undan med det, som är honom kärast.

21Intet har undgått hans glupskhet, men hans välmåga skall icke hafva bestånd. 22Midt under sitt öfverflöd på allt skall han ställas på förknappning; eländets hela makt skall drabba honom. 23Se här hvad han skall få till att fylla sin buk! Gud skall slunga mot honom sin vredes glöd, och låta den regna öfver honom såsom hans spis. 24Flyr han för jernrustningen, så hinner honom [27]kopparbågen. 25När han utdrager pilen och den utgår ur kroppen, när bågens blixt utgår ur hans galla, så falla dödens förskräckelser öfver honom.[130]

26Idel mörker är förvaradt åt hans skatter; en eld, som ingen menniska blåst upp, skall helt uppsluka dem, och förtära allt hvad öfrigt är i hans tält.[131] 27Himmelen skall afslöja hans synd, och jorden skall resa sig upp emot honom. 28Hvad hans hus fått in, skall föras bort likt ett vatten, som förrinner, på Guds vredesdag. — 29Se, detta är den gudlösa menniskans lott från Gud, hennes tillsagda arf af Gud.

*              *
*

Kapitel 21

21.1Då svarade Hjob och sade:[132]

2Hören, o hören mitt tal, och låten detta vara den tröst, som jag får af eder! 3Hafven tålamod med mig och låten mig tala; och sedan jag talat, så må du[not 16] fortsätta att håna. 4Vänder jag mig till menniskor med min Klagan? Eller hvarföre skall jag icke hafva rätt att vara otålig? 5Sen på mig och häpnen, och läggen handen på munnen! 6När jag tänker derpå, häpnar jag sjelf, och hela min kropp gripes af fasa.

7Sägen dock: Hvi få de ogudaktige då lefva och åldras, blifva mäktige och starke? 8Sin ätt få de se fast rotad stå omkring sig, och sina afkomlingar hafva de för sina ögon. 9Deras hus gläder sig af frid utan fruktan, och Guds gissel drabbar dem icke. 10Deras storboskap är afvelsam och icke gäll, och deras kor äro fruktsamma och misslyckas icke i kalfningen. 11Sina små skicka de ut såsom en fårahjord, och deras barn hoppa af munterhet.

12De stämma upp sånger med puka och zittra, och fröjdas åt flöjtens toner. 13De förnöta sina dagar i vällust, och stiga i en blink ned i dödsriket. 14Och dock säga de till Gud: »Vik ifrån oss;» och: »Vi vilja icke veta af dina vägar.[133] 15Hvad betyder den Allsvåldige, att vi skulle tjena honom, och hvad gagnar det oss att inlåta oss med honom?» — 16Se, deras lycka står icke i deras egen [28]makt;[not 17] men de ogudaktiges tänkesätt har varit fjerran från mig.[not 18]

17Huru ofta slocknar väl de ogudaktiges lampa, och kommer den ofärd öfver dem, som hör dem till; den lott som han skiftar ut i sin vrede?[134] 18Huru ofta varda de såsom strå för vinden och såsom agnar, som stormvinden för med sig?[135]19»Gud spar hans olycka åt hans barn.» — Må han vedergälla honom sjelf, så att han förnimmer det![136] 20Må hans egna ögon se hans undergång, och må han sjelf dricka af den Allsväldiges vredesglöd! 22Ty hvad frågar han efter sitt hus efter sig, då hans månaders tal är ute?

22Vill man lära Gud förstånd, honom som dömer dem, som bo i höjden?[137] 23Den ene dör på höjden af sin välmakt i allsköns lugn och trygghet. 24Hans kar äro fulla af mjölk, och hans ben äro fulla af märg och must. 25Den andre åter dör med själen uppfyld af bitter sorg, och har aldrig smakat sällheten. 26Båda ligga de tillsammans i stoftet, och maskar öfverhölja dem.[138]

27Se, jag känner edra tankar, huru I med onda tankar försynden eder emot mig. 28Ty I sägen: »Hvar är furstens hus, och hvar äro de ogudaktigas prakttält?[not 19] 29Hafven I då aldrig frågat dem, som färdats på resor? Hvad de lagt märke till, skolen I dock icke förneka: 30»att den ogudaktige skonas på olyckans dag, att de bringas i säkerhet på hemsökelsernas dag.»[139]

31Hvem säger en sådan i ansigtet, hurudan hans väg är? Och dä han handlat, hvem vedergäller honom för det? 32Så föres han till en präktig graf, och öfver grafkullen står han sjelf vakt.[not 20] 33Ljufva äro för honom dalens torfvor; och alla menniskor draga samma väg efter honom, och de som gått före honom kunna icke räknas. [29]34Huru viljen I då bjuda mig en så fåfäng tröst?[not 21] Och edra gensagor — hvad återstår af dem annat än ett försyndande å eder sida?

*              *
*

Kapitel 22

22.1Då svarade Eliphas frän Theman och sade:

2Har Gud väl nytta af en menniska, likasom en man klokt drager fördel af en annan? 3Har den Allsväldige en fördel af att du är rättfärdig, eller någon vinst af att du lefver ostraffligt? 4Eller är det kanske af fruktan för dig som han tuktar dig, som han går med dig till rätta? 5Är det icke för din ondska, som är stor, och för dina missgerningar, som äro utan gräns ?

6Säkert är du en som har utpantat dina bröder för ingenting, och ryckt kläderna från kroppen på de utblottade;[140] 7en som har nekat den försmäktande en dryck vatten, och vägrat den hungrande ett stycke bröd.[141] 8»Den makten hafver tillhör ju landet, och den högt stående skall bo i det» — 9och så har du låtit enkor gå ohulpna, och faderlösas armar blifva krossade.[142]

10Derföre är du omringad af snaror, och förskräckelse faller öfver dig plötsligt. 11Eller har du icke syn på det mörker och det haf af vreda böljor, som betäcker dig?[not 22]

12Gud är ju som himmelen så hög — och se upp till stjernorna, huru högt de resa sina hufvud! 13Derföre har du tänkt: »Hvad vet Gud om det allt? Skall han skipa rätt, der han dväljes bakom skyn? 4Molnen skymma för honom så att han icke ser, der han lustvandrar ofvan himmelens hvalf.»

15Vill du då beträda den gamla stig, som syndens menniskor vandrade, 16hvilka häktades i förtid, då floden bortsköljde deras hus’ grundval;[143] 17som sade till Gud: »Vik från oss!» och: »Hvad skulle den Allsvåldige kunna göra sådana som oss?»[144] 18Och han var dock den, som hade uppfyllt deras hus med sitt goda.[145]

[30]Men de ogudaktiges tänkesätt vare fjerran från mig! 19De rättfärdige skola se och gladjas; den oskyldige skall begabba dem (och säga):[146] 20Se, huru våra vedersakare hafva blifvit tillintetgjorde! Se, huru elden har förtärt deras öfverflöd!»

21Så gör dig nu till vän med honom och håll frid, så skall på denna väg lyckan vända åter till dig. 22Ja, tag dock emot lärdom af hans mun, och lägg hans ord på ditt hjerta: 23Om du omvänder dig till den Allsvåldige, så skall du varda uppbyggd.»

Derföre drif nu all orättfärdighet långt från dina tält,[147] 24och kasta guldklimpen i stoftet och Ophirsguldet till bäckens stenar:[148] 25då skall den Allsvåldige blifva för dig till en grufva af guld och silfver, som är af renaste glans.

26Ja, då skall du hafva din förnöjelse i den Allsvåldige, och få upplyfta ditt anlete till Gud.[149] 27Då du beder till honom, så skall han höra dig, och du skall fullgöra dina löften.[150] 28Allt hvad du beslutar, det skall lyckas för dig, och ljus skall skina på dina vägar.

29Midt i din förnedring skall du föra ett stolt språk, och den nu nedslagne skall Gud frälsa.[151] 30Ja, rädda skall han den icke skuldfrie, och du skall blifva räddad genom dina händers renhet.[152]

*              *
*

Kapitel 23

23.1Då svarade Hjob och sade:

2Ännu alltjemnt gäller för eder min jemmer som trotsighet, och håller jag fast vid min klagan. — 3O att jag visste, huru jag skulle finna honom, och komma till det ställe, der han dväljes! 4Då skulle jag lägga fram för honom min sak, och fylla min mun med bevis. 5Så skulle jag få veta, med hvilka ord han månde svara mig, förnimma, hvad han månde säga mig.

6Eller skulle han väl såsom vederpart uppträda emot mig med sin allmakt? Nej, han skulle säkert akta på mig; 7och då skulle det visa sig, att en rättfärdig man har gått till rätta med honom, och jag ginge för alltid fri från min domare. 8Men går jag åt öster, se så är han icke der; [31]eller går jag åt vester, så märker jag icke till honom. 9Har han att skaffa i norr — jag skådar honom ej; eller viker han af till söder — jag ser honom icke.

10Ty han känner min vandel, som jag vet med mig; ville han pröfva mig, skulle jag framgå ur profvet såsom guld.[153] 11Min fot har troget hållit sig vid hans gångstig; jag har tagit vara på hans väg och icke vikit derifrån. 12Det bud, som utgått från hans läppar, skiljer jag icke ifrån mig; mer än eget godtycke har jag gömt på hans muns ord. 13Men han blifver vid sitt en gång, och hvem kan hålla honom tillbaka? Hvad hans själ lyster att göra, det gör han.

14Han vill helt utföra sitt beslut om mig, och mycket annat som detta har han i sinnet. 15Derföre förskräckes jag för hans åsyn; och när jag tänker derpå, så bäfvar jag för honom. 16Ja, Gud har gjort mitt hjerta modlöst, och den Allsvåldige har uppfyllt mig med förskräckelse. 17Ty icke mörkret, är det, som har tillintetgjort mig; icke det kolsvarta mörker, som har bredt ut sig öfver mitt anlete.

Kapitel 24

24.1Hvi äro inga tider[not 23] afsatta från den Allsvåldiges sida? Eller hvi få de, som känna honom, icke skåda hans dagar?[not 23] 2Man flyttar råmärken, man röfvar hjordar och för dem i bet;[154] 3man bortför den faderlöses åsna, och tager enkans oxe i pant; 4man tränger de fattiga undan, och alla arme i landet måste gömma sig.

