Jag stod, en yster pilt, i höga norden.
Då slog mitt bröst en harm, lik ljungeldsstrålar,
När jag mitt öga wände öfwer jorden.
Och såg den ömklighet, som uppblåst prålar,
Den usla list, som djerfs sig wishet nämna,
Och nedrig winst i fagra färgor målar.
Då drog jag mina stöflar på. — Att hämna
Jag utfor, Gudasänd, med Swenska gossar,
Som ej i striden ärans fana lemna.
Tungt föllo wåra hugg. Som stormen krossar,
Så kommo wi med hast. Som molnen hwässa
Sin blixt, så Swenskens skott till bane blossar.
Wäl wådlig war min wäg — omkring min hjessa
De lekte, ödets åskor, och kring hälen
I dyn sig aggets etterormar prässa.
Med lugn jag stod och delte ut befälen
På deras glatta rygg — tills lömska tanden
Mig högg, och dödens mörker täckte själen.
Jag föll — och efter mig, från höga stranden,
Jag hörde Nordens gamla Tempel ramla,
Och dånet wandra genom öde landen.
Nu på min graf de Wise sig församla
Och tala klokskaps ord, och wilja rätta
Min ban, för den ej är den platta, gamla.
Och narrar, kärrets grodor likt, sig sätta
Upp utur Egennyttans pöl — då larmar
Den hela pöbel, som blott will sig mätta.
Men mig tog Michael i starka armar,
Och förde mig för Lambets thron att bida
Hans dom, som utan ända sig förbarmar.
Wid Gustaf Adolfs och Carl Magni sida
Jag sitter der. Uppå min arm, i strålar,
Ses Segren, leende, som brud, förbida
Och stjernehwalfwet med min krona[1] prålar.
