Den lilla tiggarflickan

Den stackars Nelli satt och gret
På modrens mull i grafven.
Tung var dess suck och tåren het,
Som vätte tiggarstafven.

Hvar en, som henne gick förbi,
Dess klagan kunde höra:
»Hvad skall det af mig arma bli?
Gud, hvad skall Nelli göra?

Jag liten är och moderslös –
Stor är min nöd och smärta.
Om jag till döds i kölden frös,
Rör det ej någons hjerta.

Min mor, min mor,» hon snyftade,
Och tårar rösten dränkte,
»Min mor, min mor!» hon suckade.
Och ned sitt hufvud sänkte.

Gick så förbi en andlig man,
Såg hennes tårar trilla,
Sig af sitt kall befogad fann
Att hennes oro stilla.

»Din moder kommer ej igen,»
Han sade, »fast du gråter;
Men du förtörnar himmelen
Om du så illa låter.

Läs flitigt din katkes, mitt barn,
Ock dina aftonböner,
Så undflyr du visst satans garn,
Och himlens bistånd röner!»

Han gick och, handen höjande
Andäktigt öfver flickan,
Meddelte rik välsignelse,
Men ingenting ur fickan.

Och, stojande uti hans spår,
Kom nu en verdslig sälle,
Som gaf sin slant och gret sin tår
På detta sorgsna ställe.

(En slant, o kristen, mättar mer
Än lexor ur katkesen.
Märk det, I andans män! För er
Är denna parentesen.)

»Stor tack, min goda herre, tack!»
Framsuckade den lilla
Och slanten i sin kjolsäck stack
Och skalf af köld så illa.

Med utsträckt hand och sorgfullt bröst
Satt den förlåtna arma
Och bad med nödens kväfda röst
Hvar kristmild sig förbarma.

Och der en mängd med menniskor
Sågs fram och åter vandra.
Hos en var rösten kall och torr,
Och snäsande hos andra.

Uti den rikes hårda blick
Hans hjerta var att skåda.
Den girige så brådtom fick
Och såg sin fyrk i våda.

En man med stjerna på sin frack
Drog upp havanna-prisen,
Svor några ord om »tiggarpack,»
Om »lättjan» och »polisen.»

»Nå, hvar man kommer,» skrek en dam,
»Så hör man ungar tjuta!»
Och gick, vid scenen af en dram,
Att sina tårar gjuta –

En dam, visst icke gjord af stål
För denna menskligheten,
Men som ej tiggar-ungar tål,
Blott för malpropeten,

Som, i sin vällust dagligt van
Att nödens offer snäsa,
Än aldrig nånsin en roman
Har torrögd kunnat läsa...

Det mörknade, och dagen skred –
R’en brann en dunkel lykta.
Och mer och mer af ångest led
Den lilla djupt betryckta.

»Hvem skall beskydda mig, o hvem?
Jag så för mörkret ryser!
Och ingen mamma, intet hem –
Jag hungrar och jag fryser.»

Hon hemsk och rådvill såg sig om,
Af skuggan sig förskräckte,
Då dit en kristmild qvinna kom,
Som henne handen räckte.

»Kom,» sade hon, »och med mig gå,
Der du ser lampan lysa!
Jag fattig är, har många små,
Men skall dig gerna hysa.»

Hon med den späda uslingen
I varma kojan trädde
Och af den goda gerningen
Så innerligt sig glädde

Och moderligen lofvade
Den moderlösa skydda
Och såg Guds englar leende
Sig lägra kring dess krydda,

Och gjorde se’n sin aftonbön
Till skyddaren för alla,
Förvissad att sin gernings lön,
På sina barn se falla,

Och somnade så ljuft och godt:
Frid i dess hjerta rådde,
En sällhet, som i gyllne slott
Än ingen mäktig nådde.

Du rike utan mensklighet,
Du borde dig bedröfva:
Du lycka har – lycksalighet
Blott de, som godhet öfva!