Carl von Linnés resa till Skåne 1749: 23 juni

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←   22 juni Carl von Linnés resa till Skåne 1749
av Carl von Linné
24 juni  →


Junius 23[redigera]

Falsterbo är en ännu mindre stad, som ligger söder om Skanör, nästan en fjärdedels mil avskild, och ser ut som en öppen bondby; men igenom det, att här äro planterade vita pilar överallt på gator och vägar, liknar det en vacker lund. Flygsanden har kastat sig över alla gator och vägar. Denna staden är 1/3 utav Skanör och lyder under Skanörs magistrat. Han består nu av 25 borgare, men inga handlande, krämare eller krögare funnos här; de mesta äro fiskare eller sjöfarande såsom uti Skanör. Staden ligger åt södra sidan av landet, 3 à 4 bösseskott ifrån västra stranden, är icke instängd eller med tullportar försedd.

Lyktan står inemot södersta udden för de sjöfarande, att de ej må stranda på revet, som löper hela milen under vattnet uti sydost. Revet syntes här och där koxa utur vattnet. Förut har vuxit därpå mycken Zostera Fl. 1137, och sjöfåglarne hava i otrolig myckenhet däruppå lagt sina ägg, men är nu mestadels bortsköljd av vattnet och vid blåsväder inunderas. Lyktan är en korg av järn, som hänger på en hög stolpe lik en brunnsvind, uti vilken stenkol brännes om nätterna. Samma lykta står vid pass 1/8 mil söder om Falster, och rudera efter ett slott, som nu äro hög, synas ett litet stycke NO från lyktan och alltså direkt i S ifrån Falster. Rudera efter Lybeckska bodarne synas N om slottet såsom små upphöjda åkerfält, där lybeckarne fordom skolat haft sina fiskeläger. En kritö, vita Möen kallad, syntes ifrån lyktan åt S och Steven i V, som bägge höra till Dannemark.

Yttersta udden, där revet löper utåt havet, var uppvallad av drivsand, Zostera och Fucus. I denna sanden sågos artiga strata av vit och violett färg; den vita var av ren flygsand, men den violetta av en svart och röd sand tillsammans blandad alldeles av samma slag, som tages vid Pommern i Tyskland, den man ser i Stockholm av deras barlaster. Strax vid ändan hade naturen formerat en damm nog stor och ansenlig, vilken rödnade på botten av den solverade tången. En smal holme gick ifrån södra udden förbi Falsterbo på västra sidan bortåt Skanör, där en annan holme låg likaledes på västra sidan om Skanör, bägge helt smala, utsträckte ifrån N till S, vid pass 4 bösseskott ifrån landet, till vilka man kunde vada. Blå musslor och helt små flintor lågo strödde på sanden.

Rav plockades vid stranden, besynnerligen på västra sidan, av pojkarne i många men merendels små stycken, så att i hela Sverige finnes på intet ställe mera bärnsten än här.

Ulker Fn. 280 skola finnas här i myckenhet, dem jag dock icke såg.

Barn såge vi i Falsterbo rätt många, ofelbart därav, att kopporna icke så tätt bortryckt dem på en avlägsen ort.

