En herrgårdssägen/Sjunde kapitlet

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Sjätte kapitlet. En herrgårdssägen
av Selma Lagerlöf

Sjunde kapitlet.
Åttonde kapitlet.  →


[ 88 ]

SJUNDE KAPITLET.

DET VAR EN DAG i veckan efter jul. Ingrid satt vid fönstret i lilla salongen och sydde tambursöm. Hennes nåd satt i soffan och stickade, såsom hon nu gjorde alla dagar. Det var alldeles tyst i rummet.

Den unga Hede hade varit hemma i en vecka. Under hela tiden hade Ingrid inte råkat honom. Han levde som en bonde även i sitt hem, sov i drängstugan och åt i köket. Han kom aldrig in till sin mor.

Ingrid visste, att både bergsrådinnan och jungfru Stava väntade av henne, att hon skulle göra något för Hede, att hon åtminstone skulle söka förmå honom att stanna hemma. Och hon grämde sig över att det hade blivit henne omöjligt att göra vad de önskade. Hon var förtvivlad över sig själv och över den maktlöshet, som hade sjunkit över henne, sedan hennes förhoppningar hade fallit.

Denna dag hade jungfru Stava just kommit in och berättat, att Hede packade sin ränsel för att gå. Han stannade inte ens så länge, som han [ 89 ]brukade vid sina julbesök, denna gång, sade hon med en förebrående blick på Ingrid.

Ingrid förstod allt, vad de hade väntat av henne, men hon förmådde intet. Hon arbetade vidare utan att säga något.

Jungfru Stava gick, och tystnaden sjönk åter över rummet. Ingrid glömde alldeles, att hon inte var ensam, och plötsligen föll ett slags dvala över henne, varunder alla hennes sorgsna tankar ordnade sig till en fantasibild.

Hon tänkte sig, att hon höll på att vandra igenom hela det stora boningshuset. Hon gick genom en massa salar och rum, hon såg dem för sig med grå lärftsöverdrag på möblerna, tyllklädda tavlor och ljuskronor och på golven ett tjockt lager av damm, som virvlade upp, då hon gick. Men till sist kom hon in i ett rum, där hon aldrig förr hade varit, det var ett ganska litet rum, där väggarna och taket voro svarta. Men då hon såg bättre efter, var inte rummet svartmålat, inte heller överdraget med svart tyg, utan det var så mörkt därför, att över tak och vägg hängde flädermus vid flädermus, hela rummet var inte annat än ett stort läderlappsbo. En ruta var ute i ett fönster, så att man kunde förstå hur djuren hade kunnat komma in i en sådan otrolig mängd, att de klädde hela rummet. De hängde där i orörlig vintersömn, intet enda rörde på sig, då hon trädde in.

Men hon själv greps av sådan fasa vid denna syn, att hon började rysa och darra. Det var förfärligt med denna massa av djur, som hon så [ 90 ]tydligen såg hänga där. Alla hade de svarta vingarna svepta om sig som kappor, alla hade slagit in en enda lång klo i väggen och hängde på denna, sovande den mest orörliga sömn.

Hon såg det så tydligt, att hon undrade om jungfru Stava visste om, att ett helt rum hade blivit inkräktat av flädermössen.

I tankarna gick hon nu till jungfru Stava och frågade henne om hon hade varit inne i detta rum och sett alla djuren.

»Visst har jag sett dem,» sade jungfru Stava. »Det är deras rum. Det vet väl mamsell Ingrid, att det inte finns en gammal herrgård här i landet, där det inte lämnas ett rum till flädermössen.»

»Aldrig har jag hört slikt förr,» sade Ingrid.

»Då mamsell har varit med så länge i världen som jag, så får hon se, att jag talar sanning,» sade jungfru Stava.

»Jag kan inte förstå, att man kan tåla sig med något dylikt,» sade Ingrid.

