Blomsterfesten

Från Wikisource, det fria biblioteket.
 
Hoppa till: navigering, sök
←  Anderöster Samlade dikter
av Vitalis

Blomsterfesten
Vårsolen  →


[ 29 ]
Formosum pastor Corydon ardebat Alexin.


Half än syntes solen uti vester;
Milda logo hennes afskedsstrålar,
Som den fromma Christnes sista blickar,
Då han sjunker uti dödens armar.
Klar låg insjöns tafla, skönt infattad
I de gröna stränders blomsterramar.
Och der stodo bergens gröna jettar
Upp och ned uppå den blåa grunden.
Blå och ren liksom en skönhets öga,
En ny himmel uppstod utur hafvet.
Men när soln sönk bakom gråa bergen,
Var som Venus Anadyomene
Rodnande sig speglat uti vattnet.
Nu upplätos vesterns rosengårdar,
Och der gingo menniskornes andar
Löste från sin kropp af sömnens engel,
Drucko kraft, att när som solen uppgick
Härda åter ut en dag på jorden.
Tyst smög Zephyr fram, liksom han varit
Rädd att störa menskans sköna drömmar.
Lik ett bi han förde skatt från blomstren,
Men det var ej honing, utan vällukt,
Icke, som han ångar från en blomma
Men från tusende, som dofta ljufvast
På den gröna blomsterrika jorden.
Intet var det andra likt bland blomstren:
Systrarne i ett blott sammanstämde,
Att de alla, alla voro sköna.

[ 30 ]

Men en blomma öfver alla blommor
Är dock menniskan, när oskuld strålar
Utur hennes öga, fröjd och skönhet
Saligt blomma uppå hennes kinder,
Ljuset lik förr’n nog det hunnit jorden,
Att sig bryta der i dunkla färgor.
Derför älskar jag så varmt det unga,
Ty mitt hjerta vet, att det är närmre
Gud och himmelen, när det sig sluter
Till en jordisk engels rena hjerta.
Derför lade jag den skönsta blomman,
Icke ros, ej lilja, utan begge
På en gång, den sköna Florens närmast
Till mitt hjerta under rena himmeln.
Nej, det var ej blomma, blomsterns fader
Maj på skämt klädt ut sig till en menska.
Och då vidgades mitt slutna hjerta,
Liksom liljans hvita knopp för vårsoln.
Och som bien uppå skaldens tunga,
När han drömmer uti lagerns skugga,
Sätta sig och gjuta ut sin honing,
Kyssens sötma låg på mina läppar.
Ja, ty kyssar äro bin, de flyga
Fjerran bort till Edens blomstergårdar,
Dricka salighet ur blomstrens kalkar,
Men när älskogstjernan tindrar, komma
De belastade till jorden åter,
Och på menskoläppar, dubbla rosor,
Hvila sig och spilla af sin nektar. —

Hvilket offer kan väl skalden bära
Fram åt Maj, de ljufva rosors Fader,

[ 31 ]

På naturens stora gröna sabbat?
Blod försmår den milde på sitt altar.
Dock ej blodet af den milda drufvan,
Af den vänliga, som villigt offrar
Upp sitt sköna blod för menskans glädje.
Med hvad sång, hvad spel skall Guden prisas?
Icke älskar han sitt lof att höra
Utur döf metall, ur döda lutor,
Som ej njuta sjelfva då de spela.
När den lefvande när menskans hjerta
Uti harmoniens milda vågor
Höjer sig och sänker, bäst han dyrkas.
När jag derföre nu såg hur vinet
Brann, som droppar utaf eld, i glaset,
Skönt, liksom en majdags morgonrodnad,
Tog jag glaset och för mensklighetens
Och naturens blommor drack en skål. —
Skön min hydda var, lik den som Petrus
Ville bygga på förklaringsberget.
Himlen var mitt tak; den unga jorden
Grön, och blomsterrik var, templets golf.
Och Gud sjelf var hos mig. Der ett hjerta
Älskar uti oskuld är hans himmel.
Och nu stego uti ljufva drömmar
Englar ned, och uti skaldens öga
Speglade sig af, och ned med blicken
Deras skönhet sönk uti mitt hjerta.
Först jag drömde ljuft med vakna sinnen,
Men när sömnen sänkt sin vallmospira
Öfver mina ögon, sent på natten,
Lefde drömmen än, dock blott en skugga

[ 32 ]

Af den saliga, jag drömt som vaken.
Så låg Jakob ock i Bethels engder,
Han såg upprest emot etherns klarhet
Fantasiens stege; såg Guds englar
Vandra mellan himmelen och jorden,
Men, som sjelf han sade, såg han endast
Himlens port; jag var i himlen inne. —

Men när Maj regerar uppå jorden,
Sofver solen icke mer så länge.
Bittida hon uppstår, på det längre
Hon naturens skönhet måtte skåda.
Skadelysten log hon nu i Öster:
Liksom fordom hennes morgonstrålar
Föllo brinnande på Underträdet,
Hvilkets skugga svalkade profeten.
Afskedsstunden kom; allt skönt förblommar
På en natt; som aloë det blommar
En gång kanske i en menskolefnad.
Och jag ryckte mig ur piltens armar,
Men mitt hjerta blef dock qvar hos honom.
O, sad’ jag, att Gud mig slog med blindhet
Denna stund, att ej jag måtte skåda
Hur din skönhet offer blir åt Kronos.
Heligt ville jag din bild bevara,
Så, som ljuf och skön du står framför mig
Ack! i dag, i dag. O att du dödde
Denna stund, på det ej andens skönhet
Måtte fläckas hos dig! Lugn jag ville
På din graf blott gråta stilla tårar,
Om du bar din oskuld, sköna liljan,
Till vår Fader hem i samma renhet,
Som i dag hon blommar i ditt hjerta.