Carl von Linnés resa till Skåne 1749: 12 maj

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←   11 maj Carl von Linnés resa till Skåne 1749
av Carl von Linné
13 maj  →


Majus 12[redigera]

Ord, som här egenteligen brukas och i andra provincier mestedelen äro främmande, märktes följande: Äss, i.e. om; e.g. äss I vill det, i.e. om I vill det. Holia, i.e. tämmeliga. Lolia, i.e. medelmåttigt. Fjärrtopp, i.e. tjäder.

Mårdar Fn. 7 hålla sig mest i träden att där tukta ickornarne, på samma sätt som vesslor eller hermeliner tukta mössen och Viverra indica ormarne. Det var präktigt att se, med vad hast och snällhet mården jagar ickornen utur det ena trädet och i det andra med förträffeliga skått, intill dess han änteligen utmattar och griper honom.

Åkren hanterades här nere på följande sätt: Om våren, så bittida ske kan, ärjes åkren till rågsädet, allenast en gång, sedan harvas, gödes icke, men fjärjas med harkan, och rågen sås i 10:de eller 12:te veckan, ju förr ju hellre. Sedan ärjes säden ner och harvas. Kornåkren ärjes om våren, sedan tväres, så harvas. Härpå utföres gödslen och utbredes tunt. Därpå fjärjas han med ådret, och kornet sås i femte och sjtte veckorna. Om hösten nedärjes och harvas framledne kornåkern, som nästa år skall sås med vårråg; ja, all åkren höstköres, om tiden så tillåter, vilket gör honom renare. Dock brukades denna höstkörningen icke i min bardom. Åkren sås vart år med vårsäd, som omskiftas, då kornlandet årligen och nödvändigt gödes.

Röte Fl. 105, Tritici species, växer här neder i Småland i sandiga åkrar med sina krypande rötter till lantmannens stora skada, varifrån åkren bör befrias genom flitigt ärjande och harvande; men när som detta gräs alltför mycket utspritt sig, är oumgängeligt att höstköra åkren. Sedan åkermannen samlat rötterna i högar, kastar han dem på stenarna att förvissna, och nästa år utsprider dem i stället för gödsel eller ock uppbränner dem på åkren. Då missväxt och dyrtid infaller, borde de fattige tvätta dessa rötter, torka dem i skuggan, hacka dem sönder, mala dem till mjöl och baka dem till tunnbröd, helst som desse rötter giva oss det tjänligaste nödbröd.

