Det blå bandet

Från Wikisource, det fria biblioteket.
 
Hoppa till: navigering, sök
←  Jungfrun på Glasberget Folksagor
av Peter Christen Asbjørnsen och Jørgen Moe,
Illustrationer: Carl Larsson
Översättare: Stina Bergman

Det blå bandet
Rike Per Krämare  →


[ 179 ]

DET BLÅ BANDET.

Det var en gång en fattig gumma, som varit ute på tiggarstråt. Hon hade en liten pojke i sällskap. När hon fått påsen full vände hon mot norr för att gå över berget hem igen. Ett stycke uppför berget hittade de ett blått strumpeband, som låg på vägen. Pojken bad om lov att få ta det.

»Nej», sa modern, »det kan vara trolltyg i bandet.» Och så fick pojken lov att följa henne utan band. Men efter en liten stund sa gossen att han ville gå avsides ett slag. Modern satte sig då på en stubbe och väntade. Pojken blev borta rätt länge, ty när han kommit så långt in i skogen att modern inte kunde se honom sprang han tillbaka efter strumpebandet och knöt det kring sin midja. I detsamma kände han att han blev så stark, att han kunde lyfta hela berget.

När han kom tillbaka var gumman ond och frågade var han varit så länge.

»Du är inte mån om tiden, du, och det fastän det börjar bli sent», sa hon. »Du vet väl att vi måste hinna över berget innan det blir för mörkt.»

»Kära min mor», sa pojken, »får jag lov att gå upp på toppen och se efter om det inte finns folk i närheten medan du vilar dig.»

[ 180 ]Jo, det fick han lov, och när han kom upp på höjden såg han att det lyste ur en stuga inte långt därifrån. Pojken sprang ner till gumman och sa:

»Kom, mor, så skynda vi oss. Jag ser att det lyser så vänligt från en stuga inte långt härifrån.»

Gumman steg upp och tog sin påse, för hon ville gärna se stugan som det lyste ur. Men när de gått ett stycke sa hon att det måtte vara trolltyg med den där stugan, för hon kände väl till hela Björnskogen och hon kom nu väl ihåg att det inte fanns någon boning förrän på andra sidan åsen under berget. Men när de gått en stund stodo de framför en stor rödmålad stuga.

»Här våga vi inte gå in», sa gumman, »för här bor alldeles säkert bergstrollet»

»Jo, visst ska vi gå in», sa pojken och steg på, följd av gumman. Men så snart hon kom innanför dörren så dånade hon, för hon fick se en stor och bred karl sitta på en bänk.

»God afton, morfar», hälsade pojken.

»Nu har jag suttit här i trehundra år, men ännu har ingen kommit som kallat mig för morfar», sa mannen på bänken. Pojken satte sig bredvid honom och började språka som med en god vän och kamrat

»Men hur gick det med mor din?» frågade mannen när de pratat en stund. »Jag tror sannerligen att hon dånade. Det är bäst du ser till henne», sa han.

Pojken tog tag i gumman och släpade fram henne över golvet, och då kvicknade hon till. Hon kröp längst in i spiselvrån och hon var så rädd att hon knappt [ 181 ]vågade titta upp. Sedan frågade pojken om de kunde få husrum där över natten. Jo, det kunde de få, sa mannen. De fortsatte att prata en stund, men så blev pojken hungrig och frågade om de kanske kunde få lite mat också. Ja, det skulle nog gå det med, sa mannen, och reste sig upp och la sex famnar ved på elden. Gumman blev förstås ändå mera rädd och pep om att nu tänkte han bränna dem inne. När veden brunnit ner till glöd gick mannen ut.

»Gud nåde mig så visst», muttrade gumman, »ser du inte att vi kommit till trollet, din morskepelle?»

»Å pytt, det är väl inte så farligt», sa pojken.

