En julsång på prosa (Wikisource-översättning)/5
| ← Fjärde versen |
|
Femte versen: Slutet på historien[redigera]
Ja, verkligen! Och den sängstolpen var hans egen. Sängen var hans egen, rummet var hans eget. Bäst och lyckligast av allt var, att själva tiden som låg framför honom, var hans egen, att förbättra sig och försona sig, under.
”Jag kommer att leva i det förgångna, i det nuvarande och i framtiden”, upprepade Scrooge medan han reste sig ur sängen. ”De tre andarna kommer att hjälpa mig. Å, Jacob Marley. Himmelen och julens högtid må prisas för detta. Jag säger detta , stående på mina knän, gamle Jacob, på mina knän!”
Han var så upphetsad och strålade så av goda avsikter, att hans brutna röst nätt och jämt bar honom. Han hade gråtit ymnigt under sin kamp med anden och hans ansikte var fortfarande vått av tårar.
”De är inte nerrivna”, utropade Scrooge, medan han höll ett av sängens förhängen i sina armar. ”De är inte nerrivna med ringar och allt. Allt är här – jag är här – skuggbilderna av sådant som kunde komma att hända, går att avstyra. Det kommer att avstyras. Jag vet det!”
Han klädde sig, men hela tiden spelade hans händer honom små spratt; vände plaggen ut och in, tog på dem bak och fram och upp och ner, rev sönder dem, förlade dem och utsatte dem för alla tänkbara slags tokigheter.
”Jag vet inte vad jag ska ta mig till”, utropade Scrooge, skrattande och gråtande i samma andetag; och snavade över sina strumpor. ”Jag känner mig lätt som en fjäder, jag gläds som änglarna, jag är lika lycklig som en skolpojke. Jag känner mig berusad. God jul till alla människor. Ett gott nytt år till hela världen. Hallå där, tjo ho, hallå!”
Han hade rusat ut i vardagsrummet och stod nu där: Andfådd.
”Där är såsgrytan där vattvällingen fanns i”, utropade Scrooge och fick ny energi, medan han rundade eldstaden. ”Där är dörren, genom vilken Jacob Marleys ande kom in. Där är hörnet där Den innevarande julens Ande satt. Där är fönstret där jag såg alla spökena. Det är verkligt, det är sant, allt detta hände mig verkligen. Ha ha ha.”
Det var sannerligen, för att komma från någon som inte övat sig på många år, ett alldeles lysande skratt, ett mycket övertygande skratt. Det var fadern till en lång, lång rad av strålande skratt.
”Jag vet ju inte ens vilken dag i månaden det är”, sade Scrooge. ”Jag vet inte hur lång tid jag tillbringat tillsammans med andarna. Jag vet ju ingenting. Jag är som ett nyfött barn. Strunt samma, då får jag väl vara ett barn. Hallå, tjohoo, hallå!”
Han stannade till i sitt ilande av att kyrkklockorna ringde på det mest lättsamma sätt han någonsin hört: Kling, klang, klatsch, ding, dång, klocka. Klocka, dång, ding; hamrande kling, klång, klang de. Å ljuvligt, ljuvligt!
Han sprang fram till fönstret, öppnade det och stack ut sitt huvud. Ingen dimma, inget dis; klart, ljust, glädjefyllt, friskt, kallt väder; kylan var som en melodi på pipa, till vilken hans blod dansade; gyllene solsken; himmelsk himmel; syrerik, frisk luft; glad klockklang. O, ljuvligt, ljuvligt!
”Vad är det för dag idag?”, ropade Scrooge, till en söndagsklädd gosse där nere, som kanske stannat till för att se på honom.
”Va?”, frågade gossen, med all den förvåning han var mäktig.
”Vad är det för dag idag, min gosse”, frågade Scrooge ånyo.
”Idag?”, svarade gossen, ”men, det är ju juldagen.”
