Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Förtjensten, till * * *
| ← Den Tjugondesjette Januari 1814 |
|
Religionen → |
FÖRTJENSTEN.
Till * * *
Est brevitate opus, ut currat sententia, neu so
Impediat verbis, lassas onerantibus aures.
Horat.
I.
Förtjenstens mönster, domare och vän,
Till Sångens ädla ämne, väljom den.
På saknad sällhet menskan evigt ropar,
Och allting under, allting öfver skyn,
Regenter, likar, öde och Försyn,
Med fruktlös klagan, ömsom öfverhopar.
Ett enda glöms, som kanske rättast var:
Att ge sig sjelf den större skuld hon har.
Är hon ej värd det onda hon begråter,
Om, utan kraft att bära sina qval,
Hon likväl bär dem hellre, än förlåter
En likes dygd, som minskar deras tal?
Af intet sår hon mer oläkligt frätes:
Despotens boja trycker, men förgätes;
Det blod i striden flöt, på krigarns bud,
I segern glöms, och slagtarn blir en gud,
Den enda pil som djupt, som dödligt svider,
Med samma fart, i tusen hjertan tryckt,
Som njutning, hvila, sjelfva sömnens tider,
I såret lemna, evigt outryckt,
Det är den stråle som Förtjensten sprider,
Från spherens brant af hennes höjda flygt.
Res brott på brott; lägg fordna dars till dina;
Var Cromwell, Borghia, Nero, Catilina:
Förskräck, slå ner: — det tåls. Men vakta dig,
Att deras motstånd, deras bäfvan vara,
Om du ej vill att, som i allmän fara.
Mot dig allena, allt skall väpna sig.
Så vidt kring jorden ögat når att skåda,
(Jemväl i skrytet af dess mognads-år)
Bland villdjurs hot, och djupa branters våda,
Förtjenstens bana, liksom solens, går.
På detta klot för brottslingar och dårar,
För lek och mord, för gyckleri och tårar.
På detta klot för våld och hämd och flärd,
Ej Cesars blott, men ock Aniti verld.
Var sann, hvad ser du? Jern som ömsom sköljas,
Af slafvens blod, och hjeltens, hans försvar;
Kalumniens furie, värre än hon var;
Det rätta trotsas, och det sanna döljas;
Blodsugarn präktig, idogheten bar,
Den vise stum, och dygderna förföljas!
Hvad ej de Storas flärd, zelotens list,
Och allmän tvedrägt härja och förlora,
Det fräta högmod, afund, enskilt tvist,
Förståndets yrsel, alla dygders brist
Hos smärre dårar, apor af de Stora.
Förfärligt kaos, hvari nöd och brott,
Passioner, dårskap, last, __ i stort och smått, __
Likt hafvets böljor, som hvarann bekriga,
Med samladt sky-svall opp till molnen stiga!
Hvar höjs den Treudd, den Neptunska röst,
Hvars gudakraft mot stormens krafter måttas?
Hon dricker vågen i sitt qvafda bröst.
Den mensko-dygd, som här mot hafvet brottas.
I evig cirkel sig det onda rör,
Man lider sjelf, och andras plågor gör.
Och långt ifrån att denna fortgång mota,
(Se der hvad högst beklagadt måste bli)
Lik månadsdåren, i hans raseri,
Gör vådan störst för hvem den söker bota.
I lifvets dram, att se hvad rôle han fått,
Till skådeplatsen lyft på täcket blott:
Betrakta bålen, bilorna och banden;
Se Catos dolk, __ och Cesar segrande!
En Cimon, ruttna i sitt fängelse!
En Sokrates, med giftets kopp i handen!
Allt är sig likt, och verlden käns igen:
Hon må, af Statsform, tusen sätt beramma,
Må hata ljuset, vara ljusets vän,
Må bryta bojan, eller bära den,
Mot hvem som gagnar, blir bon dock densamma.
