Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Fredsslutet

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Anmärkningar Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter. Sjette Bandet
av Carl Gustaf af Leopold

Tal af Svenska Akademiens Direktör, i anledning af Fredsslutet år 1790
Svar på Herr Zibets Inträdes-Tal  →


[ 39 ]

TAL
af
Svenska Akademiens Direktör,
i anledning af Fredsslutet år 1790,

hållet i Akademiens offentliga Sammankomst
den 10 December samma år.

Akademien samlar sig i dag, för att efter en afleden Medbroder, Herr af Botin, emottaga en ny Ledamot i RegeringsRådet, Riddaren af Kongl. NordstjerneOrden, Herr Christopher Bogislaus Zibet. Men hennes första uppmärksamhet tillhör ett ämne af mer allmän vigt. Jani tempel är tillslutet, freden återställd. Hufvudstaden har, sedan vår sista allmänna sammankomst, inom sina tryggade murar emottagit sin Konung, vår Skyddsherre, och vid sidan af honom en Arffurste, begge krönte af stridens lagrar, begge ämnen för Europas rättvisa loford och det svenska folkets tacksamhet.

Svenska Akademien äger, genom sina Stadgar, den ärefulla rättighet, att vid alla för Konung och Riket lyckliga händelser frambära till thronen dess undersåtliga deltagande. Hennes höge Stiftare har velat, att detta Samfund, språkets vårdare, smakens och upplysningens organ, skulle [ 40 ]tillika vara det af medborgerlighetens känslor, af nationens tänkesätt. Aldrig var ett kall värdigare, aldrig uppfylldes det med lifligare rörelser, än af oss i dag. Redan ofta tillförne, då budskapen om Konungens framgångar för ett ögonblick tröstat dess darrande Gemål, dess Son, dess Hus, eller under en kort hänryckning bortvändt hans folks ögon ifrån återstående faror på närvarande segerminnen; redan ofta tillförne, säger jag, har af dessa anledningar Akademien hemburit åt sin Skyddsherre offret af den beundran, som tillhör tapperheten, uttrycket af den värdiga tillfredsställelse, hvarmed hans vapens ära uppfyllt ett folk, ännu stolt af fordna lagrar. Med en vis, men sann erkänsla har hon sett Konungen återgifva nationen den upphöjning, det vapenvärde ibland folkslagen, som under en lång hvila vanligen aftaga. Dessa återställda, tackar hon honom i dag för en ännu kärare gåfva — den ädlaste Konungar kunna skänka den olyckliga jorden, hvars öden de hvälfva — för Freden, ljuf att njuta oafbruten, lycklig äfven då den unnas af en tröttad fiende; men ärefull, då man sjelf gifver sig den; då den samtyckes, ej utverkas; då dess heder bekräftas af Europas vördnad, dess hvila njutes på lagrar, och dess villkor förvaras i hemburna segerminnen.

[ 41 ]Epoken af staters sällhet, J veten det, mine Herrar, var alltid nära förbunden med den af deras ära. Ett högaktadt folk var aldrig fullkomligen olyckligt: dess häftiga brytningar förråda ännu fördolda krafter. Dess vissa undergång begynner med föraktets trånad. Om det funnes ett, som, darrande under tyngden af främmande makt, tvekade att mot ett otroget lugn byta en kort fejd, vore detta folk tvifvelsutan förloradt för häfderna. Dess snille skulle aftyna af brist på ädla rörelser, och dess krafter under en feg hvila förtäras i deras sista grundämne. Grekland saknar ej blott sina hjeltar och sin krigsära: det har förlorat sina konster, sina seder, sin borgerliga välmåga, och nästan sitt menniskovärde. Emellan ruinerna af dess fordna prakt suckar den orklöse Albanen, med förslafvade sinnen, under armodets och föraktets eviga mödor, hårdare än härtågens. Så länge Rom hemsökte sina fiender, var det folkrikt och lysande: det föll, när det väntade dem under sina murar. Öknar och slott intaga vida sträckor af det under ombytliga ok liknöjdt slafvande Asien. Jag talar detta inför ett Samfund af statsmän, häfdatecknare, filosofer: ett Samfund, stiftadt till en hjeltes åminnelse, som föll stridande; samladt under en Hjeltes ögon, som återburit Freden.

