De apokryfiska böckerna (1921)/Tobit

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Visheten De apokryfiska böckerna

Tobit
Syrak  →
Tillhör de apokryfiska böckerna i gamla testamentet i Bibeln, översatt och utgiven år 1921. På Wikipedia finns en artikel om Tobit.


[50]

TOBIT

1 KAPITLET.

Tobits släkt och hans fromhet. Hans levnadsöden i landsflykten på Enemessars (Salmanassars) och Sennakerims (Sanheribs) tid.

1Detta är berättelsen om Tobit, son till Tobiel, son till Hananiel, son till Aduel, son till Gabael, av Asiels släkt, av Neftalims stam. 2 Denne blev i den assyriske konungen Enemessars tid bortförd såsom fånge ifrån Tisbe, som ligger söder om Kydios i Neftalim, i Galileen, ovanför Aser.

3Jag, Tobit, vandrade på [51]sanningens vägar och i rättfärdighet i alla mina livsdagar. Och jag utdelade rikligen allmosor åt mina fränder och åt övriga landsmän som tillsammans med mig hade måst utvandra till i Nineve i Assyrien. 4 I min ungdom, när jag ännu var kvar i min hembygd i Israels land, hade min stamfader Neftalims stam i sin helhet avfallit från Guds hus i Jerusalem, den stad som hade blivit utvald bland alla Israels stammar, för att alla stammarna skulle offra där; där hade ock templet, den Högstes boning, blivit invigt till en helgedom och blivit uppbyggt för evig tid, 5 Och alla de stammar som hade tagit del i avfallet offrade åt Baals-kalven; så gjorde ock min stamfader Neftalims hus. 6 Jag allena begav mig ofta till Jerusalem vid högtiderna, såsom det är föreskrivet för hela Israel genom en evärdlig stadga, och förde därvid med mig förstlingen och tionden av grödan och förstlingen av fårens ull 7 och gav alltsammans åt Arons söner, prästerna, för altarets behov. Och den första tionden av grödan gav jag åt Levi söner, som göra tjänst i Jerusalem. Men den andra tionden försålde jag och begav mig så till Jerusalem och använde den där, år efter år. 8 Och den tredje tionden gav jag åt dem som den tillkommer, såsom Debora, min farmoder, hade bjudit mig; min fader hade nämligen lämnat mig efter sig såsom föräldralöst barn.

9 Sedan jag hade blivit man, tog jag till hustru Hanna, som tillhörde vår egen släkt; och jag födde med henne Tobias.

10 Då vi nu hade blivit bortförda såsom fångar till Nineve, åto alla mina fränder och landsmän av hedningarnas mat. 11 Men jag tog mig till vara för att äta därav; 12 ty jag tänkte på Gud av allt mitt hjärta. 13 Och den Högste lät Enemessar finna mig fager och skön till utseendet. Och jag innehade uppdraget att göra inköp åt honom. 14 Under en av mina resor till Medien lämnade jag en gång tio talenter silver i förvar hos Gabael, som var broder till Gabrias, i Rages i Medien.

15 Och när Enemessar dog, blev hans son Sennakerim konung efter honom. Under hans regering voro vägarna osäkra, så att jag icke vidare kunde göra någon resa till Medien. 16 Men redan i Enemessars tid plägade jag rikligen utdela allmosor åt mina bröder; 17 mitt bröd gav jag åt dem som hungrade och mina kläder åt dem som voro nakna. Och om jag fick se någon död landsman ligga utkastad bakom Nineves stadsmur, så begrov jag honom. 18 Och alla dem som konung Sennakerim lät döda, sedan han såsom flykting hade kommit tillbaka från Judeen, begrov jag i smyg; han lät nämligen i sin vrede döda många. När sedan konungen lät söka efter de döda kropparna, kunde man icke finna dem. 19 Men en av invånarna i Nineve gick åstad och berättade för konungen att det var jag som begrov dem, fastän ingen visste det. Då jag nu fick veta att man sökte efter mig för att döda mig, blev [52]jag förskräckt och begav mig bort. 20 Och alla mina ägodelar blevo plundrade; intet lämnades kvar åt mig utom min hustru Hanna och min son Tobias.

21 Men femtio dagar hade icke gått till ända, förrän konungen blev dödad av sina båda söner. De flydde därefter till Ararats berg. Och hans son Sakerdon blev konung efter honom. Denne satte Akiakar, som var son till min broder Hanael, till att förestå sitt rikes hela penningväsen och hela dess förvaltning. 22 Och Akiakar inlade förbön för mig, så att jag fick komma tillbaka till Nineve. Akiakar var nu munskänk och sigillbevarare, riksförvaltare och skattmästare; ja, Sakerdon hade gjort honom till sin närmaste man. Och han var min brorson.

1.1Mos. 46:24. 4Mos. 26:48. /2.2Kon. 17:3f. 18:9f. /5.1 Kon. 12:28f. /6. 2 Mos. 23:14f. 4Mos. 18:12f. 5Mos. 18:4. /7.4Mos. 18:21f. 5Mos. 12:11f. 14:22f. /8.5Mos. 14:28f. 26:12. /9. 4Mos. 36:6. /11.Dan. 1:8. /14.Tob.4:20. 9:2. /15.2Kon. 18:13. /17.Jes. 58:7. Matt. 25:35f. /18.2Kon. 19:35f. 19.Tob. 2:7f. /21.2Kon. 19:37. Jes. 37:38.

2 KAPITLET.

Tobit bliver blind. Han smädas av sin hustru.

1 När jag hade kommit tillbaka hem och återfått min hustru Hanna och min son Tobias, lät jag vid pingsten, som är de sju veckornas högtid, tillreda en festlig måltid. Och jag lade mig till bords för att äta.

2 Då jag nu såg de många rätterna, sade jag till min son: »Gå ut i staden; och om du finner någon fattig bland våra bröder, som tänker på Herren, så för honom hitin; jag väntar på dig här.» 3 Och han kom tillbaka och sade: »Min fader, en av våra landsmän har blivit strypt och ligger utkastad på torget.» 4 Då stod jag med hast upp, innan jag ännu hade smakat något, och skaffade den döde under tak; och där fick han ligga, till dess solen hade gått ned. 5 Sedan vände jag tillbaka och tvådde mig och åt mitt bröd i sorg. 6 Och jag kom ihåg Amos’ profetia, huru han sade:

»Edra högtider skola förvandlas till sorgetider
och alla edra glädjesånger till klagovisor.»