»Vi få lov,» sade jungfru Stava. »De där läderlapparna äro fru Sorgs fåglar, och hon har befallt oss att ta emot dem här.»

Ingrid såg, att jungfru Stava inte ville tala mer om saken, och hon satte sig åter till sin söm, men hon kunde inte låta bli att fundera över vem fru Sorg kunde vara, som hade ett sådant välde här, att hon kunde tvinga jungfru Stava att öppna ett rum för flädermössen.

Rätt som hon tänkte så, fick hon se en svart [ 91 ]kursläde, dragen av svarta hästar, komma uppkörande till verandan.

Hon såg jungfru Stava komma ut och niga djupt. Ur släden steg en gammal dam, som bar lång, svart sammetskappa med många lag av kragar över axlarna. Hon var krokryggig och hade svårt för att gå. Hon kunde knappast lyfta fötterna så mycket, att hon kunde komma uppför trappan.

»Ingrid,» sade nu bergsrådinnan och såg upp från stickningen. »Jag tyckte mig höra, att fru Sorg kom. Det måtte ha varit hennes klocka, som pinglade. Har du märkt, att hon aldrig har dombjällror på sina hästar, bara en liten, liten klocka? Men man hör den, man hör den! Gå nu ner i förstugan, Ingrid, och bed fru Sorg vara välkommen!»

Då Ingrid kom ner i förstugan, stod fru Sorg och talade med jungfru Stava ute på verandan. De lade inte märke till henne.

Ingrid såg med förvåning, att den krokryggiga gamla damen hade något gömt under alla sina kragar, som liknade svart krusflor. Det var mycket väl instoppat och undangömt. Ingrid fick se noga efter, innan hon upptäckte, att det var ett par stora läderlappsvingar, som hon på detta sätt försökte dölja. Flickan blev än mer nyfiken på fru Sorg än förut och försökte att få se hennes ansikte, men hon stod och såg ut över gården, så att detta var omöjligt. Det såg Ingrid dock, då hon sträckte upp handen mot jungfrun, att hon hade ett finger mycket längre än de andra, och att ytterst på detta fanns en stor, krokig klo.

[ 92 ]»Allting är sig likt här på gården?» sade hon.

»Ja, nådiga fru Sorg,» sade jungfru Stava.

»Ni har inte planterat några blommor eller satt om några träd? Ni har inte lagat bron eller skyfflat bort ogräset ur alléen?»

»Nej, nådig fru.»

»Det är alldeles, som det skall vara,» sade den nådiga frun. »Ni har väl inte vågat er på att försöka finna reda på malmådern eller att hugga undan skogen, då den vill växa ner i åkern?»

»Nej, nådig fru.»

»Och inte rensat upp brunnarna?»

»Nej, inte rensat upp brunnarna.»

»Här är ett gott ställe,» sade fru Sorg, »här trivs jag bra. Om några år skall här vara så, att mina fåglar kunna få bo i hela huset. Ni är mycket snäll mot mina fåglar, jungfru.»

Jungfrun neg ödmjukt vid berömmet.

»Hur står det annars till här på gården?» sade fru Sorg. »Hur har ni firat jul?»

»Vi ha firat jul på vårt vanliga sätt,» sade jungfru Stava. »Hennes nåd sitter stilla inne och stickar dag ut och dag in, tänker bara på sonen och vet inte av, att det är helg. Julafton ha vi låtit gå som en annan dag. Inga gåvor och inga ljus.»

»Ingen gran, ingen julmat?»

»Ingen kyrkfärd heller, nådig fru, inte en gång ljus i fönstren på julmorgonen.»

»Varför skulle fru bergsrådinnan fira Guds son, då Gud inte vill bota hennes?» sade fru Sorg.

»Nej, varför skulle hon?»

[ 93 ]»Ni har honom hemma nu igen, tänker jag. Kanske han är bättre nu?»

»Nej, han är inte bättre. Han är lika förskrämd.»