[ 42 ]Om under de förflutna åren, då aldrig hufvudstaden emottog sin Konung, utan under villkor att återlemna honom åt nya strider; då glädjen af en dags framgång alltid uppvägdes af fruktan för den följandes öde, och Sverige hvart ögonblick darrade för den stunden, då hans af ryktet hemburna odödliga namn kanhända ensamt skulle återstå oss af vår ära, vår styrka: om under denna tid Akademien ännu lifligare känt faran af hans mod, än hedern af vårt vapenrykte, vittnar detta om den sorgfälligare trohet hon smickrar sig att dela med Konungens värdigaste undersåter. Hon har bort bäfva att se en Prins, vid hvars dagar ett helt folks trygghet fästades, alla tider, alla stunder, i fältet, på böljan, öfverallt der farorna hopades, gifva soldaten efterdömen af en dristighet, som skulle hafva upphöjt hvar enskilt, af en delaktighet i mödorna, hvartill en Konungs lefnadssätt aldrig utan våda tillåter att ombytas. Det är först efter faran, nu, då hon, vid sin Beskyddares knän, rör den oliv hans svärd skördat, som hon kan lemna sin fulla beundran åt ett mod, hvars ytterlighet hon tillförene darrat att uppelda. Det är nu först hon kan, utan denna förebråelse, möta med sitt rätta offer Segraren af Uttis, Walkiala, Fredrikshamn och Svensksund; kan högmodas att teckna honom sådan, som han en dag [ 43 ]skall synas i häfderna: stor af vapnens rykte, upphöjd af sjelfva motgångens, liksinnig i mödor, och mäktig af sitt snille i de vådligaste ögonblick. Men jag har nämt häfderna, och det tillhör oss icke att förekomma dem.

Den fjortonde Ludvigs första fälttåg var en fortsatt högtid, och dess läger ett hof, täflande med hufvudstadens: Den Tredje Gustafs har varit en sann krigsskola, en sammandragen tafla af Carls vådor och Gustaf Adolfs segerbragder. I detta läger hafva vi sett under farornas undervisning framlysa och danas ämnen till fältherrar, kanhända nog att trösta oss öfver saknaden af Banerer och Torstensöner, om olyckligare tider framdeles satte fäderneslandet i behof af deras egenskaper, eller gåfve en vidsträcktare utöfning åt deras utsigter. Ifrån detta läger har Sverige emottagit freden, och tillika med henne dessa tappra försvarare, hvaraf vi sett de flesta lemna oss, ädlingar af hopp, för att återkomma män af förtjenst, eller erkände hjeltar. Det är omgifven af dessa, som Konungen, efter slutadt fälttåg, under menighetens glädjerop emottagits i sin hufvudstad; värdig arfving af Gustaf Adolfs thron, den han genom sitt mod uppburit. Få torde äfven finnas ibland dem af Rikets upphöjdare stånd, som med deras närvarelse pryda [ 44 ]denna sammankomst, hvilka ej tillika ur Fredens händer återfått någon make, någon son, någon anhörig, som på farans fält hedrat sitt namn, tillagt nya till sin ätts fordna förtjenster emot fäderneslandet, och förökt med en ny skörd dess äldre lagrar. Sjelfva detta Samfund, hvars tänkesätt i dag tolkas, kunde högmodas af delaktighet i denna ära, vore ej den närmare förening mellan dess Ledamöter, som gör, i detta enda fall, tystnaden och blygsamheten till deras gemensamma pligt. Men hvilken tystnad, hvilken blygsamhet kan bortgömma deras glans, som segern upphöjt? De allmänna papperen hafva sedan tre år sammanljudat af deras lof: deras rykten hafva gått för dem: hvarje medborgare nämner dem med aktning och erkänsla, återkommande, antingen från stridens bana, prydde af lagrar, eller från en hedrande fångenskap, åtföljde af fiendernas vittnesbörd om deras mod. O J lycklige fäder, som ännu lefven vittnen af Edra tappra söners ära! J värdiga makar, som trycken till Edert bröst dessa fäderneslandets hämnare! Skullen J bortbyta emot ett oafbrutet lugn, emot de förflutna årens trygghet, dessa lagrar, dessa hedrande sår, dessa äretecken, denna allmänna vördnad? Konungens hand har belönat hvar särskilt förtjenst; och hvart bröst, som äger den, känner dessa belöningars [ 45 ]smickrande värde: mig tillhör ej att vilja gifva deråt en ny upphöjning. Men J ädle stridsmän, som genom Edert mod återkallat till våra vapen Europas förundrade ögonkast; om ett Samfund, stiftadt af den Konung, vid hvars sida J stridt, helgadt åt språkets odling och hjeltars odödlighet; om detta Samfund genom någon förtjenst vunnit Eder aktning; om efter de lagrar J skördat, dess tänkesätt ännu smickra Eder stolthet, och om den svaga röst, som händelsen anförtrott att vara dess tolk, med ett ögonblicks bifall kan af Eder höras, så emottagen här, i närvaro af hvad nationen äger mest lysande, detta offentliga offer, som minnets yrken helga åt tapperheten.

Och J, som på stridens fält slutat Edra berömda dagar, eller der af dödens hand emottagit Eder första lager; öfver Eder aska hvilar det rättvisa minnet, och odödliga rykten sprida redan deras glans öfver Edra sörjande anhöriga. Häfderna skola förvara Edra bragder, sången upphöja dem. Dess röst har redan blifvit hörd. Den hjeltens skugga, som på Hoglands bölja stupade vid Carls sida, har redan emottagit dess belöning. Hon skall ej tystna. Och så länge svenska spiran bäres af en Hjelte, som sjelf stridt för minnets ära; så länge Sånggudinnorna äga ett tempel vid hans thron, skall det icke sägas, att svenskt blod runnit oberömdt för Konung och fosterland.