En gammaldags julafton

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Jörgen Ingebrigtsen Moe
Norska folksagor och huldre-sägner
av Peter Christen Asbjørnsen
Översättare: Ernst Lundquist

En gammaldags julafton
Smågossarne, som mötte trollen i Hedalsskogen  →


[ 17 ]

En gammaldags julafton.

Vinden tjöt i de gamla lönnarne och lindarne utanför mina fönster; snön yrde utefter gatan och himlen var så mörk som en decemberhimmel kan vara här i Kristiania. Mitt lynne var lika mörkt. Det var julafton, den första jag ej fick tillbringa vid hemmets härd. För en tid sedan hade jag blifvit officer och hade hoppats att få glädja mina gamla föräldrar med min närvaro och få visa mig för hembygdens damer i all min glans och härlighet. Men en nervfeber förde mig till sjukhuset, hvarifrån jag först för en vecka sedan kommit ut, och jag befann mig nu i det så mycket prisade konvalescenstillståndet. Jag hade skrifvit hem efter Blacken och min fars pels, men brefvet kunde knappast komma fram till Dalen förr än annandag jul, och först vid nyårstiden kunde hästen väntas. Mina kamrater hade rest från staden, och jag hade icke [ 18 ]en enda familj, som jag kunde sluta mig till. De båda gamla mamseller, som jag hyrde af, voro visserligen snälla och välmenande menniskor, och de hade omsorgsfullt tagit vård om mig i början af min sjukdom. Men dessa fruntimmers hela sätt att vara var allt för gammaldags för att riktigt falla i ungdomens smak. Deras tankar gingo helst tillbaka till det förflutna, och när de, som ofta hände, berättade mig historier om staden och dess förhållanden, påminte det såväl genom innehållet som den naiva uppfattningen om en svunnen tid. Med detta mina värdinnors gammalmodiga väsen stod äfven det hus, de bebodde, i full öfverensstämmelse. Det var en af dessa gamla gårdar vid Tullhusgatan med djupa fönster, långa korridorer och trappor, der ständig skymning rådde, och mörka rum och vindar, der man ovilkorligen måste tänka på tomtar och spöken. Dertill kom, att deras umgängeskrets var mycket fåtalig, ty utom en gift syster kom ingen och besökte dem utom ett par tråkiga fruar. Det enda upplifvande var en vacker systerdotter och några glada, lifliga brorsbarn, för hvilka jag alltid måste berätta sagor och tomthistorier.

jag sökte förströ mig i min ensamhet och min nedslagna sinnesstämning genom att se på alla de många menniskor, som gingo upp och ned på gatan i snöyra och blåst med rödblåa näsor och halfslutna ögon. Det började roa mig att betrakta det lif och den brådska, som rådde i apoteket midtemot: dörren stod icke igen ett ögonblick, tjenstfolk och bönder strömmade in och [ 19 ]ut och togo sig för att studera etiketterna, då de kommo ut på gatan igen. Uttydningen tycktes lyckas för somliga, men ibland tillkännagaf ett långvarigt grubblande och en betänksam skakning på hufvudet, att uppgiften var för svår. Det skymde på; jag kunde ej urskilja ansigtena längre, men fortsatte att stirra på den gamla

Gatubild från Kristiania utanför apoteket.

byggnaden. Så som apoteket då såg ut, stod det med sina mörka, rödbruna väggar, spetsiga gaflar och torn med vindflöjlar och blyinfattade fönster som ett minne af byggnadskonsten under Kristian den fjerdes tid. Endast svanen var då liksom nu mycket aktningsbjudande med guldring om halsen, ridstöflar på fötterna och vingarne utspända till [ 20 ]flygt. Jag höll just på att fördjupa mig i betraktelser öfver fängslade fåglar, då jag afbröts af stoj och barnskratt i rummet bredvid och en svag mamsellknackning på dörren.