5Se, såsom vildåsnan i öknen gå andra ut till sitt värf och spana efter rof; öknen tjenar till att förse dem med bröd för deras barn. 6De skörda på fält, som icke äro deras; de hälla efterskörd i de ogudaktiges vingårdar.[not 24] 7De tillbringa natten nakne af brist på kläder, och hafva intet att skyla sig med mot kölden. 8De blifva genomvåta af bergens regnskurar, och sluta sig till klippans barm i saknad af tak öfver sitt hufvud.

9Man sliter den faderlöse från moderbröstet, och utpinar de arme. 10De gå åstad nakne utan kläder, och bära på (de rikes) kärfvar. 11De pressa olja inom deras murar, [32]de trampa presskaren och få sjelfve törsta.[155] 12Ur städerna ljuda menniskors nödrop; och de slagnes själ skriar; och Gud aktar icke på denna vederstygglighet.

13Andra höra till dem, som sky ljuset; som icke vilja veta af dess vägar, och icke dväljas på dess stigar. 14I dagbräckningen står röfvaren upp och mördar den arme och nödstälde,[not 25] och, om natten gör han ett med tjufven. 15Äktenskapsbrytarens öga passar på skymningen; han säger: »Ingens öga ser mig» och beslöjar sitt ansigte. — 16De göra inbrott i husen under nattens mörker; men om dagen stänga de sig inne och sky ljuset. 17Ty för dem alla är morgonen ett kolsvart mörker, under det de äro förtrogne med nattmörkrets fasor.

18»Men de (så säger någon) äro såsom ett lätt spån på vattnets yta. Deras del och lott i landets jord träffas af förbannelse; och man ser dem icke taga vägen till sina vingårdar.[not 26] 19Säsom torka och solhetta uppsvälja snövattnet, så dödsriket dem som synda; 20moderskötet förgäter dem, maskar suga på dem, och man kommer dem icke mera ihåg: Ja, såsom ett träd brytes sönder,[not 27] så den orättfärdige;[156] 21så han, som plundrar den ofruktsamma, som icke födde, och icke frågar efter enkans bästa.»

22»Dock nej, Gud förlänger våldsmännens dagar genom sin kraft; de uppstå igen, då de gifvit hoppet om lifvet förloradt. 23Han låter dem lefva i trygghet och känna sig säkre, och hans ögon vaka öfver deras vägar. 24De stiga högt och upphöra i ett ögonblick att vara till; då nedläggas de och inhöstas såsom alla andra, afmejas såsom axets topp. — 25Eller är det icke så? Hvem vill göra mig till ljugare och jäfva mina ord?

*              *
*
[33]

Kapitel 25

25.1Då svarade Bildad från Schuach och sade:

2Han har herraväldet, och honom måste man frukta Han håller friden vid makt i sina höga rymder. 3Hvem kan räkna hans härskaror, och öfver hvem uppgår icke hans ljus? 4Och huru skulle en dödlig kunna vara rättfärdig inför Gud, och huru en som är född af qvinna vara ren? 5Se, till och med månen har ingen glans, och stjernorna äro icke rena i hans ögon: 6huru mycket mindre menniskan, det krypet, och menniskobarnet, den masken'

*              *
*

Kapitel 26

26.1Då svarade Hjob och sade:

2Huru skönt du bistår den kraftlöse, du hjelper den maktlöse! 3Hvilka goda råd du gifver den ovise, och hvilket öfverflöd af nyttig lärdom du låter mig veta! 4Till hvem har du hållit tal, och hvilkens ande har ingifvit det som utgått från dig?[157]

5Skuggorna darra för honom, der de dväljas djupt under vattnet och varelserna i det.[158] 6Dödsriket är blottadt för hans åsyn, och afgrunden ligger afhöljd för honom.[159]

7Han håller nordhimmelen utspänd öfver den tomma rymden, han håller jorden upphängd öfver det tomma intet. 8Han hoppackar vattnet i sina skyar, och molnet remnar icke under det.[160]

9Han tillspärrar anblicken af sin tron, han utbreder öfver honom sitt molntäcke. 10Han har uppdragit ett råmärke omkring vattnets yta, der gränsen går mellan ljuset och mörkret.[not 28][161]

11Himmelens pelare vackla af och an, och häpna för hans hot. 12Med sin kraft stillar han hafvet, och med sitt förstånd har han krossat de vilda makter.

13För hans andedrägt klarnar himmelen; hans hand har genomborrat den ilande draken.[not 29]14Se detta är utlinierna af hans vägar! Men hvad är den svaga hviskning, som vi förnimma deraf? Och åskan af hans hela väldighet, ho kan fatta den?

*              *
*
[34]

Kapitel 27

27.1Och Hjob fortsatte att tala sina visa ord och sade:

2Så sant Gud lefver, som förhållit mig min rätt, och den Allsvåldige, som bedröfvat min själ: 3Så länge jag ännu fortfar att andas och Guds Ande är inblåst i min näsa, 4skola mina läppar icke säga något, som är orätt, och min tunga icke tala något, som är falskt.[162]

5Bort från mig det, att jag skulle gifva eder rätt! Intill min sista stund skall jag icke låta min oskuld tagas från mig. 6Min rättfärdighet håller jag fast och släpper henne ej; mitt hjerta anklagar mig icke för någon af mina lefnadsdagar.[163] 7Må min fiende sjelf stå såsom ogudaktig, och min vedersakare såsom orättfärdig!

8Ty hvad är den gudlöses hopp, när Gud äfskär, när Gud bortrycker hans själ?[164] 9Skall Gud månne höra hans rop, när nöden träffar honom? 10Eller kan han hafva sin lust i den Allsvåldige, kan han åkalla Gud hvarje stund?

11Jag vill undervisa eder om Guds hand; hvad den Allsvåldige har i sinnet, vill jag icke fördölja. 12Se, I hafven sett det, I alle; hvarföre talen I då så fåfängliga ord? — 13Detta är en ogudaktig menniskas lott hos Gud, våldsverkarnes arf, som de få af den Allsvåldige:

14Får han än så mänga barn, så skola de dock höra svärdet till. Hans ättlingar skola icke hafva bröd till att mätta sig.[165] 15De öfverblifne efter honom skola läggas af digerdöd i grafven, och deras enkor skola icke begråta dem.

16Samlar han än silfver såsom stoft, och skaffar sig kläder såsom dammet på vägen: 17så skall han skaffa, men den rättfärdige skall kläda sig, och de skuldfrie skola dela silfret mellan sig.[166]

18Det hus, som han bygger, skall vara såsom malens, och såsom skjulet, som vaktaren gör sig. 19Han nedlägger sig rik, och det tages ifrån honom; han slår upp sina ögon, då är det försvunnet.

20Fasor skola öfverfalla honom såsom vattenfloder; midt i natten skall ett stormväder bortrycka honom. 21Ett östanväder skall föra honom med sig på sin väg, och bortrycka honom med stormens fart från hans rum. 22Se, detta skickar Gud öfver honom utan förskoning, och för hans hand flyr han allt hvad han kan. 23Man klappar [35]händerna öfver honom, och hvisslar å: honom från hans eget hem.[not 30]

*              *
*

Kapitel 28

28.1Det linnes en fyndort för silfret, och ett ställe för guldet, som man vaskar. 2Jern upphemtas ur jorden, och af stenen gjutes koppar. 3Man tränger genom mörkret och letar öfverallt på djupet efter malmen, som ligger dold i mörker och nattligt dunkel. 4Man bryter schakt djupt under det rum, der menniskor bo; der dingla de utan fotfäste, och sväfva skilde från alla menniskors åsyn.

5Ur jorden kommer brödet, och under henne vändes allt om, likasom en eld droge fram. 6Safiren har sitt hem bland hennes stenar och guldsand finnes der. 7Örnen känner icke vägen dit, och gamens öga har aldrig skådat den. 8Markens högdjur hafva aldrig trampat honom, intet lejon har skridit fram derpå.

9Man griper sig an med den hårda stenen, och omstörtar bergen från grunden. 10Man uthugger gångar i hällebergen, och allt hvad kostbart är får man der se med sina ögon. 11Man dämmer för vattnet, så att det icke sipprar igenom, och hvad förborgadt var, drager man fram i ljuset.

12Men visheten, hvarifrån får man henne? Och hvar är stället, der förståndet bor?[167] 13Ingen dödlig känner vägen till henne, och hon står ej att finna i de lefvandes land. 14Afgrunden säger: »I mig finnes hon ej», och hafvet säger: »Icke heller i mig.» 15Gediget guld köpes hon ej med, och silfver väges icke upp i betalning för henne.[168] 16Hon uppväges ej med Ophirs guld, med onyx och safir.[169]

17Guld och glas[not 31] gå icke upp mot henne, och för gyllene käril tillbyter man sig henne ej. 18Perlor och krystall må ej nämnas vid hennes sida, och besittningen af vishet är mera värd än koraller. 19Ethiopiens topas kan ej förliknas med henne, och med bergfint guld uppväges hon ej.[170]

[36]20Och hvarifrån kommer då visheten, och hvar är stället, der förståndet bor?

21Hon är förborgad för alla lefvandes ögon, dold undan äfven för himmelens fåglar. 22Afgrunden och döden säga: »Vi hafva endast hört med våra öron talas om henne.» 23Gud allena förstår hennes väg, och han allena vet, hvar hon bor.[171] 24Ty hans blickar nå till jordens gränser, han ser allting under hela himmelen.[171][172]

25Då han bestämde vindens vigt, och afmätte vattnets mängd;[171] 26då han stiftade lagen för regnet, och stakade ut åskstrålens väg:[171] 27då såg han henne, och förtäljde om henne; tog henne till mönster och pröfvade henne. 28Och han sade till menniskan: »Se, Herrens fruktan, det är vishet; och att vika från det onda, det är förståndet.»[171]

*              *
*

Kapitel 29

29.1Och Hjob fortsatte att tala sina visa ord och sade:

2O att det ginge mig såsom i forna månhvarf, såsom i de dagar, då Gud vårdade sig om mig. 3Då han lät sin lampa lysa öfver mitt hufvud, och jag skred i hans ljus fram på min väg midt genom mörkret.[173] 4Såsom jag var i min hösts dagar, då Guds vänskap omhägnade mitt tält;[174] 5då den Allsvåldige ännu var med mig i kretsen af mina barn; 6då mina fotsteg vadade i mjölk, och klippan hos mig utgöt bäckar af olja!

