De apokryfiska böckerna (1921)/Första Mackabéerboken

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Baruk De apokryfiska böckerna

Första Mackabéerboken
Andra Mackabéerboken  →
Tillhör de apokryfiska böckerna i gamla testamentet i Bibeln, översatt och utgiven år 1921. På Wikipedia finns en artikel om Första Mackabeerboken.


[157]

FÖRSTA MACKABÉERBOKEN

1 KAPITLET.

Alexander den stores regering och hans rikes delning. Antiokus Epifanes’ angrepp på judarnas seder och gudstro. Förföljelse av de lagtrogna.

1 Sedan Alexander av Macedonien, Filippus’ son, som drog ut från kittéernas land, hade slagit Darius, persernas och medernas konung, blev han konung efter denne. (Redan förut var han konung över Grekland.) 2 Han förde många krig, och han intog fästningar och dräpte konungar. 3 Och han trängde fram intill jordens ändar och tog byte från en mängd folk. Då nu jorden låg där kuvad inför honom, blev han högmodig, och hans hjärta förhävde sig. 4 Och han samlade en mycket stark här och gjorde sig till herre över länder och folk och riken, och de blevo skattskyldiga under honom. 5 Men därefter blev han sängliggande sjuk. Då han nu kände sitt slut nalkas, 6 kallade han till sig sina anseddaste tjänare, dem som från hans ungdom hade blivit uppfostrade tillsammans med honom, och fördelade sitt rike mellan dem, medan han ännu levde. 7 Alexander hade vid sin död regerat i tolv år. 8 Hans tjänare togo så väldet efter honom, var och en i sitt område. 9 Och de antogo alla efter hans död konungavärdighet, så ock deras söner efter dem, i många år. Och de förövade mycket ont på jorden.

10 Från dem utgick en syndfull telning, Antiokus Epifanes, konung Antiokus’ son, som tidigare hade varit sänd såsom gisslan till Rom. Han blev konung i det grekiska konungadömets ett hundra trettio sjunde år.

11 På den tiden uppstodo i Israel ogudaktiga män; och de vunno många på sin sida, då de sade: »Låt oss gå åstad och sluta förbund med hedningarna som bo runt omkring oss; ty alltsedan vi hava avskilt oss från dem, hava vi drabbats av många olyckor.» 12 Man fann behåg i det talet. 13 Och några av folket förklarade sig villiga att begiva sig åstad till konungen; och han gav dem myndighet till att införa hedniska bruk. 14 De uppförde nu i Jerusalem en byggnad för kroppsövningar, enligt hednisk sed. 15 Och de skaffade sig åter förhud och avföllo från det heliga förbundet; de gingo i ok tillsammans med hedningarna och sålde sig till att göra vad ont var.

16 Då nu Antiokus såg sitt välde befäst, fick han i sinnet att bliva konung också i Egypten, för att så bliva konung över båda rikena. 17 Han föll alltså in i Egypten med en stor härsmakt, med vagnar och elefanter [158]och ryttare, och med en stor flotta, 18 och inlät sig i strid med Ptolemeus, konungen i Egypten. Och Ptolemeus kunde icke hålla stånd mot honom, utan flydde, och många föllo slagna. 19 Antiokus’ folk intog nu de fasta städerna i Egypten; och han lät plundra Egypten.

20 Sedan Antiokus så hade slagit Egypten, vände han, år 143, tillbaka och drog då med en stor härsmakt upp till Israel och Jerusalem. 21 Och i sitt övermod trädde han in i helgedomen; och han tog bort det gyllene altaret och ljusstaken, med alla dess tillbehör, 22 och skådebrödsbordet och kannorna och skålarna och de gyllene fyrfaten och förlåten och kransarna och de gyllene prydnaderna på framsidan av templet och all pålagd metall. 23 Och han tog silvret och guldet och de dyrbara kärlen; han tog ock de undangömda skatter som han träffade på 24 och drog med alltsammans hem till sitt land, sedan han förut hade anställt ett blodbad och fört ett högeligen övermodigt tal.

25 Då kom en stor sorg över Israel i alla dess landsändar,
26 och furstarna och de äldste suckade;
jungfrur och ynglingar blevo maktlösa,
och kvinnornas fägring försvann.
27 Var brudgum stämde upp klagosång,
och bruden i brudgemaket blev försänkt i sorg;
28 landet bävade för sina inbyggares skull,
och Jakobs hela hus blev höljt med skam.

29 Två år därefter sände konungen en högste skattindrivare till Juda städer; och han kom till Jerusalem med en stor härsmakt. 30 Han gav dem svikligen fredliga försäkringar, och de satte tro till honom. Men sedan överföll han plötsligt staden och anställde en stor manspillan där och förgjorde mycket folk i Israel. 31 Och han plundrade staden och brände upp den i eld och bröt ned dess hus och dess murar runt omkring. 32 Och de förde kvinnorna och barnen bort såsom fångar och bemäktigade sig boskapen. 33 Sedan befäste de Davids stad med en hög och stark mur och fasta torn; så fingo de där en borg. 34 Och de lade i den in en besättning av syndigt folk, ogudaktiga män, vilka förskansade sig där. 35 De lade där ock upp förråd av vapen och livsmedel; och bytet från Jerusalem samlade de tillhopa och lade i förvar där.

Den borgen blev en farlig snara;
36 den blev ett bakhåll för helgedomen
och en svår motståndare för Israel, hela tiden.
37 Och de utgöto oskyldigt blod runt omkring helgedomen;
ja, helgedomen oskärade de.
38 Jerusalems inbyggare flydde för deras skull,
och staden blev ett hemvist för främlingar;
den blev främmande för sin egen avkomma,
och dess barn övergåvo den.
39 Dess helgedom blev öde såsom en ödemark,

[159]

dess högtider förvandlades till sorgedagar,
dess sabbater till smälek,
dess heder till förakt,
40 Så stor som dess härlighet hade varit, blev nu dess vanheder,
och dess höghet förvandlades till sorg.

41 Och konungen utfärdade ett påbud för hela sitt rike att alla skulle vara ett enda folk, 42 och att var och en skulle övergiva sina egna seder och bruk. Och alla hednafolk fogade sig efter konungens befallning. 43 Jämväl många israeliter funno behag i hans gudsdyrkan och offrade åt avgudarna och ohelgade sabbaten. 44 Därjämte sände konungen ut budbärare med skrivelser till Jerusalem och Juda städer, med befallning att de skulle vandra efter sedvänjor som voro främmande för landet, 45 och upphöra med brännoffer och slaktoffer och drickoffer i helgedomen, och ohelga sabbater och högtider, 46 och besmitta helgedomen och de heliga. 47 Vidare skulle de bygga altaren och helgedomar och avgudahus, och offra kött av svin och andra orena djur, 48 och lämna sina gossebarn oomskurna; ja, de skulle besudla sina själar med allt vad orent och befläckat var, 49 och så förgäta lagen och upphäva alla dess rätter. 50 Och var och en som icke gjorde efter konungens befallning, han skulle straffas till livet. 51 Sådant var innehållet av de skrivelser som han lät utfärda i sitt rike. Han insatte ock tillsyningsmän över hela folket och bjöd Juda städer att offra, var stad för sig. 52 Och många av folket, alla de som ville övergiva lagen, slöto sig till dem. Och de foro illa fram i landet 53 och tvingade israeliterna att gömma sig, varhelst de kunde finna en tillflyktsort.

54 På femtonde dagen i månaden Kisleu år 145 satte de upp »förödelsens styggelse» på brännoffersaltaret; och runt omkring i Juda städer byggde de avgudaaltaren 55 och tände offereld framför husens dörrar och på gatorna. 56 Och de lagböcker som de träffade på revo de sönder och brände upp i eld. 57 Och envar hos vilken förbundets bok påträffades och envar som höll sig till lagen var enligt konungens förordning hemfallen åt döden. 58 I sin våldsamma framfart förforo de så i städerna, månad efter månad, mot Israel, mot dem som ertappades. 59 Och på tjugufemte dagen i var månad offrade de på det avgudaaltare som var uppfört på brännoffersaltaret. 60 Och de kvinnor som hade låtit omskära sina barn dödade de, såsom det var befallt; 61 och därvid hängde de de späda barnen vid mödrarnas halsar. Också dem som hörde till deras hus och de män som hade omskurit barnen dödade de. 62 Men många israeliter togo mod till sig och föresatte sig att icke äta något orent; 63 de underkastade sig hellre döden, än de ville besmitta sig genom maten och ohelga det heliga förbundet. Och de måste så lida döden. 64 Ja, en övermåttan svår vredesdom drabbade Israel.

10.Dan. 8:23f. 11:21. 2Mack. 4:7. Se Tid. Tidsberäkning i Ordförkl. /14.2Mack. 4:9. /15.1Mos. 17:11. 2Kon. 17:17. 2Mack. 4:10f. [160]2Kor. 6:14. /16.Dan. 11:25f. 2Mack. 5:1f. /20. 2Mack. 5:11. /21. 2Mack. 3:6f. 5:15f. /22. 1 Mack. 4:57./24. Dan. 11:36. 2 Mack. 5:12f. /29. 2 Mack. 5:24f. /37. Ps 79:1f. 1Mack. 7:17. 2Mack.6:4f. /39.Am.8:10. Tob. 2:6. /44.2Mack. 6:1f. /47.3Mos.11:7. 51. 2 Mack. 5:22. /52.1Mack. 2:16f. 54.Dan. 9:27. 11:31. Matt. 24:15. Se Förödelsens styggelse i Ordförkl./56. 1Mack. 3:48. /60. 2Mack. 6:10. /63. 2 Mack. 6:18f. 7:1f. /64. 2Mack. 6:12f. 7:18, 33.

2 KAPITLET.

Mattatias och hans söner, jämte andra judar, sätta sig till motvärn mot konungens påbud. Mattatias tager avsked av sina söner och dör.

1 Vid den tiden uppträdde Mattatias, som var son av Johannes, Simeons son, en präst av Joaribs söner, från Jerusalem. Han bodde i Modein. 2 Och han hade fem söner: Johannes, med tillnamnet Gaddis, 3 Simon, som kallades Tassis, 4 Judas, som kallades Mackabeus, 5 Eleasar, som kallades Avaran, och Jonatan, som kallades Apfus. 6 Då han nu fick höra vilka hädiska gärningar som förövades i Judeen och i Jerusalem, 7 sade han:

»Ve mig! Varför har jag blivit född
till att se mitt folks undergång
och den heliga stadens undergång
och till att sitta här stilla,
medan den är given i fienders hand
och helgedomen i främlingars hand?
8 Dess tempel har blivit såsom en Vanärad man,
9 dess präktiga kärl hava förts bort såsom rov;
dess späda barn hava dödats på dess gator,
och dess unga män genom fiendens svärd.
10 Finnes något folk som icke har tagit dess borg i besittning
och icke har bemäktigat sig dess egendom såsom byte?
11 All dess prydnad är borttagen,
i stället för fri har den nu blivit en träl.
12 Ja, allt vad vi ägde heligt och skönt och härligt är förött,
hedningarna hava oskärat det. 13 Varförr skulle vi längre leva?»

14 Och Mattatias och hans söner revo sönder sina kläder och höljde sig i sorgdräkt och sörjde djupt.

15 Men konungens utsända, som skulle tvinga folket till avfall, kommo till staden Modein, för att invånarna där skulle offra. 16 Och många israeliter trädde fram till dem. Också Mattatias och hans söner kommo allasammans ditfram. 17 Då togo konungens utsända till orda och talade så till Mattatias och sade: »Du är en styresman här i staden, en ansedd och betydande man, och du har ett starkt stöd i söner och fränder. 18 Så träd nu du först fram och gör efter vad konungen har påbjudit, såsom alla folk och övriga judar och de som äro kvar i Jerusalem redan hava gjort. Då skall du och ditt hus få räknas bland konungens vänner, och du och dina söner skolen bliva ärade med silver och guld och många skänker.» 19 Men Mattatias svarade och sade med hög röst: »Om än alla folk inom konungens rike äro honom hörsamma, så att envar avfaller från sina fäders gudsdyrkan och villigt fogar sig i hans bud, 20 så vilja dock jag och mina söner och [161]mina fränder vandra efter förbundet med våra fäder. 21 Bort det, att vi skulle övergiva lagen och våra rätter! 22 Konungens förordning ämna vi icke hörsamma; vi vilja icke vika av ifrån vår gudsdyrkan, vare sig till höger eller till vänster.»

23 Just då han hade sagt detta, trädde en judisk man i allas åsyn fram för att offra på altaret i Modein, såsom konungen hade påbjudit. 24 När Mattatias såg detta, blev han uppfylld av nitälskan, och hans innersta kom i uppror, och han gav fritt lopp åt sin vrede, såsom rätt och tillbörligt var, och skyndade fram och dräpte mannen där på altaret. 25 Också konungens sändebud, som sökte tvinga folket att offra, dödade han samtidigt; och altaret rev han ned. 26 Så nitälskade han för lagen, i det att han gjorde såsom Finees en gång hade gjort med Sambri, Saloms son.

27 Och Mattatias ropade i staden med hög röst och sade: »Var och en som nitälskar för lagen och vill upprätthålla förbundet, han må följa mig och draga bort härifrån.» 28 Så flydde han med sina söner till bergen; och allt vad de ägde i staden lämnade de i sticket.

29 Då drogo många, som foro efter rättfärdighet och rätt, ut i öknen för att uppehålla sig där; 30 och de togo med sig sina barn och sina hustrur och sin boskap. Ty förföljelserna mot dem blevo mycket svåra.

31 När det blev berättat för konungens män och det krigsfolk som fanns i Davids stad i Jerusalem, att en skara män, sådana som hade föraktat konungens bud, hade dragit ut till grottorna i öknen, 32 begåvo de sig med hast i stort antal efter dem. När de då träffade på dem, lägrade de sig gent emot dem och beredde sig till att anfalla dem på sabbatsdagen. 33 Och de sade till dem: »Må det nu vara nog. Kommen ut, och gören såsom konungen har befallt, så skolen I få leva.» 34 Men de svarade: »Vi vilja icke komma ut, och vi vilja icke göra såsom konungen har befallt och därmed ohelga sabbatsdagen.» 35 Då begynte de andra strax att strida mot dem. 36 Men de försvarade sig icke och kastade icke en sten mot dem och spärrade icke igen ingångarna till grottorna, 37 utan sade: »Vi vilja allasammans dö i vår oskuld. Himmel och jord äro vittnen till att I förgören oss utan all rätt.» 38 Men de andra gingo till angrepp mot dem under sabbatsdagen; och så dödades de, tillika med sina hustrur och sina barn och sin boskap, till ett antal av vid pass ett tusen personer.

39 När Mattatias och hans vänner fingo veta detta, sörjde de dem djupt. 40 Och de sade till varandra: »Om vi alla göra såsom våra bröder hava gjort och underlåta att strida mot hedningarna, till försvar för våra liv och våra rätter, så skola de snart hava utrotat oss från jorden.» 41 Därför fattade de den dagen följande beslut: »Om någon drager ut till strid mot oss på sabbatsdagen, så vilja vi försvara oss mot honom; vi vilja icke ällasammans [162]omkomma, såsom våra bröder omkommo i grottorna.»

42 Vid den tiden församlade sig hos dem en skara asidéer, tappra stridsmän i Israel, alla de som voro villiga att försvara lagen. 43 Och alla som flydde undan förföljelserna slöto sig till dem och ökade ytterligare deras styrka. 44 Så fingo de en här till stånd. Och de dräpte syndarna i sin vrede och avfällingarna i sin förtörnelse. Och de som blevo kvar efter dem flydde till hedningarna för att rädda sig. 45 Och Mattatias och hans vänner drogo omkring och revo ned deras altaren 46 och läto med våld omskära alla oomskurna gossebarn som de träffade på inom Israels område; 47 och de övermodiga förföljde de. Så hade företaget god framgång under deras ledning. 48 Och de togo lagen i skydd mot hedningarnas angrepp och mot konungarnas angrepp, och de tillstadde icke syndarna att upphöja sitt horn.

49 Men då tiden närmade sig att Mattatias skulle dö, sade han till sina söner: »Nu härska övermod och hemsökelse och en tid av omstörtning och en svår vrede. 50 Så nitälsken då, mina barn, för lagen, och given edra liv till försvar för förbundet med edra fäder. 51 Tänken på vad fäderna hava utfört i sin tid, så skolen I ock vinna stor ära och ett evärdligt namn. 52 Abraham blev ju befunnen trogen, när han sattes på prov, och det räknades honom till rättfärdighet. 53 Josef höll budet, när han var i trångmål, och han blev herre över Egypten. 54 Med Finees, vår fader, gjordes för hans nitälskans skull ett förbund, med löfte om ett evärdligt prästadöme. 55 Josua blev, därför att han hade efterkommit befallningen, domare i Israel. 56 Kaleb fick ett stycke land såsom arvedel för det vittnesbörds skull som han hade avlagt inför menigheten. 57 David fick för sin fromhets skull en konungatron till arvedel, för evärdlig tid. 58 Elias blev upptagen till himmelen, därför att han hade nitälskat för lagen. 59 Ananias, Asarias och Misael blevo för sin tros skull frälsta ur lågorna. 60 Daniel blev på grund av sin oskuld räddad ur lejonens gap. 61 Betänken på detta sätt huru det alltid går, släkte efter släkte: ingen som hoppas på Honom dukar under. 62 Frukten därför icke för en syndig mans befallning, ty hans härlighet skall släpas i smutsen och bliva maskars föda. 63 I dag förhäver han sig, och i morgon skall man icke mer finna honom, ty han har vänt åter till det stoft varav han är kommen, och hans anslag har blivit om intet. 64 Men I, mina barn, våren frimodiga och oförfärade i att värna lagen, ty I skolen genom den vinna ära. 65 Här står eder broder Simeon. Jag vet att han är en rådvis man. Lyssnen alltid till honom; han skall vara för eder såsom en fader. 66 Och Judas Mackabeus, han som har varit en tapper stridsman allt ifrån sin ungdom, han skall bliva eder härförare och kämpa vårt folks strid. 67 Och samlen omkring eder alla dem som hålla lagen, och utkräven hämnd för edert folk. 68 Vedergällen hedningarna vad [163]de hava gjort, och akten på lagens stadgar.»

69 Därefter välsignade han dem. Och så blev han samlad till sina fäder. 70 Han dog år 146. Och hans söner begrovo honom i hans fäders grav i Modein, och hela Israel höll stor dödsklagan efter honom.

