Carl Johan

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Carl Johan
av Erik Johan Stagnelius
På Wikipedia finns en artikel om Erik Johan Stagnelius.


Han föll, som af blixten förkrossad,
Den hotande Resen – och Jorden,
Ur bojornas smälek förlossad
Välsignar Heroërnas dygd.
Oliven Europa bekransar,
Och Kungarne, trötte af morden,
Aflägga sin blodade pansar
Och samlas i festsalens skygd.

Hvem röjer mitt öga bland dessa
Odödliga? – mångfaldig lager
Beskuggar hans lockiga hjessa
Och blickarne stråla hans själ.
I striden, som ljungelden gruflig,
Hans anblick med fasa betager –
I friden som maysolen ljuflig,
Han sprider förkjusning och väl.

»Carl Johan sig Halfguden kallar.
Den starke! – vidt famnar hans Snille,
Omätligt som verldshafvet svallar,
Omarmadt af stjernornas pol.»
Så ropa myriader i tjällen,
I Konungars lysande gille
Från dundrande Kalpe till fjällen
Bestrimmad af midnattens Sol.

Till järnets och frihetens länder
Kom åter, o Hjelte! – Än röka
Kring fjäll-landet tvedräktens bränder
Och Nore ej offrar med oss.
Än Skandiens trofasta ätter
Med längtande blickar dig söka
Som Seglarn i stormiga nätter
Den vakande nordstjernans bloss.

Kom åter – Din kosa bevinga! –
Kom, jula i eviga fester
Med Svea, som, trygg af din klinga,
Med stolthet Dig kallar för sin.
Kom åter – som Åskguden slungar
Sin blixt ifrån Öster till Vester,
Som Örnen ur skyarne ljungar, –
Kom, Segrare! skåda och vinn!

Som lärkor mot vårsolen trängta.
Som efter sin maka den unga,
Den ensliga Bruden – så trängta
Ock Skandiens barn efter Dig.
Din åsyn allena hugsvalar
De sörjande. – Dig vi besjunga
I fridens hesperiska dalar,
Dig följa vi kjuste i krig.