En herrgårdssägen/Åttonde kapitlet
| ← Sjunde kapitlet. |
|
Nionde kapitlet. → |
ÅTTONDE KAPITLET.
ALLTSEDAN INGRID hade känt igen Gunnar Hede i den galne, hade hon inte tanke på annat än att bota honom. Men det var ett tungt arbete, och alls ingen aning hade hon om hur hon skulle bära sig åt.
Till en början tänkte hon blott på att förmå honom att stanna hemma. Och detta vann hon lätt nog. Bara för att få höra henne spela fiol eller gitarr en liten stund varje dag satt han nu tåligt från morgon till kväll och väntade på henne i jungfru Stavas rum.
Hon tyckte, att det skulle ha varit något stort, om hon hade kunnat förmå honom att gå in i de andra rummen. Men det vågade han på intet sätt. Hon försökte att hålla sig instängd, sade, att han ingenting mer skulle få höra, om han inte komme in. Då hon hade hållit sig inne i två dagar, började han packa ränseln för att gå sin väg, och då måste hon ge vika.
Han hade stor förkärlek för henne och satte henne tydligen framför alla andra, men han kunde inte offra henne något av sin fruktan.
Hon bad honom lägga av pälsen och gå i en vanlig rock. Det gick han genast in på, men nästa dag bar han den ånyo. Då gömde hon den för honom. Så kom han i drängens päls, och då fick han hellre bära sin egen.
Han var alltjämt lika rädd och mycket noga därmed, att ingen kom honom för nära. Inte en gång Ingrid fick sitta alldeles bredvid honom.
En dag sade hon till honom, att nu måste han lova henne något. Han skulle låta bli att niga för katten. Hon bad honom inte om något så svårt, som att han inte skulle niga för häst och hund, men han kunde väl inte vara rädd för en liten katt.
»Jo,» sade han, »katten var en getabock.» — »Den kan ju inte vara varken bock eller get,» sade hon. »Den har ju inga horn.» Detta blev han glad åt. Det var, som om han nu äntligen hade funnit något, varpå han kunde skilja getter från andra djur.
Nästa dag fick han se jungfru Stavas katt. »Den getabocken har inga horn,» sade han och skrattade helt stolt. Han gick förbi den och satte sig i en soffa för att höra på Ingrids spel. Men om en liten stund blev han orolig, och han steg upp, gick fram till katten och neg.
Ingrid blev rent förtvivlad. Hon tog honom i armen och ruskade honom. Han sprang tvärt på dörren och visade sig inte förrän nästa dag.
»Barn, barn,» sade hennes nåd, »du gör som jag, försöker som jag. Du kommer att skrämma honom, så att han inte mer törs se dig. Det är bättre att låta honom vara i fred. Vi äro nöjda, att det är, som det är, bara han stannar hemma.»
Det var intet annat att göra än att sitta och vrida sina händer i sorg över att den fina, älskvärda människan skulle vara bortgömd i den där galningen.
Ingrid skulle bara ha velat veta om hon inte hade blivit hitförd för annat än för att sitta och spela sin morfars melodier för honom. Skulle de hålla på så hela livet? Skulle det aldrig bli annorlunda?
Hon brukade också berätta sagor för honom. Och mitt i en av sagorna kunde hans ansikte klarna, och han kunde säga henne något förunderligt fint och vackert. En klok skulle aldrig ha kunnat hitta på något liknande. Men mer behövdes det inte heller, för att modet skulle stiga hos henne, och så voro de på nytt uppe i dessa oändliga försök.
Det var sent en eftermiddag, och månen höll på att gå upp. På marken låg vit snö, på sjön grå, blänkande is. Träden stodo svartbruna, och himlen var brinnande röd efter solnedgången.
Ingrid ämnade sig ned till sjön för att gå på skridskor. Hon gick fram på en smal gångstig, som var upptrampad genom snön. Gunnar Hede kom efter henne. Det var något visst kuvat i hans hållning, som kom en att tänka på en hund, som följer efter husbonden.
Ingrid såg trött ut. Det var ingen glans i ögonen, och hyn var gråblek.
