Diktare och drömmare: Verner von Heidenstam

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Diktare och drömmare: Verner von Heidenstam
av Oscar Levertin


Information om texten

Oscar Levertin skriver om Verner von Heidenstam i "Diktare och drömmare" (Bonniers 1898). Källa är Björn Juléns "Fyra författarporträtt" (1962), ISBN 9906468440.


Det är blott barn, stora och små, som tro, att skalder få till skänks uppenbarelsen av livshemligheterna som Aladdin pomeranserna i sin turban, och det är blott de, som icke tycka om att tänka, vilka tro, att man utan något av den uppenbarelsen kan nå det stora i dikten. Det finns de, som anse, att ingenting övergår att blodfullt och levande i vers och prosa återgiva natur och verklighet, och som i livet äro långt mer intresserade av människovimlets typer och händelser än av de lagar och tankar, som ligga bakom dem. Troligen kan deras smak aldrig stämma överens med de andras, vilka anse poesiens egentliga uppgift vara att belysa, vad Geijer med ett ofta citerat ord kallat "det som sker i det som synes ske", styrande regler, okända relationer, hemlighetsfulla impulser, tankens och ordets inbördes ironi, känslornas och stämningarnas flora.

För egen del är det ej återspegling av tillvaron i dess allmännelighet och ännu mindre fotografi eller karikatyr av original och roliga gubbar, som jag söker i dikt, men belysning av det som Goldsmith benämnde "livets magi". Själva det sällsamma trolleriet är det, jag vill dikten skall avslöja och skildra, dikten, som når horisonter, dit metafysiken sällan hinner, och som, klarare än en exakt vetenskap, i sin bildskrift kan visa sammanhang, betydelse och lagar.

Därför måste, synes det mig, i våra dagar varje, om än aldrig så privilegierad Aladdin, bliva en Noureddin, med risk att eljes stå där som natursångare med sina pomeranser! Få av våra geniala skalder hava haft så mycket av sånggudens gunstling i sig som Verner von Heidenstam, så mycket anläggning för att vara improvisatorn med den geniala sorglösheten och de förenklade synpunkterna. Så mycket mer beundransvärt är det, att hela hans utveckling gått i den motsatta riktningen.

Låtom oss för att se detta kasta en hastig blick på de trenne verk, som hittills beteckna hans andliga växt, de hänförande ungdomsverserna Vallfart och Vandringsår, den stora skönhetsepopén Hans Alienus, samt de nya Dikterna, det innerligaste och mest genomträngande, som klingat från hans lyra.

Vallfart och Vandringsår först var idel ungdom, en privilegierad ungdom, som fått spira och blomma i orientens lustgårdar, i antikens klassiska mark, och som, ännu yr av söderns sol, ser världen som ett Tusen och en Natt av spratt, fjärilsskimmer och äventyr. Med skälmsk och utmanande munterhet njuter den unge poeten av att sända till den kalla hembygdens grubbelsjuka och anemiska människor dessa lyckliga luftstrecks drömmar om livet som en högtidsked av sälla, sorglösa ögonblick. Dagdriveriets genialitet prisas gent emot arbetet, rusets filosofi mot försakelsens, lättsinnets visdom mot offrets och pliktens, i parabler och fantasier, i vilka österländsk sinnrikhet och västerländsk gratie ingått den mest intagande förening. Varmare verser, mer fulla av sinnlig förtrollning än de glada gudarna inspirerat Heidenstam om bagarflickans Ninive, danserskornas Tanta och scheriffdotterns Trebisond äger ej den svenska poesien, och ändock hade man en känsla av, att deras epikureiska innebörd även för författaren snart skulle höra till minnenas antal. Icke att man önskade det, tvärt om, vem vill ej se ungdomen och rosen blomma så länge som möjligt, och vem har hjärta att önska de första bekymrade vecken i ett skrattande fint ansikte? Nej, man såg blott här och var, att också denna unga till muselmansk nöjespredikant kostymerade svenska ädling innerst hade hemlandets melankoliska sjukdomsanlag, och med en suck väntade man, att även detta så spänstiga och soliga humör en gång skulle som Peer Gynt nödgas skriva i sin dagbok "kom senare till andra resultat".