1.1Krön. 9:10. 24:7. 1Mack. 14:29. 9.1 Mack. 1:23f. 2Mack. 6:10. /11. Jer. 2:14. Klag. 1:1. /15.1Mack. 1:51f. /18.1Mack. 1:42. 2Mack. 7:24. Se Vän i Ordförkl. /24.2Mos. 22:20. 32:27. 5Mos. 13:6f. /25.2Mos. 34:13. 5Mos. 12:3. /26.4Mos. 25:7f. Ps. 106:30f. /28.2Mack. 5:27. Hebr. 11:38. /29.1Mack. 1:38. /32.2Mack. 6:11. /42.1Mack. 7:13. 2Mack. 14:6. 46.1 Mack. 1:48. /48. Se Horn i Ordförkl. /52.1Mos. 15:6. 22:1f. Syr. 44:20. Hebr. 11:17. Jak. 2:21f. 53.1Mos. 39:7f. 41:40f. Ps. 105:21. Vish. 10:14. Apg. 7:10. /54.4Mos. 25:13. Syr. 45:23f. /55.4Mos. 27:18f. 5Mos. 34:9. Jos. 1:2. /56.4Mos.l4:6f. Jos. 14:13f. 21:12. Syr. 46:9. /57. 2Sam. 7:16. 1Kon. 2:45. Ps. 132:12. Syr. 47:11. /58.1Kon. 18:21f. 19:10. 2Kon. 1:16. 2:11. Syr. 48:9. /59. Dan. 1:6f. 3:12f. As. bön v. 26 f. De tre män:s lovs. v. 63. /60.Dan. 6:22f. Drak. i Bab. v. 40 f. Hebr. 11:33. 61. Se Han i Ordförkl. /62.Jes. 51:12. /63.Job 20:6f. Ps. 37:35f. 146:4. Syr. 10:10. /64.Jos. 1:7. 68.Ps. 149:6f. /70.1Mack. 9:19f. 13:25f.

3 KAPITLET.

Judas träder i spetsen för de lagtrogna. Han besegrar Apollonius och Seron. Antiokus tågar till Persien och påbjuder ett nytt krigståg mot judarna. Judas gör sig redo till strid.

1 Hans son Judas, som kallades Mackabeus, trädde nu i hans ställe. 2 Och alla hans bröder och alla de som hade slutit sig till hans fader bistodo honom; och de förde Israels strid med glatt mod.

3 Han vann ära åt sitt folk vida omkring;
han tog på sig sitt pansar såsom en hjälte
och omgjordade sig med sin krigsrustning;
han utkämpade strider
och skyddade sin här med svärdet.
4 Han var lik ett lejon i sina bedrifter,
lik ett ungt lejon, som rytande störtar sig över sitt rov.
5 Han spårade upp de laglösa och förföljde dem,
och han lät eld komma över dem som oroade hans folk.
6 De laglösa sjönko ihop av fruktan för honom,
och alla som övade laglöshet blevo slagna med skräck;
ja, räddningens verk hade god framgång under hans ledning.
7 Han uppväckte bitter vrede hos många konungar,
men beredde Jakob glädje genom sina bedrifter;
till evärdlig tid skall hans minne välsignas.
8 Han drog fram genom Juda städer
och utrotade de ogudaktiga ur landet
och avvände vreden från Israel;
9 hans rykte nådde till jordens ända.

10 Men Apollonius samlade hedniskt krigsfolk och en stor här från Samarien, för att strida mot Israel. 11 När Judas fick veta detta, drog han ut för att möta honom. Och han besegrade honom och dödade honom; många föllo slagna, och de övriga flydde. 12 Och de togo deras egendom såsom byte; Judas själv tog Apollonius’ svärd och begagnade det sedan alltid i striden.

[164]13 När Seron, hövitsmannen över den syriska hären, fick höra att Judas hade församlat hos sig en skara, en hop av trogna, av män som voro redo att draga ut till strid, 14 då sade han: »Jag vill göra mig ett namn och vinna ära i riket; jag vill strida mot Judas och hans folk, dessa som förakta konungens befallning.» 15 Så drog också han ditupp, följd av en stark här av ogudaktiga, som skulle hjälpa honom i att utkräva hämnd på Israels barn. 16 Och han hade nästan hunnit fram till vägen som leder upp till Betoron, då Judas med en ringa hop drog ut emot honom. 17 När nu Judas’ män sågo hären komma emot sig, sade de till honom: »Huru skola vi, som äro så få, kunna strida mot en så stor mängd? Därtill äro vi ock utmattade, eftersom vi icke hava ätit något i dag.» 18 Men Judas svarade: »Det kan lätt hända att en stor hop bliver prisgiven åt några få, och det gör icke någon skillnad för himmelen att skaffa räddning genom många eller genom få. 19 Ty det är icke på härens storlek som segern i striden beror; nej, från himmelen kommer kraften. 20 De draga emot oss, fulla av övermod och laglöshet, för att tillintetgöra oss och våra kvinnor och barn, och för att utplundra oss. 21 Men vi strida för våra liv och för våra stadgar, 22 och Han själv skall krossa dem inför våra ögon. Frukten alltså icke för dem.» 23 Och när han hade slutat att tala, gjorde han ett plötsligt anlopp mot dem. Och Seron och hans här blev i grund slagen av honom; 24 och de förföljde dem utför den sluttning som går ned från Betoron, ända fram till slätten. Vid pass åtta hundra man föllo på deras sida; de övriga flydde till filistéernas land.

25 Från den stunden begynte man att frukta för Judas och hans bröder; och bävan föll över hedningarna där runt omkring. 26 Och ryktet om honom nådde ända fram till konungen, och alla folk talade om Judas’ strider.

27 Då nu konung Antiokus fick höra om dessa händelser, upptändes han av vrede. Och han sände ut och lät samla sitt rikes hela krigsmakt, en övermåttan stark här. 28 Och han öppnade sin skattkammare och gav sitt krigsfolk sold för ett år, och bjöd dem att hålla sig redo för att göra tjänst, närhelst så behövdes. 29 Men när han såg att penningarna begynte taga slut i hans skattkamrar, och när skatterna från hans rike inflöto allt sparsammare, till följd av den söndring och skada som han hade åstadkommit i landet, genom att söka avskaffa de sedvänjor som gällde sedan urminnes tid, 30 då befarade han att han, såsom en och annan gång förut, icke skulle hava medel till sina utgifter och till de skänker som han tillförne med frikostig hand hade plägat utdela; han överbjöd nämligen häri de konungar som hade varit före honom. 31 Och han visste icke alls vad han skulle göra. Då beslöt han att draga åstad till Persien och upptaga skatterna i dessa trakter och samla tillhopa penningar i mängd. 32 Han lämnade därvid kvar [165]Lysias, en ansedd man av konungslig börd, för att förestå regeringen inom länderna ifrån floden Eufrat till Egyptens gränser, 33 och för att leda hans son Antiokus’ uppfostran, till dess han själv kom tillbaka. 34 Och han överlämnade åt honom hälften av hären, så ock elefanterna, och gav honom befallning om allt som han önskade, och särskilt angående invånarna i Judeen och Jerusalem. 35 Lysias skulle mot dem sända ut en här, för att krossa och tillintetgöra Israels makt och vad som var kvar av Jerusalem och utplåna deras åminnelse från den platsen, 36 och han skulle låta främlingar bosätta sig i hela deras område och genom lottkastning fördela deras land. 37 Med den återstående hälften av hären bröt konungen därefter upp från sin huvudstad Antiokia, år 147; och han övergick floden Eufrat och genomtågade de övre landskapen.

38 Men Lysias utsåg Ptolomeus, Dorymenes’ son, och Nikanor och Gorgias, som voro mäktiga män bland konungens vänner, 39 och sände med dem fyrtio tusen man fotfolk och sju tusen ryttare, för att de skulle draga in i Judeen och förhärja det, såsom konungen hade befallt. 40 De bröto nu upp med hela sin här, och då de hade kommit fram, lägrade de sig nära Ammaus på slätten. 41 När köpmännen där i landet fingo höra talas om dem, togo de med sig silver och guld i stor myckenhet, så ock fotbojor, och begåvo sig till lägret för att köpa israeliter såsom trälar. Och till hären slöt sig också krigsfolk från Syrien och filistéernas land.

42 När nu Judas och hans broder sågo att faran blev allt större, och att hären hade lägrat sig inom deras område, och när de fingo kunskap om vad konungen hade bjudit att man skulle göra med deras folk, till dess fördärv och undergång, 43 då sade de till varandra: »Låt oss åter upprätta vårt folk ur dess fall och strida för vårt folk och för helgedomen.» 44 Och menigheten församlade sig för att vara redo till strid och för att åkalla och bedja om nåd och förbarmande.

45 Men Jerusalem var obebott såsom en öken,
ingen av dess barn gick där in eller ut.
Helgedomen var förtrampad,
och främlingar bodde på borgen;
staden hade blivit ett tillhåll för hedningar.
Glädjen hade försvunnit ifrån Jakob,
och flöjt och harpa hade tystnat.

46 Så församlade de sig och begåvo sig till Massefa, mitt emot Jerusalem; ty Massefa var en plats där Israel fordom hade plägat tillbedja. 47 Och de fastade den dagen och höljde sig i sorgdräkt och strödde aska på sina huvuden och revo sönder sina kläder. 48 Sedan bredde de ut lagboken, en av dessa böcker som hedningarna plägade söka efter, för att i dem teckna bilder av sina avgudar. 49 Och de buro fram prästkläderna och förstlingsfrukterna och [166]tiondegärderna. De läto ock de nasirer träda fram, vilkas nasirtid hade gått till ända. 50 Och de ropade med hög röst till himmelen och sade: »Vad skola vi göra med dessa? Och vart skola vi föra dem? 51 Din helgedom är ju förtrampad och oskärad, och dina präster leva i sorg och förnedring. 52 Och nu hava hedningarna församlat sig mot oss för att tillintetgöra oss. Du vet själv vad de hava i sinnet mot oss. 53 Huru skola vi kunna hålla stånd mot dem, om icke du hjälper oss?» 54 Och de blåste i trumpeterna och ropade med hög röst.

55 Därefter tillsatte Judas anförare för folket, hövitsmän över tusen och över hundra och över femtio och över tio. 56 Och han befallde att de som hade byggt ett hus eller trolovat sig med en kvinna eller planterat en vingård eller voro försagda skulle vända om, var och en hem till sitt, såsom skrivet var i lagen. 57 Sedan bröt hären upp och lägrade sig söder om Ammaus. 58 Och Judas sade: »Omgjorden eder, och skicken eder såsom tappra män, och hållen eder redo till i morgon att strida med dessa hedningar, som hava församlat sig mot oss för att tillintetgöra oss och vår helgedom. 59 Ty det är oss bättre att dö i striden än att nödgas se vårt folks och vår helgedoms ofärd. 60 Men såsom han vill, som är i himmelen, så må det ske.»

2.1Mack. 2:42f. /5.1Mack. 5:5, 44. 2Mack. 8:33. /10.1Mack. 1:29. 2Mack. 5:24. /18.1Sam. 14:6. Judit 9:11. 2Mack. 15:21. /28. Se Han i Ordförkl. /32.2Mack. 10:11. /33. 1Mack. 6:15. /38.1Mack. 4:1. 5:59. 7:26. 2Mack. 8:8f. 10:12, 14. Se Vän i Ordförkl. /41.2Mack. 8:11. 45.Jes. 24:8. 1Mack. 1:38f. 2Mack. 8:2. /46.Dom. 11:11. 1Sam. 7:5f. 10:17. /48.1Mack. 1:56. Se Bok i Ordförkl. /49.2Mos. 28:4f. 4Mos. 6:2f. /50.4Mos. 6:13f. Neh. 10:35f. 54.4Mos. 10:9. /55.2Mos. 18:21. 56.5Mos. 20:5f. Dom. 7:3f. 2Mack. 8:13. /60.2Sam. 10:12. 1Krön. 19:13.

4 KAPITLET.

Judas besegrar Gorgias och året därefter riksföreståndaren Lysias. Helgedomen renas, och ett nytt brännoffersaltare inviges.

1 Men Gorgias tog med sig fem tusen man fotfolk och ett tusen utvalda ryttare, och bröt om natten upp med denna här 2 för att angripa judarnas här och tillfoga den ett plötsligt nederlag; och folk ifrån borgen visade honom vägen. 3 Men när Judas fick höra detta, bröt han upp med sina kämpar, i avsikt att slå konungens här, den som stod vid Ammaus, 4 medan krigsfolket ännu var skingrat utanför lägret. 5 Då nu Gorgias under natten kom fram till Judas’ läger och icke fann någon där, sökte han dem bland bergen; han tänkte nämligen att de hade flytt för dem. 6 Men i dagbräckningen blev Judas synlig på slätten med tre tusen man, vilka dock icke voro så försedda med skyddsvapen och svärd som de skulle hava önskat. 7 När de nu sågo huru starkt och väl förskansat hedningarnas läger var, och huru det var omgivet av ryttare, idel stridskunnigt folk, 8 då sade Judas till de män som följde honom: »Frukten Icke för deras stora antal, och radens icke för deras anlopp. 9 Kommen ihåg huru våra fäder blevo frälsta i Röda havet, när Farao med sin här förföljde dem. 10 Så låtom [167]oss nu ropa till himmelen, i hopp om att Han skall hava behag till oss och tänka på förbundet med fäderna och låta denna här bliva i grund slagen av oss i dag. 11 Då skola alla hedningar förnimma att det finnes en som förlossar och frälsar Israel.» 12 När sedan utlänningarna lyfte upp sina ögon och sågo dem tåga emot sig, 13 drogo de ut ur lägret till strid. Och Judas’ män blåste i trumpeterna. 14 De drabbade nu samman, och hedningarna blevo i grund slagna och flydde utåt slätten; 15 och de som blevo efter föllo allasammans för svärd. Men de förföljde dem till Gasera och till slättmarkerna i Idumeen och till Asotus och Jamnia. Vid pass tre tusen man föllo på deras sida.

16 När Judas med sin här kom tillbaka, efter att hava, förföljt dem, 17 sade han till folket: »Låten icke locka eder av begär efter bytet, ty vi hava ännu en strid framför oss, 18 då ju Gorgias med sin här befinner sig i berglandet helt nära oss; nej, hållen nu stånd mot våra fiender och striden med dem. Sedan kunnen I utan fruktan taga byte.» 19 Innan Judas ännu hade talat till slut, syntes en avdelning fiender skymta fram mellan bergen. 20 Dessa fingo nu se att de andra hade blivit slagna på flykten, och att man just höll på med att tända eld på lägret; ty röken, som de sågo stiga upp därifrån, röjde vad som hade hänt. 21 När de förstodo huru det var, blevo de storligen förskräckta, och när de tillika sågo Judas’ här stå stridsfärdig på slätten, 22 flydde de allasammans till filistéernas land. 23 Då vände Judas om för att plundra lägret. Och de togo guld och silver i mängd och mörkblå och äkta röda purpurtyger och många andra dyrbarheter. 24 När de sedan vände tillbaka, läto de psalmer och lovsånger ljuda mot himmelen, »ty hans nåd är god, ty den varar evinnerligen». 25 Ja, det var en stor seger som på den dagen beskärdes Israel.

26 Men alla de hedningar som hade undkommit begåvo sig till Lysias och omtalade för honom allt vad som hade hänt. 27 När han fick höra detta, blev han bestört; och han var missmodig över att det icke hade gått med Israel såsom han hade önskat, och att saken icke hade avlupit i enlighet med vad konungen hade bjudit honom.

28 Följande år samlade han därför sextio tusen man utvalt fotfolk och fem tusen ryttare för att åter strida mot judarna. 29 De tågade till Idumeen och lägrade sig vid Betsura, men Judas drog dem till mötes med tio tusen man. 30 Då han nu såg huru stark hären var, bad han och sade: »Lovad vare du, Israels frälsare, du som gjorde kämpens anlopp om intet genom din tjänare Davids hand och gav filistéernas här i Jonatans, Sauls sons, och hans vapendragares händer. 31 Giv nu denna här till pris åt ditt folk Israel, och låt dem komma på skam med sitt krigsfolk och sina ryttare. 32 Injaga räddhåga hos dem och förlama deras djärva mod, så att de vackla och i grund bliva slagna. 33 Slå ned [168]dem genom deras svärd, som älska dig, så att alla de som känna ditt namn få prisa dig med lovsånger.» 34 Därefter drabbade de båda härarna tillhopa, och av Lysias’ här dödades vid pass fem tusen man, som föllo för dem. 35 När Lysias såg huru hans egen krigshär hade blivit slagen på flykten, men huru Judas’ män hade blivit uppfyllda med djärvhet, och huru dessa voro redo att med ädelt mod kämpa på liv och död, drog han därifrån till Antiokia; och han lejde främmande krigsfolk för att, sedan han åter hade fått hären fulltalig, ånyo tåga mot Judeen.

36 Då sade Judas och hans bröder: »Nu hava våra fiender blivit i grund slagna; låt oss därför draga upp till Jerusalem för att rena helgedomen och på nytt inviga den.» 37 Och hela hären församlade sig, och de drogo upp till Sions berg. 38 När de nu sågo helgedomen vara ödelagd och altaret oskärat och portarna vara uppbrända och gräs och buskar uppvuxna på förgårdarna, likasom i en småskog eller på ett berg, och kamrarna vara förstörda, 39 då revo de sönder sina kläder och upphävde högljudd sorgelåt och strödde aska på sina huvuden 40 och föllo ned till jorden på sina ansikten. Och de blåste i larmtrumpeterna och ropade upp mot himmelen. 41 Därefter befallde Judas en avdelning krigsmän att föra striden mot besättningen på borgen, till dess han hade renat helgedomen.

42 Han utvalde nu till präster sådana som voro ostraffliga och hade sin lust i lagen. 43 Och man renade helgedomen och förde besmittelsens stenar bort till en oren plats. 44 Sedan överlade de om vad de borde göra med det oskärade brännoffersaltaret. 45 Och de funno på det goda rådet att riva ned det, för att det icke skulle bliva en orsak till tadel mot dem, eftersom hedningarna hade besmittat det. Alltså revo de ned altaret. 46 Men stenarna lade de i förvar på tempelberget, på en därtill lämplig plats, i avvaktan på att en profet skulle uppträda, som kunde giva anvisning om vad man borde göra med dem. 47 Sedan togo de ohuggna stenar, såsom skrivet var i lagen, och byggde ett nytt altare, sådant som det förra var. 48 De återställde likaledes helgedomen och det inre av huset och invigde förgårdarna. 49 Och de läto förfärdiga nya heliga kärl och förde ljusstaken och rökelsealtaret och bordet in i templet. 50 Och de antände rökelse på altaret och tände lamporna på ljusstaken, så att de lyste i templet. 51 Och de lade fram bröd på bordet och spände ut förhängena. Och så fullbordade de allt vad de hade företagit sig att göra.

52 Men på tjugufemte dagen i nionde månaden, det är månaden Kisleu, år 148, stodo de bittida upp 53 och framburo, såsom skrivet var i lagen, ett offer på det nya brännoffersaltare som de hade uppfört. 54 I samma månad och på samma dag som hedningarna hade oskärat det, blev det nu på nytt invigt med sånger och med spelande på cittror, harpor och cymbaler. 55 Och hela folket föll ned på sina ansikten, [169]och de ropade mot himmelen och tillbådo och lovade honom som hade låtit det gå dem så väl. 56 De firade så det nya altarets invigning i åtta dagar, och de framburo brännoffer under glädje och offrade tackoffer och lovoffer. 57 Och de prydde templets framsida med gyllene kransar och små sköldar och gjorde nya portar och kamrar och försågo dessa med dörrar. 58 Och det blev en mycket stor glädje bland folket, därför att den smälek som hedningarna hade tillfogat dem nu hade blivit borttagen.

59 Och Judas och hans bröder och Israels hela menighet fastställde att dagarna för altarets invigning årligen, på sin bestämda tid, skulle firas i åtta dagar, från tjugufemte dagen i månaden Kisleu räknat, med glädje och fröjd.