”Det är fortfarande juldagen”, sade Scrooge till sig själv. ”Jag har inte gått miste om den. Andarna gjorde allt på en enda natt. De är mäktiga att göra vadhelst de önskar. Självklart kan de det. Självklart. Hallå där, min gode gosse!”
”Ja, hallå”, svarade gossen.
”Känner Du till fjäderfähandeln, som ligger borta i nästnästa korsning?”, sporde Scrooge.
”Jodå, skulle bara fattas”, svarade gossen.
”En mycket intelligent pojke”, sade Scrooge. ”En anmärkningsvärt intelligent pojke. Vet Du om de har sålt den gigantiska kalkonen som hängde där förut – inte någon av de små kalkonerna; den enorma kalkonen.”
”Vilken då, den som är lika stor som jag är?”, frågade pojken.
”Vilken trevlig pojke”, sade sig Scrooge. ”Det är ett sant nöje att tala med honom. Ja visst, din rackare, just den!”
”Jodå, den hänger kvar där”, svarade gossen.
”Gör den”, sade Scrooge. ”Spring och köp den!”
”Ska jag gå dit?”, utbrast gossen.
”Nej, nej”, svarade Scrooge. ”Jag menar allvar. Spring och köp den och säg åt dem att ta med den hit, så jag kan ge dem upplysningar om vart den ska levereras. Kom tillbaka med bodbetjänten och jag ska ge Dig en shilling. Kom tillbaka med honom på mindre än fem minuter och jag ger Dig en halv crown.”
Gossen rusade iväg som ett skott. Den som skulle lyckas få iväg ett skott lika snabbt, måtte ha haft ett stadigt finger på hanen.
”Jag skickar den till Bob Cratchit”, viskade Scrooge och gnuggade sina händer, för att därefter bryta ut i skratt. ”Han kommer aldrig att få reda på vem som skickade den. Den är dubbelt så stor som Lille Tim. Aldrig att Joe Miller skulle ha kommit på ett sådant skämt som att sända den till Bob.”
Handen, med vilken han skrev adressen var inte den allra stadigaste, men han skrev den lika fullt och gick ned på bottenvåningen för att öppna porten till gatan och vara beredd när mannen från fjäderfäbutiken kom. Medan han stod där och väntade, kom hans blickar att riktas mot portklappen.
”Jag kommer att älska den så länge jag lever”, utropade Scrooge och klappade den med sin hand. ”Jag såg den knappast förr. Vilket ärligt ansikte den visar upp. Det är en underbar portklapp – här kommer kalkonen. Hallå, stanna. Hur står det till? God jul!”
Och det var verkligen något till kalkon. Den kan aldrig ha klarat att så på egna ben, den fågeln. De skulle ha brutits rakt av på endast en minut, som sigillackstänger.
”Men, det går ju inte att bära den ända till Camden Town”, sade Scrooge. ”Ni får lov att ta en droska.”
Skrattet med vilket han sade detta och skrattet när han betalade för kalkonen, skrattet när han betalade för droskan och skrattet när han ersatte gossen, överglänstes endast av det skratt han brast ut i när han åter satt i sin fåtölj, utmattad och skrattade tills han grät.
Rakningen var ingen lätt uppgift för honom, eftersom hans hand skakade så; och rakning kräver ju en mans fulla uppmärksamhet, även om han inte dansar omkring medan han rakar sig. Men om han så skurit nästippen av sig, så skulle han endast ha satt en bit plåster på den och förblivit helt och fullt tillfredsställd med resultatet.
Han klädde sig i sina bästa kläder och gav sig till sist ut på gatorna. Folket där vällde vid det här laget fram och tillbaka, så som han sett dem göra tillsammans med Den innevarande julens Ande; och med händerna på ryggen, iakttog Scrooge dem alla och envar med ett belåtet leende. Han såg så i sanning trevlig ut, att tre eller fyra herrar på bästa humör sade: ”God morgon, min herre. En riktigt god jul!” Och Scrooge sade ofta efteråt, att av alla ljuva ljud han någonsin hört, var dessa ord de ljuvaste i hans öron.
