Bibeln 1917/Lukasevangeliet
Från Wikisource, det fria biblioteket.
|
Lukasevangeliet, i Bibeln 1917 |
Lukasevangeliet skrevs för en grekisk publik. Det anses ha skrivits mellan 70-100 e. Kr.; ofta anges året 80. (Lukasevangeliet på Wikipedia)
[redigera] Kapitel 1
Änglabudskapen till Sakarias och Maria. Maria och Elisabet. Johannes' födelse och hans faders lovsång.
1 Alldenstund många andra hava företagit sig att om de händelser, som bland oss hava timat, avfatta berättelser,
2 i enlighet med vad som har blivit oss meddelat av dem som själva voro åsyna vittnen och ordets tjänare,
3 så har ock jag, sedan jag grundligt har efterforskat allt ända ifrån begynnelsen, beslutit mig för att i följd och ordning skriva därom till dig, ädle Teofilus,
4 så att du kan inse huru tillförlitliga de stycken äro, i vilka du har blivit undervisad.
5 På den tid då Herodes var konung över Judeen levde en präst vid namn Sakarias, av Abias' »dagsavdelning». Denne hade till hustru en av Arons döttrar som hette Elisabet.
6 De voro båda rättfärdiga inför Gud och vandrade ostraffligt efter alla Herrens bud och stadgar.
7 Men de hade inga barn, ty Elisabet var ofruktsam; och båda voro de komna till hög ålder.
8 Medan han nu en gång, när ordningen kom till hans avdelning, gjorde prästerlig tjänst inför Gud,
9 hände det sig, vid den övliga lottningen om de prästerliga sysslorna, att det tillföll honom att gå in i Herrens tempel och tända rökelsen.
10 Och hela menigheten stod utanför och bad, medan rökoffret förrättades.
11 Då visade sig för honom en Herrens ängel, stående på högra sidan om rökelsealtaret.
12 Och när Sakarias såg honom, blev han förskräckt, och fruktan föll över honom.
13 Men ängeln sade till honom: »Frukta icke, Sakarias; ty din bön är hörd, och din hustru Elisabet skall föda dig en son, och honom skall du giva namnet Johannes.
14 Och han skall bliva dig till glädje och fröjd, och många skola glädja sig över hans födelse.
15 Ty han skall bliva stor inför Herren. Vin och starka drycker skall han icke dricka, och redan i sin moders liv skall han bliva uppfylld av helig ande.
16 Och många av Israels barn skall han omvända till Herren, deras Gud.
17 Han skall gå framför honom i Elias' ande och kraft, för att 'vända fädernas hjärtan till barnen' och omvända de ohörsamma till de rättfärdigas sinnelag, så att han skaffar åt Herren ett välberett folk.»
18 Då sade Sakarias till ängeln: »Varav skall jag veta detta? Jag är ju själv gammal, och min hustru är kommen till hög ålder.»
19 Ängeln svarade och sade till honom: »Jag är Gabriel, som står inför Gud, och jag är utsänd för att tala till dig och förkunna dig detta glada budskap.
20 Och se, ända till den dag då detta sker skall du vara mållös och icke kunna tala, därför att du icke trodde mina ord, vilka dock i sin tid skola fullbordas.»
21 Och folket stod och väntade på Sakarias och förundrade sig över att han så länge dröjde i templet;
22 och när han kom ut, kunde han icke tala till dem. Då förstodo de att han hade sett någon syn i templet. Och han tecknade åt dem och förblev stum.
23 Och när tiden för hans tjänstgöring hade gått till ända, begav han sig hem.
24 Men efter den tiden blev hans hustru Elisabet havande och höll sig dold i fem månader;
25 och hon sade: »Så har Herren gjort med mig nu, då han har sett till min smälek bland människorna, för att borttaga den.»
26 I sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd av Gud till en stad i Galileen som hette Nasaret,
27 till en jungfru som var trolovad med en man vid namn Josef, av Davids hus; och jungfruns namn var Maria.
28 Och ängeln kom in till henne och sade: »Hell dig, du högtbenådade! Herren är med dig.»
29 Men hon blev mycket förskräckt vid hans ord och tänkte på vad denna hälsning månde innebära.
30 Då sade ängeln till henne: »Frukta icke, Maria; ty du har funnit nåd för Gud.
31 Se, du skall bliva havande och föda en son, och honom skall du giva namnet Jesus.
32 Han skall bliva stor och kallas den Högstes Son, och Herren Gud skall giva honom hans fader Davids tron.
33 Och han skall vara konung över Jakobs hus till evig tid, och på hans rike skall ingen ände vara.»
34 Då sade Maria till ängeln: »Huru skall detta ske? Jag vet ju icke av någon man.»
35 Ängeln svarade och sade till henne: »Helig ande skall komma över dig, och kraft från den Högste skall överskygga dig; därför skall ock det heliga som varder fött kallas Guds Son.
36 Och se, jämväl din fränka Elisabet har blivit havande och skall föda en son, nu på sin ålderdom; och detta är sjätte månaden för henne, som säges vara ofruktsam.
37 Ty för Gud kan intet vara omöjligt.»
38 Då sade Maria: »Se, jag är Herrens tjänarinna; ske mig såsom du har sagt.» Och ängeln lämnade henne.
39 En av de närmaste dagarna stod Maria upp och begav sig skyndsamt till en stad i Judeen, uppe i bergsbygden.
40 Och hon trädde in i Sakarias' hus och hälsade Elisabet.
41 När då Elisabet hörde Marias hälsning, spratt barnet till i hennes liv; och Elisabet blev fylld av helig ande
42 och brast ut och ropade högt och sade: »Välsignad vare du bland kvinnor, och välsignad din livsfrukt!
43 Men varför sker mig detta, att min Herres moder kommer till mig?
44 Se, när ljudet av din hälsning nådde mina öron, spratt barnet till av fröjd i mitt liv.
45 Och salig är du, som trodde att det skulle fullbordas, som blev dig sagt från Herren.»
46 Då sade Maria: »Min själ prisar storligen Herren,
47 och min ande fröjdar sig i Gud, min Frälsare.
48 Ty han har sett till sin tjänarinnas ringhet; och se, härefter skola alla släkten prisa mig salig.
49 Ty den Mäktige har gjort stora ting med mig, och heligt är hans namn.
50 Hans barmhärtighet varar från släkte till släkte över dem som frukta honom.
51 Han har utfört väldiga gärningar med sin arm, han har förskingrat dem som tänkte övermodiga tankar i sina hjärtan.
52 Härskare har han störtat från deras troner, och ringa män har han upphöjt;
53 hungriga har han mättat med sitt goda, och rika har han skickat bort med tomma händer.
54 Han har tagit sig an sin tjänare Israel och tänkt på att bevisa barmhärtighet
55 mot Abraham och mot hans säd till evig tid, efter sitt löfte till våra fäder.»
56 Och Maria stannade hos henne vid pass tre månader och vände därefter hem igen.
57 Så var nu för Elisabet tiden inne, då hon skulle föda; och hon födde en son.
58 Och när hennes grannar och fränder fingo höra att Herren hade bevisat henne så stor barmhärtighet, gladde de sig med henne.
59 Och på åttonde dagen kommo de för att omskära barnet; och de ville kalla honom Sakarias, efter hans fader.
60 Men hans moder tog till orda och sade: »Ingalunda; han skall heta Johannes.»
61 Då sade de till henne: »I din släkt finnes ju ingen som har det namnet.»
62 Och de frågade hans fader genom tecken vad han ville att barnet skulle heta.
63 Då begärde han en tavla och skrev dessa ord: »Johannes är hans namn.» Och alla förundrade sig.
64 Men i detsamma öppnades hans mun, och hans tunga löstes, och han talade och lovade Gud.
65 Och deras grannar betogos alla av häpnad, och ryktet om allt detta gick ut över Judeens hela bergsbygd.
66 Och alla som hörde det lade märke därtill och sade: »Vad månde väl varda av detta barn?» Också var ju Herrens hand med honom.
67 Och hans fader Sakarias blev uppfylld av helig ande och profeterade och sade:
68 »Lovad vare Herren, Israels Gud, som har sett till sitt folk och berett det förlossning,
69 och som har upprättat åt oss ett frälsningens horn i sin tjänare Davids hus,
70 såsom han hade lovat genom sin forntida heliga profeters mun.
71 Ty han ville frälsa oss från våra ovänner och ur alla våra motståndares hand,
72 och så göra barmhärtighet med våra fäder och tänka på sitt heliga förbund,
73 vad han med ed hade lovat för vår fader Abraham,
74 Han ville beskära oss att få tjäna honom utan fruktan, frälsta ur våra ovänners hand,
75 ja, att göra tjänst inför honom i helighet och rättfärdighet i alla våra dagar.
76 Och du, barn, skall bliva kallad den Högstes profet, ty du skall gå framför Herren och bereda vägar för honom,
77 till att giva hans folk kunskap om frälsning, i det att deras synder bliva dem förlåtna.
78 Så skall ske för vår Guds förbarmande kärleks skull, som skall låta ett ljus gå upp och skåda ned till oss från höjden,
79 för att 'skina över dem som sitta i mörker och dödsskugga' och så styra våra fötter in på fridens väg.»
80 Och barnet växte upp och blev allt starkare i anden. Och han vistades i öknen, intill den dag då han skulle träda fram för Israel.
[redigera] Kapitel 2
Jesus födes i Betlehem, omskäres och frambäres i Jerusalems helgedom, besöker vid tolv års ålder Jerusalem, sitter i helgedomen och hör på lärarna och frågar dem.
1 Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas.
2 Detta var den första skattskrivningen, och den hölls, när Kvirinius var landshövding över Syrien.
3 Då färdades alla var och en till sin stad, för att låta skattskriva sig.
4 Så gjorde ock Josef; och eftersom han var av Davids hus och släkt, for han från staden Nasaret i Galileen upp till Davids stad, som heter Betlehem, i Judeen,
5 för att låta skattskriva sig jämte Maria, sin trolovade, som var havande.
6 Medan de voro där, hände sig att tiden var inne, då hon skulle föda.
7 Och hon födde sin förstfödde son och lindade honom och lade honom i en krubba, ty det fanns icke rum för dem i härbärget.
8 I samma nejd voro då några herdar ute på marken och höllo vakt om natten över sin hjord.
9 Då stod en Herrens ängel framför dem, och Herrens härlighet kringstrålade dem; och de blevo mycket förskräckta.
10 Men ängeln sade till dem: »Varen icke förskräckta. Se, jag bådar eder en stor glädje, som skall vederfaras allt folket.