60 Vid samma tid befäste de ock Sions berg runt omkring med höga murar och starka torn, för att hedningarna icke skulle kunna komma och förtrampa det, såsom de förut hade gjort. 61 Och Judas lade där in en besättning till dess försvar. Och de befäste Betsura, för att folket så skulle hava en fästning mot Idumeen.

1.2Mack. 10:14. /3.1Mack. 3:40. /8. 2Mack. 8:16. /9. 2Mos. 14:22f. /24. 1Krön. 16:41. 2Krön. 5:13. 7:3. Ps. 118:1. 136:1. /26. 1Mack. 3:32, 38. 28.2Mack. 11:1f. /30.1Sam. 14:6f. 7:48f./34.2Mack.11:11f./38.2Mack. 1:8. 8:33. /41.1Mack. 1:33f. /43. 1Mack. 1:54f. 2Mack. 2:18. 10:2f. 44.Esr. 3:2. /46.5Mos. 18:18. Esr. 2:63. 1Mack. 14:41. /47.2Mos. 20:25. 5Mos. 27:6. /49.2Mos. 25:23f., 31f. 30:1f. 40:4f. 1Mack. 1:21f. /53.2Mos. 29:38f. 2Mack. 10:3f. /56.3Mos. 3:1f. 7:11f. /57. 1Mack. 1:22. /59.Joh. 10:22. /60.1Mack. 1:31.

5 KAPITLET.

Judas och hans bröder göra segerrika krigståg till Judeens grannländer. Två av hövitsmännen i Judas’ här besegras av Gorgias.

1 När hedningarna runt omkring fingo höra att altaret åter hade blivit uppfört, och att helgedomen hade blivit återställd i sitt förra skick, vredgades de storligen. 2 Och de lade råd om att utrota dem av Jakobs släkt, som bodde inom deras gränser, och de begynte att sprida död och förödelse bland folket.

3 Och Judas stridde mot Esaus barn i Idumeen, dem som bodde i Akrabattene, därför att de lågo på lur vid Israels gränser. Och han tillfogade dem ett stort nederlag och kuvade dem och tog deras egendom såsom byte. 4 Han tänkte också på Beans barns ondska; de voro nämligen folket till en snara och ett giller genom att ligga i försåt för dem vid vägarna. 5 Dessa inneslöt han i deras torn; och han belägrade dem och gav dem till spillo och brände upp stadens torn i eld, tillika med alla dem som voro därinne. 6 Sedan gick han över floden till Ammons barn. Där träffade han på en stark stridsmakt och mycket krigsfolk, med Timoteus såsom anförare. 7 Och han inlät sig i många strider med dem; och de blevo i grund slagna av honom, och han besegrade dem. 8 Vidare intog han Jaser med underlydande orter och vände därefter tillbaka till Judeen.

9 Nu församlade sig hedningarna i Galaad mot de israeliter [170]som befunno sig på deras område, för att tillintetgöra dem. Men dessa flydde till fästningen Datema. 10 Och de sände ett brev till Judas och hans bröder, så lydande: »Hedningarna runt omkring oss hava församlat sig mot oss för att tillintetgöra oss; 11 och nu stå de färdiga till att komma och intaga den fästning dit vi hava flytt, och Timoteus är anförare för deras här. 12 Så kom nu och rädda oss ur deras våld. Ty många av de våra hava redan fallit, 13 och alla våra bröder i Tubias’ område äro dödade. Och man har bortfört deras kvinnor och barn och deras tillhörigheter och där nedgjort vid pass ett tusen män.»

14 Medan man ännu höll på med att läsa brevet, kommo andra budbärare, från Galileen, i sönderrivna kläder, och framförde det budskapet 15 att folk ifrån Ptolemais, Tyrus och Sidon, så ock hela det av hedningar bebodda Galileen, hade församlat sig mot dem för att göra ände på dem.

16 När Judas och folket fingo höra härom, församlade sig menigheten i talrik mängd, för att lägga råd om vad de skulle göra för sina nödställda bröder, som angrepos av hedningarna. 17 Och Judas sade till sin broder Simon: »Välj ut manskap åt dig, och drag åstad och rädda dina bröder i Galileen. Jag och min broder Jonatan vilja draga till Galaaditis.» 18 Men han kvarlämnade Josef, Sakarias’ son, och Asarias såsom anförare för folket, med återstoden av hären, i Judeen till dess försvar. 19 Och han bjöd dem och sade: »Fören befälet över folket här, men undviken att inlåta eder i strid med hedningarna, till dess vi hava kommit tillbaka.» 20 Och Simon fick tre tusen man på sin lott för att draga till Galileen, och Judas åtta tusen man för att draga till Galaaditis.

21 Simon drog alltså åstad till Galileen och inlät sig i många strider med hedningarna; och de blevo i grund slagna av honom. 22 Och han förföljde dem till Ptolemais’ stadsport. Av hedningarna föllo vid pass tre tusen man; och han bemäktigade sig deras egendom såsom byte. 23 Därefter tog han med sig de judar som bodde i Galileen och i Arbatta, tillika med deras kvinnor och barn och allt vad de ägde; och de förde dem till Judeen under stor glädje.

24 Men Judas Mackabeus och hans broder Jonatan gingo över Jordan och tågade tre dagsresor genom öknen. 25 Där stötte de på nabatéerna. Och dessa bemötte dem fredligt och omtalade för dem allt vad som hade vederfarits deras bröder i Galaaditis.’ De sade: 26 »Många av dem hållas inneslutna i Bossora och Bosor, i Alima, Kasfor, Maked och Karnain, idel fasta och stora städer. 27 Jämväl i de övriga städerna i Galaaditis hållas några inneslutna. Till i morgon bereda sig deras fiender att angripa fästningarna och så intaga dem och tillintetgöra alla dem som äro därinne på en och samma dag.»

28 Då slog Judas med sin här plötsligt in på vägen till Bossora, i öknen. Och han intog [171]staden och dödade allt mankön med svärdsegg och tog all deras egendom såsom byte och brände upp staden i eld. 29 Sedan bröt han upp därifrån om natten 30 och tågade till fästningen. Och när dagen grydde, lyfte de upp sina ögon och blevo då varse en oräknelig mängd människor, som förde fram stegar och stormverktyg, för att intaga fästningen, och höllo på att strida mot dem som voro därinne. 31 När Judas såg att striden hade begynt och hörde huru larmet från staden steg upp mot himmelen, under trumpetstötar och höga rop, 32 sade han till sina krigsmän: »Striden nu i dag till försvar för våra bröder.» 33 Därefter tågade han fram i tre hopar, i ryggen på fienderna; och hans män stötte i trumpeterna och upphävde bönerop. 34 Men när Timoteus’ här förstod att det var Mackabeus, flydde de för honom. Och han tillfogade dem ett stort nederlag; vid pass åtta tusen man av deras folk föllo på den dagen. 35 Sedan vek han av till Masfa och angrep denna stad. Och han intog den och dödade allt mankön där och tog all egendom i den såsom byte och brände upp den i eld. 36 Därifrån drog han vidare och intog Kasfor, Maked, Bosor och de övriga städerna i Galaaditis.

37 Härefter samlade Timoteus en ny här och lägrade sig mitt emot Rafon, på andra sidan bäcken. 38 Judas sände då några män för att bespeja lägret, och de berättade för honom och sade: »Alla hedningar runt omkring oss hava församlat sig hos dem. en mycket stor härskara. 39 Också araber hava de lejt till att hjälpa sig. Och de hava sitt läger på andra sidan bäcken och äro redo att draga ut emot dig till strid.» Då tågade Judas dem till mötes. 40 Och när Judas och hans folk kommo nära vattenbäcken, sade Timoteus till hövitsmännen i sin här: »Om han går först över och anfaller oss, så skola vi icke kunna hålla stånd mot honom, ty han skall då bliva oss övermäktig. 41 Men om han gripes av räddhåga och lägrar sig på andra sidan floden, då skola vi gå över den och anfalla honom och så bliva honom övermäktiga.» 42 När Judas nu hade kommit fram till vattenbäcken, ställde han folkets tillsyningsmän vid bäcken och bjöd dem så: »Låten icke någon enda lägra sig, utan må de allasammans draga ut i striden.»

43 Därmed gick han först över och anföll fienden, och allt hans folk följde honom. Och alla hedningarna blevo i grund slagna av honom; och de kastade ifrån sig sina vapen och flydde till helgedomen i Karnain. 44 Men israeliterna intogo staden och brände upp helgedomen i eld, tillika med alla dem som voro därinne. Och Karnain blev kuvat, och man kunde icke vidare stå emot Judas.

45 Nu församlade Judas alla israeliter i Galaaditis, både små och stora, och kvinnor och barn och ägodelar, en mycket stor hop, för att draga till Judeen. 46 Och de kommo till Efron. Detta var en stor och mycket fast stad, som låg vid ingången till passet, så att det icke var [172]möjligt att komma fram vid sidan om den, vare sig till höger eller till vänster, utan man måste taga vägen mitt igenom den. 47 Men invånarna stängde staden för dem och spärrade för portarna med stenar.

48 Då sände Judas bud till dem med fridsam hälsning och lät säga: »Låt oss tåga genom ditt område för att så komma fram till vårt land. Ingen skall göra eder någon skada; vi begära allenast att få tåga vägen fram härigenom.» Men de ville icke öppna för honom. 49 Då befallde Judas att man skulle ropa ut i hären att var och en skulle stanna på den plats där han befann sig. 50 Och krigsmännen gjorde så. Och de stridde mot staden hela den dagen och hela den följande natten; och så blev staden given i hans händer. 51 Och han förgjorde allt mankön med svärdsegg och förstörde staden i grund och tog all egendom i den såsom byte. Sedan tågade han igenom staden, fram över de slagnas kroppar. 52 Därefter gingo de över Jordan och kommo så till den stora slätten mitt emot Betsan. 53 Och Judas höll tillsammans dem som blevo efter och uppmuntrade folket, så länge de voro på väg, till dess han hade kommit fram till Judeen. 54 Och de drogo upp på Sions berg under glädje och fröjd och framburo brännoffer, därför att ingen enda av dem hade fallit, till dess de hade kommit välbehållna tillbaka.

55 Under den tid då Judas, jämte Jonatan, uppehöll sig i Galaads land, och hans broder Simon i Galileen framför Ptolemais, 56 fingo Josef, Sakarias’ son, och Asarias, krigshövitsmännen i Judeen, höra talas om de krigiska bedrifter som de andra hade utfört. 57 Då sade de: »Också vi vilja göra oss ett namn och draga ut för att strida mot hedningarna runt omkring oss.» 58 Och de bådade upp manskapet i den här som stod under deras befäl och drogo mot Jamnia. 59 Gorgias ryckte då ut ur staden med sitt folk för att möta dem i öppen strid. 60 Och Josef och Asarias blevo slagna på flykten och förföljda ända till Judeens gränser; och på den dagen föllo av^ Israels folk vid pass två tusen man. 61 Sålunda led folket ett stort nederlag, därför att de, i tro att de skulle kunna utföra bedrifter, icke hade hörsammat Judas och hans bröder. 62 Men dessa andra voro icke av de mäns släkt, genom vilkas hand räddning blev Israel beskärd. 63 Hjälten Judas åter och hans bröder vunno stor ära hos hela Israel och hos alla hedningar, varhelst deras namn nämndes. 64 Och man församlade sig hos dem för att lyckönska dem.

65 Judas och hans bröder drogo sedan ut och stridde mot Esaus barn i landet söderut; och han slog Hebron med underlydande orter och rev ned dess fästning och brände upp dess torn, runt omkring staden. 66 Därefter bröt han upp för att tåga till filistéernas land och tog vägen genom Marisa. 67 Vid detta tillfälle föllo några präster i striden, när de ville utmärka sig och oförsiktigt gåvo sig ut i striden. 68 Judas vek nu av till Asotus, i filistéernas land. Och [173]han rev ned deras altaren och brände upp deras avgudabilder och bemäktigade sig all egendom i städerna såsom byte. Därefter vände han tillbaka till Judeen.

3.2Mack. 10:15f. /5.2Mack. 10:36. 6.2Mack. 10:24f. /8.4Mos. 21:32. 13. 2Mack. 12:17. /15.Jes. 9:1. Matt. 4:15. /33.Dom. 7:16f. 1Mack. 3:54. 2Mack. 12:20. /34.2Mack. 12:22. /39.2Mack. 12:10. /43.2Mack. 12:26. /46.2Mack. 12:27f. /48.4Mos. 20:17. 5Mos. 2:28. /52. 2Mack. 12:29t. /68.5Mos. 7:5, 25. 1Mack. 10:84.

6 KAPITLET.

Antiokus misslyckas i sitt försök att plundra ett persiskt tempel. Han bIiver sjuk och dör. Eupator bliver konung efter honom. Judas belägrar borgen i Jerusalem. En strid står vid Betsakaria. Eleasar Avaran offrar sitt liv. Betsura intages, och helgedomen i Jerusalem belägras. Fred ingås med judarna.

1 Under det att konung Antiokus tågade genom de övre landskapen, fick han höra att i Persien fanns en stad vid namn Elymais, som var beryktad för sin rikedom på silver och guld, 2 och att dess helgedom var övermåttan rik, och att där funnos rustningar av guld, och pansar och andra vapen, som hade kvarlämnats där av den macedoniske konungen Alexander, Filippus’ son, som var den förste konungen över grekerna. 3 Han drog alltså dit och sökte intaga staden för att plundra den. Men han förmådde det icke, ty saken hade blivit bekant för stadens invånare. 4 Och de reste sig till strid mot honom, och han måste fly och drog under stor grämelse därifrån, för att vända om till Babylon.

5 Då kom en budbärare till honom i Persien, med underrättelse om att de härar som hade dragit till Judeen hade blivit slagna på flykten, 6 och att Lysias, som hade dragit dit i spetsen för en stark härsmakt, hade blivit slagen av judarna, och att dessa hade förstärkt sig genom vapen och manskap och rikt byte, som de hade tagit från de härar de hade nedgjort. 7 Vidare hade de rivit ned den styggelse som han hade låtit uppföra på altaret i Jerusalem och omgivit helgedomen med höga murar, så att den hade blivit sådan den förut var; på samma sätt hade de ock gjort med Betsura, som var en av hans egna städer.

8 När konungen hörde allt detta, blev han häpen och mycket upprörd. Och han blev sängliggande och föll i en sjukdom, av grämelse över att det icke hade gått honom såsom han önskade. 9 Och han blev liggande där i lång tid, ty stor grämelse överföll honom alltjämt på nytt. Då han nu förstod att han skulle dö, 10 kallade han till sig alla sina vänner och sade till dem: »Sömnen flyr mina ögon, och mitt sinne är nedtryckt av bekymmer. 11 Och jag har sagt vid mig själv: ’I vilket trångmål har jag icke råkat, och huru stor är icke den olycka som nu vill fördränka mig, jag som dock var så mild och så älskad, när jag utövade min konungamakt!’ 12 Men nu kommer jag ihåg det onda som jag har förövat i Jerusalem, huru jag har tagit alla kärl av guld och silver, som funnos [174]i staden, och sänt ut folk för att utan orsak tillintetgöra inbyggarna i Judeen. 13 Jag förstår att det är därför som dessa olyckor hava drabbat mig. Och nu måste jag förgås av stor grämelse i ett främmande land.»

14 Sedan kallade han till sig Filippus, en av sina vänner, och satte honom Över hela sitt rike. 15 Och han gav honom sin krona, sin mantel och sin ring, med uppdrag att leda hans son Antiokus och fostra honom för hans konungsliga kall. 16 Och konung Antiokus gav där upp andan, år 149. 7 När Lysias fick veta att konungen var död, insatte han till konung efter honom hans son Antiokus, som han hade fostrat under hans barndom, och gav honom namnet Eupator.

18 Men de som voro på borgen hindrade israeliterna från att fritt besöka helgedomen och sökte alltjämt bereda dem ofärd och utgjorde ett stöd för hedningarna. 19 Judas begynte då tänka på att tillintetgöra dem; och han sammankallade hela folket för att belägra dem. 20 Och de församlade sig allasammans och begynte att belägra dem, år 150. Och han lät anordna ställningar för kastredskap och förfärdiga stormverktyg mot dem. 21 Men några av dem lyckades komma igenom avspärrningen, och till dem slöto sig en del ogudaktiga israeliter. 22 Dessa begåvo sig till konungen och sade: »Huru länge skall du dröja med att hålla dom, och när skall du hämnas våra bröder? 23 Vi voro villiga att tjäna din fader och vandra efter hans befallningar och följa hans bud. 24 Fördenskull blevo våra landsmän alltmer avogt sinnade mot oss; ja, så många av oss, som de träffade på, dödade de, och vår egendom plundrade de. 25 Och icke allenast mot oss hava de räckt ut sin hand, utan ock mot alla sina grannar. 26 Och se, nu hava de begynt att belägra borgen i Jerusalem för att intaga den; och de hava befäst helgedomen och Betsura. 27 Om du nu icke skyndar att förekomma dem, skola de göra vad som är värre än detta; och du skall då icke längre kunna hejda dem.»

28 När konungen hörde detta, blev han vred. Och han församlade alla sina vänner, hövitsmännen över hans fotfolk och dem som förde befälet över ryttarna. 29 Jämväl från andra riken och från öarna i havet kom lejt krigsfolk till honom. 30 Skaran av hans krigare uppgick till ett antal av ett hundra tusen man fotfolk och tjugu tusen ryttare; därtill kommo trettiotvå elefanter, som voro övade till strid. 31 Och de drogo genom Idumeen och lägrade sig mitt emot Betsura; och de stridde i lång tid och förfärdigade stormverktyg. Men de belägrade gjorde ett utfall och brände upp dessa i eld och stridde med manligt mod.

32 Och Judas bröt upp från borgen och tågade till Betsakaria och lägrade sig där, mitt emot konungens läger. 33 Och bittida om morgonen lät konungen sin här, som var uppfylld av stridslust, bryta upp i riktning mot Betsakaria. Och krigsfolket ställde upp sig i stridsordning, och man blåste i trumpeterna. 34 För [175]elefanterna ställde man fram röd saft av druvor och mullbär, för att uppegga dem till striden. 35 Sedan fördelade de djuren på de olika häravdelningarna och ställde bredvid var elefant ett tusen man till fots, som voro klädda i kedjepansar och hade kopparhjälmar på sina huvuden; därtill voro fem hundra utvalda ryttare avdelade för vart djur. 36 Dessa plägade redan på förhand ständigt uppehålla sig i elefantens närhet: de följde med vart den gick och veko icke ifrån den. 37 Och var elefant bar, förutom sin förare, ett starkt, skyddat trätorn, som var fastgjort på dess rygg med bukgjordar; och i vart torn funnos trettiotvå krigsmän, som förde striden från djurets rygg. 38De återstående ryttarna ställde man upp å ömse sidor, på härens båda flyglar, för att därmed oroa fienderna och skaffa betäckning åt fotfolkets olika avdelningar. 39 Och när solen lyste på sköldarna, som voro av guld eller koppar, lyste bergen av dem och flammade såsom brinnande facklor. 40 En del av konungens här bredde ut sig över bergshöjderna, en annan del åter på jämn mark; och de kommo framtagande med fasta steg och i god ordning. 41 Och alla bävade, när de hörde dånet av deras stora skaror och trampet av deras steg och slamret av deras vapen; hären var nämligen övermåttan stor och talrik.

