Den gröna riddaren

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Titelsida
Den gröna riddaren
av Peter Christen Asbjørnsen och Jørgen Moe
Presten och klockarn  →
Ur boken: Nio norska Folksagor och äfventyr. Sagan finns även i en alternativ version i boken Folksagor.


[ 3 ]

Den gröna riddaren.

Det var en gång en kung, som var enkeman, och han hade en enda dotter; men det är ett gammalt ord, att enkemanssorg är som armbågsstöt, den gör ondt, men går snart öfver; och så gifte han sig med en drottning, som hade två döttrar; och denna drottningen, hon var icke bättre än styfmödrar pläga vara; elak och hård var hon alltid emot styfdottern. Sent om sider, då de voro vuxna, flickungarne, så blef det krig, och kungen skulle ut och slåss för land och rike. De tre döttrarna skulle få lof att säga, hvad kungen skulle köpa och ha med sig hem till dem, i fall han vann på fienden. Styfdöttrarna skulle nu säga först ifrån, hvad de ville önska sig, må veta. Jo, den första hon bad om en guldrock så stor, att den kunde stå på en silfvertolfskilling, och den andra hon bad om ett guldhäspeträd så stort, att det kunde stå på en silfvertolfskilling; det ville de ha; och det var nu hvarken för vinningen eller för spinningen till någondera af dem. Men hans egen dotter, hon ville ingenting annat bedja om, än att han skulle helsa den gröna riddaren. Kungen reste ut i kriget, och huru det nu gick, så vann han, och huru det bar till, så köpte han det, som han hade lofvat styfdöttrarna; det hans egen dotter hade bedt honom om, det hade han alldeles glömt bort; men så gjorde han ett gästabud, emedan han hade vunnit. Der fick han se den gröna riddaren, och då kom han ihåg det och helsade honom från rätta dottern sin. Riddaren tackade honom för [ 4 ]helsningen och gaf honom en bok, som såg ut som en psalmbok med perm och spännen. Den skulle kungen taga med sig och gifva henne; men han fick icke öppna den, och icke fick hon det heller, förrän hon blef ensam. Då kungen var färdig med kriget och kalastillställningarna, så kom han hem igen, och han hade knapt kommit inom dörren, förrän styfdöttrarna omringade honom efter det, han hade lofvat att köpa åt dem. Ja, han hade det. Men hans egen dotter, hon höll sig tillbaka och sporde icke om någonting, och kungen kom icke ihåg det han heller, förrän han skulle gå ut; då tog han på sig den rocken, som han hade haft på gästabudet, och i detsamma som han stack handen i fickan efter näsduken, kände han boken. Då gaf han henne den och sade, han skulle helsa att den var från den gröna riddaren, och hon fick icke öppna den förrän hon var ensam. Om aftonen, då hon var för sig sjelf på sitt rum, öppnade hon boken, och med detsamma hörde hon först en melodi, så vacker att hon aldrig hade hört dess make, och så kom den gröna riddaren. Han sade, att boken var sådan, att när hon öppnade den, kom han till henne, det var detsamma hvar det var någonstädes, och när hon tillslöt den igen, var han på ögonblicket borta.

Ja, hon öppnade boken ofta om qvällen, när hon var ensam och i ro, och riddaren kom alltid till henne och var der som oftast. Men styfmodern lade näsan sin i allt; hon märkte, att det var någon inne hos henne, och hon var icke sen att omtala det för kungen. Han ville icke tro det; de finge då se efter först, om det var så, sade han, innan de kommo med slikt och skyllde henne för det. En afton stodo de utanför dörren och lyssnade, och de tyckte sig tydligt höra, att det talades innanför. Då de kommo in, fanns der ingen. “Hvem var det du talade med?“ frågade styfmodern både barskt och hvasst. — [ 5 ]“Det var ingen det,“ svarade prinssesan. “Jo, jag hörde det ju tydligt,“ sade hon. — “Jag låg bara och läste i en bönbok.“ — “Visa mig den,“ sade drottningen. — Ja, det var icke annat än en bönbok, det, och den måtte hon väl ha rätt att läsa i, sade kungen. Men styfmodern trodde detsamma som förut, och så borrade hon ett hål i väggen och lurade der. En afton hörde hon att riddaren var der, ryckte upp dörren och for som en vind in till styfdottern, men denna var icke sen att slå igen boken hon heller, så att han försvann med fart; men hur snabb hon hade varit, så fick styfmodern se en skymt af honom, så hon blef säker på att någon hade varit der. Så skulle kungen ut på en lång, lång resa; under tiden lät drottningen gräfva ett djupt hål ned i jorden; der murade de upp ett hus; men i muren lät hon dem lägga in råttmos och annat starkt förgift, så att der icke skulle komma in så mycket som en råtta en gång. Murmästaren fick god betalning och lofvade att resa ur landet, men det gjorde han icke, han blef der han var, han. Der blef prinsessan nedsatt med sin piga, och då de voro komna ned i hålet, murade de igen ingången, så att det bara var ett litet hål upptill, som de kunde släppa ned mat igenom åt henne. Här satt hon och sörjde, och tiden blef henne allt längre och längre; men så kände hon att hon hade boken med sig, tog fram den och öppnade den. Först hörde hon samma vackra melodi, som hon förut hade hört, och sedan en ömkelig jemmerlåt, och rätt som det var, så kom den gröna riddaren; “Jag är nästan död nu,“ sade han och berättade, att styfmodern hade lagt gift i muren, och han visste icke om han kunde komma ut igen med lifvet. Då hon alltså måste slå igen boken, hörde hon samma jemmer och vånda.