Om en stund kom mannen in med en kolossalt stor oxe, som han drev till under ena örat med knytnäven, så att den stupade död på golvet. Sedan lyfte han upp den vid alla fyra benen och la den ovanpå glöden och vred och vände den till dess den blev brun utanpå. Därpå hämtade han ett silverfat ur ett skåp och på det la han den stekta oxen. Och fatet var så stort att ingenting av oxen stack utanför kanterna. Det satte han fram på bordet och så hämtade han upp en vintunna ur källaren och den slog han ena botten ur, och satte sedan tunnan på bordet med. Så la han fram tre knivar, som voro tre alnar långa vardera, och så bjöd han gumman och pojken till bords. Gumman jämrade sig, för hon orkade ju inte ens lyfta kniven, men pojken tog sin och skar ut ett par bra bitar ur oxens lår och det la han på moderns tallrik. När de ätit en stund lyfte han ner vintunnan på golvet och sa att gumman skulle komma [ 182 ]och dricka. Men tunnan var så hög att hon inte nådde upp, utan han måste ställa henne på sina axlar för att hon skulle komma åt vinet. Själv klättrade han sedan upp till tunnkanten och där hängde han som en katt och lapade i sig av vinet. När han druckit sig otörstig lyfte han upp den stora tunnan på bordet igen, tackade för mat och dryck och sa åt gumman att hon också skulle tacka. Hur rädd hon än var, vågade hon inte göra annat, utan hon gick bort till mannen och sa tack för mat. Gossen satte sig bredvid mannen på bänken och började prata på nytt. Om en stund sa mannen:

»Nej, nu är det min tur att få lite kvällsmat», och så gick han fram till bordet och åt upp hela oxen med horn och allt, och vintunnan drack han ur och sedan satte han sig hos pojken på bänken igen. »Jag vet inte hur vi ska göra med liggplatserna», sa han, »för jag har bara en vagga, men den kanske du kan ligga i, så får mor din sova i min säng», sa han.

»Ja tack, det duger bra det», sa pojken och klädde av sig och kröp ner i vaggan, som var så stor som någon dubbelsäng. Och gumman måste krypa ner i mannens säng fastän hon var så fasligt rädd.

Pojken låg länge vaken och han tänkte att det kanske inte var värt att han somnade innan han fick se hur detta skulle sluta. Om en stund började mannen prata sakta med gumman:

»Här kunde du och jag leva tillsammans och ha det gott, om vi bara bleve av med sonen din», sa mannen.

»Kan du inte hitta på råd, du då?» frågade gumman.

[ 183 ]Å jo, det kunde han väl, sa han. Han skulle skylla på att han gärna ville att gumman skulle stanna i stugan och hushålla för honom, och så skulle han ta pojken med sig bort till berget för att bryta sten, och så skulle han kasta ett stort block av berget på pojken så att han dog. Allt detta låg pojken och hörde.

Dagen därpå frågade trollet — ja, för ett troll var det, utan tvivel, om gumman ville stanna hos honom någon tid för att sköta hans hushåll. Och längre fram på dagen tog han pojken med sig för att bryta sten. Han sa åt honom att han skulle gå längre ner i berget och titta efter sprickor, och under tiden bröt han och bände med bräckjärnet så han fick loss ett helt lite berg, som han lät ramla över pojken. Men pojken satte axeln mot berget och hoppade undan och lät sedan berget falla.

»Jaså, det är din mening att slå ihjäl mig», sa pojken. »Då får du allt ta min plats så ska jag ta din», sa han, och trollet vågade inte annat än lyda. Pojken bröt loss ett helt litet berg, som han lät falla ner på trollet, som fick ena benet avhugget. »Kors en sån stackare du är», sa pojken och klev ner och lyfte undan berget och drog fram trollet. Därpå tog han honom på ryggen och bar hem honom. Under vägen skakade han trollet, så att han skrek som om kniven suttit i honom. När de kommo hem måste de bädda ner trollet i sängen, där han sedan låg och var ganska skröplig.

Nästa gång trollet och gumman gjorde upp planer på att bli pojken kvitt, hörde han dem säga att det fanns [ 184 ]tolv lejon i en hage ett stycke därifrån. Kunde de bara få pojken att gå dit, skulle han säkert bli sliten i stycken. Gumman sa att hon nog skulle få dit honom. Hon skulle låtsas vara mycket sjuk och enda botemedlet skulle vara om pojken kunde skaffa henne mjölk från en lejoninna att dricka. Pojken hörde förstås allt vad de sa. Nästa morgon jämrade sig gumman och sa att hon var så sjuk, så sjuk, och hon bad pojken gå efter mjölk i hagen.