Om då, må hända, under seklers lopp,
En man af dygd, på jorden vaknar opp,
Låt honom allt hvad fabeln diktat, göra:
Lik Amphion, vilden ur hans kulor föra;
I ödemarken kalla städer fram;
Mot allt beredd, på allting uppmärksam,
Slå, ny Alcid, Lernidens gap till rygga;
Ny Triptolem, åt en förstenad bygd;
Ge fruktbarhet, och slöjd och Samfund bygga;
Med Solons lagar menskors sällhet trygga,
Och locka dem med Sokrates till dygd:
Hvad blir den lön hans långa möda njuter?
Ett gränslöst hat, som utan hvila tjuter;
Förföljarns dolkar; lögnarns smädegift;
Ett namn som lyser minddre, än det bränner;
Offentlig otack; nesligt stumma vänner;
Och Tadlets mordbett, ända i sin grift!
Förblanden icke, medelmåttans söner!
Förtjenstens lön, med edra tjensters löner.
Men du, med själen hög af dygd och vett.
Till hvad dig väntar, döm af hvad du sett.
Nämn mig en Kung, en hjelte, VASAS like,
Som borthöll oket från ett söndradt rike,
Som styrkans lag för tvedrägts-våldet skref,
Och icke sjelf sin storhets offer blef!
Nämn mig en redlig man, åt jorden gifven.
Med nit för frihet, ordning eller dygd,
Som, från sitt mål af orättvisan drifven,
Ej suckat, misskänd, af sin fosterbygd!
Nämn mig en sanning, än så stor och nödig,
Ej skydd som skadlig, hädd som öfverflödig!
Med ljus af tretti seklers store män,
De samma våndor samhällslifvet plåga;
Vi ha sett Modet, Snillet allting våga,
Hvad vi ej sett, det är förbättringen.
Välan: se der Förtjenst! __ Belönas den?
Bekännom då: hur högt, hur lågt vi skåda,
Allt räds och hatar hennes högre flygt.
Lät henne skyddas, värnlös och förtryckt,
Men hon förföljs der hon står opp att råda.
För Egenkänslan är all gräns för trång,
Förnuft och nytta stadga den förgäfves.
Dess krafter svämma under maktens tvång.
Som hafvets bädd af månans tryckning häfves,
Behof och stolthet dela menniskan.
Dess högsta väl, så snart dess bifall tvingas,
I hennes högmod ofta motstånd fann;
Hon hatar tjenster hvaraf hon förringas,
Och hämnar sig på sin välgerningsman.
Vår första blick på Roms och Greklands bygder,
Hvad visar den? Förtrutna landsmäns hat,
Som ropa hämd på hjeltemod och dygder,
Och jaga Skyddarn ur en skyddad Stat.
Ej att en hvar ju hemligt måste vörda
Det dolda välde Dygden, Snillet fått;
Men allt slags välde, när det märks, blir börda,
Dess rätt förgäts, och tyngden kännes blott.
Från då: hvad skiljer mer, förtjenst och brott?
Vänd ögat nu från saken sjelf, till grunden,
Och skåda följden vid sin orsak bunden.
Hvad vill Förtjensten? Säg mig. __ Allmänt väl.
Hvad hatar mängden? __ Ordningens befäl.
Det ädla, stora, nyttiga och rätta,
Se der det mål hon tröttar sig att nå.
Dit för hon allt. Men se: just detta, detta,
Gör Egoistens hela hat också.
Hvad skattar han en sällhet i det Hela,
Så knapp för en som dess milliondel är?
Med färre band, och friare begär,
Han gör en egen, den han slipper dela.
Bland tingens kaos, utan skrankors tvång,
Han älskar mer, kometiskt vågsam svingas,
Än, svag atom, af jemvigts-lagen tvingas,
Inom systemets trygga cirkelgång.
Till allmänt väl, hvad plan som ock må gifvas,
Af gränsor skapas, som för honom skrifvas,
Och der han ställs , bland ömse pligters mängd,
Af någon gynnad, men af tusen stängd.
Der Egennyttan utan styrka strider,
Står Afund fram, att hämna hvad hon lider;
Försåtligt gömd, i mörkret af sitt grus,
Med pilen syftad mot förtjenstens ljus,
Ju mer fördunklad hon sig känner vara,
Ju större gör hon företrädets fara;
Ty duglösheten , till förtviflan bragt,
Är det ej mer, att hämna sitt förakt.