Men pigan som var hos henne, hade en käraste, och till honom fick hon sändt bud, att han skulle gå till [ 6 ]murmästaren och bedja honom göra hålet så stort, att de kunde krypa upp igenom det; prinsessan skulle betala honom så bra, att han skulle ha nog för alla sina lefnadsdagar. Ja, han gjorde det; de sluppo ut och reste långt, långt bort i främmande land, både hon och pigan, och hvar de kommo, så sporde de efter den gröna riddaren. Sent om sider kommo de till ett slott, som var klädt med svart, och just som de skulle förbi der, så kom ett störtregn öfver dem; då gick prinsessan in under slottshvalfvet och ämnade stå der tills ovädret gick öfver. Bäst som de stodo der, kommo en ung man och en gammal man, som också sökte skydd mot regnet; men prinsessan drog sig längre in i en vrå, så att de icke sågo henne.

“Hur kommer det till, att den här kungsgården är klädd med svart?“ frågade den unge.

“Vet du inte det?“ sade gubben; “prinsen här är dödssjuk, han, som de kalla den gröna riddaren,“ — och så berättade han huru det gått till. Då den unge hörde, på hvad sätt han hade fått det, frågade han, om det icke fanns någon som kunde göra honom bra igen. “Nej, det finns inte mer än ett medel,“ sade den gamle, “och det är, om den jungfrun, som satt i hålet under jorden, kommer och plockar läkdomsörter på marken, kokar dem i söt mjölk och tvättar honom dermed tre gånger,“ — och så räknade han upp hvad det var för örter, som skulle användas för att han skulle bli frisk. Detta hörde hon, och hon hörde noga på också. Då regnet var öfver, gingo de båda männen, och hon dröjde icke länge hon heller. Då de kommo hem dit, der de bodde, måste de ut och hemta allahanda örter i skog och mark, både hon och pigan, och de plockade och samlade tidigt och sent af alla dem, hon skulle hafva och koka. Så köpte hon sig en doktorshatt och en doktorsrock, gick upp till kungen och erbjöd sig att göra prinsen frisk igen.

[ 7 ]Nej, det tjenade ingenting till, sade kungen; det hade varit så många der och försökt, men det hade alltid blifvit värre och icke bättre. Hon gaf sig icke, utan lofvade säkert, att han skulle bli bra, och det både fort och väl. Ja, så skulle hon väl få försöka då, och hon släpptes in till den gröna riddaren och tvättade honom första gången. Då hon kom igen den andra dagen, var han så pass mycket bättre, att han kunde sitta upprätt i sängen; dagen derpå var han god till att gå i rummet, och den tredje dagen var han så frisk som fisken i vattnet. Han skulle ut på jagt, sade doktorn. Nu blef kungen så förtjust i doktorn som fågeln i Guds klara dag. Men doktorn ville hem. Då lade hon bort rocken och hatten, gjorde sig fin och lagade till en måltid, hvarefter hon öppnade boken. Det blef samma fröjdemelodi som förut, och med detsamma kom den gröna riddaren. Han undrade, huru hon hade kommit dit. Men så omtalade hon huru allt hade gått till, och då de hade ätit och druckit, tog han henne genast med sig upp på slottet och berättade för kungen, huru det hade tillgått från början till slut. Så blef der bröllop och bröllopsfirande, och då de hade slutat dermed, reste de hem. Då blef det stor glädje för hennes fader. Men styfmodern togo de och rullade i en spiketunna.