Vid mitt «kom in» inträdde den äldsta af mina värdinnor, mamsell Mette, med en gammaldags nigning, frågade huru jag mådde och bad mig efter många omsvep tillbringa aftonen hos dem. «Det är inte bra för er att sitta så här ensam i mörkret, snälla herr löjtnant,» tillade hon, «vill ni inte komma in till oss med det samma? Gamla fru Skau och min brors småflickor äro komna, det kan måhända förströ er litet — ni tycker ju så mycket om de glada barnen?»

Jag åtlydde den vänliga inbjudningen. Då jag inträdde, spred en brasa, som flammade i ett stort fyrkantigt vidunder till kakelugn, genom de vidöppna luckorna ett rödt, flämtande sken ut i rummet, som var mycket djupt och möbleradt i gammal stil med högryggade rysslädersstolar och en af dessa för fiskbenskjortlar beräknade kanapéer, på hvilka man måste hålla sig kapprak som en stork. Väggarne pryddes af oljemålningar, porträtt af stela damer med pudrade koaffyrer, af Oldenburgare och andra berömda personer i pansar och harnesk eller röda mantlar.

«Ni får ursäkta, herr löjtnant, att vi inte ha tändt ljus ännu,» sade mamsell Cecilia, den yngre systern, som i hvardagslag vanligen kallades Sissa, och kom emot mig med en nigning make till systerns, «men barnen leka så gerna vid brasan i skymningen, och fru Skau tycker också om att sitta i kakelungsvrån och småprata.»

[ 21 ]«Prata mig hit och prata mig dit, det är du sjelf som tycker om att sladdra litet i skumrasket, Sissa, och så skyller du på oss,» svarade den gamla af andtäppa plågade dam, som kallades fru Skau.

«Nej se god afton, min unge herre, kom och sätt er här och tala om för mig huru det är med er; ni har minsann blifvit mycket affallen,» sade hon till mig och bröstade sig öfver sitt eget svampaktiga goda hull.

Jag måste berätta om mitt olycksöde och fick i ersättning till lifs en mycket lång och omständlig skildring af hennes gikt och astmatiska plågor, som till all lycka blef afbruten af barnen, hvilka larmande kommo in från köket, der de hade gjort ett besök hos det gamla husinventariet Stine.

Sittande tomte med slev i handen och grötfat i knät samtoch en ölstånka bredvid

«Faster, vet du hvad Stine säger?» ropade en liten spenslig, brunögd varelse. «Hon säger, att jag skall gå med upp på höskullen i qväll och ge tomten julgröt. Men jag vill inte, jag är rädd för tomten.»

«Åh, det säger Stine bara för att bli af med er, hon törs inte gå upp på höskullen i mörkret sjelf, det våpet, hon vet nog, att hon en gång blef skrämd af tomten,» sade mamsell Mette. »Men ska ni inte helsa på löjtnanten, barn?»

«Åh, är det du, löjtnant, jag kände inte igen dig, hvad du är blek, det är så länge sedan jag såg dig,» ropade barnen om hvarandra och skockade sig omkring mig. «Nu måste du tala om någonting roligt för oss, [ 22 ]det är så länge sedan du talade om någonting — och snälla du, berätta om Smörbuk, berätta om Smörbuk och Guldtand!» Jag måste berätta om Smörbuk och hunden Guldtand och ytterligare traktera dem med ett par tomthistorier om Vagertomten och Buretomten[1], som drogo hö från hvarandra och möttes med hvar sin höbörda på nacken och slogos, så att de försvunno i ett hömoln. Jag måste berätta om tomten på Hesselberg, som retade gårdshunden, tills husbonden kastade ut honom ända öfver ladubron. Barnen klappade i händerna och skrattade. «Det var lagom åt honom, den elaka tomten,» sade de, och sedan begärde de att få höra mera.

«Nej, barn, nu plåga ni löjtnanten för mycket,» sade mamsell Cecilia. «Nu talar nog faster Mette om en saga.«

«Ja, berätta, faster Mette!» var det allmänna ropet.

