Carl von Linnés resa till Skåne 1749: 18 maj

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←   17 maj Carl von Linnés resa till Skåne 1749
av Carl von Linné
19 maj  →


Majus 18[redigera]

Sinclairsholm, en sätesgård herr majoren och riddaren Carl Skytte tillhörig, bestod av 3 hemman och 14 underliggande inom rå och rör. Denna var väl belägen vid Alma å, som vid Knislinge konjugerar sig och går in i Helge å. Byggnaderna voro av trä, överstrukne med Hjerners träbalsam, som luktade lik svavel. Då denna balsam var upptorkad, borde den uppspärdas med linolja och icke annat; torde alltså träbalsamen vara en solutio sulphuris, efter den med oleo expresso kan upplösas. Då solen sken på väggen, gav väggen ifrån sig en stark svavellukt. Genom denna träbalsam bevaras vad som är av trä, till långa tider ifrån förruttnelse och luftens stränghet, ävensom husen i Falu stad, vilka genombetna av svavelröken, som uppstiger ifrån gruvan, blivit härdade, att de till flera secula kunna uthärda utan att ruttna och utan att lätteligen brinna. Samma träbalsam skulle jag rekommendera till fensterposter och kittbågar på stenhus, att de ej så snart av luften anstuckos. Denna gården var omgiven med artiga trädgårdar av varjehanda fruktbärande trän till myckenhet, såsom borstorveäpplen, druveäpplen, bergamotter, boncretienner, lambertiska nötter och tyska slån, vilka senare smaka väl och ej besvära magen som andra plommon. Valnöteträn hade väl avfrusit 1740 men åter uppvuxit. Staphylæa, Sabina, lavendel stor och i myckenhet. Ruta, som planterades för fåren att bevara dem för sjukdomar, växte alla mycket frodigt, fastän de om vintern ej det minsta vårdades.

Spanske fåren, vilkas gumsar lätt skildes ifrån andra medelst hornen, som voro böjde in spiram, och mycket åt sidorna utdragne, trivdes här väl. Desse får klippas ej mer än en gång om året, ty emot vintren tåla de ej klippningen för kölden skull.

Skogsök kallades här vilda hästar, som bönderna tillförene haft i myckenhet, men voro nu få, sedan vargarna ödelagt de mesta. Desse hästar, som födde sig mest på bokeskogarne, höllo sig mycket rena och smärta; men voro därjämte så vilda att bonden, som dem ägde, måste anlita sina nästa grannar, då de skulle fångas, utom det att de tämdes ej utan största möda och behöllo dock sedermera, ehuru de tämdes, nog mycket av sin vildhet och yrhet.

Mal Fn. 291, en sällsynt fisk i Sverige, fångades i Skyinge sjö och Gyinge härad, genom vilken Helge å löper, och just i natt medan vi voro här. Denna fisk finnes förnämligast i de sjöar, genom vilka Helge å löper ifrån Växjö till Kristianstad, men fångas ganska sällan, så att vi här hade tillfälle första gången att se denna sällsynta fisken och rätt beskriva honom. Han var en av de största fiskar, som fångas i sött vatten, ty han var 2 alnar lång och vog 1½ lisp. Hans gap var ganska trubbigt och stort, så att det väl är troligt, att han kan svälja de största braxnar. Membrana branchiostega radiis 14. Opercula branchiarum glabra, pinguia. Pinnæ pectorales rufescentes, prope branchias sitæ, radiis 18, quorum primus simplex, rigidor, muticus, dorso denticulis duris carinatus. Pinnæ ventrales rotundatæ, radiis 12, quorum duo primores simplices, breves & molliores. Pinna ani radiis 88. Hæc pinna margine quasi carinata est, sive margine tenuiore aucta. Pinna caude cohærens cum pinna ani, radiis 17. Dorsum nudum, præter pinnam dorsalem minutissimam, latitudine digiti unious, altitudine vero duoram, constans radiis 4, mollibus & inermibus, quorum primus simplicissimus. Maxillæ quasi bifidæ sive antice emarginatæ, scabræ denticulis minutissimis numerosissimis. Os amplissimum gula subtus prominente. Narium foramina utrinque quasi duo. Cirrhi supra os, utrinque solitarii, subulati, spithamæi. Cirrhi alii quattuor, tenuiores, breviores, sub maxilla inferiore. Oculi parvi. Caput fuscum. Corpus plagioplateum, molle, lividum mauculis fuscis, nudum absque squamis. Abdomen bentricosum. Cystis fellea maxima. Jag har fört denna, efter vår stora ichtyologus Artedius honom ej uti Systemet inrollerat, till genus Gadi, emedan denne mycket liknar det släktet till utvärtes anseendet; men som fisken har icke uti sin membrana branchiostega sex strålar utan 14 och på ryggen icke 2 eller 3 utan en enda fena, så bör den skiljas, och av honom inrättas ett nytt genus under namn av Silurus, vars karaktär bliver, att han är en piscis malacopterygius, membrana branchiostega rad. 14, pinna dorsali unica, cirrhis ad os plurimis.