42 Men Judas ryckte närmare med sin här för att inlåta sig i strid; och i den striden föllo sex hundra man av konungens här. 43 Därunder blev Eleasar Avaran bland elefanterna varse en som var betäckt med kungligt pansar, och som i storlek överträffade alla de andra djuren, så att det såg ut, som om den skulle bära konungen. 44Då gav han sig själv till pris för att rädda sitt folk och förvärva sig ett evärdligt namn. 45 Han skyndade alltså djärvt fram mot den, mitt in i häravdelningen, och högg ned fiender till höger och vänster, så att de drevos undan från den åt ömse sidor. 46 Därefter böjde han sig ned under elefanten och gav den en stöt i buken och dödade den så. Och när den störtade till marken, föll den över honom. Så fann han där sin död. 47 Men när Judas’ män märkte huru stark konungens här var, och med vilken häftighet krigsfolket gjorde sina anfall, veko de undan för dem.

48 Konungens krigsmän drogo nu upp till Jerusalem för att möta judarna i strid; och konungen lägrade sig gent emot Judeen och Sions berg. 49 Med besättningen i Betsura slöt han fred. De måste lämna staden, ty de hade icke nog livsmedel där för att kunna uthärda en belägring i den; landet hade nämligen då sitt sabbatsår. 50 Konungen intog alltså Betsura och lade där in en besättning för att försvara staden. 51 Därefter belägrade han helgedomen i lång tid och uppförde där ställningar för kastredskap och ställde upp stormverktyg och redskap för att kasta eld och stenar, så ock skorpioner för att skjuta pilar, och därtill slungor.

[176]52 Men de belägrade förfärdigade, också de, krigsredskap till försvar mot fiendens och stridde i lång tid. 53 Men de hade icke några livsmedel i sina förrådsrum, eftersom det nu var det sjunde året; och de som hade blivit räddade och förda upp till Judeen från hedningarnas land hade förtärt vad som fanns kvar av förråden. 54 Därför stannade allenast några få krigsmän kvar vid helgedomen, ty hungern blev dem övermäktig; och de skingrades, var och en till sin hemort.

55 Då fick Lysias höra att Filippus, vilken konung Antiokus före sin död hade satt till att leda sin sons uppfostran för hans konungsliga kall, 56 hade kommit tillbaka från Persien och Me-dien, i spetsen för den här som hade följt konungen, och att han sökte efter att bemäktiga sig riksstyrelsen. 57 Han blev därför med ens benägen till avtag och sade till konungen och anförarna för hären, så ock till manskapet: »Vi bliva för var dag allt svagare och hava helt obetydligt med livsmedel, och platsen som vi belägra är fast, och därtill vilar omsorgen om hela riket på oss. 58 Låt oss fördenskull ingå förlikning med dessa män och sluta fred med dem och med hela deras folk. 59 Vi vilja tillstädja dem att såsom förut vandra efter sina egna stadgar; ty det är därför att vi hava upphävt dessa deras stadgar, som de hava blivit uppretade och gjort allt detta.» 60 Det talet behagade konungen och hövitsmännen väl; och han sände bud till judarna och erbjöd dem fred, och dessa gingo in därpå. 61 Och sedan konungen och hövitsmännen hade givit dem edlig bekräftelse på villkoren, drogo de ut ur fästningen, 62 och konungen tågade in på Sions berg. Men när han såg huru väl befäst platsen var, svek han den ed som han hade svurit, och bjöd att man skulle riva ned murarna runt omkring. 63 Därefter bröt han skyndsamt upp och vände tillbaka till Antiokia; och när han fann Filippus vara herre i staden, inlät han sig i strid med honom och intog staden med våld.

1.2Mack. 1:14. 9:2f. /5.1Mack. 4:14, 22. /6.1Mack. 4:28f. /7.1Mack. 1:54. 4:43, 60f. /10. Se Vän i Ordförkl. 12.1Mack. l:21f. 3:35f. /13.2Mack. 7:37. 9:28f. /15.Est. 8:2. 1Mack. 3:33. 2Mack. 9:25./17.2Mack.10:10f. 18.1Mack. 1:33. /23.1Mack. 1:41f. 24.1Mack. 2:44. 3:8. /28. 2Mack. 13:1f., 9. /31.2Mack. 13:19. /43. 1Mack. 2:5. 2Mack. 13:15. /49. 3Mos. 25:2f. 2Mack. 13:22. /53. 1Mack. 5:23, 45f. /56.1 Mack. 3:37. 2Mack. 13:23. /57.2Mack. 11:14. 59.2Mack. 11:25.

7 KAPITLET.

Konung Demetrius sänder först Backides, jämte Alcimus, mot Judas och därefter Nikanor. Nikanor uttalar hotelser mot helgedomen; han bliver besegrad och faller. Segerfest firas i Jerusalem.

1 År 151 undkom Demetrius, Seleukus’ son, från Rom och landsteg med några få följeslagare i en stad vid kusten och uppträdde där såsom konung. 2 Och när han därefter drog in i sina fäders konungapalats, grep krigsfolket Antiokus och Lysias för att föra dem till honom. 3 Men då han fick veta detta, sade han: »Låten dem icke komma inför mina ögon.» 4 Så blevo de då dödade av [177]krigsfolket, och Demetrius besteg sitt rikes tron.

5 Då begåvo sig alla avfälliga och ogudaktiga israeliter till honom, och de anfördes av Alcimus, som ville bliva erkänd såsom överstepräst. 6 Dessa anklagade sitt folk inför konungen och sade: »Judas och hans bröder hava röjt alla dina vänner ur vägen, och oss har han fördrivit ifrån vårt land. 7 Så sänd nu åstad någon som du litar på, och låt honom komma för att med egna ögon se allt det fördärv som Judas har dragit över oss och konungens land, och för att straffa dessa och alla som hava varit dem behjälpliga.»

8 Konungen utsåg då härtill Backides, en av konungens vänner, som var ståthållare i landet på andra sidan floden och var en högt uppsatt man i riket och trogen konungen. 9 Denne sände han åstad jämte den ogudaktige Alcimus, vilken han tillförsäkrade den översteprästerliga värdigheten; och han bjöd honom att utkräva hämnd på Israels barn.

10 De bröto alltså upp och kommo med en stor här till Judeen. Backides sände nu, i sviklig avsikt, budbärare till Judas och hans bröder med fridsam hälsning. 11 De aktade likväl icke på deras ord, eftersom de sågo att de hade kommit dit i spetsen för en stor här. 12 Men en skara skriftlärde församlade sig hos Alcimus och Backides för att söka vinna rättvisa. 13 Och asidéerna voro de första bland Israels barn, som sökte utverka fred av dem, 14 ty de tänkte: »Det är en präst av Arons släkt, som har kommit med detta krigsfolk; han skall icke göra oss något ont.» 15 Och han gav dem fredliga försäkringar och lovade dem med ed att de icke skulle söka bereda dem och deras vänner ofärd. 16 Och de satte tro till honom. Men han lät gripa sextio män av dem och dräpa dem på en och samma dag, såsom skriften säger:

17»Dina frommas döda kroppar hava de kastat ut,
och deras blod hava de utgjutit runt omkring Jerusalem,
och ingen fanns, som begrov dem.»

18 Och fruktan och förskräckelse för dem föll över hela folket; de sade: »Ingen sanning och rätt finnes hos dem. De hava ju brutit överenskommelsen och den ed som de svuro.»

19 Men Backides bröt upp från Jerusalem och lägrade sig i Betset. Därifrån sände han åstad och lät gripa ett stort antal av sina anhängare, som hade gått över till fienderna, och därtill några bland folket; och han lät avliva dem och kasta deras kroppar i den stora brunnen. 20 Därefter överlät Backides landet åt Alcimus och lämnade kvar hos honom en häravdelning till hans hjälp och begav sig sedan tillbaka till konungen.

21 Alcimus kämpade nu ivrigt för sitt översteprästämbete. 22 Och hos honom församlade sig alla de som sökte väcka förvirring bland sitt folk; och de bemäktigade sig Judeen och foro mycket våldsamt fram i Israel. 23 När Judas såg allt det onda som Alcimus och hans anhängare [178]förövade bland Israels barn, i ännu högre mått än hedningarna, 24 drog han omkring till alla trakter av Judeen och utkrävde hämnd på dem som hade gått över till fienderna; och de hindrades från att fritt röra sig i landet. 25 Men då nu Alcimus såg att Judas och hans anhängare fingo överhanden, och märkte att han icke kunde hålla stånd mot dem, vände han tillbaka till konungen och framställde svåra anklagelser mot dem.

26 Konungen sände då Nikanor, en av sina anseddaste hövitsmän, vilken var uppfylld av hat och fiendskap mot Israel, med uppdrag att tillintetgöra folket. 27 Och sedan Nikanor med en stor här hade kommit fram till Jerusalem, sände han, i sviklig avsikt, bud till Judas och hans bröder med fridsam hälsning och lät säga: 28 »Icke må det vara någon strid mellan mig och eder. Jag vill komma till eder, i sällskap med några få män, för att i fred och vänskap sammanträffa med eder.» 29 Och han begav sig till Judas, och de hälsade varandra fredligt. Men fienderna stodo färdiga att föra bort Judas med våld. 30 Saken blev dock bekant för Judas, nämligen att han i sviklig avsikt hade kommit till honom. Judas drog sig därför skyggt undan och vägrade att vidare sammanträffa med honom. 31 När Nikanor märkte att hans anslag hade blivit röjt, drog han ut till öppen strid mot Judas vid Kafarsalama. 32 Därvid föllo av Nikanors folk vid pass fem hundra man; de Övriga flydde till Davids stad.

33 Härefter steg Nikanor upp på Sions berg. Då trädde några av prästerna ut från helgedomen, så ock några av folkets äldste, för att fredligt hälsa honom och visa honom det brännoffer som just höll på att frambäras för konungens välgång. 34 Men han drev gäck med dem och gjorde spe av dem och förorenade dem och talade övermodiga ord. 35 Och han svor i vrede en ed och sade: »Såframt icke Judas och hans här nu strax överlämnas i min hand, skall jag, när jag välbehållen kommer tillbaka, bränna upp detta hus.» Och han gick sin väg därifrån i stor vrede.

36 Då gingo prästerna in igen och ställde sig framför altaret och templet och brusto ut i gråt och sade: 37 »Du har ju själv utvalt detta hus till att uppkallas efter ditt namn, för att tjäna ditt folk till ett hus för åkallan och bön. 38 Så utkräv nu hämnd på denne man och på hans här, och låt dem falla för svärd. Kom ihåg deras hädelser, och låt dern icke bliva beståndande.»

39 Och Nikanor drog bort ifrån Jerusalem och lägrade sig i Betoron; där förenade sig en här från Syrien med honom. 40 Judas åter lägrade sig i Adasa med tre tusen man. Och Judas bad och sade: 41 »När en gång den assyriske konungens sändebud hädade, gick din ängel ut och slog ett hundra åttiofem tusen man i hans här. 42 Låt likaså denna här i dag bliva i grund slagen av oss, för att de övriga må förstå att han har talat smädliga ord mot din helgedom; och döm honom efter hans ondska.» 43 Och [179]på trettonde dagen i månaden Adar drabbade härarna samman till strid. Och Nikanors här blev slagen, och själv var han den förste som föll i striden. 44 Men när hären såg att Nikanor var fallen, kastade de ifrån sig sina vapen och flydde. 45 Och judarna förföljde dem en dagsresa, från Adasa fram till Gasera, och de blåste i larmtrumpeterna bakom dem. 46 Då drog folket ut från alla byar i Judeen runt omkring och angrep dem från alla sidor, så att de vände sig mot varandra. Och de föllo allasammans för svärd; icke en enda av dem slapp undan. 47 Och judarna togo byte och rov; och Nikanors huvud höggo de av, så ock hans högra hand, som han i övermod hade lyft mot höjden, och togo dem med sig till Jerusalem och fäste upp dem där, högt uppe i höjden. 48 Nu gladde sig folket högeligen, och de firade den dagen såsom en stor glädjedag. 49 Och de bestämde att denna dag årligen skulle firas på den trettonde dagen i månaden Adar. 50 Och Judeen hade nu rö en kort tid.

1. 2Mack. 14:1f. /5. 2Mack. 14:3f. 6. 1 Mack. 2:44. 3:8. 6:24. /8. Se Vän och Floden i Ordförkl. /13. 1 Mack. 2:42. 2 Mack. 14:6f. /17. Ps. 79:2f. 1 Mack. 1:37. 25.2Mack. 14:26f. /26.1Mack. 3:38. 2Mack.l4:12, 39. /27.2Mack. 14:19f. 33. Esr. 6:10. 2Mack. 14:31f. /37. 1Kon. 8:29, 43. Jes. 56:7. 2Mack. 14:35. Matt. 21:13. /41. 2 Kon. 19:35. Jes.37:36. Syr. 48:21. 2Mack. 8:19. 15:22. /43. 2 Mack. 15:28f. 47. 1 Sam. 31:9. /49. 1 Mack. 4:59.

8 KAPITLET.

Judas får höra om romarnas tapperhet och bedrifter. Han ingår förbund med dem.

1 Nu fick Judas höra sägas om romarna att de voro tappra stridsmän, och att de visade välvilja mot alla som slöto sig till dem, och ingingo vänskap med alla som vände sig till dem, 2 och att de, såsom sagt är, voro tappra stridsmän.

Man berättade för honom om deras krig och om de bedrifter som de hade utfört bland galaterna, och huru de hade övervunnit dessa och gjort dem skattskyldiga, 3 så ock om allt som de hade uträttat i Spanien, i det att de hade bemäktigat sig silver- och guldgruvorna där, 4 och huru de genom sin klokhet och ihärdighet hade bemäktigat sig hela det landet, fastän det låg mycket långt avlägset från deras eget. De hade likaledes övervunnit de konungar som hade dragit emot dem från jordens ända, så att de i grund hade slagit dem och tillfogat dem svåra nederlag och tvingat de överblivna att betala dem en årlig skatt.

5 Och man berättade huru de hade i strid slagit och övervunnit Filippus, så ock Perseus, kittéernas konung, och de andra som hade upprest sig mot dem; 6 likaså huru Antiokus den store, konungen i Asien, som drog ut till strid mot dem med ett hundra tjugu elefanter och med ryttare och vagnar och en mycket stor här till fots, i grund hade blivit slagen av dem. 7 Honom själv hade de fått levande i sitt [180]våld, och de hade ålagt honom och hans efterträdare att betala dem en dryg skatt och lämna gisslan och avträdaland åt dem,’ 8 nämligen Indien, Medien och Lydien, så ock andra av deras skönaste länder; och när de hade mottagit dessa av honom, hade de givit dem åt konung Eumenes.

9 Och vidare berättade man huru Greklands folk hade fattat det beslutet att komma och tillintetgöra dem, 10 men huru de hade fått kunskap härom och sänt en härhövitsman mot dem och utkämpat en strid med dem. Därvid hade många av dessa fallit slagna; och deras kvinnor och barn hade de fört bort såsom fångar, och de hade utplundrat dem och bemäktigat sig deras land och förstört deras fästningar. De hade utplundrat dem och gjort dem sig underdåniga allt intill denna dag. 11 Och alla övriga konungariken och alla de öar som hade satt sig upp mot dem hade de i grund kuvat och gjort sig underdåniga.

12 Med sina vänner och dem som satte sin lit till dem hade de däremot hållit vänskap, men övervunnit de konungar som bodde nära och fjärran, så att alla som hörde dem omtalas fruktade dem. 13 Ty alla som de ville hjälpa och göra till konungar, de fingo bliva konungar, men dem som de ville avsätta, dem avsatte de. Och på det sättet hade de kommit till mycket stor makt.

14 Och trots allt detta hade ingen av dem satt på sig konungakronan eller iklätt sig purpurmanteln för att yvas i den, 15 utan de hade inrättat åt sig en rådsförsamling, och där rådplägade dagligen tre hundra tjugu män, i det att de beständigt lade råd angående menigheten, för att ordna för den på bästa sätt. 16 Och de anförtrodde åt en enda man att för ett år vara deras högste styresman och att härska över hela deras område; och alla hörsammade denne ende, och ingen avund eller tävlan om makten fanns bland dem.

17 Judas utsåg nu Eupolemus, son till Johannes, Ackos’ son, och Jason, Eleasars son, och sände dem åstad till Rom, för att ingå vänskap och förbund med romarna, 18 och för att dessa skulle avlyfta oket från dem, eftersom de ju kunde se huru det grekiska riket höll Israel i träldom. 19 De begåvo sig alltså åstad till Rom; och vägen dit var mycket lång. När de nu hade kommit inför rådsförsamlingen, togo de till orda och sade: 20 »Judas, som ock kallas Mackabeus, och hans bröder och det judiska folket hava sänt oss till eder, för att med eder ingå fred och förbund, och för att vi skola bliva upptagna bland edra bundsförvanter och vänner.» 21 Det talet behagade dem väl. 22 Och så lyder avskriften av den skrivelse som de såsom svar läto inrista på koppartavlor och sände till Jerusalem, för att där hos dem förvaras till en påminnelse om den fred och det förbund som hade ingåtts:

23 »Må det gå romarna och det judiska folket väl till lands och vatten i evärdlig tid, och må [181]svärd och fiende vara fjärran ifrån dem! 24 Men om krig först hotar Rom eller någon av dess bundsförvanter inom hela dess välde, 25 så skall det judiska folket, alltefter som omständigheterna kräva av dem, av uppriktigt hjärta komma dem till hjälp i striden; 26 och åt krigsfolket skola romarna icke behöva vare sig giva eller tillhandahålla livsmedel, vapen, penningar eller skepp, annat än om de själva så finna för gott. Och det judiska folket skall uppfylla dessa sina förpliktelser, utan att taga någon ersättning. 27 Och på samma sätt: om det judiska folket först råkar ut för krig, så skola romarna med villigt sinne komma dem till hjälp i striden, alltefter som omständigheterna kräva av dem; 28 och åt hjälphären skall man icke behöva giva livsmedel, vapen, penningar eller skepp, annat än om romarna så finna för gott. Och de skola uppfylla dessa förpliktelser, och det utan svek. 29 I enlighet med dessa bestämmelser hava romarna träffat avtal med det judiska folket. 30 Men om härefter endera parten önskar lägga något till eller taga något ifrån dessa bestämmelser, så skola de få göra detta efter sitt eget behag; och vad de sålunda till-lägga eller borttaga, det skall hava gällande kraft.

31 Vad åter angår det onda som konung Demetrius tillfogar eder, så hava vi skrivit ett brev till honom, av följande innehåll: ’Varför har du lagt ett så tungt ok på våra vänner och bundsförvanter judarna? 32 Om de nu ytterligare komma och anföra klagomål mot dig, så skola vi skaffa dem rätt och föra krig mot dig både till lands och vatten.’»

17. 2Mack. 4:11.

9 KAPITLET.

Demetrius sänder åter Backides mot Judas. Judas besegras och faller. Jonatan efterträder honom såsom anförare. Johannes tages till fånga och dör. Backides ingår fred med judarna.