7När jag på min väg upp till staden trädde ut genom porten, och tillredde mitt säte på torgplatsen: 8drogo sig de unge tillbaka vid min åsyn, och de gamle reste sig upp och stodo. 9Furstar höllo inne med sitt tal, och lade handen på sin mun; 10de högbornes röst tystnade, och deras tunga häftade vid deras gom. 11Hvart öra, som hörde mig, prisade mig lycklig; och hvart öga, som såg mig, gaf mig sitt vittnesbörd derom.

12Ty jag frälste den nödstälde, som ropade, och den faderlöse, som ingen hjelpare hade.[175] 13Välsignelsen af den till spillo gifne kom mig till del, och enkans hjerta uppfylde jag med jubel. 14Jag iklädde mig rättfärdighet, och den iklädde sig min gestalt; min rättrådighet var för mig som mantel och turban.

[37]15Jag gjorde mig till den blindes ögonpar, och var såsom fötter för den lame. 16Jag var en fader för de fattiga, och tog reda på den sak, som jag icke kände.[176] 17Och jag krossade den orättfärdiges betar, och ryckte bytet från hans tänder.[177]

18Då tänkte jag: »I mitt bo skall jag sluta mitt lif, och tälja dagar i mängd såsom fågeln Fenix.[not 32] 19Min rot skall upplåta sin mun vid vattnet, och daggen öfvernatta i mitt löfverk. 20Min ära skall ständigt förnyas för mig, och min båge i min hand föryngras.»

21Ja, till mig lyssnade man, och bidade under tystnad på mitt råd. 22Sedan jag yttrat mig, talade ingen mer, och mitt tal föll såsom ett duggregn på dem. 23De väntade efter mig såsom efter regnet, och spärrade upp sin mun (såsom jorden) efter serlaregnet. 24Jag log mot dem, som gifvit hoppet förloradt, och mitt strålande anlete gjorde de icke nedslaget. 25Jag gick med dem och satt i högsätet och tronade, en konung lik, omgifven af sin lifvakt. Så satt jag som en tröstare af de beclröfvade.

Kapitel 30

30.1Men nu hånle åt mig, de som äro yngre än jag; sådane, hvilkas fäder jag icke aktade värde att gå med mina vallhundar.[178] 20ch hvad gagn skulle jag äfven haft af

deras förmåga — af dessa kraftlösa, 3genom brist och hunger orkeslösa stackare, som afgnaga öknen i den dystra och hiskliga ödemarken; 4som plocka molla i busksnåren och nära sig af ginstbuskens rot?

5De äro utstötte ur samhället, man gör skallgång efter dem såsom efter tjufven. 6De måste bo i dystra dalkjusor, i jordkulor och i klippskrefvor. 7Mellan busksnåren hör man dem tjuta, under brännässlor ligga de utsträckte 8dessa söner af usla fäder; ja föraktade varelser, som blifvit utpiskade ur landet.

9Men nu är jag vorden deras visa, är vorden ett ämne för deras speord.[179] 10Med afsky fjerma de sig från mig, och spotta åt mig så att jag ser det. 11Ty han har lossat [38]sitt bågskott och förödmjukat mig, derföre skicka de sig tygellöst på allt sätt emot mig. 12De uppträda, detta yngel, som anklagare vid min högra sida; de tränga undan mina fötter, och uppföra sina vallgångar emot mig för att fullkomna min ofärd.

13De hafva förstört min stig för mig, de hjelpa till min undergång: desse som äro sjelfve utan hjelpare. 14De rycka fram såsom genom en bred muröppning, de vältra sig fram såsom ett stormväder.[not 33] 15Fasor hvälfvas öfver mig och jaga min värdighet framför sig såsom vinden; ja, min hela välfärd har flugit sin kos som ett strömoln. 16Derföre utgjuter sig min själ i mig, och lidandets dagar bemäktiga sig mig.[180]

17Under natten genomborras mina ben, så att jag icke vet till mig, och de som gnaga på mig[not 34] sofva ej. 18Min öfverklädnad är bytt till en förklädnad, så vid är den vorden, och den omsluter mig såsom min skjorta. 19Han har kastat mig i dyn, så att jag ser ut som stoft och aska.[181]

20Jag skriar till dig, men du svarar mig ej; jag står qvar, och du betraktar mig med köld.[182] 21Du förvandlar dig till en grym fiende mot mig, och anfaller mig med hela makten af din hand. 22Du lyfter mig i vädret, du låter mig fara hän och upplösas i stormens gny.

23Ty jag vet, att du förer mig till dödens boning, till samlingshuset för allt lefvande. 24Men sträcker man icke ut handen i fallets stund, eller ropar man kanske icke efter hjelp, då man träffas af en olycka? 25Och har jag icke sjelf gråtit öfver den, som sett svåra dagar, och djupt ömmat för den nödstälde?

26Jag hoppades på goda dagar, och onda kommo; jag väntade på ljus, och mörker kom.[183] 27Mitt inre sjuder [39]af oro och kan icke lugnas; eländets dagar hafva kommit öfver mig. 28Jag skrider fram sorgklädd utan en solglimt; jag står upp i menigheten och ropar öfverljudt: 29»Jag är vorden en broder till skakaler, och en strutsars stallbroder.» 30Min hud är svart och skiljes ifrån mig; mina ben äro förbrända af feberglöd. 31Mitt zitterspel har förbytts i sorgelåt, och mitt flöjtspel i gråt och klagan.[184]

*              *
*

Kapitel 31

31.1Jag har slutit ett förbund med mina ögon, och när förgick jag mig med att se på en jungfru?[185] 2Hvad lott skulle jag då kunnat vänta från Gud i höjden, hvilken arfslott från den Allsvåldige i himlens höjd! 3Hör icke ofärd den orättfärdige till, och olycka ogerningsmännen? 4Och är Gud icke den, som ser mina vägar, och håller räkning på alla mina steg?[186]

5Har jag kanske umgåtts med falskhet, eller har jag varit snar att öfva bedrägeri? 6Må Gud väga mig på en rätt våg, så skall han förnimma min oskuld. 7Om mina steg afvikit från den rätta vägen, eller om mitt hjerta gått efter mina ögons begärelse och en fläck låder vid mina händer:[187] 8då må jag så och en annan äta, och mina planteringar ryckas upp med roten.

9Eller har mitt hjerta dårats genom en annans hustru, så att jag stått på lur vid min nästas husdörr? 10Då må min hustru mala åt en annan, och andra famntaga henne.[188] 11Ty sådant är en skändlighet, och ett brott hemfallet under domarena; 12ja, en eld är det, som förtär ända till afgrunden, och det skulle hafva uppryckt roten till hela mitt välstånd.

13Eller var jag den som föraktade min tjenares och min tjenarinnas rätt, då de kommo med en klagan emot mig? 14Hvad skulle jag då göra, när Gud stode upp? Och hvad skulle jag svara honom vid den räfst, som han hölle? 15Har icke den, som danat mig, äfven danat dem i moderlifvet; har icke samme Gud tillredt oss i moderskötet?[189]

16Eller var jag den som vägrade de arma hvad de begärde, och lät enkans ögon försmäkta? 17Åt jag mitt [40]brödstycke ensam, och lät icke den faderlöse äta med mig?[190] 18Nej, från min ungdom har han gällt för mig som min egen fader, och från min moders lif har jag ledt henne vid handen.[190] 19När jag såg någon, som var på väg att omkomma af brist på kläder, och en fattig utan något att skyla sig med,[190] 20hafva icke då hans händer välsignat mig, och han fått värma sig med mina lams ull?

21Eller har jag lyft min hand mot den faderlöse, emedan jag såg mig hafva understöd i porten?[191] 22Må då min axel lossna från min skuldra, och min arm brytas från sin kota! 23Ja, må då förskräckelse öfverfalla mig med ofärd från Gud, och jag af hans höghet göras maktlös.

24Eller har jag gjort guldet till mitt hopp, och sagt till guldklimpen: »Du är den, till hvilken jag sätter min lit?»[192] 25Var det min glädje, att mitt gods förökades, och min hand samlade stor rikedom?

26Eller när jag såg -solen, huru hon sken, och månen, der han skred präktigt fram:[193] 27dårades mitt hjerta då oförmärkt, så att jag gaf en slängkyss åt dem med min hand?[194] 28Afven det vore ett brott hemfallet under domaren, ty jag hade dermed svikit min tro mot Gud i höjden.

29Eller var jag den som fröjdade mig öfver min hatares ofärd, så att jag for upp af glädje, då något ondt hände honom?[195] 30Nej, aldrig har jag tillstadt min mun att synda genom att förbanna honom och önska hans död.[196]

31Eller hafva icke de, som delat mitt tält, sagt: »Hvar skulle någon vara, som icke blifvit mättad af hans köttspis?» 32Aldrig tillbragte en främling natten ute, mina dörrar höll jag öppna för vandraren.[197]

33Eller har jag skylt öfver mina synder såsom Adam, och förborgat min skuld i min barm 34af fruktan för den stora mängden, och af skräck för stamslägternas förakt, att jag skulle nödgas hålla mig stilla och icke gå utom min dörr? — — —

35O hade jag blott den som hörde på mig! »Se här min underskrift;[not 35] må den Allsvåldige svara mig! Och se här den skrift, som min vedersakare har uppsatt emot [41]mig!»[not 36][198]36För visso, jag skulle bära den på mina axlar och vira den omkring mig såsom ett praktdiadem. 37Alla mina steg skulle jag yppa för honom, och lik en furste närma mig till honom.


38Eller skriar min åker och gråta dess fåror med hvarandra öfver mig? 39Har jag kanske njutit af dess must utan betalning, och utblåst dess egares lif?[199] 40Må då törne der växa upp för hvete, och dårrepe för korn![not 37]

En ände hafva Hjobs ord.


TREDJE DELEN.

Elihus tal till Guds försvar.

Kap. 32: 1—Kap. 37: 24.

Elihus första tal.

Kapitel 32

32.1Nu upphörde de tre männen att svara Hjob, eftersom han ansåg sig sjelf rättfärdig. 2Då upptändes Elihu,Barakeels son från Buz af Rams slägt, af förtrytelse:[200] af förtrytelse mot Hjob, derföre att han gjorde sig sjelf rättfärdig på bekostnad af Gud; 3och af förtrytelse mot hans tre vänner, derföre att de icke funnit på ett rätt svar, under det de dock fördömde Hjob.[201] 4Ty Elihu hade väntat med att tala till Hjob, emedan de andre voro äldre än han till lefnadsåren; 5men då Elihu såg, att intet svar fans i de tre männens mun, så upptändes hans förtrytelse. 6Och Elihu, Barakeels son från Buz, genmälte och sade:

Jag är ung och I gråhårsmän, derföre har jag dragit mig för och fruktat att yppa för eder, hvad jag vet. 7Jag tänkte: »Må åldern tala, och de många åren låta höra [42]sin visdom.»[202] 8Men anden i menniskan är det, hvarpå det kommer an; anden, som den Allsväldige har inblåst, är det som gifver förstånd. 9De ålderstigne äro icke derföre vise, och de gamle förstå icke derföre hvad rätt är. 10Derföre säger jag: Lyss till mig; jag vill yppa, hvad jag vet äfven jag.