I själva verket innebar redan Hans Alienus denna förändring. Trots färgprakten, överdådet, den ställvisa ysterheten talar varje sida i denna stort anlagda bok ej om ungdomens lättköpta njutningsfilosofi, utan om mandomens grubblande behov av en världsförklaring. Den unge riddaren har blivit en trettioåra resefilosof, som jäktad av sin läntan efter tillvarons formel, genomströvar döda och levande världar i rastlös oro och än mindre än Faust kan tillropa ett enda ögonblick njutningslyckans rop "bliv kvar, du är så skön". I stället för ordet glädje har ordet skönhet blivit tillvarons besvärjelseterm, och det flyktigaste spratt är sett i evighetsperspektiv. Vad skulle skrivaränglarna Nekir och Munkar i Vallfart och Vandringsår, vilka kalla Diogenes världens lättsinnigaste man, därför att han försummade livets nöjen, säga om denne Hans Alienus, vilken, ända till dess hans hjärta brister, jagar utan en stund av lust efter skönhetens chimär? Och när man å romanens sublima slutsidor hör Hans Alienus som gammal, i samspråk med sin far diskutera livets gåtor, medan de roa sig med den mest allvarliga av förströelser, schackspelet, är man så långt borta från njutningsfilosofi och livsglädjemoral, som Tiveden är avlägset från Ninive. För min del kan jag aldrig läsa dessa beundransvärda sidor utan att erinra mig en anekdot, jag läst som barn, en anekdot, som Verner von Heidenstam skulle kunna skriva en vacker dikt om, ty den handlar om en ädling som han, vilken reste på pilgrimsfärd i södern. Det är historien om, hur Bengt Oxenstierna - resare-Bengt kallad - fann, som den dyrbaraste och vackraste växten i sultanens trädågrd, sin egen hembygds svenska enrisbuske. Vad aldrig ökenoasens palmer, Greklands sykomorer och Italiens pinier kunnat säga hans hjärta, det hörde Hans Alienus i suset av de Tivedsfuror, under vilka han lekt som barn.

I den sista diktsamlingen är denna utveckling och fördjupning inåt än tydligare och bestämdare, och de känslor, på vilka den spelar, äro så gott som alla just de, som innerst darra i en germans själ. Heidenstam har just ingenting förlorat av sin blick för yttervärlden. Det är alltid samma målaröga, som uppfångar färg och form i en fantasi, som gömmer varje bild med plastiskt säkra konturer, aldrig försvinnande i det musikaliska töcken, som eljes så ofta kännetecknar nordisk lyrik. På samma sätt spjärnar han ännu emot att kännas vid det nordiska svårmodet och skämtar trosigt på sitt vanda vis med "smärtans kavaljerer med sina kors av sockerkandi", men det är en fråga, om det hårda och spotska skratt, med vilket han möter död och olycka, i botten är mycket gladare än de vekas klagan. Stoltare är det utan fråga, och säkert är, att det förträffligt passar den poet, som för att få en förklädnad, i vilken han riktigt kunde sjunga ut sitt människoförakt och sitt hån, valt Malatesta, han, som prydde templen i Rimini med det enda han fann heligt, sin älskades, Isottas degli Atti, monogram, Också är skämtet i dessa Heidenstams nya dikter ej det förra uppsluppna och okynniga, som lyste av solig munterhet. Det är skarpare gnistor från en djupröd eld av lidelser och erfarenheter, ej det fladdrande skimret av sorglöst sprakande gldje. Till och med när Heidenstam i denna diktsamling slår an en lekfull sagoton, som i den lustiga dikten Önskedagen, kommer dock vemodet i slutackorden med sin refräng av folkvisartat blid melankoli. Allt pekar på en åskådning och ett känsloliv, så motsatta som möjligt den stämning, som talade i de glada njutningshymnerna i Vallfart och Vandringsår. Man blir därför blott överraskad att se, hur Heidenstam i ett av poemerna rent av polemiserar mot sitt gamla jag. Det är i "Djävulens frestelse". Det skildras där, hur Kristus träffar den åldrade djävulen och frestar honom med öknen och ensamheten, i stället för att djävulen frestat Guds son med världen och dess härlighet. Besegrad i kampen utbrister djävulen:

Du straffar mig bittert, Mästare,
du är större än jag som frestare -
ty den lustgård med sprutande vin i sin brunn,
som jag bjöd dig till rike, blott lockar den mun,
som aldrig fått vinet smaka.

Mer än all världens glädje är ensamheten i öknen, där man har morgonstjärnan till son och aftonstjärnan till maka och ensamt förtror dem sin själs behov. Med skäl kan skalden med anledning härav utropa:

Skall min ungdoms lära jag stena?