1 När Demetrius fick höra att Nikanor och hans här hade fallit i striden, sände han ånyo, för andra gången, Backides och Alcimus till Judeen, med högra flygeln av sin här. 2 Och de slogo in på vägen till Galgala och lägrade sig gent emot Mesalot i Arbela och intogo staden och anställde en stor manspillan. 3 I första månaden av år 152 lägrade de sig framför Jerusalem; 4 sedan bröto de upp därifrån och tågade till Berea, med tjugu tusen man fotfolk och två tusen ryttare.

5 Judas låg nu lägrad i Elasa med tre tusen man utvalt manskap. 6 Men när dessa sågo att den fientliga hären var så stor, blevo de högeligen förskräckta; och många gåvo sig bort ifrån lägret, så att slutligen icke mer än åtta hundra man funnos kvar av dem. 7 Då nu Judas såg att hans här hade givit sig av, men på samma gång förstod att strid var oundviklig, blev han mycket illa till mods över att han icke hade tid nog till att samla sitt folk. 8 Och i sin förtvivlan sade han till dem som hade stannat kvar: »Låt oss bryta upp och draga fram mot våra motståndare; måhända [182]kunna vi utkämpa en strid med dem.» 9 Men de sökte avråda honom och sade: »Det kunna vi förvisso icke. Låt oss hellre nu rädda våra liv, så vilja vi sedan återvända tillsammans med våra bröder och strida mot dem. Vi äro ju alltför få.» 10 Men Judas sade: »Bort det, att jag skulle så göra och fly för dem! Är vår stund kommen, låt oss då ock manligen dö för våra bröder; må vi icke lämna en fläck ,på vår ära.»

11 Men den fientliga hären bröt upp från lägret, och de ställde upp sig mot dem. Ryttarna delades i två hopar, och framför fotfolket gingo slungarna och bågskyttarna, tillika med alla de tappraste, som skulle kämpa i främsta ledet. 12 Backides själv befann sig på högra flygeln. Så ryckte nu hären i full slagordning fram med båda flyglarna, och de blåste i trumpeterna. Också Judas’ män stötte i sina trumpeter, 13 och marken darrade av larmet från härarna; och striden begynte bittida om morgonen och varade ända till sena aftonen. 14 När Judas såg att Backides med kärnan av hären befann sig på högra flygeln, vände han sig dit, och med honom alla de modigaste männen. 15 Och högra flygeln blev i grund slagen av dem, och de förföljde den till berget Asotus. 16 Men när de som stodo på vänstra flygeln sågo att den högra flygeln hade blivit slagen, vände de om och följde tätt bakefter Judas och hans folk. 17 Nu uppstod en häftig strid, och många föllo slagna på vardera sidan. 18 Också Judas föll, och de övriga flydde. 19 Men Jonatan och Simon togo upp sin broder Judas' kropp, och de begrovo honom i hans fäders grav i Modein. 20 Och de begräto honom där, och hela Israel höll stor dödsklagan efter honom och sörjde honom i många dagar; de sjöngo:

21 »Huru har icke hjälten fallit, Israels frälsare!»

22 Vad nu mer är att säga om Judas och om de strider som han utkämpade och de bedrifter som han utförde och om hans storhet, det har icke blivit upptecknat, ty det skulle bliva alltför mycket.

23 Efter Judas’ död reste de avfälliga åter huvudet överallt inom Israels område, och alla de som gjorde vad orätt var frodades. 24 Vid den tiden uppstod en mycket svår hungersnöd, så att folket i landet gick över till dem. 25 Och Backides utvalde de ogudaktiga och satte dem till herrar över landet. 26 Och dessa efterspanade och spårade upp Judas’ vänner och förde dem inför Backides; och han straffade dem och behandlade dem skymfligt. 27 Och det blev ett stort betryck i Israel, så stort att dess like icke hade förekommit, allt ifrån den tid då en profet för sista gången lät sig ses bland dem.

28 Då församlade sig alla Judas’ vänner och sade till Jonatan: 29 »Alltsedan din broder Judas har gått bort, finnes icke någon hans like, någon som kan draga ut mot fienderna och Backides och mot dem som hata vårt folk. 30 Därför välja vi dig nu i dag till att i hans ställe vara vår [183]hövding och anförare och föra vår strid.» 31 Jonatan mottog alltså på den dagen högsta ledningen och trädde i sin broder Judas’ ställe.

32 När Backides fick veta detta, sökte han efter tillfälle att döda honom. 33 Men då Jonatan, och hans broder Simon och alla hans anhängare fingo veta detta, flydde de till Tekoas öken och lägrade sig vid brunnen Asfars vatten. 34 Detta fick Backides veta på sabbatsdagen och drog då med hela sin krigshär över till andra sidan av Jordan.

35 Jonatan hade nämligen sänt sin broder Johannes åstad såsom anförare för trossen, och bett sina vänner nabatéerna att de skulle få lämna sina många tillhörigheter i förvar hos dem. 36 Då drogo Jambris barn ut från Medaba och fingo Johannes och allt vad han förde med sig i sitt våld och tågade bort därmed. 37 Men sedan hade det blivit berättat för Jonatan och hans broder Simon att Jambris barn. just höllo på att fira ett stort bröllop, och att de nu voro på väg för att hämta bruden, som var dotter till en av de förnämsta stormännen i Kanaan, från Nadabat med stort följe. 38 Då tänkte de på sin broder Johannes och tågade ditupp och gömde sig i en hålväg i berget. 39 När de nu lyfte upp sina ögon, fingo de se ett tåg komma, med stort larm och präktig utrustning. Det var brudgummen och hans vänner och fränder som drogo ut för att möta brudföljet, med pukor och andra musikinstrument och en mängd tillbehör. 40 Då bröto de fram mot dem från bakhållet och anställde ett blodbad på dem. Många föllo slagna, och de övriga flydde in bland bergen; och all deras utrustning togo de såsom byte. 41 Och bröllopet blev förbytt i sorg och deras spel i klagosång. 42 Så hämnades de sin broders blod och vände därefter tillbaka till Jordans sumpmarker.

43 Detta fick Backides höra, och han kom på sabbatsdagen till Jordans stränder med en stor här. 44 Då sade Jonatan till sina landsmän: »Låt oss nu stå upp och strida för våra liv. Ty aldrig någonsin förr hava vi varit i så stor fara som i dag. 45 Se, fienderna äro ju både framför oss och bakom oss, och på ömse sidor hava vi Jordans vatten, därtill ock sumpmark och skogsmark, och det finnes icke någon möjlighet till att undkomma. 46 Så ropen nu till himmelen att I mån bliva frälsta ur edra fienders hand.» 47 Och striden begynte, och Jonatan räckte ut sin hand för att stöta ned Backides, men denne drog sig tillbaka undan honom. 48 Då kastade sig Jonatan och hans män i Jordan och simmade över till andra stranden. Men fienderna gingo icke över Jordan efter dem. 49 Och på Backides’ sida föllo på den dagen vid pass tre tusen man.

50 Denne vände sedan tillbaka till Jerusalem och förstärkte flera fasta städer i Judeen, fästningen vid Jeriko, så ock Ammaus, Betoron, Betel, Tamnata-Faraton och Tefon, med höga murar och portar och bommar. 51 Och man lade in besättningar i dem för att oroa Israel. 52 Han befäste [184]också ytterligare staden Betsura och Gasara och borgen och lade i dem in krigsfolk och förråd av livsmedel. 53 Och han tog sönerna till de anseddaste männen i landet såsom gisslan och satte dem i förvar på borgen i Jerusalem.

54 I andra månaden av år 153 gav Alcimus befallning om att riva ned muren till helgedomens inre förgård och ville så riva ned vad profeterna hade byggt upp. Men i samma stund som Alcimus begynte härmed, 55 drabbades han av en hemsökelse, så att hans företag förhindrades; och hans mun blev tillstoppad, i det att han blev förlamad, så att han icke vidare kunde tala eller beställa om sitt hus. 56 Så dog då Alcimus, vid den tiden, under svåra plågor. 57 När Backides fick underrättelse om att Alcimus var död, vände han tillbaka till konungen. Och Judeen hade nu ro i två år.

58 Men de avfälliga lade samfällt råd och sade: »Se, Jonatan och hans anhängare sitta i rö och säkerhet. Nu vilja vi därför hämta hit Backides; han skall gripa dem allasammans på en enda natt.» 59 Så begåvo de sig då åstad till honom och lade råd med honom. 60 Han bröt nu upp och kom tågande med en stor här och sände i hemlighet brev till alla sina bundsförvanter i Judeen, med befallning att de skulle gripa Jonatan och dem som voro med honom. Men de förmådde det icke, ty de andra fingo vetskap om deras plan. 61 Och dessa grepo själva vid pass femtio av landets inbyggare, som voro anstiftare av det onda anslaget, och dräpte dem. 62 Därefter drogo sig Jonatan och Simon och hans anhängare undan till Betbasi i öknen; och han byggde åter upp vad som var förstört av staden och befäste den.

63 När Backides fick veta detta, samlade han allt sitt krigsfolk och bådade upp dem som voro från Judeen. 64 Och han kom och lägrade sig framför Betbasi och stridde mot den staden i lång tid och lät förfärdiga stormverktyg. 65 Då lämnade Jonatan sin broder Simon kvar där i staden och drog själv med några få män ut på landsbygden. 66 Och han slog Odomera och hans bröder, så ock Fasirons barn, i deras tältläger. När han sedan begynte att göra anfall mot fienden och rycka närmare med sin skara, 67 gjorde Simon och hans folk ett utfall från staden och brände upp stormverktygen. 68 Och de stridde mot Backides, och han blev i grund slagen av dem; och de vållade honom stor grämelse, därför att hans plan och hans krigståg hade misslyckats.

69 Han upptändes nu av vrede mot de avfällingar som hade givit honom det rådet att draga dit till landet; och man lät avliva många av dem. Sedan beslöt Backides att draga därifrån till sitt land igen. 70 När Jonatan fick veta detta, skickade han sändebud till honom för att ingå fred med honom och utverka att fångarna skulle utlämnas åt dem. 71 Backides gick in härpå och gjorde såsom han begärde; ytterligare lovade han honom med ed att han icke mer, [185]så länge han levde, skulle söka bereda honom ofärd. 72 Och han utlämnade åt honom de fångar som han tidigare hade tagit i Judeen. Sedan vände han om och drog till sitt land igen och kom aldrig vidare inom Judeens gränser.

73 Så fick nu svärdet vila i Israel. Och Jonatan bosatte sig i Makmas. Sedan begynte Jonatan att uppträda såsom folkets styresman, och han utrotade de ogudaktiga ur Israel.

1.1Mack. 7:8f., 43f. /5.1Mack. 7:40. 9.1Mack. 3:17. /19. 1 Mack. 2:70. 13:25. /21.2Sam. 1:19. /22.1Kon. 11:41. /31.1Mack. 2:2f. /54.Esr.5:1f. 6:14. Hagg. 1:71. Sak. 4:8f.

10 KAPITLET.

Demetrius och hans motkonung Alexander tävla med varandra om att vinna Jonatan och judarna för sig. Dessa sluta sig till Alexander. Demetrius faller. Alexander utmärker Jonatan. Denne besegrar Apollonius och bränner upp Dagons tempel.

1 År 160 drog Alexander Epifanes, Antiokus’ son, ditupp och intog Ptolemais, och invånarna mottogo honom hos sig, och han uppträdde såsom konung där. 2 När konung Demetrius fick höra detta, samlade han en mycket stor här och drog ut för att möta honom i öppen strid. 3 Och till Jonatan sände Demetrius ett brev med fridsam hälsning, i avsikt att bevisa honom stor heder. 4 Ty han tänkte: »Vi vilja skynda oss att i förväg ingå fredlig överenskommelse med dem, innan han ingår en sådan med Alexander mot oss. 5 Ty han kommer icke att förgäta allt det onda som vi hava gjort honom och hans bröder och hans folk.» 6 Och han gav Jonatan myndighet till att samla krigsfolk och företaga rustningar och till att vara hans bundsförvant, och lovade att han skulle åt honom utlämna dem som befunno sig på borgen såsom gisslan.

7 Jonatan begav sig då till Jerusalem och läste upp brevet inför hela folket och inför besättningen på borgen. 8 Dessa blevo storligen förfärade, när de fingo höra att konungen hade givit honom myndighet till att samla krigsfolk. 9 Och besättningen på borgen utlämnade till Jonatan dem som befunno sig där såsom gisslan, och han överlämnade dem åt deras föräldrar.

10 Jonatan bosatte sig nu i Jerusalem och begynte att uppbygga och återställa staden. 11 Och han befallde dem som utförde arbetena att bygga stadsmurarna och befästningarna vid Sions berg, runt omkring, av huggen sten och därmed förstärka platsen; och de gjorde så. 12 De utlänningar som bodde i de fästningar som Backides hade låtit förstärka togo nu till flykten; 13 var och en lämnade den plats där han befann sig och begav sig därifrån hem till sitt land. 14 Allenast i Betsura stannåde några kvar av dem som hade övergivit lagen och stadgarna; denna plats tjänade dem nämligen såsom tillflyktsort.

15 När konung Alexander fick höra talas om alla de löften som Demetrius i sitt brev hade givit Jonatan, och när man för honom berättade om de strider [186]som denne och hans bröder hade utkämpat, och om de bedrifter som de hade utfört, och om de vedermödor som de hade haft att utstå, 16 då sade han: »Skulle vi väl kunna finna en sådan mans like? Vi vilja nu göra honom till vår vän och bundsförvant.» 17 Han skrev alltså ett brev, som han sände honom. Det lydde så:

18 »Konung Alexander hälsar sin broder Jonatan. 19 Vi hava hört sägas om dig att du är en tapper stridsman, och att du är väl ägnad till att vara vår vän. 20 Därför insätta vi dig nu i dag till överstepräst för ditt folk och förordna att du skall kallas konungens vän» - samtidigt sände han honom en purpurmantel och en gyllene krona - »och bedja dig att du ville stå på vår sida och hålla vänskap med oss.»

21 Jonatan iförde sig då den heliga skruden i sjunde månaden av år 160, vid lövhyddohögtiden. Och han samlade krigsfolk och företog stora rustningar.

22 Då nu Demetrius fick höra talas härom, blev han illa till mods och sade: 23 »Varför hava vi låtit detta ske, att Alexander har förekommit oss med att träda i vänskapsförhållande till judarna och så stärkt sin makt? 24 Också jag vill skriva till dem för att söka övertala dem med löften om upphöjelse och förmåner, på det att de må hålla med mig och hjälpa mig.» 25 Och han sände dem ett brev av följande lydelse:

»Konung Demetrius hälsar det judiska folket. 26 Vi hava med fägnad hört att I haven hållit de med oss ingångna fördragen och stått fast vid vänskapen med oss och icke övergått till våra fiender. 27 Fortfaren nu ock allt framgent att iakttaga trohet mot oss, så skola vi bereda eder fördelar, till tack för vad 28 I gören till vårt gagn; vi skola bevilja eder många eftergifter och tilldela eder många förmåner.

29 Härmed löser jag eder och fritager alla judar från de personliga avgifterna och från saltskatten och kransskatten. 30 Och den ersättning för tredjedelen av grödan och för hälften av trädfrukterna, som det tillkommer mig att uppbära, vill jag från denna dag och allt framgent avstå från att uppbära i Judeen och i de tre områden som härmed läggas till detta land från Samarien och Galileen, allt ifrån denna dag och för evärdlig tid. 31 Och Jerusalem med angränsande område må vara heligt och vara fritaget ifrån skatter; fritagna vare ock tiondegärderna och tempelinkomsterna. 32 Jag avstår också från rätten till borgen i Jerusalem och överlåter den åt översteprästen, för att han där, till dess försvar, må lägga in en besättning av sådant manskap som han själv vill utvälja. 33 Och envar jude inom hela mitt rike, som har blivit bortförd i fångenskap ifrån Judeen, giver jag fri för intet. Och alla mina tjänstemän må efterlåta avgifterna jämväl för deras fäkreatur. 34 Och alla högtider och sabbater och nymånader och övriga [187]fastställda festdagar, och tre dagar före och tre dagar efter högtiderna, alla dessa dagar skola för alla judar som bo i hela mitt rike vara fria ifrån indrivning av skatter och avgifter, 35 och ingen skall under dem hava rättighet att kräva någon av dem eller falla någon besvärlig för en rättssak, vilken det vara må.

36 Vidare må vid pass trettio tusen judar uppföras bland konungens krigsmän; och underhåll skall givas åt dem, i likhet med vad som tillkommer konungens alla övriga krigsmän. 37 En del av dem skall inläggas i konungens största fästningar, och några av dem skola sättas på förtroendeposter i riket. Och deras befälhavare och hövitsmän skola uttagas bland dem själva. Och de skola få vandra efter sin egen lag, såsom konungen har förordnat angående dem som bo i Judeen. 38 Och de tre områden som hava blivit lagda till Judeen från Samarien, de skola tilläggas Judeen på så sätt att de skola anses stå under en och samme styresman och icke lyda under någon annan myndighet än översteprästens.

39 Ptolemais med tillhörande område giver jag såsom gåva åt helgedomen i Jerusalem, för att de kostnader som äro förbundna med tjänsten i helgedomen skola betalas därifrån. 40 Och för egen del giver jag årligen femton tusen siklar silver av konungens inkomster, vilka skola utgå från lämpliga orter. 41 Och allt som ännu återstår att betala, vad mina ämbetsmän ännu icke hava avlämnat, såsom skedde under tidigare år, allt detta skola de härefter lämna för tjänstgöringen i Guds hus. 42 Och vidare: de fem tusen siklar silver som man har plägat upptaga av templets medel, av de årligen inflytande inkomsterna, också dessa penningar efterskänkas, eftersom de tillkomma prästerna, som göra tjänst där. 43 Och envar som flyr till helgedomen i Jerusalem med hela dess område, därför att han står i skuld till konungen, eller därför att han har ådragit sig skuld på något annat sätt, envar sådan skall, med allt vad han äger i mitt rike, vara befriad från straff. 44 Och kostnaderna för att återställa och förnya helgedomens byggnader skola betalas av konungens inkomster. 46 Likaså skola kostnaderna för att återställa Jerusalems murar och befästa det runt omkring betalas av konungens inkomster; detsamma skall gälla i fråga om kostnaderna för att återställa fästningsmurarna på andra orter i Judeen.»

46 När Jonatan och folket hörde dessa löften läsas upp, satte de ingen tro till dem och antogo dem icke; ty de tänkte på det myckna onda som konungen hade gjort i Israel och på det svåra betryck som han hade dragit över dem. 47 De föredrogo i stället Alexander, därför att denne var den förste som hade sänt dem fridsam hälsning, och de förblevo hela tiden hans bundsförvanter.

48 Men konung Alexander samlade en stor här och lägrade sig mitt emot Demetrius. 49 Och de båda konungarna drabbade samman, och Demetrius’ här flydde. [188]och Alexander förföljde honom och fick överhanden över dem; 50 och han fortsatte striden mycket hårdnackat, ända till dess solen gick ned. Och Demetrius föll på den dagen.