11 Ty i dag har en Frälsare blivit född åt eder i Davids stad, och han är Messias, Herren.
12 Och detta skall för eder vara tecknet: I skolen finna ett nyfött barn, som ligger lindat i en krubba.»
13 I detsamma sågs där jämte ängeln en stor hop av den himmelska härskaran, och de lovade Gud och sade:
14 »Ära vare Gud i höjden, och frid på jorden, bland människor till vilka han har behag!»
15 När så änglarna hade farit ifrån herdarna upp i himmelen, sade dessa till varandra: »Låt oss nu gå till Betlehem och se det som där har skett, och som Herren har kungjort för oss.»
16 Och de skyndade åstad dit och funno Maria och Josef, och barnet som låg i krubban.
17 Och när de hade sett det, omtalade de vad som hade blivit sagt till dem om detta barn.
18 Och alla som hörde det förundrade sig över vad herdarna berättade för dem.
19 Men Maria gömde och begrundade allt detta i sitt hjärta.
20 Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för allt vad de hade fått höra och se, alldeles såsom det blivit dem sagt.
21 När sedan åtta dagar hade gått till ända och han skulle omskäras, gavs honom namnet Jesus, det namn som hade blivit nämnt av ängeln, förrän han blev avlad i sin moders liv.
22 Och när deras reningsdagar hade gått till ända, de som voro föreskrivna i Moses' lag, förde de honom upp till Jerusalem för att bära honom fram inför Herren,
23 enligt den föreskriften i Herrens lag, att »allt mankön som öppnar moderlivet skall räknas såsom helgat åt Herren»,
24 så ock för att offra »ett par duvor eller två unga turturduvor», såsom stadgat var i Herrens lag.
25 I Jerusalem levde då en man, vid namn Simeon, en rättfärdig och from man, som väntade på Israels tröst; och helig ande var över honom.
26 Och av den helige Ande hade han fått den uppenbarelsen att han icke skulle se döden, förrän han hade fått se Herrens Smorde.
27 Han kom nu genom Andens tillskyndelse till helgedomen. Och när föräldrarna buro in barnet Jesus, för att så göra med honom som sed var efter lagen,
28 då tog också han honom i sin famn och lovade Gud och sade:
29 »Herre, nu låter du din tjänare fara hädan i frid, efter ditt ord,
30 ty mina ögon hava sett din frälsning,
31 vilken du har berett till att skådas av alla folk:
32 ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna, och en härlighet som skall givas åt ditt folk Israel.»
33 Och hans fader och moder förundrade sig över det som sades om honom.
34 Och Simeon välsignade dem och sade till Maria, hans moder: »Se, denne är satt till fall eller upprättelse för många i Israel, och till ett tecken som skall bliva motsagt.
35 Ja, också genom din själ skall ett svärd gå. Så skola många hjärtans tankar bliva uppenbara.»
36 Där fanns ock en profetissa, Hanna, Fanuels dotter, av Asers stam. Hon var kommen till hög ålder; i sju år hade hon levat med sin man, från den tid då hon var jungfru,
37 och hon var nu änka, åttiofyra år gammal. Och hon lämnade aldrig helgedomen, utan tjänade där Gud med fastor och böner, natt och dag.
38 Hon kom också i samma stund tillstädes och prisade Gud och talade om honom till alla dem som väntade på förlossning för Jerusalem.
39 Och när de hade fullgjort allt som var stadgat i Herrens lag, vände de tillbaka till sin stad, Nasaret i Galileen.
40 Men barnet växte upp och blev allt starkare och uppfylldes av vishet; och Guds nåd var över honom.
41 Nu plägade hans föräldrar årligen vid påskhögtiden begiva sig till Jerusalem.
42 När han var tolv år gammal, gingo de också dit upp, såsom sed var vid högtiden.
43 Men när de hade varit med om alla högtidsdagarna och vände hem igen, stannade gossen Jesus kvar i Jerusalem, utan att hans föräldrar lade märke därtill.
44 De menade att han var med i ressällskapet och vandrade så en dagsled och sökte efter honom bland fränder och vänner.
45 När de då icke funno honom, vände de tillbaka till Jerusalem och sökte efter honom.
46 Och efter tre dagar funno de honom i helgedomen, där han satt mitt ibland lärarna och hörde på dem och frågade dem;
47 och alla som hörde honom blevo uppfyllda av häpnad över hans förstånd och hans svar.
48 När de nu fingo se honom där, förundrade de sig högeligen; och hans moder sade till honom: »Min son, varför gjorde du oss detta? Se, din fader och jag hava sökt efter dig med stor oro.»
49 Då sade han till dem: »Varför behövden I söka efter mig? Vissten I då icke att jag bör vara där min Fader bor?»
50 Men de förstodo icke det som han talade till dem.
51 Så följde han med dem och kom ned till Nasaret; och han var dem underdånig. Och hans moder gömde allt detta i sitt hjärta.
52 Och Jesus växte till i ålder och vishet och nåd inför Gud och människor[1].
- [1] Eller: Och Jesus växte upp och växte till i vishet och nåd osv.
[redigera] Kapitel 3
Johannes predikar, döper, fängslas. Jesus döpes. Hans släkttavla.
1 I femtonde året av kejsar Tiberius' regering, när Pontius Pilatus var landshövding i Judeen, och Herodes var landsfurste i Galileen, och hans broder Filippus landsfurste i Itureen och Trakonitis-landet, och Lysanias landsfurste i Abilene,
2 på den tid då Hannas var överstepräst jämte Kaifas -- då kom Guds befallning till Johannes, Sakarias' son, i öknen;
3 och han gick åstad och predikade i hela trakten omkring Jordan bättringens döpelse till syndernas förlåtelse.
4 Så uppfylldes vad som var skrivet i profeten Esaias' utsagors bok: »Hör rösten av en som ropar i öknen: Bereden vägen för Herren, gören stigarna jämna för honom.
5 Alla dalar skola fyllas och alla berg och höjder sänkas; vad krokigt är skall bliva rak väg, och vad oländigt är skall bliva släta stigar;
6 och allt kött skall se Guds frälsning.'»
7 Han sade nu till folket som kom ut för att låta döpa sig av honom: »I huggormars avföda, vem har ingivit eder att söka komma undan den tillstundande vredesdomen?
8 Bären då ock sådan frukt som tillhör bättringen. Och sägen icke vid eder själva: 'Vi hava ju Abraham till fader'; Ty jag säger eder att Gud av dessa stenar kan uppväcka barn åt Abraham.
9 Redan är också yxan satt till roten på träden; så bliver då vart träd som icke bär god frukt avhugget och kastat på elden.
10 Och folket frågade honom och sade: »Vad skola vi då göra?»
11 Han svarade och sade till dem: »Den som har två livklädnader, han dele med sig åt den som icke har någon; och en som har matförråd, han göre sammalunda.»
12 Så kommo ock publikaner för att låta döpa sig, och de sade till honom: »Mästare, vad skola vi göra?»
13 Han svarade dem: »Kräven icke ut mer än vad som är eder föreskrivet.»
14 Också krigsmän frågade honom och sade: »Vad skola då vi göra? Han svarade dem: »Tilltvingen eder icke penningar av någon, genom hot eller på annat otillbörligt sätt, utan låten eder nöja med eder sold.»
15 Och folket gick där i förbidan, och alla undrade i sina hjärtan om Johannes icke till äventyrs vore Messias.
16 Men Johannes tog till orda och sade: till dem alla: »Jag döper eder med vatten, men den som kommer, som är starkare än jag, den vilkens skorem jag icke är värdig att upplösa; han skall döpa eder i helig ande och eld.
17 Han har sin kastskovel i handen, ty han vill noga rensa sin loge och samla in vetet i sin lada; men agnarna skall han bränna upp i en eld som icke utsläckes.»
18 Så förmanade han folket också i många andra stycken och förkunnade evangelium för dem.
19 Men när han hade förehållit Herodes, landsfursten, hans synd i fråga om hans broders hustru Herodias och förehållit honom allt det onda som han eljest hade gjort,
20 lade Herodes till allt annat också det att han inspärrade Johannes i fängelse.
21 När nu allt folket lät döpa sig och jämväl Jesus blev döpt, så skedde därvid, medan han bad, att himmelen öppnades,
22 och den helige Ande sänkte sig ned över honom I lekamlig skepnad såsom en duva; och från himmelen kom en röst: »Du är min älskade Son; i dig har jag funnit behag.»
23 Och Jesus var vid pass trettio år gammal, när han begynte sitt verk. Och man menade att han var son av Josef, som var son av Eli,
24 som var son av Mattat, som var son av Levi, som var son av Melki, som var son av Jannai, som var son av Josef,
25 som var son av Mattatias, som var son av Amos, som var son av Naum, som var son av Esli, som var son av Naggai,
26 som var son av Maat, som var son av Mattatias, som var son av Semein, som var son av Josek, som var son av Joda,
27 som var son av Joanan, som var son av Resa, som var son av Sorobabel, som var son av Salatiel, som var son av Neri,
28 som var son av Melki, som var son av Addi, som var son av Kosam, som var son av Elmadam, som var son av Er,
29 som var son av Jesus, som var son av Elieser, som var son av Jorim, som var son av Mattat, som var son av Levi,
30 som var son av Simeon, som var son av Judas, som var son av Josef, som var son av Jonam, som var son av Eljakim,
31 som var son av Melea, som var son av Menna, som var son av Mattata, som var son av Natam, som var son av David,
32 som var son av Jessai, som var son av Jobed, som var son av Boos, som var son av Sala, som var son av Naasson,
33 som var son av Aminadab, som var son av Admin, som var son av Arni, som var son av Esrom, som var son av Fares, som var son av Judas,
34 som var son av Jakob, som var son av Isak, som var son av Abraham, som var son av Tara, som var son av Nakor,
35 som var son av Seruk, som var son av Ragau, som var son av Falek, som var son av Eber, som var son av Sala,
36 som var son av Kainam, som var son av Arfaksad, som var son av Sem, som var son av Noa, som var son av Lamek,
37 som var son av Matusala, som var son av Enok, som var son av Jaret som var son av Maleleel, som var son av Kainan,
38 som var son av Enos, som var son av Set, som var son av Adam, som var son av Gud.
[redigera] Kapitel 4
Jesus frestas av djävulen, undervisar i Nasarets synagoga och i Kapernaum, driver ut en oren ande, botar Simons svärmoder och andra sjuka, predikar i Judeens synagogor.