Ty bättre och finare kan man ej visa frånsidan av njutningsdrömmarnas filosofi än i denna dikt, och varje läsare, som hunnit över de första ungdomsåren, är hågad att med lätt förändring av Heidenstams egna ord tillropa honom själv:

Poet och frestare,
nu är du större som skald och mästare!

Vad är det då Heidenstam denna gång diktar om? I ett av samlingens yppersta stycken stå följande fyra rader, som hava en Goethesk bredd och storhet i uttrycket:

I vart hjärta finns en dörr med lås,
ett hemligt rum, vars nyckel ingen finner,
och oljan, vilken i dess lampor brinner,
är hemligheter, som med oss förgås.

Om dessa hemligheter handla de nya dikterna. Allt är uppfattat med samma innerlighet, med ett ständigt behov av känslans evighet. Läs blott samlingens tvenne kanske djupast kända dikter, Barndomsvänner och Önskan. I båda är oupplösligheten framställd på en gång som kärlekens mysterium och tragik. Germanskt innerlig och drömmande tecknas även kärleken mellan mor och barn i de egendomliga Gullebarns Vaggsånger, och ej minst tonande är i denna samling hemlängtans, hemsjukhetens veka sträng. En hel rad dikter för oss åter till Hans Alienus' hembygd, och i dessa, av längtan burna sånger, ser man Vättern glimta och hör Tivedsskogarna susa. I margen av boken tecknar sig ett gammalt, av syrenlundar och fruktträdsvalv omgivet herrgårdshus. Det är gården, där den svenska diktningens resare-Bengt är född, Ulfshammars gamla gård i Sveriges hjärta, i Birgittas ugamla, minnesrika bygd. Men denna kärlek till hemmet, som

vår egen värld - den enda
vi mitt i världen bygga,

den stiger hos honom till en nästan historisk känsla, till den besuttne nordbons rotfästning vid torvan, och så har Heidenstam utan möda med monumental konst i sin diktning återupplivat den stora gestalten av Gunnar från Lindarände (ur Njals saga), han som hellre lät mörda sig än han förmådde resa från det fäderneärvda barndomshemmet.

Han talte sakta: -Fager blommar liden,
hon aldrig tycktes mig mer fager förr.
Min gula åker väntar skördetiden,
för mig finns ingen väg från hemmets dörr.

Större kan ej hemkänslan skildras, och dock har Heidenstam utöver den känt ännu en högre och mer svårmodig form av hemsjukhet, den han sjungit om i den härliga dikten om Jairi dotter, om henne som, återuppväckt till livet, blott känner sig vilse i världen, ensamt längtande till det paradis hon i döden sett, drömmens hemlängtan till osedda evighetsland.

Dessa exempel trode vara tillräckliga för att visa denna diktsamlings nya känslogång i förhållande till Heidenstams äldre arbeten, och hur hela hans åskådnings tyngdpunkt flyttats. Man kunde då befara, att skaldens utförsgåvor ej rätt skulle lämpa sig för dessa så annorlunda lagda ämnen. Men det är ej fallet. Tvärt om, hans poetiska uttryckssätt har höjt sig med motiven till allt större renhet och fullkomning. Det litet slängiga, kokett vårdslösa, som kunde passa Vallfart och Vandringsårens stämning och dess ton av yr improvisation, har mer och mer efterträtts av en stramare och strängare form, som dock aldrig faller in i det styva och akademiska. Det är ej fråga om, att icke också i denna diktsamling (som i alla) ingå mindre betydande saker, både i fråga om tanke och gestaltning, men det finnes knappast ett enda poem i boken, som saknar den distinktion, en fullfärdig skald och en fängslande personlighet giver även den minsta bagatell han skapar. Om samlingens stora och genomförda dikter gäller, att de ej blott stå på höjden av allt som produceras i norden, utan över huvud taget av vad vår tids diktning erbjudit.