11Se, jag har afvaktat edra ord, jag har lyssnat på edert kloka tal, om I skullen finna ut, hvad sägas bör. 12Ja, jag har uppmärksamt följt med eder, och se: Hjob har icke funnit någon, som har vederlagt honom eller kunnat svara på hans utgjutelser, bland eder. 13Sägen dock ej: »Vi hafva funnit hvad som är klokast. Gud skall gendrifva honom och ingen menniska.» 14Så litet som han har riktat sitt tal emot mig, så litet tänker jag svara honom med edra ord.

15Bestörte äro de och svara icke mer; målet har försvunnit ur deras mun. 16Jag har bidat länge nog, och eftersom de icke tala, eftersom de stå här och icke mera svara, 17så vill jag äfven svara nu för min del, så vill jag yppa hvad jag vet, äfven jag. 18Ty jag är full af ord, och anden i mitt inre tränger mig. 19Se, mitt inre är såsom vin i ett ouppslaget käril, såsom nya läglar vill det sprängas. 20Jag måste tala för att få luft, derföre vill jag öppna mina läppar och genmäla.

21Bort det, att jag skulle öfva någon mannamån! Ingen menniska skall jag smickra; 22ty jag förstår mig ej derpå. Skulle jag smickra, då min Skapare inom kort skall taga mig bort?

Kapitel 33

33.1Så hör då nu, Hjob, på mitt tal, och lyssna till alla mina ord. 2Se dock, jag ber! Öppnat hafver jag min mun, min tunga talar i min gom; 3och mina ord framgå af ett rent hjerta, lärdomen på mina läppar flyter ur en ren källa.

4Guds ande har skapat mig, och anden, som den Allsvåldige har inblåst, behåller mig vid lif. 5Svara mig, om du kan; rusta dig så att jag ser det, och intag din ställning. 6Se, jag är din like inför Gud, af ler är jag danad likasom du.[203] 7Någon fruktan för mig behöfver icke förskräcka dig, och mitt tryck skall icke nedtynga dig.

8Sagt hafver du så att jag hört det med mina öron, och jag hör ännu rösten af dina ord: 9»Jag är ren och [43]utan synd; utan fläck är jag och ingen skuld vidlåder mig.[204] 10Se, han vill finna orsak till strid med mig, han räknar mig som en fiende till sig.[205] 11Han sätter mina fötter i stocken, och vaktar sedan på alla mina stigar.»[206]

12Se, deruti har du icke gjort rätt, svarar jag dig; ty Gud är fast mer än en dödlig menniska: 13huru har du då kunnat vilja gå till rätta med honom, för det han icke svarar på alla ord af en sådan? 14Dock talar Gud på ett sätt och på två, men man gifver icke akt derpå.

15I drömmen, i syner om natten, då sömnens tyngd faller på menniskorna, då de slumra på sitt läger: 16då öppnar han menniskornas öra och beseglar varningen till dem,[207] 17för att af hålla en menniska från missdåd, och förtaga högmodet hos mannen;[208][not 38] 18för att rädda deras själ från grafven, och deras lif från att rusa mot spjutudden.

19Eller tuktas hon med plågor på sitt läger, och ständig olust i sin kropp. 20Hennes lif är sådant att hon vämjes vid all spis, att hennes själ vämjes vid hennes älsklingsspis. 21Hennes hull försvinner ända till osynlighet, och hennes bara knotor synas på henne. 22Hennes själ nalkas grafven, och hennes lif dödsenglarne.

23Om då en engel lägger sig ut för henne, en enda ibland tusen, och förkunnar för henne hvad hennes frid tillhör,[209] 24och Gud förbarmar sig öfver henne och säger: »Fräls henne från att nedstiga i grafven; jag hafver funnit en lösepenning för henne»: 25då sväller hennes kropp af ungdoms helsa, så att hon varder ung på nytt. 26Hon beder till Gud, och han ser till henne i nåd; hon får skåda hans anlete med jubel, och han gifver menniskan åter hennes rättfärdighet.[not 39]

27Sedan sjunger hon sin psalm för menniskorna och säger: »Jag hafver syndat och felat emot sanningen, men han har icke lönat mig med lika för lika. 28Han har igenlöst min själ från att sjunka i grafven, och låter mitt lif fägnas af ljuset.» — 29Se, allt detta gör Gud två gånger, och den tredje äfven, med en man 30för att hemta hans själ upp från grafven åter att sola sig i lifvets ljus.[210]


[44]
Elihus andra tal.

31Gif akt, Hjob, och hör på mig; var tyst att jag må tala. 32Eller om du har något att säga, så svara mig; tala, ty jag vill gerna gifva dig rätt. 33Hvar om icke, så hör sjelf på mig; var tyst, så vill jag lära dig vishet.

Kapitel 34

34.1Och nu tog Elihu åter till orda och sade:

2Hören, I vise, mina ord, och lyssnen, I förståndige, till mig. 3Örat skall ju pröfva orden, likasom gomen smaken för den som äter: 4så må vi då äfven utvälja åt oss det rätta, och söka att få klart emellan oss, hvad godt är. 5Ty Hjob har sagt: »Jag är rättfärdig, men Gud har undanhållit mig min rätt[211] 6Huru mycket än jag har ratt, Sci måste jag dock stå som en ljugare; och dödligt är det sår, hans pil har tillskyndat mig oförskyldt.»[212]

7Hvar finnes en man lik Hjob? Han dricker ju hädelse som vatten,[213] 8och gifver sig i lag med ogerningsmän, och är på väg att gå tillsammans med de ogudaktiga.[214][not 40] 9Ty han har sagt: »Det båtar en menniska icke, om hon än så gerna vill vandra gudligt.»[215] 10Derföre, I män af förstånd, hören mig.

Bort det att Gud skulle göra ett med ogudaktigheten, och den Allsvåldige göra ett med orättfärdigheten! 11Nej, han gifver hvar och en sina gerningars lön, och låter det gå hvar och en efter hans vandel.[216] 12Ja i sanning, Gud handlar icke orättfärdigt, och den Allsvåldige förvänder icke rätten.[217]

13Hvem har betrott honom med omsorgen om jorden, eller hvem har grundat hela jordkretsen? 14Skulle han blott tänka på sig sjelf, skulle han draga in till sig sin ande, anden, som han har inblåst: 15då skulle allt kött uppgifva anden på en gång, och menniskan vända åter till sitt stoft.[218]

16Så märk nu dock och lyssna härtill, låna ditt öra till ljudet af mina ord. 17Skulle verkligen en sådan, som hatar rättvisan, kunna hålla verlden i tygeln? Eller vill du göra den rättfärdige, som har väldet i sin hand, till brottsling? [45]18Säger man till en konung: »du usling»; eller: »du bof» till fursten? 19Och han är den, som icke gör afseende på furstar, och icke aktar den höge former än den ringe; ty hans händers verk äro de alla.

20Plötsligt dö de; ja, midt i natten försättas hela folk i skakning och förgås, och de väldige rödjas ur vägen utan menniskohand. 21Ty hans ögon vaka öfver menniskors vägar, och alla deras steg ser han.[219] 22Intet mörker, intet kolmörker är så djupt, att ogerningsmännen der kunna dölja sig för honom.[220]

23Ja, han behöfver icke gifva länge akt på en menniska, då hon vill gå med Gud till doms. 24Han slår de väldige i stycken utan ransakning, och låter andra träda 1 deras ställe: 25så väl känner han till deras handlingssätt. Han störtar dem om natten, så att de sönderkrossas; 26han piskar dem som förbrytare på en offentlig plats: 27för det de på detta sätt vändt sig från honom, och sett bort från alla hans vägar 28genom att låta den armes nödrop komma till honom, och de förtrycktes ångestrop tränga till hans öron.[221]

29Låter han saken hvila, hvem vill fördöma honom? Eller döljer han sitt anlete, hvem kan skåda det, lika mvcket om han gör det för folk eller enskilda: 30för att stänga vägen för gudlösa menniskor till att herska, och för att de icke skola blifva till snaror för ett folk? 31Ty när säger en sådan till Gud:[not 41] »Förhäft mig hafver jag, men jag vill icke mera försynda mig.[222] 32Lär mig hvad jag ieke inser; har jag gjort orätt, icke skall jag göra det mera.»[223]

33Skall han vedergälla allting efter ditt behag? Ty du har förkastat och du vill bestämma, huru det skall vara, men icke jag; så säg då hvad du menar. 34Alla förståndiga skola säga till mig, hvarje vis man, som hör mig, skall säga: 35»Hjob talar icke med förnuft, och hans ord vittna icke om förstånd.»[224] 36O, må Hjob gerna pröfvas allt fort för sina gensagor i de gudlösas väg. 37Ty till hvad han har felat lägger han ny synd bland oss, och han slår händerna tillhopa och håller långa tal mot Gud.


[46]
Elihus tredje tal.

Kapitel 35

35.1Och Elihu tog till orda ännu en gång och sade:

2Gör du rätt i att tänka på detta sätt, att du säger: min rättfärdighet är större än Guds? 3Ty du frågar, hvad den båtar dig, och du säger: »Hvad har jag för gagn af den, mera än af att synda?»[225] 4Jag vill gifva dig några ord till svar, och dina stallbröder med dig.

5Blicka upp till himmelen och se; skåda himlarymden, huru högt den lyfter sig öfver dig! 6Om du syndar, hvad gör du honom med det? Om dina öfverträdelser äro aldrig så många, hvad kunna de göra honom?[226] 7Eller om du är rättfärdig, hvilken skänk gör du honom med det, eller hvad får han af din hand?[227] 8Endast för en menniska, som är din like, har din orättfärdighet; endast för ett menniskobarn har din rättfärdighet något att betyda.