»Är han alltjämt som en bonde, går han inte in i rummen?»

»Vi få honom inte in i rummen, han är rädd för hennes nåd, som nådig frun vet.»

»Han äter i köket och sover i drängstugan?»

»Han gör så, ja.»

»Och ni vet alls inte, hur ni ska få honom bra?»

»Ingenting veta vi, ingenting förstå vi.»

Fru Sorg teg ett ögonblick. Då hon åter talade, hade hon en skarp och hård ton i rösten.

»Det där kan alltsammans vara mycket bra, jungfru Stava, men jag är ändå inte riktigt nöjd med er.»

I detsamma vände hon sig om och såg Ingrid skarpt i ansiktet.

Ingrid ryggade tillbaka. Fru Sorg hade ett litet, rynkigt ansikte, hopklämt nedtill, så att underkäken nästan inte märktes. Hon hade tänder, som liknade taggarna på en såg, och mycket hår på överläppen. Ögonbrynen bestodo av en enda tofs. Hyn var alldeles brun.

Ingrid undrade om inte jungfru Stava såg vad hon såg. Fru Sorg var inte en människa. Hon var bara ett djur.

Fru Sorg öppnade läpparna, så att tänderna glimmade fram, då hon såg Ingrid.

»Då hon kom, den här,» sade hon till jungfru Stava, »så trodde ni, att hon var en utsänd. [ 94 ]Ni såg på hennes ögon, att hon var en utsänd, som skulle rädda honom. Hon hade hand med dårar. Nå, hur har det gått?»

»Det har inte gått något alls. Hon har ingenting gjort.»

»Det var jag, som drog försorg om den saken,» sade fru Sorg. »Det var min förtjänst, att ni inte talade om för henne varför hon fick stanna här. Hade hon vetat detta, hade hon inte gjort sig så rosenröda förhoppningar om att få råka den hon älskade. Hade hon inte gjort sig förhoppningar, hade hon inte känt en så förfärlig missräkning. Om inte missräkningen hade lamslagit henne, hade hon kanske kunnat göra något för den galne. Men nu har hon inte sett åt honom. Hon hatar honom, därför att han inte är den han skulle vara. Det är mitt verk, jungfru Stava, mitt verk.»

»Nådig frun förstår sin sak,» sade jungfru Stava.

Fru Sorg tog upp spetsnäsduken och torkade sina rödkantade ögon. Det tycktes vara en gest av förnöjelse.

»Jungfrun behöver inte göra sig till,» sade hon. »Hon tycker dock inte om, att jag har tagit det där rummet åt mina fåglar. Hon tycker inte om, att jag snart får hela huset. Det vet jag. Hon och hennes fru tänkte bedraga mig. Men nu är det förbi.»

»Ja,» sade jungfru Stava, »nådig frun kan vara lugn. Det är förbi. Unga herrn går i dag. Han har packat sin ränsel, och då går han säkert. Allt, [ 95 ]vad hennes nåd och jag ha gått och drömt om hela hösten, är förbi. Ingenting har blivit gjort. Vi trodde, att hon åtminstone skulle kunna locka honom att stanna hemma, men trots alla välgärningar vi ha gjort henne, har hon ingenting gjort för oss.»

»Ja, hon har varit dålig, jag vet det,» sade fru Sorg. »Men i alla händelser bör hon bort nu. Det är om detta, som jag vill tala med hennes nåd.»

Fru Sorg började släpa sig uppför trappan till övervåningen på sina stapplande ben. För varje trappsteg lyfte hon vingarna något litet som för att få hjälp av dem. Hon hade helt säkert mycket hellre velat flyga.

Ingrid följde efter henne. Hon var på ett besynnerligt sätt dragen och tjusad. Inte om det hade varit den skönaste kvinna i världen skulle hon ha känt en sådan lust att följa henne.

Då Ingrid kom in i lilla salongen, satt fru Sorg bredvid bergsrådinnan i soffan och viskade förtroligt med henne, såsom vore de kära, gamla vänner.