«Jag vet sannerligen inte hvad jag skall berätta,» svarade faster Mette, «men efter som vi nu ha kommit att tala om tomten, skall jag också berätta någonting om honom. Ni komma väl i håg gamla Kari Gusdal, barn, som var här och bakade flatbröd och lefsor och som alltid hade så många sagor och historier att berätta?» — «Ja bevars,» ropade barnen. — «Gamla Kari talade om, att hon tjenade på barnhuset här för många år sedan. Den tiden var det ännu mera ensligt och dystert i den trakten af staden än det är nu, och det der barnhuset är en mörk och otreflig byggnad. Kari kom dit som köksa, och hon var en mycket rask och duktig flicka. En natt skulle hon stiga upp och brygga, [ 23 ]men då sade de andra tjenarne till henne: «Akta dig att du inte stiger upp för tidigt; före klockan tu får du inte ösa mäsken på rostkaret[2].» — «Hvarför inte det?» frågade hon.

«Du vet väl, att det är en tomte här, och du kan väl förstå, att han inte vill bli störd så tidigt; förr än klockan tu får du alls inte ösa på rostkaret,» sade de.

«Pytt, inte värre!» sade Kari — hon var mycket säker i bloden, som det heter — «jag har ingenting otaldt med tomten, och kommer han till mig, skall jag, ta mig dalern, nog schasa honom på dörren.»

De andra förmanade henne, men hon höll i sig, och när klockan väl kunde vara litet öfver ett, steg hon upp och eldade under bryggkitteln och lade i maltet. Men oupphörligt slocknade elden under kitteln och det var som om någon kastade omkring bränderna öfver spiselhällen, men hvem det var kunde hon icke se. Hon samlade ihop vedträden den ena gången efter den andra, men det blef inte bättre, ej heller ville vörten skilja sig. Slutligen blef hon trött på detta, tog en eldbrand och sprang omkring med den i rummet, svängde den upp och ned och ropade:

«Packa dig dit der du är kommen ifrån! Tror du att du kan skrämma mig, så bedrar du dig!»

«Strunt i dig då!» svarades det från en af de mörkaste vrårna. «Jag har fått sju själar här i gården; jag trodde jag skulle få den åttonde med.» Sedan den tiden var det ingen som såg eller hörde af tomten i barnhuset, sade Kari Gusdal.»

[ 24 ]«Jag blir rädd — nej, du skall berätta, löjtnant; när du berättar, blir jag aldrig rädd, du berättar så trefligt,» sade en af de små. En annan föreslog, att jag skulle berätta om tomten, som dansade halling med flickan. Det var någonting, som jag mycket ogerna inlät mig på, eftersom det skulle vara sång till. Men de ville på intet vilkor låta mig slippa undan, och jag började redan harkla för att förbereda min oharmoniska röst på att sjunga hallingdansen, som skulle vara med, då den omtalade vackra systerdottern inträdde till barnens glädje och min räddning.

«Nu, barn, nu skall jag berätta, om ni kunna få kusin Lise till att sjunga hallingen för er,» sade jag, i det hon tog plats. «Och så dansa ni sjelfva, eller hur?» Kusinen bestormades af de små, lofvade att utföra dansmusiken, och jag började min berättelse.

«Det var någonstädes, jag tror nästan det var i Hallingdal, en flicka som skulle gå med sötgröt till tomten; om det var en torsdagsqväll eller en julafton, mins jag inte, men jag tror att det var en julafton. Men hon tyckte det var synd att ge tomten så god mat, åt derför upp sötgröten, drack till på köpet ur gräddmjölken och gick ut på logen med hafremjölsgröt och sur mjölk i en grisho. «Der har du hon, din elaking!» sade hon. Men hon hade inte väl sagt det, förr än tomten kom farande och tog fatt i henne och började dansa med henne; det höll han på med tills hon låg der och kippade efter andan, och då det kom folk ut på logen om morgonen, var hon mera död än lefvande. [ 25 ]Men så länge han dansade, sjöng han» — här öfvertog mamsell Lise tomtens roll och sjöng i hallingtakt:

«Ja, du har ätit upp gröten för tomten, du,
Och du skall få dansa med tomten, du!