9Man klagar öfver mängden af våldsgerningar, som öfvas; man höjer klagorop öfver de mäktiges tyranni. 10Men ingen frågar: »Hvar är Gud, min skapare, som midt i natten låter sånger uppstiga; 11som undervisar oss genom djuren på jorden, och lär oss vishet genom himmelens fåglar?» 12Så få de ock skria, utan att han svarar, öfver de ondas öfvermod.

13Till idel tomma ord lyssnar icke Gud; den Allsvåldige aktar ej på slikt.[228] 14Och säger du äfven, att du icke skådar honom, så har han dock rättvisan för sina ögon, och du bör bida efter honom.[229] 15Eller om hans vrede ännu icke drabbat med sin hemsökelse,[not 42] skulle han derföre icke fråga efter att man trotsar honom?[230] 16Och så spärrar Hjob upp sin mun, och talar många ord i oförstånd.

Elihus fjerde tal.

Kapitel 36

36.1Och Elihu talade än vidare och sade:

2Haf ännu litet tålamod med mig, att jag må förklara mig för dig; ty jag har ännu något att säga till Guds [47]svar. 3Jag skall hemta min lärdom vidt ifrån, och förskaffa åt min skapare ratt. 4Ja sannerligen, mina ord skola icke ljuga; en, som vet sin sak fullkomligt, har du inför dig.

5Se, Gud är väldig, men han föraktar ingen, så väldig han är i kraft och förstånd. 6Han låter icke den ogudaktige blifva vid lif, och han förhjelper de värnlöse till deras rätt. 7Han tager icke sina ögon ifrån de rättfärdiga, utan med konungar på tronen, der låter han dem sitta för evigt på höjden af ära.

8Men om de äro bundne i fjettrar, om de varda fängslade i eländets band, 9så vill han uppenbara för dem deras handlingssätt: uppenbara deras öfverträdelser och deras sjelfförhäfvelse; 10och så vill han öppna deras öra för tillrättavisningen, och lära dem, att de skola omvända sig från sin synd.[231]

11Om de då höra och göra, så få de lykta sina dagar i frid, och sina år i ljuflig ro. 12Men om de icke höra, så rusa de sjelfve emot spjutudden, och förgås genom sin egen ovishet.

13Ja, de gudlöst sinnade, som förbittras i stället för att ropa till honom, när han lägger dem i band, 14deras själ dör bort i unga åren, deras lif ändas såsom tempelbolarnes.[not 43] 15Men dem, som finna sig i lidandet, räddar han genom lidandet, och öppnar genom nöden deras öra.[232]

16Så vill han äfven locka dig ur nödens käftar ut på fria fältet, der du ej har trångt; och ditt bord skall sättas fram för dig fullt af feta rätter.[not 44] 17Men förfäktar du din sak på de ogudaktigas vis, då skall du fastna för domen, som följer i saken.[not 45]

18Derföre låt icke din förtrytelse reta dig till bespottelse, eller storheten af din lösen[not 46] villa bort dig. 19Skall ditt [48]skriande hjelpa dig ut ur trängseln, eller skola alla dina kraftansträngningar förmå det? 20Längta ej så ifrigt efter den natt, som lyfter hela folkverlden ifrån sitt rum.

21Tag dig till vara och vänd dig ej till det onda; ty du har valt det framför att tåligt lida.[233] 22Se, Gud är alltför hög och mäktig, hvem vill undervisa en sådan som han är?[234] 23Hvem vill föreskrifva honom hans väg, eller hvem vill säga: »Du har gjort orätt?»

24Tänk hellre på att förhärliga hans verk, som mästare hafva besjungit;[235] 25som alla menniskor se sin lust uppå, och en dödlig skådar på långt afstånd.[not 47]

26Se, Gud är stor öfver allt vårt förstånd; hans års tal är outransakligt. 27Han afskiljer vattnets droppar från deras molnlager, så att de utgjuta sig såsom regn, 28som skyarne sända ned i strömmar och låta regna på menniskorna rikligen. 29Och hvem förstår molnens sätt att utbreda sig, eller dundren från hans tjäll?[236]

30Se, han sprider sitt sken omkring sig, och breder det såsom, ett täcke öfver hafvet ända till dess botten,[237] 31då han med dem[not 48] går till rätta med folken, och gifver spis i öfverflöd. 32Sina händer laddar han med blixten, och bjuder öfver den såsom en, den der träffar målet. 33Hans dundrande förkunnar hans ankomst, boskapen äfven förkunnar att han är i antågande.

Kapitel 37

37.1Det uppfyller äfven mitt hjerta med bäfvan, så att det hoppar från sitt rum.

2Hören, ja hören dånet af hans röst; mullret, som utgår af hans mun![238] 3Under hela himmelen släpper han det loss, och hans ljungeld far från jordens ena ände till den andra. 4På den följer åskskrällen; han dundrar med majestätet af sin röst och sparar ej på blixtarne, då hans röst höres.

5Ja, Gud dundrar underbart med sin röst; han gör stora ting, som öfvergå vårt förstånd. 6Han säger till snön: »Fall till jorden;» och det nedströmmande regnet, regnet af hans väldiga störtskurar,[239] 7förseglar alla menniskors händer: för att alla menniskor skola besinna, att han är [49]den som gör allt.[not 49] 8Då krypa djuren i sina gömslen och dväljas i sina iden.[240]

9Från sitt gemak kommer stormvädret, och från molnsoparne kölden. 10Af Guds andedrägt bildas isen, och vattnets spegel lägges i band. 11Derefter packar han skyn med vattenförråd, och hans sol förskingrar molnen igen. 12Då vänder han sig igen med kretsloppet af sin styrelse till menniskornas göromål — till allt hvad han bjuder dem att göra på hela jordkretsens yta: 13vare sig han låter det utfalla till ett gissel, om det skall öfvergå hans jord, eller till en välgerning.

14Lyssna till detta, o Hjob; stadna och besinna Guds under. 15Vet du, när Gud har detta i sinnet: när han vill låta sin ljungeld framblixtra ur skyn?[241] 16Eller förstår du dig på huru molnen vägas, och på alla hans under, som vet allt fullkomligt? 17Du, hvars kläder blifva dig för varma, när jorden är qvalmig af sunnanvädret — 18vill du hjelpa honom att spänna eterhimmelen så fast som en gjuten spegel?

19Lär oss, hvad vi skola säga till honom. Men vi kunna icke lägga fram något för idel mörker. — 20Skall det kanske tillsägas honom, att jag vill tala? Men när har någon menniska önskat att blifva tillintetgjord? — 21Se vi icke solen nu, der hon strålar i eterrymden, så kommer der en vind, som gör himmelen klar. 22Ur dunklet framgår guldets glans;[not 50] men öfver Gud hvilar ett skräckfullt majestät.

23Den Allsvåldige kunna vi icke fatta, hans väldighet dertill är alltför stor; men rättvisan och rättfärdigheten i all sin vidd böjer han ej.[242] 24Derföre vörda honom menniskorna; men dem, som tycka sig vara visa, vårdar han sig ej att skänka en blick.

[50]


FJERDE DELEN.

Guds tal till Hjob och Hjobs svar.
Kap. 38:1—42:6.

Guds första tal och Hjobs svar.

Kapitel 38

38.1Då svarade HERREN Hjob ur stormen och sade:[243]

2Hvem är det som fördunklar det som är beslutadt i mitt råd med fåvitskt tal? 3Omgjorda dina länder som en man, så vill jag spörja dig, och du må säga mig hvad du vet.

4Hvar var du, då jag grundade jorden? — säg det, om du är så klok.[244] 5Hvem har faststält hennes mått, om du det vet; eller hvem hafver utspänt mätesnöret öfver henne? 6Hvarpå hvila hennes grundvalar, eller hvem lade hörnstenen till henne 7under det morgonstjernorna jublade med hvarandra, under det alla Guds söner jubilerade?

8Hvem har kringgärdat hafvet och tillstängt dess portar, då det frambröt och utgick ur moderskötet; 9då jag klädde det i molnskruden och svepte det i dimma såsom lindekläder; 10då jag bröt åt det den gräns, jag ville, och satte för det bommar och portar,[245] 11sägande: »Så långt skall du gå och icke vidare; här skola dina stolta böljor sätta sig?»[246]

12Har du af alla dagar, som du lefvat, befallt fram en enda morgon, och låtit morgonrodnaden veta, hvar den har sin plats: 13för att fatta uti jordens fållar, och skaka bort de ogudaktige från henne? 14Hon förvandlar sin gestalt såsom leret under en sigillring, och allt träder fram såsom påklädt sina kläder. 15Då tages från ogerningsmännen det, som är i ljusets ställe för dem, och deras lyftade arm afbrytes.

16Har du nedstigit till hafvets källsprång, och gått att utransaka djupet. 17Hafva dödsrikets portar upplåtits för dig, och har du sett portarne till skuggornas verld? 18Har ditt förstånd räckt till att famna jordens hela vidd? Låt höra, om du känner allt hvad på henne är.

[51]19Hvar går vägen till den ort, der ljuset bor; och mörkret, hvar har det sitt hem? 20Icke sant, du kan tvinga dem att följa dig till deras gräns; och icke sant, du känner stigarne, som leda till deras hus! 21Det vet du ju; ty för så lång tid tillbaka är du ju född, och så stort är dina dagars tal!

22Har du gått vägen till snöns förrådskammare, och har du skådat haglets förrådskammare, 23som jag har sparat till hemsökelsens tid, till krigets och stridens dag?[247] 24Hvar går den vägen, på hvilken ljuset sprides, och östanvädret bryter löst öfver jorden?

25Hvem har bestämt ösregnets lopp, och vägen för blixten och dundret:[248] 26för att låta regna öfver ett land, der ingen bor, öfver en ödemark, der ingen menniska är — 27för att mätta den vilda ödemarken, och låta gräs skjuta upp ur dess sköte?

28Har regnet en fader? Eller hvem har födt daggens droppar? 29Ur hvilkens sköte har isen utgått, och hvem har födt rimfrosten under himmelen,[249] 30då vattnet stelnar till likhet med stenen och hafvets yta bindes?

31Kan du knyta sjustjernornas band, eller kan du lösa Orions länkar?[250] 32Kan du föra fram djurkretsens stjernor, och stora björnen med sina ungar, kan du leda dem? 33Känner du himmelens lagar, eller bestämmer du hans makt öfver jorden?

34Kan du upphäfva din röst till molnen, och låta en flod af vatten öfverskölja dig? 35Kan du utsända ljungeldarne, så att de gå åstad och säga till dig: »Här äro vi?»