Vill man finna glödande i en brännpunkt alla företrädena i skaldens sista verk, läse man framför alllt dikten Barndomsvänner, samlingens och kanske hela den Heidenstamska alstringens mästerverk. Greppet är först och främst i och för sig så stort och mänskligt. Det är den sällsamma fråga, som så många hetblodiga män i förtvivlan gjort sig själva, varför den djupaste ömhet och respekt ej falla samman med begreppet kärlek. En man har blandat blod med en kvinna, vuxit samman med henne i goda och onda dar, hos henne funnit den säkraste tillflykt, den varmaste tilllgivenhet livet kan bjuda - och ändock kunna ett par leende ögon och en röd mun vara tillräckliga för att komma de gamla, av år och lidanden smidda banden att brista. I ett av Mæterlincks sagospel utropar en man i denna konflikt, när han tager avsked av sin trolovade för att följa en okänd kvinna: "Jag älskar dig mer än den jag älskar", och med denna underliga vändning söker han tolka alllt det ofattbara och sägbara, han erfar inför sitt eget känslolivs gåta. I dikten Barndomsvänner är en dylik hjärtekonflikt framställd med den djupaste känsla och den underbaraste konst. Det är historien om två barndomsvänner, sammanvuxna allt ifrån känslornas och sinnenas gryning, men vilkas tragik ligger i, att hon är äldre än han, - hon stiger i sin sommar, när han träder i sin vår. Denna åldersskillnad blir först den tärande masken, den förskräckande maran på deras lycka, och sedan ödet, som skljer dem åt, fastän de aldrig kunna glömma varandra och aldrig bliva lyckliga med andra. Dock, en redogörelses torra ord kunna ej återgiva en sådan dikt. Det är två människors historia, vävd med alla förhoppningars och alla lidelsers skiftande garn. Den är diktad av timmar av sorg och uppvaknanden av förtvivlan, av berusningens vildaste skratt och de stilla stundernas mest tårögda vemod. Den är enkel som en skymningssaga, och ändock av en originalitet i uppställning och form, som bär i var detalj den Heidenstamska subjektivitetens prägel. Den är lika tjusande genom sin värme och sina skiftningar, lik dess dyrbaraste ädla stenar, i vilka man ej vet vad man beundrar mest - färgens glöd eller de slipade ytornas strålglans.

Den utveckling, som här i korthet skisserats, är kulturskaldens: från primära ungdomskänslor och ungdomsintryck, dikterade av en tanke, ännu alltför mycket part i tillvarons stora käromål, för att resonera högre än blodets nycket och själviskhet, för oskolad för att söka förstå de tusenskiftande och dolda förbindelser, som bilda den individuella organismen, upp till den mognade mannens tänkarblick på världen. När en skald strävar efter en dylik utveckling och vill göra sin konst till uttryck för sin mest fördjupade syn på livet, sker det av självrespekt och inre nödvändighet, ty för publiken blir han mindre kär för varje steg han tager in i labyrinten. Det finns hos den läsande allmänheten i alla länder, och ej minist i vårt goda Sverige, en avgjord förkärlek för enkla själstillstånd, onyanserade stämningar, klart och grunt tankeliv utan kulturens brytningar och den inre meditationens källdjup. Publiken föredrager avgjort en populär form, fallande in i örat med gatmelodiens eller folkvisans lättthet, framför en verskonst, som eftersträvar invecklad orkestering och rik kontrapunkt. Det är, som om mängden betaktade skalderna som sina avlönade gycklare och ägde anspråk, att de rättade sig efter de outvecklade idéerna vid deras borgerliga fester och picknicker. Därtill har den stora allmänheten en nobel ambition att vilja känna igen sig själv i dikten. Men som den stora massan varken förunnats något händelserikt yttre eller inre liv, blir idealskalden efter dess beläte en skäligen enkel vissångartyp, helst med humoristisk anläggning. Ty det är också en borgerlig lust, detta att vilja med skämt trubba av kamp och känsla, att vilja upplösa alla motsatser i gillets och bålarnas lättköpta och skenbara harmoni. Så är Bacchus otvivelaktigt den gud, vilkens poetiska ritual den svenska publiken bäst uppskattar. Huru "oäkta" däremot skulle det ej kallas, om någon tog sig för att skildra ett opiumrus eller, än värre, den metafysiska spekulationens extas och svindel. Inom den erotiska poesien älskas också högst kärleksdiktning utan individuell och egendomlig färgläggning. Braun är "äkta" men Stagnelius "uppskruvad", och glömd ligger hans grav ute på kyrkogården, medan herr Dardanells aska prydes av ett tungt monument.

Bakom detta ligger även hos genombildade och eljes fina intelligenser en missriktad "folklighet" och "naturvördnad", yttrande sig som vidskeplig dyrkan för primära känslor och synpunkter. Folkvisan sättes upp emot konstdiktning, som om ej "Über allen Gipfeln ist Ruh" eller Mignons så artistiskt uttänkta sång överträffade alla folkvisetexter i världen, lika högt som ett Beethovenskt andante överträffar deras melodier.