7 Och jag brast i gråt. När sedan solen hade gått ned, gick jag bort och grävde en grav och begrov den döde. 8 Men grannarna gjorde spe av mig och sade: »Nu fruktar han icke längre för att bliva dödad för vad han här gör. Han fick en gång fly sin kos, men se, nu begraver han återigen de döda!»

9 Samma natt vände jag tillbaka efter förrättat värv; och eftersom jag hade ådragit mig orenhet, lade jag mig att sova invid gårdsmuren. Och mitt ansikte var obetäckt. 10 Men jag visste icke att sparvar höllo till i muren. Medan jag nu låg där med öppna ögon, släppte sparvarna varm träck i ögonen på mig. Då uppkommo vita fläckar i mina ögon; och jag gick till läkare, men de kunde icke hjälpa mig. Men Akiakar underhöll mig, ända till dess han for till Elymais.

11 Och min hustru Hanna utförde mot betalning kvinnoarbeten, 12 som hon sedan sände [53]till dem som hade beställt sådana av henne. Då nu dessa en gång betalade henne arbetslönen, gåvo de henne därutöver en killing. 13 Men när hon kom tillbaka till mig, begynte den att bräka. Då frågade jag henne: »Var har du fått killingen ifrån? Den är väl icke stulen? Giv den tillbaka till dess ägare, ty det är icke rätt att äta något som är stulet.» 14 Hon svarade: »Jag har fått den till skänks utöver min lön.» Men jag trodde henne icke, utan tillsade henne att lämna den tillbaka till dess ägare; och jag var högeligen uppbragt på henne. Då svarade hon och sade till mig: »Var äro nu dina allmosor och dina rättfärdiga gärningar? Nu är det uppenbart hurudan du i grunden är.»

2.5Mos. 16:11. Luk. 14:13. /4.Tob. 1:17. /6.Am. 8:10. 1Mack. 1:39. 8.Tob. 1:19. /9.4Mos. 19:11. /13. 5Mos. 22:1f.

3 KAPITLET.

Tobit och Sara bedja samtidigt till Gud och bliva samtidigt bönhörda.

1 Då blev jag bedrövad och begynte att gråta; och jag bad med djup smärta och sade: 2 »Herre, du är rättfärdig, och alla dina gärningar och alla dina vägar äro barmhärtighet och sanning; med rättvis och rättfärdig dom dömer du alltid. 3 Tänk på mig och se till mig; straffa mig icke efter mina synder och efter mina förseelser, ej heller efter dem som mina fäder hava begått mot dig. 4 Ty de voro ohörsamma mot dina bud, och då gav du oss till pris åt plundring och fångenskap och död och lät oss bliva till ett smädligt orsdpråk för alla de folk bland vilka vi hava blivit förskingrade. 5 Så äro nu ock dina många straffdomar rättvisa, då du handlar med mig efter mina och mina fäders synder, därför att vi icke hava hållit dina bud; vi hava ju icke vandrat redligt inför dig. 6 Så gör nu med mig såsom du finner för gott. Bjud att min ande tages bort, så att jag får skiljas hädan och varda till stoft. Ty det är mig bättre att dö än att leva, eftersom jag har måst höra lögnaktiga smädelser. Ja, jag är uppfylld av stor bedrövelse. Bjud att jag redan i denna stund må få skiljas ifrån mitt elände och fara till den eviga boningen; vänd icke ditt ansikte bort ifrån mig.»

7 Samma dag hände sig att också Raguels dotter Sara i Ekbatana i Medien fick uppbära smädelser. Hon blev nämligen smädad av sin faders tjänstekvinnor; 8 ty hon hade blivit given åt sju män efter varandra, men den onde anden Asmodeus hade dödat dem, innan de ännu hade haft något umgänge med henne. Tjänstekvinnorna sade nu så till henne: »Har du då intet förstånd, eftersom du tager livet av dina män? Du har ju redan äktat sju, men har icke fått bära namn efter någon av dem. 9 Varför slår du oss? Då nu de hava dött, så följ du dem efter. Må vi aldrig få se någon son eller dotter efter dig!» 10 När hon hörde detta, blev hon så djupt bedrövad, att hon ville gå och hänga sig. Men då tänkte hon: [54]»Nej, jag är min faders enda barn; om jag gör så, drager jag smälek över honom och bringar hans grå hår med sorg ned i dödsriket.» 11 Och hon gick fram till fönstret och bad och sade: »Lovad vare du, Herre, min Gud, och lovat vare ditt heliga och härliga namn evinnerligen. Dig love alla dina verk i all evighet. 12 Och nu, Herre, vänder jag mina ögon och mitt anlete till dig. 13 Bjud att jag får skiljas hädan från denna jord, så att jag slipper att vidare höra smädelser. 14 Du vet, o Herre, att jag aldrig någonsin har försyndat mig med någon man, 15 och att jag icke har fläckat mitt namn, ej heller min faders namn, i det land där jag lever såsom fånge. Jag är min faders enda barn, och han har icke något annat barn som kan ärva honom. Ej heller finnes någon nära frände, eller en son till någon sådan, så att jag borde spara mig till hustru åt honom. Jag har redan mist sju män genom döden; varför skulle jag då längre leva? Men om det icke täckes dig att låta mig dö, bjud då att jag får röna skonsamhet och förbarmande, så att jag slipper att vidare höra smädelser.»

16 Och bådas bön blev hörd inför den Store i hans härlighet. 17 Och Rafael sändes åstad för att skaffa bot åt dem båda: för att taga bort de vita fläckarna i Tobits ögon, och för att giva Sara, Raguels dotter, till hustru åt Tobias, Tobits son, och därvid binda Asmodeus, den onde anden. Det tillkom nämligen Tobias med bördsrätt att få henne till äkta.

I samma stund vände Tobit tillbaka och gick in i sitt hus, och Sara, Raguels dotter, steg ned från sin kammare.