Martyrer for förnuftet, menskligheten,
För allt hvad lifvet tröst och värde ger,
På jorden bilder af gudomligheten,
Som hvilka villdjur Hatet målat Er!
En rättvis dom; J bortom grafven finnen;
Er glans med häpnad efterverlden slår;
Men, då hon räknar edra mödors minnen,
Hvad räknaden J sjelfve? __ edra sår!
Voltaire, du bar dem, enligt styrkans lagar,
Med svedans känsla brännande och kort;
Men, o ditt lif, Rousseau! O hvilka dagar,
Som hälften tänktes, hälften blöddes bort!
Så tvenne makter jordens öden hvälfva,
Som evig syn af fejd och täflan ge:
De stora själar, som det Hela se;
De låga själar, som blott se sig sjelfva.
Sök då ej mer all grund till ondt och godt,
Långt utom verlden, hos två väsen blott,
Hvars delta makt förnuftet ej begriper.
Hos menskan sök, dess samhälls-lefnad se;
Der finn dem, dessa stridiga principer,
Förtjenst och Egoism __ så heta de.
Se här den gång allt haft, och än skall hafva:
Förtjensten bygger på volkanisk lafva;
Förgäfves nå dess bollverk upp till skyn;
I nattens mörker, djupt från hennes syn,
Lik svaflets ämne, egennyttan dväljes;
I början dämpad, aldrig overksam,
Tills, massan ökt, hon slår med styrka fram,
Och öppnar grafven hvaraf allting sväljes.
Så föll du, Snillets fordna fosterbygd,
Athen, så stort af allt, så när som dygd!
Så blef du, Rom, ett rof för de nationer,
Bland dem du fordom väldets krona bar;
Hur långsamt verk din storhet också var,
Af tiden, lyckan, Fabier och Catoner.
Ditt fall har hämnat dina stora män,
I landsflykt glömda, blödande för svärden;
Men hvad är allt, som följt deraf för verlden?
Ett stort exempel, som ej varnar den.
När stormens våld, som smärre motstånd bryter,
Med vördnad skonar ekens djerfva stam;
När flodens våg, mot fängslet af sin dam,
Ej mer förbittrad reser sig och ryter:
Då vänta ock den spådda gyllne tid,
Af Dygdernas och Egoismens frid.
Till dess, skall ofta någon Bourbon ryckas
Af upprors-dolken, från ett frälsadt land;
En svartsjuk nidings gömda bödelshand
Mot någon Verginaux syfta mord — och lyckas;
En trotsande Neronsk centurio,
Åt någon Seneca förgiftet räcka;
Och någon Talar-stol vår afsky väcka
Med hufvudet af någon Cicero.
II.
O när skall Himlen unna jordens bygder
Ännu en ålder, ej af guld, men dygder?
Så länge verlden, än i stillhet njöt
Den barndoms tid, de sanna gyllne dagar,
Då hvarje tjäll ett Samfund inneslöt,
Lycksaligt styrdt af faderliga lagar;
Då Ärans tecken var en Herde-staf,
En talrik hjord den enda omsorg väckte,
Den närmsta källan törstens låga släckte,
Och gräset bädd, och ullen klädnad gaf.
På denna tid, (men ack! på den allena)
Var frid och rätt Förljenstens trygga lott;
Dess namn var kärt; man fann det goda godt;
Ty menskors hjertan voro ännu rena,
Och Hatets båge tom ännu på skott.
En vördig husfar njöt den Ijufva heder,
Som känslan egnar ålderns silfver-skrud:
Ifrån hans mun kom ej ett gäckadt ljud;
Man lärde dygden af hans enkla seder,
Och lefnans klokhet af hans visa bud.
Främst satt han der, vid nedgången af solen,
Med sina skrynkor och sitt hvita hår,
På den af qvistar vridna, låga stolen,
Och talte vishet, skördad af hans år.
Kring honom suto, lyssnande och rörde,
Hans fromma hustru, barn och tjenstehjon,
Och, botande på lyckligt brukta don,
Med nöjets ifver slöjdade ach hörde.
En hvars förrättning blef förtäljd och dömd,
Och ingens flit af laget oberömd.