Starar Fn. 183 bodde i myckenhet under tegeltaken och förde stundeligen till sina ungar mat, vilken bestod av larvis papilionum och phalænarum, dem de flitigt samlade i trädgårdarne och gjorde därigenom sin hyresman mera tjänst än skada, fast dem oskyldigt tillägges, att de taga ämnet till frukten och föra det på en viss tid om sommaren till mat åt sina ungar, vilket de dock näppeligen lära göra, därest icke maskar redan innästlat sig i fröämnet, så att ett sådant ämne ändock bliver fruktlöst.

Mullvadar Fn. 17, voro här nog allmänna i trädgårdarna, varigenom vi hade tillfälle att underrätta oss om deras art. Mullvadar och sorkar hållas allmänt före vara ett och samma djur, som äro dock helt åtskilde, ehuru de bägge leva under jorden och uppkasta högar, men mullvaden har överallt vassa tänder och är ett rovdjur (fera), däremot sorken, Fn. 29, är en gnagare och har tänder såsom en råtta. Mullvaden söker allenast metemaskar och dem bortplockar, , men sorken äter varjehanda slags rötter och gnager barken av rötterna på träden, varigenom de omsider fördärvas. Således är fuller mullvaden ofta förtretelig med det han uppkastar gångar och sängar, men sorken för trädgårdarna alldels fatal, som dessutom fördärvar rötterna.

Åkren sås här mest med tvesäde, och brukas av bönderna helst vårråg, fastän herrskapen numera så ofta vinterråg. Kornåkren, som bliver sådd vartannat år, gödes allena.

Rågen, som blivit sådd i höstas, stod nu med härliga ax, och alltså viste i dag rätteligen Eriksmässoaxen. Vårrågen sås här vid Tiburtii dag eller den 14 aprilis, men kornet sås ej förrän Urbani dag eller den 25 maji, alltså väl en måand senare än i Uppsala, fastän det här nästan samma tid eller litet senare skäres, följer dock, att säden växer senare i Uppsala, fastän sommardagen där är längre, vilket förekommer mig så mycket sällsammare, som kornet växer fortare i Lappland än i Uppland, varom kan ses min Flora Lapponica, proleg. 29.

Bönor sås med ärter och vicken, förrän rågen sås, men bönorna fordra fuktigare och surare jord och tåla ingalunda en torr jord. Böndernas bästa föda äro kokta bönor, dem de merendels äta varannan morgon till daver eller frukost, ty de giva en stark föda, som fordras till starkt arbete.

Hör (lin) hölls före göda åkren ävensom ärter eller vicken; men jag skulle tro, att sådant säde gör väl med sin skugga jorden lös men icke fetare, ty vad som uppätes av växten, det är alltid förlorat.

Ord: Uyvat, ögat. Bälslag, alla slags rev. Ljorda, lördag. Uka, vecka. Sterna, se stint på en. Pjälta sig, kläda sig.

Hälleberga backe låg nästan en fjärdedels kvart ifrån Sinclairsholm, var tämmelig hög, täckt klädd och beprydd med de härligaste lövträn av bok, ek, avenbok, lind, björk och hassel. Ett kärr, likt en damm, låg nästan mitt uppå berget, att man undrade, huru vattnet här kunde samlas; men dock märktes, att något land omkring var ännu högre än detta kärr, varifrån vattnet nedrunnit.

Järnstreck var öppnat på östra sidan av Hälleberga backe, där stenen var en minera ferri fusca particulis micaceis impalpabilibus, helt seg och höll knappast 14 procento, varföre han ock var lämnad.

Galeobdolon Fl. 497, en ört av gener Leonuri, som jag tillförene icke råkat i Sverige, växte på östra sidan av Hälleberga backe, emillan de tätaste och skuggerikaste trän. 'Facies Lamii Fl. 493. Folia cordata, inæqualiter serrata. Verticilli floribus sex, involucro tetraphyllo sive foliolis utrinque duobos. Calyx quinquedentatus. Lacinia superiore magis patula. Corollæ galea fornicata, sub qua stamina. Labium inferius minus trifidum, subæquale, absque denticulis lateralibus. Color corollæ flavus sed laciniæ intermediæ labii saturatior.

Alsine serrata Fl. 371 växte i myckenhet på berget emellan buskarna och stod nu i sin bästa fägring; är sällsynt utom Skåne och växer endast i skugga, som vårörterne pläga göra.