»Du kan väl förstå, att du inte bör behålla henne kvar hos dig,» sade fru Sorg inställsamt. »Du, som inte kan tåla, att det växer en blomma i din trädgård, kan väl inte stå ut med att ha en ung flicka gående omkring i ditt hus. Det följer alltid något litet glädje och munterhet med en sådan, men det kan ju inte passa dig.»

»Nej, jag sitter just och tänker på detta.»

»Skaffa henne plats som sällskapsdam på något annat ställe, men behåll henne inte här!»

[ 96 ]Hon reste sig för att taga farväl. »Det var endast detta jag ville säga dig,» sade hon. »Hur mår du eljest?»

»Knivar och saxar gående inne i hjärtat hela dagen,» svarade bergsrådinnan. »Jag lever bara med honom, så länge han är hemma. Det är värre än vanligt, vida värre denna gången. Jag står inte ut längre.»

Ingrid hoppade till, det var bergsrådinnans klocka, som ringde. Hon hade suttit och fantiserat så livligt, att hon blev förvånad, att hennes nåd var ensam, och att inte den svarta kursläden stod framför dörren.

Hennes nåd hade ringt för att kalla jungfru Stava, men denna kom inte. Hon bad Ingrid gå ned i hennes rum för att kalla henne.

Ingrid gick, men det lilla blårutiga rummet var tomt. Flickan ämnade då fråga i köket var jungfrun fanns, men innan hon öppnade dörren, hörde hon Hede tala. Hon blev stående, kunde inte förmå sig att råka honom.

Men hon sökte dock kämpa med sig själv. Han rådde inte för, att han inte hade varit den hon hade väntat. Hon skulle söka göra något för honom. Hon borde förmå honom att bli kvar hemma. Förr hade hon inte haft sådan ovilja för honom. Han var ju inte så förfärlig.

Hon böjde sig ned och såg genom nyckelhålet.

Hede satt vid bordet och åt. Det var på samma sätt här som annorstädes. Pigorna glammade med honom för att få höra hans besynnerliga tal.

[ 97 ]De frågade honom vem han nu skulle gifta sig med.

Hede smålog; han var mycket nöjd med att bli tillfrågad om sådant. »Hon heter Gravlilja, vet du väl,» sade han.

Nej, pigan hade inte vetat, att hon hade ett så fint namn.

»Nå, men var är hon hemma då?»

»Inte har hon hem, och inte har hon gård,» sade Hede. »Hon är hemma i min säck.»

Pigan sade, att det var ett rart hem, och frågade efter hennes föräldrar.

»Inte har hon far, och inte har hon mor,» sade Hede. »Hon är så fin som ett blomster, hon har vuxit upp i en trädgård.»

Så mycket talade han med tämlig klarhet, men så försökte han beskriva hur fager hans fästmö var, och då ville det inte mer reda sig för honom. Han talade en mängd ord, men de voro besynnerligt blandade om varandra. Man kunde inte följa hans tankegång, men honom själv gjorde detta talande stort nöje. Han satt och sken och log.

Ingrid skyndade bort. Hon stod inte ut. Hon kunde ingenting göra för honom. Han var henne vedervärdig.

Hon var inte längre än i trappan, förrän hon kände samvetskval på nytt. Här hade hon njutit så mycket gott, men hon ville ingenting ge igen.

För att få makt med motviljan sökte hon i tanken förvandla Hede till en herreman. Hur såg [ 98 ]han ut förr i fina kläder, med bakåtstruket hår? Hon blundade ett ögonblick och tänkte efter. Nej, det var omöjligt! Hon kunde inte se honom som någon annan än den han var.

I samma ögonblick hade hon konturerna av ett älskat ansikte nära sig. Det svävade fram på vänster sida, underbart tydligt.

Denna gång log inte ansiktet. Läpparna skälvde i smärta, och ett förfärligt lidande var inristat i skarpa linjer vid munvinklarna.