1 Sedan vände Jesus tillbaka från Jordan, full av helig ande, och fördes genom Anden omkring i öknen
2 och frestades av djävulen under fyrtio dagar. Och under de dagarna åt han intet; men när de hade gått till ända, blev han hungrig.
3 Då sade djävulen till honom: »Är du Guds Son, så bjud denna sten att bliva bröd.»
4 Jesus svarade honom: »Det är skrivet: 'Människan skall leva icke allenast av bröd.'»
5 Och djävulen förde honom upp på en höjd och visade honom i ett ögonblick alla riken i världen
6 och sade till honom: »Åt dig vill jag giva makten över allt detta med dess härlighet; ty åt mig har den blivit överlämnad, och åt vem jag vill kan jag giva den.
7 Om du alltså tillbeder inför mig, så skall den hel och hållen höra dig till.»
8 Jesus svarade och sade till honom: »Det är skrivet: 'Herren, din Gud, skall du tillbedja, och honom allena skall du tjäna.'»
9 Och han förde honom till Jerusalem och ställde honom uppe på helgedomens mur och sade till honom: »Är du Guds Son, så kasta dig ned härifrån;
10 det är ju skrivet: 'Han skall giva sina änglar befallning om dig, att de skola väl bevara dig';
11 så ock: 'De skola bära dig på händerna, så att du icke stöter din fot mot någon sten.'»
12 Då svarade Jesus och sade till honom: »Det är sagt: 'Du skall icke fresta Herren, din Gud.'»
13 När djävulen så hade slutat med alla sina frestelser, vek han ifrån honom, intill läglig tid.
14 Och Jesus vände i Andens kraft tillbaka till Galileen; och ryktet om honom gick ut i hela den kringliggande trakten.
15 Och han undervisade i deras synagogor och blev prisad av alla.
16 Så kom han till Nasaret, där han var uppfödd. Och på sabbatsdagen gick han, såsom hans sed var, in i synagogan: och där stod han upp till att föreläsa.
17 Då räckte man åt honom profeten Esaias' bok; och när han öppnade boken, fick han se det ställe där det stod skrivet:
18 »Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig. Han har satt mig till att förkunna glädjens budskap för de fattiga, till att predika frihet för de fångna och syn för de blinda, ja, till att giva de förtryckta frihet
19 och till att predika ett nådens år från Herren.»
20 Sedan lade han ihop boken och gav den tillbaka åt tjänaren och satte sig ned. Och alla som voro i synagogan hade sina ögon fästa på honom.
21 Då begynte han tala och sade till dem: »I dag är detta skriftens ord fullbordat inför edra öron.»
22 Och de gåvo honom alla sitt vittnesbörd och förundrade sig över de nådens ord som utgingo från hans mun, och sade: »Är då denne icke Josefs son?»
23 Då sade han till dem: »Helt visst skolen I nu vända mot mig det ordet: 'Läkare, bota dig själv' och säga: 'Sådana stora ting som vi hava hört vara gjorda i Kapernaum, sådana må du göra också här i din fädernestad.'»
24 Och han tillade: »Sannerligen säger jag eder: Ingen profet bliver i sitt fädernesland väl mottagen.
25 Men jag säger eder, såsom sant är: I Israel funnos många änkor på Elias' tid då himmelen var tillsluten i tre år och sex månader, och stor hungersnöd kom över hela landet --
26 och likväl blev Elias icke sänd till någon av dessa, utan allenast till en änka i Sarepta i Sidons land.
27 Och många spetälska funnos i Israel på profeten Elisas tid; och likväl blev ingen av dessa gjord ren, utan allenast Naiman från Syrien.»
28 När de som voro i synagogan hörde detta, uppfylldes de alla av vrede
29 och stodo upp och drevo honom ut ur staden och förde honom ända fram till branten av det berg som deras stad var byggd på, och ville störta honom därutför.
30 Men han gick sin väg mitt igenom hopen och vandrade vidare.
31 Och han kom ned till Kapernaum, en stad i Galileen, och undervisade folket på sabbaten.
32 Och de häpnade över hans undervisning, ty han talade med makt och myndighet.
33 Och i synagogan var en man som var besatt av en oren ond ande. Denne ropade med hög röst:
34 »Bort härifrån! Vad har du med oss att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att förgöra oss? Jag vet vem du är, du Guds Helige.»
35 Men Jesus tilltalade honom strängt och sade: »Tig och far ut ur honom.» Då kastade den onde anden omkull mannen mitt ibland dem och for ut ur honom, utan att hava gjort honom någon skada.
36 Och häpnad kom över dem alla, och de talade med varandra och sade: »Vad är det med dennes ord? Med myndighet och makt befaller han ju de orena andarna, och de fara ut.»
37 Och ryktet om honom spriddes åt alla håll i den kringliggande trakten.
38 Men han stod upp och gick ut ur synagogan och kom in i Simons hus. Och Simons svärmoder var ansatt av en svår feber, och de bådo honom för henne.
39 Då trädde han fram och lutade sig över henne och näpste febern, och den lämnade henne; och strax stod hon upp och betjänade dem.
40 Men när solen gick ned, förde alla till honom sina sjuka, sådana som ledo av olika slags sjukdomar. Och han lade händerna på var och en av dem och botade dem.
41 Onda andar blevo ock utdrivna ur många, och de ropade därvid och sade: »Du är Guds Son.» Men han tilltalade dem strängt och tillsade dem att icke säga något, eftersom de visste att han var Messias.
42 Och när det åter hade blivit dag, gick han åstad bort till en öde trakt. Men folket sökte efter honom; och när de kommo fram till honom, ville de hålla honom kvar och hindra honom att gå sin väg.
43 Men han sade till dem: »Också för de andra städerna måste jag förkunna evangelium om Guds rike, ty därtill har jag blivit utsänd.»
44 Och han predikade i synagogorna i Judeen.
[redigera] Kapitel 5
Jesus kallar Petrus vid ett stort fiskafänge, botar en spetälsk man och en lam man, kallar Levi, undervisar om fasta.
1 Då nu en gång folket, för att höra Guds ord, trängde sig inpå honom där han stod vid Gennesarets sjö,
2 fick han se två båtar ligga vid sjöstranden; men de som fiskade hade gått i land och höllo på att skölja sina nät. > Matt. 4:18 f. Mark. 1:16 f.
3 Då steg han i en av båtarna, den som tillhörde Simon, och bad honom lägga ut något litet från land. Sedan satte han sig ned och undervisade folket från båten.
4 Och när han hade slutat att tala, sade han till Simon: »Lägg ut på djupet; och kasten där ut edra nät till fångst.» > Joh. 21:6
5 Då svarade Simon och sade: »Mästare, vi hava arbetat hela natten och fått intet; men på ditt ord vill jag kasta ut näten.»
6 Och när de hade gjort så, fingo de en stor hop fiskar i sina nät; och näten gingo sönder.
7 Då vinkade de åt sina kamrater i den andra båten, att dessa skulle komma och hjälpa dem. Och de kommo och fyllde upp båda båtarna, så att de begynte sjunka.
8 När Simon Petrus såg detta, föll han ned för Jesu knän och sade: »Gå bort ifrån mig, Herre; jag är en syndig människa.»
9 Ty för detta fiskafänges skull hade han och alla som voro med honom betagits av häpnad,
10 jämväl Jakob och Johannes, Sebedeus' söner, som deltogo med Simon i fisket. Men Jesus sade till Simon: »Frukta icke; härefter skall du fånga människor.» > Matt. 13:47 f.
11 Och de förde båtarna i land och lämnade alltsammans och följde honom. > Matt 19:27.
12 Och medan han var i en av städerna, hände sig, att där kom en man som var full av spetälska. När denne fick se Jesus, föll han ned på sitt ansikte och bad honom och sade: »Herre, vill du, så kan du göra mig ren.» > Matt 8:2 f. Mark 1:40 f.
13 Då räckte han ut handen och rörde vid honom och sade: »Jag vill; bliv ren.» Och strax vek spetälskan ifrån honom.
14 Och han förbjöd honom att omtala detta för någon, men tillade: »Gå åstad och visa dig för prästen och frambär för din rening ett offer, såsom Moses har påbjudit, till ett vittnesbörd för dem.» > 3 Mos 14:2 f.
15 Men ryktet om honom spridde sig dess mer; och mycket folk samlade sig för att höra honom och för att bliva botade från sina sjukdomar.
16 Men han drog sig undan till öde trakter och bad.
17 Nu hände sig en dag, då han undervisade folket, att där sutto några fariséer och laglärare -- sådana hade nämligen kommit dit från alla byar i Galileen och Judeen och från Jerusalem -- och Herrens kraft verkade, så att sjuka blevo botade av honom.
18 Då kommo några män dit med en lam man, som de buro på en säng; och de försökte komma in med honom för att lägga honom ned framför Jesus. > Matt 9:2 f. Mark 2:3 f.
19 Men då de för folkets skull icke kunde finna något annat sätt att komma in med honom stego de upp på taket och släppte honom tillika med sängen ned genom tegelbeläggningen, mitt ibland dem, framför Jesus.
20 När han såg deras tro, sade han: »Min vän, dina synder äro dig förlåtna.» > Luk 7:48 f.
21 Då begynte de skriftlärde och fariséerna tänka så: »Vad är denne för en, som talar så hädiska ord? Vem kan förlåta synder utom Gud allena?» > Jes 43:25
22 Men Jesus förnam deras tankar och svarade och sade till dem: »Vad är det I tänken i edra hjärtan?
23 Vilket är lättare att säga: 'Dina synder äro dig förlåtna' eller att säga: 'Stå upp och gå'?
24 Men för att I skolen veta, att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder, så säger jag dig» (och härmed vände han sig till den lame): »Stå upp, tag din säng och gå hem.»
25 Då stod han strax upp i deras åsyn och tog sängen, som han hade legat på, och gick hem, prisande Gud.
26 Och de grepos alla av bestörtning och prisade Gud; och de sade, fulla av häpnad: »Vi hava i dag sett förunderliga ting.»
27 Sedan begav han sig därifrån. Och han fick se en publikan, vid namn Levi, sitta vid tullhuset. Och han sade till denne: »Följ mig.» > Matt 9:9. Mark 2:14.
28 Då lämnade han allt och stod upp och följde honom.
29 Och Levi gjorde i sitt hus ett stort gästabud för honom; och en stor hop publikaner och andra voro bordsgäster där jämte dem. > Matt 9:10 f. Mark 2:15 f. Luk 15:1 f.