2.Ps. 119:137. Vish. 12:15. /3.Ps. 25:7. 79:8. /4.5Mos. 28:32f. /6.1Kon. 19:4. Jon. 4:3. /8.Tob. 6:14. /11. Dan. 6:10. /15.4Mos. 36:5f. /16. Dan. 9:20f. /17.Tob. 5:4. 12:15.

4 KAPITLET.

Tobit meddelar sin son sin yttersta vilja och giver honom goda råd och förmaningar.

1 Samma dag kom Tobit att tänka på de penningar som han hade lämnat i förvar hos Gabael i Rages i Medien. 2 Och han sade vid sig själv: »Jag har utbett mig att få dö; borde jag då icke kalla till mig min son Tobias för att yppa saken för honom, innan jag dör?» 3 Och han kallade honom till sig och sade: »Min son, när jag är död, skall du begrava mig, och försumma icke att sedan taga vård om din moder. Hedra henne, så länge du lever; gör vad som behagar henne, och bered henne icke någon sorg. 4 Kom ihåg, min son, att hon har utstått många faror för din skull, medan hon bar dig under sitt hjärta. Och när hon är död, skall du begrava henne vid min sida i en och samma grav. 5 Min son, hav Herren, vår Gud, alltid i dina tankar, och låt dig icke förledas till att synda och överträda hans bud. Öva rättfärdighet i alla dina livsdagar, och vandra icke på orättfärdighetens vägar. 6 Ty om du göre sanningen, så skall du hava framgång i allt vad du företager dig.

[55]7 Åt alla dem som öva rättfärdighet må du giva allmosor av vad du äger; och när du giver allmosor, gör det då icke med missunnsamt öga. Vänd icke ditt ansikte bort ifrån någon som är fattig; då skall förvisso icke heller Gud vända sitt ansikte bort ifrån dig. 8 Äger du mycket, giv då ock allmosor av det myckna du har; om du äger litet, så drag dig icke för att giva allmosor efter måttet av det lilla du har. 9 Då samlar du åt dig en god skatt för nödens dag. 10 Ty allmosor rädda en människa från döden och bevara henne från att ingå i mörkret. 11 Såsom goda offergåvor gälla allmosor inför den Högste, alla dem till godo, som giva sådana.

12 Tag dig till vara, min son, för allt slags otukt; och framför allt, tag dig en hustru av dina fäders släkt. Tag icke någon främmande kvinna till äkta, en som icke är av din faders stam; ty vi äro ju söner till profeter. Kom ihåg, min son, huru Noa, Abraham, Isak och Jakob, våra fäder ifrån forna dagar, huru alla dessa togo sig hustrur bland sina egna fränder; de blevo ock välsignade i sina barn, och deras efterkommande skola besitta landet. 13 Därför, min son, må du älska dina bröder; och förhäv dig icke så i ditt hjärta över dina bröder och över ditt folks söner och döttrar, att du försmår att taga dig en hustru bland dem. Ty av förhävelse kommer fördärv och mycken olycka, och en odågas liv slutar med armod och stor brist; ja, en odågas liv föder av sig svält.

14 Håll icke lönen inne över nätten för någon som arbetar åt dig, utan betala honom den strax. Om du tjänar Gud, skall du få din vedergällning. Hav akt på dig själv, min son, i allt vad du företager dig, och skicka dig väl i all din vandel. 15 Vad du själv icke vill att man skall göra dig, det må du ej heller göra någon annan. Drick icke så mycket vin att du bliver rusig, och låt ruset icke bliva din följeslagare på din väg. 16 Giv av ditt bröd åt den som hungrar och av dina kläder åt dem som äro nakna. Allt ditt överflöd skall du giva bort såsom allmosor; och när du giver allmosor, gör det då icke med missunnsamt öga. 17 Var frikostig med ditt bröd vid de rättfärdigas begravning, men vid syndarnas skall du intet giva. 18 Sök råd hos alla dem som äro förståndiga; och när du får ett gott råd, så förakta det icke. 19 Lova städse Herren Gud, och bed honom att dina vägar må bliva jämna, och att alla dina stigar och alla dina rådslag må bliva lyckosamma. Ty människor äro allasammans rådlösa, men Herren giver allt gott; och den han vill ödmjukar han, efter som honom behagar.

Alltså, min son, kom ihåg mina bud, och låt dem icke utplånas ur ditt hjärta.

20 Och nu vill jag berätta för dig om de tio silvertalenter som jag har lämnat i förvar hos Gabael, Gabrias’ broder, i Rages i Medien. 21 Frukta icke, min son, därför att vi hava råkat i armod; ty du har en stor rikedom, om du fruktar Gud och avhåller dig [56]från all synd och gör vad som är välbehagligt inför honom.»

1.Tob. 1:14. /3.Tob. 14:10f. Syr.3:2f. 4.Syr. 7:27f. /7.Ords. 3:27. Luk. 6:30. 8.Syr. 14:13. 35:12. 1 Kor. 16:2. 2Kor. 8:12. /10.Dan. 4:24. Tob. 12:9. Syr. 3:30./11.Am. 5:21f. Hebr. 13:16./12. 1Mos. 24:1f. Hebr. 13:4. /13.Syr. 3:18. 6:2f. /14.3Mos. 19:13. Jer. 22:13. /15.Matt. 7:12. Luk. 6:31. 16.Tob. 1:17. ,/17. Jer. 16:7. Hes. 24:17. Syr. 7:33. /21.Ps. 73:25.

5 KAPITLET.

Tobias begiver sig på resa i sällskap med ängeln Rafael.

1 Och Tobias svarade och sade honom: »Min fader, jag vill göra allt som du har bjudit mig. 2 Men huru skall jag kunna få ut penningarna? Jag känner ju icke den mannen.» 3 Då gav han honom dennes skriftliga förbindelse och sade till honom: »Sök upp åt dig någon som vill följa med dig på resan; jag skall giva honom lön därför, medan jag ännu lever. Begiv dig sedan åstad och hämta penningarna.»

4 Då gick han ut för att söka upp en sådan. Och han träffade på Rafael, som var en ängel; men Tobias visste icke vem mannen var. 5 Och Tobias sade till honom: »Skulle jag kunna få dig till följeslagare på en resa till Rages i Medien, och känner du till de trakterna?» 6 Ängeln svarade: »Ja, jag vill följa med dig på resan; vägen känner jag, och hos vår landsman Gabael har jag en gång tagit härbärge.» 7 Tobias sade till honom: »Vänta på mig här, så att jag får omtala detta för min fader.» 8 Han svarade: »Gå, men dröj icke för länge.»