51 Sedan skickade Alexander sändebud till Ptolemeus, konungen i Egypten, med en hälsning av följande innehåll:

52 »Jag har nu kommit igen till mitt rike och satt mig på mina fäders tron och fått makten i mina händer och i grund slagit Demetrius och blivit herre över vårt land. 53 Jag har nämligen drabbat samman med honom, och han själv och hans här hava blivit slagna av oss, och så hava vi satt oss på hans konungatron. 54 Då nu så är, må vi ingå vänskap med varandra. Giv du mig din dotter till äkta; jag vill bliva din måg och vill giva dig och henne skänker som äro dig värdiga.»

55 Konung Ptolemeus svarade sålunda:

»Vilken lycklig dag detta är, då du har kommit tillbaka till dina fäders land och satt dig på deras konungatron! 56 Vad angår det som du har begärt i ditt brev, så vill jag göra det. Men möt mig i Ptolemais, så att vi få träffa varandra; jag vill då taga dig till min måg, såsom du har föreslagit.»

57 Så drog då Ptolemeus ut ur Egypten med sin dotter Kleopatra och kom till Ptolemais, år 162. 58 Och konung Alexander mötte honom där; Ptolemeus gav honom då sin dotter Kleopatra till äkta och gjorde bröllop åt henne i Ptolemais med stor ståt, såsom konungar pläga.

59 Konung Alexander skrev nu till Jonatan att denne skulle komma dit för att möta honom. 60 Och han drog med ståt till Ptolemais och träffade där samman med de båda konungarna. Och han gav dem och deras vänner silver och guld och många skänker, och han fann nåd för deras ögon.

61 Mot honom församlade sig nu några skändliga israelitiska män, avfällingar från lagen, för att anföra klagomål mot honom; men konungen aktade icke på dem. 62 Konungen befallde i stället sina tjänare att taga av Jonatan hans egna kläder och kläda honom i purpur; och de gjorde så. 63 Och konungen lät honom sitta vid sin sida, och han sade till sina hövitsmän: »Ledsagen honom in i staden, och låten utropa att ingen får anföra klagomål mot denne i någon sak, och att ingen må falla honom besvärlig i något, vad det vara må.» 64 När nu de som ville anföra klagomål mot honom sågo vilken ära som vederfors honom, enligt vad härolden utropade, och när de sågo huru han hade blivit klädd i purpur, då flydde de allasammans därifrån. 65 Men konungen lät ytterligare ära honom genom att upptaga honom bland sina främsta vänner och utnämna honom till befälhavare och ståthållare. 66 Sedan vände Jonatan tillbaka till Jerusalem med frid och glädje.

67 År 165 kom Demetrius’ son Demetrius från Kreta till sina fäders land. 68 När konung Alexander fick höra detta, blev han mycket illa till mods och vände [189]om till Antiokia. 69 Och Demetrius lät Apollonius, ståthållaren i Celesyrien, behålla sitt ämbete, och denne samlade en stor här och lägrade sig i Jamnia. Därifrån sände han bud till översteprästen Jonatan och lät säga: 70 »Du är den ende som uppreser sig mot oss, och jag har blivit till åtlöje och smälek för din skull. Varför förhäver du dig mot oss däruppe bland bergen? 71 Om du litar på ditt krigsfolk, välan, kom då hitned till oss på slätten, och låt oss här mäta oss med varandra; du må veta att jag har städernas krigsmakt på min sida. 72 Du kan ju fråga och göra dig underrättad om vem jag är, och vilka de andra äro, som bistå oss; man skall då svara att I icke skolen kunna behålla fältet mot oss, ty två gånger hava dina fäder blivit slagna på flykten i sitt eget land. 73 Mycket mindre skall du nu kunna hålla stånd mot ryttarna och mot så mycket fotfolk på slätten, där det icke finnes ett enda klippblock eller en enda sten eller alls någon möjlighet till att komma undan.»

74 När Jonatan hörde denna Apollonius’ hälsning, blev han uppbragt i sitt sinne. Och han utvalde tio tusen man och drog ut ur Jerusalem; och hans broder Simon förenade sig med honom för att bistå honom. 75 Och han lägrade sig framför Joppe; men invånarna i staden stängde portarna för honom, ty Apollonius hade en besättning där. Då angrep han staden. 76 Och invånarna blevo förskräckta och öppnade portarna, och så fick Jonatan Joppe i sitt våld.

77 Men när Apollonius fick höra detta, lät han tre tusen ryttare och en myckenhet fotfolk göra sig redo och drog så fram mot Asotus, som om han ville taga vägen därigenom. Samtidigt ryckte han ock fram på slätten; han hade nämligen ryttare i mängd, och dessa litade han på. Men Jonatan följde efter, 78 bakom honom, åt Asotus till, och härarna drabbade samman med varandra. 79 Och Apollonius hade i hemlighet lämnat ett tusen ryttare kvar i deras rygg; 80 men Jonatan fick veta att man låg i bakhåll för honom. De omringade nu hans häravdelning och avsköto sina pilar mot folket, från bittida om morgonen ända till aftonen. 81 Men folket behöll sin ställning, såsom Jonatan hade befallt, så att fiendernas hästar blevo uttröttade. 82 Då ryckte Simon fram med sin skara och inlät sig i strid med det i slagordning uppställda fotfolket (ryttarna voro ju nämligen utmattade), och de blevo i grund slagna av honom och flydde. 83 Också ryttarna sking- rade sig över slätten. Och de flydde till Asotus och begåvo sig in i Bet-Dagon, deras avgudahus, för att rädda sig där. 84 Men Jonatan brände upp Asotus och städerna där runt omkring och tog all egendom i dem såsom byte. Jämväl Dagons helgedom, tillika med dem som hade tagit sin tillflykt dit, brände han upp i eld. 85 Och de som föllo för svärd uppgingo, tillsammans med dem som innebrändes, till vid pass åtta tusen man. 86 Sedan bröt Jonatan upp därifrån och lägrade sig framför Askalon; [190]och stadens invånare gingo under stor ståt ut för att möta honom. 87 Därefter vände Jonatan och hans folk tillbaka till Jerusalem med rikt byte.

88 Då nu konung Alexander fick höra härom, bevisade han Jonatan ännu större ära: 89 han sände honom ett spänne av guld, ett sådant som det är sed att förära konungarnas fränder; han gav honom ock Ackaron med hela dess område till besittning.

6. 1 Mack. 9:53. /10. 1 Mack. 6:62. 11.1Kon. 6:7. 7:9f. Jes. 9:10. /12. 1Mack. 9:50f./19. Se Vän i Ordförkl. /20.Est. 8:15. 1Mack. 2:18. 21.2Mos. 28:4f. /29.1Mack. ll:34f. 13:39. /30.1Mack.ll:28. /32.1Mack. 1:33. /42. Neh. 10:32f. /46. 1Mack. 7:9. 9:1. /60. l Mack. ll:24f. /61. 1Mack. 7:5f. /62. Est. 6:8f. /72. 1Sam. 4:1f. 31:1f. /83.1Sam. 5:1f. 84. 1 Mack. 5:68. /89. 1 Mack. 11:58.

11 KAPITLET.

Konung Ptolemeus drager in i Syrien. Demetrius II bliver konung där. Jonatan belägrar borgen i Jerusalem, blidkar konungen och utverkar förmåner åt judarna. Jonatan hjälper till med att kuva ett uppror i Antiokia, understödjer den unge Antiokus och besegrar en av Demetrius' hövitsmän.

1 Men konungen i Egypten samlade en stor här, så talrik som sanden på havets strand, därtill ock skepp i myckenhet. Ty han sökte efter att med list bemäktiga sig Alexanders rike och lägga det till sitt eget rike. 2 Han drog alltså under fredliga försäkringar in i Syrien, och städernas invånare öppnade portarna för honom och gingo honom till mötes. Det var nämligen konung Alexanders befallning att man så skulle möta honom, då han ju var hans svärfader. 3 Men alltefter; som Ptolemeus tågade in i städerna, lade han av sitt krigsfolk in besättningar i var stad. 4 När han nu kom fram till Asotus, visade man honom huru Dagons helgedom hade blivit uppbränd, och huru Asotus och kringliggande städer hade blivit förstörda, och man visade honom de utkastade döda kropparna och resterna av dem som Jonatan hade bränt upp under striden; man hade nämligen staplat upp högar av dem utefter hans väg. 5 Och man berättade för konungen vad Jonatan hade gjort, för att därigenom nedsvärta honom. Men konungen svarade intet därpå.

6 Och Jonatan kom konungen till mötes i Joppe med ståt; och de hälsade varandra och stannade där över natten. 7 Jonatan följde sedan konungen ända till den flod som heter Eleuterus och vände så tillbaka till Jerusalem.

8 Men konung Ptolemeus gjorde sig till herre över kuststäderna ända till det Seleucia som ligger vid havet. Och eftersom han umgicks med onda planer mot Alexander, 9 skickade han sändebud till konung Demetrius och lät säga: »Välan! Låt oss ingå förbund med varandra, så vill jag giva dig min dotter till äkta, henne som Alexander nu har till gemål, och du skall bliva konung över din faders rike. 10 Jag ångrar nämligen att jag har givit honom min dotter, ty han har sökt efter tillfälle att döda mig.» 11 På det sättet nedsvärtade han honom, därför att han hade [191]begär efter hans rike. 12 Han tog alltså ifrån honom sin dotter och gav henne åt Demetrius och bröt med Alexander, så att fiendskapen mellan dem blev uppenbar. 13 Och när Ptolemeus hade dragit in i Antiokia, satte han Asiens krona på sitt huvud och bar således nu två kronor, Egyptens och Asiens.

14 Konung Alexander befann sig vid denna tid i Cilicien; det var nämligen så, att invånarna i dessa trakter höllo på att avfalla från honom. 15 Då nu Alexander fick höra vad som hade hänt, drog han ut till strid mot Ptolemeus. Denne tågade också ut och mötte honom med en stark stridsmakt och slog honom på flykten. 16 Alexander flydde då till Arabien för att söka skydd där, och konung Ptolemeus kom så till makten. 17 Men araben Sabdiel högg huvudet av Alexander och sände det till Ptolemeus. 18 På tredje dagen dog också konung Ptolemeus, och de besättningar som han hade lagt in i sina fästningar nedgjor-des nu av fästningarnas egen befolkning. 19 Och så blev Demetrius konung, år 167.

20 Vid den tiden församlade Jonatan sitt folk ifrån Judeen för att strida mot borgen i Jerusalem. Och de ställde upp mot den ett stort antal stormverktyg. 21 Då begåvo sig några avfällingar, några som hatade sitt eget folk, till konungen och omtalade för honom att Jonatan höll på att belägra borgen. 22 När han fick höra detta, blev han vred; och strax, så snart han hade hört det, bröt han upp och drog till Ptolemais. Därjämte skrev han till Jonatan att han skulle upphäva belägringen och så fort som möjligt möta honom i Ptolemais för att där sammanträffa med honom. 23 När Jonatan fick detta bud, gav han befallning om att fortsätta belägringen. Men han utvalde ock några bland de äldste i Israel och bland prästerna till att vara sändebud; han gav sig också själv in i det farliga företaget. 24 Han tog med sig silver och guld och kläder och en myckenhet andra skänker och begav sig så till konungen i Ptolemais. Och han fann nåd för hans ögon. 25 Nu kommo några avfällingar bland hans landsmän och anförde klagomål mot honom. 26 Men då handlade konungen mot honom på samma sätt som hans företrädare hade gjort och upphöjde honom inför alla sina vänner. 27 Och han tillförsäkrade honom översteprästämbetet och alla andra värdigheter som han förut innehade och lät räkna honom bland sina främsta vänner. 28 Jonatan bad nu konungen att han ville medgiva skattefrihet för Judeen och de tre områdena i Samarien, och lovade honom i stället tre hundra talenter. 29 Konungen gick in härpå och utfärdade angående allt detta en skrivelse till Jonatan av följande lydelse:

30 »Konung Demetrius hälsar sin broder Jonatan och det judiska folket. En avskrift av det brevst som vi hava skrivit till vår frände Lastenes angående eder sända vi härmed till eder, för att I skolen få del därav.

32 ’Konung Demetrius hälsar sin fader Lastenes. 33 Det judiska [192]folket, våra vänner och trogna bundsförvanter, hava vi, på grund av deras tillgivenhet mot oss, beslutit tilldela följande förmanér. 34 Vi tillförsäkra dem såväl Judeens landområde som de tre områdena Aferema, Lydda och Ramataim, vilka hava lagts till Judeen från Samarien, så ock alla dem underlydande orter. Åt alla dem som offra i Jerusalem efterskänka vi vad de skola lämna i ersättning för den konungen tillkommande andel, som konungen förut årligen har mottagit från dem av jordens gröda och trädens frukter, 35 likaså det övriga som från denna dag tillkommer oss av tiondegärderna och av andra avgifter som tillkomma oss, så ock avgifterna för saltdammarna, såväl som den oss tillkommande kransskatten; allt detta efterskänka vi dem. 36 Och intet härav skall upphävas från denna dag till evärdlig tid.

37 Ombesörjen nu alltså att en avskrift tages härav, och att denna överlämnas åt Jonatan till att uppsättas på det heliga berget, på en bemärkt plats som är lämplig härför'»

38 När konung Demetrius nu såg att lugn och ro rådde i hans land, och att han icke vidare mötte något motstånd, lät han allt sitt krigsfolk åtskiljas och begiva sig var och en till sin hemort, med undantag av det främmande krigsfolk som han hade lejt från hedningarnas öar. Då blev allt krigsfolket från hans fäders tid hätskt mot honom.

39 Tryfon var en bland Alexanders forna anhängare. Då han nu såg att allt krigsfolket knorrade mot Demetrius, begav han sig till araben Imalkue, som var uppfostrare för Alexanders späde son Antiokus. 40 Och han låg över honom med böner att han skulle överlämna gossen åt honom, för att denne skulle bliva konung efter sin fader. Och han omtalade för honom allt vad Demetrius hade gjort, och huru hätskt hans krigsfolk var sinnat mot honom. Och han stannade där i lång tid.

41 Och Jonatan sände bud till konung Demetrius och begärde att han skulle låta besättningarna på borgen i Jerusalem och i de övriga fästningarna avtåga; ty de lågo i strid med Israel. 42 Demetrius sände då bud till Jonatan med det svaret: »Icke allenast detta vill jag göra dig och ditt folk, utan jag vill också, när jag får lägligt tillfälle därtill, högt ära dig och ditt folk. 43 Och du gör nu rätt och väl, om du sänder manskap till min hjälp i striden, ty allt mitt krigsfolk har avfallit från mig.» 44 Så sände då Jonatan tre tusen tappra stridsmän till honom i Antiokia; och när dessa kommo till konungen, gladde han sig över deras ankomst.

45 Men stadens invånare församlade sig mitt i staden, till ett antal av vid pass ett hundra tjugu tusen människor, och ville bringa konungen om livet. 46 Konungen flydde då in i sitt palats, men invånarna i staden besatte stadens gator och begynte att strida. 47 Då kallade konungen judarna till hjälp, och de församlade sig allasammans hos honom. Därvid [193]skingrade folket sig i staden. Och judarna dräpte på den dagen vid pass ett hundra tusen människor. 48 Och de satte eld på staden och togo den dagen rikt byte; och de räddade så konungen. 49 Men när invånarna i staden sågo att judarna hade bemäktigat sig staden, efter sin önskan, förlorade de modet och ropade bönfallande till konungen och sade: 50 »Ingå förlikning med oss, och bjud judarna upphöra med att strida mot oss och staden.» 51 Och de kastade ifrån sig sina vapen och slöto fred. Och judarna kommo i högt anseende hos konungen och hos alla i hans rike, och de vände så tillbaka till Jerusalem med rikt byte. 52 Men när konung Demetrius nu åter hade satt sig på sitt rikes tron och lugn och ro rådde i hans land, 53 då svek han alla sina löften och bröt med Jonatan och vedergällde icke de tjänster som denne hade bevisat honom, utan ansatte honom hårt.

54 Härefter kom Tryfon tillbaka i sällskap med Antiokus, som ännu var en helt ung gosse. Denne uppträdde nu såsom konung och satte kronan på sitt huvud. 55 Och hos honom församlade sig allt det krigsfolk som Demetrius skymfligt hade sänt bort; och de begynte att strida mot denne, och han flydde och blev slagen. 56 Och Tryfon satte sig i besittning av elefanterna och bemäktigade sig Antiokia. 57 Och den unge Antiokus skrev till Jonatan sålunda: »Härmed tillförsäkrar jag dig översteprästämbetet och sätter dig över de fyra områdena och förklarar dig för en av konungens vänner.» 58 Tillika sände han honom bordskärl av guld och gav honom rättighet att dricka ur guldkärl och vara klädd i purpur och bära ett spänne av guld. 59 Och hans broder Simon satte han till befälhavare inom området från Tyriska trappan till Egyptens gräns.

60 Jonatan drog nu ut och tågade genom landet och städerna på andra sidan floden; och allt krigsfolket i Syrien församlades hos honom till att hjälpa honom i striden. Sedan begav han sig till Askalon, och där gingo stadens invånare ut för att möta honom med all heder. 61 Därifrån drog han till Gasa, men invånarna i Gasa stängde portarna för honom. Då begynte han att belägra staden och brände upp de kringliggande städerna i eld och plundrade dem. 62 Invånarna i Gasa bådo nu Jonatan om fred, och han ingick förlikning med dem; och han tog sönerna till deras förnämsta män såsom gisslan och sände dem till Jerusalem. Sedan drog han vidare genom landet, ända till Damaskus.

63 Nu fick Jonatan höra att Demetrius’ hövitsmän med en stor här hade kommit till Kedes i Galileen, i avsikt att hindra honom från hans förehavande.’ Han drog då ut mot dem. 64 Men sin broder Simon hade han lämnat kvar i hemlandet. 65 Och Simon lägrade sig vid Betsura och stridde mot det i lång tid och höll det inneslutet. 66 Besättningen begärde då att få ingå förlikning, och han beviljade deras bön och lät dem avtåga. [194]Därefter tog han staden i besittning och lade in en besättning där.

67 Jonatan och hans här hade emellertid lägrat sig vid Gennesarets sjö, och de bröto nuu bittida om morgonen upp till Hasors slätt. 68 Då kom en här, bestående av utländskt krigsfolk, emot honom där på slätten. Och de hade bland bergen ställt ut folk i bakhåll för honom, men själva tågade de rakt emot honom. 69 När nu de som lågo i bakhåll bröto upp från sin plats och gåvo sig i strid, togo alla Jonatans män till flykten; 70 icke en enda av dem stannade kvar, förutom Mattatias, Absaloms son, och Judas, Kalfis son, som voro hövitsmän över krigshären. 71 Då rev Jonatan sönder sina kläder och strödde stoft på sitt huvud och bad. 72 Därefter vände han sig mot fienderna och stridde med dem och slog dem på flykten; och de flydde. 73 Och när de av hans folk, som förut hade flytt, sågo detta, vände de om till honom och förföljde tillsammans med honom fienderna ända till Kedes, där de hade sitt läger; och de lägrade sig också själva där. 74 Av det utländska krigsfolket föllo på den dagen vid pass tre tusen man. Därefter vände Jonatan tillbaka till Jerusalem.