Ja, pojken tog nyckeln till grinden och mjölkstävan med sig och gick ut i hagen. När han kom fram och steg in genom grinden fräste och väste de tolv lejonen åt honom. Men han tog det största av dem i benen, bar ut besten utanför gärdesgården och slog honom i marken med sådan kläm, att han dog på fläcken. När de andra djuren såg det blevo de spaka som lamm och så rädda att de kröpo till hans fötter som hundar med dåligt samvete. Sedan följde de honom i hälarna vart han gick och när han steg in i stugan la de sig utanför med tassarna på tröskeln.

»Nu ska du väl bli frisk igen, mor», sa pojken när han kom in, »för här har du lejonmjölk att dricka.» Han hade en skvätt i stävan. Trollet låg borta i sängen och svor på att det inte var sant, det behövdes allt andra konster än vad han kunde för att få mjölka ett lejon. Då tvang pojken honom upp ur sängen och så öppnade han dörren och lejonen störtade sig över trollet, så att pojken måste gå emellan för att rädda honom.

Den natten sa trollet att han inte kunde begripa hur de skulle få livet ur pojken. Han hade två bröder, sa han, [ 185 ]som voro mycket starkare än han, och som bodde på fina slott i närheten. Den ene hade en fruktträdgård med äpplen i, som voro sådana att den som åt av dem somnade och sov i tre dygn. Kunde de bara få dit pojken, så skulle han säkert inte kunna hålla sig från att äta

Och lejonen störtade sig över trollet, så att pojken måste gå emellan för att rädda honom.

av äpplena och om han bara somnade, så skulle säkert trollet slita honom i stycken under sömnen. Ja, gumman skulle återigen låtsas som om hon vore sjuk, och be pojken gå efter ett av de där äpplena åt henne. Allt det här hörde pojken där han låg vaken i vaggan. Morgonen därpå var gumman så sjuk, att hon skrek både [ 186 ]ack och ve. Hon sa att hon skulle dö om hon inte fick ett äpple ur slottsträdgården, men hon hade ingen att sända dit efter äpplet. Pojken erbjöd sig genast att gå och de elva lejonen följde honom i hälarna. Knappt hade han kommit in i trädgården förrän han klättrade upp i ett äppleträd och åt så många frukter han bara rådde med. Så fort han kom ner ur trädet somnade han, men lejonen la sig i ring omkring honom och när trollen kommo farandes på den tredje dagen och vrålade av ilska över att någon listat sig in i deras trädgård, störtade lejonen sig över dem och revo trollen i småstycken. När de voro färdiga med det kröpo de ihop kring pojken på nytt. Pojken vaknade först sent på eftermiddagen och när han gnuggat sömnen ur ögonen och såg spåren efter striden undrade han vad i all sin dar det varit på färde. När han kom fram till slottet mötte han en vacker flicka, som sett hur allting gått till, och hon sa att han kunde tacka sin Gud att han sluppit vara med i det slagsmålet, för annars hade han säkert mistat livet.

Pojken svarade att det var då inte så säkert, och när flickan bad honom komma in och prata en stund, gick han med in i slottet. Lejonen tänkte också gå med in, men flickan blev så rädd så hon skrek, och då fick lejonen vackert stanna utanför. Pojken frågade hur det kom sig att en så vacker flicka som hon ville ha ett av trollen till man. Och då talade hon om att hon alldeles inte velat ha trollet, utan han hade rövat henne, och hon var dotter till kungen av Arabien, sa hon. Sedan frågade hon pojken om han ville att hon skulle resa hem nu eller [ 187 ]om han ville ha henne, och det ville han förstås väldigt gärna. Men när de bott någon tid i slottet fick prinsessan en faslig lust att fara hem till sina föräldrar och hälsa på. De utrustade då ett skepp och så reste prinsessan från slottet.

När hon rest kom pojken plötsligt ihåg att han hade haft ett ärende till slottet, han skulle ju hämta medicin till mor sin. Visserligen trodde han inte att hon varit sjukare än att hon nu kryat på sig utan äpplet, men han ville ändå gå dit för att titta till henne. När han kom fram så var mannen frisk för länge sedan och gumman var pigg som ett vinterny.

»Sickna fattiglappar ni äro, som bo i en så usel koja», sa han. »Nej, kom med till slottet mitt så ska ni få se på schangtilt», sa han.

Ja, både mannen och gumman följde med honom till slottet, och på vägen passade modern på att fråga vad det kom sig att han blivit så stark.

