De apokryfiska böckerna (1921)/Tillägg till Daniel/Susanna

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Tillägg till Daniel De apokryfiska böckerna

Tillägg till Daniel, Susanna
Bel i Babylon  →
Tillhör de apokryfiska böckerna i gamla testamentet i Bibeln, översatt och utgiven år 1921. På Wikipedia finns en artikel om Susanna i badet.


Susanna.

[ 252 ]

Susanna anklagas falskeligen för okyskhet. Hon räddas genom den unge Daniels klokhet.

1 I Babylon bodde en man som hette Joakim. 2 Och han tog sig en hustru, som hette Susanna, Kelkias’ dotter. Hon var en mycket fager kvinna och fruktade Herren. 3 Ty hennes föräldrar voro rättfärdiga och hade uppfostrat sin dotter efter Moses’ lag. 4 Och Joakim var mycket rik och ägde en stor trädgård, som låg invid hans hus. Och hos honom plägade judarna församla sig, eftersom han var den anseddaste bland dem alla.

5 Nu hade i det året två äldste bland folket blivit utsedda till domare, sådana om vilka Herren hade sagt: »Lagöverträdelse utgick från Babylon, från de äldste som voro domare, vilka räknades såsom styresmän för folket.» 6 Dessa uppehöllo sig ständigt i Joakims hus. Och alla som hade någon rättssak kommo till dem.

7 När sedan folket vid middagstiden hade begivit sig hem, plägade Susanna gå in i sin mans trädgård för att lustvandra där. 8 Och de båda äldste, som dag efter dag sågo henne gå ditin och lustvandra, grepos av begärelse till henne. 9 Och de läto sitt sinne bliva förvänt och slogo ned sina ögon, så att de icke blickade upp mot himmelen eller tänkte på att de kunde bliva drabbade av ett rättvist straff. 10 Och båda voro de svårt plågade för hennes skull, men de omtalade icke sitt kval för varandra; 11 ty de blygdes för att omtala sin begärelse, att de nämligen ville pläga umgänge med henne. 12 Men de vaktade dag efter dag med iver på att få se henne.

13 En dag sade de till varandra: »Låt oss nu gå hem, ty måltidstimmen är inne.» Och de gingo därifrån och skildes från varandra. 14 Men sedan vände de tillbaka och möttes på samma ställe som förut, och när de då utfrågade varandra om orsaken, tillstodo de sin begärelse. Och nu kommo de överens med varandra om en lämplig tid då de skulle kunna finna henne ensam.

15 Då hände sig en gång, medan de vaktade på en läglig dag, att hon kom in i trädgården, likasom dagligen förut, åtföljd av allenast två tjänarinnor. Och hon fick lust till att bada där, eftersom det var mycket varmt. 16 Och ingen fanns därinne utom de båda äldste, som hade gömt sig och vaktade på henne. 17 Och hon sade till tjänarinnorna: »Hämten hit olja och salvor, och stängen trädgårdsporten, så att jag kan få bada.» 18 Och de gjorde såsom hon hade sagt. De stängde igen trädgårdsporten och gingo ut genom sidoporten för att hämta det som de hade fått tillsägelse om; men de sågo icke de äldste, ty dessa höllo sig gömda. 19 Men så snart tjänarinnorna hade gått

[ 253 ]sin väg, kommo de båda äldste fram och skyndade emot Susanna 20 och sade: »Se,trädgårdsporten är stängd, och ingen ser oss, och vi äro upptända av begärelse till dig. Gör oss därför till viljes och hav umgänge med oss. 21 Varom icke, så skola vi vittna emot dig att du hade en ung man hos dig, och att det var därför som du sände tjänarinnorna bort ifrån dig.» 22 Då suckade Susanna och sade: »Jag är i trångmål på alla sidor; ty om jag gör detta, så bliver döden min lott, och om jag icke gör det, kan jag icke undkomma edra händer. 23 Men det är mig bättre att icke göra detta och så falla i edra händer än att synda inför Herren.» 24 Nu begynte Susanna att ropa med högröst, men de båda äldste ropade också, där de stodo framför henne. 25 Och den ene skyndade bort och öppnade trädgårdsporten.

26 Men när husfolket fingo höra ropet i trädgården, ilade de in genom sidoporten för att se vad som hade vederfarits henne. 27 Då nu de äldste avlade sin berättelse, betogos tjänarna av stor blygsel, ty något sådant hade aldrig förut blivit sagt om Susanna.

28 När folket dagen därefter kom tillsammans hos Joakim, hennes man, kommo ock de båda äldste dit, fyllda av sitt syndiga uppsåt mot Susanna, för att få henne dömd till döden. Och de sade inför folket: 29 »Sänden efter Susanna, Kelkias' dotter, Joakims hustru.» Och man sände efter henne. 30 Så kom hon då dit, åtföljd av sina föräldrar och sina barn och alla sina fränder. 31 Och eftersom Susanna hade en mycket yppig växt och var fager att skåda, 32 befallde de ogudaktiga männen att man skulle taga av henne slöjan — hon var nämligen beslöjad — för att de så skulle få mätta sina ögon med hennes fägring. 33 Och de som åtföljde henne gräto, såväl som alla andra som sågo henne.