30 Men fariséerna -- särskilt de skriftlärde bland dem -- knorrade mot hans lärjungar och sade: »Huru kunnen I äta och dricka med publikaner och syndare?»
31 Då svarade Jesus och sade till dem: »De är icke de friska som behöva läkare, utan de sjuka.
32 Jag har icke kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare, till bättring. > Luk 19:10. 1 Tim 1:15.
33 Och de sade till honom: »Johannes' lärjungar fasta ofta och hålla böner, sammalunda ock fariséernas; men dina lärjungar äta och dricka.» > Matt 9:14 f. Mark 2:18 f.
34 Jesus svarade dem: »Icke kunnen I väl ålägga bröllopsgästerna att fasta, medan brudgummen ännu är hos dem?
35 Men en annan tid skall komma, och då, när brudgummen tages ifrån dem, då, på den tiden, skola de fasta.» --
36 Han framställde ock för dem denna liknelse: »Ingen river av en lapp från en ny mantel och sätter den på en gammal mantel; om någon så gjorde, skulle han icke allenast riva sönder den nya manteln, utan därtill komme, att lappen från den nya manteln icke skulle passa den gamla.
37 Ej heller slår någon nytt vin i gamla skinnläglar; om någon så gjorde, skulle det nya vinet spränga sönder läglarna, och vinet skulle spillas ut, jämte det att läglarna fördärvades.
38 Nej, nytt vin bör man slå i nya läglar. --
39 Och ingen som har druckit gammalt vin vill sedan gärna hava nytt; ty han tycker, att det gamla är bättre.»
[redigera] Kapitel 6
Jesus undervisar om sabbatsbudet, botar en man som har en förvissnad hand, förordnar tolv apostlar, predikar för sina lärjungar och det församlade folket.
1 Och det hände sig på en sabbat att han tog vägen genom ett sädesfält; och hans lärjungar ryckte av axen och gnuggade sönder dem med händerna och åto.
2 Då sade några av fariséerna; »Huru kunnen I göra vad som icke är lovligt att göra på sabbaten?
3 Jesus svarade och sade till dem: »Haven I icke läst om det som David gjorde, när han själv och de som följde honom blevo hungriga:
4 huru han då gick in i Guds hus och tog skådebröden och åt, och jämväl gav åt dem som följde honom, fastän det ju icke är lovligt för andra än allenast för prästerna att äta sådant bröd?»
5 Därefter sade han till dem: »Människosonen är herre över sabbaten.»
6 På en annan sabbat hände sig att han gick in i synagogan och undervisade. Där var då en man vilkens högra hand var förvissnad.
7 Och de skriftlärde och fariséerna vaktade på honom, för att se om han botade någon på sabbaten; de ville nämligen finna något att anklaga honom för.
8 Men han förstod deras tankar och sade till mannen som hade den förvissnade handen: »Stå upp, och träd fram.» Då stod han upp och trädde fram.
9 Sedan sade Jesus till dem: »Jag vill göra eder en fråga. Vilketdera är lovligt på sabbaten: att göra vad gott är, eller att göra vad ont är, att rädda någons liv, eller att förgöra det?»
10 Och han såg sig omkring på dem alla och sade till mannen: »Räck ut din hand.» Och han gjorde så; och hans hand blev frisk igen.
11 Men de blevo såsom ursinniga och talade med varandra om vad de skulle kunna företaga sig mot Jesus.
12 Så hände sig på den tiden att han gick åstad upp på berget för att bedja; och han blev kvar där över natten i bön till Gud.
13 Men när det blev dag, kallade han till sig sina lärjungar och utvalde bland dem tolv, som han ock benämnde apostlar:
14 Simon, vilken han ock gav namnet Petrus, och Andreas, hans broder; vidare Jakob och Johannes och Filippus och Bartolomeus
15 och Matteus och Tomas och Jakob, Alfeus' son, och Simon, som kallades ivraren;
16 vidare Judas, Jakobs son, och Judas Iskariot, den som blev en förrädare.
17 Dessa tog han nu med sig och steg åter ned och stannade på en jämn plats; och en stor skara av hans lärjungar var där församlad, så ock en stor hop folk ifrån hela Judeen och Jerusalem, och från kuststräckan vid Tyrus och Sidon.
18 Dessa hade kommit för att höra honom och för att bliva botade från sina sjukdomar. Och jämväl de som voro kvalda av orena andar blevo botade.
19 Och allt folket sökte att få röra vid honom, ty kraft gick ut ifrån honom och botade alla.
20 Och han lyfte upp sina ögon och säg på sina lärjungar och sade: »Saliga ären I, som ären fattiga, ty eder hör Guds rike till.
21 Saliga ären I, som nu hungren, ty I skolen bliva mättade. Saliga ären I, som nu gråten, ty I skolen le.
22 Saliga ären I, när människorna för Människosonens skull hata eder och förskjuta och smäda eder och kasta bort edert namn såsom något ont.
23 Glädjens på den dagen, ja, springen upp av fröjd, ty se, eder lön är stor i himmelen. På samma satt gjorde ju deras fäder med profeterna.
24 Men ve eder, I som ären rika, ty I haven fått ut eder hugnad!
25 Ve eder, som nu ären mätta, ty I skolen hungra! Ve eder, som nu len, ty I skolen sörja och gråta!
26 Ve eder, när alla människor tala väl om eder! På samma sätt gjorde ju deras fader i fråga om de falska profeterna.
27 Men till eder, som hören mig, säger jag: Älsken edra ovänner, gören gott mot dem som hata eder,
28 välsignen dem som förbanna eder, bedjen för dem som förorätta eder.
29 Om någon slår dig på den ena kinden, så håll ock fram den andra åt honom; och om någon tager manteln ifrån dig, så förvägra honom icke heller livklädnaden.
30 Giv åt var och en som beder dig; och om någon tager ifrån dig vad som är ditt, så kräv det icke igen.
31 Såsom I viljen att människorna skola göra mot eder, så skolen I ock göra mot dem.
32 Om I älsken dem som älska eder, vad tack kunnen I få därför? Också syndare älska ju dem av vilka de bliva älskade.
33 Och om I gören gott mot dem som göra eder gott, vad tack kunnen I få därför? Också syndare göra ju detsamma.
34 Och om I lånen åt dem av vilka I kunnen hoppas att själva få något, vad tack kunnen I få därför? Också syndare låna ju åt syndare för att få lika igen.
35 Nej, älsken edra ovänner, och gören gott och given lån utan att hoppas på någon gengäld. Då skall eder lön bliva stor, och då skolen I vara den Högstes barn; ty han är mild mot de otacksamma och onda.
36 Varen barmhärtiga, såsom eder Fader är barmhärtig.
37 Dömen icke, så skolen I icke bliva dömda; fördömen icke, så skolen I icke bliva fördömda. Förlåten, och eder skall bliva förlåtet.
38 Given, och eder skall bliva givet. Ett gott mått, väl packat, skakat och överflödande, skall man giva eder i skötet; ty med det mått som I mäten med skall ock mätas åt eder igen.»
39 Han framställde ock för dem denna liknelse: »Kan väl en blind leda en blind? Falla de icke då båda i gropen?
40 Lärjungen är icke förmer än sin mästare; när någon bliver fullärd, så bliver han allenast sin mästare lik.
41 Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga, men icke bliver varse bjälken i ditt eget öga?
42 Huru kan du säga till din broder: 'Broder, låt mig taga ut grandet i ditt öga', du som icke ser bjälken i ditt eget öga? Du skrymtare, tag först ut bjälken ur ditt eget öga; därefter må du se till, att du kan tala ut grandet i din broders öga.
43 Ty intet gott träd finnes, som bär dålig frukt, och lika litet finnes något dåligt träd som bär god frukt;
44 vart och ett träd kännes ju igen på sin frukt. Icke hämtar man väl fikon ifrån törnen, ej heller skördar man vindruvor av törnbuskar.
45 En god människa bär ur sitt hjärtas goda förråd fram vad gott är, och en ond människa bär ur sitt onda förråd fram vad ont är; ty vad hennes hjärta är fullt av, det talar hennes mun. --
46 Men varför ropen I till mig: 'Herre, Herre', och gören dock icke vad jag säger?
47 Var och en som kommer till mig och hör mina ord och gör efter dem, vem han är lik, det skall jag visa eder.
48 Han är lik en man som ville bygga ett hus och som då grävde djupt och lade dess grund på hälleberget. När sedan översvämning kom, störtade sig vattenströmmen mot det huset, men den förmådde dock icke skaka det, eftersom det var så byggt.
49 Men den som hör och icke gör, han är lik en man som byggde ett hus på blotta jorden, utan att lägga någon grund. Och vattenströmmen störtade sig emot det, och strax föll det samman, och det husets fall blev stort.»
[redigera] Kapitel 7
Jesus botar en hövitsmans tjänare, uppväcker en änkas son i Nain, vittnar om sig och om Johannes döparen, mottager en synderska i fariséen Simons hus.
1 När han nu hade talat allt detta till slut inför folket, gick han in i Kapernaum.
2 Men där var en hövitsman som hade en tjänare, vilken låg sjuk och var nära döden; och denne var högt skattad av honom.
3 Då han nu fick höra om Jesus, sände han till honom några av judarnas äldste och bad honom komma och bota hans tjänare.
4 När dessa kommo till Jesus, bådo de honom enträget och sade: »Han är värd att du gör honom detta,
5 ty han har vårt folk kärt, och det är han som har byggt synagogan åt oss.»
6 Då gick Jesus med dem. Men när han icke var långt ifrån hövitsmannens hus, sände denne några av sina vänner och lät säga till honom: »Herre, gör dig icke omak; ty jag är icke värdig att du går in under mitt tak.
7 Därför har jag ej heller aktat mig själv värdig att komma till dig Men säg ett ord, så bliver min tjänare frisk.
8 Jag är ju själv en man som står under andras befäl; jag har ock krigsmän under mig, och om jag säger till en av dem: 'Gå', så går han, eller till en annan: 'Kom', så kommer han, och om jag säger till min tjänare: 'Gör det', då gör han så.»
9 När Jesus hörde detta, förundrade han sig över honom och vände sig om och sade till folket som följde honom: »Jag säger eder: Icke ens i Israel har jag funnit så stor tro.»