36Hvem har lagt visdomen i njurarne, och gifvit åt tänkandet förstånd? 37Hvem täljer skyarne med vishet, och hvem omstjelper himmelens läglar,[251] 38så att jorden gjutes samman såsom ett gjutgods, och kokorna klibba tillhopa?

39Jagar du bytet åt lejoninnan; och stillar du unglejonens hunger, 40då de huka i sina kulor och ligga på lur i snåret? 41Hvem skaffar korpen hans mat, då hans ungar ropa till Gud och irra omkring utan föda?[252]

[52]

Kapitel 39

39.1Har du sett ut tiden för stengetterna att föda, eller håller du reda på hindarnes kalfning? 2Håller du räkning med de månader, som de skola fylla, och har du sett ut tiden för dem att föda? 3De kröka sig och låta sina foster

framkomma, de göra sig fria från sina födslobördor 4och deras ungar frodas och växa i det fria, gå bort och vända icke till dem åter.

5Hvem har släppt vildåsnan lös för att njuta af sin frihet, har gjort den vilda åsnan fri från alla band? 6Öknen har jag gjort till hennes hus, saltsteppen till hennes stora bostad. 7Der ler hon åt bullret i staden, och hör icke pådrifvarens röst. 8Der spanar hon ut sitt bete på bergen, och söker efter allt grönt.

9Månne enhörningen skall vilja tjena dig, eller skall han hafva ro att dväljas vid din krubba? 10Kan du binda enhörningen vid plogen för att plöja, eller skall han följa efter dig och harfva ditt plogland? 11Kan du förlita dig på honom med hans stora styrka, eller öfverlåta ditt arbete åt honom? 12Kan du förtro dig åt honom, att han skall föra hem din säd, eller berga in hvad som hör till din loge?

13Strutshonan flaxar muntert med vingarna; men har hon derföre storkens vingar och fjedrar? 14Nej, hon lägger sina ägg på jorden, och rufvar öfver dem i sanden: 15förgätande, att en fot kan krossa dem, och fältets vilddjur söndertrampa dem. 16Hon är hård mot sina ungar, såsom de icke vore hennes, och är icke rädd, att hennes arbete skall vara fåfängt. 17Ty Gud har gjort henne glömsk af visdomens bud, och icke tilldelat henne något af förståndets gåfva. 18Men när stunden kommer, att hon reser sig till språng, så ler hon åt häst och ryttare tillika.

19Förlänar du hästen hans styrka? Bekläder du hans hals med manen, 20eller gör du, att han tager språng såsom gräshoppan? Med sitt stolta frustande injagar han fruktan; 21han skrapar i marken och yfves af sin styrka, då han går mot vapnen. 22Han ler åt all fruktan och låter sig af ingenting förfäras. Han ryggar ej tillbaka för svärdet, 23för kogret som rasslar emot honom, för blixtrandet af spjutet och lansen. 24I dånande sträck och full af eld slukar han marken, och kan ej stå stilla, när trumpeten ljuder. 25Vid hvarje trumpetstöt gnäggar han käckt, och vädrar på långt håll striden med härförarnes dundrande röst och härarnes skri.

26Har du lärt höken att flyga, och breda ut sina vingar mot södern? 27Eller är det på ditt bud som örnen svingar sig upp, och bygger sitt bo i höjden? 28På klipporna bor [53]och öfvernattar han; på klippspetsen, der han har sitt vakttorn. 29Derifrån spejar han efter rof, och skåda hans ögon ut i vida fjerran. 30Der sörpla hans ungar blod; och der slagne ligga, der är hans lust att vara.[253]

*              *
*

Kapitel 40

40.1Och HERREN svarade Hjob än vidare och sade:

2Vill han, som mästrat den Allsvåldige, då tvista med honom?[254] 3Må han, som anklagat Gud, svara deruppå.[not 51]

4Och Hjob svarade HERREN och sade:

Se, allt för ringa är jag; hvad skulle jag kunna genmäla dig? Jag lägger min hand på min mun. 5En gång hafver jag talat, men nu icke mer; andra gången vill jag ej förnya det.[not 51]

Guds andra tal och Hjobs svar.

6Och HERREN svarade Hjob ur stormen och sade:

7Omgjorda dina länder som en man, så vill jag spörja dig, och du må säga mig, hvad du vet.[255]

8Vill du göra min rättvisa om intet, och fördöma mig för att stå sjelf såsom rättfärdig? 9Har du kanske en arm lik Guds, eller kan du dundra med en röst lik hans.[256] 10Så tag på dig då din skrud af majestät och höghet, och kläd dig i gudomsprakt och härlighet.

11Låt sedan din vrede utgjuta omkring sig sina strömmar, och se efter och nedslå alla högmodiga. 12Ja, se efter alla högmodiga och kufva dem, och störta omkull de [54]ogudaktiga, hvar de finnas. 13Begraf dem i stoftet allesamman, och tvinga dem att gömma sitt anlete i mörkret.

14Då vill äfven jag prisa dig för den seger, som din högra hand förlänar dig.» —

15Se här är behemoth,[not 52] som jag har skapat så väl som dig, och som äter gräs såsom oxen! 16Se, hvilken kraft som är i hans länder, och hvilken styrka som är i hans kropps senor! 17Han svingar sin svans lik en ceder, hans lårsenor äro fast flätade tillsamman. 18Hans benpipor äro lika kopparrör, hans läggar såsom smidda jernstänger; 19en krona på Guds skapelse är han.

Den, som gjorde honom, räckte honom hans svärd; 20ty bergen bära foder åt honom, och alla markens vilddjur hafva der sin tummelplats. 21Under lotusträden lägger han sig, i rör och säf gömmer han sig. 22Lotusträden betäcka honom med sin skugga, och pilbuskarne vid bäcken famna om honom. 23Är strömmen än så stark, han ängslas dock ej; han är trygg, om än en Jordan inströmmari hans svalg. 24Hvem vill fånga honom, så att han ser det; eller fånga honom i snaror och genomborra hans näsa?

25Kan du draga upp leviathan[not 53] på krok, eller insnärja hans tunga i en metref? 26Kan du draga ett säfrep genom hans näsa, eller med ett krokjern genomstinga hans käkar? 27Skall han ligga öfver dig med böner, eller tala till dig bevekande ord? 28Skall han ingå aftal med dig, att du skall få honom till träl evärdligen? 29Skall du hafva honom till en leksak såsom en liten fågel, och hålla honom i band för att roa dina tärnor?

30Pläga fiskare köpslå om honom, och stycka honom för att gifva åt köpmännen? 31Kan du genomtränga hans hud med kastvapen, och hans hufvud med ljustret? 32Bär endast hand på honom och du skall aldrig mera tänka på någon strid;

Kapitel 41

41.1se, hopplöst är detta för hvar och en. För sjelfva hans åsyn dignar man ju till jorden; 2så dumdristig är ingen, att han retar honom. — Och hvem är då den, som vill sätta sig emot mig? 3Eller hvem har gifvit mig något förut, att jag skall återbetala det? Mitt är allt under himmelen.

4Icke heller skall jag tiga om hans lemmar, om hans stora styrka och prydligheten af hans rustning, 5Hvem [55]blottar hans pansarbeklädnad? Hvem vill gå till honom med trens och betsel? 6Hvem vill öppna hans gaps portar? Hans tandrader, huru fasliga äro de ej!

7Präktiga äro hans sköldbucklors rader: slutna tillsamman såsom med ett fast insegel. 8De äro fogade till hvarandra så tätt, att icke en flägt kan tränga emellan. 9De äro hoplödda den ena med den andra, de sluta sig till hvarandra så att de icke kunna åtskiljas.

10När han nyser, så utgår en ljusflod från honom, och hans ögon äro såsom morgonrodnadens ögonlock. 11Ur hans gap utgå lågor, och eldgnistor framspringa derifrån. 12Ur hans näsborrar utgår rök såsom af en kokande gryta med säf till bränsle.

13Hans andedrägt är glödande lik en koleld, och eldsflammor utgå ur hans gap. 14Styrkan har sitt säte i hans hals, och förskräckelsen är hans förelöpare. 15Hans stjert är fastlödd, den är sammangjuten med honom orubbligt.

16Hans hjerta är stöpt till en sten, det är stöpt till likhet med den undre qvarnstenen. 17Då han reser sig, betagas de väldiga af fruktan, och bringas af förskräckelse ur fattning. 18På honom biter icke svärdet, som träffar honom, ej spjut och kastvapen och harpun.

19Han aktar jern såsom strå, och koppar såsom murket trä. 20Bågens son drifver honom ej på flykten, slungans stenar bytas för honom till boss. 21Stridsklubban aktar lian som ett halmstrå, och han ler åt kastspjutets hvinande.

22Undcr honom äro såsom plogbillar,[not 54] han släpar sig såsom en troskvält öfver dyn. 23Han kommer djupet att sjuda likt en gryta, och förvandlar hafvet[not 55] till en välling. 24Han lemnar efter sig en lysande strimma i sin väg; man kunde tro, att djupet blifvit gråhårigt.

25Ja, på jorden finnes ingen som är hans like; han är skapad till att vara utan fruktan. 26Han ser med förakt på allt hvad högt är; han är en konung öfver alla vilda djur.

*              *
*
[56]

Kapitel 42

42.1Då svarade Hjob HERREN och sade:

2Jag vet att du förmår allt, och ingenting, som du har föresatt dig, är dig för svårt. 3Hvem är det som bortskymmer det, som är beslutadt i mitt råd med sin fåvitskhet?» (har du sagt); derföre (bekänner jag): Jag har talat 0111 hvad jag ej begripit, talat om det, som varit mig för högt, utan att förstå.[257]

4Hör mig nådigt och tillstäd, att jag talar; låt mig fråga dig och lär mig du![258] 5Hört hafver jag om dig förut med mina öron, men nu har mitt öga skådat dig. 6Derföre tager jag det allt tillbaka, och gör bot i stoft och aska.


FEMTE DELEN.

Afslutningen. Hjobs sorg förvandlas i glädje.

Kap. 41:7—17.

7Och det skedde, sedan HERREN hade talat dessa orden till Hjob: då sade HERREN till Eliphas från Theman: Min vrede är upptänd mot dig och mot dina två vänner; ty I hafven icke talat om mig rätteligen såsom min tjenare Hjob. 8Så tagen nu sju oxar och sju vädurar, och gån till min tjenare Hjob och offren bränneoffer för eder. Och låten min tjenare Hjob bedja för eder, då skall jag kanske se till hans person, så att jag icke handlar med eder efter eder dåraktighet; ty I hafven icke talat om mig rätteligen såsom min tjenare Hjob.[259]

9Och Eliphas från Theman och Bildad från Schuach och Zophar från Naama gingo och gjorde såsom HERREN hade sagt dem; och HERREN såg till Hjobs person. 10Och HERREN gjorde en ände på Hjobs fångenskap, då han bad för sina vänner.