Bondestugorna här neder i Småland vid skånska gränsen äro merendels alla lika efter de aldra äldsta tiders arkitektur uppbyggde, således: Förstugan (27) har sin ingång på södra sidan och är så lång, som stugan är bred, om icke någon liten koja (22) är instängd innerst i förstugan (27), på vilken hönsen merendels hava sitt säte, vilka äro lantmannens ur. Om tvenne grannar bo tillsammans, så är förstugan merendels delning emellan bägge stugorna, och dörren till vardera (20, 21) går in mitt på gavelen. Fenstret, åtminstone det förnämsta, sitter mitt på södra sidan av taket. Undertiden är ock något litet fenster på sidan av väggen. Spjället är av trä och ligger utan samt ovanpå skorsten, där det uppvindas med en lång stång och tåg på gården. Inom dörren har man på norra sidan ugnen (16) med gruvan (15). Spisen (14) står här framom, på tvenne sidor öppen, på framhörnet uppstödd med eldstången, och spishällen är merendels en aln högre än golvet. Emillan spisen och dörren är gruvan (15), som emottager elden utur den innanföre liggande ugnen (16). Emellan gruvan och dörren är en trång uppgång (17) på ugnen, på vilken säden torkas till kvarns, och fattiga inhyseshjon få merendels här sitt nattkvarter. Främst i stugan på södra sidan står bondens säng (4), vid pass 2 alnar hög, på bortre sidan avstängd med bräder. På norra sidan alltifrån ugnen till gavelen är en bänk upptimrad av tre timmerstockar till en alns höjd ifrån golvet och kallas norrebänk (8); men närmast intill gavelen eller mitt emot bordet kallas denna bänk högsätet (7), vilket ofta bliver skiljt ifrån norrebänk medelst ett litet skåp (19), som ställes ovanpå bänken. Även ett litet skåp står ofta i vrån emellan högsätet och gallbänken, vilket kallas hörnskåpet (18). Jämte sängen på främre gaveln är en dörr, bakhusdörren (23) kallad, där man ingår uti visthuset, som kallas koven (24). En bänk, byggd som norrebänk, sträcker sig ifrån högsätet jämte främre gaveln bort till kovedörren och kallas gallbänken (6). Dock avstänges kovedörren med bräder så långt, som bordet är brett, med ett bärdsäte på inra sidan, och kallas detta stapelen (5). Således undvikes prospekten ifrån bordet till sängen genom avstängningen på ryggen av stapeln. Bordet (2) räcker emellan stapelen och högsätet nästan så långt som gallbänken, är alltså långt, fyrkantigt, tämmeligen brett, 2 alnar högt och mycket tjockt. Ett säte (3) eller bänk av tjock telja med 4 fötter inunder och så långt som själva bordet står alltid utanför bordet och kallas sätet. Inom dörren (12) gentemot ugnstrappan på gavelen åt förstugan har hustrun sina grytor med några hyllor för faten. Mitt emot spisstången på södra sidan är med ett par perpendikulare bräder, yxestallen (10) där bräderna överst äro genomskurne, att bonden här får hänga sina yxor. Emellan sängen och yxestallet på södra sidan av stugan är en bänk, lik de förre, och kallas södrebänk (9). Emellan yxestallet och fathyllan (11) vid dörren är den så kallade kalvebänken, där kalvarna stå bundna under kallaste vinteren. Inga bjälkar äro i huset, ej heller något horisontellt tak, utan gå sparrarna upp till ryggåsen, ovanuppå belagde med täta bräder och täckte med näver samt torv. Straxt framför spisen och yxestallet går en tjock, skalad stång tvärt över rummet, så högt från jorden, att man med möda kan räcka den, och kallas kronostången, på vilken bondefolket kunna hänge sine kläder, då de äro våta. Ofta är ock en annor kronstång, lika hög och stor, som ligger ovanpå bordsätet eller frambänken. En liten bänk står jämte ugnen emellan spisen och norrebänk, som kallas ungsbänken (13). Alla desse bänkar, norre och södre, gallbänken och högsätet, äro uppfyllde med halm, som täckes med ävenså långa dynor eller ock med sängkläder, emedan barn och tjänstefolk merendels ligga i norra- och södrabänk, men bonden med sin hustru alltid i sängen. Om dagen sitter folket på norra- och södrabänk, men främmande bjudes alltid fram i högsätet. Då litet samkväm är vid bordet, dukas allenast den ändan av bordet, som är närmast högsätet, i vilket bonden med sin hustru själv residerar, då det andra husfolket sitter på ömse sidor i gallbänken och på sätet. Merendels äro stockarna i väggen runda och väl skalade men icke jämnhuggne, och merendels är även taket och väggen något brun därav, att lantmannen brukar spjälade stickor av god och lättklövd furu istället för ljus, som väl något litet röka, fast de icke giva någon skadelig rök. Under ryggåsen sitta merendels 1 dussin helt smala halmkärvar, som icke äro tjockare än en barnearm och kallas burmänner, vilka ditsättas juleafton, då julehalmen utbredes på golvet. Tiden utmärkes om dagen efter solskenet genom fönstret på taket, att då solen skiner på skåpet är det davramålsdags, och då hon kommer på ugnbänken, är det merendels middag. I koven har bondehustrun merendels en uppbäddad säng för främmande, sina kistor och visthus med sin redbaraste egenom och en utgång på gården (25). Fönstren på taken äro det äldsta bruk, som redan hos de romare varit antagit, vilket kan slutas av Ovidii

At tu per præceps tecto delabre aperto,
Det quoque furtivas alta fenestra vias.

Ladugårdstaken voro här som på andra ställen byggde av halm, men neder vid takfoten låg ingen tvärstång, som upphölls av några ro-ben såsom i Uppland. Överst på ryggåsen suto, besynnerligen vidändarna, ett par i kors ställte trän, kallade ryttare, på vilkas sidor eller grenar tvärstänger voro lagde, som överst tillsammanhöllo halmen.