Nog minns jag hur det var, när som lilla vännen for
Och jag kände mig så ensam i världen.
Lärkan sjäng, göken gol och var äng i blomning stod.
Men för mig fanns ingen glädje mer i världen.
När han kom med sin bössa och sitt skallande horn,
Ekot svarade från klippor och vallar och torn
— Men jag sörjer den fröjd som är flyktad.
Mången kväll uti lunden jag väntat på min vän,
Men hans stämma mig aldrig vill svara.
Skulle svek kunna bo i hans redeliga bröst,
I hans ögon, som stjärnor så klara?
Nej, om trogen jag blir, nog han kommer en gång,
Det blir liv, det blir lust, då blir dagen ej lång!
— Men jag sörjer den fröjd som är flyktad.