9 Och han gick in till sin fader och sade till honom: »Nu har jag funnit en man som vill följa med mig på resan.» Fadern sade: »Bed honom komma hitin till mig, så att jag kan få veta av vilken stam han är, och om han kan bliva en pålitlig följeslagare åt dig.» 10 Då kallade han på honom, och han trädde in, och de hälsade på varandra. 11 Och Tobit sade till i honom: »Min broder, av vilken stam och av vilken familj är du? Omtala det för mig.» 12 Han svarade: »Är det stam och familj du söker efter, eller är det efter någon som mot betalning vill bliva följeslagare åt din son på hans resa?» Tobit sade till honom: »Min broder, jag skulle vilja veta din släkt och ditt namn.» 13 Han svarade: »Jag är Asarias, son till den store Ananias, en av dina bröder.» 14 Då sade Tobit till honom: »Var välkommen, min broder; misstyck icke att jag sökte få veta din stam och din familj. Det har nu fogat sig så, att du är en broder till mig, av en så god och ädel släkt. Ty jag lärde känna Ananias och Jonatan, den store Semias’ söner, när vi tillsammans foro till Jerusalem för att tillbedja och där framburo det förstfödda och tionden av grödan; de hade nämligen icke hemfallit åt samma förvillelse som våra övriga landsmän. Du är av god härkomst, min broder. 15 Men säg mig nu, vad skall jag giva dig i lön? En drakma om dagen, förutom vad du behöver till ditt uppehälle, på samma sätt som min son? 16 Därtill vill jag giva dig en gåva utöver lönen, om I kommen välbehållna tillbaka.» 17Så blev ock överenskommet. Och fadern sade till Tobias: »Gör dig [57]redo till färden, och blive eder resa lyckosam.»

När sedan sonen hade rustat sig för färden, sade fadern till honom: »Begiv dig nu åstad med denne man. Men Gud, som bor i himmelen, göre eder resa lyckosam, och hans ängel ledsage eder.» Därefter gingo de båda ut ur huset och begåvo sig på väg. Och ynglingens hund följde med dem.

18 Då begynte hans moder Hanna att gråta, och hon sade till Tobit: »Varför har du sänt bort vårt barn? Är han icke såsom en stav i vår hand, där han går ut och in, inför våra ögon? 19 Lägg icke mer penningar till dem som vi hava. Låt dem i stället bliva en lösen för vårt barns liv. 20 Vad Herren har givit oss till att leva av, det är ju tillräckligt för oss.» 21 Men Tobit svarade henne: »Gör dig inga bekymmer, min syster. Han skall komma välbehållen tillbaka, och dina ögon skola åter få se honom. 22 Ty en god ängel skall ledsaga honom, och hans resa skall bliva lyckosam; ja, han skall vända välbehållen tillbaka.» 6:1 Då upphörde hon att gråta.

3.Tob. 9:2,5. /4.Tob. 3:17. /17.1Mos. 24:40. /18.Tob. 10:4f. /22.Tob. 11:9.

6 KAPITLET.

Resan till Medien.

2 De båda männen färdades nu vägen fram och kommo om aftonen till floden Tigris. Där stannade de över natten. 3 Och ynglingen steg ned i vattnet för att bada. Då sköt en fisk med fart upp ur floden och ville uppsluka ynglingen. 44 Men ängeln sade till honom: »Fatta tag i fisken.» Då grep ynglingen fisken och kastade upp den på land. 5 Ängeln sade ytterligare till honom: »Skär upp fisken, och tag hjärtat och levern och gallan och förvara dem noga.» 6 Och ynglingen gjorde såsom ängeln hade tillsagt honom,; men fisken själv stekte de och åto.

Sedan drogo de båda vidare, till dess de kommo i närheten av Ekbatana. 7 Då sade ynglingen till ängeln: »Asarias, min broder, vad skola levern och hjärtat och gallan av fisken vara till?» 8 Han svarade honom: »Hjärtat och levern skola användas så: om någon plågas av en demon eller en ond ande, så skall man röka därmed framför den personen, vare sig det är en man eller en kvinna, och då skall plågan upphöra. 9 Men gallan skall man hava till att smörja någon med, som har fått vita fläckar i ögonen, och då skall han bliva botad.»

10 När de nu nalkades Ekbatana, 11 sade ängeln till ynglingen: »Min broder, i dag skola vi taga härbärge hos Raguel. Han är en frände till dig, och han har allenast ett enda barn, en dotter vid namn Sara. 12 Jag vill tala vid honom om att han skall giva henne åt dig till hustru, ty dig tillkommer hennes arv; du är ju den ende mannen i hennes släkt. Flickan är ock fager och förståndig. 13 Så hör mig nu: jag vill tala vid hennes fader, och när vi komma tillbaka från Rages, vilja vi fira bröllopet. Ty jag vet att Raguel, i åtlydnad av Moses’ lag, icke kommer att [58]giva henne åt någon annan man; annars gör han sig skyldig till döden. Nej, det tillkommer dig framför någon annan att mottaga arvet.» 14 Då sade ynglingen till ängeln: »Asarias, min broder, jag har hört att flickan har blivit given åt sju män, men att de allasammans hava omkommit i brudkammaren. 15 Nu är jag min faders enda barn, och jag fruktar, att när jag går in till henne, kommer jag att dö, alldeles såsom de förra. Ty en ond ande har begär till henne, och han gör ingen annan något ont än dem som vilja komma henne nära. Därför fruktar jag att jag också måste dö, och så kommer jag att bringa min fader och min moder med sorg för min skull ned i graven. Och de hava icke utom mig någon son, som skulle kunna begrava dem.» 16 Men ängeln sade till honom: »Kommer du icke ihåg det bud som din fader gav dig, att du skulle taga en hustru av din egen släkt? Så hör mig nu, min broder: hon skall verkligen bliva din hustru. Gör dig inga bekymmer för den onde anden, ty i denna natt skall hon bliva dig given till hustru. 17 När du kommer in i brudkammaren, skall du taga glödande rökelseaska och lägga något av fiskens hjärta och lever på den och röka därmed. 18 Då nu den onde anden känner lukten därav, skall han fly och aldrig mer komma tillbaka. Och när du sedan vill närma dig henne, skolen I först båda stå upp och ropa till den barmhärtige Guden; då skall han rädda eder och bevisa eder -barmhärtighet. Frukta icke, ty hon har varit bestämd åt dig allt ifrån begynnelsen. Du skall rädda henne, och hon skall fara med dig; jag håller ock för troligt att du skall få barn med henne.» När Tobias hörde detta, greps han av kärlek till henne; och hans hjärta fäste sig innerligt vid henne.