Där hon gick, började hon undra om dagen, som försvann, var nöjd med sig själv. Om det var i jubel han tände den stora, brinnande röda solnedgången borta i väster.
Hon visste med sig, hon, att inte över den här dagen och inte över någon annan heller hade hon kunnat tända glädjebål. Under hela den månad, som hade gått, sedan hon kände igen Gunnar Hede, hade hon ingenting vunnit.
Och nu i dag kom hon i stor ångest. Det var, som skulle hon komma att förspilla kärleken på allt detta. Hon började glömma studenten för att bara tänka på sjuklingen. Allt lätt och vackert och lekande försvann från kärleken. Det var bara tungt, tungt allvar.
Hon blev alldeles förtvivlad, medan hon vandrade mot sjön. Hon kände, att hon inte förstod vad som borde göras, kände, att hon måste uppge alltsammans. Gud, Gud, att ha honom där gående efter sig, stark och frisk att se på och ändå så hjälplöst sjuk och obotlig!
De voro nere vid sjön, och hon satte på sig skridskorna. Hon ville förmå honom också att gå och band skridskor på honom, men han föll omkull, så snart han kom ned på isen. Han kröp i land och satte sig på en sten, och hon gick ifrån honom.
Mitt framför stenen, där Gunnar Hede satt, låg en liten holme, som var beväxt med avlövad björk och asp, och bakom den strålande kvällshimlen, som alltjämt var lika brinnande röd. Och de fina, lätta trädkronorna höjde sig upp i detta röda med en sådan skönhet, att det var omöjligt att inte lägga märke därtill.
Det brukar vara så, att det, varpå man känner igen ett ställe, är något enskilt drag, ty även det man känner bäst vet man inte riktigt noga hur det ser ut från alla håll och kanter. Och särskilt Munkhyttan kände man igen på den där lilla holmen. Hade man inte sett gården på många år, skulle man ändå ha känt igen den på den där holmen, som nu låg och sträckte upp sina mörka trädkronor mot solnedgången.
Hede satt alldeles stilla och såg på ön och på de lätta trädgrenarna och på den grå isen, som bredde ut sig åt alla sidor.
Det var den allra mest välbekanta syn för honom. Det fanns ingenting på hela gården, som han kände så väl. Ty, som sagt, det var alltid den där ön, som drog blickarna till sig. Och snart satt han och såg på ön utan att tänka på det, såsom man gör med det man väl känner. Han satt länge och stirrade, ingenting störde honom, ingen människa, ingen vind, ingenting främmande. Ingrid såg han inte, hon hade ilat långt utåt isen.
Det kom en sådan vila och ro över Gunnar Hede, som man endast kan känna bland det hemvanda. Från den lilla holmen strömmade trygghet och lugn över till honom. Den sövde till stillhet den eviga oro, som pinade honom.
Hede trodde sig alltid gå bland fiender och tänkte alltid på att taga vara på sig själv. På många år hade han inte känt den ro, som tillät honom att glömma bort sig själv, men nu kom den till honom.
Medan Gunnar Hede satt så och tänkte på just ingenting, kom han att företaga en helt mekanisk rörelse, såsom man gör, då man är i vanda förhållanden. Då han satt där med isen framför sig och skridskorna på, steg han upp och började åka utåt sjön. Och han tänkte lika litet på att han gjorde detta, som man tänker på hur man hanterar gaffel och sked, då man äter.
Han gled åstad utåt isytan, det var det bästa tänkbara skridskoföre. Han var långt ute från land, innan han märkte vad han hade gjort.
»En förträfflig is,» tänkte han då, »jag undrar varför jag inte har gått här förut i dag.
»Jag gick här desto mera i går,» tröstade han sig. »Här får inte försummas en dag, så länge jag har ferier.»
Det måtte ha varit, därför att Gunnar Hede hade kommit att företaga sig något, som han hade brukat göra, innan han blev sjuk, som något av hans forna jag hade vaknat hos honom. Tankar och föreställningar, som hörde ihop med hans gamla liv, började tränga sig upp till medvetandet. Men på samma gång sjönko alla sådana tankar, som hängde samman med hans sjukdom, ned i glömska.