Den trefna hand, som hjorden troget skötte.
Och bar dess mjölk i grofva käril fram;
Den starkare, som bröt, från trädets, stam,
Ett fruktadt värn, och skade-djuren, mötte;
Den som, med skatt, från skogen eller sjön,
En tarflig måltids knappa vällust ökte;
Den som, med fynd, en nyttig slöjd försökte;
Och den, som efter dags-besvärens rön,
I aftonskuggan, pipans toner delte,
Och hvilan gaf de nöjen henne felte,
Gemensamt njöto välbehagets lön.
Så många nyttor man tillhopa lade,
Så många röster tacksamheten hade,
Och ekens löf fans skönt af hvar och en,
På odlarns panna, som på trädets gren.
Men sen man snart naturen öfvergifvit,
Och vid dess bröst, det rum man hittills haft;
Sen samfundsbandet mera utsträckt blifvit,
Och, med detsamma, slappats till sin kraft;
Sen, under tvång af vilda segrars välde,
Man mera skockats, än förenat sig;
Då byttes lugnet i ett allmänt krig,
Der allt var strid, allt fälldes eller fällde.
Med fler behof, man flera motstånd fann;
Såg blott sin brist i hvad en like vann;
Passionens våld, med styrkans, understödde;
Lik skogens villdjur, sönderslet hvarann,
Och glad, åt rofvet, log åt den som blödde!
Så litet, midt bland stormens hvirfvelslag,
Då klippan rystas, brutna stammar hopas,
Och stoft och spillror genom luften sopas,
Man skönjer blomstrets rörande behag;
Så svårt det är, då Tajos bottnar skälfva
Af en Volkan, sin grymma födsel när,
Att se bland gyttjan, som dess böljor hvälfva,
De korn af guld hvarmed den blandad är:
Så litet mäktig blef man snart att röna,
Bland tvisters gny, det rätta eller sköna,
Och, om det sågs, att det sitt värde ge;
Förr, __ var det vinning: nu, __ försakelse.
Den första ålderns oskuld var förliden,
Barbarisk menskan, vild och ryslig tiden.
I storm och kaos verlden hvälfdes om.
Men ljuset blef; ännu en ålder kom,
Och menskan sågs i dess föridlingsdagar.
Det föddes män, som förde jordens ätt,
Från brist och strid, till njutning, ljus och rätt.
En, gaf system åt illa byggda lagar;
Naturens natt, en annan genombröt,
Och drog behofven ur dess slutna sköt;
Förnuftets fackla af en tredje tändes,
Och skuggan vek, och verkligheten kändes;
Att böja viljan, andras yrke blef:
Man gjorde skön, den pligt man föreskref.
Så, steg från steg, till odling menskan fördes.
Dess vilda lif beqvämligheter fick;
Af nya nöjen hennes sinnen rördes;
Vid målarns härmning, studsade dess blick,
Och Lyrans klang i hennes samqväm hördes.
Den visa Sångmöns nyttigt ljufva röst
Fann snart, från örat, väg till hennes bröst,
Att språk och snille, smak och känslor bilda.
Dess lif blef Ijuft, dess seder blefvo milda.
En dubbel verld åt henne skatter bar,
Det grofva halfdjur hon ej längre var,
Hvars lugn var sömnens, och hvars njutning, paras.
Men, om en fråga skulle göras än:
Blef menskan bättre? Hvem besvarar den?
O nej, långt hellre, __ må den ej besvaras!
Men tacksam blott? Ack! mån det frågas bör?
Af seklers ljus, man hennes vanor känne!
Hon med Förtjensten, som med jorden, gör:
Dess gåfvor njuter, trampande på henne!
Ju mer dess mödor gjorde lifyet sällt,
Ju större växte hatets mörka liga,
Liksom, om våren, från ett sumpigt fält,
Ju högre sol, ju fler insekter stiga.
Se der dess lott för evighet bestämd:
Till pris vid målet: oförrätt och hämd;
Hvart steg dertill, betaldt med sår och strider;
Af tadel, __ chorus; bifalls-röster, __ få;
Den krans Berömmet kring dess panna vrider,
Slår smädarn ur dess hand, och trampar på.