Jo, det kom sig av det blå strumpebandet, som han hittade på åsen den där gången mor och han gått på tiggarstråt, sa han.

Då frågade gumman om han alltjämt hade det där bandet, och han sa att det hade han. Gumman bad att få titta på det. Den dumma pojken knäppte upp västen och byxlinningen och när gumman fick syn på bandet tog hon med bägge händerna och slet det från honom och knöt det om sin ena handled.

»Vad ska man nu ta sig till med en sådan inpiskad [ 188 ]kanalje som du», röt hon åt sonen, »jag borde förstås slå till dig så att hjärnan flöt ut», tyckte hon.

»Det vore en alldeles för lätt död för den där uslingen», vrålade trollet, »nej, låt oss bränna ut hans ögon och sedan sätta honom i en liten båt och driva honom till havs», sa den otäckingen.

Och det gjorde de också. Men efter båten simmade lejonen och till slut togo de den och drogo den till en ö där de ledde pojken i land och satte honom under en tall. De fångade vilt åt honom till mat och de plockade så mycket fågel, att fjädern räckte till en skön bolster. Men han måste äta all maten rå och blind var han. Så en dag jagade det största lejonet en hare som var blind. Det syntes mer än väl, för rätt som det var sprang han rakt på träden, och en gång slog han skallen i så hårt, att han studsade flera slag över marken och hamnade rakt i en dypöl. Men när han kom upp ur pölen såg han så bra, att han klarade livhanken och försvann i skogen. »Har man nånsin sett på maken», tänkte lejonet, drog pojken fram till pölen och doppade ner honom i den. Och han fick igen sin syn liksom haren. Då gick han ner till havet och gjorde tecken åt lejonen att de skulle lägga sig bredvid varandra så att de bildade en flotte och så ställde han sig på deras ryggar och de simmade över till fastlandet med honom. När han väl var i land gick han till en björkhage, där han befallde lejonen att lägga sig ner, och sedan smög han sig fram till sitt slott, för att se efter om han inte kunde få tag på sitt band igen. När han kom fram kikade han genom [ 189 ]nyckelhålet och såg då att bandet hängde över en stolsrygg i köket Han smög sig fram över golvet, för det fanns ingen inne, och så snart han fått tag på bandet började han dundra med klackarna i golvet och levde som om han varit rakt galen. Då kom gumman inrusandes.

»Nej, kära, söta, älskade min pojke», sa hon, »ge mig igen bandet»

»Nej tack, du», sa han, »nu ska du få samma död som du önskade mig», sa han, och därmed slog han ihjäl kärringen. När trollet hörde oväsendet kom han farandes och tiggde och bad att slippa bli ihjälslagen, och pojken sa att det skulle han slippa, men han skulle bli behandlad på samma sätt som han behandlat pojken, och därmed fick han sina ögon utbrända och blev satt i en liten båt och skickad till havs. Men han hade inga lejon som hjälpte sig, han.

Nu var pojken alltså ensam och han gick där och längtade efter prinsessan. Till slut stod han inte ut längre, han måste resa efter henne. Han utrustade fyra skepp och med dem skulle han resa till Arabien för att hämta sin brud.

När han kom fram fick han höra att kungen blivit så glad när prinsessan kom hem igen, men nu hade han gömt henne så väl, att ingen kunde finna hennes gömställe. Kungen hade lovat att den som kunde hitta henne skulle få henne till brud, fastän hon var bortlovad till en annan. Pojken blev arg förstås och tänkte att han nog skulle finna henne. Bäst han gick på gatan i stan mötte [ 190 ]han en man som hade isbjörnshudar att sälja. Han köpte en och drog den på sig. Skepparn måste ta en järnkedja och leda honom i den, och så drogo de omkring i staden och spelade komedi. Till sist fick kungen höra talas om den underbara björnen, som kunde så många konster och han befallde att de skulle komma till slottet med björnen. När han kom in blevo alla rädda, ty de hade aldrig sett ett sådant djur förr, men skepparn sa att han inte var farlig om de bara aktade sig att skratta åt honom, för gjorde de det så skulle han slå ihjäl dem. Kungen förmanade dem och sa till hovfolket att de måste hålla sig för skratt.

När föreställningen var slut ville kungen nödvändigt att isbjörnen skulle stanna i slottet över natten. Skepparn föreslog att han skulle få ligga uppe på ugnen, men kungen sa att han skulle få både bolstrar och kuddar att ligga på, och det fick björnen också.