34 De båda äldste stodo nu upp mitt ibland folket och lade sina händer på hennes huvud. 35 Men hon blickade gråtande upp mot himmelen, ty hennes hjärta förtröstade på Herren. 36 Och de äldste sade: »Medan vi ensamma vandrade omkring i trädgården, kom denna kvinna ditin med två tjänarinnor, och hon lät stänga igen trädgårdsporten och skickade bort tjänarinnorna. 37 Då kom en ung man, som hade hållit sig gömd, fram till henne och lade sig hos henne. 38 Men när vi, som befunno oss i ett hörn av trädgården, sågo den syndiga gärningen, skyndade vi fram till dem. 39 Och vi sågo dem pläga umgänge med varandra; men honom kunde vi icke taga fast, ty han var starkare än vi och öppnade porten och ilade sin väg. 40 Henne däremot grepo vi, och vi frågade henne vem den unge mannen var, 41 men hon ville icke omtala det för oss. Detta vittna vi.» Och församlingen trodde dem, eftersom de voro folkets äldste och domare, och de dömde henne till döden.

42 Men Susanna ropade med hög röst och sade: »Evige Gud, du som känner det fördolda, [ 254 ]du som vet allt, innan det ännu har skett, 43 du vet att de hava burit falskt vittnesbörd mot mig. Och nu måste jag dö, fastän jag icke har gjort något av det som dessa illvilligt hava påbördat mig.»

44 Och Herren hörde hennes röst. 45 Ty när hon fördes bort för att undergå dödsstraffet, uppväckte Gud den helige anden hos en ännu helt ung man, som hette Daniel. 46 Och han ropade med hög röst: »Jag är oskyldig till denna kvinnas blod.» 47 Och allt folket vände sig till honom och sade: »Vad är meningen med det du här säger?» 48 Då trädde han fram mitt ibland dem och sade: »Ären I så dåraktiga, I Israels barn! Utan att hava hållit förhör och utan att hava utforskat huru saken verkligen förhåller sig haven I dömt en Israels dotter skyldig. 49 Vänden om igen till domstolen, ty dessa hava burit falskt vittnesbörd mot henne.»

50 Då vände allt folket med hast tillbaka. Och de äldste sade till honom: »Kom och sätt dig här mitt ibland oss, och säg oss din mening, ty åt dig har Gud givit en domares uppdrag.» 51 Och Daniel sade till folket: »Skiljen dem långt ifrån varandra, så vill jag förhöra dem.» 52 Och när de så hade blivit skilda ifrån varandra, lät han kalla fram den ene av dem och sade till honom: »Du som har åldrats under ett liv i ondska, nu komma de synder över dig, som du tillförne bedrev, 53 i det att du avkunnade orättfärdiga domar och fällde de oskyldiga och friade de skyldiga, fastän Herren säger: 'Du skall icke dräpa den som är oskyldig och har rätt.' 54 Nåväl! Ifall du verkligen såg denna kvinna, säg då: under vad för ett träd såg du dem hava umgänge med varandra?» Och han svarade: »Under en blodbok[1]55 Då sade Daniel: »Träffande ljög du nu dig själv till fördärv; ty nu strax skall en Guds ängel, på befallning från Gud, utgjuta ditt blod[1]


56 Sedan han hade låtit denne gå undan, befallde han att man skulle föra fram den andre. Och han sade till honom: »Du som är av Kanaans och icke av Judas' säd, fägringen dårade dig, och begärelsen förvände ditt hjärta. 57 På detta sätt haven I handlat mot Israels döttrar, och dessa hava av fruktan haft umgänge med eder. Men en dotter av Judas underkastade sig icke edert syndiga förslag. 58 Säg mig nu alltså: under vad för ett träd överraskade du dem i umgänge med varandra?» Och han svarade: »Under en järnek[2]59 Då sade Daniel till honom: »Träffande har också du nu ljugit dig själv till fördärv; ty Guds ängel står redo med svärdets järn[2] i sin hand för att hugga dig itu och så förgöra eder båda.»

60 Då begynte hela församlingen att ropa med hög röst och att lova Gud, honom som frälsar dem som hoppas på honom. 61 Och de stodo upp emot de båda äldste, eftersom Daniel genom deras egen muns vittnesbörd hade [ 255 ] visat att de voro falska vittnen, och gjorde mot dem detsamma som de själva hade haft det onda uppsåtet att göra mot sin nästa, 62 såsom det är föreskrivet i Moses' lag, och dräpte dem. Så blev oskyldigt blod frälst på den dagen. 63 Och Kelkias och hans hustru prisade Gud för Susannas, deras dotters, skull tillika med Joakim, hennes man, och alla fränderna, därför att något otillbörligt icke hade blivit funnet hos henne.

64 Och Daniel blev stor inför folket, ifrån den dagen och allt framgent.

3.5Mos. 6:7. /5.Jer.23:15. /22.3Mos. 20:10. 5 Mos. 22:22. Joh. 8:4f. /23. 1Mos. 39:9. 2Sam. 24:14. /34.3Mos. 24:14. /53.2Mos. 23:7. /58.Hes.16:3. Judit 16:9. /62.5Mos. 19:18f.

  1. 1,0 1,1 De båda orden hava i grekiskan likhet med varandra.
  2. 2,0 2,1 De båda orden hava i grekiskan likhet med varandra.