Och dock, __ hur sorglig hennes lott är vorden,
Med mängdens hat, och ofta ingen vän,
Med motstånd, mödor, ja förföljelsen,
O funne hon blott domare på jorden!
Men ack! en domstol dit hon vädja kan,
Hvar fins den? Tänkarns? __ hörs då, tros då han?
Hvem granskar vidden af det gagn hon gifvit?
Hvem pröfvar hindrens storhet eller mängd?
Hvem syftets godhet? Afsigten som drifvit?
Och medlens rätthet? eller mödans längd?
Af Lyckans Son, när prisas väl hos andra,
De mödors väg han hatar sjelf att vandra?
Med blott behofven, stoftets son tillfreds,
Förstår han, ser han öfver deras krets?
Förtjenst och dygd! hvad ären J för dessa?
Ljus i en rymd, dit ingens blickar nå,
Som pryda hvalfvet öfver vandrarns hjessa,
Och han förgäter, __ eller finner små!
Blott om ibland en nytänd stjerna skådas,
Hvars långa sken med vådlig klarhet sträcks,
Då vaknar drömmarn, svagheten förskräcka,
Och pöbeln tror, att verldens ände bådas.
Se der Förtjensten. Sådan är dess lott:
Hon märks ej förr, än då hon fruktas blott;
I lika våda för den dubbla villa,
Att icke kännas, eller kännas illa.
Är sådant öde hennes dygders del,
För tadlets törst, hvad brunn i hennes fel!
För molnets välde, dagens stjerna viker,
Den luft vi andas, smittans dunstar bär,
Det gyllne äplet maskens boning är,
All glans har fläckar, och all styrka sviker:
Förträffligheten, hur dess vinge späns,
Har mensklig brist, i allt, likväl till moder,
Har dock, i allt, en viss, fast hemlig gräns,
I Oxenstjernas vers, i Sergels stoder,
I sjelfva Dygden, huru hög hon käns.
Passionen doldt vid hennes väsen låder,
Som slaggets ämne vid metallens åder.
Den slutna klippan dem förenta ger,
I pröfvarns degel deras söndring sker.
Så, från de dygder vi med fel förena,
Drar Tadlets konst de sednare allena,
Och af den eld, som brann så himmelskt klar,
Förråder stoftet, som dess näring var.
O! med hvad glädje det en svaghet finner!
Hur det fördelar, __ och fördubblar den!
Hur den hålls fram, och skådas om igen!
Och hvilka tillrop, allt af mängden vinner!
Ty mängden, van att ledas och bero,
Har brist på tanke; men är rik på tro.
Hur stark basun ock Lögnen låter höra,
Förvånar skallet dock ej hopens öra,
Och ögats syn-glob sperrad opp dertill,
Ser skuggan faslig, och hur stor man vill!
Hvad under? Snarast medelmåttan kännes,,
Bredvid en höjd, som rest sig öfver hennes,
Dess tröst är bristen hos en Stor och Vis.
Den grofva stenens lyten, äro inga;
Dedumrtens fläckar räknas, att förringa
Det oerhörda af dess rätta pris.
Känn då en lott, som dina likars vorden,
Från tingens morgon, åtföljt deras dar.
Hvem var, (ty alltid funnos de på jorden)
Den Promethé, som fabeln skillrat har?
Hvem? Jo en vis, de ädla yrkens far,
Hos något folk, hvars vördnad han förtjente!
Och denna eld, som han från himlen lånte?
Välgörandets och snillets låga var!
Och klippans höjd, hvarvid man honom smider?
Och örnens näf, som hackade hans barm?
Förtjenstens höjd, och qvalen som hon lider,
Af hatets hugg, och grofva själars harm!
J som, likt honom, himla-elden fören
Ibland ett groft och jordiskt mensko-kön!
Ej Jofurs hämd är hvad J frukta bören,
Af egna bröder, vänten sådan lön.
Så länge Ljusets tända fackla brunnit,
Och Dagens öga famnat jordens vidd,
Har han Förtjensten alltid sargad funnit,
Af samma örn, vid samma klippa smidd!