Cardiaga Fl. 496 är en ört, som mycket brytt botanistera, vilka varit sysselsatte med indelningsverket, då de ej väl vetat, om de bort föra henne till samma genus med Leonurus eller ock av henne göra ett särskilt genus. De förre botanici hava lämnat henne ett särskilt genus, men jag har ej kunnat utstaka råmärken emellan henne och nästa anhörige tillräckeligen, varföre jag nödgats hopfogat henne med genere Leonuri, som är Phlomis granne. Här kom jag av en händelse att koxa på antheræ i blomman, då jag fick se ett kännemärke, som aldrig tillförene blivit nämnt av någon annor botanist och är tillräckeligt att skilja henne icke allenast ifrån de afrikaniska Leonuris utan ock ifrå alla andra örter i världen. Det består däruti, att antheræ hava på bägge sidor 3, 4 eller flera små klotrunda, kritvita punkter, som med mikroskop lättare än med blotta ögonen kunna skönjas, alltså är character essentialis av Leonurus antheræ punctis globosis notate, att således vår Cardiaca får kallas Leonurus floiis palmato-incisis. Till detta genus hörer också följande species, vilka äga samma kännemärke: II. Leonurus foliis ovatis lanceolatisque inciso-serratis. Marrubiastrum foliis cardiacæ. Bocc. Mus. 2, t. 98, III. Leonurus foliis tripartitis laciniatis, calycibus villosis. Hort. Ups. 171. Sideritis foliis tripartito-multifidis. Hort. Cliff. 313. IV. Leonurus foliis tripartitis multifidis linearibus obtusiusculis, Hort. Ups. 170. Men Leonuri Tournefortii böra indelas under Phlomidis art.

Fänkol eller Fæniculum fructu ovatao, Hort. Cliff. 106 växte här i trädgårdarna mycket frodigt, uthärdade vintrarne och sådde sig där själv, vilket giver tillkänna det milda klimat, som är vid Skanör, där icke allenast belägenheten åt söder och det kringflytande havet utan ock sandjorden, som är varmare än annan jord, bryter kölden. Hos oss uppe i landet sås fänkål vart år och förgås var vinter utan att någonsin bära frukt. Ja jag märkte, att den fänkålen, som nu i sommar 1749 var sådd i Uppsala trädgård, emot all vana och plägsed uthärdade den följande vintren emellan 1749 och 1750, som i mannaminne var den lindrigaste, stod kvar år 1750 och uppkom av sina förra rötter; men ehuru behagelig sommaren var 1750 och gav den bästa sädesvät i Sverige, som någon nu levande kan erinra sig, kunde dock icke fänkålen i Uppsala bringa fram mogna frö; så att en simpel sommar i Skanör kan frambringa det som icke tvenne år i Uppland kunna mogna. Eftersom fänkålen behöves så mycket till våra kök och apoteker, och eftersom vi nödgas köpa fänkålsfrö uti stor kvantitet utifrån vart år till säde och till medicin, så borde skanörboarne tillhållas, så för det allmännas som sin egen nytta, att plantera fänkol till stor kvantitet.

Klimatet i Skanör är det mildaste till köldens häftighet av alla de orter jag vet i riket, men i anseende till sin sandiga jordmån ett av de magraste för sädesväxten, ty borde deras åker och land användas till annat än säd, igenom vilket invånarne kunna bliva sälla. Jag vet intet land, som närmare kommer överens med Zeeland i Holland till klimat och jordmån, och kan intet annat se, än att det som växer på Zeeland, kunde ock planteras här; ty borde ock här anläggas plantager av färgestouffer och dylika ekonomiska örter.

Krapp, Rubia tinctorum, fordrar en sandig jordmån, just sådan som är omkring Skanör och Falsterbo. Ty skulle jag råda desse städers inbyggare att här plantera denna oumgängeliga färgeroten för hela riket, så att vi kunde undgå att hämta den utifrån. Om borgerskapet i Skanör och Falsterbo komma i gång med denna planteringen och få densamma för sig behållen, är jag förvissad, att desse städer efter 20 år skulle få ett helt annat utseende, och borgerskapet bliver förmöget med rikets förmån.

Valnöteträn voro här inga planterade.

Midsommarsafton var nu förhanden. Ungdomen av drängar och pigor hade samlat sig på torget. Drängarna hade framskaffat stänger och pigorna blomster. Stängerne blevo ihoplänkade till form av den högste mast med sina tvärspjut, och inom några minuter var hela stången beklädd med blomster och kransar, som hängde på ändarna av spjuten. Den således förfärdigade majstången, som var den vackraste och präktigaste, upprestes med skri och rop, omkring vilken ungdomen dansade hela denna natten, fastän det regnade.