Och har du ätit upp gröten för tomten, du,
Så skall du få dansa med tomten, du!»

Under tiden hjelpte jag till genom att stampa takten med bägge fötterna, medan barnen stojande och jublande tumlade om hvarandra på golfvet.

«Jag tror ni tar taket af stugan, barn; ni väsnas, så det värker i mitt hufvud,» sade gamla fru Skau. «Var nu litet lugna, så skall jag berätta er några historier.» Det blef tyst i rummet och frun började:

«Folk berättar så mycket om tomtar och huldror och sådant der, men jag tror inte mycket på det. Jag har hvarken sett den ena eller den andra — nå, jag har då icke sett mycket i mitt lif heller — och jag tror det är bara prat; men gamla Stine der ute, hon säger att hon har sett tomten. Då jag gick och läste, tjenade hon hos mina föräldrar, och till dem kom hon från en skeppare, som hade slutat upp med att fara på sjön. Der var det så stilla och lugnt, de gingo aldrig bort till någon, och inte kom det någon till dem, och skepparen var aldrig längre än ned på bryggan. De gingo alltid tidigt till sängs, och det var en tomte der, sades det. Men så var det en gång, sade Stine, som köksan och jag sutto uppe en qväll i pigkammaren och skulle rusta och sy åt oss sjelfva, och det led till sängdags, för väktaren hade redan ropat tio. Det ville inte gå [ 26 ]med sömnaden och stoppningen, hvarje ögonblick kom Jon Blund, och rätt som det var, så nickade jag, och rätt som det var, så nickade hon, för vi hade varit tidigt uppe och tvättat på morgonen. Men bäst vi sutto, hörde vi ett förfärligt kolorum ute i köket och jag skrek: «Gud tröste och hjelpe oss, det är tomten,» och jag var så rädd, att jag inte tordes sätta en fot ut i köket. Köksan var allt haj hon också, men hon morskade upp sig, och då hon kom ut i köket, lågo alla tallrikarne på golfvet, men icke en enda af dem var sönder, och tomten stod i dörren med röd lufva på sig och skrattade så innerligen godt. Men nu hade hon hört, att tomten ibland lät narra sig att flytta, om man bad honom om det och sade, att det var lugnare för honom på ett annat ställe, och för öfrigt hade hon länge funderat på att spela honom ett spratt, sade hon, och derför sade hon till honom — hon darrade litet på rösten — att han skulle flytta öfver till kopparslagarens tvärt öfver gatan, der var det mera lugnt och stilla, ty der gingo de till sängs klockan nio om aftnarne. Det var nog också sant, sade hon till mig, men du vet nog, sade hon, att mästaren arbetar och är uppe med alla, både gesäller och lärpojkar, och hamrar och väsnas från klockan tre om morgonen hela dagen. Sedan den qvällen, sade hon, sågo vi inte mera till tomten hos skepparens. Men hos kopparslagarens trifdes han nog väl, fast de hamrade och bultade hela dagen, för det påstods, att hustrun satte upp gröt åt honom på vinden hvar torsdagsqväll, och då var det inte heller underligt att de blefvo rika, för tomten gick [ plansch ]

En gammaldags julafton.
Teckning af V. St. Lerche.
(Sid. 26)

[ 27 ]väl och drog till dem, sade Stine, och det är då sant, de kommo sig upp och blefvo rikt folk, men om det var tomten som hjelpte dem, skall jag inte kunna säga,» tillade fru Skau och hostade och harklade sig efter ansträngningen med denna för henne ovanligt långa berättelse.

Då hon tagit sig en pris snus, qvicknade hon vid och började på nytt igen:

«Min mor var en sanningskär menniska; hon berättade en historia, som har händt här i staden, och det var på en julnatt, och den vet jag är sann, för det kom aldrig ett osant ord från hennes mun.»

