Den unga fången

Från Wikisource, det fria biblioteket.
 
Hoppa till: navigering, sök
←  Marseljäsen Den unga fången
av André Chénier
Översättare: Edvard Fredin

ur Fredins Efterlemnade dikter från 1890
Den sjunde Thermidor  →
Originaltitel: La Jeune Captive


[ 156 ]
André Chénier.


*

Den unga fången.

»Ej rädes rosens knopp för lians hvassa blad,
och drufvan anar ej i sommarsolens bad
            att snart den randas, skördetiden.
Och jag, som drufvan varm, som rosenknoppen skön,
jag ställer, bäfvande, till himmelen en bön,
            att ej min dag må vara liden.

En man må tårlöst lugn och kall till döden gå. —
Jag gråter, hoppfull dock, att skyn skall varda blå
            se’n stormen rasat, åskan knallat.

[ 157 ]

Ack, lifvet är så ljust, fast mulna några dar:
det bi, som honung för, en gadd ju äfven har
            och minsta sjö i uppror svallat.

Jag älskar ängens doft, jag älskar solens sken,
och fåfängt stängs jag här af murens kalla sten,
            min själ hvart hinder öfversvingar.
Mer fri än någonsin, mot morgonen som gryr,
den unga näktergaln ur nätets maskor flyr,
            och sången ned ur rymden klingar.

Men hvarför skall jag dö? Jag somnar lugn hvar kväll
och drömmer ljuflig dröm och vaknar glad och säll
            och gråter aldrig ångrens tårar.
Jag är de fångnes sol; enhvar när han mig ser,
som vid en englasyn, betagen, hänryckt ler
            hur tung en sorg hans änne fårar,

Bland dimmor skymtar blekt det mål, som jag mig drömt;
i barndomsdalens hägn jag nästan kvar mig glömt
            bland blommorna på gröna stränder.

[ 158 ]

Till lifvets gästabud jag nyss har blifvit väckt,
den fradgande pokaln munskänken ej mig räckt
            att gripas fast af mina händer.

Omkring mig våren ler. Och måneskiften gå
förrn odlarns höjda arm den mogna skörd skall slå
            och solen högt på himlen lyser.
O, liljan är jag lik, som, väckt af daggens kyss,
till morgonrodnans fjät i salig undran lyss —
            men se, för aftonen jag ryser!

Vik hädan, hemska syn! För tidigt, bleka död,
du kommer, gå! Du vet hvar hungersargad nöd
            anropar dig att lian höja!
Ack, fagert dalen ler, och himlen strålar ljus,
och ljufligt strängaspel jag hör i vindens sus —
            o, nej! nej! död, du måste dröja!» —

Så klagar, fängslad här, en flicka ung och blek,
och lyran på min arm, som eolsharpan vek,
            för hennes sorgsna stämma klingar.

[ 159 ]

Ur kvalens slöa lugn jag rycker mig en stund
och skänker så hvar suck, hvart ord från hennes mund
            i stilla glädje diktens vingar.

Måhända skall min sång i dunkla framtidsdar
en undran väcka: hvem det fagra offret var,
            hvars suckar genom tiden darra?
Hvart hennes ord var sång, hvar rörelse behag. —
Som hon vi bäfva dock vid tanken på den dag,
            då våra bödlars fotsteg knarra!

1888.