Han hade inte gått långt, när han upptäckte den något mer kraftiga av de två män som besökt honom i hans skrivkammare dagen innan och som sagt, ”Scrooge & Marley, förmodar jag”, komma gåendes emot honom. Det stack till i hans hjärta, när han tänkte på hur denne gamle hedersman skulle komma att se på honom, när de möttes igen; men han visste även vilken stig som låg framför honom och han beträdde den.
”Min bäste herre”, sade Scrooge och snabbade på sina steg och fattade den gamle mannens hand med bägge sina. ”Hur står det till? Jag hoppas Ni rönte framgång igår. Det var verkligen vänligt av Er. En riktigt god jul önskar jag Er, min herre.”
”Herr Scrooge?”
”Javisst”, sade Scrooge. ”Det är mitt namn och jag är rädd att det inte klingar särskilt väl i Era öron. Tillåt mig att be om ursäkt. Och skulle Ni vilja ha godheten att…”; och här viskade Scrooge något i hans öra.
”Gud vare mig nådig!”, utbrast mannen andlöst. ”Min käre herr Scrooge, är det Ert allvar?”
”Var så vänlig”, sade Scrooge. ”Inte en farthing mindre. I detta ingår åtskilliga förfallna avbetalningar, det kan jag försäkra. Vill Ni göra mig den tjänsten?”
”Min bäste herre”, sade den andre och tryckte hans hand. ”Jag vet inte vad jag skall säga om en sådan frikostighet.”
”Var då snäll och säg ingenting alls”, svarade Scrooge. ”Kom istället och besök mitt kontor. Kommer Ni?”
”Det skall jag verkligen göra”, utbrast den gamle mannen. Och det stod fullkomligt klart att han skulle göra det också.
”Tack så mycket”, sade Scrooge. ”Jag är Er ett stort tack skyldig. Jag tackar Er, femtio gånger om. Må Gud vara med Er.”
Han gick i julmässan och vandrade runt på gatorna. Betraktade människorna som ilade fram och åter och klappade barn på huvudet, gav en slant till tiggarna, såg in i husens kök och deras fönster; och fann därvid att allt detta kunde utgöra en källa till hans glädje. Han hade aldrig kunnat drömma att en promenad – att något – kunde skänka honom sådan lycka. På eftermiddagen vände han sina steg mot sin systersons hus.
Han passerade dörren ett fullt dussin gånger, innan han repat tillräckligt med mod för att gå fram och knacka på. Men till slut samlade han sig och gjorde det:
”Är husets herre hemma, kära Ni”, sade Scrooge till tjänsteflickan. Trevlig flicka. Mycket trevlig.
”Ja då, herrn.”
”Var är han, mitt barn”, frågade Scrooge.
”Han är i matsalen, herrn, tillsamman med Frun. Jag skall visa Er vägen uppför trappan.”
”Tack så mycket. Han känner mig väl”, sade Scrooge, med handen redan på matsalsdörrens handtag. ”Jag går den här vägen, kära Ni.”
”Han fick tyst upp dörren och smög förbi den in i rummet. De stod och såg på bordet (som var dukat på ett överdådigt sätt); eftersom personer som nyligen fått en egen härd alltid är mycket noga med allt sådant och gärna ser efter en extra gång att allt står rätt till.
”Fred”, sade Scrooge.
Kära hjärtanes, hur hans systerdotter genom giftermål hoppade till. Scrooge hade glömt av, för stunden, hur hon suttit i hörnet med en pall under fötterna. I annat fall skulle han aldrig ha handlat som han gjorde.
”Men, bevare min själ”, utropade Fred, ”vem kan det vara?”
”Det är jag. Din morbror Scrooge. Jag har kommit hit på middag. Får jag stiga på, Fred?”
Om han fick stiga på! Det var rena turen att Fred inte skakade armen av honom. Inom fem minuter gått, var Scrooge fullt hemmastadd. Inget mottagande kunde ha varit mer hjärtligt. Hans systerdotter instämde helhjärtat. Så gjorde även Topper när denne anlänt. Liksom den rundnätta systern när hon kom och alla de övriga gästerna. En underbar fest, underbara lekar, underbar gemenskap, underbar glädje och lycka.