Och HERREN gaf Hjob dubbelt så mycket som han hade egt.[260] 11Och alla hans bröder, och alla hans systrar, och alla de, som kände honom förr, kommo till honom och åto bröd med honom i hans hus, och betygade honom sitt deltagande och tröstade honom öfver allt det elände, som HERREN hade låtit komma öfver honom. Och de gåfvo honom hvar sin kesîta[not 56] och hvar sin guldring.

[57]12Och HERREN välsignade Hjobs sista år mer än hans första, så att han blef egare af fjorton tusen får och sex tusen kameler och ett tusen par oxar och ett tusen åsninnor. 13Och han fick sju söner och tre döttrar, och man kallade den ena Jemimah (dufvan); den andra Keziah (kaneldoften) och den tredje med namnet Kärän Happuk (sminkhornet). 14Och der funnos inga qvinnor i landet så sköna som Hjobs döttrar, 15och deras fader gaf dem arfslott med deras bröder.[261]

16Och Hjob lefde efter detta hundra och fyratio år och såg sina barn och sina barns barn i fyra led. 17Och Hjob dog gammal och mätt af dagar.[262]

  1. 1 Mos. 10:23; Hesek. 14:14, 20.
  2. Hjob 2:1; 1 Kon. 2:19 – 22; 1 Krön. 21:1; Zach. 3:1.
  3. Ps. 73:13.
  4. 1 Mos. 10:7, 28; 25:3.
  5. 1 Mos. 11:28.
  6. 1 Mos. 37:34.
  7. Pred. 5:14; 1 Tim. 6:7.
  8. Kap. 1:6.
  9. Kap. 1:1.
  10. Kap. 19:17.
  11. Kap. 1:22; Jak. 5:11.
  12. 1 Mos. 36:15; Jer. 49:7; 1 Mos. 25:2; Jos. 15:41.
  13. Jer. 20:14—18.
  14. Uppb. 9:6.
  15. Kap. 19:8.
  16. Ordspr. 22:8; Hos. 10:12, 13; Gal. 6:7, 8.
  17. 1 Mos. 15:12.
  18. Kap. 15:15.
  19. 2 Kor. 5:1.
  20. Ps. 37:35, 36.
  21. Kap. 9:10.
  22. Ps. 75:8; Luk. 1:52.
  23. 1 Kor. 3:19.
  24. Es. 59:9, 10.
  25. Ordspr. 3:11; Ps. 94:12; Ebr. 12:5—11; Upp. 3:19.
  26. 5 Mos. 32:39; Hos. 6:1.
  27. Ordspr. 24:16.
  28. Hos 2:20; Es. 11:6—9.
  29. Ps. 38:3.
  30. Ps. 38:12.
  31. 1 Mos. 25:15; kap. 1:15.
  32. Kap. 14:6; Jak. 5:7.
  33. Es. 38:12.
  34. Kap. 10:21; 14:10—12; 16:22; Ps. 103:16.
  35. 1 Kon. 19:4; Ps. 39:11–12.
  36. Kap. 14:1—5; Ps. 8:5.
  37. Ps. 39:14.
  38. Kap. 34:10.
  39. Kap. 1:18, 19.
  40. Ps. 35:23.
  41. Kap. 42:10.
  42. Ps. 102:12.
  43. Kap. 11:20; 18:14; Ordspr. 10:28.
  44. Ps. 126:2.
  45. Kap. 25:4.
  46. Ps. 19:13.
  47. Es. 40:22; Ps. 104:2.
  48. Kap. 38:31; Amos 5:8; Es. 13:10.
  49. Kap. 5:9.
  50. Kap. 26:12; Jak. 4:6.
  51. v. 33.
  52. Pred. 9:2, 3.
  53. 1 Sam. 16:7.
  54. Ps. 139:14.
  55. Kap. 33:6; 1 Mos. 2:7; 3:19.
  56. Es. 38:13.
  57. Kap. 3:3, 11; Jer. 20:14.
  58. Kap. 7:10.
  59. Kap. 9:21; 10:7.
  60. Kap. 38:1.
  61. Ps. 51:8.
  62. Ps. 50:1–4.
  63. Ps. 3:6; 4:9.
  64. Kap. 8:13.
  65. 4 Mos. 16:22.
  66. Kap. 8:8. 1 Kor. 17:1—7; 1 Mos. 7:19, 23.
  67. Es. 20:2—4.
  68. Kap. 5:14.
  69. Kap. 12:3.
  70. Ordspr. 17:28.
  71. Gal. 6:7.
  72. Ps. 5:5.
  73. Kap. 9:34; Ps. 39:11.
  74. Kap. 19:11; Ps. 27:9; 88:15.
  75. Ps. 25:7.
  76. Es. 50:9.
  77. Ps. 90:5.
  78. Ps. 14:3.
  79. Ps. 31:16; 39:5.
  80. Kap. 7: 1, 2.
  81. Kap. 7:10; 19:25.
  82. Ps. 27:5; 31:21; Es. 26:20.
  83. Kap. 7:1.
  84. Hos. 13:12.
  85. Rom. 5:5.
  86. Kap. 11:7; Rom. 11:33.
  87. Kap. 13:2.
  88. Kap. 14:4.
  89. Kap. 4: 18, 19.
  90. 1 Mos. 4: 14.
  91. 5 Mos. 32:15.
  92. Ps. 73:7.
  93. Es. 34: 13—17.
  94. Ps. 7:15; Es. 59:4.
  95. Kap. 13:4; 21:34.
  96. Ps. 22:8.
  97. Ps. 35:16; 112:10.
  98. Klag. 3:12.
  99. Klag. 3:13.
  100. 1 Mos. 37:34.
  101. 1 Mos. 4:10.
  102. Klag. 3:14.
  103. Kap. 10:21.
  104. Kap. 16:19.
  105. Kap. 30:9; Ps. 69:12, 13.
  106. Ps. 6:8.
  107. Kap. 4:19.
  108. Kap. 17:4, 10.
  109. V. 18; Kap. 21:17; Ps. 73:18–20. Ordspr. 13:9; 24:20.
  110. 3 Mos. 26:36.
  111. Ordspr. 10:7.
  112. Ps. 37:13.
  113. Kap. 30:20.
  114. Klag. 3:7, 9.
  115. Kap. 13:24; 33:10.
  116. Ps. 69:9; 31:12.
  117. Ps. 38:12.
  118. Ps. 102:6.
  119. Ruth 1: 13.
  120. Ps. 27:2.
  121. 2 Tim. 1:12; Ps. 73:24; Es. 41: 14. Hos. 13:14.
  122. Ps. 17:15.
  123. 1 Joh. 3:2.
  124. Ps. 37:35.
  125. 1 Kon. 14:10.
  126. Ps. 73:20.
  127. Ps. 37:10.
  128. Kap. 27:14.
  129. 5 Mos. 28:30—33.
  130. Ps. 7:13; 5 Mos. 32:41.
  131. 5 Mos. 32:22.
  132. Ps. 37; 73; Jer. 12:1.
  133. Kap. 22:17; Ps. 10:4; 73:11.
  134. Kap. 18:5, 12.
  135. Ps. 1:4.
  136. Kap. 20:10; 2 Mos. 20:5.
  137. Pred. 5:7.
  138. Kap. 3:13—19.
  139. Ps. 73:4, 5.
  140. Kap. 24:9, 10; 2 Mos. 22:25, 26; Es. 58:7.
  141. Matt. 25:42, 43.
  142. Kap. 29:12.
  143. Kap. 15:32, 33; 1 Mos. 6:3; 7:21–23; 1 Pet. 3:19, 20.
  144. Kap. 21:14.
  145. Kap. 21:16.
  146. Ps. 107:42.
  147. Kap. 8:5–7; 11:14–19.
  148. 1 Kon. 9:18.
  149. Ps. 37:4.
  150. Ps. 50:14, 15.
  151. 1 Pet. 5:5; Jak. 4:6.
  152. Ps. 18:21, 25.
  153. Ps. 17:3; 139:23, 24; 1 Pet. 1:7.
  154. 5 Mos. 27:17.
  155. 5 Mos. 24:14, 15; Jak. 5:4.
  156. Es. 14:11.
  157. Kap. 9:2.
  158. Kap. 15:15.
  159. Kap. 4:19, 20; Ps. 8:4, 5.
  160. Ps. 104:3.
  161. Kap. 38:10, 11. Ordspr. 8:27–29.
  162. Ps. 34:14.
  163. Upp. 24:16; 1 Kor. 4:4.
  164. Luk. 12:20.
  165. Kap. 21:19.
  166. Ordspr. 13:22.
  167. Ordspr. 8:12, 13.
  168. Ordspr. 3:14, 15; 8:10, 11.
  169. 1 Kon. 9:28.
  170. 2 Mos. 28:17.
  171. 171,0 171,1 171,2 171,3 171,4 Ordspr. 8:22–31.
  172. Ordspr. 1:7; 9:10.
  173. Ps. 18:29.
  174. Ps. 25:14.
  175. 3 Mos. 19:18; 2 Mos. 22:20, 21.
  176. Kap. 31:18; Syr. 4:10.
  177. Ps. 58:7.
  178. Kap. 29:8–11.
  179. Kap. 17:6; Ps. 69:13; Klag. 3:63.
  180. Ps. 42:5.
  181. Ps. 40:3; 69:3.
  182. Kap. 19:7; Ps. 22:3.
  183. Jer. 14:19.
  184. Ps. 30:12.
  185. Matt. 5:28, 29.
  186. Kap. 23:10.
  187. Ps. 7:4, 6.
  188. 5 Mos. 28:30; 2 Sam. 12:11.
  189. Eph. 6:9.
  190. 190,0 190,1 190,2 Es. 58:7.
  191. Kap. 29:7.
  192. Ps. 52:9.
  193. 5 Mos. 4:19.
  194. 1 Kon. 19:18; Hos. 13:20.
  195. Ps. 35:13; Ordspr. 24:17.
  196. 1 Petr. 3:9.
  197. 1 Mos. 19:2; Ebr. 13:2.
  198. Kap. 23:3—7.
  199. Kap. 24:11.
  200. 1 Mos. 22:21; Kap. 9:20; 13:18; 19:6, 7; 23:7; 27:2, 6;31:35.
  201. Kap. 15:5; 18:21; 20:29; 22:5.
  202. Kap. 12:12.
  203. Kap. 10:9.
  204. Kap. 16:17; 27:6, 31.
  205. Kap. 13:24; 19:11.
  206. Kap. 13:27.
  207. Kap. 36:10; Ps. 16:7.
  208. Ps. 119:67, 71.
  209. Ebr. 1:14.
  210. Ps. 56:14; 103:4.
  211. Kap. 33:9; 27:2.
  212. Kap. 9:15, 20; 6:4.
  213. Kap. 15:16.
  214. Ps. 1:1.
  215. Kap. 9:22.
  216. Rom. 2:6.
  217. Kap. 19:6.
  218. 1 Mos. 3: 19; Ps. 104:29.
  219. Kap. 31:4; Ordspr. 5:21.
  220. Ps. 139:11, 12.
  221. 2 Mos. 22:22.
  222. Es. 26:10.
  223. Ps. 19:13.
  224. Kap. 38:2.
  225. Kap. 9:22.
  226. Kap. 7:20.
  227. Rom. 11:35.
  228. Joh. 9:31.
  229. Kap. 23:8, 9.
  230. Pred. 8:11.
  231. Kap. 33:16.
  232. v. 10.
  233. Jak. 1:2, 12; 5:10, 11.
  234. Es. 40:13, 14.
  235. 2 Sam. 23:2; Ps. 148, 150.
  236. Ps. 104:3.
  237. Ps. 18:15, 16.
  238. Ps. 29:3.
  239. Ps. 147:16; Kap. 38:28.
  240. Ps. 104:22.
  241. Kap. 38.
  242. Kap. 28:12–28.
  243. Kap. 23:3—7; 31:35.
  244. Ordspr. 8:22–31; 30:4.
  245. Ordspr. 8:29.
  246. Ps. 104:8, 9.
  247. Jos. 10:11; Es. 32:19; UppB. 16:21.
  248. Kap. 28:26.
  249. Ps. 147:16.
  250. Kap. 9:9.
  251. 1 Mos. 7:11.
  252. Ps. 147:9.
  253. Hab. 1:8; Matt. 24:28.
  254. Es. 45:9.
  255. Kap. 38:3.
  256. Kap. 37:5.