8.Tob. 8:2f. /9.Tob. 11:7f. /11.Tob.3:7. /13.4Mos. 36:5f. /14.Tob. 3:8. 18.Tob. 8:4.

7 KAPITLET.

Tobias i Raguels hus.

1 Och så kom han till Ekbatana. Men när han hade hunnit fram till Raguels hus, kom Sara honom till mötes; och hon hälsade honom, och han henne. Därefter förde hon dem in i huset. 2 Och Raguel sade till sin hustru Edna: »Huru lik är icke denne unge man mitt syskonbarn Tobit!» 3 Och Raguel frågade dem: »Varifrån ären I, mina bröder?» De svarade honom: »Vi tillhöra dem av Neftalims stam, som leva såsom fångar i Nineve.» 4 Då sade han till dem: »Kännen I vår landsman Tobit?» De svarade: »Ja, vi känna honom.» Han frågade dem ytterligare: »Står det väl till med honom?» 5 De svarade: »Ja, han lever ännu; det står ock väl till med honom.» Och Tobias tillade: »Han är min fader.» 6 Då stod Raguel med hast upp och kysste honom och brast i gråt. 7 Och han välsignade honom och sade till honom: »Du är då en son till den ädle och gode mannen!» Men när han fick höra att Tobit hade förlorat sin syn, blev han bedrövad och föll på nytt i gråt. 8 Också [59]hans hustru Edna och hans dotter Sara begynte att gråta. Och de togo vänligt emot dem; 9 de slaktade en vädur och satte fram rikligt med mat.

Men Tobias sade till Rafael: »Asarias, min broder, lägg nu fram det som du talade om under resan, så att saken kan bliva avgjord.» 10 Då meddelade han Raguel ärendet. Och Raguel sade till Tobias: »Ät, drick och gör dig glad, ty dig tillkommer det att få min dotter till äkta. Men jag måste dock yppa sanningen för dig. 11 Jag har givit min dotter åt sju män efter varandra; men var gång någon av dem gick in till henne, dog han, när natten föll på. Nu må du dock göra dig glad.» Men Tobias sade: »Jag vill icke smaka något här, förrän en bestämd överenskommelse har blivit träffad oss emellan.» Raguel sade: »Så tag henne då från denna stund till äkta, efter lagens bud. Du är ju hennes frände, och hon tillhör dig. Gud, den barmhärtige, give eder den högsta lycka.» 12 Sedan kallade han på sin dotter Sara; och han fattade henne vid handen och överlämnade henne åt Tobias, till att bliva hans hustru, och sade: »Se här, tag henne till äkta efter Moses’ lag, och för henne hem till din fader.» Och han välsignade dem. 13 Därefter kallade han på sin hustru Edna; och han tog ett blad att skriva på och satte upp ett äktenskapsfördrag och tryckte sitt sigill därunder. 14 Sedan begynte de att äta.

15 Därefter kallade Raguel till sig sin hustru Edna och sade till henne: »Min syster, red till den andra kammaren, och för henne ditin.» 16 Hon gjorde såsom han hade sagt och förde henne in i kammaren. Men Sara begynte då att gråta. Och hon tröstade sin dotter i hennes gråt och sade till henne: 17 »Var vid gott mod, mitt barn; himmelens och jordens Herre give dig hugnad i stället för den bedrövelse du nu lider. Var vid gott mod, min dotter.»

3.Tob. 1:1f. /11.1Mos. 24:33. 4 Mos. 36:8.

8 KAPITLET.

Tobias äktar Raguels dotter.

1 Då de nu hade slutat måltiden, förde de Tobias in till henne. 2 Men när han skulle gå ditin, kom han ihåg vad Rafael hade sagt. Han tog alltså den glödande rökelseaskan och lade fiskens hjärta och lever på den och rökte därmed. 3 Då nu den onde anden kände lukten därav, flydde han ända bort till Övre Egypten, och där band ängeln honom.

4 Men när dörren hade blivit stängd om dem båda, stod Tobias upp ur sängen och sade: »Stå upp, min syster, och låt oss bedja att Herren ville visa oss förbarmande.» 5 Och Tobias bad och sade: »Lovad vare du, våra fäders Gud, och lovat vare ditt heliga och härliga namn evinnerligen. Dig love himlarna och alla dina skapade verk. 6 Du skapade Adam och gav honom Eva, hans hustru, till hjälp och stöd. Från dem leder människosläktet sitt ursprung. Du sade: ’Det är icke gott att mannen är allena; vi vilja göra åt honom [60]en hjälp som är honom lik.’ 7 Och nu, Herre, det är icke av otuktig begärelse som jag tager denna min syster till äkta, utan jag gör det i all ärbarhet. Så bjud då att förbarmande må vederfaras mig, och att jag med henne må få uppnå en hög ålder.» 8 Och hon sade gemensamt med honom: »Amen.» 9 Sedan sovo de båda lugnt hela natten.

Men Raguel stod upp, och gick ut och grävde en grav. 10 Ty han tänkte: »Också denne kommer nog att dö.» 11 När Raguel kom tillbaka hem, 12 sade han till sin hustru Edna: »Sänd en av tjänstekvinnorna för att se efter, om han är vid liv. I annat fall vilja vi begrava honom, så att ingen får veta något härom.» 13 Och tjänstekvinnan öppnade dörren och gick in och fann dem båda sovande. 14 Hon gick då ut igen och omtalade för sitt husbondfolk att han levde.