Men han var tidigt på sitt kontor följande morgon. O ja, han var verkligen tidig. Finge han endast komma dit först och komma på Bob Cratchit med att komma för sent. Det var vad han ställt in sig på.
Och han lyckades; ja, det gjorde han. Klockan slog nio. Ingen Bob. Kvart över. Ingen Bob. Denne var nu hela aderton minuter och trettio sekunder försenad. Scrooge satt där, med dörren vidöppen, för att kunna upptäcka när Bob anlände till sin skrubb.
Hans hatt var avtagen innan han öppnade dörren, liksom hans stortröja. Han satte sig genast på sin pall och arbetade med fart med sin penna, som om han försökte få klockan att återgå till att visa nio igen.
”Hallå där”, morrade Scrooge, med sin vanliga röst, så nära han kunde imitera den. ”Vad menar Ni med att komma hit så här dags på dagen!”
”Jag är mycket ledsen, herrn”, svarade Bob. ”Jag blev försenad.”
”Det blev Ni visst”, sade Scrooge. ”Ja, det blev ni verkligen. Stig in hit, min gunstige herre, var så artig.”
”Men det är ju endast en gång om året, herrn”, bönföll Bob, när han kom in från skrubben. ”Det kommer inte att upprepas. Vi firade julen tämligen väl igår.”
”Nu skall jag säga vad som gäller från och med nu, min vän”, sade Scrooge. ”Jag tänker inte tåla det här längre. Och därför”, fortsatte han och hoppade ner från sin pall och gav Bob en sådan klapp på axeln att denne snubblade tillbaka in i skrubben igen; ”och därför kommer jag att höja Er lön.”
Bob darrade och förde handen lite närmare sin linjal. Han fick ett ögonblicks infall att slå ner Scrooge med den, att hålla honom fast och ropa på hjälp från folket ute på gatan – och en tvångströja.
Illustrationer John Leech (1809-1870)
”En riktigt god jul, Bob”, sade Scrooge i ett så uppriktigt tonfall att det inte gick att ta miste på, medan han fortsatte klappa honom i ryggen. ”En godare jul, Bob, min käre vän, än jag någonsin har givit Dig under alla dessa år. Jag kommer att höja Din lön och på alla sätt försöka stötta Dig och Din familj. Vi skall diskutera Dina angelägenheter denna dag som idag är, i eftermiddag, över en julskål i skummande öl, Bob. Tänd eldarna nu och köp sedan ännu en kolhämtare innan Du sätter prick över ett enda i till, Bob Cratchit.”
Scrooge höll sitt ord över all förväntan. Han gjorde allt han sagt och oändligt mycket mer än så; och för Lille Tim, som inte dog, var han som en andra fader. Han blev dennes gode vän och mentor, sina anställdas gode arbetsgivare och en så god man, som den goda gamla staden någonsin hört talas om; och för den delen, som alla gamla goda städer eller byar, i hela den gamla goda världen, hört talas om. Vissa människor skrattade när de såg den förändring som inträffat hos honom, men han lät dem skratta och brydde sig föga om dem; för han var vis nog att inse att inget skedde av godo på denna jord, som inte vissa människor fann skrattretande till en början; och eftersom han även insåg, att sådana som de skulle förbli blinda hur som helst, tycktes det honom lika gott att de fick skratta åt honom, istället för att ge uttryck för sin åkomma på något mindre trevligt vis. Hans hjärta skrattade och det var fullt tillräckligt för honom själv.
Han hade inga vidare kontakter med andar, utan levde efter principen att avstå från allt i den vägenhela resten av sitt liv; och det sades alltid om honom, att han, om någon, verkligen visste att fira julen på ett trivsamt sätt. Må detta i sanning sägas om oss, alla och envar! Och, liksom Lille Tim anmärkte: Gud välsigne oss, allihop!