Dröm
|
| Diktad 1798 [1] |
Uti en dröm ej längese'n
Jag såg en grupp af tvenne sälla
På väpplingen i Elysén
Bredvid en lagerskuggad källa.
Det var »den svenska Uranie»
Och »Daphnes» skald vid hennes sida.
En synbar djup melankoli
Sågs öfver hennes hamn sig sprida.
»Camillas sångare, o hör,»
(Så vid en halfsuck föllo orden)
»Man dig en präktig lofsång gör
Och mig en bitter harm på jorden!
Säg, har jag ej till klagan rätt?
Serafer, Gyllenborg mig glömmer
Och nu — ack, så är verldens sätt —
En annan varelse berömmer!
Med hvilken bragd af vitter själ,
Säg mig, förtjente hon väl detta?
Hon aldrig läst ett ord i Bayle,
Som Kellgrens skugga vet berätta.[3]
Jag skref mitt hela köns försvar,[4]
Som alla minnen än förvara,
Och hon törhända nödigt har
Att könet henne må försvara.
Mitt snille på ett vidsträckt fält
Gjort färder, som man vet, ej korta
Och fört mig bort långt öfver Bält,[5]
Och hon — är nästan aldrig borta.
Nej, aldrig fann hon mina spår ...
Säg, hvarför hon ett lof förskyller?
Det fins ju ej ett enda får
I hennes stackars två idyller![6]
Ett lof af Sveriges skaldefar
(O, Creutz, se djupet af förtreten!)
Kan henne bli — hvad mig det var —
En lyftning till odödligheten.
Likväl» — så fortfor denna hamn —
»Hvi bör mig sådan fruktan röra?
Så svag förtjenst, så ringa namn,
Hvad anspråk kunna de väl göra!
Och huru häpen, huru brydd
Lär hon sig icke nu befinna,
Ej van vid muntran och beskydd
Och utan hopp att bifall vinna!
Med hvilket fruktlöst hufvudbråk
I nitet att sin känsla lyda
Hon söka skall en ton, ett språk
För att en tacksam vördnad tyda!
Ja, jag är hämnad, hon är dömd —
Jag min förtrytelse kan spara:
Det är ett straff att bli berömd,
Då på sitt lof man ej kan svara.:
Nu Saffo,[7] lättad i sitt qval,
Sig till sin ljusa granne vände,
Som, leende vid detta tal,
En blick af bifall henne sände.
Jag återsänktes till vår jord,
Väckt af den lifligaste smärta,
Ty, Saffo, dina sista ord
De funno eko i mitt hjerta!
—
Så under drömmars svärmeri,
Der tanken löper utan tömmar,
Hvar menska efter sitt geni
Gör resor uti sina drömmar.
Att stundom deri talas kan
Så sant som om man varit vaken,
Vet bäst den vidtbereste man,
Som gjort sin tur kring zodiaken.[8]
Fotnoter[redigera]
- ↑ Skalden Gyllenborg, som 1763 skrifvit ett äreminne öfver den då aflidna fru Nordenflycht, eller "den svenska Uranie", såsom hon benämdes i ett af henne stiftadt vitterhets-sällskap, hade sedermera på svenska akademiens högtidsdag den 20:de December 1797 uppläst ett af honom författadt ode till fru Lenngrens ära i anledning af hennes i tidningen Stockholms-Posten införda poëmer. Det var till svar på denna hyllning af "Sveriges skaldefar" som fru Lenngren skref sin Dröm.
- ↑ Så börjas en af fru Nordenflychts visor:
»Ack, så är verldens sätt!
Falskhet, oförrätt
Är hennes sista lön" ... - ↑ I en biografi öfver fru Nordenflycht anföres som en af
hennes sällsynta förtjenster, att hon gifvit sig tålamod att blad
för blad genomläsa hela Bayle’s "Dictionnaire historique et
critique," ett digert verk i fyra tomer och stort folioformat. - ↑ "Fruntimrets försvar" är titeln på ett af fru Nordenflychts längre skaldestycken.
- ↑ Liksom Gyllenborg har äfven fru Nordenflycht i vers
besjungit tåget öfver Bält. - ↑ Endast två idylliska stycken hade fru Lenngren
publicerat i Stockholms-Posten, då detta skrefs. - ↑ Liksom den lespiska skaldinnan kastade sig fru
Nordenflycht för kärleks skull i sjön. Visserligen blef hon uppdragen
med lif, men afled tre dagar derefter. Det är häraf fru
Lenngren ger henne namnet Saffo. - ↑ d. v. s. Axel Gabriel Silfverstolpe i sin versifierade saga "Djurkretsen" (zodiaken).