10 Och de som hade blivit utsända gingo hem igen och funno tjänaren vara frisk.
11 Därefter begav han sig till en stad som hette Nain; och med honom gingo hans lärjungar och mycket folk.
12 Och se, då han kom nära stadsporten, bars där ut en död, och han var sin moders ende son, och hon var änka; och en ganska stor hop folk ifrån staden gick med henne.
13 När Herren fick se henne, ömkade han sig över henne och sade till henne: »Gråt icke.»
14 Och han gick fram och rörde vid båren, och de som buro stannade. Och han sade: »Unge man, jag säger dig: Stå upp.»
15 Då satte sig den döde upp och begynte tala. Och han gav honom åt hans moder.
16 Och alla betogos av häpnad och prisade Gud och sade: Den stor profet har uppstått ibland oss» och: »Gud har sett till sitt folk.»
17 Och detta tal om honom gick ut i hela Judeen och i hela landet däromkring.
18 Och allt detta fick Johannes höra berättas av sina lärjungar.
19 Då kallade Johannes till sig två av sina lärjungar och sände dem till Herren med denna fråga: »Är du den som skulle komma, eller skola vi förbida någon annan?»
20 När mannen kommo fram till honom, sade de: »Johannes döparen har sänt oss till dig och låter fråga: 'Är du den som skulle komma, eller skola vi förbida någon annan?'»"gleerup-1934" står det "af" i stället för "av" på nästa rad!
21 Just då höll Jesus på med att bota många som ledo av sjukdomar och plågor, eller som voro besatta av onda andar, och åt många blinda gav han deras syn.
22 Och han svarade och sade till männen: »Gån tillbaka och omtalen för Johannes vad I haven sett och hört: blinda få sin syn, halta gå, spetälska bliva rena, döva höra, döda uppstå, 'för fattiga förkunnas glädjens budskap'.
23 Och salig är den för vilken jag icke bliver en stötesten.»
24 När sedan Johannes' sändebud hade gått sin väg, begynte han tala till folket om Johannes: »Varför var det I gingen ut i öknen? Var det för att se ett rör som drives hit och dit av vinden?
25 Eller varför gingen I ut? Var det för att se en människa klädd i fina kläder? De som bära präktiga kläder och leva i kräslighet, dem finnen I ju i konungapalatsen.
26 Varför gingen I då ut? Var det för att se en profet? Ja, jag säger eder: Ännu mer än en profet är han.
27 Han är den om vilken det är skrivet: 'Se, jag sänder ut min ängel framför dig, och han skall bereda vägen för dig.'
28 Jag säger eder: Bland dem som äro födda av kvinnor har ingen varit större än Johannes; men den som är minst i Guds rike är likväl större än han.
29 Så gav ock allt folket som hörde honom Gud rätt, jämväl publikanerna, och läto döpa sig med Johannes' dop.
30 Men fariséerna och de lagkloke föraktade Guds rådslut i fråga om dem själva och läto icke döpa sig av honom.
31 Vad skall jag då likna detta släktes människor vid? Ja, vad äro de lika?
32 De äro lika barn som sitta på torget och ropa till varandra och säga: 'Vi hava spelat för eder, och I haven icke dansat; vi hava sjungit sorgesång, och I haven icke gråtit.'
33 Ty Johannes döparen har kommit, och han äter icke bröd och dricker ej heller vin, och så sägen I: 'Han är besatt av en ond ande.'
34 Människosonen har kommit, och han både äter och dricker, och nu sägen I: 'Se, vilken frossare och vindrinkare han är, en publikaners och syndares vän!'
35 Men Visheten har fått rätt av alla sina barn.»
36 Och en farisé inbjöd honom till en måltid hos sig; och han gick in i fariséens hus och lade sig till bords.
37 Nu fanns där i staden en synderska; och när denna fick veta att han låg till bords i fariséens hus, gick hon dit med en alabasterflaska med smörjelse
38 och stannade bakom honom vid hans fötter, gråtande, och begynte väta hans fötter med sina tårar och torkade dem med sitt huvudhår och kysste ivrigt hans fötter och smorde dem med smörjelsen.
39 Men när fariséen som hade inbjudit honom såg detta, sade han vid sig själv: »Vore denne en profet, så skulle han känna till, vilken och hurudan denna kvinna är, som rör vid honom; han skulle då veta att hon är en synderska.»
40 Då tog Jesus till orda och sade till honom: »Simon, jag har något att säga dig.» Han svarade: »Mästare, säg det.
41 »En man som lånade ut penningar hade två gäldenärer. Den ene var skyldig honom fem hundra silverpenningar, den andre femtio.
42 Men då de icke kunde betala, efterskänkte han skulden för dem båda. Vilken av dem kommer nu att älska honom mest?»
43 Simon svarade och sade: »Jag menar den åt vilken han efterskänkte mest.» Då sade han till honom: »Rätt dömde du»
44 Och så vände han sig åt kvinnan och sade till Simon: »Ser du denna kvinna? När jag kom in i ditt hus, gav du mig intet vatten till mina fötter, men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår.
45 Du gav mig ingen hälsningskyss, men ända ifrån den stund då jag kom hitin, har hon icke upphört att ivrigt kyssa mina fötter.
46 Du smorde icke mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med smörjelse.
47 Fördenskull säger jag dig: Hennes många synder äro henne förlåtna; hon har ju ock visat mycken kärlek. Men den som får litet förlåtet, han älskar ock litet.»
48 Sedan sade han till henne: »Dina synder äro dig förlåtna.»
49 Då begynte de som voro bordsgäster jämte honom att säga vid sig själva: »Vem är denne, som till och med förlåter synder?»
50 Men han sade till kvinnan: »Din tro har frälst dig. Gå i frid.»
[redigera] Kapitel 8
Jesus vandrar omkring, och undervisar i liknelser om himmelriket, giver till känna vilka som äro hans rätta fränder, stillar en storm på sjön, botar en besatt och en kvinna som lider av blodgång, uppväcker Jairus' dotter från döden.
1 Därefter vandrade han igenom landet, från stad till stad och från by till by, och predikade och förkunnade evangelium om Guds rike. Och med honom följde de tolv,
2 så ock några kvinnor som hade blivit befriade från onda andar och botade från sjukdomar: Maria, som kallades Magdalena, ur vilken sju onda andar hade blivit utdrivna,
3 och Johanna, hustru till Herodes' fogde Kusas, och Susanna och många andra som tjänade dem med sina ägodelar.
4 Då nu mycket folk kom tillhopa, i det att inbyggarna i de särskilda städerna begåvo sig ut till honom, sade han i en liknelse:
5 »En såningsman gick ut för att så sin säd. Och när han sådde, föll somt vid vägen och blev nedtrampat, och himmelens fåglar åto upp det.
6 Och somt föll på stengrund, och när det hade vuxit upp, torkade det bort, eftersom det icke där hade någon fuktighet.
7 Och somt föll bland törnen, och törnena växte upp tillsammans därmed och förkvävde det.
8 Men somt föll i god jord, och när det hade vuxit upp, bar det hundrafaldig frukt.» Sedan han hade talat detta, sade han med hög röst: »Den som har öron till att höra, han höre.»
9 Då frågade hans lärjungar honom vad denna liknelse betydde.
10 Han sade: »Eder är givet att lära känna Guds rikes hemligheter, men åt de andra meddelas de i liknelser, för att de med seende ögon intet skola se och med hörande öron intet förstå'.
11 Så är nu detta liknelsens mening: Säden är Guds ord.
12 Och att den såddes vid vägen, det är sagt om dem som hava hört ordet, men sedan kommer djävulen och tager bort det ur deras hjärtan, för att de icke skola komma till tro och bliva frälsta.
13 Och att den såddes på stengrunden det är sagt om dem, som när de få höra ordet, taga emot det med glädje, men icke hava någon rot; de tro allenast till en tid, och i frestelsens stund avfalla de.
14 Och att den föll bland törnena, det är sagt om dem, som när de hava hört ordet, gå bort och låta sig förkvävas av rikedomens omsorger och njutandet av livets goda och så icke föra något fram till mognad.
15 Men att den föll i den goda jorden, det är sagt om dem, som när de hava hört ordet, behålla det i rättsinniga och goda hjärtan och bära frukt i ståndaktighet.
16 Ingen tänder ett ljus och gömmer det sedan under ett kärl eller sätter det under en bänk, utan man sätter det på en ljusstake, för att de som komma in skola se skenet.
17 Ty intet är fördolt, som icke skall bliva uppenbart, ej heller är något undangömt, som icke skall bliva känt och komma i dagen.
18 Akten fördenskull på huru I hören. Ty den som har, åt honom skall varda givet; men den som icke har, från honom skall tagas också det han menar sig hava.»
19 Och hans moder och hans bröder kommo och sökte honom, men för folkets skull kunde de icke komma in till honom.
20 Då sade man till honom: »Din moder och dina broder stå härutanför och vilja träffa dig.»
21 Men han svarade och sade till dem: »Min moder och mina bröder äro dessa, som höra Guds ord och göra det.»
22 En dag steg han med sina lärjungar i en båt och sade till dem: »Låt oss fara över sjön till andra sidan.» Och de lade ut.
23 Och medan de seglade fram, somnade han. Men en stormvind for ned över sjön, och deras båt begynte fyllas med vatten, så att de voro i fara.
24 Då gingo de fram och väckte upp honom och sade: »Mästare, Mästare, vi förgås.» När han så hade vaknat, näpste han vinden och vattnets vågor, och de stillades, och det blev lugnt.
25 Därefter sade han till dem: »Var är eder tro?» Men de hade blivit häpna och förundrade sig och sade till varandra: »Vem är då denne? Han befaller ju både vindarna och vattnet, och de lyda honom.»
26 Så foro de över till gerasenernas land, som ligger mitt emot Galileen.
27 Och när han hade stigit i land, kom en man från staden emot honom, en som var besatt av onda andar, och som under ganska lång tid icke hade haft kläder på sig och icke bodde i hus, utan bland gravarna.
28 Då nu denne fick se Jesus, skriade han och föll ned för honom och sade med hög röst: »Vad har du med mig att göra, Jesus, du Guds, den Högstes, son? Jag beder dig, plåga mig icke.»
29 Jesus skulle nämligen just bjuda den orene anden att fara ut ur mannen. Ty i lång tid hade han farit svårt fram med mannen; och väl hade denne varit fängslad med kedjor och fotbojor och hållits i förvar, men han hade slitit sönder bojorna och hade av den onde anden blivit driven ut i öknarna.
