Blommande rönn

I den blå Johanneskvällen
vilar luften ljum och len.
Stora, tunga, vitgrå blommor
bryter jag från rönnens gren.

I den blå Johanneskvällen
vilar luften len och ljum.
Kvistarna jag bröt jag fäster
över bädden i ditt rum.

Stark och het är deras ånga;
den som slumrar in vid den
drömmer - sägs det här i orten -
hela natten om sin vän.

Då du efter midnattsvakan
somnar stilla på ditt lakan,
skall om mig du drömma, när du
andas mina blommors doft.
Dansen kring den gröna stången,
spelet, bergets ekon, sången,
med i dina öron bär du
till ditt svala, dunkla loft;
många varma ord du hörde,
ömna ekon vinden förde,
när du hemåt gick med skaran
genom klöverfält och säd -
men jag ler helt lugnt åt faran,
ty du glömmer
allt och drömmer
blott om mig som ej var med.