Texten från Ny Visbok af B. C., 1893, som hämtat den från Karl Bohlins Folktoner från Jemtland.
Ungersvens visa.
Der gingo två jungfrur uti en grön äng,
Och båda så voro de så sköna.
Den ena hon var så hjertinnerligen glad,
Den andra var så sorgsligt bedröfvad.
Den rika hon sade till den fattiga så:
Hvarför är du så sorgsligt bedröfvad?
Har du mistat fader eller har du mistat mor
Eller hafver du mistat din ära?
Inte har jag mistat fader, inte har jag mistat mor,
Och inte har jag mistat min ära.
Men jag sörjer långt mer den unge fager vän,
Som vi båda hålla så kära.
Hvad lönar, att du sörjer den unge fager vän,
Som vi båda hålla så kära.
Nog tar han heller mig, som rikedomar har,
Och låter den fattiga få vara.
Den ungersven han var ej långt derifrån:
Han hörde hvad jungfruna de talte,
Han bad upp i höjden: Min Fader och min Gud,
Säg mig, hvilkendera jag skall taga.
Och ungersven han smög genom buskarna fram
Och tog då den fattiga i handen:
Du skall blifva min, och jag skall blifva din,
Och vi ska' lefva lyckligt tillsamman,
Och ungersven, och ungersven hvd tager du dug till,
Som tager den fattiga i handen
Och inte tager mig, som rikedomar har
Och låter den fattiga få vara?
Ja, om jag tager dig, som rikedomar har
Och låter den fattiga få vara,
Så går hon och sörjer i alla sina da't
Och fäller de sorgliga tårar.