  257. Kap. 38:2; Ordspr. 28:13; 1 Joh. 1:9.
  258. Kap. 38:3.
  259. Hesek. 14:14.
  260. Kap. 8:7.
  261. 4 Mos. 27:8—11.
  262. 1 Mos. 25:8.
  1. Ett ordspråk, som synes innebära, att man villigt offrar en af sina lemmar för att rädda hela kroppen; huru mycket mera då sitt hus och egendom.
  2. Syftar på folkföreställningen om sol- och månförmörkelser såsom ett verk af en stor drakes tid efter annan förnyade försök att uppsluka dessa himlakroppar. Hjob önskar således, att den natten då han föddes, aldrig måtte få fröjda sig af månens ljus.
  3. Syftar sannolikt på Egyptens pyramider eller konungagrafvar.
  4. Det är i grafven, der Hjob önskar sig ligga.
  5. Genom att föda olyckan af sig, hvilket sker, när hennes handlingssätt är sådant, att det icke kan annat än draga denna olycka öfver henne.
  6. Eländets eld, så vill Eliphas säga, gifver sig tillkänna i otåliga ord och vredesutbrott sådana som Hjobs, likasom gnistorna af flammande stockeld flyga omkring och högt mot himmelen.
  7. Har således ett godt samvete, hvarförutan ingen rätt glädje är möjlig.
  8. För den lidande förekommer tiden såsom den vore ändlös: så för Hjob i hans stora Nöd.
  9. Medan ännu tid är; så förklaras sammanhanget med det följande.
  10. Det är detsamma som hafvets vågor.
  11. Denna bild synes vara lånad från de gamles sätt att gå till väga vid stormandet af städer, bestående deruti, att krigarne genom att foga sina sköldar tillsamman bildade ett sköldtak öfver sig för att skydda sig mot fiendens skott.
  12. Såsom de fulla axen på ett sädesfält — är den bild, som här synes ligga till grund.
  13. Synes vara ett ordspråk, som här icke vill säga annat, än att den, om hvilket det talas, är värd att det går honom på detta sätt.
  14. Det är sagdt om spetälskan såsom den förskräckligaste af alla sjukdomar.
  15. Eller tandöfverdrag. Dermed menas tandemaljen, den s. k. periosteum.
  16. Det har afseende pa Sophar från Naama.
  17. Utan i Guds, har man att förstå under.
  18. Och dock går det mig så illa som det går, vill Hjob säga.
  19. Det är sannolikt, att det första, som här säges, har afseende på Hjob sjelf och det andra på hans söner, om hvilka vännerna tillåta sig ett friare språk, än till en början om Hjob sjelf. Snart taga de dock ut steget mot honom helt och hållet.
  20. I egenskap af ett grafmonument, en minnespelare eller dylikt.
  21. Som den, att min olycka skall upphöra, om jag ändrar mitt sinne, hvarigenom jag stämplas såsom en orättfärdig. Jmf Kap. 11:14—20.
  22. Det är detsamma som: Förstår du icke meningen med detta mörker m. m.
  23. 23,0 23,1 Det är tider, som kunna kallas den Allsmäktiges tider, Guds tider i motsats till de ogudaktigas tid att rasa.
  24. Det är, de röfva med våld från dessa, hvad de under sken af lag och rätt orättfärdigt tillvällat sig.
  25. Genom att lägga sig i forsåt för vägfarande, som i de varma länderna hvila midt på dagen och derföre måste tidigt börja att färdas.
  26. För att insamla deras frukt som uteblifver i följd af denna förbannelse.
  27. Genom storm eller menniskohand, under det att det befinner sig ännu i sin fulla lifskraft.
  28. De gamle tänkte sig jorden kringfluten af oceanen och mörkrets region på andra sidan af denna.
  29. Jemf. noten till Kap. 3:8.
  30. Det förra ett tecken till glädje, det senare ett tecken till ogillande.
  31. I forntiden lika sällsynt och kostbart, som nu allmänt.
  32. En fågel, som enligt en fabel, omtalad äfven af historieskrifvaren Herodotus (2:73), blef fem hundra år gammal. Enligt andra: såsom sanden; eller: såsom en palmstam. Den sista öfversättningen skulle bäst passa till det som följer, men har icke stöd i språkbruket.
  33. För att förstå Hjobs klagan v. 1–14 måste man gå tillbaka till kap. 2:8, der vi läsa, atl han satt »midt i askhögen». Dermed menas en plats, dit byinvänarne i den trakt, der man vill förlägga Hjobs hem, ännu i dag pläga utföra spillningen från byns stallar och allt möjligt afskräde, som förbrännes i eld efter vissa mellantider, till dess ett helt berg af askan småningom bildas. Såsom spetälsk förvisad från det menskliga umgänget har Hjob på en sådan hög eller askkulle, belägen utanför byn. der han bodde, måst slå sig ned, och der blifver han utsatt för de förnärmelser af ett kringstrykande följe, hvaröfver han klagar.
  34. Det är antingen smärtorna personifierade, eller maskar, som växt i såren på hans kropp.
  35. Det är detsamma sopa min försvarsskrift färdig och undertecknad.
  36. Så skulle jag då saga -—- är meningen.
  37. V. 38—40 höra tydligen till den del af Hjobs monolog, som går före v. 35.
  38. Ordagrannt: Han förborgar högmodet för mannen = gör att han icke mera ser något hos sig att högmodas öfver.
  39. Genom att behandla henne såsom en rättfärdig istället för en orättfärdig.
  40. Han, som eljest är from och fruktar Gud, har man att förstå under.
  41. Ordagrannt: Ty säger han till Gud — nemligen af sig sjelf och utan att drifvas till det genom denna erfarenhet af Guds tuktande hand.
  42. Dessa öfvermäktiga förtryckare som trampa de svaga under sina fötter. Jemf. v. 9.
  43. Syftar på den lifvet förkortande otukt, som bedrefs i afgudahus till afgudarnes ära.
  44. Närmare efter orden: Det som nedsättes på ditt bord skall vara fullt m. m. Eller ock: Ditt bord skall sättas ned fullt m. m. Måltidsbordet i österlandet består ännu i dag af en stor skifva eller bricka af koppar, som sättes på ett lågt ställ; hos de fattiga endast af en läderduk, som bredes på golfvet eller marken.
  45. Efter orden: Då skola dom och sak falla uti — neml. dig, icke hvarandra, såsom det plägar förstås.
  46. Det är Hjobs stora och svåra lidande som här betraktas såsom en lösepenning för hans själs frälsning.
  47. Således endast en skymt af; jemf. Kap. 26:14!
  48. Det är sagdt om molnen.
  49. Ordagrant: Besinna hans görande — under det de sjelfva äro dömda till overksamhet (»hafva sina händer förseglade»).
  50. Likasom guldet ur det sagolika guldlandet i höga norden — synes vara meningen. Grundtexten har här en ordlek, som i ingen öfversötlning kan återgifvas.
  51. 51,0 51,1 Man kan fråga, i hvad det, som säges om Guds storhet och makt i Jehovahs svar, skiljer sig från I Hjobs egna ord i det föregående (kap. 9, 12, 26, 28)? — Här gäller det gamla ordspråket, att tvenne kunna säga detsamma, och det är dock icke detsamma. Hjob säger det, som han säger, med tanken på denna storhet och makt såsom förälskad så att säga i sig sjelf och icke aktande något annat än sig; Jehovah åter med tanken på densamma såsom mäktig att hjelpa, der all hjelp synes vara ute, och aktande godheten och rättfärdigheten högre än allt. Och en borgen för att Jehovah nu vill hjelpa den hårdt pröfvade Hjob ligger redan deruti, att han inlåter sig med honom på det sätt, som sker.
  52. Det hebreiska eller möjligen från Egypten lånade namnet på flodhästen.
  53. Det hebreiska namnet på krokodilen.
  54. Det är sagdt om krokodilens klor och taggiga stjert.
  55. Det är Nilfloden, som under öfversvämningstiden liknar ett haf eller stor sjö.
  56. Ett större mynt eller metallstycke af okändt värde.