Såsom han brukade, då han gick på skridskor, gjorde han en lång sväng utåt sjön för att kunna se förbi en vass udde. Han gjorde det omedvetet, men då han hade kommit förbi udden, visste han, att han svängde dit ut för att se om det var ljus i hans mors fönster.
»Nu tycker hon, att det är på tiden, att jag kommer in, men hon får vänta en stund. Isen är för god.»
Men det var mest obestämda känslor av glädje över rörelsen och den vackra aftonen, som vaknade inom honom. Just en sådan månskenskväll skulle man gå på skridskor. Han tyckte om denna milda övergång till natt. Ljuset dröjde ännu, men lugnet var där redan. Allt det bästa hos natt och dag!
Det fanns en till skridskogångare ute på isen. Det var en ung flicka. Han visste inte om han kände henne, men han styrde fram emot henne för att se efter. Nej, det var ingen bekant, men han kunde inte låta bli att säga några ord om vilken utmärkt is det var, då han gick förbi henne.
Den främmande var väl en stadstös, hon var visst inte van att bli tilltalad så där utan vidare. Hon hade sett alldeles förskrämd ut, då han sade ett par ord till henne. Ja, han var också märkvärdigt utstyrd. Han hade ju full bondkostym.
Nå, han skulle inte skrämma bort henne. Han kastade om och for utåt sjön. Isen var stor nog för dem båda.
Men Ingrid hade nära nog hållit på att skrika av förvåning. Där hade han kommit gående, grant och elegant, armarna korslagda över bröstet, hattbrättet uppviket och håret tillbakakastat, så att det inte hängde framom öronen.
Han hade talat med en bildad mans röst, nästan utan att bryta på dalmål.
Hon gav sig inte lång tid att undra. Det bar av mot land med henne.
Hon kom flämtande in i köket. Visste inte hur hon skulle säga det kort och tydligt nog.
»Jungfru Stava, unga herrn är kommen hem!»
Köket var tomt, både jungfrun och pigorna voro ute. Icke heller i jungfruns rum fanns det en människa. Ingrid rusade genom hela huset, kom in i rum, som aldrig någon brukade beträda. Hela tiden ropade hon: »Jungfru Stava, jungfru Stava! Unga herrn är kommen hem!»
Hon var alldeles vild, stod ännu och ropade uppe på övervåningens förstuga med två pigor, jungfru Stava och bergsrådinnan själv omkring sig. Hon sade om detsamma gång på gång, alldeles för uppskakad för att kunna tiga.
Ingen av dem misstog sig på vad hon menade. Alla fyra stodo där lika vilda som hon, dragen ryckande, händerna skälvande.
Ingrid vände sig från den ena till den andra i förtvivlan. Hon skulle ju ge förklaringar och befallningar, men vad hade hon ämnat ge befallning om? Ack, att besinningen skulle svika henne! Hon såg vilt frågande på bergsrådinnan. Vad var det, vad ville jag?
Den gamla frun gav några befallningar med låg, darrande röst. Hon nästan viskade, hon. »Ljus och en brasa till unga herrns rum! Unga herrns kläder skola läggas fram!»
Det var inte tid och tillfälle för jungfru Stava att yvas. Men det var dock en viss högdragenhet i rösten, då hon svarade: »Det är alltid eldat på unga herrns rum. Unga herrns kläder ligga alltid och vänta på honom.»
»Ingrid skall gå upp på sitt rum,» sade hennes nåd.
Den unga flickan gjorde alldeles tvärtemot. Hon gick in i salongen, stod där vid fönstret, snyftade och darrade, men visste inte om, att hon inte var tyst och stilla.
Hon strök otåligt bort tårarna ur ögonen för att kunna se nedåt snöslätten, som utbredde sig framför huset. Bara hon inte grät, kunde intet undgå henne i detta skarpa månsken. Så kom han. »Där, där!» skrek hon till hennes nåd. »Han går raskt, han springer! Kom bara hit och se!»