15 Då lovade Raguel Gud och sade: »Lovad vare du, o Gud, med allt lov som rent och heligt är. Dig love dina heliga och alla dina skapade verk; ja, alla dina änglar och dina utvalda love dig evinnerligen. 16 Lovad vare du för att du har berett mig glädje; det har icke gått mig såsom jag fruktade, utan du har handlat med oss efter din stora barmhärtighet. 17 Lovad vare du för att du har förbarmat dig över dessa två, sina föräldrars enda barn. Gör barmhärtighet med dem, o Herre. Ja, låt dem framleva sitt liv i hälsa, och låt dem därunder få njuta glädje och barmhärtighet.» 18 Därefter befallde han sina tjänare att kasta igen graven.

19 Sedan gjorde han åt dem ett i bröllop, som varade i fjorton dagar. 20 Men innan bröllopsdagarna hade gått till ända, besvor Raguel honom att icke fara därifrån, förrän de fjorton bröllopsdagarna voro förlidna. 21 Därefter skulle han få ut hälften av Raguels ägodelar och så välbehållen vända tillbaka till sin fader. Och han tillade: »Det övriga skall du få, när jag och min hustru äro döda.»

2. Tob. 6:8. /4.Tob. 6:18. /5.Ps. 148:1f. /6.1Mos. 2:7,18. /16.Tob. 7:11. /20.1Mos. 29:27. /21.Tob. 10:10.

9 KAPITLET.

Rafael hämtar Tobits penningar i Rages.

1 Och Tobias kallade till sig Rafael och sade till honom: 2 »Asarias, min broder, tag med dig en tjänare och två kameler och begiv dig till Rages i Medien, till Gabael, och hämta penningarna åt mig; för ock honom själv med dig hit till bröllopet. 3 Ty Raguel har bedyrat med ed att jag icke får fara härifrån, 4 och min fader räknar dagarna, så att det kommer att vålla honom stor oro, om jag dröjer alltför länge.» 5 Då begav sig Rafael åstad; och han tog in hos Gabael och lämnade honom hans skriftliga förbindelse. Denne bar då fram de förseglade pungarna och gav dem åt honom. 6 Och bittida följande morgon begåvo de sig båda på väg; och de kommo så till bröllopet. Och Tobias prisade sin hustru.

2.Tob. 1:14. 4:20. /3.Tob. 8:20. /4. Tob. 10:1. /5.Tob. 5:3.

[61]

10 KAPITLET.

Tobias’ föräldrar vänta på honom. Han tager avsked av Raguel.

1 Men hans fader Tobit räknade var dag som gick. Och när de dagar som behövdes för resan voro förlidna, utan att han hade kommit, 2 sade Tobit: »Hava de kanhända blivit uppehållna? Eller är kanske Gabael död, så att ingen giver honom penningarna?» 3 Och han var mycket bedrövad. 4 Men hans hustru sade till honom: »Gossen har omkommit, eftersom han dröjer så länge.» Och hon begynte att begråta honom och sade: 5 »Huru ont gör det mig icke, mitt barn, att jag lät dig fara, du mina ögons ljus!» 6 Men Tobit sade till henne: »Var tyst; gör dig inga bekymmer. Intet ont har vederfarits honom.» 7 Hon svarade honom: »Var tyst, du själv; försök icke att bedraga mig. Mitt barn har omkommit.» Och var dag gick hon utåt vägen, den väg som han hade dragit bort på; om dagen åt hon intet, och nätterna igenom begrät hon utan uppehåll sin son Tobias, så länge de fjorton bröllopsdagarna varade, som Raguel hade besvurit honom att tillbringa där.

Men Tobias sade till Raguel: »Låt mig nu fara, ty min fader och min moder hava uppgivit hoppet om att få återse mig.» 8 Då svarade hans svärfader honom: »Stanna du här hos mig, så skall jag sända bud till din fader med underrättelser om dig.» 9 Men Tobias sade: »Nej, låt mig fara till min fader.»

10 Då stod Raguel upp och gav honom hans hustru Sara, så ock hälften av sina ägodelar: trälar och boskap och penningar. 11 Därefter välsignade han dem och sände dem åstad med dessa ord: »Himmelens Gud give eder lycka, mina barn, förrän jag dör.» 12 Och till sin dotter sade han: »Hedra dina svärföräldrar; de äro nu dina föräldrar. Må jag få höra om dig vad gott är.» Sedan kysste han henne. Och Edna sade till Tobias: »Min älskade broder, må himmelens Gud låta dig komma lyckligt hem igen, och må han förunna mig att få se barn av dig med min dotter Sara, så att jag får glädja mig inför Herren. Här anförtror jag nu min dotter i din vård; bered henne icke någon sorg.»

1. Tob. 9:4. /10. Tob. 8:21.

11 KAPITLET.

Hemkomsten.

1 Tobias begav sig därefter åstad; och han lovade Gud för att han hade gjort hans resa så lyckosam. Och han tog avsked av Raguel och hans hustru Edna. Han for så vägen fram, till dess han kom i närheten av Nineve.

2 Då sade Rafael till Tobias: »Minnes du icke, min broder, huru det stod till med din fader, när du lämnade honom? 3 Låt oss nu skynda i förväg, före din hustru, och ställa huset i ordning. 4 Och tag fiskens galla i din hand.» Så begåvo de sig åstad, och hunden följde efter dem. 5 Men Hanna satt och såg utåt [62]vägen efter sin son. 6 Då hon nu fick se honom komma, sade hon till hans fader: »Se, här kommer din son, i sällskap med mannen som for med honom.»

7 Och Rafael sade: »Jag vet att din fader kommer att spärra upp ögonen. 8 Tag du då och smörj hans ögon med gallan. När han så känner svedan, skall han gnida dem, och de vita fläckarna skola falla bort, och han skall se dig.»

9 Men Hanna skyndade emot dem och föll sin son om halsen och sade till honom: »Jag har då fått återse dig, mitt barn! Nu vill jag gärna dö.» Och de gräto båda. 10 Då gick Tobit ut mot dörren, och han var nära att falla. Men sonen skyndade fram till sin fader 11 och fattade tag i honom, och han strök gallan på sin faders ögon och sade: »Var vid gott mod, min fader.» 12 När det nu begynte att svida, gned han sig i ögonen. 13 Då föllo de vita fläckarna såsom fjäll ifrån hans ögonvrår. Och när han fick se sin son, föll han honom om halsen 14 och brast i gråt och sade: »Lovad vare du, o Gud, lovat vare ditt namn evinnerligen, och lovade vare alla dina heliga änglar, 15 för att du väl har agat mig, men nu åter har förbarmat dig över mig. O, jag ser min son TobiasI» Då gick sonen, uppfylld av glädje, in i huset; och han omtalade för sin fader de stora ting som hade hänt honom i Medien.