Chermes fagi, ett slag små insekter, dem jag aldrig tillförene sett, ej heller äro av någon annor beskrevne, suto i myckenhet på andra sidan av bokbladerna. Desse liknande mycket Chermes Alni, Fn. 698, överdragne med en vit ull. När man avströk denna ull, hade de riktiga vingar, voro altså fullkomligare än alens Chermes, som icke hava vingar, så länge de draga ull. Detta kräk hölt sig ad ramificationes vasorum hopetals på andra sidan av bladerna, och emellan dem låg liksom vattudroppar.

Halmtak lägges i Skåne bättre än på andra ställen. Raften äro häftade vid bjälkarna längsåt taket. Halmen lägges härpå jämnt och passas vid nedre kanten med täckedragan (ett smalt, avlångt bräde, som har ett vidhäftat handtag). På halmen lägges spröt, som på 3 ställen med en björkevidja hophäftas om raften och sammandragas att hålla halmen fast.

Klädedräkten, som här på orten brukades av bondefolket om högtidsdagar, var följande den bästa och allmännaste:

  • Manfolken buro en rock av blågrått kläde, som räckte till knäet med tagelknappar ifrån halsen till byxorna och med fyrkantigt uppslag kring armarna. Skörtet på denna rock är baktill kluvit upp till byxelinningarne med 3 par blinda knapphål överst. Alla knapphålen äro sydda av brunt kammelgarn. Inga fickor eller krage är på denna rock, men 4 fållor i sidorna och skörtet. Skjortan är sömmad om armarna med tjock söm. Kragen bred som en tvärhand, väl stickad och sydd samt med egna spetsar utsirad. Skinnböxorna med sprund, bundne utan vid knäet med brokuga vippor. Lomma på sidorna. Ficka jämte sprundet på vänstra sidan. Stövlarna räcka till knäet med helt små kragar, äro rundade vid tåerna och försedde med röda klackar. Hatten uppbunden, något kullrig. Skygget står runt omkring något upp, att det ej kan horisontellt nedfalla, med rött band omkring hatten. Vantarna äro blå, stickade med fingrar av ullgarn. Piska i handen med träskaft och handtaget med skinn överdragit.
  • Kvinnfolkens klädedräkt är följande: Håret på pigorna är skedt mitt i pannan, baktill tippat med rosiga silkesband och sammetsbårda, som tvärtföre även täcka håret inom tippningen med en gullgalon, vilka band sedermera alla nedhänga till skuldrorna. Tröjan är av svart kläde med kraga av bårda, bredare än ett finger. Livet släpper på ryggen skörtet högt upp. Sidosömmarna gå allt nämare och närmare på ryggen tillsammans. Fem par silvermaljor med små, skållike silverlöv äro fästade på en basis av rött kläde, där tröjan plägar hophäftas framför bröstet. Nedanför maljorna är tröjan borderad med en svart årda. Tröjan räcker neder till sätet och är hophäftad med små hakar. Armarna på tröjan äro uppvekna med små fyrkantiga, röda uppslag. Kjortelen består av livstycke och skört tillhopasydde. Livstycket är av sammet, till färgen merendels grönt och skurit i rosor, stämt i sömmen över axlarna och omkring armarna med silverglitterband, även på ryggen med tvenne parallella och perpendikulära glitterband utstofferad. Detta livstycke är så stackot som bröstet, frammantill något öppet och prytt med 5 par silvermaljor. Själva kjortelen är merendels grön och räcker ned till skorna, är även stämd med en svart bårda ett kvarter ovan kanten. Förklädet är blått, lagt i parallelle, vassa fållor, stämt på kanten med rött band och 1 kvarter över nedra kanten med silverglitterband. Lista av rött kläde omgjordar livet, hopknuten på högra sidan. Denna är stämd i kanten med röda band, på yttra sidan sydd med rosor och stämd med i kors lagde glitterband vid ändarna, som äro kantade med svarta fransar. Strumporna äro grå. Skorna äro rundade tofflor, målade med röd kant och beströdde med röda punkter. Uppblöten har en tvärhands bred krage, som är stickad och med spetsar utsirad samt rynkad och sydd omkring livet ävensom omkring armarna. Torrklädet är ett linne-armkläde, vid kanterna genomborrat och sytt samt med spetsar kantat och med vippor i hörnen utsirat. Handskarna om sommaren av skinn med röda klädeskanter kring armarna. Silverkedja kring halsen utom kragen med en förgylld medalj eller ett kors, som hänger bröstet med tre utholkade silverlöv. Hustrurna hade över huvudet en linneklut, av vilken de två konträre hörnen, som gingo på sidorna, voro förökte med jämnbreda listor eller ändar, vilka slutades med spetsar och hopbundos över tippningen. En sådan klut brukas på intet ställe i Sverige ovan Skåne, så att skånska kvinnfolken merendels med denna lätt skiljas ifrån andra.