«Låt oss få höra den, fru Skau,» sade jag. «Berätta, berätta, fru Skau!» ropade barnen.

Frun hostade litet, tog sig ännu en pris och började:

«Då min mor ännu var flicka, gick hon ibland och helsade på en enka, som hon kände; hon hette — ja, hvad var det nu hon hette? Fru — jo, fru Evensen var det, och hon var en fru något öfver medelåldern, men om hon bodde uppe vid Qvarngatan eller inne i hörnet vid Lilla kyrkbrinken, det kan jag inte så noga säga. Det var en julafton liksom nu; då tänkte hon för sig sjelf att hon skulle gå i julottan på juldagsmorgonen, för hon var flitig med att gå i kyrkan, och så satte hon ut kaffe, för att få sig litet varmt att dricka, så att hon inte skulle vara fastande. Då hon vaknade, sken månen in på golfvet, men då hon skulle se på klockan, hade den stannat, och visaren stod på half tolf. Hon visste inte huru dags det var på natten; hon gick till fönstret och såg bort åt kyrkan till. Det lyste [ 28 ]genom alla kyrkfönstren. Hon väckte pigan och lät henne koka kaffe, medan hon klädde på sig, och tog psalmboken och gick i kyrkan. Det var så tyst och stilla på gatan, och hon såg inte en enda menniska under hela vägen. Då hon kom in i kyrkan, satte hon sig i bänken, der hon brukade sitta, men då hon såg sig om, tyckte hon att menniskorna sågo så bleka och

Kvinna som går mot en kyrka med upplysta fönster till "de dödas julotta".

underliga ut, alldeles som om de varit döda allesammans. Hon kände ingen af dem, men der fans många, som hon tyckte sig ha sett förr, men hon kunde inte minnas hvar hon hade sett dem. Då presten kom upp på predikstolen, var det ingen af stadens prester, utan en lång, blek man, som hon också tyckte att hon kände igen. Han predikade mycket vackert, och der var icke [ plansch ]

En gammaldags julafton.
Teckning af V. St. Lerche. (Sid. 29)

[ 29 ]sådant stoj och hostande och harklande, som det brukar

vara i julottan, utan det var så tyst, att hon kunde höra en nål falla på golfvet, ja det var så tyst, att hon blef riktigt rädd och hemsk till mods.

Då de började sjunga igen, lutade sig en qvinna, som satt bredvid, ned till henne och hviskade henne i örat: «Häng kappan löst omkring dig och gå, ty dröjer du tills det är slut här, göra de ände på dig. Det är de döda, som hålla gudstjenst.»

«Hu, jag blir rädd, jag blir rädd, fru Skau,» jämrade sig en af de små och kröp upp på en stol.

«Tyst, tyst, barn, hon kom lyckligt ifrån det, nu skall du bara höra på,» sade fru Skau. «Men enkan blef också rädd, för då hon hörde rösten och såg på qvinnan, kände hon igen henne; det var hennes grannhustru, som var död för många år sedan, och då hon såg sig om i kyrkan, mindes hon mycket väl, att hon sett både presten och många af församlingen, och att de voro döda för långa tider sedan. Det gick en kall kåre öfver henne, så rädd blef hon. Hon hängde kappan löst omkring sig, som qvinnan hade sagt, och gick sin väg; men då tyckte hon att de vände sig om och grepo efter henne allesammans, och benen skälfde under henne, så att hon var nära att digna ned på kyrkgolfvet. Då hon kom ut på kyrktrappan, kände hon att de togo henne i kappan; hon släpte taget och lät dem behålla den och skyndade sig hem så fort hon kunde. Då hon kom till sin port, slog klockan ett, och då hon kom in, var hon nästan halfdöd, så förskräckt var hon. Om [ 30 ]morgonen, då folket kom till kyrkan, låg kappan på trappan, men den var sönderrifven i tusen stycken. Min mor hade sett den många gånger förr, och jag tror hon hade sett ett af styckena också, men det kan vara det samma, det var en kort ljusröd damastkappa med foder och bräm af harskinn, som det ännu begagnades i min barndom. Nu är det sällan man får se någon sådan, men det är några gamla fruar här i staden och på enkhuset i Oslo, som jag ser i kyrkan med sådana kappor under julhelgen.»