2.1Mack. 10:58. /4.1Mack. 10:84. 9.1Mack. 10:67. /20. 1Mack. 1:33f. 6:18f. /24.1Mack. 10:60. /25. 1Mack. 7:5. 10:61f. /26.1Mack. 10:3f. Se Vän i Ordförkl. /27. 1Mack. 10:20, 65. /28. 1 Mack. 10:30, 38. /30. 1 Mack. 10:18. /32. 2 Kon. 13:14. Se Fader i Ordförkl. /35.1Mack. 10:29. /42.1Mack. 15:9. /58.1Mack. 10:89. /59.1Mack. 10:74. /60.1Mack. 10:86. /62.1Mack. 9:53. /65.1Mack. 10:14.

12 KAPITLET.

Jonatan skickar sändebud till Rom och Sparta. Joppe besattes. Fästningar uppföras. Tryfon tager genom list Jonatan till fånga.

1 Eftersom Jonatan nu insåg att tillfället var honom lägligt, utvalde han några män och sände dem till Rom, för att bekräfta och förnya vänskapen med romarna. 2 Också till Sparta och till andra ställen sände han brev med samma innehåll. 3 De begåvo sig alltså åstad till Rom. När de nu hade kommit inför rådsförsamlingen, sade de: »Översteprästen Jonatan och det judiska folket hava sänt oss hit, för att få vänskapen och förbundet med dem förnyade på samma villkor som förut.» 4 Och romarna gåvo dem brev till de styrande på vart ställe, med befallning att dessa skulle sörja för att de välbehållna kunde fortsätta sin resa till Judeen.

5 Och så lyder avskriften av det brev som Jonatan skrev till spartanerna:

6 »Översteprästen Jonatan och folkets Stora råd och prästerna och det övriga judiska folket hälsa sina bröder spartanerna. 7 Redan tidigare har ett brev, varav en avskrift här bifogas, blivit sänt till översteprästen Onias från eder konung Areus därom att I ären våra bröder. 8 Och Onias bemötte edert sändebud med all heder och tog emot brevet, vari uttryckligen talades om förbund och vänskap. 9 Vi äro nu visserligen icke i behov härav, eftersom de heliga böcker som vi hava i våra händer utgöra vår tröst; 10 men vi hava [195]likväl tagit oss före att skicka sändebud till eder, för att få broderskapet och vänskapen med eder förnyade, på det att vi icke måtte bliva främlingar för eder. Ty lång tid är förfluten, sedan I skickaden sändebud till oss. 11 Vad oss angår, så komma vi alltid och oavlåtligt ihåg eder vid högtiderna och på övriga tillbörliga dagar, vid de offer som vi frambära och i våra böner, såsom rätt och tillbörligt är att man minnes bröder. 12 Och vi glädja oss åt eder ära. 13 Men vi för vår del hava varit omvärvda av mycket betryck och av många strider, och konungarna runt omkring oss hava stritt mot oss. 14 Vi hava nu icke velat falla eder och våra övriga bundsförvanter och vänner besvärliga med dessa strider. 15 Ty vi hava vår hjälp från himmelen, som hjälper oss. Och så hava vi blivit frälsta ifrån våra fiender, medan våra fiender hava blivit förödmjukade. 16 Nu hava vi emellertid utvalt Numenius, Antiokus’ son, och Antipater, Jasons son, och sänt dem till romarna, för att låta förnya den vänskap och det förbund som vi tidigare hava ingått med dem. 17 Vi hava därvid bjudit dem att fara också till eder och hälsa eder och avlämna till eder vårt brev angående förnyelsen av broderskapet oss emellan. 18 Och nu skulle det vara oss till behag, om I villen giva oss svar härpå.»

19 Och så lyder avskriften av det brev som spartanerna sände till Onias:

20 »Areus, spartanernas konung, hälsar översteprästen Onias. 21 I en skrift har angående spartanerna och judarna den uppgiften blivit påträffad, att de äro bröder och av Abrahams släkt. 22 Och sedan vi nu hava fått veta detta, skulle det vara oss till behag, om I villen skriva till oss och säga oni det står väl till med eder. 23 Vi å vår sida skriva nu här till eder: Vår boskap och våra ägodelar tillhöra eder, likasom vad edert är tillhör oss. Vi bjuda alltså våra sändebud att lämna eder muntligt besked i överensstämmelse härmed.»

24 Och Jonatan fick höra att Demetrius' hövitsmän hade kommit igen med en ännu större här än förra gången, för att strida mot honom. 25 Då bröt han upp från Jerusalem och drog dem till mötes in på Hamats område. Ty han ville icke giva dem rådrum till att infalla i hans eget land. 26 Och han sände ut spejare till deras läger; och dessa kommo tillbaka och omtalade för honom att de beredde sig till att överfalla dem om natten. 27 När sedan solen gick ned, befallde Jonatan sitt folk att vaka och stå under vapen för att vara redo till strid under hela natten; han ställde ock ut vaktposter runt omkring lägret. 28 Men när fienderna hörde att Jonatan och hans folk voro redo till strid, blevo de förskräckta och förlorade modet. Och sedan de hade tänt upp eldar i sitt läger, drogo de bort. 29 Men Jonatan och hans folk märkte ingenting förrän på morgonen, eftersom de sågo eldarna brinna. 30 Jonatan satte nu efter dem, men han kunde icke hinna upp [196]dem; ty de hade redan övergått floden Eleuterus. 31 Då vände sig Jonatan mot de araber som kallas sabadéer och slog dem och tog deras egendom såsom byte. 32 Därefter bröt han upp och drog till Damaskus och tågade igenom hela landet.

33 Simon drog också ut och tågade igenom landet ända till Askalon och till fästningarna där i närheten. Sedan vände han sig mot Joppe och intog staden. 34 Han hade nämligen hört att man ville överlämna fästningen till Demetrius’ folk. Därför lade han nu in en besättning där, till stadens försvar.

35 Sedan Jonatan hade kommit tillbaka, sammankallade han folkets äldste och beslöt, i samråd med dem, att bygga fästningar i Judeen 36 och att göra Jerusalems murar högre och att uppföra en hög mur mellan borgen och staden, för att avspärra borgen från staden, så att den komme att ligga avskild; på det sättet skulle dess besättning varken kunna köpa eller sälja. 37 De församlade sig alltså för att bygga. Ett stycke av muren österut vid bäcken hade störtat in; de satte ock det så kallade Kafenata i stånd. 38 Och Simon befäste Adida i Låglandet och försåg det med fasta portar och bommar.

39 Men Tryfon stod efter att bliva konung i Asien och att sätta kronan på sitt huvud och att bära hand på konung Antiokus. 40 Han befarade dock att Jonatan icke skulle lämna honom fria händer, utan giva sig i strid med honom; och han sökte därför efter ett lägligt tillfälle att gripa honom för att döda honom. Han bröt alltså upp och begav sig till Betsan. 41 Och Jonatan drog ut för att möta honom med fyrtio tusen utvalda stridsmän och kom också till Betsan. 42 När Tryfon såg att han hade kommit dit med en så stor här, vågade han icke bära hand på honom; 43 han tog i stället emot honom med all heder och anbefallde honom hos alla sina vänner och gav honom skänker och bjöd sina vänner och sitt krigsfolk att visa honom samma lydnad som honom själv. 44 Därefter sade han till Jonatan: »Varför har du besvärat allt detta folk med att tåga hit, fastän icke något krig råder mellan oss? 45 Låt dem nu draga till sina hemorter, men välj ut åt dig några få män till att ledsaga dig. Kom sedan med mig till Ptolemais, så vill jag överlämna staden åt dig, såsom ock de övriga fästningarna och det övriga krigsfolket och alla ämbetsmännen. Därefter vill jag vända om och draga bort. Ty fördenskull har jag kommit hit.» 46 Och Jonatan satte tro till honom och gjorde såsom han hade föreslagit; han lät hären draga sin väg, och den avtågade till Judeen. 47 Hos sig behöll han kvar allenast tre tusen man; och av dem lämnade han två tusen i Galileen, medan ett tusen följde honom åt.

48 Men när Jonatan hade kommit in i Ptolemais, stängde invånarna i Ptolemais portarna och togo honom till fånga; och [197]alla som hade följt honom ditin dräpte de med svärd. 49 Därefter sände Tryfon fotfolk och ryttare till Galileen och till den stora slätten för att nedgöra allt Jonatans folk. 50 Men när dessa fingo höra sägas att han skulle vara tillfångatagen och dödad tillika med sina män, uppmuntrade de varandra och tågade fram i tätt slutna led, redo till strid. 51 Då nu förföljarna sågo att dessa ämnade kämpa på liv och död, vände de om. 52 Så kommo alla välbehållna till Judeen. Och de sörjde Jonatan och hans män och kände stor fruktan; ja, hela Israel sörjde dem djupt.

53 Men alla hedningar där runt omkring sökte efter att utrota dem. Ty de sade: »De hava icke mer någon som anför och hjälper dem. Låt oss därför nu strida med dem och utplåna deras åminnelse bland människor.»

1. 1Mack. 8:17f. /15. 1Mack. 3:19. 4:11. /16. 1Mack. 14:22. /21. 2Mack. 5:9. /23. 1Kon. 20:4. /24. 1Mack. 11:63f. /39. l Mack. 11:54. 13:31. 43. Se Vän i Ordförkl. /45. 1Mack. 10:39. /50. 1 Mack. 13:12, 23.

13 KAPITLET.

Simon träder i sin broders ställe. Tryfon låter avliva Jonatan. Simon låter uppföra en gravvård över sin fader och sina bröder. Konung Demetrius erkänner Simon såsom överstepräst och landsfurste och beviljar judarna förmåner. Gasara erövras. Besättningen på borgen i Jerusalem giver sig.

1 När Simon fick höra att Tryfon hade samlat en stor här för att tåga in i Judeen och ödelägga det, 2 och när han såg att folket var uppfyllt av bävan och förskräckelse, drog han upp till Jerusalem och församlade ] folket. 3 Och han talade uppmuntrande ord till dem och sade till dem: »I veten själva allt vad vi allasammans, jag och mina bröder och min faders hus, hava gjort för lagen och helgedomen, så ock vilka strider och trångmål vi hava utstått. 4 Därför hava ock alla mina bröder omkommit för Israels skull, så att jag är den ende som är kvar. 5 Men bort det, att jags någonsin i nödens stund skulle skona mitt liv! Jag är ju icke förmer än mina bröder. 6 Nej, jag vill tvärtom bliva en hämnare för mitt folk och för helgedomen och för våra kvinnor och barn, eftersom alla hedningar i sitt hat hava församlat sig för att utrota oss.»

7 Då flammade folkets mod åter upp, så snart de hörde dessa ord, 8 och de svarade med hög röst och sade: »Du skall vara vår anförare i Judas’ och Jonatans, din broders, ställe; 9 du skall föra vår strid, och allt vad du bjuder oss, det vilja vi göra.»

10 Han samlade nu alla stridbara män och lät med all hast bygga Jerusalems murar färdiga och befäste staden runt omkring. 11 Och han sände Jonatan, Absaloms son, med en ansenlig häravdelning till Joppe; denne tvingade invånarna att draga ut ur staden och stannade själv kvar där.

12 Men Tryfon bröt med en stor här upp från Ptolemais för att tåga in i Judeen, och han förde därvid Jonatan med sig såsom fånge. 13 Men Simon lägrade sig i Adida, mitt för [198]slättlandet. 14 När Tryfon fick veta att Simon hade trätt i sin broder Jonatans ställe, och att han ämnade giva sig i strid med honom, skickade han sändebud till honom och lät säga: 15 »Det är för de penningars skull vilka din broder Jonatan är skyldig den kungliga skattkammaren för de ämbeten han har innehaft, som vi hålla honom fången. 16 Men sänd nu ett hundra talenter silver, och två av hans söner såsom gisslan, för att han icke, när han har blivit frigiven, må avfalla från oss; då vilja vi giva honom fri.» 17 Simon förstod visserligen att det låg svek i deras ord till honom; men han sände likväl efter penningarna och gossarna för att icke ådraga sig stor ovilja hos folket. 18 De kunde ju eljest hava sagt att Jonatan hade mist livet, därför att brodern icke hade sänt penningarna och gossarna till honom. 19 Han sände alltså gossarna åstad, så ock de ett hundra talenterna. Men Tryfon svek sitt ord och gav icke Jonatan fri. 20 Sedan kom han tågande för att infalla i landet och ödelägga det. Och han tog en omväg över Adora. Men Simon och hans här tågade jämsides med honom till var plats, vart han än drog. 21 Och besättningen på borgen sände gång på gång budbärare till Tryfon, vilka skulle bedja honom att skyndsamt komma till dem genom öknen och sända dem livsmedel. 22 Då lät Tryfon alla sina ryttare göra sig redo för att avgå dit. Men i den natten föll det så mycket snö att han icke kunde komma fram för snöns skull. Då bröt han upp och drog till Galaaditis. 23 När han nu närmade sig Baskama, lät han avliva Jonatan; och denne blev begraven där. 24 Men Tryfon vände om och drog hem till sitt land igen.

25 Då sände Simon åstad och lät hämta sin broder Jonatans ben; och han begrov honom i Modein, hans fäders stad. 26 Och hela Israel höll stor dödsklagan efter honom och sörjde honom i många dagar. 27 Och Simon lät på sin faders och sina bröders grav uppföra en hög och vitt omkring synlig byggnad, med huggen sten på framsidan och baksidan. 28 På denna lät han uppställa sju pyramider, den ena mitt emot den andra, för sin fader och sin moder och sina fyra bröder. 29 Och för dessa pyramider lät han förfärdiga konstnärliga prydnader, och lät däromkring uppresa stora pelare och på pelarna framställa vapenrustningar till evärdlig åminnelse och bredvid rustningarna inhuggna skepp, så att det hela skulle vara synligt för alla som seglade på havet. 30 Sådan var den gravvård som han lät uppföra i Modein, och den finnes kvar där ännu i dag.

31 Men Tryfon handlade svekfullt mot den unge konung Antiokus och lät avliva honom. 32 Och han uppträdde såsom konung i hans ställe och satte Asiens krona på sitt huvud och for mycket våldsamt fram i landet.

33 Simon förstärkte nu fästningarna i Judeen och skyddade dem runt omkring med höga torn och starka murar och med portar och bommar; och han [199]lade upp livsmedel i fästningarna. 34 Därefter utvalde Simon några män, som han sände till konung Demetrius för att utverka eftergifter åt landet, eftersom Tryfon icke gjorde annat än plundrade. 35 Och konung Demetrius svarade honom härpå i ett brev, som han sände honom. Det brev som han så skrev till honom lydde på följande sätt:

36 »Konung Demetrius hälsar översteprästen och konungarnas vän Simon, så ock de äldste och det judiska folket. 37 Den krans av guld och den palmkvist som I haven sänt oss hava vi mottagit. Och vi äro redo att ingå en slutgiltig fred med eder och att skriva till ämbetsmännen att de skola bevilja eder eftergifter. 38 Allt vad vi hava fastställt med avseende på eder står fast, och de fästningar som I haven byggt må tillhöra eder. 39 Vi tillgiva eder ock de förseelser och felsteg som I haven begått intill denna dag, och vi efterskänka jämväl den kransskatt som I hittills haven varit skyldiga att betala; ej heller må övriga avgifter som hava plägat utkrävas i Jerusalem vidare utkrävas där. 40 Och de av eder, som kunna vara lämpliga till att upptagas i vår livvakt, må upptagas däri. Och må nu fred råda mellan oss.»

41 År 170 blev så hedningarnas ok avlyft från Israel. 42 Och Israels folk begynte nu att i urkunder och rättshandlingar skriva: »I Simons, judarnas store översteprästs, befälhavares och furstes, första år.»

43 Vid den tiden lägrade sig Simon framför Gasara och inneslöt staden med krigsfolk. Och han lät förfärdiga en stormmaskin och förde fram den mot staden; han lyckades så att göra en öppning i ett torn och intog det. 44 Då nu de som voro inne i stormmaskinen rusade in i staden, uppstod en stor förvirring där. 45 Och stadens invånare stego i sönderrivna kläder upp på murarna, tillika med kvinnor och barn, och ropade med hög röst och bådo att Simon skulle ingå förlikning med dem 46 och sade: »Handla icke med oss efter våra onda gärningar, utan efter din barmhärtighet.» 47 Simon gick då in på en förlikning med dem och upphörde att strida mot dem. Men han tvingade dem att draga ut ur staden och lät rena de hus i vilka avgudabilderna funnos, och så gjorde han sitt intåg i den under psalmer och lovsånger. 48 Han förde därefter allt orent bort ur staden och lät män som höllo lagen bosätta sig där; och han befäste den ytterligare och byggde där ett hus åt sig själv.

49 Men eftersom besättningen på borgen i Jerusalem var avskuren från landsbygden, så att de varken kunde gå ut eller gå in, och varken kunde köpa eller sälja, uppstod en svår hungersnöd bland dem; och ganska många av dem omkommo av svält. 50 Då ropade de till Simon att han skulle ingå förlikning med dem. Och han gick in härpå och lät dem draga ut från platsen och renade borgen från all besmittelse. 51 Och han [200]gjorde sitt intåg i borgen på tjugutredje dagen i andra månaden av år 171, under lovprisning och med palmkvistar och under ljudet av harpor, cymbaler och psaltare och av psalmer och sånger, därför att en så farlig fiende hade blivit fördriven ur Israel. 52 Och han bestämde att de årligen skulle fira denna dag under glädje. Därefter befäste han ytterligare tempelberget invid borgen; och där bodde han själv med de sina. 53 Men när Simon såg att hans son Johannes var en dugande man, satte han honom till anförare för hela hären. Och Johannes bodde i Gasara.

4.1 Mack. 6:46. 9:18,36f. 12:50. /10. 1 Mack. 12:35f. /11. 1Mack. 12:33f. 12.1 Mack. 12:48. /13.1Mack. 12:38. 15. 1Mack. 10:65. /25.1Mack. 2:1. 9:19. /31.1Mack. 12:39. /33.1Mack. 14:33 f. /37. l Mack. 11:24, 28, 35, 39. 1Mack. 10:29. 11:35, 63f. 12:24. 43. 1 Mack. 14:7, 34. /49. 1Mack. 12:36. /50. 1 Mack. l:33f. 6:18f. 11:20.

14 KAPITLET.

Demetrius tages till fånga av Arsaces. Simons förtjänster skildras. Brev ankommer från Sparta; sändebud skickas till Rom. Judarna hedra Simon genom en offentlig inskrift.


1 År 172 samlade konung Demetrius sin här och tågade till Medien, i avsikt att där skaffa sig krigsfolk som skulle hjälpa honom i hans strid mot Tryfon. 2 Då nu Arsaces, konungen i Persien och Medien, fick höra att Demetrius hade trängt in på hans område, sände han ut en av sina hövitsmän för att söka få honom levande i sitt våld. 3 Denne drog då åstad och slog Demetrius’ här och tog honom själv till fånga och förde honom till Arsaces. Och han satte honom i fängsligt förvar.

4 Judeen hade nu ro, så länge Simon levde. Han sökte sitt folks bästa, och hans makt och hans ära behagade dem väl under hela hans livstid. 5 Till alla hans andra ärorika gärningar kom ock att han vann Joppe till hamnstad och därmed skaffade en infartsort för öarna i havet.