16 Därefter gick Tobit ut för att möta sin sonhustru vid Nineves stadsport; och han var uppfylld av glädje och lovade Gud. Och de som sågo honom komma gående förundrade sig över att han hade fått sin syn igen. 17 Men Tobit betygade för dem att Gud hade förbarmat sig över honom. Då nu Tobit kom fram till sin sonhustru Sara, hälsade han henne och sade: »Var välkommen, min dotter. Välsignad vare Gud, som har fört dig till oss! Välsignade vare ock din fader och din moder!» Och det blev stor glädje bland alla hans bröder i Nineve. 18 Akiakar och hans brorson Nadab kommo också tillstädes; 19 och Tobias’ bröllop firades med gamman i sju dagar.

4 Tob. 6:9. /15.Ps. 118:18. Tob. 13:2. 18.Tob. 1:21f. 2:10.

12 KAPITLET.

Rafael giver sig till känna.

1Och Tobit kallade till sig sin son Tobias och sade till honom: »Se till, min son, att din följeslagare får sin lön; han bör också få något därutöver.» 2 Han svarade: »Min fader, jag kan utan avsaknad giva honom hälften av vad jag har haft med mig, 3 eftersom han har fört mig välbehållen tillbaka till dig och skaffat bot åt min hustru och hämtat mina penningar och likaledes skaffat bot åt dig.» 4 Då sade den gamle: »Ja, det förtjänar han.» 5 Sedan kallades han till sig ängeln och sade till honom: »Tag här hälften av allt som I haven fört med eder.»

6 Då kallade denne dem båda avsides och sade till dem: »Loven Gud och tacken honom; ja, given honom ära och tacken honom inför allt levande för vad han har gjort med eder. [63]Det är gott att lova Gud och att upphöja hans namn. Prisen och förkunnen Guds gärningar.

Ja, våren icke sena till att tacka honom. 7 Man gör väl i att hålla en konungs förborgade rådslag hemligt, men Guds gärningar bör man uppenbara och förhärliga. Gören vad gott är, så skall intet ont drabba eder. 8 Och något gott är bön i förening med fasta och allmosor och rättfärdighet. Bättre är litet med rättfärdighet än mycket med orätt. Hellre giva allmosor än samla skatter av guld. 9 Allmosor frälsa ifrån döden och rena ifrån all synd. De som giva allmosor och göra vad rätt är, de skola bliva hugnade med långt liv, 10 men syndarna äro fiender till sitt eget liv.

11 Jag vill nu icke längre dölja något för eder. Jag sade ju att man gör väl i att hålla en konungs förborgade rådslag hemligt, men att man bör uppenbara och förhärliga Guds gärningar. 12 Så vet då, att när du bad, på samma gång som din sonhustru Sara, då var det jag som bragte eder bön i åtanke inför den Helige; och när du begrov de döda, då stod jag likaledes vid din sida. 13 Och när du utan dröjsmål stod upp och lämnade din måltid för att gå åstad och jorda den döde, då undgick icke din goda gärning mig, utan jag var närvarande. 14 Därför sände Gud mig åstad för att skaffa bot åt dig och åt din sonhustru Sara. 15 Jag är Rafael, en av de sju heliga änglar som bära fram de heligas böner, och som få träda inför den Helige i hans härlighet.»

16 Då blevo de båda förskräckta; och de föllo ned på sina ansikten, ty de betogos av fruktan. 17 Men han sade till dem: »Frukten icke; intet ont skall vederfaras eder. Nej, loven Gud evinnerligen. 18 Ty det är icke till följd av min egen ynnest mot eder, som jag har kommit, utan på grund av eder Guds vilja. Loven fördenskull honom evinnerligen. 19 Hela denna tid har jag väl varit sedd av eder, men jag har varken ätit eller druckit, utan det har allenast varit en syn som I haven sett. 20 Så tacken då Gud, ty jag far nu upp till honom som har sänt mig. Och tecknen upp i en bok allt det som här har skett.»

21 Och när de stodo upp, sågo de honom icke mer. 22 Och de prisade Herrens stora och underbara gärningar, att en Herrens ängel hade uppenbarat sig för dem.

8.Ords. 16:8. /9.Ps. 41:2f. Dan. 4:24. Tob. 4:10. /10.Ords. 1:32. 19:16. Hos. 13:9. /13.Tob. 2:4. /14. Tob. 3:17. /19.Dom. 13:16.

13 KAPITLET.

Tobits lovsång.

1 Och Tobit skrev en bön, enl fröjdesång; den lydde så:

Lovad vare Gud, som lever i evighet,
och lovat vare hans konungavälde!
2 Ty han agar och förbarmar sig åter,
han för ned i dödsriket och upp därur igen,
och ingen finnes, som kan undfly hans hand.

[64]

3 Tacken honom, I Israels barn, inför hedningarna;
bland dem har han ju förstrött oss.
4 Förkunnen bland dem hans majestät,
upphöjen honom inför allt levande;
ty han är vår Herre,
och han är Gud, vår fader, i all evighet.
5 Om han än agar oss för våra missgärningars skull,
så skall han dock åter förbarma sig
och församla oss från alla hednafolk,
vart I än haven blivit förskingrade bland dem.

6 Om I omvänden eder till honom av allt edert hjärta och all eder själ,
så att I gören sanningen inför honom,
då skall han åter vända sig till eder
och icke mer fördölja sitt ansikte för eder.
Skåden då vad han vill göra med eder,
och tacken honom så mycket eder mun förmår.
Loven rättfärdighetens Herre,
och upphöjen evigheternas konung.
Ja, jag tackar honom i min fångenskaps land
och förkunnar hans starkhet och majestät för ett folk av syndare.
Vänden nu om, I syndare,
och öven rättfärdighet inför honom.
Kanhända skall han då finna behag i eder
och bevisa eder barmhärtighet.