30 Jesus frågade honom: »Vad är ditt namn?» Han svarade: »Legion.» Ty det var många onda andar som hade farit in i honom.
31 Och dessa bådo Jesus att han icke skulle befalla dem att fara ned i avgrunden.
32 Nu gick där en ganska stor svinhjord i bet på berget. Och de bådo honom att han ville tillstädja dem att fara in i svinen. Och han tillstadde dem det.
33 Då gåvo sig de onda andarna åstad ut ur mannen och foro in i svinen. Och hjorden störtade sig utför branten ned i sjön och drunknade.
34 Men när herdarna sågo vad som hade skett, flydde de och berättade härom i staden och på landsbygden.
35 Och folket gick ut för att se vad som hade skett. När de då kommo till Jesus, funno de mannen, ur vilken de onda andarna hade blivit utdrivna, sitta invid Jesu fötter, klädd och vid sina sinnen; och de betogos av häpnad.
36 Och de som hade sett händelsen omtalade för dem huru den besatte hade blivit botad.
37 Allt folket ifrån den kringliggande trakten av gerasenernas land bad då Jesus att han skulle gå bort ifrån dem, ty de voro gripna av stor förskräckelse. Så steg han då i en båt för att vända tillbaka.
38 Och mannen, ur vilken de onda andarna hade blivit utdrivna, bad honom att få följa honom. Men Jesus tillsade honom att gå, med de orden:
39 »Vänd tillbaka hem, och förtälj huru stora ting Gud har gjort med dig.» Då gick han bort och förkunnade i hela staden huru stora ting Jesus hade gjort med honom.
40 När Jesus kom tillbaka, mottogs han av folket; ty alla väntade de på honom.
41 Då kom där en man, vid namn Jairus, som var föreståndare för synagogan. Denne föll ned för Jesu fötter och bad honom att han skulle komma till hans hus;
42 ty han hade ett enda barn, en dotter, vid pass tolv år gammal, som låg för döden. Men under det att han var på väg dit, trängde folket hårt på honom.
43 Nu var där en kvinna som hade haft blodgång i tolv år och icke hade kunnat botas av någon.
44 Hon närmade sig honom bakifrån och rörde vid hörntofsen på hans mantel, och strax stannade hennes blodgång
45 Men Jesus frågade: »Vem var det som rörde vid mig?» Då alla nekade till att hava gjort det, sade Petrus: »Mästare, hela folkhopen trycker och tränger dig ju.»
46 Men Jesus sade: »Det var någon som rörde vid mig; ty jag kände att kraft gick ut ifrån mig.»
47 Då nu kvinnan såg att hon icke hade blivit obemärkt, kom hon fram bävande och föll ned för honom och omtalade inför allt folket varför hon hade rört vid honom, och huru hon strax hade blivit frisk.
48 Då sade han till henne: »Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid.»
49 Medan han ännu talade, kom någon från synagogföreståndarens hus och sade: »Din dotter är död; du må icke vidare göra mästaren omak.»
50 Men när Jesus hörde detta, sade han till honom: »Frukta icke; tro allenast, så får hon liv igen.»
51 Och när han hade kommit fram till hans hus, tillstadde han ingen att gå med ditin, utom Petrus och Johannes och Jakob och därtill flickans fader och moder.
52 Och alla gräto och jämrade sig över henne. Men han sade: »Gråten icke; hon är icke död, hon sover.»
53 Då hånlogo de åt honom, ty de visste ju att hon var död.
54 Men han tog henne vid handen och sade med hög röst: »Flicka, stå upp.»
55 Då kom hennes ande igen, och hon stod strax upp. Och han tillsade att man skulle giva henne något att äta.
56 Och hennes föräldrar blevo uppfyllda av häpnad; men han förbjöd dem att för någon omtala vad som hade skett.
[redigera] Kapitel 9
Jesus sänder ut sina tolv apostlar, bespisar fem tusen män, bekännes av Petrus vara Messias, förutsäger sitt lidande, talar om sin efterföljelse, förklaras, botar en månadsrasande, förutsäger på nytt sitt lidande, bestraffar lärjungarnas storhetstankar och falska nit, avvisas från en samaritisk by, undervisar ytterligare om sin efterföljelse.
1 Och han kallade tillhopa de tolv och gav dem makt och myndighet över alla onda andar, så ock makt att bota sjukdomar.
2 Och han sände ut dem till att predika Guds rike och till att bota sjuka.
3 Och han sade till dem: »Tagen intet med eder på vägen, varken stav eller ränsel eller bröd eller penningar, och haven icke heller dubbla livklädnader.
4 Och när I haven kommit in något hus, så stannen där, till dess I lämnen den orten.
5 Och om man någonstädes icke tager emot eder, så gån bort ifrån den staden, och skudden stoftet av edra fötter, till ett vittnesbörd mot dem.»
6 Och de gingo ut och vandrade igenom landet, från by till by, och förkunnade evangelium och botade sjuka allestädes.
7 Men när Herodes, landsfursten, fick höra om allt detta som skedde visste han icke vad han skulle tro. Ty somliga sade: »Det är Johannes, som har uppstått från de döda.»
8 Men andra sade: »Det är Elias, som har visat sig.» Andra åter sade: »Det är någon av de gamla profeterna, som har uppstått.»
9 Men Herodes själv sade: »Johannes har jag låtit halshugga. Vem är då denne, som jag hör sådant om?» Och han sökte efter tillfälle att få se honom.
10 Och apostlarna kommo tillbaka och förtäljde för Jesus huru stora ting de hade gjort. De tog han dem med sig och drog sig undan till en stad som hette Betsaida, där de kunde vara allena.
11 Men när folket fick veta detta, gingo de efter honom. Och han lät dem komma till sig och talade till dem om Guds rike; och dem som behövde botas gjorde han friska.
12 Men dagen begynte nalkas sitt slut. Då trädde de tolv fram och sade till honom: »Låt folket skiljas åt, så att de kunna gå bort i byarna och gårdarna häromkring och skaffa sig härbärge och få mat; vi äro ju här i en öde trakt.»
13 Men han sade till dem: »Given I dem att äta.» De svarade: »Vi hava icke mer än fem bröd och två fiskar, såframt vi icke skola gå bort och köpa mat åt allt detta folk.»
14 Där voro nämligen vid pass fem tusen män. Då sade han till sina lärjungar: »Låten dem lägga sig ned i matlag, femtio eller så omkring i vart.»
15 Och de gjorde så och läto dem alla lägga sig ned.
16 Därefter tog han de fem bröden och de två fiskarna och säg upp till himmelen och välsignade dem. Och han bröt bröden och gav åt lärjungarna, för att de skulle lägga fram åt folket.
17 Och de åto alla och blevo mätta. sedan samlade man upp de stycken som hade blivit över efter dem, tolv korgar.
18 När han en gång hade dragit sig undan och var stadd i byn, voro hans lärjungar hos honom. Och han frågade dem och sade: »Vem säger folket mig vara?»
19 De svarade och sade: »Johannes döparen; dock säga andra Elias; andra åter säga: 'Det är någon av de gamla profeterna, som har uppstått.'»
20 Då frågade han dem: »Vem sägen då I mig vara?» Petrus svarade och sade: »Guds Smorde.»
21 Då förbjöd han dem strängeligen att säga detta till någon.
22 Och han sade: »Människosonen måste lida mycket, och han skall bliva förkastad av de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och skall bliva dödad, men på tredje dagen skall han uppstå igen.»
23 Och han sade till alla: »Om någon vill efterfölja mig, så försake han sig själv och tage sitt kors på sig var dag; så följe han mig.
24 Ty den som vill bevara sitt liv han skall mista det; men den som mister sitt liv, för min skull, han skall bevara det.
25 Och vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen, men mister sig själv eller själv går förlorad?
26 Den som blyges för mig och för mina ord, för honom skall Människosonen blygas, när han kom mer i sin och min Faders och de heliga änglarnas härlighet.
27 Men sannerligen säger jag eder: Bland dem som här stå finnas några som icke skola smaka döden, förrän de få se Guds rike.»
28 Vid pass åtta dagar efter det att han hade talat detta tog han Petrus och Johannes och Jakob med sig och gick upp på berget för att bedja.
29 Och under det att han bad, blev hans ansikte förvandlat, och hans kläder blevo skinande vita.
30 Och de, två män stodo där och samtalade med honom, och dessa voro Moses och Elias.
31 De visade sig i härlighet och talade om hans bortgång, vilken han skulle fullborda i Jerusalem.
32 Men Petrus och de som voro med honom voro förtyngda av sömn; då de sedan vaknade, sågo de hans härlighet och de båda männen, som stodo hos honom.
33 När så dessa skulle skiljas ifrån honom, sade Petrus till Jesus: »Mästare, har är oss gott att vara; låt oss göra tre hyddor, en åt dig och en åt Moses och en åt Elias.» Han visste nämligen icke vad han sade.
34 Medan han så talade, kom en sky och överskyggde dem; och de blevo förskräckta, när de trädde in i skyn.
35 Och ur skyn kom en röst som sade: »Denne är min Son, den utvalde; hören honom.»
36 Och i detsamma som rösten kom, funno de Jesus vara där allena. -- Och de förtego detta och omtalade icke för någon på den tiden något av vad de hade sett.
37 När de dagen därefter gingo ned från berget, hände sig att mycket folk kom honom till mötes.
38 Då ropade en man ur folkhopen och sade: »Mästare, jag beder dig, se till min son, ty han är mitt enda barn.
39 Det är så, att en ande plägar gripa fatt i honom, och strax skriar han då, och anden sliter och rycker honom, och fradgan står honom om munnen. Och det är med knapp nöd han släpper honom, sedan han har sönderbråkat honom.
40 Nu bad jag dina lärjungar att de skulle driva ut honom, men de kunde det icke.»
41 Då svarade Jesus och sade: »O du otrogna och vrånga släkte, huru länge måste jag vara hos eder och härda ut med eder? För hit din son.»
42 Men ännu medan denne var på väg fram, kastade den onde anden omkull honom och slet och ryckte honom. Då tilltalade Jesus den orene anden strängt och gjorde gossen frisk och gav honom tillbaka åt hans fader.
43 Och alla häpnade över Guds stora makt. Då nu alla förundrade sig över alla de gärningar som han gjorde, sade han till sina lärjungar:
44 »Tagen emot dessa ord med öppna öron: Människosonen skall bliva överlämnad i människors händer.