6 Han utvidgade gränserna åt sitt folk
och höll landet under sitt välde.
7 Han förde många tillbaka hem ur deras fångenskap
och blev herre över Gasara och Betsura och borgen.
Han skaffade bort allt orent ur denna;
och ingen fanns, som kunde stå honom emot.
8 Man odlade sin jord i trygghet,
och jorden gav sin gröda,
och träden på marken buro sin frukt.
9 Gamla män sutto på gatorna,
alla samtalade de om allmänt väl,
och de unga iförde sig krigarskrudens ståt.
10 Han försåg städerna med födoämnen
och utrustade dem med försvarsmedel;
ja, ryktet om hans ära nådde till jordens ända.
11 Han skaffade fred åt landet,
och Israel fröjdade sig storligen;
12 envar satt under sitt vinträd och sitt fikonträd,
och ingen fanns, som förskräckte dem.

[201]

13 Ingen stridde vidare mot dem i landet,
och konungarna blevo i grund slagna på den tiden.
14 Han styrkte alla betryckta bland sitt folk,
han var en ivrare för lagen
och tillintetgjorde alla avfällingar och ogärningsmän.
15 Han smyckade helgedomen härligt
och ökade antalet av helgedomens kärl.

16 När det blev känt i Rom att Jonatan var död, och likaså i Sparta, blevo de uppfyllda av stor bedrövelse. 17 Men när de fingo höra att hans broder Simon hade blivit överstepräst efter honom och nu rådde över landet och dess städer, 18 skrevo de till honom på koppartavlor, för att med honom förnya den vänskap och det förbund som de hade ingått med hans bröder Judas och Jonatan. 19 Och denna skrivelse lästes upp inför menigheten i Jerusalem. 20 Så lyder avskriften av det brev som spartanerna sände:

»Spartanernas styresmän och stad hälsa översteprästen Simon och de äldste och prästerna och det övriga judiska folket, sina bröder. 21 De sändebud som I haven skickat till vårt folk hava förtäljt för oss om eder ära och berömmelse, och vi hava glatt oss över deras ankomst. 22 Och vi hava, angående det som de anförde, bland folkbesluten upptecknat följande: ’Numenius, Antiokus’ son, och Antipater, Jasons son, judarnas sändebud, hava kommit till oss för att förnya vänskapen med oss. 23 Och folket har funnit för gott att taga emot dessa män med all heder och att införa en uppteckning av deras framställning bland de offentliga statshandlingarna, för att det spartanska folket skall bevara detta i minnet.' Och en avskrift härav sända vi härmed till översteprästen Simon.»

24 Därefter sände Simon åstad Numenius till Rom med en stor sköld av guld, som vägde ett tusen minor, för att bekräfta förbundet med romarna.

25 När folket fick höra om allt detta, sade de: »Varmed skola vi bevisa Simon och hans söner vår tacksamhet? 26 Han har ju stått fast, såsom ock hans bröder och hela hans faders hus, och de hava stritt mot Israels fiender och fördrivit dem; och de hava befäst dess frihet.» Så läto de då inrista en inskrift på koppartavlor, som de satte upp på pelare på Sions berg. 27 Och detta är vad som stod i denna inskrift:

»På adertonde dagen i månaden Elul av år 172, som är det tredje året under den store översteprästen Simon, Saramel[1], 28 har vid en stor församling av prästerna och folket och folkets hövitsmän och landets äldste följande blivit kungjort för oss.

29 Eftersom landet så ofta har varit utsatt för krig, hava Simon, Mattatias' son, en ättling av Joaribs söner, och hans bröder givit sig själva i faran och satt sig till motvärn mot sitt folks fiender, för att deras helgedom och lagen skulle äga bestånd, och de hava förvärvat stor [202]ära åt sitt folk. 30 När nu Jonatan, sedan han hade slutit deras folk tillsammans och blivit deras överstepräst, hade samlats till sina fäder, 31 ville deras fiender infalla i deras land för att ödelägga det och för att räcka ut sina händer mot deras helgedom. 32 Då stod Simon upp och stridde för sitt folk och gav ut mycket penningar av egna medel och försåg sitt folks stridsmän med vapen och gav dem sold. 33 Och han befäste städerna i Judeen, så ock Betsura vid Judeens gräns, varest fienderna förut hade haft sina förråd av vapen, och lade där in judar såsom be- sättning. 34 Han befäste ock Joppe vid havet och Gasara vid Asotus' gräns, varest fienderna förut hade bott, och lät judar bosätta sig där. Och allt som var behövligt för deras underhåll lade han in i dessa städer. 35 När folket nu besinnade Simons trofasthet och tänkte på vilken ära han hade föresatt sig att förvärva åt sitt folk, satte de honom till sin furste och överstepräst, därför att han hade utfört allt detta, och därför att han ständigt hade bevisat en så stor rättrådighet och trofasthet mot sina landsmän, och eftersom han hade strävat efter att på allt sätt upphöja sitt folk. 36 Och i hans tid lyckades det att under hans ledning utdriva hedningarna ur landet, och särskilt dem som bodde i Davids stad, i Jerusalem, vilka där hade gjort sig en borg, varifrån de plägade göra strövtåg, så att de besmittade platsen omkring helgedomen och svårt kränkte dess helighet. 37 Och han lät judar bosätta sig i den och befäste den ytterligare, för att så bereda landet och staden trygghet, och han gjorde Jerusalems murar högre. 38 På grund härav stadfäste konung Demetrius honom i hans översteprästämbete; 39 och han upptog honom bland sina vänner och bevisade honom stor ära. 40 Ty han hade hört sägas att romarna hade förklarat judarna för vänner, bundsförvanter och bröder, och att de hade bemött Simons sändebud med all heder.

41 Och nu hava judarna och deras präster funnit följande för gott. Simon skall vara deras furste och överstepräst för evärdlig tid, till dess en tillförlitlig profet uppstår, 42 och han skall vara deras befälhavare och skall efter eget gottfinnande få insätta uppsyningsrnan över deras arbeten och över landet och över vapnen och över fästningarna. 43 Vidare skall han hava vård om helgedomen, och han skall bliva åtlydd av alla; och alla skriftliga urkunder i landet skola utfärdas i hans namn, och han skall få kläda sig i purpur och bära guldprydnad. 44 Och det skall icke vara någon av folket eller prästerna tillstått att upphäva något härav eller göra invändningar mot hans påbud eller sammankalla en församling i landet, utan hans medgivande, eller kläda sig i purpur eller pryda sig med spänne av guld. 45 Men om någon handlar i strid häremot eller upphäver något härav, så skall han vara hemfallen åt straff. 46 Och folket har enhälligt funnit för gott att rörande Simon [203]fastställa att man skall förfara efter dessa bestämmelser. 47 Simon har ock antagit detta och funnit för gott att vara överstepräst och befälhavare och landsfurste för judarna och deras präster och att hava ledningen av allt.

48 Och de hava bestämt att denna skrift skall inristas på koppartavlor, och att dessa skola sättas upp inom helgedomens inhägnade område på en bemärkt plats, 49 så ock att en avskrift av dem skall läggas i förvar i skattkammaren för Simons och hans söners räkning.»

5.1Mack. 13:11. /7.1Mack. 11:65f. 13:43f., 49f. /8. 3Mos. 26:3f. Hes. 34:27f. /9. Sak. 8:4. /12.1Kon. 4:25. Mik. 4:4. Sak. 3:10. /16. 1 Mack. 13:23. /18. 1 Mack. 8:17 f. 12:1 f. 22.1Mack. 12:16f. /29.1Mack. 2:1. 30. 1 Mack. 9:31. 10:20f. 13:25. 31.1Mack. 12:53. /32.1Mack. 13:1f. 33.1Mack. 13:33. /34.1Mack.l2:33f. 35.1Mack. 13:8. /38. 1Mack. 13:36. 39. Se Vän i Ordförkl. /40.1Mack. 15:17. /41. 5 Mos. 18:15f. 1 Mack. 4:46. /43.1Mack. 10:62, 89. 11:58. 13:42.

15 KAPITLET.

Antiokus, Demetrius' son, sänder judarna ett brev med stora löften. Han fördriver Tryfon. Brev ankommer från romarna. Antiokus' begäran att återfå Joppe, Gasara och borgen i Jerusalem avslås. Cendebeus gör infall i Judeen.

1 Antiokus, konung Demetrius' son, sände från öarna i havet ett brev till Simon, judarnas överstepräst och landsfurste, och till hela folket. 2 Det var av följande lydelse:

»Konung Antiokus hälsar översteprästen och landsfursten Simon, så ock det judiska folket. 3 Alldenstund några skändliga män hava bemäktigat sig våra fäders rike, men jag har i sinnet att åter tillvinna mig riket för att återställa det i dess förra skick - jag har ock fördenskull lejt en myckenhet främmande krigsfolk och utrustat krigsskepp 4 och har i sinnet att landstiga och tåga igenom landet, för att straffa dem som hava förhärjat vårt land och ödelagt många städer i riket — 5 därför giver jag dig nu min stadfästelse på att du skall vara fri ifrån alla de pålagor som de som hava varit konungar före mig hava efterskänkt dig, och ifrån alla övriga avgifter som de hava efterskänkt dig. 6 Och jag giver dig härmed tillstånd att slå eget mynt för ditt land. 7 Jerusalem och helgedomen må vara fria; och alla de vapen som du har anskaffat och de fästningar som du har byggt och nu innehar må förbliva din tillhörighet. 8 Och allt vad du nu är skyldig konungen och vad du framdeles kan komma att bliva honom skyldig, det må från denna dag och för all framtid bliva dig efterskänkt. 9 Och när vi åter hava upprättat vårt rike, vilja vi bevisa dig och ditt folk och helgedomen stor ära, så att eder ära bliver kunnig på hela jorden.»

10 År 174 landsteg Antiokus i sina fäders land, och allt krigsfolket gick då över till honom, så att allenast några få stannade kvar hos Tryfon. 11 Och konung Antiokus förföljde honom, och han flydde undan och kom till Dora vid havet. 12 Ty han märkte att olyckorna hade hopat sig över honom, och att krigsfolket [204]hade övergivit honom. 13 Antiokus lägrade sig nu framför Dora med ett hundra tjugu tusen man fotfolk och åtta tusen ryttare. 14 Och han inneslöt staden, och skeppen ingrepo från sjösidan, och han ansatte så staden både till lands och vatten och lät icke någon slippa ut eller in.

15 Under tiden kommo Numenius och hans följeslagare tillbaka från Rom och förde till konungarna och länderna med sig brev, i vilka följande stod skrivet:

16 »Lucius, konsul i Rom, hälsar konung Ptolemeus. 17 Judarnas sändebud hava såsom våra vänner och bundsförvanter kommit hit till oss, för att förnya den vänskap och det förbund som av gammalt har rått med oss, härtill utsända av översteprästen Simon och det judiska folket. 18 Och de förde med sig en sköld av guld om ett tusen minor. 19 Så hava vi nu funnit för gott att skriva till konungarna och länderna att de icke skola söka bereda dem ofärd, eller anfalla dem och deras städer och deras land med krig, eller ingå förbund med deras fiender. 20 Och vi hava beslutit att taga emot skölden av dem. 21 Om alltså några skändliga män hava flytt ifrån deras land till eder, så skolen I utlämna dem till översteprästen Simon, för att han må straffa dem efter deras lag.»

22 Detsamma skrev han ock till konung Demetrius och till Attalus och Ariarates och Arsaces 23 och till alla länder, till Sampsame och Sparta och till Delos, Myndus, Sicyon, Karien, Samos, Pamfylien, Lycien, Halikarnas-sus, Rodus, Faselis, Kos, Side, Aradus, Gortyna, Knidus, Cypern och Cyrene. 24 Och en avskrift härav sände han till översteprästen Simon.

25 Dagen efter sin ankomst begynte konung Antiokus belägringen av Dora och förde därvid oavlåtligt fram sina skaror mot staden och lät förfärdiga stormverktyg. Och han inneslöt Tryfon, så att ingen kunde slippa ut eller in. 26 Simon sände honom nu två tusen man utvalt folk till att hjälpa honom i striden, så ock silver och guld och förnödenheter i ganska riklig mängd. 27 Men konungen ville icke taga emot något därav, utan återkallade allt som han förut hade lovat honom och bröt med honom. 28 Och han sände till honom Atenobius, en av sina vänner, för att underhandla med honom, och lät säga: »I haven i edert våld Joppe, Gasara och borgen i Jerusalem, städer som tillhöra mitt rike. 29 Deras områden haven I ödelagt och haven farit mycket våldsamt fram i landet; I haven ock gjort eder till herrar över många andra platser i mitt rike. 30 Så lämnen nu tillbaka de städer som I haven intagit, och betalen skatterna från de platser som I haven gjort eder till herrar över utanför Judeens gränser. 31 Varom icke, så given mig i stället fem hundra talenter silver, och såsom ersättning för den skada som I haven anställt, så ock för skatterna från städerna, ytterligare fem hundra talenter. I annat fall skola vi komma och strida mot eder.»

32 Konungens vän Atenobius [205]kom alltså till Jerusalem; och när han fick se Simons härlighet och bordet med guld- och silverkärl och hans talrika uppvaktning, blev han häpen. Han framförde nu till honom konungens budskap. 33 Då svarade Simon honom och sade: »Vi hava varken tagit andras land eller tillägnat oss andras egendom, utan allenast våra fäders arvedel, som våra fiender vid lägligt tillfälle mot all rätt hava bemäktigat sig. 34 Men eftersom tillfället nu är gynnsamt för oss, hålla vi fast vid våra fäders arvedel. 35 Vad angår Joppe och Gasara, som du fordrar igen, så hava dessa tillfogat vårt folk och vårt land stor skada. För dem vilja vi likväl giva ett hundra talenter.» Men Atenobius svarade honom icke ett ord, 36 utan vände i vrede tillbaka till konungen och förtäljde för honom om Simons svar och om hans härlighet och om allt vad han hade sett. Då upptändes konungen av mycket stor vrede.

37 Men Tryfon gick ombord på ett skepp och flydde till Ortosia. 38 Då satte konungen Cendebeus till befälhavare över havskusten och lämnade honom fotfolk och ryttare. 39 Och han bjöd honom att lägra sig invid Judeen och bjöd honom likaledes att befästa Cedron och förstärka dess portar och att strida mot judarna. Men konungen själv förföljde Tryfon. 40 Så drog då Cendebeus till Jamnia och begynte att oroa judarna och göra infall i Judeen och taga fångar och anställa blodbad bland folket. 41 Och han befäste Cedron och förlade där ryttare och fotfolk, sorn skulle draga ut på strövtåg på vägarna i Judeen, såsom konungen hade befallt honom.

7. 1 Mack. 10:31. 13:33. /9.1Mack. 11:42. /15.1Mack. 12:16. 14:24. /17. 1 Mack. 8:17f. /28 Se Vän i Ordförkl.

16 KAPITLET.

Simon sänder sina söner mot Cendebeus; denne besegras. Simon och två av hans söner mördas. Hans son Johannes efterträder honom.

1 Men Johannes begav sig upp från Gasara och berättade för sin fader Simon vad Cende-beus förövade. 2 Då kallade Simon sina båda äldsta söner, Judas och Johannes, till sig och sade till dem: »Jag och mina bröder och min faders hus hava fört Israels strider allt ifrån vår ungdom ända till denna dag, och det har lyckats att under vår ledning rädda Israel många gånger. 3 Men nu är jag gammal, och I ären genom himmelens nåd i eder bästa ålder. Så träden då i mitt och min broders ställe, och dragen ut och striden för vårt folk. Och må himmelens bistånd vara med eder.» 4 Han utvalde därefter från landet tjugu tusen stridbara män, så ock ryttare; och de drogo mot Gendebeus och stannade över natten i Modein. 5 Men bittida om morgonen bröto de upp och tågade ut på slätten. Då kom en stor här emot dem, fotfolk och ryttare; och en bäck skilde härarna åt. 6 Johannes och hans folk lägrade sig nu mitt emot fienderna. Men när han såg att folket skydde för att gå över bäcken, gick han själv först över; och då männen sågo honom göra så, gingo också de över, [206]efter honom. 7 Han delade nu sitt folk, så att ryttarna kommo mitt ibland fotfolket; motståndarnas ryttare voro nämligen mycket talrika. 8 Och de blåste i trumpeterna, och Cendebeus med sin här drevs på flykten, och många av dem föllo slagna; de övriga flydde till fästningen. 9 Vid detta tillfälle blev Johannes' broder Judas sårad. Men Johannes förföljde dem ända fram till Cedron, som Gendebeus hade befäst. 10 Och då de nu flydde till vakttornen på Asotus' mark, brände Johannes upp denna stad i eld. På fiendernas sida föllo vid pass två tusen man; men Johannes vände välbehållen hem igen till Judeen.

11 Ptolemeus, Abubus' son, hade blivit satt till befälhavare över slätten vid Jeriko. Och han hade kommit i besittning av guld och silver i mängd; 12 han var nämligen översteprästens måg. 13 Därför blev hans hjärta högmodigt, och han fick i sinnet att bemäktiga sig landet och uppgjorde svekfulla planer mot Simon och hans söner, i avsikt att röja dem ur vägen. 14 Nu plägade Simon resa omkring till städerna i landet för att sörja för deras bästa. Härunder kom han ock ned till Jeriko med sina söner Mattatias och Judas i elfte månaden, det är månaden Sabat, av år 177. 15 Och Abubus' son tog i sviklig avsikt emot dem i den lilla fästning, vid namn Dok, som han hade byggt, och gjorde för dem ett stort gästabud, sedan han förut hade gömt manskap där. 16 Men när Simon och hans söner hade blivit druckna, stodo Ptolemeus och hans män upp och togo sina vapen och trängde in till Simon i gästabudssalen och dräpte honom och hans söner, så ock några av hans tjänare. 17 Han begick sålunda en stor trolöshet och vedergällde gott med ont.

18 Sedan skrev Ptolemeus ett brev härom till konungen och sände bud till honom, med begäran om att han skulle skicka krigsfolk till hans hjälp och åt honom överlämna landet och städerna. 19 Andra bud sände han till Gasara för att röja Johannes ur vägen. Och till överstarna sände han brev med uppmaning att de skulle infinna sig hos honom, så ville han giva dem silver och guld och andra skänker. 20 Andra åter sände han åstad för att taga Jerusalem och tempelberget i besittning. 21 Men en man skyndade i förväg till Gasara och berättade för Johannes att hans fader och hans bröder hade blivit dödade, och att Ptolemeus hade sänt folk åstad för att dräpa också honom själv. 22 När Johannes fick höra detta, blev han mycket bestört; och han lät gripa de män som hade kommit för att döda honom och lät avliva dem. Ty han hade fått besked om att de sökte efter tillfälle att döda honom.

23 Vad nu mer är att säga om Johannes och om hans strider och om de bedrifter som han utförde och om huru han åter byggde upp murarna och om allt annat vad han gjorde, 24 det finnes upptecknat i krönikan om hans översteprästämbete, allt ifrån den tid då han blev överstepräst efter sin fader.

1. 1 Mack, 13:53.

  1. Bör antagligen uttydas: Guds folks furste.