Barnen, som under den sista delen af berättelsen hade visat mycken ängslan och förskräckelse, förklarade, att de ej ville höra flera sådana hemska historier. De hade krupit upp i kanapéen och på stolarne och sade, att de tyckte det satt någon och tog efter dem under bordet. I det samma kom det in ljus i gamla armstakar, och man upptäckte skrattande, att de sutto med benen på bordet. Ljusen och jultårtan, sylt, bakelse och vin förjagade snart spökhistorier och förskräckelse, upplifvade sinnena och öfverflyttade samtalet till nästan och ämnena för dagen. Slutligen gåfvo risgrynsgröten och refbensspjället tankarne en riktning mot det solida, och man åtskildes tidigt, önskande hvarandra en glad jul. Men jag hade en mycket orolig natt. Jag vet ej om det var historierna, maten jag ätit, min svaghet eller allt detta sammanlagdt, som vållade det; jag låg och kastade mig af och an och var hela natten midt inne i tomte-, huldre- och spökhistorier. Slutligen for jag till kyrkan, medan luften darrade af klockklang. [ 31 ]Kyrkan var upplyst, och då jag kom in, var det kyrkan hemma i Dalen. Der syntes inga andra till än Dalsbor med röda lufvor, soldater i full uniform och bondflickor med hucklen och röda kinder. Presten stod på predikstolen; det var min farfar, som dog, då jag var liten gosse. Men bäst som han var midt inne i sin predikan, gjorde han en volt rakt ned i kyrkan — han var känd som en rask fyr — så att prestkåpan for åt ett håll och kragen åt ett annat. «Der ligger presten och här är jag,» sade han med ett af sina kända uttryck, «och låt oss nu få oss en springdans.»

Ögonblickligen virflade hela församlingen i den vildaste dans, och en stor lång Dalsbo kom fram och tog mig i axeln och sade: «Du ska’ vara med, min gosse!»

Jag visste icke hvad jag skulle tro, då jag i det samma vaknade och kände taget i min axel och såg den samme jag hade sett i drömmen luta sig öfver min säng med Dalslufvan ned öfver öronen, en pels på armen och ett par stora ögon oafvändt riktade på mig.

«Du drömmer visst, gosse,» sade han, »svetten lackar om din panna och du sofver tyngre än en björn i sitt ide. Guds fred och glad jul skulle jag helsa från far din och Dalsborna. Här är bref från lagmannen[3] och pels åt dig, och Blacken står på gården.»

«Hvad i herrans namn, är det du, Thor?» Det var min fars fördräng, en präktig Dalsbo, «Hur i all verlden har du kommit hit nu?» utropade jag glad.

«Jo, det skall jag säga dig,» svarade Thor, «jag kom med Blacken, men annars var jag med lagmannen [ 32 ]ute på Näs, och så sa’ han: Thor, sa’ han, nu är det inte långt till staden, tag du Blacken och res in och se till löjtnanten, och är han rask och kan följa med, så skall du ta honom med, sa’ han.»

Ett par män med en hästdragen släde utanför grinden till en gård.

Då vi foro från staden, var det klart igen, och vi hade det präktigaste före. Blacken sträckte ut med sina gamla flinka ben, och en sådan jul, som jag det året firade, har jag aldrig firat hvarken förr eller senare.



  1. Vager och Bure äro gårdar i Ringerike.
  2. Rost är ett slags filtrerapparat, hvarigenom vörten silas ifrån.
  3. Motsvarande norska benämningen «Sorenskriver».