45 Men de förstodo icke detta som han sade, och det var förborgat för dem, så att de icke kunde fatta det; dock fruktade de att fråga honom om det som han hade sagt.
46 Och bland dem uppstod tanken på vilken av dem som vore störst.
47 Men Jesus förstod deras hjärtans tankar och tog ett barn och ställde det bredvid sig
48 och sade till dem: »Den som tager emot detta barn i mitt namn, han tager emot mig, och den som tager emot mig, han tager emot honom som har sänt mig. Ty den som är minst bland eder alla, han är störst.
49 Och Johannes tog till orda och sade: »Mästare, sågo huru en man drev ut onda andar genom ditt namn; och du ville hindra honom, eftersom han icke följde med oss.»
50 Men Jesus sade till honom: »Hindren honom icke; ty den som icke är emot eder, han är för eder.»
51 Då nu tiden var inne att han skulle bliva upptagen, beslöt han att ställa sin färd till Jerusalem.
52 Och han sände budbärare framför sig; och de gingo åstad och kommo in i en samaritisk by för att reda till åt honom.
53 Men folket där tog icke emot honom, eftersom han var stadd på färd till Jerusalem.
54 När de båda lärjungarna Jakob i och Johannes förnummo detta, sade de: »Herre, vill du att vi skola bedja att eld kommer ned från himmelen och förtär dem?»
55 Då vände han sig om och tillrättavisade dem.
56 Och de gingo till en annan by.
57 Medan de nu färdades fram på vägen, sade någon till honom: »Jag vill följa dig, varthelst du går.
58 Då svarade Jesus honom: »Rävarna hava kulor, och himmelens fåglar hava nästen; men Människosonen har ingen plats där han kan vila sitt huvud.»
59 Och till en annan sade han: »Föl; mig.» Men denne svarade: »Tillstäd mig att först gå bort och begrava min fader.»
60 Då sade han till honom: »Låt de döda begrava sina döda; men gå du åstad och förkunna Guds rike.»
61 Åter en annan sade: »Jag vill följa dig, Herre, men tillstäd mig att först taga avsked av dem som höra till mitt hus.»
62 Då svarade Jesus honom: »Ingen som ser sig tillbaka, sedan han har satt sin hand till plogen, är skickad för Guds rike.»
[redigera] Kapitel 10
Jesus sänder ut sjuttiotvå lärjungar, prisar sin Faders frälsningsråd, framställer liknelsen om den barmhärtige samariten, besöker Marta och Maria.
1 Därefter utsåg Herren sjuttiotvå andra och sände ut dem framför sig, två och två, till var stad och ort dit han själv tänkte komma
2 »Skörden är mycken, men arbetarna äro få. Bedjen fördenskull skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.
3 Gån åstad. Se, jag sänder eder såsom lamm mitt in ibland ulvar.
4 Bären ingen penningpung, ingen ränsel, inga skor, och hälsen icke på någon under vägen.
5 Men när I kommen in i något hus, så sägen först: 'Frid vare över detta hus.'
6 Om då någon finnes därinne, som är frid värd, så skall den frid I tillönsken vila över honom; varom icke, så skall den vända tillbaka över eder själva.
7 Och stannen kvar i det huset, och äten och dricken vad de hava att giva, ty arbetaren är värd sin lön. Gån icke ur hus i hus.
8 Och när I kommen in i någon stad där man tager emot eder, så äten vad som sättes fram åt eder,
9 och boten de sjuka som finnas där, och sägen till dem: 'Guds rike är eder nära.'
10 Men när I kommen in i någon stad där man icke tager emot eder, så gån ut på dess gator och sägen:
11 'Till och med det stoft som låder vid våra fötter ifrån eder stad skaka vi av oss åt eder. Men det mån I veta, att Guds rike är nära.'
12 Jag säger eder att det för Sodom skall på 'den dagen' bliva drägligare än för den staden.
13 Ve dig, Korasin! Ve dig, Betsaida! Ty om de kraftgärningar som äro gjorda i eder hade blivit gjorda i Tyrus och Sidon, så skulle de för länge sedan hava suttit i säck och aska och gjort bättring.
14 Men också skall det vid domen bliva drägligare för Tyrus och Sidon än för eder.
15 Och du. Kapernaum, skall väl du bliva upphöjt till himmelen? Nej, ned till dödsriket måste du fara. --
16 Den som hör eder, han hör mig, och den som förkastar eder, han förkastar mig; men den som förkastar mig, han förkastar honom som har sänt mig.»
17 Och de sjuttiotvå kommo tillbaka, uppfyllda av glädje, och sade: »Herre, också de onda andarna äro oss underdåniga genom ditt namn.»
18 Då sade han till dem: »Jag såg Satan falla ned från himmelen såsom en ljungeld.
19 Se, jag har givit eder makt att trampa på ormar och skorpioner och att förtrampa all ovännens härsmakt, och han skall icke kunna göra eder någon skada.
20 Dock, glädjens icke över att änglarna äro eder underdåniga, utan glädjens över att edra namn äro skrivna i himmelen.»
21 I samma stund uppfylldes han av fröjd genom den helige Ande och sade: »Jag prisar dig, Fader, du himmelens och jordens Herre, för att du väl har dolt detta för de visa och kloka, men uppenbarat det för de enfaldiga. Ja, Fader; så har ju varit ditt behag.
22 Allt har av min Fader blivit för trott åt mig. Och ingen känner vem Sonen är utom Fadern, ej heller vem Fadern är, utom Sonen och den för vilken Sonen vill göra honom känd.»
23 Sedan vände han sig till lärjungarna, när han var allena med dem och sade: »Saliga äro de ögon som se det I sen.
24 Ty jag säger eder: Många profeter och konungar ville se det som I sen men fingo dock icke se det, och höra det som I hören, men fingo dock icke höra det.»
25 Men en lagklok stod upp och ville snärja honom och sade: »Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv till arvedel?»
26 Då sade han till honom: »Vad är skrivet i lagen? Huru läser du?»
27 Han svarade och sade: »'Du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av all din kraft och av allt ditt förstånd och din nästa såsom dig själv.'»
28 Han sade till honom: »Rätt svarade du. Gör det, så får du leva,
29 Då ville han rättfärdiga sig och sade till Jesus: »Vilken är då min nästa?»
30 Jesus svarade och sade: »En man begav sig från Jerusalem ned till Jeriko, men råkade ut för rövare, som togo ifrån honom hans kläder och därtill slogo honom; därefter gingo de sin väg och läto honom ligga där halvdöd.
31 Så hände sig att en präst färdades samma väg; och när han fick se honom, gick han förbi.
32 Likaledes ock en levit: när denne kom till det stället och fick se honom, gick han förbi.
33 Men en samarit, som färdades samma väg, kom också dit där han låg; och när denne fick se honom, ömkade han sig över honom
34 och gick fram till honom och göt olja och vin i hans sår och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna och förde honom till ett härbärge och skötte honom.
35 Morgonen därefter tog han fram två silverpenningar och gav dem åt värden och sade: 'Sköt honom och vad du mer kostar på honom skall jag betala dig, när jag kommer tillbaka.' --
36 Vilken av dessa tre synes dig nu hava visat sig vara den mannens nästa, som hade fallit i rövarhänder?»
37 Han svarade: »Den som bevisade honom barmhärtighet.» Då sade Jesus till honom: »Gå du och gör sammalunda.»
38 När de nu voro på vandring, gick han in i en by, och en kvinna, vid namn Marta, tog emot honom i sitt hus.
39 Och hon hade en syster, som hette Maria; denna satte sig ned vid Herrens fötter och hörde på hans ord.
40 Men Marta var upptagen av mångahanda bestyr för att tjäna honom. Och hon gick fram och sade: »Herre, frågar du icke efter att min syster har lämnat alla bestyr åt mig allena? Säg nu till henne att hon hjälper mig.»
41 Då svarade Herren och sade till henne: »Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oro för mångahanda,
42 men allenast ett är nödvändigt. Maria har utvalt den goda delen, och den skall icke tagas ifrån henne.»
[redigera] Kapitel 11
Jesus undervisar sina lärjungar om bönen, botar en besatt, försvarar sig mot fariséerna, avvisar några som begära tecken, bestraffar vid en måltid fariséerna och de lagkloke.
1 När han en gång uppehöll sig på ett ställe för att bedja och hade slutat sin bön, sade en av hans lärjungar till honom: »Herre, lär oss att bedja, såsom ock Johannes lärde sina lärjungar.»
2 Då sade han till dem: »När I bedjen, skolen I säga så: 'Fader, helgat varde ditt namn; tillkomme ditt rike;
3 vårt dagliga bröd giv oss var dag;
4 och förlåt oss våra synder, ty också vi förlåta var och en som är oss något skyldig; och inled oss icke i frestelse.'»
5 Ytterligare sade han till dem: »Om någon av eder har en vän och mitt i natten kommer till denne och säger till honom: 'Käre vän, låna mig tre bröd;
6 ty en av mina vänner har kommit resande till mig, och jag har intet att sätta fram åt honom'
7 så svarar kanske den andre inifrån huset och säger: 'Gör mig icke omak; dörren är redan stängd, och både jag och mina barn hava gått till sängs; jag kan icke stå upp och göra dig något.'
8 Men jag säger eder: Om han än icke, av det skälet att han är hans vän, vill stå upp och giva honom något, så kommer han likväl, därför att den andre är så påträngande, att stå upp och giva honom så mycket han behöver.
9 Likaså säger jag till eder: Bedjen, och eder skall varda givet; söken, och I skolen finna; klappen, och för eder skall varda upplåtet.
10 Ty var och en som beder, han får; och den som söker, han finner; och för den som klappar skall varda upplåtet.
11 Finnes bland eder någon fader, som när hans son beder honom om en fisk, i stallet för en fisk räcker honom en orm,
12 eller som räcker honom en skorpion, när han beder om ett ägg?
13 Om nu I, som ären onda, förstån att giva edra barn goda gåvor, huru mycket mer skall icke då den himmelske Fadern giva helig ande åt dem som bedja honom!»
14 Och han drev ut en ond ande som var dövstum. Och när den onde anden hade blivit utdriven, talade den dövstumme; och folket förundrade sig.
15 Men några av dem sade: »Det är med Beelsebul, de onda andarnas furste, som han driver ut de onda andarna.»
16 Och några andra ville sätta honom på prov och begärde av honom ett tecken från himmelen.
17 Men han förstod deras tankar och sade till dem: »Vart rike som har kommit i strid med sig självt bliver förött, så att hus faller på hus.