Vid midnattstid kom kungen med en lykta och en stor nyckelknippa och tog björnen med sig. Han gick genom en massa rum, ut och in genom dörrar och upp och ner för trappor. Till slut kom han ut på en brygga som bar rakt ut i havet. Där började kungen dra och slita i käppar och pålar, den ena drog han upp och den andra slog han ner, till dess ett litet hus flöt upp ur havet. I det huset hade kungen gömt prinsessan, ty han höll så innerligt av henne, att han inte ville mista henne, och här kunde ju verkligen ingen finna reda på henne. Han band fast björnen utanför dörren medan han själv gick in till prinsessan och berättade om björnen, som [ 191 ]kunde dansa och spela komedi. Hon sa att hon var rädd, så rädd att hon inte vågade se på björnen. Men kungen sa att det inte var farligt bara hon höll sig för skratt. Så släppte han in björnen, som dansade och krumbuktade så gott han kunde för prinsessan.

Men när han slutat sitt apespel sa kungen att björnen skulle stanna kvar i det lilla huset resten av natten, för han orkade inte springa i alla trapporna mera mitt i natten, sa han. Prinsessan ville inte höra talas därom, men björnen kröp snällt ihop uppe på ugnen och då blev prinsessan lugn och kröp i säng, men ljuset fick brinna.

Kär kungen väl var borta och det blev tyst i huset, kröp björnen ner från ugnen och bad prinsessan lösa bandet under hans haka. Prinsessan blev så rädd så hon höll på att dåna, men hon behärskade sig och letade reda på bandet, som hon knöt upp. I detsamma kastade pojken av sig björnfällen och prinsessan kände igen sin hjärtevän och blev så glad så det var ingen måtta på det. Hon ville att de genast skulle tala om för kungen att han funnit henne, men det ville inte pojken. När de hörde kungen rycka och slita i käpparna morgonen därpå kröp pojken in i björnhuden på nytt, och när kungen frågade om han varit stilla under natten, så sa prinsessan:

»Ja, Gud bevars väl, han har inte rört på sig en enda gång.»

På slottet tog skepparn emot dem, men sedan gick pojken och beställde sig prinskläder hos en skräddare [ 192 ]och när stassen var färdig gick han till kungen och sa att han ville leta efter prinsessan. Kungen avrådde honom och sa att det var många som fått sätta livet till för den saken, ty den som inte kunde finna henne inom tjugufyra timmar, han måste dö. Prinsen tog det med ro och sa att det blev hans sak om han miste livet, leta skulle han i alla fall.

På slottet fanns det spelemän och flickor att dansa med, och pojken han dansade i tolv timmar. Då kom kungen och sa att han tyckte synd om honom, som letade så dåligt. Han skulle säkert mista livet.

»Å pytt», sa pojken, »det är ingen fara med liket så länge det andas. Vi ha tiden för oss», sa han, och dansade till dess det bara var en timme kvar av de tjugufyra. Men då ville han börja leta.

»Det tjänar ingenting till», sa kungen.

»Tänd lyktan och giv mig din stora nyckelknippa», sa pojken åt kungen, »och följ mig sedan.»

Ja, pojken gick samma väg som kungen gått natten förut och befallde honom låsa upp den ena dörren efter den andra. Till slut kommo de ut på bryggan.

»Nu tjänar det ingenting till att du letar längre», sa kungen. »Tiden är ute och det här bär ju rakt ut till havs.»

»Vi ha fem minuter kvar», sa pojken och ryckte och slet i pålarna och käpparna så att huset flöt upp.

»Nu är tiden ute», skrek kungen, »låt bödeln komma och hugga huvudet av honom.»

[ 193 ]»Nej, stopp ett slag, vi ha tre minuter kvar. Hit med nyckeln så. jag kan komma in», sa pojken.

Kungen stod och fumlade med nyckelknippan och sa att han inte kunde hitta nyckeln, bara för att förhala tiden.

»Kan inte du så kan jag», sa pojken och sparkade upp dörren med sådan kläm, att den ramlade långt in i rummet. Prinsessan mötte honom i dörren och sa att det var han som funnit henne och honom ville hon ha till man. Det hjälpte inte vad kungen sa, det blev bröllop och pojken fick kungen av Arabiens dotter.