7 Min Gud upphöjer jag,
min själ upphöjer himmelens konung
och vill jubla över hans majestät.

8 Så säge alla, och så tacke honom alla, i Jerusalem:

9 »Jerusalem, du heliga stad,
väl agar han dig för det som dina barn hava förövat,
men han skall åter förbarma sig över de rättfärdigas barn.
10 Tacka Herren rätteligen,
och lova evigheternas konung,
för att hans tabernakel åter må varda uppbyggt i dig med fröjd.
Och må han i dig bereda glädje åt de fångna
och i dig bevisa kärlek mot de arma,
från släkte till släkte evinnerligen.
11 Många folk skola komma fjärran ifrån
för att tillbedja Herren Gud,
med skänker i sina händer,
med skänker åt himmelens konung.
Släkte efter släkte skall hembära dig jublande lov.
12 Förbannade vare alla de som hata dig,
välsignade alla de som älska dig, evinnerligen.
13 Gläd dig och jubla över de rättfärdigas barn;
ty de skola samlas tillhopa och skola lova de rättfärdigas Herre.
14 Ja, saliga äro de som älska dig.
De skola få glädjas över din lycka.

[65]

Saliga äro alla de som bedrövades vid de slag som träffade dig,
ty de skola få glädjas över dig, när de skåda all din härlighet;
ja, de skola fröjda sig evinnerligen.»

15 Min själ, lova Gud, den store konungen.
16 Ty Jerusalem skall varda uppbyggt av safir och smaragd,
och av dyrbar sten dina murar;
dina torn och bålverk skola byggas av rent guld.
17 Och Jerusalems gator skola beläggas med beryll
och med karbunkel och ädelsten från Sufir,
18 och alla dess gränder skola säga: »Halleluja», och lova Gud:
»Lovad vare Gud evinnerligen, han som har upphöjt dig!»

14:1 Härmed slutade Tobit sin lovsång.

2.5Mos. 32:39. Job 5:18. Vish. 16:13. /5.Tob. 3:4f. /11.Jes. 2:3. 49:18. 60:4. Apg. 2:5f. /12.1Mos. 12:3. 27:29. /14.Ps. 122:6. /15.Ps. 103:1f. Luk. 1:46f. /16.Jes. 54:11f. Upp. 21:11f.

14 KAPITLET.

Tobits sista ord och död. Tobias’ död.

2 Tobit var femtioåtta år gammal, när han förlorade sin syn, och efter åtta år fick han den igen. Han utdelade allmosor och fruktade alltjämt Herren Gud och tackade honom. 3 Och han uppnådde en mycket hög ålder.

Och han kallade till sig sin son, jämte dennes söner; och han sade till honom: »Min son, jag är nu gammal och färdig att skiljas ifrån detta livet; tag dina söner med dig 4 och begiv dig bort till Medien, min son. Ty jag är övertygad om att Nineve skall omstörtas, alldeles såsom profeten Jonas har sagt. I Medien däremot skall till en viss tid råda mer lugn. Och jag är övertygad om att våra bröder i hemlandet skola drivas bort ifrån det goda landet och förskingras, och att Jerusalem skall bliva öde och Guds hus där brännas upp och ligga öde till en tid. 5 Sedan skall Gud åter förbarma sig över dem och låta dem vända tillbaka till deras land. Och de skola bygga upp Guds hus igen — det skall dock icke bliva sådant som det förra var — och det skall äga bestånd, till dess denna världsålders tider äro fullbordade. Därefter skola de vända tillbaka från alla de länder i vilka de hava levat såsom fångar och bygga upp Jerusalem med härlighet. Och Guds hus där skall för alla kommande släkten byggas upp med glänsande prakt, i enlighet med vad profeterna hava talat om denna stad. 6 Och alla hedningar skola uppriktigt omvända sig till att frukta Herren Gud, och de skola gräva ned sina avgudabilder. 7 Ja, alla hedningar skola lova Herren. Och Guds eget folk skall tacka honom, och Herren skall upphöja sitt folk. Och alla de som i sanning och rättfärdighet älska Herren Gud, så att de bevisa barmhärtighet mot våra bröder, de skola glädja sig. 8 Så begiv dig nu, min son, bort ifrån Nineve; ty det som profeten Jonas har talat skall [66]förvisso gå i fullbordan. 9 Men håll du lagen och budorden, och älska barmhärtigheten och var rättfärdig, på det att det må gå dig väl. 10 Begrav mig med heder, och din moder vid min sida; men stannen sedan icke längre kvar i Nineve. Betänk, min son, vad Nadab gjorde mot sin fosterfader Akiakar, huru han störtade honom ur ljuset ned i mörkret, ochhuru illa han lönade honom. Akiakar blev räddad, men den andre fick sin välförtjänta lön och måste själv stiga ned i mörkret. Akiakar övade barmhärtighet, och han blev frälst ur dödens snara, vilken Nadab hade lagt ut för honom; men denne föll själv i snaran och förgicks. 11 Sen fördenskull, mina barn, vad barmhärtighet förmår, och huru rättfärdighet frälsar.»

Medan han sade detta, gav han upp andan på sitt läger. Han var då ett hundra femtioåtta år gammal. Och Tobias begrov honom med stor heder. 12 Och när Hanna dog, begrov i han henne vid faderns sida. Sedan drog Tobias med sin hustru och sina söner bort till Ekbatana, till sin svärfader Raguel. 13 Och han uppnådde en hög ålder, i ära och anseende. Och han begrov sina svärföräldrar med stor heder och tog så deras egendom i arv, likasom förut sin fader Tobits, 14 Han dog i Ekbatana i Medien, ett hundra tjugusju år gammal. 15 Och förrän han dog, fick han höra om Nineves undergång; det blev nämligen erövrat av Nebukadnessar och Asverus. Och han fick så före sin död glädja sig över Nineves fall. Amen.

2.Tob. 2:10. 11:13. /3.1 Mos. 49:1. 4.Jon. 3:4. Nah. 1:1f. Sef. 2:13f. 5.Esr. 3:8, 12. 6:14. Jes. 2:2f. /7. Tob. 13:11. /10.Tob. 4:3.