18 Om nu Satan har kommit i strid med sig själv, huru kan då hans rike hava bestånd? I sägen ju att det är med Beelsebul som jag driver ut de onda andarna.
19 Men om det är med Beelsebul som jag driver ut de onda andarna, med vem driva då edra egna anhängare ut dem? De skola alltså vara edra domare.
20 Om det åter är med Guds finger som jag driver ut de onda andarna, så har ju Guds rike kommit till eder. --
21 När en stark man, fullt väpnad, bevakar sin gård, då äro hans ägodelar fredade.
22 Men om någon som är starkare än han angriper honom och övervinner honom, så tager denne ifrån honom alla vapnen, som han förtröstade på, och skiftar ut bytet efter honom.
23 Den som icke är med mig, han är emot mig, och den som icke församlar med mig, han förskingrar.
24 När en oren ande har farit ut ur en människa, vandrar han omkring i ökentrakter och söker efter ro. Men då han icke finner någon, säger han: 'Jag vill vända tillbaka till mitt hus, som jag gick ut ifrån.'
25 Och när han kommer dit och finner det fejat och prytt,
26 då går han åstad och tager med sig sju andra andar, som äro värre än han själv, och de gå ditin och bo där; och så bliver för den människan det sista värre än det första.»
27 När han sade detta, hov en kvinna in folkhopen upp sin röst och ropade till honom: »Saligt är det moderssköte som har burit dig, och de bröst som du har diat.»
28 Men han svarade: »Ja, saliga är de som höra Guds ord och gömma det.»
29 Men när folket strömmade till tog han till orda och sade: »Detta släkte är ett ont släkte Det begär ett tecken, men intet annat tecken skall givas det än Jonas' tecken.
30 Ty såsom Jonas blev ett tecken för nineviterna, så skall ock Människosonen vara ett tecken för detta släkte.
31 Drottningen av Söderlandet skall vid domen träda fram tillsammans med detta släktes män och bliva dem till dom. Ty hon kom från jordens ända för att höra Salomos visdom; och se, har är vad som är mer än Salomo.
32 Ninevitiska män skola vid domen träda fram tillsammans med detta släkte och bliva det till dom. Ty de gjorde bättring vid Jonas' predikan; och se, här är vad som är mer än Jonas.
33 Ingen tänder ett ljus och sätter det på en undangömd plats eller under skäppan, utan man sätter det på ljusstaken, för att de som komma in skola se skenet.
34 Ditt öga är kroppens lykta. När ditt öga är friskt, då har ock hela din kropp ljus; men när det är fördärvat, då är ock din kropp höljd i mörker.
35 Se därför till, att ljuset som du har i dig icke är mörker.
36 Om så hela din kropp får ljus och icke har någon del höljd i mörker, då har den ljus i sin helhet, såsom när en lykta lyser dig med sitt klara sken.»
37 Under det att han så talade, inbjöd en farisé honom till måltid hos sig; och han gick ditin och tog plats vid bordet.
38 Men när fariséen såg att han icke tvådde sig före måltiden, förundrade han sig.
39 Då sade Herren till honom: »I fariséer, I gören nu det yttre av bägaren och fatet rent, medan edert inre är fullt av rofferi och ondska.
40 I dårar, har icke han som har gjort det yttre också gjort det inre?
41 Given fastmer såsom allmosa vad inuti kärlet är; först då bliver allt hos eder rent.
42 Men ve eder, I fariséer, som given tionde av mynta och ruta och alla slags kryddväxter, men icke akten på rätten och på kärleken till Gud! Det ena borden I göra, men icke underlåta det andra.
43 Ve eder, I fariséer, som gärna viljen sitta främst i synagogorna och gärna viljen bliva hälsade på torgen!
44 Ve eder, I som ären lika gravar som ingen kan märka, och över vilka människorna gå fram utan att veta det!»
45 Då tog en av de lagkloke till orda och sade till honom: »Mästare, när du så talar, skymfar du också oss.»
46 Han svarade: »Ja, ve ock eder, I lagkloke, som på människorna läggen bördor, svåra att bära, men själva icke viljen med ett enda finger röra vid de bördorna!
47 Ve eder, I som byggen upp profeternas gravar, deras som edra fäder dräpte!
48 Så bären I då vittnesbörd om edra fäders gärningar och gillen dem; ty om de dräpte profeterna, så byggen I upp deras gravar.
49 Därför har ock Guds vishet sagt: 'Jag skall sända till dem profeter och apostlar, och somliga av dem skola de dräpa, och andra skola de förfölja.
50 Och så skall av detta släkte utkrävas alla profeters blod, allt det som är utgjutet från världens begynnelse,
51 ända ifrån Abels blod intill Sakarias' blod, hans som förgjordes mellan altaret och templet.' Ja, jag säger eder: Det skall utkrävas av detta släkte.
52 Ve eder, I lagkloke, som haven tagit bort nyckeln till kunskapen! Själva haven I icke kommit ditin och för dem som ville komma dit haven I lagt hinder.»
53 När han inför allt folket sade detta till dem, blevo fariséerna och de lagkloke mycket förbittrade och gåvo sig i strid med honom om många stycken;
54 de sökte nämligen efter tillfälle att kunna anklaga honom.
[redigera] Kapitel 12
Jesus varnar för skrymteri, människofruktan, hädelse mot den helige Ande, girighet och världsliga bekymmer, manar till vaksamhet och trohet, förutsäger söndringar, talar om tidens tecken.
1 Då nu otaligt mycket folk var församlat omkring honom, så att de trampade på varandra, tog han till orda och sade, närmast till sina lärjungar: »Tagen eder till vara för fariséernas surdeg, det är för skrymteri.
2 Intet är förborgat, som icke skall bliva uppenbarat, och intet är fördolt, som icke skall bliva känt.
3 Därför skall allt vad I haven sagt i mörkret bliva hört i ljuset, och vad I haven viskat i någons öra i kammaren, det skall bliva utropat på taken.
4 Men jag säger eder, mina vänner: Frukten icke för dem som väl kunna dräpa kroppen, men sedan icke hava makt att göra något mer.
5 Jag vill lära eder vem I skolen frukta: frukten honom som har makt att, sedan han har dräpt, också kasta i Gehenna. Ja, jag säger eder: Honom skolen I frukta. --
6 Säljas icke fem sparvar för två skärvar? Och icke en av dem är förgäten hos Gud.
7 Men på eder äro till och med huvudhåren allasammans räknade. Frukten icke; I ären mer värda än många sparvar.
8 Och jag säger eder: Var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall ock Människosonen kännas vid inför Guds änglar.
9 Men den som förnekar mig inför människorna, han skall ock bliva förnekad inför Guds änglar.
10 Och om någon säger något mot Människosonen, så skall det bliva honom förlåtet; men den som hädar den helige Ande, honom skall det icke bliva förlåtet.
11 Men när man drager eder fram inför synagogor och överheter och myndigheter, så gören eder icke bekymmer för huru eller varmed I skolen försvara eder, eller vad I skolen säga;
12 ty den helige Ande skall i samma stund lära eder vad I skolen säga.»
13 Och en man i folkhopen sade till honom: »Mästare, säg till min broder att han skiftar arvet med mig.»
14 Men han svarade honom: »Min vän, vem har satt mig till domare eller skiftesman över eder?»
15 Därefter sade han till dem: »Sen till, att I tagen eder till vara för allt slags girighet; ty en människas liv beror icke därpå att hon har överflöd på ägodelar.»
16 Och han framställde för dem en liknelse; han sade: »Det var en rik man vilkens åkrar buro ymniga skördar.
17 Och han tänkte vid sig själv och sade: 'Vad skall jag göra? Jag har ju icke rum nog för att inbärga min skörd.'
18 Därefter sade han: 'Så vill jag göra: jag vill riva ned mina lador och bygga upp större, och i dem skall jag samla in all min gröda och allt mitt goda.
19 Sedan vill jag säga till min själ: Kära själ, du har mycket gott för varat för många år; giv dig nu ro, ät, drick och var glad.
20 Men Gud sade till honom: 'Du dåre, i denna natt skall din själ utkrävas av dig; vem skall då få vad du har samlat i förråd?' --
21 Så går det den som samlar skatter åt sig själv, men icke är rik inför Gud.»
22 Och han sade till sina lärjungar: »Därför säger jag eder: Gören eder icke bekymmer för edert liv, vad I skolen äta, ej heller för eder kropp, vad I skolen kläda eder med.
23 Livet är ju mer än maten, och kroppen mer än kläderna.
24 Given akt på korparna: de så icke, ej heller skörda de, och de hava varken visthus eller lada; och likväl föder Gud dem. Huru mycket mer ären icke I än fåglarna!
25 Vilken av eder kan med allt sitt bekymmer lägga en aln till sin livslängd?
26 Förmån I nu icke ens det som minst är, varför gören I eder då bekymmer för det övriga?
27 Given akt på liljorna, huru de varken spinna eller väva; och likväl säger jag eder att icke ens Salomo i all sin härlighet var så klädd som en av dem.
28 Kläder nu Gud så gräset på marken, vilket i dag står och i morgon kastas i ugnen, huru mycket mer skall han då icke kläda eder, I klentrogne!
29 Söken därför icke heller I efter vad I skolen äta, eller vad I skolen dricka, och begären icke vad som är för högt.
30 Efter allt detta söka ju hedningarna i världen, och eder Fader vet att I behöven detta.
31 Nej, söken efter hans rike, så skall också detta andra tillfalla eder.
32 Frukta icke, du lilla hjord; ty det har behagat eder Fader att giva eder riket.
33 Säljen vad I ägen och given allmosor; skaffen eder penningpungar som icke nötas ut, en outtömlig skatt i himmelen, dit ingen tjuv når, och där man icke fördärvar.
34 Ty där eder skatt är, där komma ock edra hjärtan att vara.
35 Haven edra länder omgjordade och edra lampor brinnande.
36 Och varen I lika tjänare som vänta på att deras herre skall bryta upp från bröllopet, för att strax kunna öppna för honom, när han kommer och klappar.
37 Saliga äro de tjänare som deras herre finner vakande, när han kommer. Sannerligen säger jag eder: Han skall fästa upp sin klädnad och låta dem taga plats vid bordet och själv gå fram och betjäna dem.
38 Och vare sig han kommer under den andra nattväkten eller under den tredje och finner dem så göra -- saliga äro de då.
39 Men det förstån I väl, att om husbonden visste vilken stund tjuven skulle komma, s