Ingrid stod stilla mitt i trappan och såg på det. Det var där, fladdrande och lätt, inte mer till att fatta och gripa än en solfläck, som faller från ett slipat glas i en ljuskrona, men lika synbart, lika verkligt. Hon tänkte på den inbillningssyn hon nyss hade haft, men detta var intet sådant. Detta var verklighet.

Då hon hade sett på ansiktet en stund, började det röra läpparna, det talade, men hon hörde inte ett ljud. Då försökte hon se vad det sade, försökte läsa orden från läpparna, som döva göra, och det lyckades henne.

»Låt mig inte gå!» sade läpparna. »Låt mig inte gå!»

Och den ångest, varmed detta sades! Om någon hade legat för hennes fötter och bett henne om livet, hade det inte kunnat gripa henne djupare. Hon blev så upprörd, att hon darrade. Det var det mest hjärtslitande hon hade förnummit i hela sitt liv. Aldrig hade hon trott, att någon kunde bedja med en sådan ohygglig ångest.

[ 99 ]Gång på gång bådo läpparna: »Låt mig inte gå!» Och för varje gång blev ångesten starkare och starkare.

Ingrid förstod ingenting, stod endast stilla, gripen av ett obeskrivligt medlidande.

Hon tyckte, att det måtte gälla mer än livet för den, som bad så, måtte gälla själva själens räddning.

Läpparna rörde sig inte mer, de stodo halvöppna i slapp förtvivlan.

Då de togo detta uttryck av slöhet, gav hon till ett utrop, tumlade ett par steg nedåt trappan. Hon kände igen dårens ansikte, just sådant hon nyss hade sett det. »Nej, nej, nej!» sade hon. »Det kan inte vara så, det får inte, det kan inte. Det är inte möjligt, att det är han.»

I samma stund var ansiktet borta.

Hon satt kanske en hel timme i den kalla trappan och grät i hopplös förtvivlan. Men till sist kom dock hopp till henne, ljust upplyftande hopp. Hon vågade åter lyfta upp sitt huvud.

Allt, som hade hänt, tydde på att hon skulle komma att rädda honom. Hon var ditförd fördenskull. Hon skulle få den stora, stora lyckan att rädda honom.

Inne i lilla salongen talade hennes nåd med jungfru Stava. Det lät rörande ömkligt, då hon bad jungfrun, att hon skulle övertala sonen att stanna ännu ett par dagar.

Jungfru Stava gjorde sig hård och sträv. »Be honom kan man nog,» sade hon, »men hennes [ 100 ]nåd vet, att ingen får honom att stanna längre, än han vill.»

»Vi ha ju pengar nog. Han behövde inte alls gå. Kan inte jungfru Gustava säga honom —?»

I detsamma kom Ingrid in. Dörren öppnade sig ljudlöst för henne. Hon gled genom rummet med lätt, svävande gång. Ögonen glänste, som om de såge bort mot något härligt, avlägset.

Då hennes nåd såg henne, drog hon ihop ögonbrynen något litet. En lust att vara grym i sin tur, att göra smärta i sin tur grep henne.

»Ingrid,» sade hon, »kom hit! Jag måste tala med dig om din framtid.»

Flickan hade hämtat sin gitarr och stod på väg att lämna rummet. Hon vände sig mot bergsrådinnan.

»Om min framtid...» sade hon och strök sig över pannan. »Det är ju redan bestämt om min framtid,» fortfor hon med ett litet martyrleende. Och hon gick ut ur rummet utan vidare.

Bergsrådinnan och jungfru Stava sågo förvånade på varandra. De började rådpläga om vart flickan skulle sändas.

Men då jungfru Stava kom ned i sitt rum, satt Ingrid där och sjöng små visor och knäppte på gitarr. Och Hede satt mittemot henne och hörde på med solsken över hela ansiktet.