Bergsrådinnan satt stilla framför brasan. Hon rörde sig inte. Hon ansträngde sig att höra, såsom den andra att se.
Hon bad Ingrid vara tyst, så att hon skulle få höra hur han gick. Ja, ja, hon skulle vara tyst. Hennes nåd skulle få höra hur han gick. Hon grep hårt om fönsterkarmen, som om detta skulle kunna hjälpa henne. »Du skall vara tyst,» viskade hon, »så att hennes nåd kan höra hur han går.»
Hennes nåd satt framåtlutad, lyssnade av all sin själ. Hörde hon redan hans steg ute på gårdsplanen? Nu väntade hon nog, att han skulle ta av åt köket. Ingrid såg, att hennes nåd inte vågade tro annat, än att han skulle gå köksvägen. Hörde hon nu, att det var stora trappan som knarrade? Hörde hon, att det var dörren till stora förstugan, som slogs upp? Hörde hon med vilken fart det bar av uppför trappan till övervåningen? Två, tre steg i taget! Hade hans mor nu hört det? Detta var inga släpande bondsteg, såsom då han gick ut.
Det var nästan en skrämsel att höra honom komma upp mot salongsdörrn. De hade visst skrikit båda, om han hade kommit in.
Men han vek av, gick över förstugan bort mot sina rum.
Bergsrådinnan sjönk tillbaka i stolen, och ögonen slöto sig. Ingrid tänkte, att hennes nåd skulle ha velat dö just då.
Utan att öppna ögonen sträckte hon ut handen. Ingrid smög sig fram och tog den, och hon drog henne intill sig. »Mignon, Mignon,» sade hon, »det var ändå det rätta namnet.»
»Nej,» fortfor hon. »Vi få inte gråta nu. Vi få inte tala om detta nu. Tag dig en pall och sitt här vid brasan! Vi skola lugna oss, min lilla vän. Vi skola tala om något annat. Vi måste vara alldeles lugna, då han kommer.»
Hede kom in om en halvtimme. Då stod te på bordet, och det brann ljus i kronan. Han var verkligen omklädd, såg ut som en herreman. Ingrid och bergsrådinnan tryckte varandras händer mycket hårt.
De hade suttit och övat sig i att se honom komma. Det var omöjligt att tänka ut vad han skulle säga eller göra, sade hennes nåd. Han var alltid oberäknelig. Men de två skulle i alla händelser vara lugna.
Ingrid hade också verkligen blivit lugn. En stor, stor känsla av sällhet hade gripit henne, och detta stillade hennes oro. Hon blev som en, den där färdas upp mot himmelens salighet. Hon vilade sorglös i famnen på änglar, som buro henne uppåt, uppåt.
Men hos Hede märktes ingen förvirring. »Jag kommer bara in,» sade han, »för att säga, att jag har fått en så svår huvudvärk, att jag måste gå och lägga mig genast. Jag kände den redan nere på isen.»
Bergsrådinnan svarade inte något på detta. Det var så enkelt, men hon hade inte kunnat ana det. Hon behövde åtminstone en sekund för att kunna sätta sig in i att han ingenting visste om sin sjukdom, att han levde någonstädes i det förgångna.
»Men kanske kunde jag ändå först få en kopp te?» sade han och såg litet förvånad ut över tystnaden.
Bergsrådinnan kom fram till tebrickan. Han såg på henne. »Har mamma gråtit, mamma är så tyst?»
»Vi ha suttit och talat om en ledsam historia, jag och min unga vän här,» sade hennes nåd och visade på Ingrid.
»Ack, förlåt!» sade han. »Jag såg inte, att här var främmande.»
Den unga flickan kom fram i ljusskenet, så vacker, som den måtte vara, som vet, att himmelens portar i nästa ögonblick skola öppna sig för henne.
Han hälsade litet stelt. Han visste tydligen inte vem han hade framför sig. Bergsrådinnan presenterade.
Han såg flyktigt på Ingrid.
»Jag såg mamsell Berg nyss nere på isen,» sade han.
Han visste ingenting om henne, hade aldrig förr talat med henne.