"Naturmoralen" sättes upp som äkta och ursprunglig emot den kulturella, vare sig den tagit religiösa eller filosofiska former. Svenska litteraturen överflödar av dylika försvar för "naturens" rättigheter mot så kallade "konstlade" moralbud, alltifrån Wallenberg och Bellman ända till våra dagar. "Giftas" är ett ypperligt exempel på sorten, med sina gränslöst tarvliga, etiska ideal. Denna tankegång om naturens och det naturligas skönhet är ren tanklöshet. Naturen strävar ej efter annat än att uppehålla sig själv, och skönhet är ett civilisationsbegrepp. Den "naturliga" moralläran är i själva verket så tom och elementär, att den intet samband har med de konflikter och problem, i vilka den moderna civilisationens människor leva. Men denna kärlek till förenkling i fråga om diktning, innehåll, form och känslovärden kan vara ödesdiger genom att sänka en hel litteraturs nivå. Det är en lycka, när ett folks nationaldikt, utgångspunkten för hela dess poetiska produktion, som till exempel i Italien, utgöres av ett metafysiskt verk, som samlar i sig det högsta och svårtillängligaste, vartill en kultur kan nå. Divina Commedias gotiska treskeppsdom gömmer all medeltidens mystik och härlighet inom terzinernas himmelsriktade, med matematisk beräkning byggda valv och bågar. Därför har också hela den italienska poesien, från Petrarca ända till Manzoni och Carducci, i våra dagar haft högtidsskrud till form och rört sig inom den kulturella bildningens mest förfinade sfärer.

Jag har gjort denna lilla litteraturhistoriska utvikning för att belysa, vad det i själva verket innebär, när en skald, som har improvisationens så mycket högre värderade talang, går ifrån marknaden, där hopen applåderar kring tältena, för att i ensamheten med böckerna och sig själv lära sig tänka. Det är klart att en diktkonst, som vill tolka tillvaron i dess högsta och mest komplicerade tanke- och känsloliv, ej kan bliva av den populära visans vattenklarhet. Jairi dotters historia är mer invecklad än skalden Wennerboms. Denna skildring av den till livet återuppväckta, i verkligheten främmande kvinnan med det dunkla minnet av dödens nejder inom sina ögonlock, är ett fönster öppnat emot de gåtfullaste land dit tanken reser, och i samband med det dunklaste i människosläktets hjärta stå ren känsla som den, vilken är formulerad i de oförglömliga orden:

Trängtan jag alltid förnam
att få undrande blåsa
livets grumlande damm
från min bägares vatten,
smaka en klarare drick,
stiga närmare natten
och i din öken, som fick,
tröskel i Akerons floder,
somna med pannan i knät,
blinda, tigande moder,
gåtfulla evighet!

Asterisk.svg

En romersk vän till Hans Alienus skev en gång i sina livsanteckningar följande rader: "Ja, Hans Alienus, jag håller dig mycket kär, icke blott därför, att jag är tjusad av alla de gåvor, milda gudar skänkt dig, men därför att du själv förvaltat dem som en skicklig arvinge ett stort och ädelt arv. Tre gånger for du från Rom för att i främmande länder och i ensamhet lära och utvecklas till man. Första gången kom du tillbaka som lyckoberusad ung erövrare och tågade i triumf över Via Sacra, bekransad, åtföljd av spelmän och flöjtblåserskor, med ystra visor, spelvisor och klingande hymner åt Bacchus och Venus på kitharan. Folket jublade åt dina sångers lustighet, men du längtande längre bort, till Afrikaländernas tempel, där Jupiter Ammon dyrkas med hemlighetsfull kult, och du ville gå med nakna fötter bland de invigde till Eleusis. När du kom tillbaka andra gången förde du med, ej blott kostbara sniderier och vävnader, kopparfat och mattor, men också en hög gudinna. Du kallade henne Dea Pulchritudinis, skönhetens gudinna, och byggde henne en marmorcella på Esquilinska kullen. Många nyfikna kommo och offrade där, men som gudinnan sällan bönhörde, vände de ej åter. Att du själv ej nöjde dig med att dyrka henne, sluter jag därav, att du åter en gång for bort, till Stoas pelargång och Akademien, och när du då kom hem var du ensam. Platos och Epikurs skrifter bar du med dig, och du sade dig vilja allena för dig själv ägna dig åt filosofisk meditation och Apollinisk världsförklaring."